När Vi Möttes

Fakta:
När vi möttes är den första delen i After-serien av Anna Todd. Boken är 635 sidor lång och publiceras av Norstedts bokförlag. Boken publicerades av Todd på internet som fanfiction av One Direction-medlemmen Harry Styles. Tack vare att den fått många läsare har boken nu publicerats i även fysiskt format.
 
Handling:
"Tessa har knappt kunna sätta sin fot på college innan hon möter Hardin. Hon har höga betyg och ambitioner, en perfekt pojkvän därhemma och en överbeskyddande mor som vill hålla henne borta från allt vad studentliv heter. Hardin är hennes raka motsats med sina svarta kläder, massor av tatueringar och sin piercade läpp. Att Hardin dessutom är oförskämd, hämnar i slagsmål på alla fester och strular med en ny tjej varje helg gör att Tessa vet att hon borde undvika honom till varje pris. Men hon kan inte sluta tänka på honom."
 
Recension:
Jag har aldrig lyssnat på One Direction men tanken på att detta är fanfiction var det lockade mig till boken. Hade jag sett När vi möttes i affären hade jag gått rakt förbi den eftersom omslaget är så hemskt. Tråkigt, fult och säger ingenting om boken över huvud taget. Ropar inte direkt ”läs mig!”. Men nu fick jag som tur var boken av Norstedts och jag måste skriva att jag både älskar och hatar boken på samma gång. Berättelsen är vackert konstruerad och Todds språk gör att det blir en lättsam, njutbar och aningen beroendeframkallande läsning. Men.
 
Jag klarar inte av karaktärerna.
 
Att kalla Hardin otrevlig är alldeles för snällt.  Han är grym, lynnig, elak, illvillig… rent utav giftig. Visst finns det stunder då han visar andra sidor som fick mig att gilla hans mer schyssta jag, men jag skulle aldrig – under några som helst omständigheter – vara tillsammans med en sådan man. Han misshandlar Tessa psykiskt upprepande gånger, krälar tillbaka för förlåtelse för att sedan återkomma med sin fulla styrka och göra någonting ännu värre. 
 
Om du har läst Fifty Shades of Grey och tycker att Christian är omoralisk och behandlar Ana fel så ska du definitivt inte läsa När vi möttes. I jämförelse med Hardin är Christian Grey ett helgon. Christian gör aldrig någonting för att medvetet skada Ana, medan Hardin konstant bryter ner Tess för att själv må bättre. Jag förstår att Todd porträtterat honom så med flit, och hon har själv sagt i intervjuer att han är elak som person, men efter ett gäng hemska gräl så orkade jag helt enkelt inte med honom längre.
 
Och Tessa själv! Jag gillade henne i början men ju längre jag läste desto mer störde jag mig på henne.
 
Inte bara är hon villig att gång på gång återvända till Hardin och genomlida hans skit, utan hon är också en hycklare. Jag tyckte så synd om hennes pojkvän Noah och ogillade Tessa från samma stund som hon började ljuga för honom. Tessa försöker rättfärdiga hennes handlingar genom att skylla dem på Hardin, men jag tycker att hon försätter sig själv i många onödiga situationer och också är ansvarig för en hel del som händer dem som ett par. Både Tessa och Hardin är väldigt omogna och trots att de båda två visar varmare sidor så är helhetsintrycket av dem inte gott.
 
Är du trött på klyschor och böcker som följer den typiska mallen för YA-romance så ska du nog inte välja den här boken för din nästa läsning. Själv störde jag mig inte särskilt mycket på det. Visst, det blev förutsägbart och det är lite tråkigt att Todd inte var mer innovativ när hon bestämde bokens upplägg, men hon skriver så pass bra att det kompenseras stort. Jag älskar hennes skrivteknik och val av ord och hon lyckades fängsla mig väldigt tidigt i boken. Det fanns en konstant dragningskraft till boken och jag ville hela tiden veta hur det skulle gå för Hardin och Tessa.
 
Nu vet jag att mesta delen av recensionen har varit negativ men för att vara ärlig så gillar jag När vi möttes. Om jag inte tar karaktärernas hemska handlingar och bokens många upprepningar i beaktning så är detta en riktigt bra bok. Den har romans, lite upphetsning och Todds språk gör boken till en lättsam och njutbar läsning. Trots att slutet visade hur ohygglig Hardin verkligen kan vara så vill jag verkligen läsa nästa del i serien. Jag är väldigt nyfiken och spänd över att få se var Todd ska ta karaktärerna i nästa installation. När vi möttes är som en light-version av Fifty Shades of Grey, and me like.
 

Nytt i samlingen, #14

Idag kom två paket i brevlådan. Ett från Norstedts bokförlag och ett från 20th Century Fox.
 
 
Från Norstedts fick jag Gyllene Sonen av Pierce Brown. Det är den efterlängtade efterföljaren till dystopiska boken Rött Uppror. Jag gillar den kraftfulla enkelheten med omslaget och finner den glödande texten fängslande. Jag ser mycket fram emot att läsa den!
 
Av 20th Century Fox fick jag The Second Best Exotic Marigold Motel på DVD. Jag gillade den första filmen och hoppas på att denna efterföljare går i samma varma och charmiga fotspår. Filmen släpps den 3 augusti 2015.
 
Stort tack till både Norstedts och 20th Century Fox!

Prinsessan Mononoke

Fakta:
Prinsessan Mononoke (org. Mononoke-hime) är regisserad av Hayao Miyazaki och rösterna görs av bland annat Yuriko Ishida, Yôji Matsuda, Lesli Ishii och Tsunehiko Kamijô. Filmen är 128 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 1997.
 
Handling:
"Efter att ha räddat sin hemby från en attack av en demon ser den unge Ashitaka hur något som liknar svarta tentakler virvlar längs hans arm. Under kampen har han själv blivit drabbad av samma förbannelse som drabbat den vildsvinsgud som utförde attacken. Om han inte lyckas lösa förbannelsen kommer den snart att ta över hela hans väsen, och för varje gång han känner ilska eller hat, kommer den att växa i styrka."
 
Recension:
Detta är inte din ordinära animerade film. Prinsessan Mononoke är en noggrant konstruerad satir som träffar tittaren rakt i hjärtat. Med sitt genomtänkta budskap om att kunna samexistera med andra varelser får tittaren att tänkta till ordentligt. Prinsessan Mononoke är minst lika mycket gjord för vuxna som för barn och är definitivt en film alla borde se.
 
Ashitaka räddar sin by från en besatt vildsvinsgud.
 
Hayao Miyazaki är brilliant. Han har gjort Prinsessan Mononoke intelligent och komplex, och filmen har ett djup som är mycket ovanligt att se i animerade filmer. Filmen kan nog vara lite svårförståelig och otäck för yngre barn men samtidigt tror jag att det är nyttigt att se den i tidig ålder. Prinsessan Mononoke förespråkar för allas rättigheter – människor och djur – och att vi måste ge varandra plats och utrymme att leva. Filmen skildrar konsekvenserna av girighet och krig och visar tittaren hur förödande följderna av slakt kan bli.
 
San lever med de fruktade vargarna.
 
Prinsessan Mononoke är vackert animerad och det är en fröjd att få se en film som mestadels är ritad och färglagd noggrant för hand. Musiken är inte lika säregen och förtrollande som i många andra Studio Ghibli-filmer, men ger ändå ett stort intryck. Prinsessan Mononoke är allvarligare än den genomsnittliga Ghibli-filmen och ger därför tittaren inte alls samma magiska och värmande känsla som i exempelvis Lånaren Arrietty eller Ponyo på klippan vid havet. Därför krävs det att man är på rätt humör för att se den. Personligen blev Prinsessan Mononoke inte en ny favorit för mig, då jag föredrar de mer lättsamma Ghibli-filmerna, men jag tycker onekligen att det är en otroligt bra film.
 
Rådjursguden besitter en stor kraft.
 
Det enda jag egentligen störde mig på när det kommer till Prinsessan Mononoke är karaktärerna. Misstolka mig inte; de är definitivt inte slarvigt uppbyggda karaktärer, snarare tvärtom. San är en otroligt stark och självständig tjej och jag gillar hur Ashitaka är ansvarsfull och mycket mogen för sin ålder. Dock, om jag jämför med övriga Ghibli-filmer jag sett, så kände jag inte alls samma dragningskraft till dem. Tidigare har det alltid funnits bedårande karaktärer som sprudlar av charm och karisma och jag kände inte riktigt att Prinsessan Mononoke hade det. Men det är förstås en bagatell.
 
Efter många prövningar bevisar Ashitaka att han inte vill San något ont.
 
Något jag verkligen gillar är att Prinsessa Mononoke inte lider av de klyschor som nästan alltid förekommer i animerade filmer. I exempelvis Disney-filmer så är det givet att det finns med ett kärleksdrama av något slag, samt att det finns en ond karaktär som försöker sabba för paret. Men precis som i de flesta Ghibli-filmerna så vågar Prinsessan Mononoke gå sin egen väg. Trots mycket våld så finns här ingen strid mellan ont och gott. Ingen karaktär är helt igenom ond eller god, utan alla försöker göra vad de tror är bäst för sig själva och sitt folk. Vissa är taktlösa och tänker inte på konsekvenserna av sina handlingar, men alla visar ändå någon slags medkänsla och medmänsklighet. Jag älskar Disneys filmer (så otroligt mycket!) men det finns ingen som helst tvekan om att Ghiblis filmer i allmänhet är mycket mer realistiska, trots alla sina övernaturliga varelser och gudar.
 
San vågar stå för sin åsikt och låter ingen göra naturen illa ostraffat.
 
Som helhet så gillade jag verkligen Prinsessan Mononoke. Den har inte riktigt samma charm och underhållning som mina Ghibli-favoriter, men den tillför definitivt någonting nytt till genren. Filmen är vackert animerad, har ett starkt och komplext budskap och passar egentligen alla åldrar. Oavsett om du gillar anime eller inte så rekommenderar jag dig varmt att se Prinsessan Mononoke, om så bara för att få dig en rejäl tankeställare.
 

The Office, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av The Office får vi se Ricky Gervais, Martin Freeman, Mackenzie Crook, Lucy Davis och Oliver Chris i huvudrollerna. Säsongen är 180 minuter lång, består av 6 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2001.
 
Handling:
"David är en pompös chef som tror att han är den roligaste och mest populära mannen i världen. Pedanten Gareth håller med honom. De har båda fel. Tim är populär och rolig men det är honom det skämtas om. Han är fast i kontorets lilla värld - en värld han hatar, förutom receptionisten Dawn. Ska Tim fly? Ska Dawn välja rätt man? Och kommer David att ångra att han släppte in ett filmbolag på kontoret?"
 
Recension:
Min första reaktion till The Office var ”vad i helvete är det här för skit?”. Men efter några avsnitt började jag komma in i seriens rytm och då insåg jag att det är bra skit. Serien är så pass dålig att den blir bra!
 
David tror att han är den roligaste och bästa chefen som finns.
 
The Office bjuder på ett annorlunda kameraarbete. Istället för att filma som vanligt; som att tittaren är där på plats och själv ser vad som händer med karaktärerna, så gör serien ett medvetet val och gör att det verkligen känns som att allt som händer i The Office visas på tv. Det är filmat som ett reportage, av ett fiktivt filmbolag i tv-serien, med bland annat intervjuer och liknande. Det blir lite som en reality-show, fast i tv-serie-version. Det tar ett tag att vänja sig vid denna annorlunda stil, men efter ett tag kunde jag inte undgå att gilla det.
 
Gareths säkerhetsregel nummer 1: ställ aldrig varmt kaffe på datorn.
 
Karaktärerna i The Office är allesammans endimensionella och det tar inte lång tid innan man sätter stämpar på dem. ”Den självbelåtna, omogna, dåliga förloraren med bristande verklighetsuppfattning”. ”Pedanten”. ”Han som är kär i receptionisten”. ”Den gifta kvinnan”. Det är endast detta vi vet om karaktärerna och det gör att de känns platta och otillräckliga. De får inte ett tillfredsställande djup för att vi ska bry oss om dem
 
Det blir inte mycket jobb gjort på kontoret.
 
Skådespelarna är av varierande kvalité. De flesta presterar neutralt och dem glömmer man som tittare bort direkt när sista avsnittets eftertexter rullat förbi. Sedan har vi Crook (Pirates of the Caribbean) och Freeman (The Hobbit) som lyckas stå ut ur mängden och bidrar med lite komik och charm. Och sist men inte minst så har vi Gervais (The Invention of Lying). Hans insats i sig är det inget större fel på, men på grund av hans karaktär så ogillar jag honom starkt. Gervais spelar den otroligt självcentrerade chefen David, som hela tiden skämtar grovt på andras bekostnad. Han är ordentligt bakom flötet och irriterade mig i varje avsnitt. Jag skulle aldrig orka med att ha en sådan chef! 
 
Gareth kunde inte vara stoltare över att vara chefens assistent.
 
Jag skrattade inte en enda gång till serien och tycker definitivt inte att den är rolig. Många av skämten är osmakliga eller rent utav dumma. Som max klassificerar jag The Office som underhållande. Det är riktigt svårt att förklara hur jag känner för den här serien. Jag tycker verkligen att den är skit, men den är så pass dålig att jag älskar den. 
 

