Midnattsgränden
Fakta:
Midnattsgränden är den tredje boken i serien Vampyrerna i Morganville av Rachel Caine, publiserad av Styxx Fantasy bokförlag. De föregående böckerna i serien är Glashuset och Döda Flickors Dans. Boken är den svenska versionen av Midnight Alley.
Handling:
"Döden lurar i Morganville...
Claire har bundit sig till Amelie, den mäktigaste vampyren i Morganville, i förhoppning om att det ska ge skydd åt henne och vännerna i Glashuset. Men Amelie har egna planer och sätter Claire som lärling hos den galne Myrnin, vampyren som bor i Morganvilles mörkaste gränd och som dödat fler människor under de senaste åren än alla andra vampyrerna tillsammans. Han har mycket att lära Claire - om hon överlever lektionerna..."
Claire har bundit sig till Amelie, den mäktigaste vampyren i Morganville, i förhoppning om att det ska ge skydd åt henne och vännerna i Glashuset. Men Amelie har egna planer och sätter Claire som lärling hos den galne Myrnin, vampyren som bor i Morganvilles mörkaste gränd och som dödat fler människor under de senaste åren än alla andra vampyrerna tillsammans. Han har mycket att lära Claire - om hon överlever lektionerna..."
Recension:
Som vanligt diggar jag verkligen omslaget. Mystiskt och dramatiskt med enkla färgstänk och resten svartvitt. Läckert.
Som vanligt diggar jag verkligen omslaget. Mystiskt och dramatiskt med enkla färgstänk och resten svartvitt. Läckert.
Midnattsgränden var väldigt lätt att komma in i då man direkt kastades in i handlingen där Döda Flickors Dans slutade.
Jag har alltid tyckt att serien är okej. Men varje bok har varit bättre än den förra och denna är inte ett undantag. Det hände mer i Midnattsgränden än i föregående böcker vilket ökade tempot och gjorde boken mer spännande. Boken hade, precis som de föregående, även humor som fick mig att fnissa till flera gånger.
Jag har aldrig gillat huvudkaraktären, Claire. Jag anser att hon är för... perfekt? Hon får A i alla ämnen, hon är söt o.s.v. Jag gillar karaktärer brister, de blir mycket mer intressanta att läsa om.
Boken följer seriens vanliga stuk; det händer inte någonting jättestort, tempot är mellan (trots att det aldrig finns en riktigt seg scen) och texten är lättsam. Därför anser jag att Vampyrerna i Morganville passar för yngre läsare men även för läsare som inte upplevt mörkare böcker (som jag älskar). Isåfall är serien perfekt.
Jag fastnade ändå för boken då man lärde känna alla karaktärerna mer och slutet från Döda Flickors Dans utvecklades och jag gillade verkligen hur Claire relation med Amelie (och Myrnin) togs till en ny version; och att man fick se helt nya sidor av karaktärerna och fler personligheter syndes.
Det märks verkligen att Caine är en bra författare, och översättningarna är bra, vilket gör boken lättläst. Någonting med boken fick mig att inte kunna lägga den ifrån mig. Det tog mig två dagar att läsa ut den, trots att jag har haft enormt mycket läxor till skolan.
Sammanfattningsvis var boken spännande men inte alltför pulshöjande och våldsam vilket passar yngre eller de som inte söker böcker med mörka handlingar. En lättläst serie med tempo som man fastnar för. Rekomenderas verkligen. Jag ser fram emot den fjärde boken; översättningen av Feast for Fools.
Betyg: 6,5/10
Favoritkaraktär: Myrnin
Sidantal: 314
Första meningen: "I samma ögonblick som telefonen ringde i Glashuset sa Claires sjätte sinne att det måste vara hennes mamma."
Sista meningen: "'Visst är det trevligt med släktträffar?'"
Författare:
Favoritkaraktär: Myrnin
Sidantal: 314
Första meningen: "I samma ögonblick som telefonen ringde i Glashuset sa Claires sjätte sinne att det måste vara hennes mamma."
Sista meningen: "'Visst är det trevligt med släktträffar?'"
Författare: