Läst och sett – december 2017

Här under ser du vad som jag har recenserat under december. Bilderna står i betygsordning, och om du klickar på dem så kommer du till respektive recension. 
 
Nya böcker: 35 stycken (12 recex).
Recenserade böcker:
 
 
 
Nya filmer: 36 stycken (8 recex).
Recenserade filmer:
 
 
 
Nya tv-serier: 52 stycken (2 recex).
Recenserade tv-serier:
 

En underbar jävla jul

Regissör: Helena Bergström.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Robert Gustafsson, Maria Lundqvist, Anastasios Soulis, Anton Lundqvist, Rakel Wärmländer.
Releasedatum: 21 mars 2016.
 
"Simon och Oscar har varit ett par i tre år. Tillsammans med vännen Cissi har de köpt ett hus. Trion ska bilda familj, men det är något som de skjutit på att berätta för sina familjer i snart ett år."
 
 
 
 
 
 
Jag tycker faktiskt om En underbar jävla jul. Den har liknande koncept som Tomten är far till alla barnen, men är enligt mig mycket bättre. Jag gillar skarpt filmens satiriska ton, och att den ifrågasätter fördomar och normer. Samtidigt var det mycket enklare att relatera till karaktärerna och händelserna i denna.
 
Simons och Oscars jul blir inte som planerat. 
 
En underbar jävla jul är en tankeväckande och underhållande julfilm. Trots att händelseförloppet är förutsägbart känns manuset genomtänkt, och skådespelarna övertygar med sina gestaltningar. Visst finns stunder som humorn går överstyr och känns ansträngd, men för det mesta lyckas filmen roa tittaren, på ett så där lite obehagligt Mr. Bean-sätt. Karaktärerna uttrycker sig klumpigt och som tittare skäms man, men det är ändå svårt att hålla sig från skratt.
 
Ulf och Monica har svårt att acceptera sönernas livsstil. 
 
Som helhet är En underbara jävla jul en välgjord och underhållande julfilm som passar dig som vill få en tankeställare. Väl värd att se!
 

Bilar 3

Regissör: Brian Fee.
Genre: Familj, animerat.
Längd: 1 hr 42 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Owen Wilson, Cristela Alonzo, Chris Cooper, Nathan Fillion, Armie Hammer, Bonnie Hunt.
Releasedatum: 11 december 2017.
Distributör©Disney
 
"Överraskad av en ny generation blixtsnabba förare med den arroganta Storm i täten, finner sig legenden Blixten McQuen snart omkörd och ute ur sporten han älskar. För att komma tillbaka på rätt spår igen, behöver han hjälp av racingteknikern Cruz."
 
 
 
 
När jag såg Bilar 3 fick jag precis vad jag väntat mig, och jag tror att tittarens omdöme påverkas starkt av de förväntningar som finns innan. Om du antar att du kommer få se ett spännande och fullt trovärdigt äventyr så kommer du självfallet bli besviken. Men om du å andra sidan är redo för en söt och lite småcharmig resa, full med värdefull sensmoral och gulliga karaktärer – lär du känna dig nöjd när eftertexterna när börjar rulla.
 
McQueen får en ny rival: Storm. 
 
Bilar 3 är en snygg och mysig familjefilm. Handlingen är visserligen inte något utöver det vanliga, men underhåller icke desto mindre. Fast filmen huvudsakligen riktas mot en yngre publik, passar den såväl stora som små. Charmiga karaktärer som Bärgan får tittare i alla åldrar på fall, och filmens välmenande andemening ger en tankeställare åt alla.
 
Blixten försöker hantera att bli utbytt. 
 
Som helhet är egentligen Bilar 3 inget speciellt, men den underhåller så mycket som man kan förvänta sig att den ska göra. Det är en bra film helt enkelt – varken mer eller mindre.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av Disney. 

Nytt i samlingen, #245

 
Julen har kommit och gått, och ännu en vecka har passerat. Den här veckan har samlingarna utökats med både presenter, recex och egenköpt.
 
Låt oss börja med julklapparna. Min mamma gav mig boken The jewel av Amy Ewing, boxen med Beverly hills cop-filmerna samt tv-spelet Assassins creed: origins. Sen fick jag Between shades of gray av Ruta Sepetys och alla Private practice-säsonger från mormor och morfar. Därtill mottog jag ett gäng begagnade filmer från min pappa: Spider-man, Ocean’s eleven, Ocean’s twelve, Ocean’s thirteen och The long kiss goodnight.
 
Veckans enda recex kom från B. Wahlströms, nämligen svensköversatta Caraval av Stephanie Garber. Jag köpte boken på engelska för ungefär ett halvår sedan, men har inte läst den. Den verkar riktigt bra, men av någon anledning har andra romaner alltid kommit emellan. Men nu när jag har den som recex kommer Caraval att prioriteras!
 
Sist men inte minst har vi de filmer och tv-serier som jag beställt själv. Under veckan har jag köpt Trolltyg i tomteskogen, första säsongen av Orphan black, hela Skärgårdsdoktorn-serien, svartvita Gumman som blev liten som en tesked, På rymmen med Pippi Långstrump, första säsongen av 12 monkeys samt miniserien The night of. Mycket köpte jag av sentimentalitet, och nu i efterhand ifrågasätter jag om det verkligen var värt det. Men men, det lär bli nostalgiskt i alla fall.
 
Jag hoppas att ni har haft en riktigt fin jul, och önskar er en god fortsättning! 

Grey's Anatomy, säsong 13

Längd: 15 hr 41 min.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Ellen Pompeo, Justin Chambers, Chandra Wilson, James Pickens Jr, Jessica Capshaw, Sarah Drew.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
 
"Att utföra medicinska mirakel varje dag gör att kirurgerna på Grey Sloan Memorial ser sig sjäva som ett släkte utöver de dödliga. Men det som fungerar på kirurgen, fungerar inte alltid i verkliga världen."
 
 
 
 
 
 
Grey’s anatomy är riktigt bra. Varje gång jag börjar titta på en ny säsong blir jag lika förvånad över att serien fortfarande håller efter alla dessa år. Visst har den börjat svacka, men avsnitten underhåller och det är allt som betyder något. På något sätt känner jag mig som hemma när jag tittar på den. Karaktärerna har blivit en del av mig.
 
Bailey och Alex är två av fyra som varit med från början. 
 
Istället för att rabbla på om hur mycket jag tycker om Grey’s anatomy – det här är trots allt min trettonde recension av serien, så förhoppningsvis vet ni redan det vid det här laget – tänkte jag ta upp säsongens brister. För trots att jag gillar den skarpt, anser jag att det är en av seriens svagare delar. Det beror bland annat på antalet utfyllnadsavsnitt. Den trettonde säsongen har nämligen rätt många avsnitt som egentligen inte har något syfte, och jag upplever att serien hade tjänat på att vara kortare och mer koncis. Därtill brister trovärdigheten ofta, och alla bråk mellan karaktärerna är rätt tröttsamt att följa. Jag stör mig särskilt på Amelias och Maggies gnäll, och vill ibland bara skrika åt dem att hålla tyst.
 
Dr. Minnick skapar många fiender på sjukhuset. 
 
Något ironiskt är att mitt favoritavsnitt också är det minst trovärdiga, nämligen säsongsfinalen. Det särskiljer sig från vanliga kirurgavsnitt och tar en mer explosiv vändning (no pun intended). Jag tycker att serien är som bäst när det händer något stort som involverar huvudkaraktärerna på personlig nivå, och det är precis det som sker här. Det är just sådant som gör serien så beroendeframkallande.
 
Den trettonde säsongen av Grey’s anatomy är alltså inte lika bra som tidigare delar, mest på grund av de småtråkiga utfyllnadsavsnitten. Men serien håller sig fortfarande uppe, och det är ljuvligt att återigen följa de familjära karaktärerna. 
 

Fem små grisar

Författare: Agatha Christie.
OriginaltitelFive little pigs.
Serie: Hercule Poirot #24.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Sexton år efter att Caroline dömts för mordet på sin make uppsöker dottern detektiven Poirot för att rentvå moderns namn. Poirots misstankar faller snart på fem personer och utifrån deras vittnesmål rekonstruerar han bit för bit morddagen och händelserna som ledde till den."
 
 
 
 
 
 
 
Jag har svårt att avgöra vad jag egentligen tycker om Agatha Christie. Några av hennes böcker, som Mordet på orientexpressen och Och så var de vara en, har jag verkligen fastnat för. Men andra, som denna, inte alls är i min smak.
 
Fem små grisar är en fristående fortsättning på serien om detektiven Hercule Poirot. Det är en slags pusseldeckare, där ledtrådar successivt träder fram. Det jag tycker om med boken är främst språket och Christies intelligenta sätt att bygga upp berättelsen. Men för övrigt har jag rätt svårt för romanen. Vi får läsa samma sak ur fem olika perspektiv, och trots att redogörelserna skiljer sig åt blir det rätt tröttsamt efter ett tag. Jag upplevde heller inte att boken blev spännande. Mordet skedde trots allt sexton år innan bokens händelser, vilket gör att stämningen aldrig känns särskilt hotfull.
 
Som helhet är Fem små grisar okej. Den upprepande stilen och det faktum att jag inte brydde mig om vem som var skyldig gör dock att detta är en av de Christie-romaner som jag tycker minst om.
 

Weeds, säsong 1

Längd: 5 hr 3 min.
Antal avsnitt:
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, komedi.
Skådespelare: Mary-Louise Parker, Hunter Parrish, Alexander Gould, Kevin Nealon, Elizabeth Perkins.
Releasedatum: 25 april 2007.
 
