Layers

Författare: Ursula Poznanski.
OriginaltitelLayers.
Serie: Fristående.
Längd: 381 sidor.
Bokförlag: VoxByOpal.
 
"Sedan Dorian rymde hemifrån har han försökt klara ett liv på gatan. Och det funkar ganska bra för honom. Men när han en dag vaknar bredvid en hemlös som uppenbarligen har mördats får han panik. Han minns nämligen ingenting: har han något med det att göra?"
 
 
 
 
 
Ursula Poznanski är en Författare, med stort F. Hennes böcker är riktigt, riktigt bra. Hon målar upp allt som händer så väl att det känns verkligt, som att man faktiskt vore där. Hon skapar också väldigt trovärdiga karaktärer, och får till ett fantastiskt driv i sina berättelser. Men främst kännetecknar jag Poznanski med hennes förmåga att lura läsaren. Jag älskar att bli lurad, och jag ger Poznanski stående ovationer för hur hon lyckas få läsaren att tro något som skiljer sig så mycket från verkligheten.
 
Just Layers är en spännande bok, som är bäst att ge sig in i utan att veta särskilt mycket om handlingen. Konceptet är oerhört fascinerande, och lyckas både fängsla och väcka många tankar om vart samhället är på väg. Karaktärerna är lätta att tycka om, texten har ett fint flyt och språket känns naturligt. Boken innehåller dessutom många vändningar; en del som man kan se komma tidigt, andra minst sagt oväntade.
 
Layers är inte Poznanskis starkaste roman, men det är en tempofylld och spännande bok väl värd att läsa. Jag ville hela tiden veta mer av vad som skulle hända, och var genuint engagerad av att nysta upp mysteriet.


Par i brott

Författare: Agatha Christie.
Originaltitel: Partners in crime.
Serie: Tommy och Tuppence #2.
Längd: 294 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"De unga makarna Tommy och Tuppence får i uppgift att driva en detektivbyrå i London. Genom att anamma de metoder som används av en rad litterära detektiver så som Sherlock Holmes, fader Brown och Hercule Poirot, löser de såväl stora som små kriminalfall."
 
 
 
 
 
Agatha Christie är en av få deckarförfattare som jag tycker om. Jag gillar exempelvis Och så var de bara en och Mordet på orientexpressen. Par i brott är dock den bok av Christie som jag tycker minst om. 
 
Par i brott är med skillnad från Agatha Christies andra böcker inte en fullskalig roman. Istället är det en samling noveller som allesammans följer Tommy och Tuppence. Dessa fångade inte mitt intresse av flera anledningar. För det första var de nästintill parodiska, och därför väldigt svåra att ta på allvar. Sen finns inte samma känsla i novellerna – det blev helt enkelt inte lika spännande som i Christies längre berättelser, där hon tagit sin tid att utveckla historien inför ett storslaget avslöjande. Nu kändes det mest bara ”blah”.
 
Par i brott var alltså föga imponerande. Den är verkligen inte dålig, men inget för mig.
 

Poppy Pym & den förhäxade pjäsen

Författare: Laura Wood.
OriginaltitelPoppy Pym and the double jinx.
SeriePoppy Pym #2.
Längd: 303 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Det är Halloween på internatskolan Saint Smithen's och eleverna ska sätta upp Shakespears pjäs Macbeth. Men föreställningen råkar ut för den ena katastrofen efter den andra, från en mystisk brand till spöklika varningar. Är pjäsen förhäxad? Och hur passar Phineas Scrimshaws försvunna guld in i det hela?"
 
 
 
 
 
Poppy Pym & den förhäxade pjäsen är en trevlig roman, vars främsta styrka är karaktärerna. Protagonisten Poppys charm och lite småknasiga personlighet gör det lätt att tycka om henne, och hennes sinne för humor gör läsningen lättsam och roande. Jag tycker också om att sidkaraktärerna känns som egna individer, istället för att agera umbärliga ”side-kicks” som i de flesta hjälteberättelserna. 
 
Bokens struktur är dock väldigt lik föregångaren, och jag hade personligen hoppats på en lite mer originell berättelse. Nu känns det mest som att enstaka element bytts ut, snarare än att det är en ny historia. Miljön är densamma, bovarna är stereotypiskt lika och romanen kommer inte direkt med några oväntade vändningar. Jag kan inte heller undgå att dra jämförande paralleller till Ivy Pocket, som trots sin osympatiska huvudkaraktär i min mening är snäppet vassare.
 
Poppy Pym-serien är i sin helhet utomordentliga böcker för unga läsare att ta del utav, då de innehåller en heterogen blandning spänning och humor. Men för någon i min ålder är det svårare att fastna, och berättelsen hade behövt mer originalitet för att sticka ut.
 

Huset på udden

Författare: Agatha Christie.
OriginaltitelOrdeal by innocence.
Serie: Fristående.
Längd: 281 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"När Calgary återvänder hem inser han att frånvaron resulterat i att Jacko Argyle blivit oskyldigt dömd för mordet på sin adoptivmor. Calgary var den ende som kunnat ge honom alibi. Driven av skuldkänslor reser han för att söka upp familjen, men uppdykandet mottas inte med lättnad. För om inte Jacko var mördaren, måste någon av de andra vara det."
 
 
Husen på udden är nog den Agatha Christie-roman som jag tycker minst om. Den är inte dålig, men mysteriet och karaktärerna griper inte tag i mig på samma sätt som i hennes andra verk. Dessutom är tempot rätt långsamt, och jag upplever själva strukturen som mer påhittig i de andra böckerna som jag har läst. Här upprepas rätt mycket, och den ”överraskande” tvisten imponerade inte särskilt stort.
 
Men Agatha Christie är alltid Agatha Christie, och hennes romaner går inte att tycka illa om. Texten flyter på oerhört fint, och trots bokens brister är läsningen intressant. Dessutom blir det riktigt spännande framåt slutet. Jag kan inte heller undgå att bli hopplöst förälskad i omslaget, vilket i sig är ett stort plus.
 

I djupt vatten

Författare: Paula Hawkins.
OriginaltitelInto the water.
Serie: Fristående.
Längd: 430 sidor.
Bokförlag: Massolit.
 
"I en idyllisk by i norra England påträffas en ensamstående mamma död i den vackra flod som flyter genom byn. Tidigare på sommaren har en tonårsflicka hittats drunknad på samma plats. Att någon av dem skulle ha tagit sitt liv är osannolikt, men flodens historia är full av tragiska händelser."
 
 
 
 
 
I djupt vatten fungerade inte för mig. Jag kunde inte komma in i läsningen, och det fanns inget som grep tag. Tempot är långsamt, och mordgåtan känns aldrig riktigt spännande. Dessutom hade jag svårt att tycka om karaktärerna.
 
Mitt största problem med boken är att den är rörig. I djupt vatten följer nämligen alldeles för många karaktärer, varav vi inte lär känna någon särskilt väl. Eftersom perspektivet hela tiden växlar mellan dem blir det svårt att få grepp om handlingen, och som ett resultat blir läsningen förvirrad. Jag var hela tiden tvungen att bläddra fram och tillbaka för att ta reda på vem som var vem – de är helt enkelt för många, för bleka och för invecklade.
 
Som helhet var I djupt vatten inte en bok för mig, och jag tror inte att jag kommer att plocka upp någon mer bok av Hawkins i framtiden.
 

Badortsmysteriet

Författare: Agatha Christie.
OriginaltitelPeril at End House.
SerieHercule Poirot #8.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Tre olyckshändelser på lika många dagar. För miss Nick ter sig livet i St. Loo allt annat än harmoniskt. När detektiven Hercule Poirot och hans vän Arthur blir vittnen till ett fjärde mordförsök tar de sig an det mystiska fallet. Kort därefter bjuder Nick in till fest – och en av gästerna skjuts till döds, iklädd Nicks sjal."
 
 
 
 
Badortsmysteriet är en fristående roman i serien om detektiven Poirot. För det mesta har jag svårt för deckare, då jag uppfattar dem som långrandiga och ointressanta – men Agatha Christie har en unik förmåga att fängsla mig från början till slut. Det är något visst över hennes sätt att skriva och konstruera berättelser, och allt jag läst av henne hittills har väckt intresse och engagerat. Badortsmysteriet är inte ett undantag.
 
Precis som hennes andra böcker har Badortsmysteriet ett behagligt språk som gör innehållet lätt att ta till sig. Texten har ett bra flyt, även i scenerna där inte mycket försiggår. Dessutom är bokens mysterium riktigt intressant att följa. Mordgåtan får läsaren att gissa ända till slutet, och vändningarna gör det omöjligt att veta helt säkert vem den skyldiga är innan Christie gör sitt avslöjande.
 
Något som jag tycker om särskilt med Badortsmysteriet är hur Poirots störtsköna personlighet framhävs. Hans självgoda förhållningssätt roar, och det är riktigt underhållande att läsa dialogerna mellan honom och vännen Arthur. Humorn lättar upp och förhöjer läsupplevelsen, och gör att de annars lite stela karaktärerna känns mer mänskliga.
 

Andras döttrar

Författare: Amy Gentry.
OriginaltitelGood as gone.
Serie: Fristående.
Längd: 263 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"När Julie är tretton blir hon kidnappad från sitt hem. Familjen blir djupt skakad men lyckas ändå behålla hoppet om att Julie en dag ska komma tillbaka. En kväll många år senare ringer det på dörren,och en kvinna som presenterar sig som Julie stiger på. Men snart börjar Julies mamma tvivla på om flickan verkligen är deras försvunna dotter."
 
