Tävling – The shape of water

 
I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av filmen The shape of water. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha filmen på bluray eller DVD.
 
The shape of water handlar om Elisa, som upptäcker ett experiment som förändrar hennes liv. I huvudrollerna syns bland annat Sally Hawkins, Michael Shannon, Richard Jenkins och Octavia Spencer. Filmen släpps 9 juli 2018.
 
 
 
För chans att vinna filmen, kommentera detta inlägg och:
1. Svara på frågan: har du något roligt inplanerat inför sommaren?
2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?
3. Ange din mejladress.
 
Tävlingen avslutas midnatt 8 juli. Sena bidrag blir ogiltiga.
 
Vinnare: Micke, Sanna & Alexandra.
 
 
 
De tre vinnarna lottas fram av mig och beslutet kan inte överklagas. Vinnarna kontaktas via mejl när tävlingen är avslutad och behöver svara på mejlet med telefonnummer och fullständig adress. Tävlingen är endast öppen för deltagare bosatta i Sverige, och alla under 18 år behöver ha målsmans tillstånd för att delta. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.

Nytt i samlingen, #268

 
Den här veckan har jag fått hem två böcker och fyra filmer. Böckerna var Kafka på stranden av Haruki Murakami och Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò. De kom från Norstedts respektive Piratförlaget, och jag har hört oerhört mycket gott om båda två.
 
Filmerna anlände från Universal Sony, och var: Hjärtat, Darkest hour, Phantom thread och The endless. Jag har hunnit se alla dessa under veckan som passerat, så recensioner dyker upp inom kort! 

Hjärtat

Regissör: Fanni Metelius.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Fanni Metelius, Ahmed Berhan, Daniella Mir, Suzanne Reuter, Leona Axelsen, Emil Brulin.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Hon är fotograf, han musiker. Båda up-and-coming. Första riktiga kärleken. Men mellan lakanen finns en osynlig konflikt, en onämnbar skam. Ett subtilt maktspel där reglerna ändras i takt med musiken på testerna i Göteborg, Stockholm och på Ibiza.
 
 
 
 
Hjärtat är inte min typ av film. Från början var den helt okej, men ju längre jag tittade desto mer uttråkad blev jag. Det finns ingen tydligt urskiljbar handling, och det händer inte särskilt mycket. Mika och Tesfay ligger med varandra. Bråkar. Festar. Pratar. Ligger lite till. Jag behöver mer än så. Det känns som att filmen mest står och trampar och inte kommer någon vart, vilket blir utdraget.
 
Mika och Tesfay går från vänner till partners. 
 
Förövrigt är skådespelarna okej, men inte helt övertygande. Därtill känns manuset rätt tafatt och jag upplevde många av replikerna som krystade. Allt som allt är Hjärtat en film som inte sticker ut. Jag skulle inte kalla det för en typisk svensk film, för det är det inte, men den gör inte något stort intryck.
 

Warcross

Författare: Marie Lu.
OriginaltitelWarcross.
Serie: Warcross #1.
Längd: 333 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
I ett desperat försök att få ihop pengar bestämmer sig Emika för att hacka sig in i Warcross under öppningsspelet på det internationella mästerskapet: ett drag som leder till att spelets skapare vill anlita henne som spion för att hitta en säkerhetsläcka. Men när Emika gör en farlig upptäckt, hotar hela Warcross-imperiet att slås sönder.
 
 
 
 
 
 
 
 
Warcross är en actionpackad och spännande science fiction-roman med riktigt coolt koncept. Boken har vissa likheter med Layers och Erebos av den tyska författaren Ursula Poznanski, och om du tycker om virtuella, alternativa verkligheter och häftiga animationer som integreras med den riktiga världen är Warcross definitivt en bok för dig. Det var en ren fröjd att nysta upp världen: allt är så häftigt! Från ett läckert system att levla upp till nya nivåer, till spännande power-ups som ger temporära superkrafter... allt är bara WOW. Marie Lu målar upp alltsammans på det mest livfulla av sett, och bevisar en gång för alla varför hon är en av genrens starkaste författare.
 
Det tog ett tag för mig att komma in i boken. Inte för att Warcross på något sätt har en seg start; tvärtom så kastas vi in i händelserna. Däremot är det en hel del att ta in, och det tog ett bra tag innan jag till fullo förstod hur allting fungerade. Men när jag väl fått grepp om världen var jag fast. Jag älskar protagonisten: en stark kvinna som vägrar tåla skit från andra. Jag fascinerades också av bokens höga trovärdighet. Ofta när det gäller framtida världar med mycket ny teknik, kan jag uppleva alltsammans som överdrivet och långsökt. Men här känns det snarare skrämmande verkligt.
 
Allt i boken är fantastiskt genomfört. Mina favoritdelar är emellertid Warcross-tävlingarna. Det går inte att sätta ord på hur spännande det var att läsa om dem. Häftiga gadgetar, coola specialkrafter och minst sagt intensiva strider mellan spelarna. Det är bland det läckraste jag varit med om, och trots att bokens koncept kan jämföras med andra verk kändes just Warcross-tävlingarna oerhört unika och nytänkande.
 
Som helhet är Warcross en fantastiskt spännande roman. Tempot är högt och vändningarna många: vissa av dem lätta att gissa sig till långt innan, andra totalt chockerande. Boken avslutas därtill i en omåttligt spännande cliffhanger som gör att jag sitter som på nålar i väntan på fortsättningen. Tycker du om dystopiska science fiction-romaner med häftiga spel, mycket action och med läcker, framskriden teknologi så rekommenderar jag Warcross varmt.
 

The death of Stalin

Regissör: Armando Iannucci.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Jeffrey Tambor, Olga Kurylenko, Tom Brooke.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Stalin plötsligt faller död ned utbryter kalabalik, men snart börjar maktkampen på allvar mellan Beria, Chrustjev och General Zhukov. Vem ska trumfa sina kombattanter och nå maktens glans?
 
 
 
 
 
The death of Stalin har hyllats och kallats för ”årets roligaste film” av många kritiker. Men själv förstår jag inte riktigt vad som tilltalat dessa. I mina ögon är The death of Stalin inget annat än en besvikelse: för oseriös för att bli ett bra drama, och med för krystade skämt för att bli rolig. Helt enkelt inte min typ av film.
 
Gaggiga gubbar på rad för en selfie. 
 
Det här är en film som rakt igenom känns billig. Trots att den har bra skådespelare och innehåller stunder som underhåller smått – och som på så vis hindrar den från att bli hemsk – fångade The death of Stalin aldrig upp mitt intresse. Jag upplevde inte att den hade något utöver det vanliga, och den gjorde helt enkelt inte något större intryck på mig.
 
Efter Stalins död utbryter en maktkamp. 
 
Som helhet är The death of Stalin ett enda stort ”meh”. Den är inte dålig, men samtidigt långt ifrån bra. Jag upplever att den kräver en väldigt specifik typ av humor, och att vi som inte delar den har svårt att bli roade.
 

P.S. Jag gillar dig fortfarande

Författare: Jenny Han.
OriginaltitelP.S. I still love you.
Serie: Till alla killar som jag har gillat #2.
Längd: 339 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
Lara-Jean hade inte planerat att falla för Peter. De var ju aldrig ens ett par på riktigt – eller? Men när allt ser ut att ordna sig mellan dem händer något: ett filmklipp som fångat Lara-Jeans mest privata ögonblick sprids som en löpeld över skolan. Samtidigt dyker en gammal bekantskap upp och komplicerar allt ytterligare.
 
 
 
 
 
 
P.S. Jag gillar dig fortfarande är hur mysig som helst. Bättre än första boken. Söt som socker. Romanen är rent utav bedårande. 
 
Det känns som att Lara-Jean har växt och mognat sedan förra boken, och jag gillar henne betydligt mer nu. Jag älskar också hennes hjärtevärmande relationer till sina systrar och sin pappa. Det är ärligt talat det bästa med hela boken: familjedynamiken är så underbar, ger boken en fantastisk stämning och fick mig att känna mig alldeles varm och fluffig inombords. Visst är Lara-Jeans kärleksförhållande också väldigt mysigt att läsa om (jag är i team John, by the way!) men det är något speciellt med hennes familj som får mig att känna mig alldeles gosig.
 
Förövrigt har boken ett bra tempo. Språket är lätt att ta till sig och romanen är snabbläst. Det är dessutom mycket intressant med inslagen av koreansk kultur, som bidrar med mycket hjärta och djup till karaktärerna. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Jag förälskade mig fullständigt i P.S. Jag gillar dig fortfarande och ser det som en perfekt sommarläsning. Längtar ihjäl mig till trilogins avslutande del!
 

Pitch Perfect 3

Regissör: Trish Sie.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Anna Kendrick, Rebel Wilson, Brittany Snow, Anna Camp, Hailee Steinfeld, Elizabeth Banks.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Efter VM-segern splittras gruppen och alla upptäcker att förmågan att skapa musik med munnen inte räcker för att få ett jobb. När de får chansen att återförenas under USO-turnén, samlas den nördiga gruppen en sista gång för att skapa musik och fatta tvivelaktiga beslut.
 
 
 
 
Jag är riktigt besviken på Pitch Perfect 3. Tidigare filmer har inte varit mästerverk, men de har ändå underhållit mig. Det gjorde inte denna.
 
Bellas måste tävla mot en grupp som använder instrument. 
 
Konceptet för Pitch Perfect 3 är urvattnat, handlingen svag och skämten känns billiga. Filmen är dessutom väldigt överdriven, och blir aldrig särskilt rolig. Att den fokuserar mycket på Fat Amy var också något som jag störde mig på, då hon aldrig varit min favorit. Förövrigt känns det som att Pitch Perfect 3 försöker vara något som den inte är. Sångnumren kombineras med actionscener, och det hela känns osammanhängande och krystat.
 
Ett allra sista uppträdande tillsammans. 
 
Nej, Pitch Perfect 3 är inte en bra film. Snarare den sämsta i trilogin. Vill du hålla minnet av Pitch Perfect positivt, avråder jag dig från att se denna.
 

Eliza och hennes monster

Författare: Fransesca Zappia.
OriginaltitelEliza and her monsters.
Serie: Fristående.
Längd: 399 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
I verkligheten är Eliza blyg, knepig, smart och helt utan vänner. På nätet är hon däremot en supersuccé: under ett alias skriver och ritar hon den populära serien Monsterhaven som har miljoner fans. Men så råkar Elizas alter ego bli avslöjat, varpå allt ställs på spel: hennes serie, relation med sina vänner och hela hennes tillvaro.
 
 
 
 
 
 
 
 
Eliza och hennes monster fick mitt hjärta att svälla över. Vilken underbar bok! Den fängslade mig redan vid första sidan och ju mer jag läste desto mer greps jag tag. Det är en varm, lättsam och underhållande roman som verkligen får läsaren att känna, och som är så gott som omöjlig att släppa taget om.
 
För det första är konceptet oerhört intressant. Jag tycker verkligen om grejen med två identiteter: något som jag har gjort ända sedan jag såg Hannah Montana som ung. Det är riktigt fascinerande att läsa om kontrasterna mellan Elizas berömdhet på Internet, och hennes impopulära tillvaro i skolan. Sättet det utförs på känns dessutom nytt och fräscht.
 
Sen är protagonisten oerhört enkel att tycka om. Det är lätt att relatera till Eliza: hon känns så… genuin? Jag inspirerades av hennes skaparglädje och kände igen mig i hennes sätt att tänka. Hon genomgår också en karaktärsutveckling som bara fick mig att tycka om henne mer. Det bästa är emellertid hennes relationer. Jag tycker om att hennes föräldrar är närvarande genom hela boken, något som är relativt ovanligt för ungdomsböcker där protagonistens föräldrar har en tendens att gå upp i rök. Jag förälskade mig också i Elizas relation till sina syskon. Inte minst tycker jag om förhållandet med Wallace, och är tacksam över att romansen är så där härligt sockersöt utan att ta få för stort fokus.
 
För övrigt har Eliza och hennes monster ett bra tempo, behagligt språk och inslag av både komik och tragedi. Den fick mig att skratta, men berörde mig också på djupet. Det känns som en oerhört meningsfull bok: tankeväckande och ifrågasättande. Den fick mig att vilja ta ut svängarna mer i mitt eget liv, samtidigt som den gav ett nytt, ögonöppnande perspektiv på exempelvis psykisk ohälsa. 
 
Är det något som jag har att ”klaga” på så är det att Eliza och hennes monster är rätt förutsägbar. Jag tycker också att det är roligt med seriestripparna och illustrationerna i boken, men att de egentligen inte bidrar med mycket. Detta är dock petitesser, och som helhet älskade jag boken. Älskade, älskade, älskade. Eliza och hennes monster är en av de bästa böckerna som jag läst i år, och jag vill definitivt ta del av fler av Zappias verk.
 

Becoming Jane

Regissör: Julian Jarrold.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anne Hathaway, James McAvoy, Julie Walters, James Cromwell, Maggie Smith, Laurence Fox.
Inspelningsår: 2007.
 
Jane Austen lyste upp världen med sina ord. Men hennes liv var också fyllt av passion. När hon var tjugo förälskade hon sig i Tom, och deras förhållande var lika romantiskt som i hennes stora litterära verk. Och precis som i hennes romaner stod valet mellan pengar och kärlek.
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Becoming Jane. Jag hade väntat mig ett mysigt, romantiskt drama i klass med Stolthet och fördom, men denna film är långt ifrån lika självklar. 
 
Jane vill kunna leva på sina romaner. 
 
Trots att skådespelarna är duktiga fastnade jag inte för karaktärerna. De är ytligt gestaltade och som tittare får man inte lära känna dem ordentligt. Därtill är tempot riktigt långsamt. Det händer inte mycket alls, och efter ett tag kom jag på mig själv med att distraheras av annat. Jag blev helt enkelt uttråkad.
 
