FAKTA

Författare: Ruta Sepetys.

Svensk titel: Tårar i havet.
Genre: Historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Krig, våldtäkt, svält.

Representativt innehåll: Andra världskriget, psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 379 sidor.
Publiceringsår: 2017 (org. 2016).

Bokförlag: Penguin Books.

 

 

 

 

Alla verkar älska Ruta Sepetys. Både SALT TO THE SEA och hennes andra romaner har hyllats till skyarna. Min upplevelse av henne som författare har emellertid inte varit densamma som för många andra. Det här är den andra boken som jag läser av henne, och precis som tidigare upplever jag att det är något som inte riktigt klaffar.

 

Missförstå mig inte: jag tycker att SALT TO THE SEA är en bra bok. Den verklighetsbaserade berättelsen är intressant och känns viktig att ta del utav. Det är en mörk och svår läsning, som uppmanar till reflektion och förståelse av det förflutna. Men trots att jag gillar premissen, fastnar jag inte för utförandet. Handlingen är enkel och karaktärerna för bleka för att jag verkligen ska känna. Historien berättas ur onödigt många perspektiv, berättarrösterna skiljer sig för lite åt från varandra och det faktum att kapitlen bara är 1-4 sidor långa gör läsningen ryckig. Och det är himla synd, för det hade kunnat bli himla bra.

 

Överlag är SALT TO THE SEA helt okej, men överhajpad. Jag gillar bokens idé, men mitt intresse föll på grund av karaktärerna och avsaknaden av en förbindelse till dem.  

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Gabi Frödén.

Engelsk titel: –

Genre: Drama, historisk fiktion, magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Självskadebeteende, barnmisshandel, religiöst tvång.

Representativt innehåll: Psykisk ohälsa, HBTQ.

Serie: –

Längd: 203 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Natur&kultur.

 

 

Jag gav mig lite tveksamt in i läsningen av Trädhjärta. Gabi Frödén är, för mig, helt okänd. Och mina erfarenheter med nya författare har inte varit de bästa. Faktum är att få debutanter skriver gripande. Men Frödén lyckas.

 

Trädhjärta är riktigt bra. Den är vackert skriven, med tankeväckande metaforer och behagligt språk. Jag fastnade för den symbolistiska tonen, och blev djupt fascinerad av de paralleller som dras mellan naturen och huvudkaraktärens sinnesstämning. De bildliga uttrycken används så pass flitigt att det nästan ger inslag av magisk realism, trots att boken egentligen passar inom genren historisk fiktion. Detta eftersom liknelserna, särskilt de mellan självskadebeteende och träd, binds samman så pass hårt att det till slut inte längre är tydligt vad som sker i protagonistens huvud och vad som är metaforer för något annat. Och jag gillade denna oklarhet. Jag upplevde att det gav mer komplexitet till berättelsen och att det tvingade mig som läsare att själv reflektera över vad som hände.

 

Jag skulle definiera Trädhjärta som en tragisk kärlekshistoria. På sina två hundra sidor lyckades den beröra mig djupt. Men trots starka teman som psykisk ohälsa och ensamhet, upprätthåller den en avslappnad ton, och inslagen av humor hindrade romanen från att bli för tung. Ena stunden fick boken mig att skratta, andra satt jag tjock i halsen – nära till tårar. Och för mig, är det en perfekt balans.

 

Det är en skam att inte fler har upptäckt Trädhjärta. Med tanke på hur många mediokra böcker som blir hajpade nu för tiden, är det upprörande att den här pärlan gått under de flesta läsares radar. Vill du ta del av något snabbläst, berörande och originellt bör du definitivt plocka upp den.  

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Shaun Tan.

Originaltitel: The arrival.

Serie: Fristående.

Längd: 128 sidor.

Bokförlag: Lilla Piratförlaget.

 

 

 

 

 

 

 

Inga ord. Inga symboler. Inga utskrivna ljudeffekter. Ankomsten är en unik grafisk roman, enbart bestående av bilder. Illustrationerna är utsökta, ritade med hjärta och en känsla för detaljer. Jag har aldrig tidigare varit med om den här typen av roman, där budskapet framkommer klart och tydligt utan att ett enda ord yttras. Det är nytt och häftigt, och förvånansvärt kraftfullt.

