FAKTA

Författare: Christy Lefteri.

Originaltitel: The Beekeeper of Aleppo.

Genre: Historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, krig, våldtäkt.

Nyckelord: Syriskt inbördeskrig, överlevnad, flykt.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 335 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: Bokförlaget NoNa.

 

 

 

 

Jag är faktiskt rätt besviken på den här boken. Missförstå mig inte. Det är en bra bok. 5,5 i betyg är bra. Boken har en stark och berörande handling, vackra miljöbeskrivningar och är stundtals svår att lägga ifrån sig.

 

Men jag blev inte hänförd av den. Först och främst klickade jag inte med språket. Det är för "fint" och framtvingat för mig. Jag gillade inte heller hur handlingen hoppade mellan olika tidsparalleller. Det är något som jag i vanliga fall inte har något problem med, men här upplevde jag utförandet som rörigt.

 

Vidare kände jag mig distanserad från karaktärerna. Den lilla närhet jag kände till dem var flyktig, och fast jag sympatiserar med vad de gick igenom fick de mig inte att känna. Faktum är att jag brydde mig så pass lite att jag satt uttråkad ibland.

 

Allt som allt skulle jag kategoriserade BIODLAREN FRÅN ALEPPO som "okej". Det är inte en dålig bok, men den lämnade mig långt ifrån mållös.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Brit Bennett.

Originaltitel: The Vanishing Half.

Genre: Litterär fiktion.

Traumatiskt innehåll: Misshandel, dödsfall, mobbning, diskriminering.

Nyckelord: Ras, identitet, familj.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 363 sidor.

Publiceringsår: 2020.

Bokförlag: Albert Bonniers förlag.

 

 

 

 

Jag ville verkligen tycka om den här boken, men den levde verkligen inte upp till hajpen.

 

Jag förstår varför så många älskar HJÄRTLINJER. Den har en stark premiss och utforskar relevanta teman som klass, ras och identitet. Den har starka budskap och är absolut inte dåligt skriven.

 

Men jag kämpade med den.

 

Tempot är långsamt och jag upplevde handlingen som ytlig. Det kändes som att den bara skrapade på ytan. Jag ville ha en stark emotionell inverkan men kände mig avlägsen allt. Vi hoppar mellan tidslinjer och generationer av karaktärer och får bara se glimtar ur deras liv. Vi får inte känna deras smärta eller ta del av några ordentliga konsekvenser, vilket blev antiklimatiskt.

 

Vidare inkluderar Bennet så många olika teman att boken blir spretig. Samtidigt upplever jag berättelsen i sig som lite för rättfram och platt. Det finns inga tvister, inget upp- eller ner, inga konsekvenser. Den kör på säkra kort, och ärligt? Jag var rätt uttråkad.

 

Kort och gott kan jag konstatera att det inte var en bok för mig.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Charlotte Perkins Gilman.

Svensk titel: Den gula tapeten.

Genre: Skräck.

Traumatiskt innehåll: Depression.

Nyckelord:  Isolering, mental ohälsa, galenskap.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 31 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 1892).

Bokförlag: Virago.

 

 

 

Det här är nog den mest gotiska boken jag läst i år. Det är en mörk och atmosfärisk läsning; stämningsfull och hemsökande. Premissen i sig fångade mtit intresse redan från start, och jag fann hela diskussionen kring depression och ofrivillig ensamhet oerhört fascienrande. Det var superintressant (och skrämmande) att se kvinnans psykologiska nedgång och hur även de bästa intentionerna kan få stora negativa konsekvenser.

 

Jag var emellertid inte särskilt engagerad. Novellen är bara 31 sidor lång, och bristen på bakgrundsberättelse och kompletterande information skapade en ytlig relation till karaktärerna och handlingen. Jag hade nog föredragit om berättelsen varit en normallång bok.

 

Överlag tyckte jag om novellen ur ett psykologiskt perspektiv. Jag tycker att den är välskriven och tankeväckande. Men jag blev inte särskilt underhållen av den, och kände inte "wow" efteråt som många andra.

BETYG: 5,5/10

 

Intresserad av tävlingar, bokrekommendationer och roliga taggar? Följ mitt Instagramkonto @bookbringer!

 

FAKTA

Författare: Louisa May Alcott.

Svensk titel: Unga kvinnor.

Genre: Klassiker, historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Fattigdom, barnaga.