Att välja mellan kärlek och pengar är inte lätt. 
 
Becoming Jane är inte en dålig film, men jag hade väntat mig mer. Den utmärker sig inte ur mängden kostymdraman utan håller sig bekvämt inom ramen och blir på så sätt en film man lätt glömmer.
 

Fifty Shades Freed

Regissör: James Foley.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jamie Dornan, Dakota Johnson, Eric Johnson, Eloise Mumford, Rita Ora, Arielle Kebbel.
Releasedatum: 11 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
I hopp om att ha lämnat sitt mörka förflutna bakom sig, lever det nygifta paret ett liv i överflöd. Men i samma stund som Ana går in i rollen som Mrs. Grey och den ovana känslan av stabilitet får Christian att börja slappna av, dyker nya hot upp som äventyrar deras lyckliga slut innan det ens har börjat.
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Fifty Shades Freed. Det är den sämsta delen i trilogin. Dialogen är krystad, mycket av hettan har försvunnit och händelserna är nästintill parodiska. Filmen är också förvånansvärt lång i förhållande till vad som händer. En del scener känns rätt onödiga, faktiskt. Samtidigt störde jag mig på att de stora, ”viktiga” delarna skyndas förbi, medan de mindre betydelsefulla hamnar i strålkastarljuset. Det blir ett skevt fokus, vilket som följd gör att spänningen uteblir.
 
Anastacia och Christian gifter sig. 
 
Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att de här filmerna är trevliga att titta på. Det är något med den idylliska bilden av ett liv i överflöd som helt enkelt ger en mysig tittarupplevelse. Därtill är musiken helt okej, medan fotot och scenografin är riktigt snyggt.
 
Kommer paret att få sitt lyckliga slut? 
 
Som helhet är Fifty Shades Freed en okej avslutning på trilogin. Det är knappast ett mästerverk, men en lättsam och småputtrig tittarupplevelse. Trots filmens många brister är jag rätt säker på att jag kommer att se den igen.
 

De dödas skepp

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe ship of the dead.
SerieMagnus Chase #3.
Längd: 418 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Loke är fri från sina bojor, och det första han tänker göra med sin frihet är att starta Ragnarök. Men Loke är inte det enda problemet. Det dröjer inte länge innan Magnus och de andra blir erbjudna att äta upp sina gamla vänner Blitzen och Hearthstone. Vilket flyt att varken dvärg eller alv är halal! Och att Magnus är to-be-vegetarian.
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker mycket om Rick Riordans böcker. De är lättsamma, kreativa och oerhört roliga. I De dödas skepp finns flera scener (de flesta med Jack) som bokstavligen fick mig att skratta rätt ut. Riordan har helt enkelt en förmåga att underhålla sina läsare, och ge dem en riktigt trivsam lässtund.
 
Mitt problem med Riordan är emellertid att han återanvänder samma mall om och om och om igen. Alla hans böcker har samma struktur, och det känns som att vi har tagit del av alla händelser tidigare. Tyvärr är De dödas skepp inte ett undantag, och det hela blir lite tjatigt och förutsägbart. I längden blir jag som läsare också rätt uttråkad: för med 17 av Riordans böcker i min samling känns det nu som att jag läser samma grej för 17:e gången. Det är jättesynd, för Riordan har så himla bra och kreativa idéer. Jag önskar bara att han kunde försöka ändra upplägget på sina böcker, så att de inte blev så lika varandra.
 
Som helhet är De dödas skepp en bra bok. Det finns ingen tvekan om det. Den har mycket action och mycket humor. Skulle jag inte ha läst särskilt många av Riordans böcker sedan tidigare, hade jag garanterat älskat den. Men tyvärr är så inte fallet, och om du – precis som jag – har läst alla Riordans tidigare romaner, bör du inte heller förvänta dig något nytt och fräscht av denna.
 

Molly's Game

Regissör: Aaron Sorkin.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jessica Chastain, Idris Elba, Kevin Costner, Michael Cera, Jeremy Strong, Chris O'Dowd.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Molly Bloom drev världens mest exklusiva höginsats-pokerspel i tio år, innan hon mitt i natten greps av 17 FBI-agenter med dragna automatvapen. Hos henne spelade hollywoodkungligheter, sportstjärnor, näringslivsjättar och medlemmar i den ryska maffian. Mollys enda allierade var försvarsadvokaten Charlie, som förstod att Molly var mycket mer än vad media försökte få alla att tro.
 
 
Ja! Äntligen en bra film!
 
Molly’s game fångade mitt intresse redan vid första scenen, och höll mig engagerad rakt igenom. Det är en riktigt bra film: med högt tempo, rapp klippning och en annorlunda berättarstil. Berättelsen som vi får följa är förvånansvärt fascinerande, och jag hade aldrig trott att en film om poker skulle kunna vara så spännande.
 
Molly grips mitt i natten för höginsatsspel och involvering med maffian. 
 
Något som jag blev väldigt förtjust i, var Molly Blooms fantastiskt kaxiga attityd. Jessica Chastain, som innehar huvudrollen, är en gudinna. Hon äger filmen: ser fenomenal ut och presterar ännu bättre. Hon är rent utav klockren som Molly, och övertygar med små medel att de är en och samma person. Och hon väckte genuin sympati och intresse för Molly som person.
 
Vi får följa Mollys resa både före och efter arresten. 
 
Det enda negativa jag har att säga om Molly’s game är att den är aningen för lång. Jag upplevde aldrig att filmen blev tråkig, men under vissa delar sackar tempot och en del scener hade lätt kunnat klippas ner. 140 minuter är för mig en smärtgräns när det kommer till speltid, och just Molly’s game hade nog kunnat vara 40 minuter kortare utan att handlingen eller engagemanget från tittaren hade påverkats negativt.
 
Molly litar bara på sin advokat Charlie. 
 
Som helhet tycker jag riktigt mycket om Molly’s game. Filmen är spännande, med hänförande skådespelare och vass redigering. Rekommenderas varmt till er som vill se ett lite annorlunda drama.
 

Ted: för kärlekens skull

Regissör: Hannes Holm.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson, Hanna Alström, Tove Edfeldt, Maria Kulle.
Releasedatum: 14 maj 2018.
 
Ted Gärdestads genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 70-talet fascinerades hela landet av hans glädje, energi och talang. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol. Teds livsöde kom att beröra en hel nation och hans musik har på många sätt definierat svensk pop.
 
 
 
 
Ted: för kärlekens skull är en fin film, som både värmer och berör på samma gång. Berättelsen är förvånansvärt intressant, musiken nostalgisk och Adam Pålsson presterar väl i rollen som Ted. Det hela gör Ted: för kärlekens skull till en lättsam och mysig feelgood-film.
 
Ted går till ett skivbolag och blir signad direkt. 
 