Speed

Fakta:
Speed är regisserad av Jan de Bont, med bland annat Keanu Reeves, Dennis Hopper, Sandra Bullock, Joe Morton, Jeff Daniels, Alan Ruck och Glenn Plummer i huvudrollerna. Filmen är 110 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 1994.
 
Handling:
"Jack Traven är en bombexpert med uppdraget att desarmera en bomb som en hämndgirig utpressare har placerat på en buss. Till att börja med måste Jack, tillsammans med passageraren Annie, lyckas hålla bussen körande genom Los Angeles gator i mer än 80 km/h - annars exploderar bomben."
 
Recension:
Jag blev faktiskt glatt överraskad av Speed. Jag hade inte trott att jag skulle gilla den men den visade sig vara bättre än vad jag trodde. Den har sina brister men den lyckades få mig att förbise dem och hålla mig (relativt) intresserad från början till slut.
 
Polisen Jack försöker hindra en buss full med passagerare från att sprängas.
 
Speed är en riktigt bra actionfilm med tanke på sin ålder. Att den är spännande är kanske fel ordval, men jag skulle ändå påstå att den är medryckande. Den har dessutom några humoristiska inslag som höjer underhållningen. Ett annat stort plus är att vi får se ett gäng begåvade skådespelare i huvudrollerna. Några värda att nämna är Keanu Reeves (The Matrix), Sandra Bullock (The Blind Side), Dennis Hopper (Apocalypse Now), Jeff Daniels (Dum och Dummare) och Glenn Plummer (Day After Tomorrow).
 
Gruppen försöker hela tiden ligga ett steg framför gärningsmannen.
 
Det som sänker filmen är en hel del rejäla och irriterande klyschor, upprepande av händelser och dess förutsägbarhet. Det gör att filmen känns lite enformig och frustrerande. Romansen mellan Annie och Jack är varken trovärdig eller fängslande, utan känns framtvingad och otroligt malplacerad. Trots att både Bullock och Reeves spelar sina roller mycket bra så finns det inte en gnutta kemi mellan dem – på en romantisk nivå, alltså.
 
Tiden är begränsad och många liv på spel.
 
Som helhet så gillar jag Speed. Trots sina många klyschor och upprepningar så håller sig filmen intressant. Fast den egentligen inte tillför någonting nytt till genren så är jag glad över att jag sett den – och jag kommer säkerligen att se den igen.
 

Nytt i samlingen, #13

Idag kom ett paket från Modernista bokförlag i brevlådan.
 
 
Innehållande bok var Eldtronen av Rick Riordan, vilket är den andra delen i Kanekrönikan. Jag tycker att Riordan har en helcharmig skrivteknik och jag älskar hans Olympens Hjältar-serie, och jag hoppas att Kanekrönikan tar fart i denna. Jag var inte överförtjust i Den Röda PyramidenStort tack till Modernista!

Gilmore Girls, säsong 3

Fakta:
I den tredje säsongen av Gilmore Girls får vi se Lauren Graham, Alexis Bledel, Melissa McCarthy, Keiko Aena, Yanic Truesdale, Scott Patterson, Liza Weil, Jared Padalecki, Milo Ventimiglia, Sean Gunn, Kelly Bishop och Edward Herrmann i huvudrollerna. Säsongen är 914 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2002.
 
Handling:
"Mer skoj, mer romans, mer slocknande flammor: mer Gilmore. Mor och dotter står inför många nya förändringar. Rory Gilmore har två pojkvänner, Lorelais romans med Max flammor upp på nytt, Lane träffar "den enda" och Sookie får en överraskning."
 
Recension:
Gilmore Girls är en serie som växer för varje avsnitt. Visst har den sina svackor men som helhet är det en av de mysigaste serierna jag sett. Det är karaktärerna som driver serien framåt och serien har en originalitet som jag älskar. I den tredje säsongen av Gilmore Girls börjar serien successivt att förändras och det är härligt att se serien ta ett steg framåt. De olika karaktärsparallelerna utveckas och detta känns som en språngbräda för resten av serien.
 
Mor och dotter fortsätter att lekfullt driva med varandra.
 
Det bästa med den här tv-serien är utan tvekan karaktärerna; utan deras färgglada personligheter skulle Gilmore Girls falla direkt. Rory och Lorelai är intelligenta, påhittiga och snabbtänkta karaktärer och det är en fröjd att få följa deras kvicka kulsprutsdialoger. Personkemin mellan Graham och Bledel lyser igenom skärmen och tillsammans med de andra talangfulla skådespelarna i Stars Hollow så inspirerar karaktärernas lättsamma och kärleksfulla relationer till varandra mig att njuta av livet och alla människor däri.
Efter mycket slitande på Chilton tar Rory äntligen examen.

Andra skådespelare värda att nämna är Agena och Truesdale som är väldigt underhållande samt Bishop och Bunn som tillför en hel del charm. Jag gillar också Ventimiglia som skådespelare men stör mig på hans karaktär som är alldeles för mycket "bad boy" för min smak. Det som förstörde säsongen lite för mig var allt drama han orsakade utan någon större anledning.
 
Rory slits mellan Dean och Jess.
 
Den tredje säsongen av Gilmore Girls är precis som tidigare säsonger ett underhållande, intelligent och charmigt tillägg till serien. Skådespelarna porträtterar karaktärerna perfekt och lyckas verkligen underhålla tittaren. Nu  känns det som att serien kommer att börja på ett nytt spår och jag ser mycket fram emot att se vad de påhittiga karaktärerna kan hitta på härnäst.
 

Berättelsen om Askungen

Fakta:
Från regissören Kenneth Branagh kommer nu Disneys Berättelsen om Askungen (org. Cinderella), en återberättelse av den klassiska Disney-filmen. I huvudrollerna får vi se bland annat Lily James, Cate Blanchett, Richard Madden, Helena Bonham Carter, Stellan Skarsgård, Sophie McShera, Holliday Grainger, Derek Jacobi och Nonso Anozie. Filmen är 101 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpps den 27e juli 2015.
 
Handling:
"Trots att hon blir hunsad av både sin styvmor och sina styvsystrar så vägrar den livliga Ella att ge upp eller ge igen, och väljer istället att följa det sista råd hon fick av sin mor: "var modig och snäll". En dag möter hon en charmig och likasinnad man i skogen, och hon bestämmer sig för att vägra acceptera sitt öde och försöka träffa honom igen. Lägg till en bal på slottet, en god fé och en förtrollad glassko och plötsligt så blir magin verklighet."
 
Recension:
Med en storslagen miljö, vacker scenografi och fagra kostymer blir Berättelsen om Askungen en av årets hittills tjusigaste filmer. Jag älskar färgerna, håruppsättningarna och musiken. Allting är otroligt välgjord och känns som ett välarbetat hantverk. Visst har filmen några brister, men söker du efter en film som definierar ordet ”magisk” så har du hittat rätt.
 
Ella är god och vänlig mot allt levande.
 
Berättelsen om Askungen är en mysig film som trots upptagandet av vissa tyngre ämnen håller sig till en lättsam och smått underhållande ton. Gillar du den animerade Disney klassikern så lär du också gilla Berättelsen om Askungen. Faktum är att de nästan är för lika. Berättelsen om Askungen skiljer sig inte lika mycket från originalfilmen som exempelvis Hansel and Gretel och Maleficent. Den håller sig till samma mall och adderar ingenting nytt till den välkända berättelsen. Visserligen går detta bra eftersom vi trots allt älskar Askungen, men samtidigt blir det förutsägbart och lite B eftersom vi sett det förut.
 
Efter sina föräldrars bortgång lämnas Ella kvar hos sin styvmor.
 
Berättelsen om Askungen är en stjärnspäckad film! I nästan varenda roll får vi se ett välbekant ansikte. Lily James (Downton Abbey) spelar huvudrollen som Ella med glans och finess. Cate Blanchett (Lord of the Rings) har mer talang i sitt lillfinger än många har i hela sin kropp och passar perfekt som den elaka styvmodern. Det är riktigt roligt att få se Richard Madden (Game of Thrones) i en mer gladlynt roll än vad vi är vana vid (och som tur var gick detta bröllop bättre än hans förra). Helena Bonham Carter (Harry Potter) har en fantastisk berättarröst och det är kul att för en gång skull få se henne som en god magiker. Även svenska Skarsgård (Avengers), begåvade McShera (Downton Abbey), unga Grainger (The Borgias) och Anozie (Game of Thrones) gör riktigt bra ifrån sig.
 
Ellas goda fé ger henne chansen att gå på den kungliga balen.
 
Som helhet är Berättelsen om Askungen en riktigt bra familjefilm. Ja, den har några logiska luckor och den är både klyschig och lite enfaldig, men den fungerar riktigt bra ändå. Det är en välgjord återberättelse av den klassiska sagan och trots att den inte skiljer sig mycket från originalet så känns den ny och fräsch. Berättelsen om Askungen har otroligt intagande animeringar och effekter, skådespelarna är som förväntat fantastiska och miljön är hänförande. Berättelsen om Askungen är inget mästerverk, men icke desto mindre en charmerande film som jag definitivt rekommenderar.
 

Se Dig Inte Om

Fakta:
Se Dig Inte Om (org. Finding Jennifer Jones) är den andra delen i Jennifer Jones-duologin av Anne Cassidy. Boken är 287 sidor lång och publiceras av Rabén&Sjögren bokförlag.
 
Handling:
"Ingen känner till Kates mörka bakgrund. Ingen vet att hon en gång i tiden hette Jennifer Jones. Ingen vet att hon - tio år gammal - slog ihjäl sin bästa kompis med ett basebollträ. Det har gått många år sedan den där ödesdigra dagen nere vid sjön, men Kate kan inte glömma och gå vidare. Varje steg hon tar bevakas av myndigheterna, och hon påminns ständigt om det som varit. Tänk om hon bara skulle försvinna och lämna allting bakom sig, en gång för alla?"
 
Recension:
Jag vill inleda min recension med att skriva att jag inte har läst den första delen i duologin, men för att vara helt ärlig kändes det inte heller nödvändigt. Jag hade trott att det skulle bli jobbigt att komma in i boken utan att ha läst om vad karaktäreren varit med om, men det var inga problem alls. Det finns en hel del kapitel som återspeglar det jag gissar hände i första boken och vi får mycket bakgrundsinformation. Nästan för mycket, till och med.
 
Se dig inte om är en okej bok, men ingenting speciellt. Den är smått intressant, men jag fastnade inte för karaktärerna och den fick mig inte att känna något. Det är en lättsam och enkel läsning men inte mycket händer. För att vara ett psykologiskt drama var den ovanligt o-skrämmande. Se dig inte om känns rätt platt och den tar inte ut på svängarna. Karaktärerna är simpla, handlingen enkelspårig och den lämnar läsaren likgiltig efter sista sidan. Man hejjar inte på att det ska sluta väl för karaktärerna och när boken är slut minns man inte riktigt vad som har hänt. Den är varken dålig eller bra; den bara är.
 
Boken är neutral - och därför är min reaktion gentemot den också det.
 

Nytt i samlingen, #12

Idag fick jag ett egenbeställt paket från CDON och ett paket från Modernista.
 
 
Från Modernista fick jag boken Cress, vilket är den tredje delen i The Lunar Chronicles-trilogin av Marissa Meyer. Detta är den bästa serien jag någonsin läst. Eftersom jag fick de två första böckerna i pocket och denna i inbundet så kommer jag emellertid inte att behålla dem efter min läsning. Jag gör mig av med dem och mina engelska pocket och kommer att köpa serien i engelsk hardcover. Men, stort tack till Modernista.
 
Sedan fick jag ett paket från CDON, som jag beställde för flera månader sedan,; nämligen Berättelsen om Askungen. Jag är grymt taggad över att äntligen få se denna film! Den verkar så vacker och magisk och den är fullkomligt stjärnspäckad med bland annat Cate Blanchett, Lily James, Stellan Skarsgård, Richard Madden och Helena Bonham-Carter i huvudrollerna! BD-filmen kostade mig 146 kr. STORT TACK till mig själv!

X-Men: Days of Future Past, The Rogue Cut

Fakta:
X-Men: Days of Future Past, The Rogue Cut är regisserad av Bryan Singer, med bland annat Hugh Jackman, James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Halle Berry, Nicholas Hoult, Anna Paquin, Ellen Page, Peter Dinklage, Shawn Ashmore, Evan Peters, Ian McKellen och Patrick Stewart i huvudrollerna. Filmen är 151 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 13 juli 2015 av 20th Century Fox. Är du förvirrad över hur tidslinjen för X-Men-filmerna ser ut så läs en hjälpsam artikel här.
 
Handling:
"Sentinelrobotarnas arméer invaderar för att förgöra både mutanter och människor. Kitty använder sina krafter för att skicka Wolverine tillbaka i tiden där han möter de yngre mutanterna. Nu måste X-men kämpa tillsammans med sina yngre jag för att ändra det förflutna - och rädda framtiden."
 