Nyckelord: Slice of life, kärleksdrama, syskonrelation.

Serie: Little women #1.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 374 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 1868).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

 

Jag läste LITTLE WOMEN på svenska för några år sedan, och tyckte inte alls om den. Men jag blev sugen på att läsa om boken igen i samband med att jag såg filmatiseringen från 2019. Den var så bra, och kanske hade bokens innehåll helt enkelt gått över mitt huvud som ung läsare? Kanske skulle den vara bättre nu?

 

Nja. Jag tycker visserligen mer om LITTLE WOMEN nu än vad jag gjorde då, men det beror helt och hållet på att jag ser filmens scener framför mig. Det låter skevt, men så är det. Filmen gjorde boken bättre i mitt huvud. Dock inte tillräckligt bra för att jag faktiskt skulle njuta och underhållas av upplevelsen.

 

Å ena sidan gillar jag verkligen relationen mellan syskonen March. Men överlag var jag väldigt uttråkad under läsningens gång. Det långsamma tempot, det gammaldagsa språket och det faktum att Alcott inte stannar särskilt länge vid varje scen utan bara snuddar på varje grej, gjorde att jag helt enkelt förlorade intresset. Därtill tyckte jag att boken var något predikande, vilket blev påfrestande i längden.

 

Överlag kan jag inte påstå att LITTLE WOMEN blev en ny favorit. Boken blev absolut bättre efter att jag sett filmen, men jag tvivlar starkt på att jag kommer att läsa den igen. Den var helt enkelt inte underhållande för mig.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

 

 

 Jag är ett stort fan av berättelser om Sherlock Holmes, och har sett otaliga filmer och serier som kretsar kring den briljanta karaktären. Jag har emellertid inte läst den ursprungliga romanen av Arthur Conan Doyle, och såg den här grafiska romanen som en chans för mig att försiktigt ge mig in i det litterära territoriet.

 

Jag fastnade emellertid inte.

 

Som jag nämnde ovan gillar  konceptet och själva idén med Sherlock Holmes, men serieformatet fungerade inte för mig i det här fallet. Den känns oerhört… innehållsfattig. Karaktärerna är platta, och själva berättelsen är så pass förenklad att det känns lite snopet. Jag förstår också att en grafisk roman eller serietidning inte ska vara särskilt lång och komplex, men i förhållande till materialet och vad boken vill säga så känns det helt enkelt inte som en story lämpad för det formatet. Det är för få sidor och för få ord för att få till det snyggt. Jag hade förväntat mig mer.

 

Sen hade jag personligen hellre velat se handlingen berättad utifrån Sherlocks synvinkel. Nu är det Watson som styr, och fast det fortfarande är intressant så känns det som att det skapar ett avstånd till läsaren då vi inte alltid är där för att se allt utspelas genom egna ögon, utan snarare får det berättat för oss.

 

Allt som allt var jag inte särskilt förtjust i den grafiska versionen av EN STUDIE RÖTT. Jag vill däremot läsa originalversionen, och hoppas att det passar mig bättre.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Harper Lee.

Svensk titel: Dödssynden.

Genre: Historisk fiktion, klassiker.

Traumatiskt innehåll: Brand, fattigdom, sexism, rasism, dödsfall, våldtäkt, arbetarläger.

Nyckelord: Rättegång, fördomar.

Serie: To kill a mockingbird #1.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 309 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 1960).

Bokförlag: Arrow.

 

"Skjut alla blåskikor du vill, om du kan träffa dem, men kom ihåg att det är en synd att döda en härmfågel". Det är en advokats råd till sina barn, medan han försvarar den riktiga härmfågeln: en svart man anklagad för våldtäkt på en vit flicka.

 

 

Puh! Vilken bok! Så intensiv, men ändå så varm. Ena halvan av mig älskar den och kan inte sluta tänka på den. Jag älskar karaktärerna och deras lojalitet till varandra, och blev såväl inspirerad som berörd av deras hållfasta värderingar. Särskilt mycket tycker jag om pappan Atticus, hans mogna sätt att uppfostra sina barn och hans strävan efter att behandla alla han möter med respekt. Wow, alltså, vilken människa!

 

Sen tyckte jag också väldigt mycket om delarna som rörde just rättegången. Jag är generellt väldigt fascinerad av juridik och rättsliga fall, och tyckte att det var väldigt spännande att följa förhören och vittnesutläggningarna. Men åh, vad jag tyckte synd om Tom Robinson! Att höra de falska anklagelserna mot honom fick det att göra fysiskt ont i mitt hjärta. Det blev nästan skrämmande att läsa, för fast jag såklart vet att egocentrism och fördomar finns blev det ett kallt uppvaknande.