 
 
 
Enligt mig är Andras döttrar överskattad. Den gjorde mig nämligen uttråkad. Berättelsen känns uttjatad, och fast den innehåller en del känsloladdat material berördes jag aldrig. Detta bland annat på grund av karaktärerna. De är mycket svåra att relatera till, och deras stela skildring gjorde det svårt för mig att engagera mig i deras liv.
 
Boken är dessutom uppbyggd på ett förvirrande sätt. Nutid blandas med dåtid, perspektiven växlar fram och tillbaka och samma karaktär går under flera olika namn. Det hela kombineras till en osammanhängande röra.
 
Det största problemet med Andras döttrar är dock trovärdigheten. Det som händer känns väldigt verklighetsfrämmande, och jag kunde inte alls relatera med karaktärernas forcerade reaktioner. Eftersom alltihopa hade kunnat lösas genom ett enkelt DNA-prov på dottern, känner jag mig väldigt skeptisk mot hur saker och ting utvecklades. Jag förstår verkligen inte varför föräldrarna inte bara tog ett DNA-prov för att få bekräftelse, för att vara på den säkra sidan.
 
Jag är alltså besviken på Andras döttrar. Jag tyckte inte alls att den var lika bra som andra har framställt den.
 

Bambi

Författare: Mons Kallentoft & Markus Lutteman.
Serie: Herkules #3.
Längd: 389 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Efter en midsommarfest i skärgården ligger döda kroppar spridda över blodiga klipphällar. Det ser ut som att tonårngarna har begått kollektivt självmord, men kan det verkligen stämma? Utredningen tar Zack snabbt djupt ner i människans värsta mörker ohc hans värld rasar åter samman. Kan han komma up till ytan innan fler människor dör?"
 
 
 
 
Deckare är inte min genre, och det är sällan jag grips tag av sådana böcker (undantag: Agatha Christie, Clare Mackintosh). Detta för att jag av någon anledning känner mig distanserad från handling och karaktärer. Jag blir lätt uttråkad av läsningen och tycker ofta att deckare känns utdragna. Bambi är inte ett undantag.
 
Mordfallet i Bambi är originellt och riktigt intressant. Jag gillar den kusliga stämningen som författarna bygger upp, och fängslas av det spännande konceptet. Dessutom är språket medryckande, och texten har ett bra flyt. Dessvärre är handlingen svårsmält. Fylld av klyschor, ostiga dialoger och tunna motiv har jag svårt att verkligen fastna. Jag saknar också komplexitet och oväntade vändningar, samt har svårt att tycka om karaktärerna. Zack känns gnällig och svår att relatera till, medan sidkarkatärerna är bleka.
 
Att jag inte imponerades av Bambi beror dock sannolikt på mina svårigheter för genren snarare än på boken i sig. Hela Herkules-serien utstrålar påtaglig potential, och jag tvekar inte en sekund på att de med förkärlek för det förskräckande kommer fängslas av romanen.
 

Jag ser dig

Författare: Clare Mackintosh.
OriginaltitelI see you.
Serie: Fristående.
Längd: 425 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
 
"En dag upptäcker Zoe ett grynigt svartvitt foto på sig själv bland annonserna i en tidning. Kort därpå finns en ny annons på samma plats i tidningen med en bild av en annan kvinna. Och dagen därpå ytterligare en. Är allt ett underligt sammanträffande? Eller är det någon som håller koll på kvinnorna?"
 
 
 
 
 
 
Förra året läste jag Clare Mackintoshs spektakulära debut Jag lät dig gå. Den hänförde mig och än idag ser jag den som en stor favorit. Därför hade jag skyhöga förväntningar på Jag ser dig. Och var den bra? Definitivt! Men levde den upp till förväntningarna? Nja…
 
Clare Mackintosh är tveklöst en fenomenal författare. Hon har en naturlig fallenhet för att skriva; en förmåga som tar de mest kompetenta skribenter decennier att bygga upp. Skickligt väver hon samman berättelsens beståndsdelar och bygger upp en så levande bild av det som händer att det känns som att man är där. Spänningen går att ta på, och även jag – som vanligtvis snabbt tröttnar på thrillers – fängslas. 
 
Jag ser dig fångar intresset redan från första sidan, men som starkast är boken framåt slutet – närmare bestämt epilogen. I den finns en vändning som tveklöst blir romanens höjdpunkt. Men ponera att epilogen inte var där. Då skulle Jag ser dig kännas antiklimatisk. Detta för att författaren förlitar sig för mycket på att karaktärernas rädsla kan bära upp boken på egen hand. Det finns en avsaknad av action, tempo och höga insatser – vilket helt enkelt gör att handlingen inte ger tillräckligt med utbetalning i slutet. Dessutom brister trovärdigheten, och ofta kräver Jag ser dig att läsaren accepterar handlingen utan att ifrågasätta logiken i det hela.
 
