Ready Player One
Regissör: Steven Spielberg.
Genre: Science fiction.
Längd: 2 hr 19 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn, Lena Waithe, T.J. Miller, Simon Pegg.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
När skaparen av den virtuella verkligheten OASIS dör, lämnar han efter sin förmögenhet till den som först hittar det digitala påskägg som gömts där. Den unge hjälten Wade Watts ger sig in i en verklighetsförvrängd jakt fylld av mysterier, upptäckter och faror.
Ready player one är en dystopisk film, som baseras på romanen med samma namn av Ernest Cline. Eftersom jag inte har läst boken visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta, men mängden lovord för det litterära verket kan inte ha undgått någon. Därför var förväntningarna ändå höga. Och uppfylldes dem? Njae.
I framtiden finns en mer avancerad VR-version.
Missförstå mig inte. Ready player one är en helt okej film. Konceptet är minst sagt läckert, och de visuella effekterna är himla snygga. Det är också roligt att filmen integrerar så många nostalgiska popkulturella referenser, både i form av anspelningar på äldre filmer och genom att använda gammal välkänd musik. Filmen är emellertid inte så ”wow” som jag hade trott.
I den virtuella verkligheten sker en ständig kamp om påskägget.
Den är lite för lång. Lite för ofokuserad emellanåt. Och jag upplever att tittaren aldrig lär känna världen ordentligt. Vi kastas direkt in i händelserna och får aldrig en riktig introduktion av världen. Därtill hade jag velat se mer djup och större karaktärsutveckling. Eftersom jag aldrig genuint brydde mig om karaktärerna, blev filmen inte heller spännande på riktigt.
Wade är den första som hittar en ledtråd.
Med det sagt är som sagt Ready player one okej. Jag gillar verkligen idén, och trots bristerna förlorade jag aldrig mitt intresse: jag ville hela tiden se mer. Jag ska definitivt läsa boken, för trots att jag hört att den skiljer sig mycket från filmatiseringen så tror jag att det kan vara något positivt.