 

Men trots att jag verkligen älskade dessa delar, kunde jag inte låta bli att andas ut av lättnad när sista sidan var läst och boken tog slut. Av någon anledning hade jag svårt att ta mig framåt i berättelsen, och TO KILL A MOCKINGBIRD tog mig sjukt lång tid att läsa. Början är dessutom rätt seg, och hela den första halvan känns nu i efterhand som ett töcken då jag upplevde den som något förvirrande och rörig.

 

Summan av kardemumman är att jag är glad över att ha läst TO KILL A MOCKINGBIRD. Det är en riktigt bra bok, och jag skulle bli förvånad om jag inte plockar upp den igen i framtiden. Boken är emellertid något utdragen, ofokuserad och… trög? Och jag har inget intresse av att läsa fortsättningen.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Ari Folman, David Polonsky, Anne Frank.

Originaltitel: אנה פרנק - היומן הגרפי 

Engelsk titel: Anne Frank's Diary: the Graphic Adaption.

Genre: Biografi.

Traumatiskt innehåll: Folkmord, misshandel, svält.

Nyckelord: Andra världskriget, förintelsen, grafisk roman.

Serie: –

Längd: 154 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2017).

Bokförlag: Norstedts.

 

 

 

Den grafiska versionen av ANNE FRANKS DAGBOK är baserad på den ursprungliga klassikern med samma namn, fast integrerar bilder i serieformat. Det är en vackert illustrerad och kraftfull läsning: betydligt mer ”quirky” än jag hade förväntat mig. Jag har inte läst originalet, och blev därför förvånad när jag upptäckte hur ”pratig” och gladlynt boken är. Missförstå mig inte: boken är mörk och fruktansvärd, men den har ett ljus som jag inte väntat mig. Anne Frank är intelligent och humoristisk, och oerhört inspirerande som individ.

 

Jag hade emellertid svårt för boken. Jag vet inte om det är formatet eller språket eller något annat, men jag kände inte någon samhörighet med karaktärerna. Och ärligt talat tyckte jag att läsningen var rätt tråkig. Får man säga så? Det känns hemskt att betygsätta och bedöma underhållningsvärdet i en berättelse som inte är fiktiv, men faktum är att jag helt enkelt var uttråkad under läsningen. Det som jag gillade mest var efterordet, där man får läsa om vad som hände efter Annes dagbok tog slut. Jag tror att den grafiska versionen av ANNE FRANKS DAGBOK är som bäst om man redan har läst den riktiga: att den fungerar bättre som kompanjon än en ersättare. Och då jag inte läst originalet, förlorade jag en hel del känsla och förståelse.

 

Överlag… Ja, jag vet inte. Som bok skulle jag sätta stämpeln ”okej”, men det känns som sagt oerhört fel i och med att den grundas på verkliga händelser. Är den viktig? Ja! Alla borde läsa den här eller originalboken någon gång i sitt liv. Kommer jag läsa den igen? Sannolikt inte.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Elizabeth Wein.

Svensk titel: Kodnamn Verity.

Genre: Historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.

Nyckelord: Spion, flygvapen.

Serie: Code Name Verity #1.

Längd: 332 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2012).

Bokförlag: Disney Hyperion.

 

 

 

Ugh. Jag trodde att CODE NAME VERITY skulle bli en ny favorit. Hallå, premissen låter ju galet bra! Men istället blev det årets första DNF (did not finish), och 180 sidor in i läsningen kände jag att livet är för kort för att slösa bort på tråkig litteratur.

 

CODE NAME VERITY är extremt långsam. För det första känns det som att boken aldrig kommer igång. Den har den en bruten kronologi, vilket innebär att den börjar när allt är som mest spännande för att sedan spola tillbaka tiden och rabbla om saker som jag inte alls brydde mig om. Vi får läsa om flygningar, redogörelser av flygplansmodeller och… oj, förlåt – somnade jag? Det händer ingenting och varje sida känns tung som bly, och tillsammans med mängden tekniska termer, slang och dialektala uttryck blev CODE NAME VERITY en riktig snooze-fest.