Recension:
 X-Men: Days of Future Past är en mäktig film, och utan tvekan den starkaste X-Men-filmen hittills i franchisen. Ungefär ett år efter dess release släpptes nu X-Men: Days of Future Past The Rogue Cut, vilket är en förlängd och modifierad version av samma film. Jag övervägde först att endast skriva om de tillagda scenerna i denna recension, men kom fram till att läsningen skulle bli bättre om jag recenserar filmen som helhet. 
 
Wolverine åker tillbaka 50 år i tiden för att hitta unga Professor X.
 
Filmen sammanlänkar originaltrilogin med First Class på ett förstklassigt sätt. Det är otroligt kreativt och intelligent gjort. Tidsresor är riktigt svårt att handskas med men Days of Future Past gör det himla bra. Onekligen finns några logiska luckor och problem när det kommer till kontinuiteten. Filmen har svårt att platsa in på tidslinjen och sammanstrålar inte riktigt med alla händelser från tidigare filmer. Försöker man klura ut hur allting hänger ihop blir det väldigt förvirrande. Men eftersom Days of Future Past är så snyggt gjord så är det någonting man som tittare ändå förlåter. Någonting jag dock stör mig på är att Days of Future Past så gott som tillintetgör de tidigare filmerna och får dem att kännas relativt meningslösa.
 
År 1973 hade inte Wolverine sina klor av adamantium.
 
Det är ett måste att ha sett tidigare delar i franchisen för att kunna njuta av Days of Future Past till det yttersta. Inte nog med att karaktärerna får ett helt annat djup, utan mycket av humorn baseras också på tidigare filmer. Förståelse för filmen är grundad på att man har lite koll på X-Men-franchisen och väljer du att slötitta på filmen lär du inte hänga med. 
 
Gänget behöver hjälp av Quicksilver för att få ut Magneto ur fängelset.
 
X-Men: Days of Future Past är en otroligt stjärnspäckad filmupplevelse. Vi har några obeskrivligt begåvade talanger i denna. Jag älskar att vi får återse alla våra gamla favoriter från originaltrilogin, och samtidigt fortsätta följa deras yngre jag från First Class. Skådespelarnas personkemi är makalös och alla utför sina roller exemplariskt. Hugh Jackman, Halle Berry, Ian McKellen, Patrick Stewart, Anna Paquin, Ellen Page och Shawn Ashmore från originaltrilogin bidrar med en slags episk nostalgi, medan James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence och Nicholas Hoult från First Class gör att filmen känns nytänkande och fräsch. Jag gillar också att vi får se några nya ansikten, som exempelvis Peter Dinklage, Omar Sy, Evan Peters, Josh Helman och Bingbing Fan, samtidigt som vi får återse älskvärda skådespelare så som Famke Janssen, James Marsden och Lucas Till i några kortare scener.
 
Storm och ett gäng andra karaktärer från originaltrilogin återvänder för att slåss.
 
X-Men: Days of Future Past är en film som har perfekt dos underhållning och action. Filmen lyckas både beröra och roa tittaren och den lider ingen brist på spänning. Dessutom är den grymt snyggt gjord. Redan vid första filmen syns det hur påkostad filmen är och hur skickligt den är utformad. Effekterna är minst sagt häpnadsväckande. Dessutom har X-Men: Days of Future Past kraftfull och karaktäristisk musik, vars varje ton ger tittaren gåshud.
 
Äntligen dyker Rogue upp och kämpar med de andra.
 
Det som skiljer The Rogue Cut av Days of Future Past från bioversionen är att den är 20 minuter längre. De extra minuterna gör filmen rikare, fylligare och mer komplett. Den förlängda tiden består dock inte bara av nya scener, utan också redigerade och förlänga versioner av redan befintliga scener. Dessa är mestadels underhållande men korta, och består oftast av någon extra replik här och där. Det är inte förrän det har gått 100 minuter som man märker verklig skillnad från bioversionen. Som ni vet blev karaktären Rogue nästan helt bortklippt från bioversionen, och majoriteten av de nya scenerna i The Rogue Cut är med henne; därav namnet. Dessa scener är längre och mer betydelsefulla än de övriga tilläggen. På något sätt skapar de här tillagda scenerna en långsammare men samtidigt starkare tittarupplevelse. Jag kan förstå varför Rogues scener klippets bort från bioversionen; det gav filmen ett annat flyt, men jag kan varken säga att tillägget av dessa scener vare sig förbättrar eller försämrar filmens helhetsintryck. Det är dock trevligt att ha möjligheten att själv välja vilken version man vill se och personligen tycker jag att det är tilltalande att få återse Anna Paquin som Rogue igen.
 
Unga och gamla Charles Xavier möts i stridens hetta.
 
Som ni förstår så tycker jag att X-Men: Days of Future Past är en fantastisk film, oavsett om man tittar på The Rogue Cut eller inte. Det är en otroligt genomtänkt, intelligent och stjärnspäckad film. Det The Rogue Cut tillför är några extra repliker här och var, samt fler scener med bland annat Rogue, Magneto och Professor X. Oavsett vilken version du väljer att se så har du en imponerande och mäktig filmupplevelse framför dig.
 

Nytt i samlingen, #11

Idag kom två paket i brevlådan; ett från Bazar bokförlag och ett från Modernista.
 
 
Från Bazar fick jag Mörk Ängel samt Blod & Stjärnstoft, vilket är de två första delarna i Önskemånglarens dotter-trilogin av Laini Taylor. 
 
Av Modernista fick jag Cinder och Scarlet, vilket är de två första delarna i The Lunar Chronicles-serien av Marissa Meyer. The Lunar Chronicles är min absoluta favoritserie och jag tycker att allt med den är fantastiskt. Jag har redan läst den på både svenska (från Mix bokförlag, innan de valde att överlåta den till Modernista) och på engelska, men det ska bli kul att läsa böckerna ytterligare en gång. Mitt mål är dock att göra mig av med mina engelska pocket och istället skaffa The Lunar Chronicles-serien i inbundet format.
 
Stort tack till Bazar och Modernista!

Fallna Änglars Stad

Fakta:
Fallna Änglars Stad (org. City of Fallen Angels) är den fjärde delen i The Mortal Instruments-serien av Cassandra Clare. Boken är 469 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen. Del fem utkommer på svenska våren 2016.
 
Handling:
"Clary och Jace är tillbaka i New York, och för en gångs skull är allt som det ska - det är fred, Clary tränar för att bli en skuggjägare och, framför allt, de kan äntligen vara tillsammans. Men ingenting varar för evigt. Någon har börjat mörda skuggjägare, och snart finner Clary sig indragen i en kedja händelser som kan göra att hon förlorar alla hon någonsin älskat. Till och med Jace..."
 
Recension:
Efter Stad av Glas såg jag mycket fram emot att läsa Fallna Änglars Stad (igen) men den är lite av en besvikelse. Första halvan av boken är rätt händelselös och långsam och det är inte förrän närmare slutet som den kommer igång ordentligt. Cassandra Clares språk har förbättrats enormt sedan Stad av Skuggor, men däremot har spänningen minskat.
 
Boken har dock den vanliga härliga blandningen mellan action och humor och många av karaktärernas repliker är underhållande. Karaktärerna är fortfarande sina charmiga jag och det är väldigt intressant att få följa Simon genom boken. Även Magnus är en stor favorit. Något jag dock stör mig på är den bristande kommunikationen mellan Clary och Jace, som ständigt ligger och irriterar i bakgrunden.
 
Trots att jag kanske framstår som negativ så gillar jag ändå boken rätt mycket (mest tack vare karaktärerna). Fallna Änglars Stad är trots allt en installation i The Mortal Instruments-serien och jag kan inte tänka mig att någon av Clares böcker är dålig. Detta känns lite som en språngbräda till nästa bok i serien så förhoppningsvis återgår den till sin forna glans.
 

Calvary

Fakta:
Calvary är regisserad av John Michael McDonagh, med bland annat Brendan Gleeson, Chris O'Dowd, Kelly Reilly, Aidan Gillen, Dylan Moran och M. Emmet Walsh i huvudrollerna. Filmen är 100 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 13 juli 2015 av Fox Searchlight Pictures. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"När en godhjärtad präst hotas av en mystisk församlingsmedlem ställs han inför onda krafter och börjar tvivla på om han har mod nog att möta sitt eget öde."
 
Recension:
Calvary är tyvärr ingen film för mig. Det är en film som jag borde gilla, och när jag blickar tillbaka så fanns det en hel del i filmen som borde kännas storslaget, men ändå kan jag inte skaka av mig minnet av hur uttråkad jag var under filmens gång. Konceptet och idén är intressant; filmen har ett bra budskap och jag gillar hur det utforskar människans moral. Dock tappade jag intresset väldigt snabbt på grund av det långsamma tempot.
 
Prästens dotter har det tufft och har börjat skada sig själv.
 
Calvary är relativt händelselös och fast den står på en stark grund så kändes den alldeles för blek och enformig för att jag skulle kunna fokusera. Skådespelarna är toppen, speciellt Gleeson (Edge of Tomorrow), Reilly (Sherlock Holmes) och Gillen (Game of Thrones) som är oförmögna att prestera dåligt, men de kan inte göra mycket åt sina svaga karaktärer. Trots att jag verkligen försökte så fastnade jag inte för de fiktiva personerna.
 
Efter mordhotet drabbas prästen av flera förluster.
 
Något ironiskt är att jag efter att jag sett filmen läste att Calvary klassificeras som en ”svart komedi”, men om det fanns någon humor med så missade jag det helt. Calvary har några kraftfulla och dramatiska scener, men jag skulle knappast kalla filmen underhållande eller roande. Jag ville verkligen gilla Calvary, speciellt med tanke på att den har fått så bra omdömen, men hur mycket jag än försökte så gick det inte.
 
Den godhjärtade prästens moral börjar svikta.
 
Som helhet är tyvärr Calvary ingen film för mig, trots att jag borde gilla den. Det som fångade mitt intresse mig var filmens mörker och djupa dramatik. Skådespelarna är dessutom duktiga och grunden filmen står på är stark, men karaktärerna är bleka och tempot alldeles för långsamt för att jag ska ägna filmen någon större tanke efter dess slut.
 

Pretty Little Liars, säsong 5

Fakta:
I den femte säsongen av Pretty Little Liars får vi se Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Janel Parrish, Tyler Blackburn, Keegan Allen, Ian Harding, Laura Leighton, Holly Marie Combs, Torrey DeVitto och Lesley Fera i huvudrollerna. Säsongen är 1042 minuter lång, består av 25 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 13 juli 2015.
 
Handling:
"Medan Aria, Emily, Hanna och Spencer är lättade över att Alison och Ezra är hemma i säkerheten igen leder upptäckten av två nya lik till att fler frågor kommer upp till ytan. Det dyker också upp otäcka hot från "A". Är Alison verkligen "A"?. Eller låtsas "A" bara att vara Alison? Ett erkännande som kommer som en överraskning gör att vännerna splittras. Spelet är långt ifrån över."
 
Recension:
Jag har ända sedan jag började titta på Pretty Little Liars haft en kärlekshatrelation med serien. Den har en tendens att bli väldigt överdriven, klyschig och löjlig. Och fast säsong 5 inte är något undantag så kan jag nu officiellt kalla mig ett fan. Trots sina många upp- och nedgångar så lyckas säsongen gå ut med en skräll och cliffhangern har lämnat mig med stor vördnad och begeistring för nästa säsong.
 
Livet tar en oväntad vändning när gruppen drabbas av en tragedi.
 
Säsongen börjar lite tarvligt och det tog ett tag för mig att komma in i serien igen. Genom säsongen varierar dessutom avsnittens kvalité. Vissa är otroligt spännande och håller tittaren engagerad från början till slut, medan andra är slarvigt - och näst intill desperat - utformade. Något som är säkert är dock att Pretty Little Liars minst sagt är beroendeframkallande. Serien är underhållande samtidigt som den har med en hel del spänning. Musiken är modern och lätt att gilla och genom säsongen får vi ta del av åtskilliga avslöjanden. Det som dock håller serien vid liv är den trollbindande mystiken.
 
Tillbaka hemma i Rosewood är livet inte lätt för Alison DiLaurentes.
 
Jag kan tycka att karaktärerna fortfarande beter sig rätt omoget, speciellt när det kommer till deras romantiska förhållanden, men jag vill samtidigt upplysa om att samtliga har utvecklats en hel del. Speciellt Spencer och Hanna har tagit sig igenom en hel del tuffa situationer och kommit ut starkare på andra sidan. Tack vare Troian Bellisario har Spencer utvecklats från en tävlingsinriktad excentriker till en intelligent och slagkraftig kvinna. För varje säsong har hon djupnat och trots att hon är den i gruppen med mest bagage så låter hon inte hennes förflutna avgöra hennes framtid. Det som troligen skulle ha gjort andra sårbara använder hon som en sköld och vänder till en styrka. 
 
Spencer och vännerna finner sig i en mycket farligare lek än de kunnat tänka sig.
 