Men något saknas. När filmen visar glädje och humor lyckas den riktigt bra. Men när det kommer till att skildra Teds psykiska ohälsa faller Ted: för kärlekens skull rätt platt. Som tittare förstår man inte riktigt Teds ”demoner” och det hela hade kunnat skildras på ett betydligt bättre och mer berörande sätt. Som det är nu är det mer ryckigt och spretigt, och inte särskilt sammanhängande. På grund av det tappade jag lite av intresset.
 
Livet går upp och ner, kärleken hittas och förloras.
 
Som helhet är Ted: för kärlekens skull ett bra, svenskt drama. Jag tycker mycket om filmens första halva: som värmer och underhåller. Den andra halvan är också bra, men fängslar inte riktigt lika väl.
 

Systrarna av Silverdalen

Författare: Pascale Vallin Johansson.
Serie: Fristående.
Längd: 269 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
När klassen samlas för att titta på solförmärkelsen blir Ylva-li lockad in i skogen av en gestalt i vitt nattlinne. Plötsligt är marken snötäckt. Och skolbyggnaden är annorlunda. Ylva-li har hamnar i 1945. Kriget är precis slut och något hemskt har hänt på skolan, som nu är ett internat för föräldralösa flickor. För att Ylva-li ska ta sig tillbaka till sin egen tid behöver hon lösa ett mysterium.
 
 
 
 
 
 
Systrarna av Silverdalen är en mysig läsning. Det var lätt att fastna för både karaktärer och handling, och fast det inte direkt händer något oväntat eller spektakulärt så var jag hela tiden intresserad av att läsa vidare. Jag underhölls av kulturkrockarna som uppstod i och med tidsresandet, och tyckte att det var fascinerande att läsa om livet på det gamla barnhemmet. Johanssons språk är dessutom lätt att ta till sig, och gör att läsningen som helhet flyter på bra.
 
Det som jag saknar är något som gör Systrarna av Silverdalen ny och fräsch. Som den är nu känns den inte särskilt egen, utan snarare som ett hopplock av böcker vi redan läst. Det hela blir förutsägbart, och i viss mån även lite urvattnad. Jag hade behövt mer djup, och några oväntade vändningar för att verkligen gripas tag.
 
Som helhet är Systrarna av Silverdalenen helt okej bok. Den passar främst unga läsare, som inte kräver mycket komplexitet. För vuxna är boken lite sisådär: småmysig men inget speciellt.
 

All inclusive

Regissör: Karin Fahlén.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Suzanne Reuter, Liv Mjönes, Jennie Silfverhjelm, Goran Bogdan, Jonas Karlsson.
Releasedatum: 12 mars 2018.
 
En resa till Kroatien med familjen för att fira Ingers 60-årsdag lät som en bra idé tills Inger kom på sin man med att vara otrogen. När planet lyfter finns bara en olycklig Inger och hennes två döttrar med på resan. Det tar inte lång tid innan systrarnas rivalitet om mamman utvecklas till en tävling om vem som bäst kan trösta henne.
 
 
 
 
Jag hade trott att All inclusive skulle vara bättre. Omtolkningen av den danska filmen med samma namn från 2015, är ett glädjelös och klyschfyllt drama som inte utnyttjar sin potential. Karaktärerna är stereotypiska, konceptet inte alls originellt och hjärta saknas helt. 
 
Tove saknar respekt för personer i sin omgivning. 
 
Trots att All inclusive har marknadsförts som komedi är filmen inte särskilt rolig. Visst har den sina gyllene stunder, men största delen av filmen består av att karaktärerna bråkar, vilket inte alls underhöll mig. Skämten faller platt, och jag fick inte alls den glädje och värme som jag förväntat mig. Dessutom syns det hur skådespelarna kämpar med det torftiga manuset, och de många osammanhängande sidospåren med malplacerade sidkaraktärer gör att helheten känns rörig.
 
Antonio betalas för att flirta med Inger. 
 
Som helhet är jag besviken på All inclusive. Jag hade förväntat mig en varm sommarkomedi men fick istället ett deppigt och halvdant utfört relationsdrama.
 

Coco

Regissör: Lee Unkrich.
Genre: Familj, äventyr.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anthony Gonzalez, Gael García Bernal, Benjamin Bratt, Alanna Ubach, Renee victor, Jaime Camil.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör©Disney/Pixar.
 
Miguel ger sig ut på en resa till sina förfäders förtrollade rike. Där får han en oväntad vän i skojaren Hector, som hjälper Miguel att lösa mysterierna kring hans familjs berättelser och traditioner.
 
 
 
 
 
Coco är en varm animation för hela familjen. Filmen har härliga karaktärer, bra tempo och riktigt snygga animeringar. Miljöerna är detaljrika och de dynamiska färgerna hänför. Men Coco är inte bara vacker rent visuellt, utan också på ett djupare plan. Filmen har ett fint budskap om att inte glömma våra nära och kära, och lyckades beröra mig djupt. Samtidigt lider den inte brist på humor, och trots att jag skrattade rätt ut fick Coco mig le och att må bra. Filmen påminner lite om Manolos magiska resa. Om du tyckte om den, kommer du säkerligen att gilla Coco också.
 
Miguel vill bli musiker, precis som sin idol. 
 
Det som drar ner filmen är de många klyschorna. Konceptet i sig är unikt, men själva upplägget är förutsägbart och relativt urvattnat. Det är inte svårt att lista ut hur alltsammans kommer att sluta, och det känns som att vi har sett många av händelserna förut. På grund av det blir Coco inte så bra som den hade kunnat vara. Jag kan också tycka att budskapet präntas in i tittarens huvud lite för tydligt, på gränsen till att det hela blir moraliserande. På så sätt anser jag att Cocoär aningen överskattad. Missförstå mig inte: jag tycker väldigt mycket om filmen och tycker att alla borde se den. Men den var inte riktigt lika ”wow” som jag hade förväntat mig.
 
I dödsriket får Miguel träffa sina avlidna släktingar. 
 
Som helhet är Coco vacker: både rent visuellt och på ett djupare plan. Det är en underhållande och berörande film, som passar såväl stora som små. Men personligen tror jag att jag tyckte om Manolos magiska resa snäppet mer.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av Disney/Pixar 2018. 

To kill a kingdom

Författare: Alexandra Christo.
Serie: Fristående.
Längd: 358 sidor.
 
Prinsessa Lira är en siren med sjutton prinshjärtan i sin samling. Men efter att ha tvingats döda en av sina egna, bestraffas hon genom att förvandla till människa. Om hon vill bli siren igen måste hon leverera prins Elians hjärta till Sjödrottningen innan vintersolståndet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
To kill a kingdom är en lite mörkare nytolkning av Den lilla sjöjungfrun, och den första boken som jag har läst om sjöjungfrur och sirener. Det var förvånansvärt intressant. Boken som helhet är väldigt atmosfärisk. Jag tycker om hur Christo har tolkat den välkända klassikern, och fast händelseförloppet gick att gissa långt i förväg var det intressant att ta del av berättelsen. Det var lätt att tycka om karaktärerna och det behagliga språket gjorde texten lätt att ta till sig.
 