 

Jag kan emellertid inte neka att jag föredrar grafiska romaner där text och bild samverkar. Det tydliggör handlingen och lämnar inte lika mycket öppet för tolkning. Nu upplever jag Ankomsten stundtals svår att förstå, just för att det är upp till läsaren att själv avläsa bilderna rätt. På grund av detta fastnade jag inte lika mycket för boken som andra verkar ha gjort. Jag tycker fortfarande att den är fin, men inte mycket mer än så.

 

Ankomsten är en helgrafisk roman om invandring och gemenskap. Boken har unik struktur och passar dig som instämmer med ordspråket ”en bild säger mer än tusen ord”. Jag personligen tyckte att boken var vacker, och den hade viss emotiv inverkan. Men den gjorde inte jättestort intryck.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Taylor Jenkins Reid.

Originaltitel: The seven husbands of Evelyn Hugo.

Serie: Fristående.

Längd: 431 sidor.

Bokförlag: Louise Bäckelin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Evelyn Hugo är en av de mest storslagna karaktärerna som jag har läst om. Hon är den typen av karaktär som inte bara lever i form av ord i en bok, utan som nästlar sig in i läsarens hjärna och stannar där. Hennes manipulerande intelligens, mentala styrka och förmåga att göra stora uppoffringar gör henne oförglömlig. Att sedan få vara med när hon utforskar och lär sig att acceptera sin sexualitet bidrar med en lärdomsfull fascination. Evelyn är definitionen av komplexitet, och känns så äkta att det inte var förrän efter en snabb sökning på Internet som jag insåg att hon trots allt är fiktiv. Hon känns verkligen verklig.

 

Utöver Evelyn Hugos liv under 1900-talet, får vi också följa en karaktär vid namn Monique i nutid. Hennes berättelse är okej, men inte alls lika gripande eller välutvecklad som Evelyns. Hon bleknar i jämförelse med den imponerande protagonisten, och känns aldrig som sin egen person. Istället är hon mest en ursäkt som författaren kan använda för att skildra Evelyns historia.

 

För övrigt är boken rätt spektakulär. Jag visste inte något om den när jag gav mig in i läsningen, annat än att Evelyn Hugos sju äkta män hyllats till skyarna. Och det med all rätt. Trots att boken är lite för lång och lite för förutsägbar, är den svår att släppa taget om. Reid fångar verkligen glamouren och stämningen i Hollywood, samtidigt som hon ger en tankeväckande skildring av kändisskapets baksidor. Att följa Evelyn Hugos livshistoria är minst sagt en upplevelse. Det är en inspirerande resa som tar andan ur läsaren; en hänförande berg- och talbana som både underhåller och berör.

 

BETYG: 7,5/10.

FAKTA

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The smell of other people’s houses. Vad tänker du när du läser titeln? Själv associerade jag den direkt med en handling om psykopater som bryter sig in i folks hus, varpå jag instinktivt kopplade samman romanen med thrillergenren. Jag har ingen annan än mig själv att skylla på att jag inte gjort ordentlig efterforskning, men det var därför med viss förvirring som jag upptäckte att Doften av ett hem inte alls är en kuslig kriminalare. Istället är det en lättsam roman som följer fyra ungdomar i Alaska under 70-talet.

 

Jag var alltså inte beredd på att Doften av ett hem skulle vara historisk fiktion. Och det kan ha påverkat mitt omdöme. Inte för att boken på något sätt var dålig: tvärt om så gillade jag den! Men ändå kan jag inte undgå att känna en hint av besvikelse, då jag hade förväntat mig något annat.

 

Handlingen känns nämligen lite tunn. Budskapet som sådant är fint och jag hänfördes av Hitchcocks vackra språk. Men det händer inte särskilt mycket. Den karaktärsdrivna boken fokuserar på hur de fiktiva personerna har inverkan på varandras liv, snarare än på en specifik historisk händelse, vilket faller lite platt mestadels för att jag aldrig riktigt fastnar för karaktärerna. Vi får läsa ur fyra olika perspektiv. Det är rätt många, särskilt i förhållande till bokens sidantal. Jag kom därför aldrig nära karaktärerna, och trots att deras berättelser var av intresse så kan jag inte påstå att jag någonsin brydde mig. Inte på riktigt.