 

Kanske gav jag upp alldeles för lätt. Kanske blir boken bättre längre fram. Men jag ångrar inte att jag lade ifrån mig CODE NAME VERITY. Jag fastnade inte för karaktärerna. Jag fastnade inte för handlingen. Tempot dödade mig. Jag saknade hjärta. Jag bokstavligen kände energin lämna mig när jag läste. Så… nej. Vi får se om jag ger CODE NAME VERITY en ny chans om ett par år, men i dagsläget känner jag inget behov av att läsa vidare.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Taylor Jenkins Reid.

Svensk titel: –
Genre: Historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Otrohet, alkohol- och drogmissbruk, abort.
Representativt innehåll: Psykisk ohälsa.

Nyckelord: Artistliv, turné, fest, destruktiva relationer, intervjuformat.

Serie: –

Längd: 337 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Ballantine Books.

 

 

Det är en upplevelse att läsa DAISY JONES & THE SIX. Jag älskade varje sekund. Det är en komplex men ändå enkel berättelse om livet, som griper tag och träffar rakt i hjärtat. Och det sjuka är att boken är så pass trovärdig och lätt att relatera till att det kändes som att den förstod mig. Trots att den följer ett band och kretsar mycket kring olika former av missbruk och beroenden – vilket jag inte alls känner något samband med – är boken så pass omfattande och grundlig i sina psykologiska analyser att den fick mig att känna mig sedd och hörd. Fantastiskt.

 

Bokens starkaste kort är karaktärerna, vilket är rätt otroligt med tanke på formatet. DAISY JONES & THE SIX består nämligen enbart av dialog, då texten är skriven som transkriptioner från intervjuer. Jag har vanligtvis väldigt svårt för den typen av roman, eftersom det ofta skapar en barriär mellan mig som läsare och karaktärerna. Men Taylor Jenkins Reid har en unik förmåga att levandegöra sina karaktärer, och faktum är att de känns så pass äkta att DAISY JONES & THE SIX nästan upplevs som en biografi. Den inlevelse som finns i beskrivningarna transporterar läsaren till platsen och gör att det känns som att man upplever allt tillsammans med karaktärerna.

 

Och som ett litet sidospår måste jag bara påpeka att jag älskade Daisy Jones som karaktär! Trots missbruk, egocentrism och en hel del idiotiska val kunde jag inte undgå att känna mig inspirerad av hennes attityd. Hon är självsäker, skiter fullständigt i vad andra tycker och gör precis vad hon vill, när hon vill. Hon känns som en frisk fläkt och dynamiken mellan henne och de andra bandmedlemmarna var trollbindande att ta del utav.

 

Den kritik som jag har att rikta mot boken gäller främst slutet. Alltsammans knyts ihop lite väl snabbt och efter den uppladdning som vi fått under bokens gång hade jag förväntat mig ett större emotionellt slag, ett större ”bang”. Jag tycker inte att slutet är dåligt, men det gjorde inte heller resten av boken rättvisa. 

 

Överlag är DAISY JONES & THE SIX en riktigt bra roman, som sätter ribban för resten av året. Det är en bok som väcker starka känslor och som känns så äkta att den blir sann. Jag rekommenderar den varmt om du vill läsa något om artistlivet, komplexa förhållanden och olycklig kärlek.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Jane Austen.

Svensk titel: Emma.

Genre: Historisk fiktion, romantik.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: 1800-talets kvinnosyn.

Serie: –

Längd: 574 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 1815).

Bokförlag: Vintage Classics.

 

 

 

Herreguuuuuuuuud vad besviken jag är! EMMA är en av mina mest efterlängtade böcker, men jösses vad uttråkad jag blev. Varje sida kändes som ett straff jag inte förtjänade.

 

Premissen låter lovande. En kaxig, ung kvinna som bestämmer sig för att kontrollera sin omgivnings kärleksliv. Sign me up! Men jag fastnade inte alls för det faktiska innehållet. Karaktärerna saknar nyansering, sidantalet är alldeles för högt och dialogerna alldeles för omständliga. Det känns som att Jane Austens mål var att uppnå ett visst antal ord, snarare än att skildra en fängslande berättelse. Nästan allt känns som utfyllnad, och om vi skulle kapa alla sidor med nonsens blir inte mycket kvar.

 

Det här är den första boken som jag läser av Jane Austen, och jag kan inte undgå att undra: är alla hennes verk så här, eller åkte jag på nitlotten direkt? Det tär mig att medge, men EMMA är en av årets sämsta böcker för mig.