"Den ensamstående mamman Nancy tjänar pengar genom att sälja marijuana, efter det att hennes man dött."
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är besviken på den första säsongen av Weeds. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men efter allt gott som jag hört hade jag i alla fall hoppats på mer. För att vara helt ärlig upplevde jag säsongen som oengagerade. Det händer inte särskilt mycket, och det finns inte mycket till handling. Jag hade dessutom svårt att fastna för karaktärerna.
 
Nancy säljer gräs för att betala räkningarna. 
 
Men säsongen har sina stunder, och den övergripande tonen är lättsam och småmysig. Men jag hade velat underhållas mer. Jag tror visserligen att Weeds kan komma att utvecklas till det bättre, men jag hade ändå förväntat mig en mer gripande inledning till serien. Den är inte dålig, men inte heller bra. 
 

American made

Regissör: Doug Liman.
Genre: Drama, thriller, biografi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Cruise, Domhnall Gleeson, Sarah Wright, Jesse Plemons, Caleb Landry Jones, Lola Kirke.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Smugglaren och piloten Barry rekryteras för att driva den största täckoperationen i USA:s historia. Mottot är: det är inte ett brott så länge du gör det för den goda sidan."
 
 
 
 
 
 
Varför, varför, varför är så många populära filmer tråkiga? Den här månaden har jag sett jättemånga kritikerrosade filmer – och inte tyckt om en enda av dem. American Made är inget undantag. Fast den nästan bara har fått bra omdömen, är det enligt mig ett sömnpiller.
 
Barry övertalas att driva en operation åt CIA. 
 
American Made är enligt mig oengagerade. Jag fastnade inte alls för varken handling eller karaktärer, mest för att allt känns ytligt. Jag hade velat ha större komplexitet, istället för den trygga standardberättelsen som levereras här. Tempot är dessutom långsam och trots att filmen är mindre än två timmar kändes den hur lång som helst. Det jag fastnade mest för var musiken, och det säger en hel del. Låtarna var visserligen väldigt medryckande, men musiken ska ju såklart inte vara det bästa när man ser på film. Men tyvärr har American Made inte något annat som griper tag.
 
Den amerikanska piloten smugglar åt den hemliga organisationen. 
 
Den här filmen var alltså ingen större hit. Tom Cruise är egentligen en bra skådespelare, men de senaste filmerna som han har medverkat i har inte hållit måttet. American Made hade helt enkelt inget speciellt, och övertygade aldrig mig om att den var värd att se.
 

Brimstone

Regissör: Martin Koolhoven.
Genre: Thriller, drama, västern.
Längd: 2 hr 23 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dakota Fanning, Guy Pearce, Emilia Jones, Carice Van Houten, Kit Harinton, Ivy George.
Releasedatum: 11 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Från ögonblicket när den nya pastorn intar predikstolen känner Liz på sig att hennes familjs säkerhet är hotad. Hon är en ung barnmorska med make och barn, men stum och kommunicerar genom teckenspråk. När Liz man inte tar hennes oro på allvar visar det sig att faran är större än de kunnat ana."
 
 
 
Brimstone är en rå västernfilm. På riktigt, om du vet med dig att du har svårt för brutalitet så är detta inte något för dig. Faktum är att det är en av de mörkaste filmerna som jag har sett i år, och personen som jag tittade på den med klarade inte av att de klart den. Brimstone är sadomasochistisk, och innehåller både misshandel, våldtäkt, barnprygling och annat. Den ger en obarmhärtig skildring av riktigt tuffa ämnen, och får tittaren att må allt annat än bra. Men med det sagt, griper Brimstone verkligen tag.
 
Anna är gift med en präst som rättfärdigar sin sadomasochism med Guds vilja. 
 
Brimstone är indelad i fyra kapitel: Revelation, Exodus, Genesis och Retribution. De tre första kapitlen visas i motsatt kronologisk ordning, och tar därför tittaren allt längre tillbaka i tiden, medan det fjärde kapitlet knyter ihop alla paralleller. Det här upplägget är riktigt fascinerande, och gör att Brimstone inte liknar någon annan västern som jag har sett. Jag är riktigt imponerad över filmens utveckling, och gillar verkligen hur kapitelindelningen tillåter tittaren successivt få svar på sina frågor.
 
Prästen har sökt efter Liz i många år. 
 
Filmen har ett fängslande mysterium, en spänd stämning och en förvånansvärt kraftfull handling. Den har också överraskande komplexa karaktärer. Min erfarenhet av västern är ytlig, men de filmer som jag har sett har haft platta och ointressanta karaktärer. Men i Brimstone är de lätta att fastna för. Skådespelarna som porträtterar dem är briljanta, och deras övertygande tolkningar fick mitt hjärta att brista gång på gång. Dessutom ger filmen precis tillräckligt med bakgrundsinformation om karaktärerna: inte så mycket så att det blir tradigt, men inte så lite att det är svårt att sympatisera.
 
Samuel försöker skydda sin nyfunna vän. 
 
Brimstone är alltså en andlöst spännande västernthriller. Men den har scener som drar ner helheten. Detta på grund av bristande trovärdighet, och ibland även förutsägbarhet som jag inte kan undgå att störas utav. Dessutom är slutet lite förvirrande, och jag sitter än och försöker få ihop det hela i mitt huvud.
 
Joanna kämpar varje dag för överlevnad. 
 
Allt som allt är Brimstone en sanslöst bra film som leker med tittarens hjärtsträngar. Den är visserligen obehaglig att se på och därför inget för klenmodiga, men om du inte skyr råhet rekommenderar jag den varmt. Jag föreslår dock att du ger dig in i Brimstone utan att veta mycket om den, då den utvecklas på ett mycket oväntat sätt. 
 

The night circus

Författare: Erin Morgenstern.
Serie: Fristående.
Längd: 512 sidor.
 
"Cirkusen anländer utan varning. Den kallas Le Cirque des Rêves, och är bara öppen om nätterna. Men bakom scenen pågår en kamp mellan två magiker: Celia och Marco. De har tränats sedan de var barn för ett spel, som bara en av dem kan överleva."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
The night circus är en stämningsfull bok, med livfulla miljöer och mystiskt koncept. Morgensterns språk är magiskt, och hon målar upp en tydlig bild av hur allt ser ut. Samtidigt skapar hon en näst intill drömsk känsla redan från första sidan.
 
Men fast boken är bra, hade jag förväntat mig mer. För det första var det lite utmattande att följa så pass många karaktärer under olika skeden. Därtill är tempot långsamt, och jag hade velat ha starkare handling och fler händelser. Detta särskilt med tanke på att boken har marknadsförts som en kamp mellan två magiker, vilket gav föreställningar om action, dueller och liknande – vilket inte finns. Faktum är att spänningen inte byggs upp särskilt väl. Själva utmaningen är fortfarande oklar efter att sista sidan är läst, och klimaxet känns inte värdigt.
 
Sannolikt hade jag tyckt om boken mer om jag inte hade haft mina förväntningar. The night circus handlar mer om atmosfär och känsla än action, vilket såklart fungerar jättebra. Men det var helt enkelt inte det jag var ute efter just nu. Troligen läste jag alltså boken vid fel tidpunkt. 
 

Hours

Regissör: Eric Heisserer.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Paul Walker, Genesis Rodriguez.
Releasedatum: 20 december 2013.
 
"Nolan anländer till ett sjukhus med sin gravida hustru, men vad som skulle bli deras lyckligaste dag vänder snart till ett inferno i fullt kaos. Orkanen Katrina härjar i staden och sjukhuset tvingas att evakuera. Medan Nolan vakar vid barnet som är i respirator, börjar en kamp mot elavbrott, stigande flodvågor och inkräktare."
 
 
 
 
 
Hours har ett intressant koncept, som på grund av utförandet faller platt. Hela filmen osar av medelmåttighet, och det som hade kunnat bli riktigt spännande känns istället entonigt och trist. Faran känns aldrig särskilt påtaglig, och de många onödiga tillbakablickarna känns mest som utfyllnad.
 
Sjukhuset invaderas av flodvågor och psykopater. 
 
Filmens största problem är tempot. Den är oerhört långsam och händelselös. Under en stor del av Hours sitter tittaren bara och väntar på att något ska hända. Och när det väl händer upprepas det gång på gång på gång, som för att vara säker på att tittaren inte missat det. Något annat som filmen lider av är bristande trovärdighet: kombinationen av ett manus med logiska luckor och Walkers överspel gör att jag som tittare inte övertygas om sanningshalten.
 
Tillbakablickarna är många och onödiga. 
 
Allt som allt är Hours en medioker thriller som kastar bort sin potential på blekt standardmaterial. Inget imponerar: varken foto, musik, handling eller skådespeleri. Det gör att filmen blir en i mängden.
 

Inte för nära

Författare: Colleen Oakley.
OriginaltitelClose enough to touch.
Serie: Fristående.
Längd: 407 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"Jubilee har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas hon lämna sin trygga exil."
 
 
 
 
 
 
 
 
Inte för nära är en fängslande roman, vars koncept påminner om Ingenting och allting av Nicola Yoon. Men enligt mig är Inte för nära mycket bättre – och trovärdigare – än den populära ungdomsboken.
 
Jag fastnade direkt för Inte för nära. Handlingen fångade omedelbart mitt intresse och språket trollband mig från första sidan. Dessutom är karaktärerna underbara, och det tog inte lång tid förrän jag förälskat mig i dem. Jag fastnade särskilt för Jubilee, som inte bara är riktigt fascinerande som person, utan också har en väldigt behaglig berättarröst som gör det lätt att ta till sig innehållet. Trots allvaret i boken är hennes tankar skrivna med en humoristisk touch, som gör boken omöjlig att lägga ifrån sig.
 