Värt att nämna är också att jag störde mig på antalet korrfel som har tagit sig igenom korrekturläsningen. I Jag ser dig finns nämligen många stavfel, felaktiga ordföljder och till och med sakfel. Till exempel omnämns en karaktär på ett ställe som Kelly istället för Katie (s. 359), vilket blir förvirrande i sin kontext. Även vissa ordval vid översättningen känns underliga. I exempelvis meningen ”Du lägger icke ut henne på sajten!” (s. 381) känns ordet ”icke” malplacerat, speciellt med tanke på att det står i dialog. Ett mer naturligt ordval i sammanhanget hade varit ”inte”.
 
Jag ser dig når inte upp till den höga ribban som Jag lät dig gå satte. Den saknar debutens förbluffande vändningar och oemotståndliga dragningskraft. Ändå är den mycket läsvärd. Jag älskar Mackintoshs sätt att skriva, och hennes unika förmåga att gripa tag i mig. Det är en riktigt beroendeframkallande läsning, och trots sina brister en av årets hittills bästa böcker.
 

Leon

Författare: Mons Kallentoft, Markus Lutteman.
Serie: Herkules #2.
Längd: 367 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Filmen visar en skräckslagen pojke, fängslad i en bur i ett okänt bergrum. Som en mörk, lejonlik skugga rör sig kidnapparen i bakgrunden, under en klocka som obönhörligen räknar ner. När kriminalinspektör Zack Herry ser den direktsända filmen förstår han vilket fruktansvärt öde som väntar pojken om de inte hittar honom i tid."
 
 
 
 
 
 
Det var ett tag sedan jag läste den första delen i Herkules-serien, men jag minns tydligt att jag var förvånansvärt fängslad av läsningen. Det tar Leon dessvärre rätt lång tid att komma igång, och den engagerar inte lika mycket som den starkare föregångaren. Jag hade velat ha en mer extraordinär berättelse, större djup, mer komplexa vändningar och betydligt påtagligare karaktärsutveckling.
 
Huvudpersonen, Zack, är nämligen rätt ointressant i mina ögon. Hans nedbrutna personlighet och benägenhet att vända sig till droger och alkohol är något som jag har svårt att sympatisera för och relatera till. Inte heller upplever jag hans sätt att agera som särskilt trovärdigt, och om jag ska vara helt ärlig så bryr jag mig faktiskt inte om vad som händer honom.
 
Bokens styrka är språket. Texten flyter på bra, är behaglig att läsa och lätt att ta till sig. Det går snabbt att ta sig från början till slut, och fast handlingen inte är särskilt avancerad stannar den kvar hos läsaren efteråt. Som helhet är jag rätt besviken på Leon, men jag är ändå nyfiken på fortsättningen.
 

Mordet på Orientexpressen

Författare: Agatha Christie.
OriginaltitelMurder on the Orient Express.
Serie: Hercule Poirot #10.
Längd: 274 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"En skara reser tillsammans på den exklusiva Orientexpressen från istanbul till Calais. För en av tågets passagerare ska resan bli den sista. Efter att tåget fastnat i djupa snödrivor på Balkan uppdagas ett bestialiskt mord. Ombord i den luxuösa förstaklassvagnen finns lika många misstänkta som resenärer - men också Hercule Poirot."
 
 
 
Jag brukar inte tycka om deckare eller klassiker, eftersom jag ofta upplever dem som tradiga. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli förtjust i Agatha Christie! Men Mordet på Orientexpressen drar verkligen in läsaren. Redan efter ett par kapitel uppstår ett beroende, och allteftersom läsningen fortlöper blir det svårare att lägga ifrån sig romanen.
 
Fast Mordet på Orientexpressen är den tionde delen om Hercule Poirot är själva berättelsen fristående. Det innebär att du utan problem kan läsa boken utan att ha tagit del av föregående delar. Boken i sig är utformad enligt en klassisk ”mord-vittnen-förklaring”-struktur, och tilltalar med sin enkelhet. Det finns inga svårförståeliga utsvängningar, utdragna sidospår eller överflödiga utfyllnadsscener. Istället håller den fokus hela tiden, vilket gör läsningen härligt kort och koncis.
 
En av anledningarna till att jag verkligen tycker om Mordet på Orientexpressen är det behagliga språket. Texten är oerhört lätt att ta till sig, och nyöversättningen gör innehållet lättbegripligt utan att den tidsenliga förbindelsen avlägsnas. Mysteriet är dessutom spännande, och som läsare stimuleras man hela tiden att försöka lista ut vem den skyldige är. När avslöjandet väl kommer inser man hur svaret funnits där hela tiden, och jag personligen kan inte undgå att imponeras över hur briljant ihopsatt berättelsen är.
 