 

Men ändå gillade jag boken. Den är välskriven och tankeväckande, och fick mig att stanna upp och verkligen fundera över relationerna i mitt eget liv. Jag är helt klart glad över att jag läste den. Jag tror bara att jag hade uppskattat boken mer om jag vetat vad jag gett mig in i: för avsaknaden av psykopater gjorde besvikelsen lite väl påtaglig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Författare: Ruta Sepetys.

Svensk titel: Strimmor av hopp.

Serie: Fristående.

Längd: 338 sidor.

 

Författare: Charlotte Rogan.

Originaltitel: The lifeboat.

Serie: Fristående.

Längd: 267 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är besviken på Livbåten. Boken har ett intressant koncept, men jag hade förväntat mig en mer nagelbitande thriller än vad den visade sig vara. Mitt intresse hölls uppe så länge det handlade om karaktärernas kamp för överlevnad; hur deras insikter tog över när paniken slog till. Men boken har allt för många avstickare: tillbakablickar och långa beskrivningar av obetydliga saker. Det dämpade min fascination och gjorde mig aningen uttråkad. 

 

Livbåten har ett långsamt tempo, och trots att boken är väldigt kort upplevs den som utdragen. När man skriver en roman med så gott som samma miljö från början till slut, är det viktigt att kompensera det med händelser som är allt annat än enformiga. Men det lyckas Rogan inte riktigt med, och författaren hade behövt ta mer risker för att göra läsningen spännande.

 

Livbåten är en karaktärsdriven roman. Därför är det en stor nackdel att jag hade svårt för karaktärerna. Protagonisten förlorade min sympati på grund av hennes antifeministiska synsätt, där hon ser männen i båten som överlägsna. Ändå blev det mer som ett trött konstaterande, då hon var så underutvecklad att jag inte ens irriterades av hennes tankesätt. Hon fick mig inte att känna alls, vilket säger en hel del eftersom Livbåten är skriven som hennes dagbok. De andra karaktärerna är inte mycket bättre dem. De flesta skildras inte ens som individer, då de delas in i personlighetslösa grupper.

 

Allt som allt är Livbåten okej. Jag tycker om konceptet och fann vissa scener spännande. Men helheten är utdragen, och karaktärerna hade stärkas för att faktiskt upplevas som verkliga.

 

Författare: Affinity Konar.

Originaltitel: Mischling.

Serie: Fristående.

Längd: 343 sidor.

Bokförlag: Polaris.

 

 

 

 

 

 

 

 

Trots att jag verkligen ville tycka om Mischling är jag kluven. Å ena sidan är berättelsen kraftfull, och boken innehåller några riktigt hjärtknipande scener. Men samtidigt saknar jag en starkare handling. Romanen är relativt utdragen, och hur hemskt det än känns att skriva så blev den ofta tråkig. Vi har hört historien förut, och Konar bidrar inte med nya infallsvinklar eller lärdomar. Det hela resulterar i en förutsägbar berättelse som inte riktigt förmår sig gripa tag.

 

Jag hade dessutom svårt att relatera till sättet som historien berättas på. Språket känns nämligen lite krystat, då det ofta blir för utsvävande och konstnärligt. Fina ord binds samman i onödigt långa och målande meningar, och gjorde att jag tappade intresse. Det bidrog även till att boken aldrig blev riktigt känslosam, då författarens egna språkövningar framgick tydligare än handlingen.

 

Mischling är inte en dålig bok, men allt som allt hade jag förväntat mig mer.

 

Författare: Michael Morpurgo.

Serie: War horse #1.

Längd: 180 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

War horse är en krigsbok som berättas ur hästen Joeys synvinkel. Det är första gången jag läser en bok riktad mot en äldre målgrupp som skildras ur ett djurs perspektiv. Det var en spännande upplevelse, men inte fullt trovärdigt. Joeys berättarröst kändes nämligen lite för mänsklig för att vara helt övertygande.

 

Jag gillar verkligen berättelsen, och Morphurgo levandegör krigets fasor på ett tankeväckande sätt. Men trots att boken inte ens är tvåhundra sidor lång tog det mig lång tid att läsa klart den. Detta på grund av det långsamma tempot, och det stundtals tunga språket. På något sätt kändes det som att Morphurgo hade en väldigt bra idé, men sen när det kom till själva genomförandet så gick inte allt lika smidigt som planerat. Alltsammans beskrivs väldigt enkelt, och hans ord fick mig aldrig att känna.