 

BETYG: 2/10

FAKTA

Författare: Ruta Sepetys.

Svensk titel: Tårar i havet.
Genre: Historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Krig, våldtäkt, svält.

Representativt innehåll: Andra världskriget, psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 379 sidor.
Publiceringsår: 2017 (org. 2016).

Bokförlag: Penguin Books.

 

 

 

 

Alla verkar älska Ruta Sepetys. Både SALT TO THE SEA och hennes andra romaner har hyllats till skyarna. Min upplevelse av henne som författare har emellertid inte varit densamma som för många andra. Det här är den andra boken som jag läser av henne, och precis som tidigare upplever jag att det är något som inte riktigt klaffar.

 

Missförstå mig inte: jag tycker att SALT TO THE SEA är en bra bok. Den verklighetsbaserade berättelsen är intressant och känns viktig att ta del utav. Det är en mörk och svår läsning, som uppmanar till reflektion och förståelse av det förflutna. Men trots att jag gillar premissen, fastnar jag inte för utförandet. Handlingen är enkel och karaktärerna för bleka för att jag verkligen ska känna. Historien berättas ur onödigt många perspektiv, berättarrösterna skiljer sig för lite åt från varandra och det faktum att kapitlen bara är 1-4 sidor långa gör läsningen ryckig. Och det är himla synd, för det hade kunnat bli himla bra.

 

Överlag är SALT TO THE SEA helt okej, men överhajpad. Jag gillar bokens idé, men mitt intresse föll på grund av karaktärerna och avsaknaden av en förbindelse till dem.  

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Gabi Frödén.

Engelsk titel: –

Genre: Drama, historisk fiktion, magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Självskadebeteende, barnmisshandel, religiöst tvång.

Representativt innehåll: Psykisk ohälsa, HBTQ.

Serie: –

Längd: 203 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Natur&kultur.

 

 

Jag gav mig lite tveksamt in i läsningen av Trädhjärta. Gabi Frödén är, för mig, helt okänd. Och mina erfarenheter med nya författare har inte varit de bästa. Faktum är att få debutanter skriver gripande. Men Frödén lyckas.

 

Trädhjärta är riktigt bra. Den är vackert skriven, med tankeväckande metaforer och behagligt språk. Jag fastnade för den symbolistiska tonen, och blev djupt fascinerad av de paralleller som dras mellan naturen och huvudkaraktärens sinnesstämning. De bildliga uttrycken används så pass flitigt att det nästan ger inslag av magisk realism, trots att boken egentligen passar inom genren historisk fiktion. Detta eftersom liknelserna, särskilt de mellan självskadebeteende och träd, binds samman så pass hårt att det till slut inte längre är tydligt vad som sker i protagonistens huvud och vad som är metaforer för något annat. Och jag gillade denna oklarhet. Jag upplevde att det gav mer komplexitet till berättelsen och att det tvingade mig som läsare att själv reflektera över vad som hände.

 

Jag skulle definiera Trädhjärta som en tragisk kärlekshistoria. På sina två hundra sidor lyckades den beröra mig djupt. Men trots starka teman som psykisk ohälsa och ensamhet, upprätthåller den en avslappnad ton, och inslagen av humor hindrade romanen från att bli för tung. Ena stunden fick boken mig att skratta, andra satt jag tjock i halsen – nära till tårar. Och för mig, är det en perfekt balans.

 

Det är en skam att inte fler har upptäckt Trädhjärta. Med tanke på hur många mediokra böcker som blir hajpade nu för tiden, är det upprörande att den här pärlan gått under de flesta läsares radar. Vill du ta del av något snabbläst, berörande och originellt bör du definitivt plocka upp den.  

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Shaun Tan.

Originaltitel: The arrival.

Serie: Fristående.

Längd: 128 sidor.

Bokförlag: Lilla Piratförlaget.

 

 

 

 

 

 

 

Inga ord. Inga symboler. Inga utskrivna ljudeffekter. Ankomsten är en unik grafisk roman, enbart bestående av bilder. Illustrationerna är utsökta, ritade med hjärta och en känsla för detaljer. Jag har aldrig tidigare varit med om den här typen av roman, där budskapet framkommer klart och tydligt utan att ett enda ord yttras. Det är nytt och häftigt, och förvånansvärt kraftfullt.