Det är emellertid tydligt att To kill a kingdom är en debutroman. Det finns exempelvis stora brister när det kommer till världsuppbyggnad och stereotyper. Dessutom är actionscenerna lite halvdant utförda: de känns aldrig påtagligt farofyllda. Utöver det fokuserar en stor del av romanen på kärleksrelationen mellan Lira och Elian, men kemin mellan dem känns aldrig av. Det blir helt enkelt mycket romantik som inte är särskilt romantisk. Jag hade nog personligen tyckt mer om boken om romantiken lagts åt sidan helt och hållet.
 
Som helhet tycker jag att To kill a kingdom är en bra bok, men den nådde inte riktigt mina förväntningar. Alexandra Christo behöver arbeta en del på sitt skrivande, och träna på att få fram genuina känslor. Men allt som allt... en bra bok som sagt. Varken mer eller mindre.
 

Nytt i samlingen, #267

 
Den här veckan har många gobitar anlänt i brevlådan. Från Modernista kom böckerna Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat, Eliza och hennes monster samt Warcross. Jag har längtat oerhört länge efter dessa tre, och kommer ta mig an dem omedelbart!
 
Sen kom också Inuti mitt huvud är jag kul och En gång för alla från Rabén&Sjögren, samt filmerna Pitch perfect 3, Molly's game, Fifty shades freed och The death of Stalin från Universal Sony. Utöver det köpte jag också några filmer själv: Sameblod, Pojken med guldbyxorna och Vi hade iallafall tur med vädret. 

The Butler

Regissör: Lee Daniels.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 12 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, John Cusack, Jane Fonda, Terrence Howard, James Marsden, Alan Rickman, Robin Williams, Mariah Carey.
Releasedatum: 19 februari 2014.
 
Under 30 år arbetar Cecil för sju presidenter och kan från maktens innersta rum bevittna historiska händelser och stora omvälvningar i den amerikanska raspolitiken. Cecil förblir lojal mot makthavarna, samtidigt som hans sönder på olika vis kämpar för de svartas rättigheter.
 
 
 
 
Jag är faktiskt riktigt besviken på The Butler. Filmen börjar starkt, berör redan vid första scenen och ger intrycket av att vara ett kraftfullt drama. Men det dröjer inte länge förrän The Butler tar ett stort steg tillbaka. 
 
Cecil får en tjänst i Vita huset. 
 
Filmen är riktigt, riktigt långsam och tyvärr påverkar det helhetsintrycket negativt. The Butler blir inte i närheten lika gripande som Niceville eller Dolda tillgångar: det händer för lite. Handlingen känns oinspirerad och ibland blir det som sker till och med rörigt. Det är som att filmen vill beröra tittaren så pass mycket att det får motsatt effekt och tappar fokus. Vidare var jag entusiastisk över att se många duktiga skådespelare samlade i samma film. Men de blinkar förbi så pass snabbt att de förblir skådespelare och aldrig lämnar något intryck som sina karaktärer.
 
Butlern servar sju olika presidenter. 
 
Som helhet är The Butler okej, men jag hade förväntat mig mer. Det är en film med potential men som i slutändan är rätt tråkig.
 

Call me by your name

Regissör: Luxa Guadagnino.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 12 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Armie Hammer, Timothée Chalamet, Michael Stuhlbarg, Amira Casar, Esther Garrel.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Under en strålande italiensk sommar på 1980-talet upptäcker Elio och Oliver den förföriska skönheten i en spirande passion som kommer att förändra deras liv.
 
 
 
 
 
 
Jag ville verkligen tycka om Call me by your name. Jag har bara hört gott om filmen, och hade därför väldigt höga förväntningar. För höga. Det visade sig nämligen att det här inte var en film i min smak, och nu känns det som att jag är den enda personen på jorden som inte tyckte om den.
 
En ung italienare blir kär i en äldre, amerikansk student. 
 
Det som jag gillade med filmen var två saker: skådespelarna och fotot. Skådespelarna känns äkta. De är sina karaktärer, och kemin mellan dem strålar ut genom skärmen. Jag tvivlade aldrig på kärleken mellan Elio och Oliver, och hänfördes av deras passion till varandra. De satte ofta ett leende på mina läppar. När det kommer till fotot är Call me by your name makalöst snyggt filmad. Enastående vyer, dynamiska färger och en angenäm ljussättning gör filmen en ren fröjd för ögat.
 
Sommaren fylls med passion och kärlek. 
 
Men det som fick filmen att falla för min del var tempot. Jag har inte problem med lågmälda filmer, så länge de har något som fångar mitt intresse. Men jag upplevde Call me by your name som alldeles för långsam: den krävde mer tålamod än vad jag hade. Det kände som att handlingen aldrig riktigt kom igång, vilket är himla synd eftersom berättelsen i sig är så fin. Men jag tappade helt enkelt intresset, och i slutändan gjorde inte Call me by your name ett särskilt stort intryck på mig.
 
Elio och Olivers liv kommer att förändras för alltid. 
 
Som helhet tyckte jag inte att Call me by your name var mer än okej. Men i det här fallet kanske det är fel på mig? Alla som jag har pratat med har nämligen älskat filmen. Så varför inte ge den en chans och avgöra själv?
 

Livet i en skokartong

Författare: Liv Marit Weberg.
OriginaltitelJeg blir heldigvis ikke lagt merke til.
Serie: Fristående.
Längd: 198 sidor.
Bokförlag: Vox by Opal.
 
CSN har slutat leverera och pojkvännen Tore har fått nog. Föräldrarna är de enda som fortfarande tror att hon lever ett så kallat normalt liv. Men de bor långt bort, så det gör inte så mycket. För är ett normalt liv verkligen något att eftersträva? Kan man inte ha det lika bra ensam inne i sin lägenhet som är lika liten som en skokartong?
 
 
 
 
 
 
Vox by Opal fortsätter att leverera: Livet i en skokartong är en himla fin roman. Jag tyckte mycket om den redan vid första sidan, och förstod snabbt att det skulle bli ytterligare en pärla att rekommendera till alla i min omgivning.
 
Det första jag fastnade för var protagonisten. Hon är lätt att relatera till, och har ett oerhört inspirerande tankesätt. Hon säger vad hon tycker och tänker utan att riktigt reflektera innan, vilket både är uppfriskande och mycket underhållande. Faktum är att hennes rappa (och ogenomtänkta) kommentarer fick mig att sitta och le som ett fån under nästan hela läsningen, trots att bokens koncept i själva verket är rätt nedstämt. Livet i en skokartong fick mig helt enkelt att må bra.
 
Något annat som jag tyckte om var Webergs sätt att skriva. Inte nog med att boken är välskriven och att texten har ett behagligt flyt. Livet i en skokartong har också väldigt korta kapitel, vilket jag tycker mycket om. Sidorna flyger förbi, och konceptet ”bara ett kapitel till” får en helt ny mening. Vips är hela boken slut.
 