Jag har tidigare tagit del av Christies Och så var de bara en och 4.50 från Paddington, men Mordet på Orientexpressen är tveklöst favoriten hittills. Trots att vissa delar känns daterade och inte är särskilt trovärdiga kan jag inte undgå att låta mig charmas. Jag sveptes lätt med i berättelsen och var genuint intresserad av att få reda på vem som låg bakom mordet.
 

4.50 från Paddington

Författare: Agatha Christie.
Originaltitel4.50 from Paddington.
Serie: Fristående.
Längd: 291 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Inför julen reser mrs McGillicuddy för att hälsa på väninnan miss Marple. Men det som börjar som en avkopplande tågresa får en otrevlig vändning när mrs Gillicuddy bevittnar hur en kvinna stryps ihjäl i ett förbipasserande tåg. Det finns inga andra vittnen, inget lik hittas och varken tågpersonalen eller polisen tror på hennes berättelse. Miss Marple bestämmer sig för att lösa mordgåtan."
 
Jag brukar inte tycka om klassiker. Ofta uppfattar jag dem som tradiga och tunga. Men 4.50 från Paddington gillar jag. Trots att boken har en del år på nacken känns den inte alls så högtravande som många andra inom genren. Det moderniserade språket gör att det inte blir ansträngande att ta sig igenom sidorna och textens flyt gör läsningen lättsam. 
 
När det kommer till själva innehållet har boken ett mysterium som är riktigt intressant att följa. Men ibland står handlingen still och 4.50 hade kunnat kortas ned lite för att undvika att kännas stundtals utdragen. Därtill upplever jag karaktärerna som aningen distanserade och jag hade personligen svårt att relatera till dem. Vidare anser jag att själva avslöjandet av gärningsmannen och motiven hade kunnat ta mer plats. Som det är nu upptar det bara två sidor vilket känns lite antiklimatiskt med tanke på att läsaren under hela boken försökt lista ut vem mördaren är.
 
Allt som allt är 4.50 en spännande kriminalare som får mig att vilja läsa fler böcker av Agatha Christie.
 

Kemisten

Författare: Stephenie Meyer.
OriginaltitelThe Chemist.
Serie: Fristående.
Längd: 567 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"Hon var anställd av USA:s regering, men det var det få som kände till. Expert inom ett område som få vet existerar på en enhet som knappt någon ens visste fanns. Och när enheten bestämde att hon utgjorde ett hot, inleddes jakten."
 
 
 
 
 
 
Kemisten är en spännande och actionfylld thriller som skiljer sig mycket från Stephenie Meyers tidigare verk. Bortsett från att boken tillhör en annan genre har den dessutom en betydligt mörkare och mer spänd atmosfär. 
 
Romanen börjar relativt långsamt och jag hade till en början svårt att komma in i handlingen. Men efter ungefär 200 sidor var det som att en spärr släpptes och helt plötsligt kunde jag inte få nog. Tempot ökade, de intelligenta dialogerna fick allt större inslag av värmande humor och karaktärerna växte; speciellt Alex. Jag älskade hennes skarpsinnighet och fyndighet samt fann hennes kunskaper om gifter otroligt fascinerande. Och trots att relationen mellan henne och Daniel är påskyndad och otrovärdig gjorde deras kemi att jag ändå njöt att läsa om deras förhållande.
 
Jag tycker om Stephenie Meyers tidigare böcker, men gillar skarpt att hon visar upp en ny sida av sig själv med Kemisten. Det annorlunda konceptet är oerhört intressant att läsa om och kombinationen mellan nervkittlande jakter, värmande humor och gosig romans fängslar. Om du är sugen på en thriller med behagligt tempo, gripande intriger och målande detaljer bör du definitivt kolla in Kemisten.
 
 

Och så var de bara en

Författare: Agatha Christie.
OriginaltitelTen Little Indians.
Serie: Fristående.
Längd: 248 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Tio främlingar har blivit bjudna till en herrgård på en isolerad ö. Gårdens okände ägare dyker själv aldrig upp, men låter snart sina gäster förstå att var och en kommer att bestraffas. Moraliskt är de alla skyldiga till mord som de aldrig har stått till svars för. När den första kroppen hittas, samtidigt som det står klart att all kontakt med omvärlden är bruten, inleds en mardr-ömslik kamp på liv och död."
 
Och så är de bara en är en oväntat bra roman. Eftersom jag sällan fastnar för deckare förvånades jag över det engagemang som boken väckte hos mig. Tempot är behagligt, berättelsen gripande och Agatha Christies språk fängslande. Dessutom är mysteriet rikt-igt intressant att följa, och jag gillade verkligen bokens koppling till barnramsan.
 
