A Monster Calls
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Lewis MacDougall, Sigourney Weaver, Felicity Jones, Toby Kebbell, Liam Neeson.
Inspelningsår: 2016.
"Sju minuter efter midnatt vaknar Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Monstret är uråldrigt, vilt och har tre historier att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt i utbyte: det vill ha sanningen."
A monster calls baseras på den enastående boken med samma namn, skriven av Patrick Ness. Om du är nyfiken på mina tankar kring romanen finns min bokrecension att läsa här, för denna recension fokuserar på filmen. Filmen är… bra. Riktigt bra, faktiskt. Men samtidigt når den inte samma höjd som boken. Fast jag inte direkt kan påstå att jag är besviken, hade jag förväntat mig mer. På något sätt känns filmen som en mindre mäktig, hollywoodiserad version.
Conors mamma är allvarligt sjuk i cancer.
Filmen har samma vackra berättelse och starka budskap som boken. Jag tycker verkligen om hur den skildrar livets moraliska gråzoner, och fast saker både lagts till och tagits bort håller sig filmatiseringen förvånansvärt trogen originalberättelsen. Det enda som jag reagerar på är slutscenen, som inte direkt tillför något. Det hade blivit mäktigare om filmen avslutats likadant som boken.
En natt besöks Conor av ett monster.
A monster calls-filmen är – precis som boken – väldigt gripande och lyckades beröra mig till tårar. Det som är annorlunda är förstås de mer filmiska medierna som musik, specialeffekter och skådespelare. Här levererar filmen starkt. Animationerna är ruggigt snygga och skådespelarna gör mycket bra ifrån sig. Särskilt imponerande är barnskådisen MacDougall, som var den som väckte mest känslor hos mig.
Conor och hans mormor måste lära sig att leva ihop.
Ändå kan jag inte tycka att A monster calls-filmen är lika bra som boken. Anledningen varför är svår att sätta fingret på, då den trots allt är väl utförd och har allt man kan begära. Men boken är så djupt atmosfärisk och bygger upp karaktärerna så väl att det blir svårt att spegla det hela på skärm. Mestadelen av boken byggs trots allt upp av Conors känslor och tankar, och de kan vi så klart inte ta del av på samma sätt i filmen. Resultatet blir att hans ensamhet och behov av att bestraffas inte framgår lika tydligt, och på något sätt blir han en blek skugga av romanens komplexa protagonist.
Monstret ger Conor modet att se sanningen.
A monster calls är alltså en riktigt bra film, väl värd att titta på. Men boken är betydligt mer kraftfull, så om du står i valet och kvalet mellan att se eller läsa, så rekommenderar jag boken starkt.