Det enda som jag har att kritisera är slutet. Det kändes påskyndat och klyschigt, och på något sätt upplevde jag det som att författaren inte hade energi över till att knyta ihop säcken ordentligt. Men för övrigt är Inte för nära en mysig må bra-bok; en riktig pärla. 
 

Kingpin

Regissör: Bobby Farrelly, Peter Farrelly.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Woody Harrelson, Bill Murray, Randy Quaid, Vanessa Angel, Chris Elliott.
Inspelningsår: 1996.
 
"Roys drömmar går plötsligt i krasch, tillsammans med hans bowlinghand. Han slutar som en sunkig försäljare, men när han träffar juden Ishmael kommer livet och klotet i rullning igen."
 
 
 
 
 
 
Kingpin är en underskattad komedi, med en numera välkänd skådespelarensemble i sina yngre år. Filmen må vara överdriven och stundtals för mycket, men den lyckades charma mig och få mig att skratta. Många av skämten nästlar sig fast, och är något man minns långt efteråt.
 
Roy försöker ta sig till toppen igen. 
 
Det här är en film som passar de som gillar kulturkrockar och, vad som för tjugo år sedan ansågs vara, grov humor. Samtidigt är det bra om du är motståndskraftig mot äckligheter, då vissa scener minst sagt är osmakliga. Ändå är det som sker väldigt roligt, och jag hade svårt att låta bli att dra på munnen. En av mina favoritscener är:
 
     Roy – I hope you don’t mind I got up a bit early to milk your cow. It took a little while to
     get her warmed up, she sure is a stubborn one. Then pow, all at once! 
     Amish-man – We don’t have a cow. We have a bull.
 
Motståndaren Ernie bryr sig bara om sig själv. 
 
Allt som allt är Kingpin en komedi som fler borde se. Det är definitivt inget mästerverk, men något som är svårt att glömma efteråt.
 

Baby Driver

Regissör: Edgar Wright.
Genre: Action.
Längd: 1 hr 53 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ansel Elgort, Jon Hamm, Eiza González, Lily James, Kevin Spacey, Jamie Foxx, CJ Jones
Releasedatum: 11 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En ung flyktbilsförare tvingas arbeta för en maffiaboss och sätter både friheten, kärleken och livet på spel när han deltar i en kupp som är dömd att misslyckas."
 
 
 
 
 
 
Baby driver är en överraskande underhållande actionfilm, med högt tempo och en stjärnensemble skådespelare som verkligen levererar. Varje scen ackompanjeras dessutom av härligt medryckande musik, och som tittare sitter man och sjunger med till låtarna. Det som förvånade mig var också humorn. Baby driver är inte en otyglad komedi, utan har snarare en humoristisk underton trots de relativt brutala händelserna. Det gör att filmen känns väldigt lättsam.
 
Baby arbetar som flyktbilsförare. 
 
Filmens svagheter är karaktärerna; särskilt sidkaraktärerna som känns tunna och stereotypiska. Dessutom är filmen rätt förutsägbar och handlingen är inte särskilt originell. Själva intrigen känns lite blek och jag hade personligen velat se ett starkare grundmaterial. Men som sagt; filmen lyckas underhålla ändå – och i slutändan är det allt som betyder något.
 
För skurkarna är pengar viktigare än människoliv. 
 
Allt som allt är Baby driver en fartfylld actionfilm som borde passa de flesta.
 

Nytt i samlingen, #244

 
Den här veckan har det kommit några recex, men mest saker som jag beställt själv.
 
Universal skickade filmen American made, medan Bilar 3 kom från Disney. Sen fick jag Tiggareav Sofie Sarenbrant, Livbåten av Charlotte Rogan och Sanningen av Harlan Coben från Bookmark, samt Lögnernas träd av Frances Hardinge från B. Wahlströms.
 
Det som jag har köpt under veckan är Renegades, The language of thorns, The darkest minds, My lady Jane, Invictus, The gentleman's guide to vice and virtue, Through the ever night, The knife of never letting go, The ask and the answer, Monsters of men och Pure. Jag skulle ha fått hem Half-blood också, men butiken skickade fel bok så jag fick krigsdramat One shot kill istället. Men rätt bok är i alla fall på väg!

Fargo, säsong 3

Längd: 8 hr 40 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Ewan McGregor, Carrie Coon, David Thewlis, Mary Elizabeth Winstead, Mary McDonnell.
Releasedatum: 30 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Rays enda glädje i livet är Nikki, en omoralisk men smart och vacker kvinna. När hon bestämmer sig för att hjälpa Ray att komma på fötter går saker snett när stöld leder till förödelse och mord."
 
 
 
 
 
Fargo är en riktigt egendomlig serie. På ett bra sätt. Den tredje säsongen är lågmäld men brutal, och det är oförklarligt tilltalande att se något så litet som brodersrivalitet kring ett frimärke eskalera till en komplex berättelse om mord och förföljelse. Seriens utveckling är rent utav briljant, och som tittare kan man aldrig gissa hur det hela kommer att sluta.
 
Polisen undersöker ett mord under mystiska omständigheter. 
 
Den här serien har en speciell förmåga att bygga upp stämningen. Det finns en bakomliggande intensitet i varje scen, samtidigt som den mörka humorn på något sätt både betonar och tar udden av allvaret. Den täta atmosfären förstärks dessutom av mästerligt komponerad musik, som perfekt återspeglar den känsla som serien förmedlar. Resultatet blir en till synes tillbakadragen, men i själva verket mycket spännande, säsong.
 
Rivaliteten utvecklas snart till en dödlig katt- och råttalek. 
 
I den här säsongen har Ewan McGregor huvudrollen. Eller huvudrollerna, borde jag kanske skriva. Han spelar nämligen båda bröderna Stussey – och gör det strålande. Även David Thewlis sticker ut, med sin lysande skildring av den härligt äckliga skurken Vargas. Resten av ensemblen gör dock också bra ifrån sig, och jag upplevde inte någon av skådespelarna som krystad. Istället lyckas de allesammans leva sig in i sina roller och göra karaktärerna riktigt intressanta att följa.
 
Varga livnär sig på att lura andra. 
 
Men den tredje säsongen av Fargo är inte fulländad. Tempot rör sig relativt långsamt framåt och vissa avsnitt känns utdragna. Därtill innehåller den logiska luckor, och det finns en del trådar som lämnas lösa. Jag hade gärna velat ha fler (och tydligare) svar.
 
Nikki vill få hämnd. 
 
Allt som allt är seriens tredje säsong spännande, oförutsägbar och så där härligt udda som bara Fargo kan vara.
 

Your Name

Regissör: Makoto Shinkai.
Genre: Fantasy, drama, anime.
Längd: 1 hr 46 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Ryûnosuke Kamiki, Mone Kamishiraishi, Ryô Narita, Aoi Yûki, Nobunaga Shimazaki, Kaito Ishikawa.
Releasedatum: 4 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Mitsuha drömmer om ett annat liv, långt bort från sin hemby. Hon önskar att hon var en snygg kille från Tokyo. En dröm som besannas när hon somnar. Plötsligt lever Mitsuha ett liv i Takis kropp och vice versa. När de vaknar har de återvänt till sig själva, men när natten kommer byter de kropp igen."
 
 
 
Your name är en vacker och kraftfull berättelse, som skickligt kombinerar humor med tragedi. Filmen har ett intressant koncept, men handlingen utvecklas till att bli så mycket mer än vad premissen utlovar. Det man i början tar för en lättsam animeversion av Freaky Friday, visar sig egentligen vara en mäktig historia om livet och varje individs öde.
 
Taki byter liv med Mitsuha om nätterna. 
 
Filmen är dessutom himla fin: animeringarna är strålande. Gudomliga vyer av japanska landskap skiftar till aptitliga foton av mat som får tittaren att dregla. Varje scen har en enastående detaljrikedom, som gör att alltsammans ser kusligt verkligt ut.
 
Tillsammans försöker de ta reda på varför de byter kroppar. 
 
Musiken är den största bristen med Your name. Detta eftersom pop- och rocklåtar har valts att ackompanjera den annars lågmälda och ömsinta filmen. De hårda tonerna passar inte till den emotionella berättelsen, och dämpar känslorna som filmen försöker förmedla. En annan svaghet är att Your name innehåller logiska luckor, och trots att den hade vändningar som jag inte väntat mig kändes filmen som helhet relativt förutsägbar. 
 
Sanningen är inte vad någon av dem har väntat sig. 
 
Your name är i sin helhet ett visuellt mästerverk som brister när det kommer till utförandet av handlingen. Filmen har så mycket potential, men når inte riktigt hela vägen fram; mycket på grund av musikvalet. Ändå tyckte jag mycket om den.
 

Tomten är far till alla barnen

Regissör: Kjell Sundvall.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Peter Haber, Katarina Ewerlöf, Alexandra Dahlström, Dan Ekborg, Anders Ekborg, Jessica Zandén.
Inspelningsår: 1999.
 
"Sara bjuder in sina tidigare män, deras nya fruar och deras nya barn att fira julafton tillsammans med sin nya man Janne. Men Janne råkar av misstag avslöja gästerna att han låtit sterilisera sig utan att berätta det för Sara, som vid middagen avslöjar att hon är gravid."
 
 
 
 
 
Jag har hört mycket gott om Tomten är far till alla barnen, och tyckte att det var dags att själv se filmen. Men återigen visade sig att den stora massan har en helt annan åsikt än jag. Jag är nämligen riktigt besviken på denna så kallade ”komedi”, och fick inte alls den juliga myskänslan som jag hoppats på.
 