Jag hade dock velat bli mer involverad i mysteriet. Jag tycker om att själv spekulera kri-ng vem den skyldige är och bli motbevisad av författaren, men bristen på ledtrådar i Och så var de bara en gjorde att jag kände mig som en passiv åskådare, snarare än någon som var med och löste fallet. Det skapar en viss distans mellan läsaren och berättelsen, och leder till att slutet förlorar slagkraft.
 
Som helhet tyckte jag om Och så var de bara en. Det är en intressant och spännande klassiker, som håller läsaren engagerad ända till slutet.
 

Zack

SerieHerkules #1.
Längd: 424 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
Författare: Mons Kallentoft, Markus Lutteman.
 
"Fyra asiatiska kvinnor hittas brutalt avrättade i en lä- genhet. En femte dumpas svårt stympad utanför Söd- ersjukhuset. Att döma av hennes sargade kropp har hon blivit attackerad av hundar. På dagarna är Zack en driven kriminalinspektör vid Särskilda enheten. På nä- tterna flyr han verkligheten med droger på klubbar. Jagad av polisens internutredare försöker Zack lösa den värsta mordvågen i Sveriges moderna historia. Handlar det om kvinnohat, rasism eller människoha- ndel?"
 
 
Jag har svårt för deckare. De innehåller ofta tradiga utredningar, platta karaktärer och enfaldiga handlingar som inte faller mig i smaken. Därför var jag kritiskt inställd inför läsningen av Zack, som till min stora förvåning lyckades fånga mitt intresse. 
 
Bokens styrka ligger i de fascinerande mordfallen. Eftersom kapitlen växlar mellan ut- redarens, mördarens och offrens perspektiv får man följa morden ur många olika syn- vinklar. Det underlättar för läsaren att leva sig in i det som skett och bidrar samtidigt med spänning. Att man som läsare får uppleva morden genom offrens ögon gör att det råa våldet intensifieras. 
 
Något jag däremot saknade var komplexitet. Handlingen är simpel, tempot sisådär och romanen lider brist på oförutsägbara vändningar. Därtill hade jag svårt att fastna för protagonisten, Zack. Jag kunde inte alls relatera till honom och tröttnade snabbt på hans macho-stil. Hans missbruk av droger, alkohol och sex gjorde dessutom honom svår att sympatisera med. Kontentan är att han inte fick mig att bry mig.
 
Som helhet är Zack en väldigt grabbig bok, som utmärks av motorcyklar, skottlossni- ngar, fester och våld. Romanen har en del påtagliga brister, men genom de intressanta morden och det lättsamma språket greps jag ändå tag. Jag är definitivt nyfiken på att läsa fortsättningen.
 

Jag lät dig gå

Fakta
Jag lät dig gå (org. I let you go) är en fristående bok av Clare Mackintosh. Den är 421 sidor lång och publiceras av Lind&co.
 
Handling
"På en sekund har Jenna Greys liv ställts på ända. Hon kan inte stanna i hemstaden Bristol, hennes tillvaro är ödelagd - det enda hon vill är att börja om någon annanstans. Hon flyr till en liten by i Wales och försöker desperat att glömma. Men den fasansfulla novemberkvällen jagar henne i drömmarna. Är det alls möjligt att lämna ett liv och börja ett annat? Och om hennes förflutna kommer ikapp blir konsekvenserna förödande..."
 
Recension
Jag lät dig gå är en komplex och mörk roman, som på ett skickligt sätt kombinerar berörande förluster, en- gagerande mystik och gripande spänning. Genom ett laddat koncept och flera oväntade vändningar är Jag lät dig gå en stark roman du aldrig kommer att släppa taget om.
 
Romanen är uppdelad i två delar: på 190 respektive 231 sidor. Boken börjar relativt stillsamt men efter den överraskande vändningen i slutet av den första delen ökar tempot ordentligt. Tvisten fick mig att läsa om sidorna flera gånger, innan jag till slut insåg att Mackintosh diskret vilselett mig från första början. Skickligt får hon läsaren att ifrågasätta allt, och för varje kapitel blir boken mörkare och allt mer överväldigande. Boken omfattar ämnen så som mord, ångest, misshandel och sexuella övergrepp, vilket gör Jag lät dig gå stundtals obehaglig att läsa.
 
Det noga valda språket och den genomtänkta handlingen i Jag lät dig gå är sällsynt att se i en debutants roman. Bokens detaljrikedom och trovärdighet avslöjar dessutom Mackintoshs personliga relation till det hon skriver om. Mackintoshs erfarenhet som kriminalpolis och förlusten av hennes son har tydligt influerat texten och gett boken en stark grund att stå på.
 