Precis som Spencer har också Hanna tagit en stor vändning. Hon är inte längre den blyga tjejen som höll sig i bakgrunden, utan har utvecklats till en stark och kaxig tjej som kan ta initiativ. Jag gillar att hon, trots sin snabba förändring från mobbad till en av skolans populäraste elever, fortfarande har kvar sina älskvärda egenskaper så som generositet och välvilja. Aria och Emily är också de härliga karaktärer som spelas av mycket begåvade skådespelare, men jag känner att de har fastnat lite i utvecklingen och ältar samma saker som tidigare.
 
Även tjejernas föräldrar dras in i "A"s lekar.
 
Jag gillar att huvudkaraktärernas föräldrar blir mer involverade i den här säsongen. Jag har sedan början varit ett stort fan av Laura Leighton, Holly Marie Combs, Lesley Fera och Nia Peeples och det är roligt att se att de får ta lite mer plats. Veronica Hastings (som spelas av Fera) och Ashley Marin (som spelas av Leighton) är viktigare än någonsin för handlingen och får göra många minnesvärda framträdanden genom säsongen. Jag hoppas att de får ta ännu större plats i kommande säsong, speciellt med tanke på hur orealistiskt frånvarande alla föräldrarna har varit genom serien. Andra skådespelare som imponerar är bland annat Torrey DeVitto och Ian Harding.
 
Inte nog med att "A" hotar dem, tjejerna ligger också risigt till med lagen.
 
Precis som jag nämnde i min inledning så är säsong 5 inget undantag från alla klyschor och småfåniga repliker. Trots att jag älskar serien så har den en hel del ingredienser som irriterar mig enormt. Mycket är tyvärr överdramatiserat och det är skrattretande att i sådana scener se karaktärernas chockerande miner över någonting litet. Jag tycker också att det är löjligt hur Pretty Little Liars gör vänliga karaktärer temporärt hotfulla bara för att få den att verka misstänkta och ge tittaren ett villospår. Vi har sedan länge lärt oss att Pretty Little Liars är en opålitlig berättare och därför tvivlar vi på allt som händer. Serien försöker vara missledande med sina tillsynes subtila ledtrådar, men just det faktum att de inte är särskilt diskreta får oss direkt att tvivla och som tittare ifrågasätter man allt. Det gör att serien blir förutsägbar och överraskande på samma gång.
 
Vi får äntligen reda på vem "A" är. Typ.
 
I denna säsong av Pretty Little Liars fortskrider handlingen i ett högre tempo än tidigare. Mycket händer på en kort tid och jämför man första avsnittet med det sista så känns det som två helt skilda serier. Säsong 5 är betydligt mycket mörkare än tidigare och den förut avslappnade och bekymmerslösa känslan suddas successivt ut. Sista avsnittet – ”Welcome to the Dollhouse” – överraskade mig verkligen. Det särskilde sig från tidigare avslutningar och lämnade mig tiggande efter mer. Avsnittet – likaså säsongen som helhet – omfattande en hel del och påbörjade inriktningen till ett helt nytt spår
 
Inte ens i sina drömmar får Alison slappna av.
 
Helt ärlig så är jag lite rätt för att Pretty Little Liars kommer att göra ”en Lost”. Serien har blivit så besynnerligt dramatisk att slutmålet känns väldigt avlägset. Varför gör ”A” egentligen allt? Snacka om att lägga ner mycket pengar, energi och tid! Jag är ängslig över att alla vägar som leder till seriens klimax kommer att visa sig vara betydligt mycket mer mystiskt och njutbart än avslutet i sig. För varje avsnitt bygger serien upp stämningen och spänningen ökar och jag är orolig över att bli besviken när slutet verkligen är här. När sanningen väl avslöjas, kommer då ”A”s hela insats att kännas antiklimatisk? När resan är så vild som denna är det sällan som destinationen når upp till förhoppningarna.
 
När det är "A" som håller skolbalen blir inte mycket som tjejerna tänkt sig.
 
Den femte säsongen av Pretty Little Liars är verkligen bra. Precis som tidigare säsonger så har den sina svackor men jag tycker som helhet att både karaktärerna och manuset är starkare än någonsin. Trots att mycket med serien känns skrattretande så finns det inget tvivel om att den också är spännande och beroendeframkallande. Skådespelarna presterar utmärkt och serien har successivt börjat mogna. Jag längtar riktigt mycket efter nästa del i serien och kan bara avsluta med att skriva att denna säsong var överraskande bra.
 

The Theory of Everything

Fakta:
The Theory of Everything är regisserad av James Marsh, och i huvudrollerna får vi se bland annat Eddie Redmayne, Felicity Jones, Harry Lloyd, David Thewlis, Alice Orr-owing, Emily Watson och Charlie Cox. Filmen är 123 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 13 juli 2015.
 
Handling:
"Den friske och aktive unge Stephen Hawking får en förkrossande diagnos som 21-åring, då han precis har träffat och blivit kär i Jane Wilde - en studiekamrat vid Cambridge. Med Jane outtröttligt kämpande vid hans sida inleder Stephen sitt stora vetenskapliga arbete för att studera det som han nu har så lite av - tid. Tillsammans övervinner de omöjliga odds och åstadkommer mer än någon hade kunnat drömma om."
 
Recension:
Jag måste inleda med att skriva att jag är aningen besviken. Ja, The Theory of Everything är ett riktigt bra drama, men mina förhoppningar var så pass höga att filmen ändå föll lite platt. Tempot känns långsamt och ibland är det inte särskilt underhållande att titta på den. Med det sagt så är det samtidigt en otroligt vacker film, med ett starkt budskap och inspirerande koncept.
 
Geniet Stephen Hawking är som vilken annan kille som helst.
 
Skådespelarna är makalösa. Eddie Redmayne (Les Misérables) är exemplarisk och spelar rollen som Stephen Hawking så pass trovärdigt att det känns som att han är honom. Felicity Jones (The Invisible Woman) är även hon duktig och det är otroligt kul att få se Harry Lloyd (Game of Thrones), Emily Watson (The Book Theif), David Thewlis (Harry Potter) och Charlie Cox (Stardust) i lite mindre roller.
 
Jane och Stephen blir förälskade.
 
Karaktärerna är charmerande och greppar tag om tittaren redan vid första scenen. De gör filmen fängslande och det är både fascinerande och berörande att se hur de successivt utvecklas. De hjälper också till att göra The Theory of Everything lärdomsfylld och de får tittaren att verkligen tänka efter. Citat så som ”While there is life, there is hope” stannar kvar hos oss långt efteråt filmen är slut.
 
Sjukdommen tar ifrån Stephen allt mer och mer.

Allt som allt så gillar jag verkligen The Theory of Everything, trots att jag blev aningen besviken. Filmen går inte in särskilt djupt och jag klassificerar den snarare som ”berörande” än ”sorglig”. Skådespelarna är dock enastående och gör detta till en vacker och gripande historia som är intressant att följa. Vetenskapliga biografier är populära just nu, och fast jag tycker att exempelvis The Imitation Game gjorde ett bättre jobb, så är The Theory of Everything en mycket välgjord och sevärd film.


Mortdecai

Fakta:
Mortdecai är regisserad av David Koepp, med bland annat Johnny Depp, Gwyneth Paltrow, Paul Bettany, Ewan McGregor, Olivia Munn, Jonny Pasvolsky, Jeff Goldblum och Michael Culkin i huvudrollerna. Filmen är 105 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 6 juli 2015.
 
Handling:
"Charlie Mortdecai är en charmerande konstkännare och livsnjutare med dyra vanor. Han går med på att hjälpa den brittiska underrättelsetjänsten MI5 med att hitta en stulen tavla som sägs gömma koden till en svindlande summa gömda nazimiljoner, eftersom han ser chansen att själv få en bit av kakan. Charlie och hans trofaste tjänare, Jock, inleder jakten på tavlan, men de är långt ifrån de enda som vill lägga vantarna på mästerverket och miljonerna."
 
Recension:
Jag är väldigt neutralt inställd till Mortdecai. Det är en udda film, men trots det står filmen inte ut. Skämten har vi hört förut och filmen känns därmed platt och förutsägbar. Jag tycker inte att den är rolig och trots att den klassificeras som komedi så saknar den skratt.
 
Mortdecai är en självupptagen livsnjutare som sällan ägnar en tanke åt andra.
 
Mortdecai har ett gäng begåvade skådespelare. Jag älskar Johnny Depp och är storförtjust i hans muskelryckningar och kroppsspråk. Det syns att han är sin karaktär hängiven. Men tyvärr tar han upp så pass stor del av filmen att han inte lämnar mycket plats till de andra stjärnorna. Förrutom Gwyneth Paltrow och Paul Bettany så får vi också se Olivia Munn, Ewan McGregor och Jeff Goldblum i mindre roller. Men, eftersom så pass mycket fokus läggs på Depp, så framstår de övriga karaktärerna som ynkliga, endimensionella karaktärer. Trots att skådespelarna i sig är begåvade, så får de inte tillräckligt med rum för att fördjupa sina karaktärer, och deras talanger känns bortslösade.
 
Tack vare tjänaren Jock tar sig Mortdecai igenom ett gäng farliga upptåg.
 
Filmens handling är relativt svag och Mortdecai präglas av otaliga överdrivna scener. Dock måste jag skriva att den är himla snyggt filmad. Kameraarbetet är pråligt och annorlunda och sättet som scenerna är sammansatta på förhöjer verkligen upplevelsen. Här har vi inte abrupt avklippta scener, utan det är väldigt smidigt gjort. Det gör att filmen känns originell och hurtig.
 
Polisen Martland är förälskad i Mortdecais fru Johanna.
 
Allt som allt är filmen okej. Mortdecai har vissa humoristiska inslag – som oftast består av Depps minspel – men för det mesta faller skämten platt. Skådespelarna är duktiga och filmen har en lättsam känsla, men tyvärr saknar den det
 

Nytt i samlingen, #10

Jag sålde mina pocketexemplar av The Selection-serien av Kiera Cass och uppgraderade mig till inbundet format.
 
 
Hade det bara varit tre böcker i trilogin så hade jag antagligen behållt dem som de var, men eftersom The Heir kom ut för ett tag sedan och Cass arbetar med en femte bok så bestämde jag mig för att uppgradera serien till inbundet. Det är både snyggare och skönare att hålla i tycker jag. Böckerna kostade mig 447 kr från Adlibris.

Nytt i samlingen, #9

Idag fick jag fyra nya filmer. Två stycken kom i brevlådan från härliga 20th Century Fox och de andra två fick jag som present.
 
 
Från 20th Century Fox fick jag Calvary på DVD och X-Men: Days of Future Past The Rogue Cut på BD. Jag vet redan att jag älskar X-Men-filmen och det ska bli kul att se (och recensera) den igen; med de nya scenerna. Days of Future Past har fått betyget 8,1 på IMDB. Även Calvary verkar riktigt bra och den har många skådespelare som jag gillar, bland annat Aidan Gillen (Game of Thrones) och Kelly Reilly (Sherlock Holmes). Filmen har fått betyget 7,4 på IMDB. Stort tack till 20th Century Fox.
 
Sedan fick jag Mortdecai och The Theory of Everything på BD. Mortdecai har ett förvånadsvärt lågt betyg (5,5) på IMDB men mina vänner säger att den är riktigt bra. Och eftersom både Johnny Depp (Pirates of the Caribbean), Gwyneth Paltrow (Iron Man), Ewan McGregor (Big Fish) och Jeff Goldblum (Jurassic Park) är med så tror jag på dem. Det verkar vara en charmig och lättsam film och jag ser mycket fram emot att se den. The Theory of Everything är jag därmed helt säker på att jag kommer att älska. Jag börjar för tusan grina varje gång jag ser trailern så filmen kan ju inte vara mycket sämre. Filmen har fått betyget 7,8 på IMDB.

22 Bullets

Fakta:
22 Bullets (org. L'immortel) är en film regisserad av Richard Berry, med bland annat Jean Reno, Kad Merad, Jean-Pierre Darroussin, Marina Foîs och Joey Starr i huvudrollerna. Filmen är 112 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2010.
 
Handling:
"Efter en lång, brutal och framgångsrik karriär som hitman i Marseilles maffia, håller sig Charly nu på den smala vägen. I tre år har han levt ett lugnt och lyckligt liv med sin fru och två små barn. Men så en vintermorgon blir han attackerad, och lämnas till synes död med 22 kulor i kroppen. Otroligt nog överlever Charly, och han ger sig efter Tony - den ende man som skulle våga försöka döda honom. Tony gjorde bara ett misstag; han misslyckades."
 
Recension:
Hade jag sett 22 Bullets innan den kopiösa mängd actionthrillers som finns i min filmhylla så hade jag troligen uppskattat den mer. Det är definitivt ingen avskyvärd film, men inte heller minnesvärd eftersom dess koncept är uttjatat. Eftersom jag sett liknande filmer oräkneliga gånger så tappade jag snabbt intresset och det slutade med att jag satt och surfade istället för att fokusera på filmen.
 
Jean Reno spelar den före detta hitmanen Charly.
 
Det blir tråkigt, klyschigt och förutsägbart att 22 Bullets använder sig av liknande mall som majoriteten av actionfilmerna därute. Som tittare fick jag inte alls den där exalterande känslan av actionen, utan satt istället uttråkad och väntade på att filmen skulle ta slut. Filmen har dessutom inte mycket till handling och många scener består endast av meningslöst dödande.
 