 

Jag kan emellertid inte neka att jag föredrar grafiska romaner där text och bild samverkar. Det tydliggör handlingen och lämnar inte lika mycket öppet för tolkning. Nu upplever jag Ankomsten stundtals svår att förstå, just för att det är upp till läsaren att själv avläsa bilderna rätt. På grund av detta fastnade jag inte lika mycket för boken som andra verkar ha gjort. Jag tycker fortfarande att den är fin, men inte mycket mer än så.

 

Ankomsten är en helgrafisk roman om invandring och gemenskap. Boken har unik struktur och passar dig som instämmer med ordspråket ”en bild säger mer än tusen ord”. Jag personligen tyckte att boken var vacker, och den hade viss emotiv inverkan. Men den gjorde inte jättestort intryck.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Taylor Jenkins Reid.

Originaltitel: The seven husbands of Evelyn Hugo.

Serie: Fristående.

Längd: 431 sidor.

Bokförlag: Louise Bäckelin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Evelyn Hugo är en av de mest storslagna karaktärerna som jag har läst om. Hon är den typen av karaktär som inte bara lever i form av ord i en bok, utan som nästlar sig in i läsarens hjärna och stannar där. Hennes manipulerande intelligens, mentala styrka och förmåga att göra stora uppoffringar gör henne oförglömlig. Att sedan få vara med när hon utforskar och lär sig att acceptera sin sexualitet bidrar med en lärdomsfull fascination. Evelyn är definitionen av komplexitet, och känns så äkta att det inte var förrän efter en snabb sökning på Internet som jag insåg att hon trots allt är fiktiv. Hon känns verkligen verklig.

 

Utöver Evelyn Hugos liv under 1900-talet, får vi också följa en karaktär vid namn Monique i nutid. Hennes berättelse är okej, men inte alls lika gripande eller välutvecklad som Evelyns. Hon bleknar i jämförelse med den imponerande protagonisten, och känns aldrig som sin egen person. Istället är hon mest en ursäkt som författaren kan använda för att skildra Evelyns historia.

 

För övrigt är boken rätt spektakulär. Jag visste inte något om den när jag gav mig in i läsningen, annat än att Evelyn Hugos sju äkta män hyllats till skyarna. Och det med all rätt. Trots att boken är lite för lång och lite för förutsägbar, är den svår att släppa taget om. Reid fångar verkligen glamouren och stämningen i Hollywood, samtidigt som hon ger en tankeväckande skildring av kändisskapets baksidor. Att följa Evelyn Hugos livshistoria är minst sagt en upplevelse. Det är en inspirerande resa som tar andan ur läsaren; en hänförande berg- och talbana som både underhåller och berör.

 

BETYG: 7,5/10.

FAKTA

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The smell of other people’s houses. Vad tänker du när du läser titeln? Själv associerade jag den direkt med en handling om psykopater som bryter sig in i folks hus, varpå jag instinktivt kopplade samman romanen med thrillergenren. Jag har ingen annan än mig själv att skylla på att jag inte gjort ordentlig efterforskning, men det var därför med viss förvirring som jag upptäckte att Doften av ett hem inte alls är en kuslig kriminalare. Istället är det en lättsam roman som följer fyra ungdomar i Alaska under 70-talet.

 

Jag var alltså inte beredd på att Doften av ett hem skulle vara historisk fiktion. Och det kan ha påverkat mitt omdöme. Inte för att boken på något sätt var dålig: tvärt om så gillade jag den! Men ändå kan jag inte undgå att känna en hint av besvikelse, då jag hade förväntat mig något annat.

 

Handlingen känns nämligen lite tunn. Budskapet som sådant är fint och jag hänfördes av Hitchcocks vackra språk. Men det händer inte särskilt mycket. Den karaktärsdrivna boken fokuserar på hur de fiktiva personerna har inverkan på varandras liv, snarare än på en specifik historisk händelse, vilket faller lite platt mestadels för att jag aldrig riktigt fastnar för karaktärerna. Vi får läsa ur fyra olika perspektiv. Det är rätt många, särskilt i förhållande till bokens sidantal. Jag kom därför aldrig nära karaktärerna, och trots att deras berättelser var av intresse så kan jag inte påstå att jag någonsin brydde mig. Inte på riktigt.