Bokens kraftfulla avslut lämnade mig både imponerad och konfunderad. Den implicita utformningen ger läsaren möjligheten att göra en egen tolkning av hur det slutade för protagonisten. Allt som allt är Jag lät dig gå en enastående roman som genom oväntade vändningar, starka karaktärer och en gripande handling stannar kvar i läsarens hjärta.
 

Vit som snö

Fakta
Vit som snö (org. Valkea kuin lumi) är den andra delen i Lumikki Andersson-trilogin av Salla Simukka. Boken publiceras av Rabén & Sjögren och är 204 sidor lång. Den tredje delen, Svart som ebenholts, avslutar serien.
 
Handling
"Lumikki Andersson befinner sig i ett sommarhett Prag. Där träffar hon en tjej som påstår sig vara hennes halvsyster. Tjejen lurar med sig Lumikki til ett regligiöst möte och hon blir indragen i en sekt som är mitt uppe i planeringen av något fruktansvärt. Lumikki lär sig fort att hitta bland Prags gator och kyrkogårdar, då hon tvingas springa för livet för att förhindra den stora tragedin."
 
Recension
Jag blir så lycklig när jag upptäcker nya, duktiga författare – och extra roligt är det när de kommer från andra länder än vad jag är van vid. Tyska Ursula Poznanski är ett utomordentligt exempel, och nu har även finska Salla Simukka lyckats få min uppmärksamhet.
 
I Vit som snö sker ett miljöombyte från trilogins första bok. Istället för att utspela sig i Finland tar romanen istället plats i Tjeckien. Förändringen åstadkommer en annan atmosfär och skapar en trevlig variation. Vit som snö har dessutom en annan premiss än i föregångaren: trots den röda tråden som håller ihop böckerna klarar romanen av att stå på egna ben, och skulle kunna klassificeras som fristående.
 
Vit som snö är en mycket lättsam och kort bok, vilket medför en snabb läsning. Språket är enkelt och flyter på bra. Romanen är därtill spännande, men även tyvärr påskyndad och stundtals långsökt. Trovärdigheten är inte alltid på topp och på grund av att boken inte består av särskilt många sidor hinner man som läsare inte involveras ordentligt i berättelsen.
 
Denna efterföljare fick mig att tycka mer om huvudkaraktären, Lumikki. Genom hennes tankegångar och tillbakablickar lär vi känna henne bättre och jag känner att jag kan relatera till henne. Dock fastnade jag inte för sidkaraktärerna, mestadels för att boken lägger så stort fokus på just Lumikki och hennes självständighet.
 
Och på tal om tillbakablickarna: det är inte något som jag vanligtvis tycker om, men i Vit som snö är det faktiskt bokens bästa aspekt. De tillför egentligen inte något till handlingen, men utvecklar Lumikki som karaktär. Via den känns hon djupare och mer verklig.
 
Boken berättas dock ur flera perspektiv och för att vara ärlig tycker jag att det hade räckt med Lumikki som berättare. Jag fann inte de resterande synvinklarna lika intressanta och kom på mig att slarvläsa dem för att snabbare återgå till det perspektivet jag gillade.
 
Som helhet är Vit som snö en bra bok. Den har en intressant premiss och karaktärerna har utvecklats. Språket är lättsamt och boken går mycket snabbt att läsa. Jag ser fram emot att läsa den avslutande delen: Svart som ebenholts.
 

Yuko

Fakta
Yuko är en fristående skräckbok skriven av Jenny Milewski. Boken är 247 sidor lång och publiceras av Styxx Fantasy förlag.
 
Handling
"Malin flyr bruksorten för Linköping och studier på ekonomlinjn. Men snart upptäcker Malin att allt inte är som det ska i studentkorridoren. Vad hände egentligen med den japanska utbytesstudenten som bodde i hennes rum och varför står hennes saker kvar i källarförrådet? Och varifrån kommer de märkliga hårtussarna i badkarsavloppet? Steg för steg förvandlas tillvaron i korridoren till ett skrämmande kaos för Malin och hennes korridorsgrannar. Snart ställs de inför en verklighet där tentaångest och kärleksproblem överskuggas av en betydligt större utmaning: att överleva."
 
Recension
Yuko är överraskande bra. Det är ytterst sällan jag tycker om böcker som är skriva av svenska författare, men Yuko har förtjänat sin plats i hyllan. Milewski har ett lättsamt språk med bra flyt och som läsare fastnade jag snabbt.
 
Bokens tempo varierar och den är väldigt klyschig. Vi har den klassiska studentkorridoren som hemsöks av en svarthårig vålnad, klädd i ett genomblött, vitt nattlinne. Inte särskilt originellt, eller hur? Men trots det är boken spännande, och till och med stundtals kuslig. Det är dessutom väldigt intressant att läsa om kulturkrockarna som uppstår när svenska traditioner blandas med japanska.
 