Sara och Janne har olika visioner för relationen. 
 
Jag tyckte faktiskt att Tomten är far till alla barnen var rätt jobbig att se. Karaktärerna är fruktansvärt respektlösa mot varandra, och hela filmens handling är ett enda långt bråk. Dessutom är den inte rolig någonstans. Humorn baseras nästan enbart på att karaktärerna kränker och förnedrar varandra, vilket inte enligt mig är underhållande. Därtill tycker jag att skådespelarnas insatser på sin höjd är mediokra. Kroppsspråket är stelt och deras sätt att säga sina repliker låter tillgjort.
 
Det dröjer inte länge innan alla skriker åt alla. 
 
Jag tyckte alltså inte om Tomten är far till alla barnen, och förstår faktiskt inte varför den är så populär.
 

Two and a half men, säsong 12

Längd: 5 hr 21 min.
Antal avsnitt: 15 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Komedi.
Skådespelare: Ashton Kutscher, Jon Cryer, Conchata Ferrell, Maggie Lawson, Edan Alexander, Holland Taylor, Courtney Thorne-Smith, Melanie Lynskey.
Releasedatum: 7 september 2015.
 
"Walden Schmidt och sambon Alan Harper kämpar för att vara goda förebilder åt sitt fosterbarn Louis, samtidigt som de passar på att göra killiga grejer de gillar."
 
 
 
 
 
 
Two and a half men har tappat en hel del sedan serien startade, och nu är det hög tid för den att ta slut. Den tolfte säsongen kommer inte med något nytt, utan fortsätter på samma enformiga men likväl urspårade sätt. Visst blir det några fniss, men allt som allt är det helt enkelt inte roligt.
 
Alan och Walden gifter sig och adopterar Louis. 
 
Jag tycker mycket om både Cryer och Kutscher, och vill därför av hela mitt hjärta tycka om serien. Men det är bara att inse att de inte har vad som krävs för att bära upp den papperstunna handlingen. Det är egentligen inget fel på deras insatser, men de får helt enkelt inget att arbeta med.
 
Familjen samlas för att diskutera männens relation. 
 
Som helhet är den tolfte säsongen en besvikelse. Den bygger upp mot en klimax som aldrig kommer, och när eftertexterna rullar efter sista avsnittet kan jag inte undgå att känna ”vad det här allt?”. Det finns ingen riktig payoff, och det känns som att serien laddat upp för absolut ingenting.
 

Dunkirk

Regissör: Christopher Nolan.
Genre: Drama, action.
Längd: 1 hr 46 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Fionn Whitehead, Damien Bonnard, Aneurin Barnard, James Bloor, Barry Keoghan, Mark Rylance, Tom Hardy.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Historien utspelar sig på land, till havs och i luften och skildrar de tusentals brittiska och allierade trupper som blir invaderade och omringade på stranden vid Dunkerque när fiendetrupper närmar sig dem."
 
 
 
 
Jag såg väldigt mycket fram emot att titta på Dunkirk. Jag har nästan bara hört gott om filmen, och i de flesta recensioner har ord som ”mästerverk” och ”perfektion” använts. Därför känner jag mig skyldig, för jag kunde inte undgå att känna mig uttråkad av filmen. Kanske såg jag inte den vid rätt tillfälle. Kanske var mina förväntningar för höga. Men faktum är att jag inte tyckte om den så pass mycket som jag hoppats.
 
 
Låt mig börja med det positiva. Fotot är gudomligt och berättelsen kraftfull. Det är en historia som stannar med tittaren långt efter att eftertexterna rullat förbi. Dessutom är skådespelarna riktigt duktiga, och insatserna övertygar så pass att de blir sina karaktärer.
 
 
Men ändå fastnade jag inte. Karaktärerna känns distanserade på grund av att vi inte får någon bakgrundsinformation. Som tittare lär vi aldrig känna dem på riktigt. Dessutom är den geografiska miljön begränsad vilket, tillsammans med att många händelser känns upprepande, får filmen att upplevas som entonig. Men största problemet som jag hade med Dunkirk var att den inte fick mig att känna. Många har skrivit om hur filmen träffade dem rakt i hjärtat, men av någon anledning påverkade den inte mig alls.
 
 
På grund av att jag upplevde Dunkirk som oengagerade, kan jag för min del inte påstå att filmen är mer än okej.
 

Vinnarna av Dunkirk

 
Nu är tävlingen avslutad och vinnarna dragna. Till er som inte vann den här gången får ni snart en ny chans, då nästa tävling drar igång!
 
Ni som har vunnit varsitt exemplar av Dunkirk är: 
  1. Göran
  2. Hanna
  3. Hasse
Stort grattis! Ett vinnarmejl har skickats till er.

Everything Everything

Regissör: Stella Meghie.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Amandla Stenberg, Nick Robinson, Anika Noni Rose, Ana de la Reguera, Taylor Hickson.
Releasedatum: 6 november 2017.
 
"Hur skulle det kännas om du inte kunde röra vid något i världen omkring dig 18-åriga Maddie lider av en extremt ovanlig sjukdom som gör att hon inte kan lämna det hermetiskt slutna hemmet. Men grannkillen Olly låter inte det stoppa dem."
 
 
 
 
 
Besvikelsen är stor efter att ha sett Everything everything. Jag hade förväntat mig en kraftfull kärleksberättelse, men fick istället en uttryckslös och ärligt talat rätt tråkig film. Det känns som att handlingen aldrig riktigt sätter fart, och dramat fick mig inte att känna.
 
Maddie har varit instängd i sitt hus i 17 år. 
 
Mitt största problem med filmen är att den har potential till att beröra, men håller sig på en så pass ytlig nivå att tittaren inte känner något alls. Inget utforskas särskilt djupt, vilket gör att innehållet känns klyschigt och opersonligt. Protagonisten förälskar sig vid första ögonkastet, parallellen med pojkvännens våldsamma far skyndas förbi och vändningen i slutet saknar kraft. Det är egentligen hela filmen i ett nötskal: den ser snygg ut, men har inget som gör intryck.
 
Maddie är redo att offra allt för Olly. 
 
Allt som allt är Everything everything okej, men berättelsen gör sig helt enkelt inte bra som film. Allt känns på något sätt reserverat, oäkta och alldeles för enkelt.
  

Nytt i samlingen, #243

Den här veckan har jag fått Mischling av Affinity Konar från Polaris förlag. Den utspelas under Andra världskriget och följer två tvillingsystrar som anländet till Auschwitz och blir en del av ett experiment. Jag fick också I helvetet vet alla vem jag är av Fredrik Hardenborg från Rabén&Sjögren, samt har köpt två böcker från Bookdepository: Under the never sky och Into the still blue av Veronica Rossi.
 
Sen fick jag dokumentären Superswede, westernfilmen Brimstone och actionkomedin Baby driver från Universal Sony, medan den tredje säsongen av tv-serien Fear the walking dead anlände från Fox.
 
Glad advent allesammans! 

The White Princess

Längd: 7 hr 34 min.
Antal avsnitt: 8 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, historia.
Skådespelare: Jodie Comer, Jacob Collins-Levy, Michelle Fairley, Rebecca Benson, Essie Davis, Patrick Gibson.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En berättelse om makt, familjerelationer, kärlek och svek, där en av de mest kaotiska perioderna i Englands historia skildras ur ett kvinnligt perspektiv."
 
 
 
 
 
 
The White Princess är en miniserie som baseras på boken med samma namn, av Philippa Gregory. Serien utspelas i samma värld som The White Queen, men du behöver inte ha sett systerserien för att förstå och uppskatta innehållet då kopplingarna är dunkla. Kort kan The White Princess förklaras som ett intrigfyllt kostymdrama med inslag av magi. Dessa magiska element tar dock inte överhanden, och kan lätt bortförklaras som vidskepelse. Du kan därför njuta av serien även om du inte tycker om övernaturligt. 
 
Prinsessan Elizabeth gifter sig motvilligt med kung Henry. 
 
Jag gillade verkligen The White Princess. Det är en spännande serie, vars handling faller mig precis i smaken eftersom jag gillar intriger och konspirationer. Jag tycker också om att den håller sig i gråzonen. Generellt brukar serier vinkla berättelsen vid krig, så att tittaren håller på en specifik sida. Men här uppvisar karaktärerna en komplexitet som fick mig att älska och hata dem på samma gång. Jag kunde omöjligen heja på en klan, då jag sympatiserade för allihop. Det gjorde också att det oundvikligt brutala slutet kändes ännu mer förödande, då man sedan länge förstått att någon måste förlora.
 
Kriget om tronen blir långt och brutalt. 
 
Något som både är seriens styrka och svaghet är att den utspelar sig under lång tid. Fördelen är att vi får se karaktärerna växa upp och att det ger tittaren ett bredare helhetsperspektiv. Men samtidigt går vi miste om en hel del utveckling. Mellan avsnitten, och till och med mellan enskilda scener, förändras karaktärerna. Deras livsförhållanden, relationer och motiv kan helt plötsligt vara annorlunda, vilket ger känslan av att man aldrig riktigt lär känna dem. Därtill brister seriens trovärdighet ibland, och det finns en del lösa trådar efter att den tagit slut.
 
Inom slottets murar sker tysta konspirationer. 
 
Allt som allt är The White Princess riktigt bra. Den ser väldigt påkostad ut, och griper tag med spännande handling, övertygande skådespelare och ett slut som omöjligt kan gissas fram i förväg. Om du tycker om historiska draman fylld med intriger, rekommenderar jag denna starkt.
 