Efter att ha blivit utsatt för ett mordförsök tvingas Charly återgå till dödandet.
 
Skådespelarna i sig är helt okej. Jean Reno (Leon the professional) är självfallet duktig. Dock är karaktärerna alldeles för endimensionella och det känns inte som att skådespelarna har mycket att tillföra sina roller. Som tittare känner man ingenting för karaktärerna och man bryr sig inte om vad det är som händer. Det fanns ingen känslomässig anknytning till karaktärerna och det kändes helt enkelt avlägset att titta på.
 
Trots flertaga försök lyckas inte filmen gripa tag i tittaren.
 
Som avslut måste jag skriva att 22 Bullets inte är en dålig film; men den har helt enkelt inte mycket att bjuda på. Den är förutsägbar och orealistisk och trots att skådespelarna är helt okej så berikar de inte filmen med sin närvaro. Filmen har ett alldeles för uttjatat koncept för att kunna uppskattas mer.
 

Gossip Girl, säsong 5

Fakta:
I den femte säsongen av Gossip Girl får vi se Blake Lively, Leighton Meester, Penn Badgley, Chace Crawford, Ed Westwick, Kelly Rutherford, Matthew Settle, Zuzanna Szadkowski, Kaylee DeFer, Ella Rae Peck och Elizabeth Hurley i huvudrollerna. Säsongen är 972 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2011.
 
Handling:
"Serena har ett perfekt sommarjobb i Los Angeles, Blair måste göra det omöjliga valet mellan prins Louis och Chuck, och Dans bok slår ner som en bomb. Dessutom kommer Serenas kusin Charlie tillbaka till allas förvåning och hotar att förstöra familjen van der Woodsen inifrån."
 
Recension:
Jag är väldigt glad över att jag inte gav upp om Gossip Girl. Som ni vet så var jag inte särskilt förtjust i den första säsongen men som tur är fortsatte jag ändå med serien. Nu för tiden är den en stor feel good-favorit som jag inte kan tänka mig att leva utan. Jag gillar den avslappnande och lättsamma tonen och trots all drama så tillför serien en hel del värme till tittaren.
 
Serena och Dan låtsas vara tillbaka tillsammans igen.
 
Skådespelarna är minst sagt fantastiska. Även skådespelarna med mindre screentime, som exempelvis söta Kaylee DeFer (Flicka), erfarna Kelly Rutherford (Melrose Place) och underhållande Amanda Setton (What Happens in Vegas) presterar minnesvärt. Zuzanna Szadkowski (Girls) är charmant och humoristisk i rollen som Blairs hushållerska Dorota, Michelle Trachtenberg (Buffy the Vampire Slayer) är otroligt karismatisk som Georgina och jag älskar Elizabeth Hurleys (The Royals) dialekt och utstrålning. Vi får inte se Momsen, Szohr och Paolo i denna säsong (d.v.s. Jenny, Vanessa och Eric) men för att vara helt ärlig tycker jag att det är skönt att ha dem ute ur serien. Jag hoppas dock att de gästar i den sista säsongen för att få ett ordentligt avslut. 
 
Nate blir involverad med sin chef på Spectator:  Diane Payne.
 
De flesta av karaktärerna håller fortfarande måttet och många, exempelvis Georgina Sparks, växer för varje gång vi får se dem. Dock finns det också de karaktärer som sjunker i mina ögon i säsongen. Parallellen med Hugo Becker – Louis - tar en alldeles för plötslig vändning och allt därefter känns otroligt påskyndat och inte alls genomtänkt. Jag gillar inte hur saker och ting utvecklades där. Dessutom...
 
Blair relationsbekymmer växer sig allt starkare för varje avsnitt.
 
… så kan jag inte låta bli att ogilla hur Blair och Chuck beter sig genom säsongen. Misstolka mig inte, jag älskar dem fortfarande; både som separata karaktärer och som ett par, men den här säsongen hade alldeles för mycket drama kring dem. Det känns som att manusförfattarna börjar få ont om idéer och återanvänder saker gång på gång. Det velas fram och tillbaka hela tiden och antingen har skaparna svårt att bestämma sig eller så vill de dra ut på det så mycket som möjligt. Jag gissar på det sistnämnda. Det blir tradigt, upprepande och förutsägbart med deras alla kärleksintriger. Det känns krystat och de flesta konflikterna hade lätt lösts om karaktärerna varit ärliga med varandra i första taget. Ibland känns det nästan som att de vill att den andre ska missförstå och fajterna mellan Blair, Chuck, Serena och de andra känns ofta omogna. Gossip Girl är som bäst när den fokuserar på ”riktiga” skandaler och inte bara kärleksbråk. Det blir rätt tröttsamt att titta på och framåt slutet av säsongen tycker jag att det spårar ur.
 
Serenas populäritet ökar tack vare hennes nya toppjobb.
 
En av seriens största tillgångar är dock alla intriger och spratt. När det verkligen handlar om ett riktigt saftigt drama – och inte bara kärleksförnekelse - är det guld värt. Mycket hinner hända under säsongens gång och redan efter ungefär tio avsnitt så har Gossip Girl fått med lika många vändningar som andra serier har i en hel säsong. Det är roligt att serien hinner utvecklas så pass mycket på kort tid och det gör serien beroendeframkallande.
 
Det dröjer inte länge innan Charlie får hela van der Woodsen-klanen efter sig.
 
Jag vill också nämna att jag tycker att titlarna på avsnitten är kreativa. Varje episod är namngett efter en filmtitel, fast med en liten tvist. Några exempel är ”The Fasting and the Furious”, ”I am Number Nine”, ”Beauty and the Feast”, ”Crazy, Cupid, Love”, ”It Girl, Interrupted”, ”Despicable B”, ”Raiders of the Lost Art”, ”The Return of the Ring” och många fler påhittiga namn.
 
Är man känd behöver man tydligen inget pass för att identifiera sig.
 
Trots att min recension kanske framstår som negativ så tycker jag att säsongen är riktigt bra. Det börjar gå lite utför när det kommer till kärleksrelationerna, och mycket upprepas, men samtidigt lyckas serien ha kvar sin höga kvalité. Femte säsongen av Gossip Girl är både underhållande och spännande och även de minst intressanta stunderna har någonting som håller beroendet levande. Skådespelarna är fantastiska och gör denna karaktärsdrivna serie bättre än någonsin. Gillar du tv-serier så som Pretty Little Liars och Desperate Housewives så tror jag att du även skulle gilla Gossip Girl.
 

Nytt i samlingen, #8

För några veckor sedan var jag med i en tävling som anordnades av Disney, och jag blev en av de fem lyckliga vinnarna. Tävlingen gick ut på att man skulle motivera vilken karaktär från Lejonkungen som är ens favorit och varför. Jag skrev om Pumba.
 
 
Så som vinst fick jag den nysläppta versionen av Lejonkungen på blu-ray, samt ett Pumba-gosedjur, som är hur söt som helst. Jag har redan Lejonkungen - fast på DVD, så det är otroligt kul att äntligen ha den i BD-kvalité! Får ta och uppgradera efterföljarna också. 

Efter Alaska

Fakta:
Efter Alaska (org. Looking For Alaska) är en fristående bok av John Green. Boken är 297 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen förlag.
 
Handling:
"Miles sociala liv är något begränsat. Minst sagt. Han pluggar och sitter i tv-soffan med sina föräldrar. När han bestämmer sig för att packa ihop biografierna i pojkrummet och flytta till internatet Culver Creek för att söka sitt "stora kanske" förändras hans liv för alltid. Ett par rum ner i korridoren på Creek presenteras han för Alaska Young. Hon förkroppsligar allt Miles aldrig varit i näriheten av. Alaska är smart, rolig och osannolikt sexig. Och oberäkenlig."
 
Recension:
Efter Alaska är otroligt välskriven och det finns ingen som helst tvekan om att John Green är något annat än en begåvad författare. Han använder sig av ett lättförståeligt och behagligt språk vilket gör att tempot aldrig sackar efter. 
 
Boken har en unik uppläggning av kapitalanvändningen. Varje kapitel består av en nedräkning till bokens klimax. Första kapitlet heter exempelvis ”etthundratrettiosex dagar före”. Eftersom Efter Alaskas stora händelse händer strax över hälften av boken så hinner Green bygga upp en hel del upprymdhet kring den stora händelsen. För varje nytt kapitel känner läsaren att spänningen ökar och trots att jag personligen tidigt förstod vad det var som skulle ske så blev jag allt mer otålig över att få reda på hur. Efter att nedräkningen nått ”0” börjar räkningen åt andra hållet, till exempel ”etthundratvå dagar efter”.  Det är inte lika exalterande med ”efter”-nedräkningen eftersom plot-twisten redan skett, men samtidigt gav ”före/efter”-indelningen boken en tydlig kontrast över händelsens konsekvenser och hur den påverkade karaktärernas liv.
 
Personligen föredrar jag ”före”-delen. Den var mysig, varm och underhållande. Det var också där vi fick lära känna de charmiga karaktärerna. De är välutvecklade med tydliga karaktärsdrag. Jag kan personligen relatera till den lite undandragna Miles, och det är roligt att läsa om hur han dras in i vilda Alaskas, hämndlystna Överstens och charmiga Laras och Takumis alla hyss och bus. Det var inte ovanligt att karaktärerna, speciellt Alaska, fick mig att le stort och boken lider ingen brist på humor. Dock var ”efter”-delen enligt mig inte lika bra. Visst är det där som boken får det djup som skiljer den från de flesta andra ungdomsböcker, men samtidigt fann jag den delen tradig.
 
Allt som allt så gillade jag verkligen Efter Alaska. Första delen är underhållande och lättsam och hamnar i stor kontrast till den lite mer deprimerande avslutningen. John Green har ett fantastiskt språk och hans karaktärer är väldigt charmerande att läsa om. Efter Alaska är en av hans bättre böcker och jag ser fram emot att läsa många fler.
 

Inglourious Basterds

Fakta:
Inglourious Basterds är regisserad av Quentin Tarantino, och i huvudrollerna får vi se bland annat Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger, Daniel Brühl och Jacky Ido. Filmen är 147 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2009.
 
Handling:
"Under det första året av den tyska ockupationen av Frankrike bevittnar Shosanna avrättningen av hennes familj, ledda av naziöversten Hans Landa. Shosanna undkommer nätt och jämnt med livet i behåll och flyr till Paris där hon skapar sig en ny identitet som biografägare. På en annan plats i Europa, samlar löjtnant Aldo en grupp judiskamerikanska soldater för att utföra en rad snabba och skoningslösa hämndaktioner. Gruppen slår sig samman med den tyska skådespelaren och infiltratören Bridget i ett försök att störta Tredje rikets ledare. Allas öden sammanstrålar under en biopremiär där Shosana har förberett att iscensätta sin alldeles egna hämnd."
 
Rececnsion:
Inglourious Basterds är en riktigt mörk film. Tarantino snålar inte på brutala scener och det är ett faktum att Inglourious Basterds inte är en film för alla. Själv blev jag äcklad ett flertal gånger och var tvungen att titta bort från skärmen. Men trots det så är det en överraskande film som visade sig vara fruktansvärt bra.
 
Bastards-gruppen slår ihop sig med infiltratören Bridget von Hammersmark.
 
Redan vid första scenen visar Tarantino vad han går för. Orolighetskänslan kryper successivt på tittaren och den intensiva stämningen tar snabbt över. Filmen är riktigt spännande och dess oförutsägbarhet bidrar till ytterligare obehag. Dock har filmen även med lite humor och trots den mörka och oroliga stämningen så finns det scenarion som underhåller.
 
För att hämnas visar Bastards samma obarmhärtighet som nazisterna.
 
Inglourious Basterds upplägg är väldigt annorlunda. Någonting jag aldrig varit med om tidigare är att den är indelad i kapitel. I varje kapitel fokuserar filmen på en viss karaktärsparallell, och när kapitlen byts skiftar också fokus. Inglourious Basterds använder sig också av att med text peka ut viktiga personer. Det kunde vara att skärmen för en kort stund frös och att man fick veta lite bakgrundsinformation om karaktären, eller att det dök upp en pil mitt i en folkmassa så att man kunde se vem som var vart. Tarantino har med några andra finurligheter också men det är enklast att upptäcka dem på egen hand.
 
Löjtnant Aldo Raine vill att alla ska kunna se vilka som är nazister.
 
Det som jag stör mig lite på är att vissa av dialogerna är väldigt långa och ibland känns enformiga, men för det mesta är det som sägs mycket intressant. Eftersom man som tittare hela tiden känner ett slags hot så vågar man inte titta undan från skärmen eftersom läget kan skifta väldigt snabbt även i de mest långsamma scenerna.
 
Juden Shosanna har under flera år laddat upp för sin storslagna hämnd.
 