Trots att boken har sina brister; logiska luckor, klyschigt koncept samt stereotypiska karaktärer, så fanns där ändå något som jag gillade med Yuko. Jag har svårt att sätta fingret på varför, men jag fastnade för handlingen och gillade den smått obehagliga känslan som den medförde. Yuko är en bra läsning för dig som vill ha en lättsmält men smått otäck läsning i vintermörkret.
 

Röd som blod

Fakta:
Röd som blod är den första delen i Lumikki Andersson-serien av Salla Simukka. Boken är 236 sidor lång och publiceras av bokförlaget Rabén & Sjögren.
 
Handling:
"17-åriga Lumikki hittar tvättade sedlar i skolans mörkrum och blir indragen i en livsfarlig härva av narkotikasmuggling. Det är den kallaste vintern i mannaminne och gatorna i Tammerfors är inbäddade i ett gnistrande snötäcke. Och inget är så rött som blod i snö."
 
Recension:
Röd som blod är den första boken jag läst av en finsk författare och jag är förvånad över Simukkas språk. Texten har ett bra flyt och är lättsamt skriven. Huvudkaraktären, Lumikki, är lätt att tycka om trots att läsaren inte får särskilt mycket bakgrundsinformation om henne. Jag fastnade dock inte för resterande karaktärer då de känns rätt platta och endimensionella. 
 
Boken berättas ur flera perspektiv: Lumikkis och bovarnas. Å ena sidan ger detta en väldigt bra och överskådlig blick över händelserna, och bytena mellan synvinklarna förtydligar det som sker. Men samtidigt gör det händelserna mer förutsägbara, eftersom vi tidigt får veta vad bovarna planerar.
 
Jag tycker om Röd som blod, men en del av mig tycker ändå att boken är lite matt och vanlig. Den skiljer sig inte särskilt mycket åt från mängden.
 
Som helhet så är boken helt okej. Språket flyter på fint, läsaren fastnar för huvudkaraktären och trots att Röd som blod inte har nagelbitande spänning så är det intressant att följa äventyret. Jag ser fram emot att läsa vidare och ser vad som händer med Lumikki.
 
 

Den Blomstertid Nu Kommer

Fakta:
Den blomstertid nu kommer är en fristående bok skriven av Marie-Chantal Long. Boken publiceras av Opal bokförlag och är 142 sidor lång.
 
Handling:
"Fred såg hastighetsmätaren närmade sig hundra. Han blev ännu räddare än förut. Plötsligt ville han bara hem. Hem till farsan och lillasyster. Till det tråkiga köpet i det tråkiga huset, bara en trappa upp. På Mossen. Ganska tråkigt. Fattigt. Det var det som hade varit grejen. Att få pengar. Tänk om Fred hade sagt nej till alla planer. Tänk om Fred hade stannat kvar i aulan och fortsatt sjunga Den blomstertid. Då skulle allt vara bra nu. Inte roligt men bra. Lugnt. Äntligen få pengar. Det skulle bli så mycket pengar. Sa Tarzan. Att det skulle bli."
 
Recension:
Den blomstertid nu kommer är inte en bra bok. Handlingen är otydlig, fantasilös och svag. Konceptet är tråkigt och ointressant. Karaktärerna är tröga och irriterande. Boken som helhet känns slarvigt skriven och inte det minsta genomtänkt. Jag förstår inte poängen med boken. Varför skulle den skrivas? Ingenting händer och texten känns meningslös. Varför skulle det bli en bok?
 
Ursäkta, Marie-Chantal Long om du skulle läsa detta, men språket är verkligen uselt. Meningarna är underligt avhuggna och det gör att läsningen blir otroligt hackig. Det känns som att författaren försöker för mycket med att få en viss känsla på texten och det får helt motsats effekt. Long är antingen väldigt lat eller så försöker hon göra sig märkvärdig. Vissa saker formulerade hon inte ens med ord. Till exempel, på sida 15 där en karaktär inte förstod vad en annan karaktär menade. Istället för att skriva ”Hm?” eller ”Vad?” eller beskriva ett förvirrat ansiktsuttryck så hade Long bara skrivit ”?”. Som om ett frågetecken är ett sätt att uttrycka sig. Rätt löjligt, om du frågar mig. Det känns otroligt slappt gjort av författaren och jag är förvånad över att det accepterades vid korrekturläsningen.
 
Boken har inte heller ett ordentligt slut. Jag älskar cliffhangers och när en bok slutar så pass spännande att man direkt vill läsa mer, men denna har verkligen inte ett slut! Boken kretsar kring ett enda dilemma och vid avslutningen är ingenting löst ännu. Situationen har inte förändrats från den första sidan och det känns otroligt B. Som helhet så var Den blomstertid nu kommer inte en bok för mig och jag ser inte tillräckligt med potential för att någonsin plocka upp en annan bok av Long.
 

RSS 2.0