För att väcka hon som drömmer

Författare: Johanna Nilsson.
Serie: Fristående.
Längd: 336 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Josefins mamma blir sjuk och plötsligt är livet mycket svårare. Varken Josefine eller hennes familj vet hur de ska leva i den nya tillvaron. I kyrkan finns en fristad. Dit går hon när allt är på väg att koka över."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
För att väcka hon som drömmer är en fin bok, skriven med mycket känsla. Jag gillar att Nilsson tar upp och reflekterar kring sorg och mental ohälsa, som ätstörningar och ångest. Jag tycker också mycket om att ämnet ”familj” hålls centralt, då det är något som de flesta har ett samband till. Ändå känns bokens innehåll inte helt självklart.
 
Av någon anledning fastnade jag inte fullt så mycket som jag hade velat. Något störde under läsningen, men vad är svårt att sätta fingret på. Jag hade svårt att relatera till huvudkaraktären, och ibland förstod jag inte heller vad Nilsson ville säga. Delar av boken känns dessutom inte trovärdiga, och under vissa sekvenser falnade mitt intresse så pass att jag skummade igenom sidorna.
 
Allt som allt är För att väcka hon som drömmer okej. Det är en sån bok som jag ville tycka om mer än vad jag faktiskt gjorde.
 

Mariah Carey's All I Want for Christmas is You

Regissör: Guy Vasilovich.
Genre: Familj, tecknat.
Längd: 1 hr 31 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Mariah Carey, Breanna Yde, Henry Winkler, Phil Morris, Issac Ryan Brown, Connie Jackson.
Releasedatum: 11 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Mariah ser en valp vet hon vad hon vill ha i julklapp. För att hennes önskan ska uppfyllas måste hon vara hundvakt åt hennes farbrors hund: den värsta hunden i stan. Det blev inte den jul hon hade önskat sig, men ändå bättre än hon någonsin kunnat drömma om."
 
 
 
 
Mariah Carey’s all I want for christmas is you baseras på barnboken med samma namn, som skrevs av Carey själv 2015. Om filmen finns egentligen inte mycket att säga. Det är en helt okej, småmysig film att se tillsammans med familjen. Så där lagom söt och moralisk.
 
Mariahs föräldrar vägrar köpa en hund. 
 
Handlingen är dock enkel och animeringarna ännu enklare, vilket gör detta till en film som främst passar yngre barn. Vi vuxna kan tycka att den är gullig, men det lite banala stuket och de många klyschorna gör att inget riktigt engagemang skapas.
 
Mariah har bra fantasi och bygger en hund av snö. 
 
Mariah Carey’s all I want for christmas is you är alltså en bra film för små barn, men inget som lär bli en klassiker eftersom den inte klarar av att underhålla alla åldersgrupper.
 

Brännmärkt

Författare: Lizette Edfeldt.
Serie: Imperiet #1.
Längd: 437 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd. I rang åtta lever Adeline. Runt halsen bär hon det enda som är kvar efter hennes bortgångna mor: en amulett i silver. Smycket är hennes värdefullaste ägodel, men drar snart in henne i ett livsfarligt dubbelspel."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lizette Edfeldt är helt klart en ny favoritförfattare. Vanligtvis är jag inte så förtjust i svensk litteratur, men Edfeldt visar vart skåpet ska stå och slår Sveriges veteraner med hästlängder. Brännmärkt är en välskriven och genomtänkt debut, som borde finnas under alla julgranar i år.
 
Det är svårt att skriva en helt originell dystopi. I Brännmärkt likar exempelvis det hierarkiska systemet det i Hungerspelen, medan konceptet med att en lågrangare infiltrerar de med makt påminner om Rött uppror. Men trots att det är lätt att jämföra med andra böcker inom genren, lyckas Edfeldt skapa sin alldeles egen berättelse. Romanen griper tag vid första sidan, och spänningen håller i ända till slutet. Det är dessutom lätt att tycka om karaktärerna, och jag fastnade starkt för relationen mellan Adeline och Davian.
 
Något som förvånade mig var hur stadig Brännmärkt var rakt igenom. Ofta upplever jag att romaner svackar i mitten, där tempot minskar och lite av läsarens intresse försvinner. Men det upplevde jag aldrig här. Det var snarare så att jag tyckte om mittendelen mest, vilket säger en hel del. 
 
Världen som Edfeldt har skapat är intressant. Jag hade emellertid velat ha en utförligare världsuppbyggnad, för att få en tydligare bild över hur samhället ser ut. Brännmärkt brister även lite när det kommer till trovärdigheten, och flera av vändningarna var rätt förutsägbara.
 
Allt som allt är Brännmärkt en förvånansvärt stark debut, som excellerar många verk av sedan länge etablerade, svenska författare. Jag ser mycket fram emot fortsättningen.
 

47 meters down

Regissör: Johannes Roberts.
Genre: Rysare, thriller.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Mandy Moore, Claire Holt, Matthew Modine, Chris Johnson, Yani Gellman, Santiago Segura.
Releasedatum: 30 oktober 2017.
Distributör: Noble Entertainment.
 
"Två systrar på semester i Mexiko blir fångade i en hajbur på havets botten, med mindre än en timme av syre kvar och en stor vithaj cirklandes omkring."
 
 
 
 
 
 
47 meters down är estetiskt tilltalande och har ett intressant koncept. Men successivt blir filmen sämre och det blir snart tydligt att handlingen saknar substans. Mina höga förväntningar omvandlades till ren och skär besvikelse.
 
Systrarna Kate och Lisa vill se Mexikos hajar. 
 
Mitt största problem med filmen är trovärdigheten. Vanligtvis är det inte något som stör mig, men karaktärernas beteenden och det som händer i 47 meters down är så pass verklighetsfrämmande att det gick mig på nerverna. Vissa scener är rent utav fåniga, och jag vet inte hur många gånger jag himlade med ögonen åt klyschorna. Resultatet blir att filmen aldrig blir riktigt spännande: jag tror helt enkelt inte på det jag ser. Detta speglar även skådespelarnas mediokra insatser, som aldrig riktigt övertygar.
 
Hajburen lossnar från båten och sjunker till botten. 
 
47 meters down har förvånansvärt långsamt tempo. Fast filmens speltid inte ens når en och en halv timme kändes den utdragen. Detta bland annat på grund av omständliga och upprepande scener som inte medförde annat än gäspningar. Jag är även besviken på filmens brist på originalitet, och känner mig nästan lite bitter över att den uppenbarligen kopierat scener från andra filmer.
 
Det blir en kamp om liv och död. 
 
Som helhet hade jag förväntat mig mer av 47 meters down. Den har för bleka karaktärer och stora logiska luckor för att verkligen engagera. Om du är sugen på att se en modern hajfilm rekommenderar jag The shallows istället.
 

Gilmore Girls: A year in the life

Längd: 5 hr 53 min.
Antal avsnitt: 4 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Komedi, drama.
Skådespelare: Lauren Graham, Alexis Bledel, Scott Patterson, Kelly Bishop, Matt Czuchry, Sean Gunn.
Releasedatum: 27 november 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Lorelai driver fortfarande Dragonfly Inn, och bor nu med Luke. Hennes dotter Rory är 32 år och försöker få fart på sin karriär samtidigt som hon har problem med ex-pojkvänner. Matriarken Emily försöker vänja sig vid livet som änka. De konfronterar olösta konflikter och för förtroliga samtal om livet."
 
 
 
Gilmore girls: A year in the life spelades in ungefär nio år efter att originalserien lades ner, och utspelas ett decennium efter de avslutande händelserna. Ändå känns det som att jag knappt hunnit blinka. I samma sekund som första avsnittet började kände jag mig… hemma. Och den känslan försvann aldrig. A year in the life är en underbar fortsättning, och lyckas återfånga magin från tidigare säsonger.
 
Vi får följa Lorelai och Rory under ett helt år. 
 
Om du har sett och gillat Gilmore girls finns ingen tvekan om att du kommer att tycka om A year in the life. Den har samma mysiga stämning, vackra handling och intelligenta dialoger. Skådespelarna har samma fantastiska kemi till varandra, och trollbinder med sina dynamiska porträtteringar. Visst har karaktärerna förändrats – tio år har trots allt gått sedan vi såg dem senast – men de har kvar charmen som fick mig att förälska mig i dem i första taget.
 
Efter ett decennium vill Lorelai utveckla relationen med Luke. 
 
Gilmore girls har alltid varit rolig, och det är A year in the life också. Avsnitten värmer in på djupet och flera gånger skrattade jag så att jag höll på att storkna. Men det som förvånade mig var hur mycket serien berörde. Karaktärernas konflikter och tragedierna som de tar sig igenom blev till ett känslomässigt crescendo. Flera gånger kom jag på mig själv med att torka bort tårar från kinden.
 
Paris och Rory besöker sin gamla skola. 
 
Den enda ”svagheten” som jag noterade är att A year in the life är mer självupptagen är originalserien. Jag vet inte hur jag bättre kan förklara det. Sättet som skådespelarna visas upp på känns lite väl demonstrativt och krystat. Men ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre. Fast det blev lite underligt kunde jag inte undgå att gilla det. Gilmore girls skulle kunna vara hur egenkär som helst: jag skulle ändå älska det.
 
Familjen genomgår både lycka och tragedi. 
 
A year in the life är en mysig och glädjefylld efterföljare till Gilmore girls. Den gjorde mig rent utav lycklig, och lyckades besvara frågor som jag inte ens visste att jag hade. Dessutom är fördelningen mellan hjärtevärmande och hjärtekrossande stunder perfekt balanserat. Cliffhangern i slutet (tillsammans med Grahams kommentar i Pratar som fort jag kan) får mig därtill att tvivla på att detta är slutet.
 