Skådespelarprestationerna är överväldigande, och både de välkända och de mer oerfarna skådespelarna imponerar stort. Brad Pitt (World War Z) presterar exemplariskt och ger sin karaktär lite excentriska och smått underhållande egenskaper. Christoph Waltz (Water for Elephants) är grym som den illvillige naziöversten och Diane Kruger (National Treasure) är otroligt charmant och inspirerande i sin roll. Det är dessutom roligt att få höra henne tala sitt modersmål (tyska) i filmen.
 
En av de största skithögarna i krigsfilmens historia är Hans Landa.
 
Som helhet är jag glatt överraskad över hur otroligt bra Inglourious Basterds är. Det är en häpnadsväckande och genomtänkt film som förvånar mig med dess intelligens. Filmen är en unik skildring av det andra världskriget och genom att blanda brutalitet och humor lyckas Inglourious Basterds sopa mattan med de flesta andra krigsfilmer.
 

The Brave One

Fakta:
The Brave One, även kallad The Stranger Inside, är regisserad av Neil Jordan, och i huvudrollerna får vi bland annat se Jodie Foster, Terrence Howard, Nicky Katt, Naveen Andrews och Mary Steenburgen. Filmen är 117 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2007.
 
Handling:
"Erica Bain är en känd radiopratare som just förlorat sin fästman i ett våldsamt gatuöverfall och som på kuppen varit nära att själv omkomma. Hon håller på att upptäcka en främling inom sig själv - en beväpnad, hämndlysten vagabond som irrar omkring i sökan efter förövarna. Hon plågas av enorma inre konflikter - och kanske håller hon på att bli precis som de hon mest hatar."
 
Recension:
The Brave One är en lite annorlunda film om hämnd. Den fokuserar mest på de psykologiska konsekvenserna som överfall kan efterlämna sig, istället för våldet i sig. Jodie Foster (Elysium) spelar en stark kvinnlig karaktär och trots att skådespelarprestationerna i allmänhet inte är någonting utöver det vanliga så kan jag inte motstå att gilla Foster i hennes roll.
 
Erica är lycklig tillsammans med sin fästman och hund.
 
Konceptet i sig är intressant och filmen är småspännande, men det är lite störande att majoriteten av alla händelser känns framtvingade och helt slumpartade. Det är många sammanträffanden som sker och filmen känns aningen upprepande. Dessutom kan jag tycka att många av replikerna känns krystade.
 
En enda händelse förändrar Ericas liv för alltid.
 
The Brave One har inte det högsta tempot och blir lite småtråkig ibland. Filmen är också förutsägbar. Men viljan finns verkligen där och The Brave One har ett tydligt och bra budskap att förmedla. Scenerna åt det mer dramatiska hållet är vad som gör filmen minnesvärd och trots att det inte är en toppenrulle så kan jag tänka mig att se den igen. Som helhet är det en bra gjord film, som tyvärr inte sticker ut och inte får en att bli exalterad.
 

Alcatraz

Fakta:
Alcatraz är producerad av J. J. Abrams och i huvudrollerna får vi se bland annat Sarah Jones, Jorge Garcia, Jonny Cyne, Parminder Nagra, Sam Neill, Leon Rippy, Jason Butler Harner och David Hoflin. Den är 565 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2012 och blev nedlagd efter första säsongen.
 
Handling:
"1963 flyttades alla fångar från fängelset på ön Alcatraz. Det var i alla fall vad man sade. Nu återvänder Amerikas värsta förbrytare till San Franciscos gator för att på nytt begå sina hemska brott. Skickliga kriminalaren Rebecca Madsen och Alcatraz-expterten Diego Soto försöker i samarbete med FBI-agenten Emerson Hauser och Dr. Lucy Banerjee ta reda på varför."
 
Recension:
Lost. Alias. Fringe. Det är några av de stora produktionsnamnen man tänker på när man hör namnet ”J. J. Abrams”. På senare tid har han även stått för serier så som Person of Interest, Almost Human och Revolution. Kanske är våra krav och förhoppningar för höga, men varje gång Abrams namn nämns så förväntar vi oss ett mästerverk. Alcatraz är inte ett sådant. Samtidigt kan jag inte låta bli att tro att om serien inte blivit nedlagd så tidigt så hade den fått den chans den behövde för att nå helt andra höjder.
 
Polisen Rebecca Madsen rekryterar Alcatraz-experten Diego.
 
Alcatraz har ett annorlunda och fascinerande koncept som gjorde mig intresserad väldigt snabbt. Serien växlar mellan nutid och dåtid och vi får se både hur fångarna hade det på anstalten på ön Alcatraz, och hur de kommer tillbaka i vår egen tid och återupprepar sina mord. Jag tycker att båda parallellerna är riktigt bra gjorda, men fångarnas tid i fängelset är enligt mig snäppet bättre. Det är brutalare och mörkare och därmed mer fängslande.
 
Vi får se insidan av världens mest ökända fängelse.
 
Seriens skådespelarprestationer varierar rätt mycket. Sarah Jones (Love Takes Wing), som spelar Rebecca Madsen, är enligt mig alldeles för neutral. Jag fastnade inte för hennes karaktär och Jones känns allmänt ”blah”; varken bra eller dålig. Hon sticker inte ut ur mängden och trots att det är hon som är huvudrollsinnehavaren så är hon också den man glömmer snabbast. Däremot gillar jag Sam Neill (Jurassic Park), Jorge Garcia (Lost) och Jason Butler Harner (Changeling) väldigt mycket. De gestaltar sina roller mer karaktäristiskt och gör att de blir väl ihågkomna efteråt. Även många av gästskådespelarna, exempelvis Robert Forster (Heroes) och Jim Parrack (True Blood) är duktiga.
 
Rebecca tvingas jaga mördare som inte borde leva.
 
Som väntat är Alcatraz en relativt mystisk serie och som tittare får vi inte allt levererat på silverfat. Därför är det väldigt synd att det inte finns någon fortsättning. Trots att sista avsnittet ger några svar så finns det en stor andel obesvarade frågor. Hur? Varför? Jag hade gärna velat veta hur allting ligger till. Säsongen av Alcatraz skulle ha varit lovande för en fortsättning och tyvärr är inte första säsongen tillräckligt stark för att på egna ben bli minnesvärd. Sådant kommer oftast med tiden; tid som Alcatraz inte har.
 
Emerson Hauser har undanhållit information från Rebecca.
 
Som sagt så gillar jag konceptet och jag finner många av fångarna väldigt fascinerande. Dock tycker jag att Alcatraz ibland känns lite enformig och förutsägbar på grund av upplägget. Varje avsnitt är titulerat efter en fånge från fängelset och avsnittet lägger då fokus på denna individ. Avsnittens händelseförlopp är väldigt likartade och är uppbyggda på ungefär samma sätt. Fången begår brott i nutid, fångens historia avslöjas, poliser letar efter fånge, fånge hittas. Serien avviker sällan från detta mönster och det blir som sagt förutsägbart.
 
Doc vet lika mycket om fångarna som om de vore hans egna familj.
 
Allt som allt tycker jag att Alcatraz är bra, men det är inte en serie som läggs till på J. J. Abrams lista med mästerverk. Konceptet är annorlunda, handlingen mystisk och de flesta skådespelare duktiga. Dock är serien lite stillsam emellanåt och det blir också förutsägbart att se en färdig mall användas. Att vi inte får alla svar kan jag leva med, men jag tycker att det är synd att Alcatraz inte fick någon vidare chans.
 

Nytt i samlingen, #7

Idag kom en seriesäsong som jag förbokade för väldigt länge sedan; så pass länge sedan att jag till och med hade glömt bort det! Men glad är jag och när jag sett klart serien jag håller på med nu hoppas jag på att kunna börja med denna.
 
 
Det jag fick hem var den femte säsongen av Pretty Little Liars, som släpps på måndag den 13e juli. Jag har gillat den här serien mer och mer och eftersom förra säsongens avslut innehöll oräkenliga cliffhangers så ser jag mycket fram emot att se hur allting fortskrider.
 
 
Så är ser den ut i hyllan. Jag är glad att de fortsätter med samma design på ryggen; jag stör mig på när seriernas siffor plötsligt försvinner.
 
Säsongen kostade mig 282 kr plus 29 kr frakt. Som läget är nu har jag ytterligare tre förbokade produkter, varav en av dem även den kommer i juli. Taggad! :)
 
------------------------------------------------------
 
Vill också berätta för er att jag kom in på högskolan nu till hösten. Jag tog ett sabbatsår efter gymnasiet men nu sökte jag in till ett program kallat Informationsdesign med inrikning textdesign. Det är ett program som fokuserar på att skriva för webb och olika medier men inkluderar också textanpassning för exempelvis berättande, instruerande, utredande osv. Mycket fokus läggs också på layout och design, och därför samarbetar programmet mycket med Illustrationsprogrammet och Rumslig gestaltning. Än har jag inte tackat ja, men troligen lär jag börja där i september.
 
Vill du läsa mer om programmet, klicka på bilden nedan.
 

Den Försvunne Hjälten

Fakta:
Den Försvunne Hjälten (org. The Lost Hero) är den första delen i Olympens Hjältar-serien av Rick Riordan. Boken består av 537 sidor och publiceras av Bonnier Carlsen.
 
Handling:
"En serie underliga händelser avslöjar att mörka krafter från antikens gudavärld hotar både gudar och människor. Ett typiskt uppdrag för en halvgud och hjälte, en Percy Jackson helt enkelt. Men han är spårlöst försvunnen. Istället måste tre nya halvgudar rädda världen: Jason (lider av massiv minnesförlust, men känner på sig att han är på fel plats i fel tröja), Piper (återfallskleptoman som kan övertala en sten att göra som hon vill) och Leo (tekniskt geni som det slår gnistor om). Förutom att antikens värsta monster jagar dem, bär alla tre på varsin hemlighet som hotar att sabotera hela uppdraget."
 
Recension:
Jag blev glatt överraskad av Den Försvunne Hjälten. Jag har tidigare bara läst en bok av Rick Riordan – Den Röda Pyramiden – och den var ingen större hit. Därför var jag beredd på att besviken på Olympens Hjältar-serien också. Men jag älskar Den Försvunne Hjälten och vill verkligen fortsätta med serien. *wink, wink till Bonnier Carlsen.*
 
Rick Riordans språk är fantastiskt. Trots att han använder sig av många nya ord och termer så är texten alltid lätt att förstå. Dessutom är han en av de få författarna som faktiskt lyckas göra karaktärernas konversationer riktigt humoristiska. Det var riktigt underhållande att läsa Den Försvunne Hjälten och både Leo och Hedge fick mig att dra på smilbanden. Jag gillar dessutom att ingen karaktär känns onödig. På något sätt tillför de allesammans någonting till gruppen, kompletterar varandra och ger tillsammans läsaren den ultimata läsupplevelsen.
 
Den Försvunne Hjälten är otroligt kreativ och påhittig och jag älskar variationen av miljön. Karaktärerna stannar aldrig länge på samma ställe utan reser runt mycket, vilket gör att man som läsare aldrig tröttar på världen som Riordan byggt upp. Det finns hela tiden ett nytt ställe eller en ny varelse att upptäcka och det är väldigt intressant att se vad den fiktiva världen har att bjuda på.
 
Som ni förstår så gillade jag verkligen Den Försvunne Hjälten och jag vill väldigt gärna läsa fortsättningen på serien. Jag har Den Fängslade Guden hemma men jag känner redan nu att jag kommer att behöva läsa alla böckerna i serien för att bli riktigt nöjd. Den Försvunne Hjälten är en lättsam och härlig bok och cliffhangern i slutet gör att man vill läsa vidare direkt.
 

Bilar

Fakta:
Bilar (org. Cars) är regisserad av John Lasseter och Joe Ranft, och rösterna görs av bland annat Owen Wilson, Bonnie Hunt, Paul Newman, Cheech Marin, Tony Shalhoub och Larry the Cable Guy. Filmen är 116 minuter lång, barntillåten och spelades in 2006.
 
Handling:
"Lightning McQueen är en kaxig liten racerbil som råkar braka in i det lilla samhället Radiator Springs och ställa till stor oreda och förstörelse. Som straff måste han göra samhällstjänst och rätta till allt som han ställt till med. Den lilla bilen vill bara till tävlingen han var på väg till när olyckan var framme. Men för att få göra det måste han lära sig vad det betyder att respektera Radiator Springs och dess innevånare."
 
Recension:
Bilar är en smått charmig och lite mysig film från Disney Pixar. Den är påhittig och kreativ med sitt koncept och det är kul att se ett fullt fungerande biluniversum där det inte finns några människor. Det är roligt att få följa deras vardag och jag gillar att bokstavligen alla varelser är bilar; även flugorna och korna.
 
Lightning McQueen är en självupptagen racerbil som inte bryr sig om annat än berömmelse.
 
Rösterna görs bra och de som sticker ut är Owen Wilson (Shanghai Knight), Bonnie Hunt (Fullt Hus) och Larry the Cable Guy (Blue Collar Comedy Tour: The Movie), som allesammans har väldigt säregna röster. Karaktärerna i sig är flerdimensionella och det är kul att se hur de utvecklas. Min favoritkaraktär är så klart Bärgarn, som har tillräckligt mycket charm till att förgylla nästan hela filmen med sin närvaro.
 