 

Allt som allt är War horse en helt okej roman, men jag föredrar faktiskt filmen mer.

 

Författare: Diana Gabaldon.

Originaltitel: The Scottish prisoner.

Serie: Sagan om Lord John Grey #3.

Längd: 447 sidor.

Bokförlag: Bookmark.

 

 

 

 

 

 

 

 

Fången från Skottland är den tredje, fristående romanen om Lord Grey. Jag är personligen inte särskilt tagen av honom, sannolikt för att jag ännu inte kommit till den delen i Outlander-serien där han introduceras. Jag tycker dock mycket om Jamie, vilket är tur eftersom han delar narrativ med Lord Grey i den här boken. Hans perspektiv är enligt mig intressantare att läsa ur, och jag tycker om att ta del utav hans liv utan Claire.

 

Men. Av någon anledning har jag alltid haft svårt att fastna för Gabaldons böcker. Jag vet faktiskt inte om det beror på språket eller tempot eller något helt annat, men faktum är att jag blir uttråkad. Jag hade hoppats att det skulle bli annorlunda med Fången från Skottland, men tyvärr inte. Trots att det finns scener som jag tycker om, var jag för det mesta rätt ointresserad när jag tog mig igenom sidorna. 

 

Allt som allt kan jag inte påstå att Fången från Skottland var en bok för mig.

 

Författare: Emma Donoghue.

Originaltitel: The wonder.

Serie: Fristående.

Längd: 300 sidor.

Bokförlag: Louise Bäckelin förlag.

 

 

 

 

 

Miraklet är en gotisk och djupt atmosfärisk roman, med intressant koncept och spännande mysterium. Jag greps snabbt tag av handlingen och drevs genom läsningen av viljan av att få reda på hur det hela skulle sluta. Men jag måste medge att jag är besviken, för mellan den intresseväckande början och det starka slutet finns en alldeles för lång transportsträcka.

 

Under den här transportsträckan rör sig handlingen fruktansvärt långsamt framåt. Inre monologer, intetsägande dialoger och karaktärer som går runt utan att göra något viktigt tar upp alldeles för många sidor. Handlingen utvecklas inte, och romanen innehåller inte några vändningar eller direkta överraskningar förrän precis i slutet. Som resultat blir den annars lovande läsningen blek i förhållande till de förhoppningar som jag hade.

 

Miraklet är inte en dålig bok. Faktum är att jag verkligen fascinerades av konceptet, och älskade de sista sidorna. Men bokens mittendel är alldeles för tråkig för att kunna bortses ifrån, och gör att helheten faller platt.

 

Författare: Lisa Strømme.

Originaltitel: The strawberry girl.

Serie: Fristående.

Längd: 330 sidor.

Bokförlag: HarperCollins Nordic.

 

 

 

 

 

Författare: Annika Thor.

Serie: En ö i havet #4.

Längd: 282 sidor.

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Öppet hav avslutar den kraftfulla En ö i havet-serien. Jag är oerhört glad över att jag fick chans att läsa dessa pärlor, och aldrig hade jag kunnat ana hur mycket de skulle betyda för mig.

 

Under resans gång har jag verkligen fastnat för karaktärerna och deras lilla samhälle på ön. Som läsare känner man sig som en del av gemenskapen, och beskrivningarna är så levande att det känns som att man är på plats. Precis som föregångarna är Öppet hav vackert skriven, och Annika Thor har ett unikt sätt att behandla obehagliga ämnen men ändå lyckas göra läsningen mysig och lätt att ta till sig. På något sätt gör det boken mer effektfull, då läsaren får en tankeställare samtidigt som stämningen ger en omfamnande må bra-känsla.

 

Kriget tar större plats i Öppet hav än tidigare, och efterverkningarna är mer påtagliga. Eftersom de flesta romanerna som skildrar andra världskriget utspelar sig i länder som blev direkt drabbade, ger den svenska miljön ett annorlunda men ack så intressant perspektiv. Jag känner att jag lärt mig oerhört mycket genom dessa böcker; genom att läsa om hur Sverige påverkades av kriget och hanterade följderna. Det är inte något som annars ofta tas upp, men som Annika Thor skildrat på ett riktigt snyggt sätt. 