Tävla och vinn – Dunkirk

 
I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av Dunkirk. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha filmen på bluray eller DVD.
 
Dunkirk skildrar den historiska evakueringen från stranden där hundratals soldater blir omringade av Hitlers trupper under andra världskriget. Filmen släpps 18 december, och har regisserats av Christopher Nolan. I huvudrollerna syns bland annat Tom Hardy och Kenneth Branagh.
 
 
För chans att vinna filmen, kommentera detta inlägg och:
1. Svara på frågan: vilken tidsperiod föredrar du att se på film?
2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?
3. Ange din mejladress.
 
Tävlingen avslutas midnatt 17 december. Sena bidrag blir ogiltiga.
 
 
 
De tre vinnarna lottas fram av mig och beslutet kan inte överklagas. Vinnarna kontaktas via mejl när tävlingen är avslutad och behöver svara på mejlet med sin fullständiga adress. Tävlingen är endast öppen för deltagare bosatta i Sverige, och alla under 18 år behöver ha målsmans tillstånd för att delta. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.

Grace

Författare: Anthony Doerr.
OriginaltitelAbout Grace.
Serie: Fristående.
Längd: 468 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"David drömmer sanndrömmar. Efter att dottern Grace föds får David en föraning om att han bär skuld till att hon druknar i en översvämning. Han flyr landet för att rädda henne. Först tjugofem år senare vågar han sig tillbaka, men utan livstecken från dottern."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Grace har ett riktigt intressant koncept, men misslyckas dessvärre med att gripa tag i läsaren. Den karaktärsdrivna boken har frustrerande karaktärer, och jag kände hur jag snabbt förlorade tålamodet för den gnälliga protagonisten som vältrar sig i elände. Utöver det rör sig handlingen riktigt långsamt framåt, vilket gjorde att intresset dog ut.
 
Vidare är det vackra språket lite för krystat. Långa, poetiska stycken beskriver saker som egentligen inte har någon betydelse, och tar udden av spänningen. Ibland känns det som att Doerr fokuserat mer på att skapa ett målande språk, än att integrera det väl i handlingen. På något sätt tar det överhanden, på kostnad av handling och karaktärsutveckling.
 
Som du förstår var Grace inte en bok för mig. Boken har en intressant grundidé och vackert yttre, men jag fastnade inte alls för innehållet.
 

Game of Thrones, säsong 7

Längd: 7 hr 37 min.
Antal avsnitt: 7 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, drama.
Skådespelare: Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Kit Harington, Sophie Turner, Maisie Williams.
Releasedatum: 11 december 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Den långa vintern är här. Arméer drabbar samman och gamla konflikter kommer upp till ytan."
 
 
 
 
 
 
 
Game of thrones är, och kommer sannolikt alltid att vara, min favorit. Jag har aldrig sett en sån mäktig och episk serie. Det skarpsinniga och actionfyllda manuset fulländas med makalösa skådespelare. Allt är dessutom oerhört vackert filmat, och effekterna slutar aldrig att imponera. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte avgudar den här storslagna serien. Men med det sagt, ser jag den sjunde säsongen som en av de svagaste delarna.
 
Jon tar sig för första gången utanför Norden. 
 
Nu kommer resten av recensionen vara negativ, men ha i minnet att jag som sagt älskar serien av hela mitt hjärta. Men det hindrar mig inte från att vara kritisk. Den sjunde säsongen är mer påskyndad än tidigare delar. Exempelvis förvrängs det geografiska perspektivet genom snabbresor, där karaktärerna transporteras på ett ögonblick mellan platser, istället för att vi får ta del utav resan som tidigare. Det resulterar visserligen i ett ökat tempo, men gör samtidigt att händelserna känns hopklämda. Det skapar även viss förvirring, eftersom platserna känns närmare varandra än vad de är.
 
En stor strid äger rum i "The Spoils of War". 
 
Jag upplevde även säsongen som en transportsträcka mot avslutningen. Det ökade tempot tillåter snabbare utveckling mot slutmålet, och bara ”oviktiga” karaktärer avlider. Alla huvudpersonerna känns trygga, som att de skyddas av att deras berättelse ännu inte är avslutad. Till exempel tvivlar jag på att Gendry försvinner innan han återförenas med Arya, precis som att Tormund måste få träffa Brienne igen. Det gör att säsongen känns tryggare än resten av serien, varpå den inte väckte lika starka känslor hos mig som tittare.
 
Littlefinger konspirerar för att uppnå sina mål. 
 
Det jag nämnt ovan är mest petitesser, men något som jag faktiskt störde mig på en hel del var säsongens markanta försök att lura tittaren. Missförstå mig inte, jag tycker om att bli lurad. Men här blev det alldeles för uppenbart och det gick att syna det hela långt i förväg. Exempelvis kändes inte Aryas bemötande mot Sansa det minsta trovärdigt, vilket gjorde senare vändning förutsägbar.
 
Is möter till slut eld i ett episkt slag. 
 
I den här recensionen har jag som sagt valt att framhäva mer kritiska tankar än annars. Detta eftersom ni redan vet hur mycket jag älskar serien. Den sjunde säsongen är inte ett undantag. Den är spännande (särskilt avsnittet ”The Spoils of War”!), välgjord och beroendeframkallande. Men, mina förväntningar efter den sjätte, intensiva säsongen var lite för höga för att kunna tillmötesgås. 
 

Vinnaren av Game of Thrones

 
Nu är tävlingen avslutad och vinnaren dragen. Till er som inte vann den här gången får ni snart en ny chans, då nästa tävling drar igång 12 december!
 
Du som har vunnit ett exemplar av Game of thrones säsong 7 är: Viktoria. Stort grattis! Ett vinnarmejl har skickats till dig.

Nytt i samlingen, #242

 
Den här veckan har brevlådan innehållt både recex och eftersläntrande Black Friday-köp. Men fortfarande väntar jag otåligt på två ordrar, som ännu inte kommit.
 
Det som ligger högst upp i högen är recex. Från Universal fick jag anime-dramat Your name, och från Warner bros kom Dunkirk samt den sjunde säsongen av serien Game of thrones. Sen fick jag också tegelstenen Equilibrium av Anna Jakobsson Lund, från Annorlunda förlag.
 
Sen kom också några böcker från Adlibris och Bookdepository, nämligen Genuine fraud, Tiny pretty things, Furthermore, Whichwood, War horse, The long way to a small angry planet och A closed and common orbit. Om du har läst någon av dem får du gärna berätta vad du tyckte! 

Spider-man: homecoming

Regissör: Jon Watts.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 2 hr 13 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Holland, Michael Keaton, Marisa Tomei, Jon Favreau, Laura harrier, Robert Downey Jr.
Releasedatum: 20 november 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Spider-man börjar utforska sin nyfunna identitet som nätkastande superhjäte under överinseende av sin mentor Tony Stark/Iron Man."
 
 
 
 
 
 
Spider-man: homecoming har mestadels bemöts av positiv respons. Men jag är lite mer kritisk. Det är definitivt inte en dålig film, men jag skulle heller inte sträcka mig till att kalla den bra.
 
Peter Parker avslöjar hemligheten för sin vän. 
 
Detta är en väldigt typisk superhjältefilm, som innehåller de gamla vanliga klyschorna och utgår från en relativt typisk mall. Bortsett från Halland, Downey och Keaton är skådespelarna rätt mediokra, och karaktärerna gör inte särskilt stort intryck. Därtill har filmen för lång speltid för att bära upp handlingen, och trots att några av de många skämten fick mig att le övergår humorn ofta till att bli krystad och barnslig.
 
Den nya dräkten hjälper Parker nå sin potential. 
 
Jag tycker väldigt mycket om den ursprungliga Spiderman-trilogin, mest för att Peter Parker hade sig själv att tacka för sina prestationer. Han litade på sin egen intelligens och sina egna förmågor för att få resultat, snarare än teknologi. Men i Spider-man: homecoming framstår det som att Iron Man ligger bakom Peters bedrifter. Det är nämligen han som byggt en high-tech dräkt som sköter jobbet åt honom, vilket ger upplevelsen att Peter Parker själv inte är något utan sin dräkt.
 
Iron Man är som Spidermans mästare. 
 
Allt som allt är Spider-man: homecoming okej tack vare en stundtals rolig humor, men inget som jag skulle vilja se igen. Personligen anser jag att det är den sämsta Spiderman-filmen.
 

The Wedding Singer

Regissör: Frank Coraci.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Adam Sandler, Drew Barrymore, Christine Taylor, Allen Covert, Matthew Glave, Ellen Albertini Dow.
Releasedatum: 3 maj 2000.
 
"Robbie drömmer om att bli kompositör. Istället blir han bröllopssångare. Av tillfällighet möter han Julia, som är servitris på ett av många bröllop där Robbie sjunger, och en speciell vänskap utvecklas mellan dem."
 
 
 
 
 
 
The wedding singer har sagts vara Adam Sandlers bästa film. Jag har personligen svårt för Sandler, men om det här var hans bästa verk är han sämre än vad jag trodde. Det är nämligen en riktigt tråkig komedi.
 
Makens best man håller fylletal. 
 
Filmen är väldigt klyschig och manuset är allt annat än originellt. Visst har filmen sina stunder, där man som tittare sitter och småler lite fånigt, men jag förlorade intresset relativt snabbt och satt och höll på med annat parallellt under resten av speltiden. Musiken är dock bra, vilket hindrar den från att bli en bottennapp.
 
Robbie ger sånglektioner åt en gammal dam. 
 