Som helhet är Livet i en skokartong en lättsam och underhållande roman, med tankeväckande budskap. Det finns inte mycket mer att säga än att det är en himla fin bok som fler borde läsa.
 

The death cure

Regissör: Wes Ball.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 24 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dylan O'Brien, Ki Hong Lee, Kaya Scodelario, Thomas Brodie-Sangster, Will Poulter, Giancarlo Espositio, Aidan Gillen, Patricia Clarkson.
Releasedatum: 11 juni 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Thomas leder sin grupp på deras sista uppdrag: att bryta sig in i den ökända, sista staden, som riskerar att innebära slutet för dem alla.
 
 
 
 
 
Jag tycker mycket om den första filmen i Maze runner-trilogin. Den var spännande, ny och fräsch. Men precis som Divergent-serien har franchisen gått utför. The death cure är inte nödvändigtvis dålig, men den håller inte hela vägen. Särskilt inte i den mån som första filmen.
 
Thomas vill rädda Minho från sin fångenskap. 
 
Jag kan börja med det positiva. Effekterna är snygga. Skådespelarna duktiga. Och actionscenerna är snyggt koreograferade. Det är typ det. För övrigt är filmen rätt utdragen, och alltför många scener känns som utfyllnad. Jag upplever också att det var för många actionscener: något som i längden blev rätt tröttsamt att se på. Att manuset sedan är fyllt med klyschor och har ett relativt urvattnat och förutsägbart upplägg, främjar inte heller filmen.
 
Theresa arbetar åt WCKED.
 
The death cure förlorar också på att det har gått så pass lång tid sedan föregångaren, The scorch trials. Som tittare har jag nästan hunnit tappa intresse för karaktärerna som jag en gång brydde mig om, vilket resulterar i att jag inte alls bryr mig lika mycket om vad som händer som filmen förutsätter. Jag känner inte för karaktärerna, och av den anledningen blir det hela aldrig särskilt spännande.
 
För att få slut på farsoten måste gruppen riskera sina liv. 
 
Som ni förstår var detta lite av ett antiklimax. Jag saknar den unika uppbyggnaden och de oväntade vändningarna från första filmen. Men med det sagt kan jag inte heller påstå att The death cure är en dålig film. Den underhåller, men hade helt enkelt kunnat vara bättre.
 

The Crown, säsong 1

Längd: 10 hr.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama, historisk fiktion.
Skådespelare: Claire Foy, Matt Smith, Victoria Hamilton, Vanessa Kirby, Pip Torrens, Will Keen.
Releasedatum: 6 november 2017.
 
Ett politiskt spel formar 1900-talets andra hälft då en ung, nygift drottning Elizabeth II intar tronen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag ville verkligen tycka om The crown. Därför känner jag mig rätt nedstämd över det faktum att serien verkligen tråkade ut mig. Missförstå mig inte: det är inte en dålig serie. Men den underhöll mig inte i den grad jag hade förväntat mig.
 
Prinsessan Elizabeth väntar barn. 
 
Den första säsongen av The crownhar alla förutsättningar till att bli en fantastisk serie. Premissen är spännande, skådespelarna duktiga och fotot makalöst snyggt. Addera därtill utsökta kostymer och pampig musik, så har du ett potentiellt mästerverk. Men för mig föll det på två aspekter: karaktärer och tempo. Karaktärerna intresserade mig aldrig, utan känns mest platta och stela. Relationerna mellan dem saknar kemi, och känns nästan katatoniska. När det sedan kommer till tempot är The crown alldeles för långsam i min smak, vilket är himla synd. Att jag upplevde avsnitten som utdragna gjorde helt enkelt att jag tappade intresse för något som jag annars med stor sannolikhet hade älskat. 
 
Efter att Elizabeths far har dött måste hon vänja sig vid livet som drottning. 
 
Som helhet är jag besviken på The crown. Det är en serie med stor potential, men som inte riktigt tar ut svängarna. Det är tveksamt om jag kommer att fortsätta följa den.

Jumanji: welcome to the jungle

Regissör: Jake Kasdan.
Genre: Äventyr, action, komedi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Kevin Hart, Jack Black, Karen Gillan, Rhys Darby, Alex Wolff, Morgan Turner.
Releasedatum: 28 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Fyra tonåringar upptäcker ett tv-spel, där de antar figurernas personor. De inser snart att målet med Jumanji inte är att vinna: det är att överleva. För att återvända till verkligheten oskadda måste de ta sig an sitt livs farligaste äventyr och förändra sättet de ser på sig själva.
 
 
 
 
Jag har inte sett den ursprungliga Jumanji, och kan därför inte uttala mig huruvida Jumanji: welcome to the jungle förhåller sig till originalet. Jag kan däremot säga att jag tycker om konceptet, trots att det blir lite fånigt ibland. Jag gillar idén med att transporteras till en spelvärld, och här görs det hela rätt bra. Det är actionfyllt, snyggt och helt enkelt underhållande.
 
De fyra vännerna transporteras in till spelet Jumanji. 
 
Handlingen är inte direkt nytänkande och karaktärerna är rätt stereotypiska. Men ärligt talat gör det inte särskilt mycket, mest tack vare skådespelarna som förhöjer upplevelsen. De levandegör sina roller och bidrar med en hel del humor, som är den huvudsakliga anledningen till att filmen är värd att se. Förövrigt hade jag emellertid önskat lite mer spänning och äventyr. Som det är nu känns djungeln för trygg, och spelets olika banor är enkelt avklarade. Lite för mycket fokus ligger på överdrivna actionscener med maskerade motorcykelknuttar, snarare än det verkliga äventyret, vilket är synd.
 
Lite för lite äventyr och för mycket action i min smak. 
 
Som helhet är Jumanji: welcome to the jungle helt okej. Skådespelarna gör definitivt filmen värd att se. Men blir du lätt uttråkad av nästintill non-stop action så kanske du bör kolla in originalet istället, som sannolikt inriktas mer på äventyret i det hela.
 

I ett rosa skimmer

Författare: Brianna Wolfson.
OriginaltitelRosie colored glasses.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
Allt elvaåriga Willow vill är att vara hos sin mamma, Rosie. Hon får Willow att känna sig speciell och älskad. Hos Willows pappa känner hon sig mest i vägen. Men den rosaskimrande tillvaron hos Rosie börjar långsamt att rämna och snart inser Willow att inget är som det verkar.
 
 
 
 
 
 
 
 
I ett rosa skimmer är en gripande läsning. Redan vid första kapitlet fastnade jag, främst tack vare den fina relationen mellan Rosie och Willow. De är helt underbara tillsammans, och förmedlade en oförglömlig värme och kärlek genom sidorna. Jag fastnade också för det behagliga språket, och trots att jag brukar ha svårt för böcker där nutid kombineras med dåtid var denna aspekt av I ett rosa skimmer något som jag verkligen tyckte om.
 