Efter att ha blivit förälskad förändras Lightnings liv.
 
Dock kan jag inte påstå att Bilar är en ny favorit. Den är inte alls lika stark som många andra Disney Pixar-filmer, och tempot segar lite emellanåt. Som helhet är det en helt okej och smått underhållande animerad film. Den har ett bra budskap och lämpar sig väldigt bra för bilintresserade barn, men den hade inte riktigt det där lilla extra för att göra mig som vuxen totalengagerad.
 

Nytt i samlingen, #6

Idag fick jag den andra Star Wars-boxen med de tre resterande filmerna i franchisen.
 
 
Filmerna i boxen är alltså Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka samt Jedins återkomst. Hittills har jag bara sett Star Wars Episode 1: The Phanthom Menace men jag är rätt nyfiken på hur de andra är. Eftersom jag ser dem i episode-ordning kommer det dock kännas rätt konstigt när jag kommer till den fjärde filmen och den är mycket äldre än de första tre, haha!

SvampBob: Äventyr på Torra Land

Fakta:
SvampBob: Äventyr på Torra Land (org. The SpongeBob Movie: Sponge Out of Water) är regisserad av Paul Tibbitt och rösterna görs av bland annat Tom Kenny, Bill Fagerbakke, Rodger Bumpass, Mr. Lawrence och Jill Talley. Vi får även se Antonio Banderas i en roll. Filmen är 93 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 6 juli 2015. Den släpps av Paramount och du kan se trailern här.
 
Handling:
"SvampBob Fyrkant får i uppdrag att rädda sin värld och kommer för första gången till vår. När piraten Burger Beard stjäl det hemliga receptet på krabburgare måste SvampBob och hans vänner slå sig samman för att ta tillbaka det. Men snart förstår de att de måste ta fram sina inre superhjältar för att kunna besegra den ondskefulla skurken."
 
Recension:
Ärligt talat så är SvampBob: Äventyr på Torra Land ingen större höjdare, men samtidigt har den en charm som jag älskar. Jag kan verkligen inte neka att den har sina gyllene stunder, men tyvärr är filmen inte särskilt roande. Jag skulle gissa att den kan framkalla många hysteriska skrattattacker hos väldigt små barn, men tyvärr håller den inte för oss vuxna.
 
Efter att Bikinibotten förstörts ger sig gänget ut för att hitta det förlorade receptet.
 
För en film som utspelar sig mestadels under vatten är den nya SvampBob-filmen ovanligt torr. Karaktärerna har förstås behållit sin charm från serien och de kommer med några härliga och slagfärdiga repliker som lyckas framkalla fnitter, men sorgligt nog räcker det inte till. Musiken är rätt dålig och SvampBobs solo om lagarbete är en besvikelse, och misslyckas både när det kommer till att vara medryckande och minnesvärd.
 
De kära karaktärerna kommer till människornas värld.
 
Animationerna varierar i kvalitén. Majoriteten av tiden nere på havets botten ser det lika bra gjort ut som i tv-serien men vissa karaktärer, som exempelvis Bubbles den talande delfinen, och animationerna uppe på land är under all kritik och ser otroligt enfaldiga ut. Men trots det är det mysigt att återigen få följa med SvampBob och hans vänner på äventyr och rösterna görs som alltid riktigt bra. Dock blev jag missnöjd med Antonio Banderas. Han känns otroligt flummig och oseriös och jag hade svårt att uppskatta hans prestation. 
 
Ett ödeläggande matkrig sker mellan SvampBob och hans nemesis.
 
Filmen i sig är smålöjlig och jag saknar djup hos de nya karaktärerna, exempelvis piraten Burger Beard. Han känns inte särskilt genomtänkt och det är enligt mig överdrivet att kalla honom för en ondskefull skurk när allt han gör är att sno ett recept på hamburgare. Men ja, jag vet att jag inte är den tänkta målgruppen så självklart tror jag att mindre barn skulle uppskatta konceptet mer. Någonting jag dock fann riktigt intressant var hur tilltrasslad filmen är. Det är ingenting jag uppskattar i vanliga fall men på något sätt var den så pass överdimensionerat skruvad och ologisk att jag kom att gilla det.
 
Gänget ger sig själva superkrafter att använda i människovärlden.
 
Någonting värt att nämna är att filmen marknadsförts lite fel. Trailerna, omslaget och bakgrundstexten fokuserar på just det faktum att SvampBob och hans vänner kommer upp på land till människornas värld och jag hade personligen fått intrycket av att majoriteten av filmen skulle vara otecknad. Men faktum är att endast 20 minuter (d.v.s. strax över 20 %) av filmens en och en halv timme utspelar sig i människoriket; resten äger som vanligt rum nere på Bikinibotten. Nu är det ju så att jag föredrog de animerade scenerna framför de otecknade och därför har jag absolut inget problem med detta, men jag tycker fortfarande att det är värt att nämna eftersom så pass mycket fokus lagts på delarna som inte är animerade.
 
Plankton får uppleva helvetet i sin renaste form inuti SvampBobs huvud.
 
Som helhet finner jag ändå SvampBob: Äventyr på Torra Land helt okej. Det är ingen höjdare, men den har en udda och charmerande humor som gör att jag ändå kommer att minnas filmen långt framöver. Det kaosartade upplägget fängslade mig och trots att jag brukar vilja ha en logisk uppläggning så tycker jag det är läckert med filmens trassliga paralleller. Filmen har dock avsaknad av varm humor och jag blev inte imponerad av Banderas prestation.  På Torra Land passar små barn bäst, men ärligt talat ångrar jag inte att jag som vuxen sett den - och jag kan tänka mig att se den igen. Gillar du SvampBob så tycker jag definitivt att du ska ge denna film en chans.
 

Nytt i samlingen, #5

Idag kom ett paket från Paramount Pictures, innehållande filmen SvampBob: Äventyr på torra land (org. Sponge Bob Movie: Sponge Out of Water).
 
 
Detta är då en ny SvampBob-film som utspelar sig ute i "den verkliga världen". SvampBob är ju alltid charmig så ser fram emot att se vad filmskaparna har hittat på i denna. Filmen lär inte bli en ny favorit men den kan nog bli mysig och underhållande. Stort tack till Paramount Pictures.

Two and a Half Men, säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av Two and a Half Men får vi återse Charlie Sheen, Jon Cryer, Angus T. Jones, Marin Hinkle, Melanie Lynskey, Holland Taylor och Conchata Ferrell i huvudrollerna. Säsongen är 491 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2004.
 
Handling:
"Ungkarlen Charlie försöker minnas vad flickan som duschar en trappa upp egentligen heter. Och Alan, Charlies frånskilda, överspända bror, kan skryta med att han blivit korad till Årets Kiropraktor i San Fernando Valley. Jake, Alans elvaårige son, är lyckligast med en juiceförpackning i ena handen och fjärrkontrollen i den andra. Efter att ha bott tillsammans i ett år har grabbarna lyckats lista ut att två och en halv män är lika med en familj. I alla fall ibland. Men familjelivet är fullt av dråpliga missöden och motigheter."
 
Recension:
Den andra säsongen av Two and a Half Men lyckas hålla måttet och är riktigt underhållande. Jag kan inte påstå att säsongen fick mig att skratta, men dess lättsamma ton och härliga humor fick mig definitivt på ett bra humör. Two and a Half Men är en trevlig serie att slötitta på och dess charm stannar kvar hos tittaren långt efteråt.
 
Charlie försöker återigen att fånga in Lisa.
 
Karaktärerna är älskvärda och skådespelarna presterar mycket bra. Jag älskar personkemin mellan Taylor, Jones, Ferrell, Cryer och Sheen och de bygger upp karaktärernas relationer till varandra på ett exemplariskt sätt. Även gästskådespelarna är mycket duktiga. Några exempel är Lucy Lawless (Xena: Warrior Princess), Missi Pyle (Kalle och chokladfabriken), Jeri Ryan (Star Trek: Voyager), Denise Richards (Starship Troopers) och Sean Penn (Mystic River).
 
Jake har en tendens att alltid hamna i trubbel.
 
Ärligt talat finns det inte så mycket mer för mig att säga. Det är en trevlig och underhållande serie men ingenting jag hyllar till skyarna. Den är inte lika bra som Friends och How I Met Your Mother, men håller definitivt måttet. Jag kommer att fortsätta att följa Two and a Half Men och hoppas att serien håller sig bra genom alla resterande säsonger. 
 

The Phantom Menace

Fakta:
The Phantom Menace (sve. Det mörka hotet) är regisserad av George Lucas, med bland annat Liam Neeson, Ewan McGregor, Natalie Portman, Jake Lloyd, Ian McDairmid, Pernilla August, Kiera Knightley, Samuel L. Jackson och Terence Stamp i huvudrollerna. Filmen är 130 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 1999.
 
Handling:
"Två Jedikrigare rymmer från sina fiender och lyckas hitta några allierade. De möter en ung pojke som kan ge balans åt Kraften, men den sedan länge dominerande Sith-rasen återvänder för slå tillbaka med full kraft."
 
Recension:
Jag är både överraskad och besviken på samma gång när det kommer till The Phantom Menace. Filmen är oväntat underhållande och har en hel del charm, men samtidigt är den enformig och klyschig. Vi får se en hel del duktiga och moderna skådespelare och det är kul att så mycket stjärnglans samlats i en och samma film. Liam Neeson (Taken), Kiera Knightley (Pirates of the Caribbean), Natalie Portman (Leon the Professional) och en lång radda fler. 
 
Gruppen behöver hjälp från en mycket underlig varelse.
 
Jake Lloyd, som spelar unga Anakin Skywalker, är bedårande och karaktären Jar Jar bjuder på en hel del utstrålning som förgyller filmen. The Phantom Menace är rätt mysig att se på och konceptet är påhittigt. Dock tycker jag att handlingen i sig är otydlig och jag vet fortfarande inte riktigt vad meningen med filmen är. Dessutom är vissa av filmens scener överdrivna och klyschiga.
 
De två jedi-krigarna slåss mot en Sith.
 
Någonting annat värt att nämna är att städerna och några av varelserna är rätt dåligt gjorda och ser ut att vara inklistrade från något datorspel. Dessutom är övergångarna inte särskilt smidiga, utan kan jämföras med övergångarna man kan välja när man gör en PowerPoint-presentation. Dessa saker är både någonting som ger filmen en igenkänningsfaktor och charmant känsla, men också någonting som är lätt att störa sig på.
 
Drottning Padme gör sitt bästa med att skydda sitt folk.
 
Allt som allt tycker jag att The Phantom Menace är helt okej. Det är en trevlig film att se på, men som inte bjuder på mycket underhållning eller spänning. En lättsam filmupplevelse helt enkelt.
 

My Best Friend's Girl

Fakta:
My Best Friend's Girl är en film regisserad av Howard Deutch, med bland annat Dane Cook, Kate Hudson, Alec Baldwin, Jason Biggs, Diora Baird och Lizzy Caplan i huvudrollerna. Filmen är 108 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2008.
 
Handling:
"Snygga och smarta Alexis är trött på sin efterhängsna pojkvän, Justin, som efter bara fem dater pratar om att flytta ihop och hör bröllopsklockorna ringa. När Alexis förklarar läget, blir Justin desperat. För att få henne tillbaka hyr han in sin bästa kompis, megasvinet Tank, för att bjuda ut Alexis på världshistoriens vidrigaste date. Tank är nämligen suverän på att få ex-pojkvänner att framstå som värsta kapen, jämfört med ett ofräscht äckel som han själv. Dessvärre funkar inte planen som beräknat, då Alexis tydligen har en förkärlek för sliskiga as. När Tank trycker på de rätta knapparna, blir Alexis minst sagt heltänd."
 
Recension:
Är My Best Friend’s Girl en film jag skulle rekommendera till mina vänner? Nej! Nej, nej, nej, nej och återigen nej. Den här filmen är fel på så många olika plan. Inte nog med att den är fantasilös, klyschig och har en otroligt tråkig handling. Inte heller är det tillräckligt med att den är slarvigt konstruerad, oaktsam och saknar syfte. Nej. My Best Friend’s Girl måste ta steget längre, och göra en redan usel film vidrig.
 
Trots att han inte direkt är lätt att gilla är Tank omgiven av vänner och älskare.
 
Karaktärerna i My Best Friend’s Girl är omöjliga att sympatisera med. Allesammans är de otroligt överdrivna och hycklande, men Tank tar ändå priset. Han är rent utav vedervärdig; och inte bara i början då de framställer honom så med flit. Trots att det är tydligt att hans ”karaktärsutveckling” ska väcka sympati och omtanke, så blir han för mig allt mer äcklande för var sekund som går. Han – och ett gäng andra karaktärer – gör filmen förnedrande, nedlåtande, omogen och otroligt förolämpande.
 
Justin är orolig över att Alexis kommer att lämna honom.
 
Jag gillar Kate Hudson (Glee) som skådespelerska men förstår verkligen inte vad hon har att göra i en film som denna. Hennes karaktär är svår att gilla, så det är svårt att uppskatta hennes prestation. Varenda scen i filmen handlar om sex och varenda replik som uttalas har antingen ett gäng svordomar eller motbjudande sexuella referenser. Exempelvis så sägs ”fuck” 54 gånger, och det är ändå ett av de mildare orden. Det gör filmen obscen och oanständig och väldigt, väldigt otrevlig att titta på.
 