 

Boken har ett öppet slut som både känns bitterljuvt och tillfredsställande. Jag hade väldigt gärna velat läsa mer om Steffis och Nellis liv, speciellt med tanke på den lilla cliffhangern, men är samtidigt väldigt nöjd med hur allt avrundades.

 

Som helhet är Öppet hav en riktigt bra avslutning på en riktigt bra serie. Oavsett hur gammal du är, rekommenderar jag En ö i havet-böckerna varmt.

 

Författare: Annika Thor.

Serie: En ö i havet #3.

Längd: 241 sidor.

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gråter sällan av böcker. Det krävs en väldigt stark känsla av tillhörighet för att jag ska beröras så pass mycket av en fiktiv händelse att tårarna kommer. Men i Havets djup kunde jag inte hålla dem tillbaka. Jag har upplevt så mycket ihop med karaktärerna och följt dem så nära inpå livet att de numera känns som en del av mig. Så när hoppet, som jag desperat klamrat fast vid tillsammans med Steffi, slets ifrån mig, var det som om andan slogs ur mig. Under seriens gång har jag helt enkelt blivit så engagerad i hennes liv, att det till slut bara krävdes en liten knuff för att tårarna skulle börja rinna.

 

Fast värmande områden som vänskap och gemenskap fortfarande är betydande i serien, tacklar Havets djup också allvarligare ämnen, som sexuella övergrepp och sorgen efter att ha förlorat någon närstående. Havets djup är således mörkare än tidigare delar, och det känns som att den riktar sig till en lite äldre målgrupp. Dessutom kombineras den vackra coming of age-berättelsen med kraftfulla inslag av Andra Världskriget, som närvarar mer påtagligt än i Näckrosdammen.

 

Havets djup är som helhet en riktigt bra, tankeväckande bok som skildrar Andra Världskriget på ett mycket annorlunda sätt. Med skillnad från många andra historiska romaner utspelas Havets djup på ett säkert avstånd från kriget, med karaktärer som inte ser fasorna med egna ögon. Ändå lyckas boken beröra, och det är mycket intressant att läsa om händelserna ur ett så avvikande perspektiv. 

 

Författare: Annika Thor.

Serie: En ö i havet #2.

Längd: 244 sidor.

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

 

 

 

 

Precis som En ö i havet sveper Näckrosdammen in läsaren med en värmande må bra-känsla. Den vackra berättelsen har en oerhört fin ton och en behaglig stämning som smittar av sig och får läsaren att längta till sommaren. 

 

Det är både mysigt och intressant att läsa om 1940-talets Sverige i Näckrosdammen. Annika Thor beskriver allting väl, och som läsare är det lätt att se det lilla samhället och det annorlunda vardagslivet framför sig. Thors målande och nästintill poetiska språk gör att sidorna flyger förbi, och hennes sätt att skildra vänskap, klasskillnader och hopp inspirerar. Hon har dessutom skapat väldigt trovärdiga och sympatiska karaktärer, och trots att jag föredrog den mindre kärlekskranka versionen av Steffi i En ö i havet tycker jag fortfarande mycket om henne.

 

Men trots att Näckrosdammen är en trevlig och tankeväckande läsning känns den inte lika kraftfull som sin föregångare. Detta för att:

• kriget har hamnat ur fokus och blivit ett mer subtilt inslag i bakgrunden
• jag saknar lillasystern Nelli, som inte är med särskilt mycket
• boken har färre berörande ämnen, så som mobbning och kulturkrockar
• jag föredrog ömiljön från första boken framför Näckrosdammens stadsmiljö.

Som helhet är Näckrosdammen en trivsam och inspirerande läsning. Annika Thors språk är underbart, och det är intressant att läsa om den förgångna verkligheten. Fast boken har en del brister tycker jag mycket om den, och jag ser fram emot fortsättningen. 

 

Författare: Annika Thor.

Serie: En ö i havet #1.

Längd: 286 sidor.

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

 

 

 

 

En ö i havet är en förvånansvärt kraftfull läsning. Romanen är enkel men berörande, och behandlar flera viktiga teman så som mobbning, ensamhet och kulturella skillnader. Handlingen skildrar en sida av Andra världskriget som är relativt outforskad i litteratur, men det blir snabbt tydligt att det är en sida värd att ta del av. Det är både intressant ur ett historiskt perspektiv, men också oerhört gripande att läsa om som medmänniska.