Allt som allt är The wedding singer okej, men överskattad. Det är en småputtrig komedi att titta på någon enstaka gång, men inte något som är särskilt minnesvärt.
 

Da Vinci-koden (omarbetad)

Författare: Dan Brown.
SerieRobert Langdon #2.
Längd: 395 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
"Langdon kallas till Paris för att hjälpa till att utreda ett mord. Men han vet inte att polisen misstänker honom för dådet. Tillsammans med kryptografen Sophie finner han gömda ledtrådar som kan leda till något stort: en hemlighet som många helst ser falla i glömska."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det här är en omarbetad version av den klassiska Da vinci-koden. Språket har moderniserat, ämnat locka fler ungdomar att ta del av romanen. Jag kan dock inte påstå att detta var my cup of tea.
 
Å ena sidan tycker jag att själva mysteriet, intrigerna och alla ledtrådar var riktigt spännande. Boken känns dessutom väl efterforskad, och det märks tydligt att Brown kan sin sak. Men ärligt talat upplevde jag Da vinci-koden som rätt tråkig. Handlingen känns överkomplicerad och det religiösa snacket intresserade mig inte. Jag fastnade inte heller för karaktärerna, och tyckte att det kändes som att scener tagits bort eller förmildrats så pass att innehållet blir lite väl "barnvänligt". 
 
I grund och botten förstår jag hypen, och under vissa sekvenser satt jag själv som på nålar. Men helheten var en besvikelse, och jag blev aldrig särskilt engagerad av det som hände.   
 

War for the planet of the apes

Regissör: Matt Reeves.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Andy Serkis, Woody Harrelson, Steve Zahn, Karin Konoval, Amiah Miller, Terry Notary.
Releasedatum: 27 november 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Caesar och de andra aporna tvingas in i en dödlig konflikt med en människoarmé som leds av en hänsynslös överste. När aporna lider enorma förluster brottas Caesar med sina mörka insikter och beslutar sig för att hämnas sin art. Han drabbar samman med översten i en storslagen strid som kommer att avgöra båda arternas öde."
 
 
 
War for the planet of the apes är en spännande och actionfylld avslutning på trilogin. Den är också förvånansvärt tankeväckande och berörande, med flera allegoriska hänvisningar till exempelvis Andra världskriget. Fast jag föredrar de mer lågmälda föregångarna, gör det snygga fotot, de grymma effekterna och härliga karaktärerna det omöjligt att inte tycka om filmen. De animerade aporna har nämligen mer själ och hjärta än många människor, och karaktärer som nyintroducerade Bad Ape lättar upp filmens täta stämning med charmerande personligheter.
 
Caesar och flickan Nova hjälper varandra överleva. 
 
Men War for the planet of the apes har en lite för tunn handling för att kunna fylla ut den långa speltiden. I mitten finns några utdragna sekvenser, och jag upplever att filmen hade kunnat kortas ner en del. Ändå känns det som att det blir väl mycket action ibland, och jag hade velat se större komplexitet i den lite enkelspåriga handlingen.
 
Aporna måste slåss mot en armé. 
 
Alltså är War for the planet of the apes en film som haltar lite, men som tack vare ett stort hjärta ändå fångar och behåller tittarens uppmärksamhet.
 

NCIS, säsong 14

Längd: 16 hr 13 min.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Kriminalare, thriller.
Skådespelare: Mark Harmon, Pauley Perrette, Sean Murray, Wilmer Valderrama, Jennifer Esposito, Emily Wickersham, Brian Dietzen, Duane Henry.
Releasedatum: 20 november 2017.
Distributör: Paramount.
 
"Gibbs och resten av insatsstyrkan fortsätter att lösa kriminalfall som rör USA:s marinkår. Två nya agenter ansluter sig till familjen: Nicholas Torres och Alexandra Quinn. Officern Clayton Reeves blir också del av teamet."
 
 
 
 
Det är allmänt känt att skådespelaren Michael Weatherly, som spelade Tony, valde att lämna NCIS i seriens förra säsong. Jag var väl förberedd på att det skulle kännas annorlunda utan honom, men ändå var jag inte redo för tomrummet han efterlämnat sig. Trots att han ersatts av tre nya gruppmedlemmar, känns det som att något saknas. Weatherly var en sån stor del av serien att NCIS känns mer slätstruken utan karaktärens härliga humor.
 
Ellies bröder visar sig vara överbeskyddande. 
 
De nya skådespelarna i säsongen är Jennifer Esposito, Wilmer Valderrama och Duane Henry. De gör helt okej ifrån sig. Jag kan inte påstå att jag älskar dem eller deras karaktärer, men jag störs inte heller av dem. Men precis som Emily Wickersham, som ersatte Cote de Pablo i seriens tionde säsong, känns de lite reserverade. Det får mig att undra hur länge serien egentligen kommer att kunna fortsätta, nu när energiska karaktärer som Tony, och snart även Abbey, inte längre finns med.
 
Alexandra Quinn är en av säsongens nya karaktärer. 
 
Den fjortonde säsongen är generellt spännande. Men den saknar avsnitt som verkligen sticker ut och utmärker sig. De flesta följer den gamla vanliga mallen, och personifieras inte på något vis. Strukturen känns därför upprepande, och det blir lite enformigt att titta på. Jag hade helt enkelt velat se kriminalfall som involverar protagonisterna mer. Vidare är jag besviken på säsongsfinalen, som kändes förvånansvärt blek.
 
Nicholas Torres tycker att det är svårt att arbeta på kontor. 
 
Allt som allt är den fjortonde säsongen av NCIS bra, men det märks att serien måste anstränga sig för att hållas på fötter. Den bjuder helt enkelt inte på något speciellt.
 

Allt det vackra är inte förstört

Författare: Danielle Younge-Ullman.
OriginaltitelEverything beautiful is not ruined.
Serie: Fristående.
Längd: 435 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"När Ingrids mamma förstör sina stämband får hennes karriär som sångerska ett abrupt slut, och minnet av det som gått förlorat är smärtsamt närvarande. Ingrid lovar sin mamma att hon ska delta i ett överlevnadsläger för att bevisa att hon är mogen nog att flytta till London för att plugga musik. Men allt är inte som det verkar, och Ingrid måste räkna ut varför hon är på lägret och den egentliga orsaken till att musiken försvann ur deras liv."
 
 
 
 
 
Den här boken alltså! Allt det vackra är inte förstört är tusen gånger bättre än vad jag hade väntat mig. Jag fastnade redan vid första sidan och ju mer jag läste desto mer fantastisk blev den. Det är en mycket tankeväckande roman, med kraftfullt koncept och en handling som berör på djupet. 
 
En av bokens styrkor är karaktärerna – de är underbara! Varje individ har en komplex bakgrundshistoria som skickligt vävs in i berättelsen. Personerna i romanen har också en egen röst som utmärker dem från alla andra, vilket gör att de känns oerhört verkliga. Jag gillar dessutom komplexiteten som relationerna uppvisar, och fascinerades av hur okonstlat men ändå komplicerat allt kändes.
 
Vidare ger det målande språket boken en fantastisk stämning, som personifieras i form av en värmande må bra-känsla hos läsaren. Det märks att Younge-Ullman tänkt igenom berättelsen noggrant: alltsammans känns väldigt välarbetat. Exempelvis är författares sätt att skildra sexuella övergrepp, depression och självmord väldigt genomtänkt. Hon har gett de svåra ämnena ett syfte, och integrerar dem i handlingen på ett naturligt sätt. 
 
Romanens enda svaghet är slutet. Jag tycker inte om vändningen som epilogen tar, och de sista sidorna kändes onödiga. På något sätt gjorde de att protagonisten tog ett steg tillbaka i utvecklingen, och jag hade gärna sett henne avsluta på samma spår som hon påbörjat.
 
Allt som allt är Allt det vackra är inte förstört en underbar bok som tar läsaren på en känslomässig berg-och-dalbana. Boken har många oväntade vändningar och varvar hela tiden skratt med tårar. Om du är sugen på att läsa en tankeväckande och berörande må bra-roman är Allt det vackra är inte förstört boken för dig.
 

The Invention of Lying

Regissör: Ricky Gervais, Matthew Robinson.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Ricky Gervais, Jennifer Garner, Jonah Hill, Rob Lowe, Tina Fey, Louis C.K.
Releasedatum: 2009.
 
"I en alternativ verklighet talar alla sanningen. Men när den misslyckade Mark upptäcker att det går att ljuga, inser han att oärlighet har sina fördelar. I en värld där alla tar för givet att varje ord som sägs är sant, lyckas Mark ljuga sig rik och berömd. Men ska han lyckas vinna sin älskades hjärta?"
 
 
 
 
Denna lättsamma komedi har både bra skådespelare och ett kreativt koncept. The invention of lying utstrålar en behaglig lättsamhet, och fast humorn ibland känns omogen är det svårt att inte låta bli att skratta till många av scenerna. Det är helt enkelt en trivsam film, som man kanske inte kommer igång långt efteråt men som är trevlig för stunden.
 
Anna medger glatt för kyparen att det kommer att bli en kort dejt. 
 
Jag kan dock tycka att det underhållande konceptet går lite för långt. Jag gillar skarpt premissen med att alla talar sanning, men jag tycker att det blir överdrivet att personerna i samhället inte ens kan hålla inne information. Det är som att alla har ett tvångsbehov av att avslöja sina djupaste hemligheter fast ingen frågar. Att karaktärerna inte heller har någon eftertanke gör att de framstår som elaka. Alla kastar samvetslöst ur sig nedsättande kommentarer, som ofta inte genererar starkare reaktioner än en axelryckning. Ingen bryr sig helt enkelt, vilket får personerna i filmen att kännas som känslolösa och ytliga robotar.
 