Tank ger sig på ett försök att vara hjälpsam, men som vanligt går det åt pipan.
 
Jag tycker inte att filmen är det minsta underhållande och jag finner den oerhört osmaklig och frånstötande. My Best Friend’s Girl är så pass dålig att jag gjort mig av med den från min samling för gott, och jag rekommenderar den bara till dem som vill dö en väldigt plågsam död. 
 

Sammansvärjningen

Fakta:
Sammansvärjningen är den andra delen i Sveket-trilogin av Ursula Poznanski. Boken publiceras av Opal bokförlag och är 432 sidor lång.
 
Handling:
"I Staden under staden har Ria och hennes vänner hittat en tillflyktsort, men snart visar det sig att deras överlevnad inte kan garanteras där heller. Medan Aureljo förbereder sig på att återvända till en sfär letar Ria efter Jordans krönika och hittar fragment som hon inte helt kan förstå. Ett ljus i mörkret är Rias möten med Sandor, som tar med henne på korta utflykter ovan jord. Fast när Sandor blir klanfurste ändras allt. Ria känner sig tvingad till att fatta ett livsfarligt beslut."
 
Recension:
Sammansvärjningen lyckas överträffa mina förväntningar, trots att jag gillade den första boken i trilogin. Som läsare får vi lära känna karaktärerna bättre och även i de mest stillsamma stunderna ligger spänningen och puttrar. Boken är välskriven och fängslande och Poznanski vågar att ta ut svängarna.

Konceptet är otroligt genomtänkt och jag gillar hur samhället i trilogin är uppbyggt. På något sätt känns det lite satiriskt skrivet, med tanke på alla fördomar och den kontroll regeringen har över sfärernas invånare. Tack vare att vi både får uppleva livet hos klanerna och i sfärerna får boken en härligt mångfald som gör att man aldrig riktigt tröttnar på miljön. Successivt utvecklas karaktärernas på deras resa, och de får ett helt annat djup än i Sveket. Det som fascinerade mig med första boken var just konceptet, men jag brydde mig inte särskilt mycket om de olika individerna. Men tack vare Sammansvärjningens känsla för detalj och den gåtfulla handlingen så kom jag på mig med att faktiskt tycka om karaktärerna rätt mycket. Huvudpersonen, Ria, är intelligent, snabbtänkt och tapper, vilket gör henne till en mycket intressant huvudkaraktär att följa. Hennes berättarröst är lättförståelig och intagande och gör att boken aldrig blir tråkig att läsa.
 
Trots att boken har en liknande mall som de flesta ungdomsdystopier känns trilogin egen eftersom Poznanski förser boken med så mycket nytt. Jag gillar den mystiska känslan boken får av konspirationen och fast några svar ges på förra delens obesvarade frågor så finns fortfarande ett starkt drag till att få reda på mer. Slutet har några tvister som gör att läsaren direkt vill fortsätta läsa vidare.
 
Sammansvärjningen är en riktigt bra och välskriven dystopi och jag ser mycket fram emot nästa del i trilogin. Karaktärerna är flerdimensionella och smarta, konceptet är intelligent och det är otroligt fascinerande att få se de kontrasterande vardagarna. Poznanski är en begåvad författare och jag tänker ta varje chans jag får till att läsa mer av henne.
 

Nytt i samlingen, #4

Äntligen, äntligen, äntligen..! Det här året har jag varit urusel på att köpa böcker. Av någon anledning har jag endast fokuserat på film, film och mer film. Men nu fick det vara nog! Så i förrgår beställde jag hem årets första bok och jag ser otroligt mycket fram emot att läsa den!
 
 
Det jag köpte var Throne of Glass av Sarah J. Maas. Jag avgudar omslagen och har hört otroligt mycket gott om serien, så jag hoppas verkligen att jag gillar boken. Jag har velat läsa den vääääldigt länge. Självfallet köpte jag den i inbundet format, trots att det blev dubbelt så dyrt. Boken kostade mig 154 kr. Men det som är bra med Adlibris är att de alltid har fraktfritt så det får de bonuspäng för!
 
 
Look how gorgeous it is! It's blinding me with it's beauty! Det som oroar mig lite är att jag inte har läst en bok på engelska på över ett år, vilket egentligen är helt sjukt... Förut läste jag bara böcker på engelska men med takten som antal recensionsexemplar har ökat har mina egna inköp sjunkigt drastiskt, och därmed har den engelska läsningen försvunnit helt. Förhoppningsvis förstår jag vad det står, men jag oroar mig lite över att ha tappat språket...
 
Anyway, jag hoppas verkligen att Throne of Glass är ruggigt bra, och jag är grymt taggad över att äntligen ha köpt en bok!

Revenge, säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av Revenge får vi se Emily VanCamp, Madeleine Stowe, Gabriel Mann, Nick Wechsler, Josh Bowman, Christa B. Allen, Henry Czerny, Ashley Madekwe, Barry Sloane och Connor Paolo i huvudrollerna. Säsongen är 890 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2012.
 
Handling:
"Emily Thorne återvänder till the Hamptons, visserligen med samma fienden som förr men med en ny, skruvad vändning i sin plan. Inget kan stoppa hennes jakt på sanningen bakom faderns mord, men härvan av svek och lögner är större än hon någonsin kunnat ana. Nu när hennes mor är med i bilden följer ännu fler avslöjanden. Daniel och Ashley inleder en romans, medan Amandas och Jacks förhållande stöter på nya utmaningar."
 
Recension:
Jag är riktigt besviken. Första säsongen av Revenge var inte direkt en höjdare, men den var betydligt bättre än så här. Grundidén i serien håller sig fortfarande stark och Revenge har potential, men serien motarbetar sig själv. Mycket händer av slumpen och denna säsong innehåller allt för många logiska luckor som gör att det känns fånigt att titta på det orealistiska dramat. Säsong 2 av serien bevisar att den är en ointelligent och melodramatisk såpopera, och jag har svårt att tro att Revenge kan rycka upp sig från detta.
 
Amanda Clarke får uppleva lycka och familjeliv.
 
Förutom att säsongen är väldigt överdriven och ytlig så har varje avsnitt fler klyschor än vad jag kan räkna till. Dessutom har handlingen blivit otroligt svag. Det känns som att serien helt har gått ifrån ämnet och inte får någonting gjort. Första säsongen fokuserar på att Emily Thorn ska få sin hämnd på de hon anser förorättat hennes pappa. Men säsong 2 har alldeles för många sidospår och tappar sitt syfte på vägen. Säsongen är inte genomtänkt och det känns som att saker och ting tagits med i sista sekunden utan att en tanke lagts på hur det hänger ihop med resten av berättelsen. Många av parallellerna som lagts till är helt irrelevanta.
 
Victorias och Conrads förflutna kommer tillbaka och hemsöker dem.
 
Skådespelarna är i helhet okej men jag tycker att de allesammans känns otroligt stela. De känns inte äkta i sina roller, utan snarare överdramatiserade och onaturliga. Dialogerna känns minst sagt konstlade och personligen gillar jag inte alls huvudskådespelerskan Emily VanCamp. Det är något hos henne som känns frånvarande. På grund av att skådespelarna inte riktigt känns bekväma i sina roller så har jag också svårt att bry mig om karaktärerna.
 
Trots att VanCamp egentligen inte gör något fel har jag svårt att uppskatta hennes prestation.
 
Visst har den andra säsongen av Revenge vissa saker som gör att man ändå fastnar, varav betyget, men tyvärr håller sig den rätt monoton och tråkig. När det väl händer någonting intressant så utförs det på ett sådant sätt att det känns fejkat och orimligt. Det gör att serien förlorar sin dragningskraft och det som hade kunnat vara en toppenserie blir istället en i mängden. Jag har svårt att tro att detta bara är en svacka i serien, men eftersom jag gillar konceptet så hoppas jag verkligen att Revenge rycker upp sig till nästa säsong.
 

Nytt i samlingen, #3

Trots att stor del av CDONs personal gått på semester levererades paketet jag beställt otroligt snabbt. Jag bokade det igår kväll och idag strax efter lunch anlände det i brevlådan.
 
 
Jag valde att sälja mina exemplar av Game of Thrones och uppgradera mig till blu-ray. Dock köpte jag bara säsong 3 och 4 nu eftersom de är de enda CDON har med slipcases.
 
Jag köpte även Bilar 1 och Bilar 2 för 10 kr styck, tack vare CDONs meganedsättning. Totalt gick beställningen på  426 kr.
 
 
Sedan fick jag en box med de tre första Star Wars-filmerna av min mamma. Alltså Det mörka hotet, Klonerna anfaller och Mörkrets hämnd. Jag är en av de få som aldrig sett Star Wars så det ska bli kul att se what the fuzz is about.

The Lost World: Jurassic Park

Fakta:
The Lost World: Jurassic Park är regisserad av Steven Spielberg, med bland annat Jeff Goldblum, Julianne Moore, Pete Postlethwaite, Arliss Howard, Vince Vaughn, Vanessa Lee Chester och Richard Schiff i huvudrollerna. Filmen är 128 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 1997.
 
Handling:
"Det har gått fyra år sedan katastrofen i Jurassic Park och två grupper befinner sig i en kapplöpning mot tiden. De ska avgöra framtiden för öns förhistoriska invånare."
 
Recension:
The Lost World: Jurassic Park är enligt mig en underskattad film, men samtidigt förstår jag varför så många har problem med den. Den är bra men når inte upp till den första filmens nivå på grund av allt för många slarviga misstag.
 
Ian Malcolm åker till ön för att hitta sin flickvän.
 
Jag gillar att The Lost World kopplas samman med den första filmen trots skiftet av huvudkaraktärer. Vi får återse Tim, Lex och John i några kortare scener, och så är förstås Jeff Goldblum (Som hund och katt) i filmens huvudroll. Han gör ett bra jobb och bildar tillsammans med Julianne Moore (Mockingjay) en härlig duo. Vanessa Lee Chester som spelar Kelly är även hon duktig, men når inte upp till den höga ribban Joseph Mazzello och Ariana Richards satte i föregående film.
 
Det dröjer inte länge innan gänget tvingas fly för sina liv.
 
Filmen är spännande och lyckas också få med några underhållande scener. Det som dock sänker filmen rejält är alla logiska luckorna. De förstör en hel del och slutet är under all kritik. Några exempel att Kelly lyckades gömma sig i husbilen under hela resan utan att bli upptäckt, och att hon gjorde upp en eld utanför husvagnen för att laga mat när det fanns ett modernt system för matlagning inuti husvagnen. Dessutom verkade ingen av soldaterna vara beredd på vad de skulle möta och de verkade inte ha fått någon som helst träning av fältarbeten. De flesta beter sig idiotiskt och skriker och springer omkring i livshotande situationer. En man lyssnar till och med på musik i hörlurar, vilket är helt pantat när man är på en ö med dödliga dinosaurier. De är inte organiserade och verkar inte särskilt vana med soldatyrket.
 
T-Rexen får uppleva får moderna värld i San Diego.
 
En av de största logiska luckorna kommer dock närmare slutet, när det är ungefär en halvtimme kvar av filmen. Den ökända ”båtscenen”. Hur lyckades T-rexen på skeppet döda hela besättningen, fortsätta att styra skeppet rakt fram mot hamnen och sedan låsa in sig själv i lastutrymmet igen? Och hur lyckades den rymma i första taget, när den var fastspänd i en stor metallbehållare? Själva San Diego-scenen i sig har jag inget problem med, men just att T-rexen lyckades göra allt det där på egen hand och ändå vara inlåst… det är så otroligt ologiskt att det förstör hela slutet.
 
Sarah Hardin är djupt fascinerad av öns varelser.
 
Allt som allt tycker jag att The Lost World: Jurassic Park är en bra film. I alla fall fram tills slutet. Filmen är spännande och har en hel del duktiga skådespelare. Det som förstör är att filmen får ett slarvigt uppseende eftersom så pass många misstag och logiska luckor finns med.
 

Välj säsong: Hawaii Five-0

 
 
 

Välj säsong

 
 

Välj säsong: Hart of Dixie

 
 

Välj säsong: The 100

 
 

Månadssammanfattning: Juni 2015

Varje månad gör jag en sammanfattning över månadens publicerade recensioner och samlingens tillskott. För att komma till recensionerna klickar du på bildlänkarna, som står i betygsordning. Som alltid finns också alla recensioner att hitta i menyn.
 
 
   
 
 
    
    
   
 
    
   
 

o   Du är aldrig ensam // Sarah Dessen – R
o   När vi möttes // Anna Todd – R
o   Se dig inte om // Anne Cassidy – R

 

o   American Sniper
o   Jurassic Park Ultimate Trilogy
·      Jurassic Park
·      The Lost World: Jurassic Park
·      Jurassic Park III
o   Fifty Shades of Grey
 
o   The Big C, säsong 2
o   Revenge, säsong 2

 


RSS 2.0