 

Annika Thor har ett riktigt behagligt språk och texten i En ö i havet flyter på oerhört fint. Hon har dessutom en väldigt uttrycksfull stil, och målar skickligt upp det lilla samhället på ett levande sätt. Jag uppskattar verkligen den tidsenliga beskrivningen av vardagslivet, då det skapar en tydlig kontrast mot vår moderna tillvaro. Det ger också en tydlig bild av ön och karaktärerna, och som läsare är det väldigt lätt att se alltsammans framför sig.

 

I början hade jag lite svårt att relatera till karaktärerna, men allteftersom läsningen fortskrider blir de allt mer komplexa, sympatiska och intressanta att följa. De får mer kött på benen för varje sida, och framåt slutet känns de nästan som verkliga individer. Som ett kuriosum kan jag nämna att jag ungefär halvvägs igenom läsningen började få flashbacks, och det var inte förrän då som jag insåg att boken för länge sedan gjorts till en tv-serie. Denna tittade jag lite sporadiskt på när jag var yngre, och efter att ha läst romanen känner jag att det skulle vara väldigt roligt att återuppta tittandet ur ett mer vuxet perspektiv.

 

Som helhet är En ö i havet överraskande bra. Trots att romanen tar upp en del hemskheter och orättvisor inger den läsaren en trivsam känsla som gör den till en perfekt sommarläsning. 

 

Författare: Diana Gabaldon.

Serie: Outlander #2.

Längd: 798 sidor.

Bokförlag: Bookmark.

Originaltitel: Dragonfly in ember.

 

 

 

 

 

 

 

 

Precis som sin föregångare har Slända i bärnsten ett oerhört intressant koncept som fängslar läsaren. Tidshoppen genomförs på ett snyggt sätt och jag fascineras av hur de fiktiva händelserna skickligt vävs samman med sanna, historiska inträffanden. Det är tydligt att Gabaldon lagt ner mycket tid på sin berättelse och hon skildrar sin entusiasm genom ett detaljerat språk och komplexa karaktärer.

 

Dessvärre är läsningen relativt tung. Gabaldon är som sagt mycket duktig på att skriva och få fram ord, men i detta fall blir det för mycket: för många ord, för många detaljer och för många onödiga sidospår som inte leder någonstans. Mycket av det Gabaldon skriver om tillför ingenting till berättelsen och stora delar av boken hade kunnat komprimeras. Som ett resultat blir Slända i bärnsten långsam, utdragen och aningen ansträngande att ta till sig.

 

Som helhet är Slända i bärnsten en charmerande och tilltalande roman som är för lång i förhållande till sin handling. Det är ett unikt fall där boken är bra, men tv-serien bättre. 

 

Författare: Jessica Brockmole.

Originaltitel: Letters from Skye.

Serie: Fristående.

Längd: 264 sidor.

Bokförlag: Bazar.

 

 

 

 

 

 

Författare: Anthony Doerr.

Bokförlag: Bookmark.

 

 

 

 

Det andra världskriget är otroligt fascinerande att läsa om och Doerrs Ljuset vi inte ser skildrar händelserna på ett mycket annorlunda och spännande sätt. Genom en unik struktur som växlar mellan olika synvinklar och tider får boken en särpräglad känsla. Dock gör även de frekventa bytena romanen stundtals tröttsam, och de korta kapitlen försämrar flytet. Just tempot var något jag kämpade med, och den vackra romanen upp- levdes ibland som utdragen och tung. 

 

Ljuset vi inte ser är en karaktärsdriven bok. Handlingen sticker inte ut, men de symp- atiska karaktärerna fångar läsarens intresse direkt. Deras liv är medryckande, och det är svårt att inte känna medkänsla för dem. Dock saknar jag en djupare komplexitet hos båda protagonisterna. Deras moral sätts sällan på prov och jag tror att fler etiska prö- vningar hade gjort dem ännu mer fängslande.

 

Allt som allt är Ljuset vi inte ser en gripande och berörande roman, som ger en unik skildring utav det andra världskriget. Den är vackert skriven och rik på detaljer. Dock hade boken stärkts av att vara lite mer handlingsdriven.