Det här är en sån där bok som verkligen berör. Den känns så genuin och äkta. Jag känner med karaktärerna och fast jag ibland tycker att de beter sig galet så förstår jag deras sätt att tänka. Jag gillar också hur boken går från att vara öppenhjärtig, glädjande och lättsam, till att ta en snabb vändning åt det tyngre och mer tankeväckande hållet. Ena halvan satt jag och log som ett fån. Andra halvan var jag nära till tårar.
 
Som helhet är I ett rosa skimmer en vacker och gripande bok. Om du vill läsa en roman om fantastiska familjerelationer och om psykisk ohälsa, rekommenderar jag denna starkt.
 

Nytt i samlingen, #266

 
Den här veckan har samlingen utökats både av recensionsexemplar, presenter och egenköpt. Låt oss börja med recexen. Från Massolit kom Den du älskar av Jennifer Weiner, medan Lovereads skickade 30 dejter på 30 dagar av Sarah Title och Vi som älskade av Renée Carlino. Sen kom även Coco från Disney, och Call me by your name från Universal Sony. 
 
Som ni vet vid det här laget, tog jag min kandidatexamen i textinriktad informationsdesign förra veckan. I samband med det fick jag några presenter. Förutom en helt ny MacBook fick jag också filmerna All inclusive, The post och Ted: för kärlekens skull. Det som jag köpte själv under veckan var Ett hus av sand och dimma, Filmen om Nalle Puh och Råttatouille. Nostalgikick på g! ♥

Se upp för dårarna

Regissör: Helena Bergström.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Rakel Wärmländer, Nina Zanjani, Korhan Abay, Zinat Pirzadeh, Dan Ekborg, Birgitte Söndergaard.
Inspelningsår: 2007.
 
"Elin är dotter till en självupptagen kriminalprofessor, och Yasmins pappa är en turkisk hjärtkirurg som får nöja sig med att köra tunnelbana i Stockholm. Tjejerna träffas när de söker till Polishögskolan och deras vänskap sätts på prov i väntan på intagningsresultatet."
 
 
 
 
 
Se upp för dårarna är en småcharmig film. Det är en rätt så typisk svensk komedi, som egentligen inte tillför något till genren. Men jag tycker om den. Det som händer är lätt att ta till sig och som tittare mår jag bra av den lättsamma tonen. Det finns något varmt och mysigt över filmen, som gör att jag förlåter den för dess många brister.
 
Yasmins föräldrar försöker anpassa sig till livet i Sverige. 
 
För visst har Se upp för dårarna brister. Manuset är klyschigt, dialogerna stundtals pinsamt otrovärdiga, scenerna ofta hackigt klippta och handlingen förutsägbar. Men det är lite det som jag hade förväntat mig av den här typen av film. Och visst gör det att Se upp för dårarna haltar ibland, men jag tycker inte att det förstör helheten.
 
Allt som allt är Se upp för dårarna en trivsam komedi, som passar dig om du tycker om svenska klassiker.
 

Insidious: the last key

Regissör: Adam Robitel.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Lin Shaye, Leigh Whannell, Angus Sampson, Kirk Acevado, Caitlin Gerard, Spencer Locke.
Releasedatum: 21 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Den skickliga parapsykologen Elise ställs inför det mest skrämmande och personliga fall hon hittills stött på, där hon blir hemsökt i sitt eget hem.
 
 
 
 
 
 
Skräck är inte min genre. Inte för att jag tycker att det är obehagligt att se på, utan för att det helt enkelt inte underhåller mig. Insidious: the last key är inte ett undantag.
 
Elise försöker övervinna monstren från sitt förflutna. 
 
Det här är faktiskt en rätt så tråkig film. Tempot är långsamt, handlingen uttjatad och det finns inte mycket till hjärta eller klimax. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket, och jag kan inte direkt påstå att jag satt som på nålar av spänning. Dessutom är Insidious: the last key, som de flesta rysare, överdriven och orealistisk: något som skräckfans såklart accepterar men som jag personligen har rätt svårt för. Monster och plötsliga läten får i mina ögon snarare en komisk effekt än kuslig.
 
Skräck eller komedi? Det är frågan det.  
 
Ni förstår alltså att jag är aningen partisk när det kommer till skräck. Det är helt enkelt inte min typ av film. Om du tycker mycket om lite lågmälda skräckfilmer så kan du säkert tycka om Insidious: the last key. Men för mig var det en rätt så tråkig tittarupplevelse.
 

Midnattsljus

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #3.
Längd: 285 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
Áili betalade ett högt pris när hon skyddade Urseiten från Borri noaidi. Nu plågas hon av inre demoner, och i ett försök att fly undan dem lämnar hon samebyn. Men allt är inte som det ska. Skrämmande saker händer, saker som verkar centrera runt Áili vare sig hon vill det eller inte.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Midnattsljus är en tillfredsställande avrundning på Idijärvi-serien. Det är något visst med Cederlunds behagliga språk, som sveper in mig i en härlig må bra-känsla och gör mig helt beroende av hennes böcker. Texten är lätt att ta till sig och sidorna flyger förbi.
 
Just Midnattsljus är aningen långsammare än tidigare delar. Den är inte heller lika magisk. Mycket av det övernaturliga från seriens tidigare delar har bytts ut mot en förnimmelse av ”skolmysterium”. Det har både för- och nackdelar. Å ena sidan stärker det trovärdigheten eftersom det inte sker lika mycket hokus pokus. Samtidigt kan jag inte undgå att sakna magin.
 
Som helhet är Midnattsljusbra. Inte wow, men definitivt bra. Idijärvi-serien skiljer sig från många andra övernaturliga böcker som jag har läst, och bör definitivt vara högt uppe på allas ”att läsa”-lista.
 

In the heart of the sea

Regissör: Ron Howard.
Genre: Drama, äventyr, biografi.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Benjamin Walker, Cillian Murphy, Brendan Gleeson, Michelle Fairley, Tom Holland.
Releasedatum: 25 april 2016.
 
År 1820 blev valfångstfartyget Essex attackerat av en jätteval, en katastrof som inspirerade författaren Herman Melville till att skriva romanen Moby Dick. Besättningen kämpar mot stormar och svält och tvingas göra de mest otänkbara saker för att överleva.
 
 
 
 
 
In the heart of the sea är en bra film, med potential att bli fantastisk om inte resurser hade kastats bort på ytligheter. 
 
Owen behöver ordna 2000 fat med valspäck innan besättningen kan återvända hem. 
 
Låt oss börja med det positiva. Filmen har en väldigt gripande handling. Själva konceptet i sig bär en enorm kraft, och det är riktigt intressant att se hur händelserna avlöser varandra. In the heart of the sea har en del riktigt starka scener, som jag sannolikt kommer att minnas livet ut. Därtill är fotot snyggt och effekterna läckra.
 