Marks lögner får folket att följa honom som en Messias. 
 
Allt som allt är The invention of lying en smårolig och lite spretig komedi. Det är inte ett genialiskt mästerverk, men filmen är annorlunda och lyckas underhålla.
 

Tulip Fever

Regissör: Justin Chadwick.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Alicia Vikander, Dane DeHaan, Christoph Waltz, Holliday Grainger, Tom Hollander, Matthew Morrison, Kevin McKidd, Zach Galifianakis, Judi Dench. 
Releasedatum: 20 november 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Den välbärgade handelsmannen Cornelis försöker att skapa den ultimata familjelyckan med sin yngre fru Sophia. När de inte lyckas få barn anlitar Cornelis en ung lovande konstnär att måla deras porträtt som ett arv till eftervärlden: ett ödesdigert beslut som resulterar i oväntad passion, svek och lögner."
 
 
Tulip Fever har bedömts hårt. Visst är det inte ett mästerverk, men jag tycker att mycket av filmens kritik har varit oförtjänt. Personligen tycker jag mycket om den.
 
Sophia förälskar sig i konstnären Jan Van Loos. 
 
Jag förstår varför Tulip Fever har kritiserats. Vissa repliker är krystade, handlingen har många klyschor och karaktärerna är ibland riktigt dumma. Att paret dessutom förälskar sig vid första ögonkastet får deras relation att känns ytlig. Vidare upplevs inte Vikander och DeHaan särskilt hängivna sina roller, och insatserna känns på något sätt reserverade.
 
Den utåt sett hårda Cornelis har ett mjukt hjärta. 
 
Men om bristerna ses bortom, lämnas man med ett lågmält men vackert kostymdrama om svek och passion. Stämningen är spänd, och den skickliga kombinationen av spänning och humor griper tag. Tulip Fever levererar också några dramatiska vändningar som jag inte hade räknat med, och fast insatsernas kvalitet varierar är det roligt att se så många välkända skådespelare i en och samma film.
 
Gerrit är inte den mest tillförlitliga vännen. 
 
Allt som allt är Tulip Fever i mitt tycke en bra film. Visst har den brister, men ser man bortom dem så återstår ett underhållande och spännande drama som både berör och roar. 
 

Nytt i samlingen, #241

 
Den här veckan har jag fått hem en salig blandning av recex, gåvor och egenköpt. Som det syns ovan gick jag all in på Black Friday, men trots mängden har fem ordrar inte kommit än.
 
Jag börjar med recexen och gåvorna. Från Bookmark kom Stängd kista av Sophie Hannah och Fem små grisar av Agatha Christie. Sen har jag också fått Drakviskaren från Lovisa Widstrand, samt Spegel spegel av Cara Delevigne från Polaris. Jag fick också den animerade filmen All I want for christmas is you fron Universal. Därtill har min pappa börjat rensa sin filmsamling, och av honom fick jag fått Kontakt, I robot, Kingpin och The dictator.
 
Nu till mina Black Friday-köp! Jag köpte: The Blacklist säsong 1 (29 kr), The crown säsong 1 (126 kr), The circle (49 kr), The lost city of z (15 kr), Prison break säsong 1-5 (339 kr), Person of interest säsong 1-5 (299 kr), Boardwalk empire säsong 1-5 (155 kr), Once upon a time säsong 6 (169 kr), Six feet under säsong 1-5 (254 kr), Hours (10 kr), What Maisie knew (10 kr).
 
Kingdom hearts remix (229 kr), Horizon zero dawn (77 kr), Ronja rövardotter anime-serie (84 kr), Vikings säsong 4 volym 2 (126 kr), En underbar jävla jul (50 kr), 47 meters down (49 kr), Moonlight (42 kr), Everything everything (59 kr)Eat pray love (29 kr), The leftovers säsong 1 (63 kr), Grey's anatomy säsong 13 (169 kr), Weeds säsong 1-8 (211 kr), Svampbob fyrkant filmen (16 kr), New girl säsong 2 (29 kr), Shanghai (10 kr), Snålvatten och jäkelskap/Bröllop och jäkelskap (17 kr), NCIS: Los Angeles säsong 8 (152 kr) och Farväl till maffian (10 kr).

Sköldpaddor hela vägen ner

Författare: John Green.
OriginaltitelTurtles all the way down.
Serie: Fristående.
Längd: 292 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Aza vill inte ge sig in i jakten på Russel Pickett, den försvunna miljardären som jagas av FBI. Men 100 000 dollar i belöning ändrar planerna. Aza kommer nära Picketts son Davis, som aldrig kan lita på om någon tycker om honom för den han är eller för pappas pengar. Men han kan vara lugn med Aza. Hon har sina tvångstankar och blotta tanken på alla bakterier som finns i en annan människas saliv får henne att rygga."
 
 
 
 
 
 
Sköldpaddor hela vägen ner är en av John Greens starkaste böcker. Den är annorlunda, men präglas ändå av Greens kännetecknande språk och stil. Om du har läst något av honom tidigare vet du att han är en av få ungdomsboksförfattare som inte fördummar läsaren med översimplifierat språk eller ointelligenta karaktärer. Istället för att romantisera eller överdriva, berättar han helt enkelt hur det är.
 
Det jag gillar mest med Sköldpaddor hela vägen ner är bokens trovärdighet. Karaktärerna känns verkliga, och jag kunde relatera läskigt mycket till protagonistens tvångstankar, krångliga vänskapsrelationer och ångest. Särskilt hårt träffade metaforen med spiralen; som satte ord på hur jag har känt otaliga gånger. Därtill är jag obeskrivligt glad över att Green inte föll i den gamla klyschan, där huvudpersonen frisknar till och allt slutar lyckligt. Här mår huvudpersonen dåligt, och hur mycket hon än försöker blir hon inte bättre. Det är hemskt, men samtidigt äkta. Mental ohälsa är en livslång kamp, och jag applåderar Green för hans genuina representation.
 
Allt som allt är Sköldpaddor hela vägen ner en tankeväckande roman, som skildrar att livet kan vara meningsfullt trots att man kämpar mot sig själv. Boken slår Efter Alaska, Pappersstäder och Katherineteorin med hästlängder.
 

Tävla och vinn – Game of thrones, säsong 7!

 
I samarbete med Warner bros lottar jag ut ett exemplar av Game of thrones säsong 7. Vinnaren får välja mellan bluray och DVD.
 
Sedan flera år tillbaka har Game of thrones varit min favoritserie. Den utspelas i en fantasy-värld, där olika klaner slåss om järntronen. Den sjunde (och näst sista) säsongen släpps 11 december, med bland annat Peter Dinklage, Lena Headey, Sophie Turner och Emilia Clarke i huvudrollerna.
 
 
För chans att vinna säsongen, kommentera detta inlägg och:
1. Svara på frågan: vilken är din favoritserie?
2. Svara på frågan: vill du vinna serien på bluray eller DVD?
3. Ange din mejladress.
 
Tävlingen avslutas midnatt 10 december. Sena bidrag blir ogiltiga.
 
 
 
Vinnaren lottas fram av mig och beslutet kan inte överklagas. Vinnaren kontaktas via mejl när tävlingen är avslutad och behöver svara på mejlet med sin fullständiga adress. Tävlingen är endast öppen för deltagare bosatta i Sverige, och alla under 18 år behöver ha målsmans tillstånd för att delta. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.

Munich

Regissör: Steven Spielberg.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 2 hr 44 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eric Bana, Daniel Craig, Ciarán Hinds, Mathieu Kassovitz, Hanns Zischler, Ayelet Zurer, Geoffrey Rush, Michael Lonsdale.
Releasedatum: 6 november 2017.
Distributör: Paramount.
 
"En hemlig trupp ska döda de elva palestinier som tros ha planerat Münchenmassakern på isrealiska idrottsmän 1972. Sökandet efter hämnd fick oväntade följder på gruppen och deras ledare."
 
 
 
 
Munich (svensk titel: München) är en laddad thriller, baserad på den verkliga Münchenmassakern som ägde rum 1972. Det är en spännande film med gripande handling, snyggt foto och riktigt duktiga skådespelare. Den mörka händelsen skildras på ett obehagligt men äkta sätt, och den råa brutaliteten förstärks av filmens starka trovärdighet. Munich är alltså ett sevärt drama, fast den stundtals är jobbig att se.
 
Avner får som uppdrag att döda elva terrorister. 
 
Men filmen är för lång. Det krävs mycket driv för att en film ska klara av att behålla tittarens engagemang i nästan tre timmar, och dessvärre lyckades Munich inte med det. Tempot är för långsamt, och många sekvenser kändes långdragna. Och det är väldigt synd, för förövrigt är det ett rätt så lysande drama. Men just de långa transportsträckorna gjorde att jag hade svårt att fastna helt.
 
Hämnden äter upp gruppen inifrån och ut. 
 
Munich är alltså bra. Men eftersom filmen har omfattande speltid och är rätt långsam, krävs det att man har rätt sinnesstämning när man sätter sig ner och tittar på den.
 

Läst och sett – november 2017

Här under ser du vad som jag har recenserat under november. Bilderna står i betygsordning, och om du klickar på dem så kommer du till respektive recension. 
 
Nya böcker: 11 stycken (9 recex).
Recenserade böcker:
 
 
 
Nya filmer: 9 stycken (8 recex).
Recenserade filmer:
 

 
 
Nya tv-serier: 5 stycken (5 recex).
Recenserade tv-serier:
 

RSS 2.0