 

Men ändå gillade jag boken. Den är välskriven och tankeväckande, och fick mig att stanna upp och verkligen fundera över relationerna i mitt eget liv. Jag är helt klart glad över att jag läste den. Jag tror bara att jag hade uppskattat boken mer om jag vetat vad jag gett mig in i: för avsaknaden av psykopater gjorde besvikelsen lite väl påtaglig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Författare: Ruta Sepetys.

Svensk titel: Strimmor av hopp.

Serie: Fristående.

Längd: 338 sidor.

 

Författare: Charlotte Rogan.

Originaltitel: The lifeboat.

Serie: Fristående.

Längd: 267 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är besviken på Livbåten. Boken har ett intressant koncept, men jag hade förväntat mig en mer nagelbitande thriller än vad den visade sig vara. Mitt intresse hölls uppe så länge det handlade om karaktärernas kamp för överlevnad; hur deras insikter tog över när paniken slog till. Men boken har allt för många avstickare: tillbakablickar och långa beskrivningar av obetydliga saker. Det dämpade min fascination och gjorde mig aningen uttråkad. 

 

Livbåten har ett långsamt tempo, och trots att boken är väldigt kort upplevs den som utdragen. När man skriver en roman med så gott som samma miljö från början till slut, är det viktigt att kompensera det med händelser som är allt annat än enformiga. Men det lyckas Rogan inte riktigt med, och författaren hade behövt ta mer risker för att göra läsningen spännande.

 

Livbåten är en karaktärsdriven roman. Därför är det en stor nackdel att jag hade svårt för karaktärerna. Protagonisten förlorade min sympati på grund av hennes antifeministiska synsätt, där hon ser männen i båten som överlägsna. Ändå blev det mer som ett trött konstaterande, då hon var så underutvecklad att jag inte ens irriterades av hennes tankesätt. Hon fick mig inte att känna alls, vilket säger en hel del eftersom Livbåten är skriven som hennes dagbok. De andra karaktärerna är inte mycket bättre dem. De flesta skildras inte ens som individer, då de delas in i personlighetslösa grupper.

 

Allt som allt är Livbåten okej. Jag tycker om konceptet och fann vissa scener spännande. Men helheten är utdragen, och karaktärerna hade stärkas för att faktiskt upplevas som verkliga.

 

Författare: Affinity Konar.

Originaltitel: Mischling.

Serie: Fristående.

Längd: 343 sidor.

Bokförlag: Polaris.

 

 

 

 

 

 

 

 

Trots att jag verkligen ville tycka om Mischling är jag kluven. Å ena sidan är berättelsen kraftfull, och boken innehåller några riktigt hjärtknipande scener. Men samtidigt saknar jag en starkare handling. Romanen är relativt utdragen, och hur hemskt det än känns att skriva så blev den ofta tråkig. Vi har hört historien förut, och Konar bidrar inte med nya infallsvinklar eller lärdomar. Det hela resulterar i en förutsägbar berättelse som inte riktigt förmår sig gripa tag.

 

Jag hade dessutom svårt att relatera till sättet som historien berättas på. Språket känns nämligen lite krystat, då det ofta blir för utsvävande och konstnärligt. Fina ord binds samman i onödigt långa och målande meningar, och gjorde att jag tappade intresse. Det bidrog även till att boken aldrig blev riktigt känslosam, då författarens egna språkövningar framgick tydligare än handlingen.

 

Mischling är inte en dålig bok, men allt som allt hade jag förväntat mig mer.

 

Författare: Michael Morpurgo.

Serie: War horse #1.

Längd: 180 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

War horse är en krigsbok som berättas ur hästen Joeys synvinkel. Det är första gången jag läser en bok riktad mot en äldre målgrupp som skildras ur ett djurs perspektiv. Det var en spännande upplevelse, men inte fullt trovärdigt. Joeys berättarröst kändes nämligen lite för mänsklig för att vara helt övertygande.

 

Jag gillar verkligen berättelsen, och Morphurgo levandegör krigets fasor på ett tankeväckande sätt. Men trots att boken inte ens är tvåhundra sidor lång tog det mig lång tid att läsa klart den. Detta på grund av det långsamma tempot, och det stundtals tunga språket. På något sätt kändes det som att Morphurgo hade en väldigt bra idé, men sen när det kom till själva genomförandet så gick inte allt lika smidigt som planerat. Alltsammans beskrivs väldigt enkelt, och hans ord fick mig aldrig att känna.

 

Allt som allt är War horse en helt okej roman, men jag föredrar faktiskt filmen mer.