Så var går filmen på grund? En aspekt är att tempot sackar ibland, men den största svagheten är avsaknaden av djup. Vi lär nämligen inte känna karaktärerna ordentligt, något som till en följd gör att jag som tittare helt enkelt inte brydde mig om deras makabra öden. Moviezine skrev i sin recension av filmen: ”En scen där fyra utsvultna män i en livbåt drar lott om vem som ska skjuta sig själv och överlämna sitt kadaver åt de andra har ju alla förutsättningar att bli gripande – förutsatt att man som åskådare bryr sig om dem överhuvudtaget” (Bolin, 2015), och jag kan inte instämma mer med de orden.
 
En av valarna har fått nog av allt dödande. 
 
Som helhet är In the heart of the sea en minnesvärd film, men som på grund av den grunda skildringen av karaktärerna inte gör ett så stort intryck som jag hade önskat.
 

Bolin, Jake (2015). Dramatisk yta utan djup, Moviezine. Senast uppdaterad 15 december. URL: https://www.moviezine.se/movies/heart-of-the-sea (hämtad 13 maj 2018).


Twin Peaks, säsong 1

Längd: 6 hr 51 min.
Antal avsnitt: 8 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Kyle MacLachlan, Michael Ontkean, Mädchen Amick, Dana Ashbrook, Lara Flynn Boyle, Sherilyn Frost.
Inspelningsår: 1990.
 
När Laura Palmer hittas brutalt mördad tar det inte lång tid för FBI-agent Dale och polischef Harry att inse att Twin Peaks är ett ställe där ingen är helto skyldig och inget är som det först verkar.
 
 
 
 
 
Hmm. Alltså. Jag vet knappt var jag ska börja. Jag har bara hört gott om Twin Peaks. Varenda människa verkar kalla serien ”mästerverk” och ”oerhört spännande”. Men jag förstår inte riktigt grejen? Jag tyckte varken serien var särskilt mystisk eller spännande: allt bara är, och jag satt uttråkad från första till sista minut.
 
Dale kallas in för att lösa Laura Palmers mord. 
 
Tempot i den första säsongen av Twin Peaks är extreeeeeemt långsamt. Det händer i princip ingenting, vilket gör att jag inte alls förstår varför serien är så populär. Jag fastnade inte heller för karaktärerna, och ofta blev jag så disträ att jag gjorde annat med serien på i bakgrunden. Jag brydde mig helt enkelt inte om det lilla som hände. Nej, Twin Peaks var verkligen inte en serie för mig, och jag kommer inte att titta på nästkommande säsonger.
 

Väldigt bra liv

Författare: J. K. Rowling.
Originaltitel: Very good lives.
Serie: Fristående.
Längd: 75 sidor.
Bokförlag: Wahlström & Widstrand.
 
När J.K. Rowling talade till eleverna på Harvard valde hon två ämnen som ligger henne varmt om hjärtat: fördelen med att misslyckas och vikten av fantasi. Hur kan vi få ut det bästa av ett misslyckande? Hur kan vi använda fantasi för att bli ett bättre jag? Och vad innebär det att ha ett gott liv?
 
 
 
 
 
 
Det här. Det här är anledningen till att Rowling är och alltid kommer att vara min absoluta favoritförfattare. Väldigt bra liv är en transkription av hennes tal vid Harvard, och det hela är så vackert att jag nästan brast ut i gråt. Det märks så tydligt att Rowling tänkt igenom varje ord, och mening efter mening träffar mig rakt i hjärtat.
 
Väldigt bra liv är 75 sidor lång. Men det är inte 75 sidor med kompakt löptext. Varannan sida består av illustrationer, och ofta finns inte mer än några meningar text på resterande sidor. Det är alltså en mycket kort och snabbläst bok, men budskapet kommer sannolikt finnas kvar inom mig resten av livet. Väldigt bra liv är 75 sidor med visdom och hopp. Inspiration, värme och genuin kärlek.
 
Som helhet rekommenderar jag Väldigt bra liv att hitta sig hem till alla. Talet är briljant, och betyder så pass mycket för mig att jag valde att citera delar i min examensrapports förord. Briljant.
 

Gifta på låtsas

Regissör: Peter Weir.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Gérard Depardieu, Andie MacDowell, Bebe Neuwirth, Gregg Edelman, Robert Prosky, Ethan Phillips.
Inspelningsår: 1990.
 
"Brontë och George måste vara gifta. Brontës kommande hyresvärd godkänner bara äkta par. Georges kommer att slängas ut ur USA om han inte kan gifta sig med en amerikan. Vigseln tar tre minuter i Rådhuset, och de behöver inte träffas förrän skilsmässan om ett år. Men det visar sig att invandrarverket gör hembesök för att se att det inte är en bluff. Nu måste de spela nygifta."
 
 
 
Gifta på låtsas är en sån där film som är riktigt trevlig att se, men som man snabbt glömmer bort efteråt. Det är egentligen inget med filmen som är unikt. Den enkla berättelsen har vi sett förut, och i det stora hela är det en rätt så typisk romantisk komedi. Lättsam, smårolig och definitivt mysig. Men inget speciellt.
 
Brontë och George måste låtsas vara gifta. 
 
Filmen flyter på bra och gör inte direkt några fel. Det enda jag reagerade på var det förutsägbara händelseförloppet, samt att vissa scener är rätt så överdrivna. Dessutom blev jag inte riktigt övertygad om kemin mellan Brontë och George, och den successivt växande förälskelsen mellan dem kändes inte trovärdig.
 
Brontë gillar inte att ljuga för sin bästa vän. 
 
Allt som allt är Gifta på låtsas en halvbra film, en sådan där myspys-rulle som man underhålls av men sedan aldrig tänker på igen.
 

Läst och sett – maj 2018

 
Här under ser du vad som jag har recenserat under månaden. Om du klickar på titlarna kommer du till respektive recension. ♥
 
Lästa böcker:
1. Children of blood and bone: Solstenen av Tomi Adeyemi – 8½
2. Love, Simon av Becky Albertalli – 7
3. Kärlek, hat och andra filter av Samira Ahmed – 6½
4. Rebel spring av Morghan Rhodes – 6½
5. Between shades of grey av Ruta Sepetys – 6½
6. Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan – 5½
7. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre och Fredrick Backman – 5½
8. Food pharmacy av Niklas Ekstedt & Henrik Ennart – 5½
9. Jorvik kallar av Helena Dahlgren – 3½
 
Nya böcker: 40 stycken (10 recex).
 
 
Sedda filmer:
1. The greatest showman – 8
2. Ferdinand – 6½
3. Crocodile Dundee in Los Angeles – 6½
4. Gordon & Paddy – 6
5. Oliver Twist – 6
6. Back to the future – 5½
7. Panic room – 
8. Downsizing – 4½
9. Pretty in pink – 4
10. Wind river – 3½
11. A ghost story – 1½
 
Nya filmer: 14 stycken (4 recex).
 
 
Sedda tv-serier:
1. Orphan black säsong 1 – 8
2. Outlander säsong 3 – 7
3. Orphan black säsong 2 – 6½
4. Ghost whisperer säsong 1 – 4½
5. The originals säsong 2  – 2½
 
Nya tv-serier: 0 stycken (0 recex).

RSS 2.0