Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

Längd: 14 hr 38 min.

Antal avsnitt: 22 avsnitt.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, romantik.

Skådespelare: Adelaide Kane, Megan Follows, Toby Regbo, Torrance Coombs, Celina Sinden, Anna Popplewell, Craig Parker, Rose Williams.

 

 

 

Den andra säsongen bekräftar Reign som en guilty pleasure. Jag fängslas av intrigerna och vill hela tiden veta vad som kommer att hända, men serien har onekligen fler brister än vad jag kan räkna till. Ändå underhålls jag, och jag kan omöjligen tycka illa om den – så ta recensionen med en nypa salt.

 

 

Reign är fruktansvärt chessy. Dialogerna är sötsliskigt krystade, och mycket av det som händer känns rent utav löjligt. Jag blir också matt av all kärleksdrama. Eftersom jag var så lättad när kärlekstriangeln mellan Mary, Frances och Bash tog slut, blev jag minst sagt besviken när jag upptäckte att den ersatts med en ny. Det är tröttsamt att karaktärerna inte kan vara lyckligt monogama, och de oräkneliga grälen tar udden av det annars spännande dramat.

 

 

En annan sak som stör är seriens övernaturliga element, som helt skulle kunna tas bort utan någon påverkan. Det känns som att serieskaparna slängt in detta för att de inte litar på att innehållet är tillräckligt bra, och vill intressera så många som möjligt. Dock får det motsatt effekt, då spökena, de magiska ritualerna, och demoniska märkena minst sagt känns malplacerade. De passar inte alls in i kontexten, och eftersom Reign är en verklighetsbaserad intrigserie känns det bara underligt att det finns där.

 

 

Den andra säsongen av Reign har många brister. Ändå hade jag svårt att släppa taget. Det är inte en serie som passar den kritiske, men om du är sugen på något lättsamt och intrigfyllt lär det passa som handen i handsken.

 

Längd: 6 hrs 45 mins.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Komedi, drama.

Releasedatum: 2015-11-16.

Skådespelare: Rachel Bilson, Jaime King, Wilson Bethel, Cress Williams, Scott Porter, Tim Matheson, Kaitlyn Black, Brandi Burkhardt.

 

 

 

Längd: 8 hrs 55 mins.

Antal avsnitt: 8 avsnitt.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Releasedatum: 2015-09-28.

Skådespelare: Caitriona Balfe, Sam Heughan, Duncan Lacroix, Tobias Menzies, Graham McTavish etc.

Filmbolag: Universal Sony.

 

 

 

 

Outlander har växt oerhört mycket från den första volymen. På kort tid har serien utvecklats från att vara medioker till fenomenal. Tempot har ökat, stämningen tätnat och spänningen blivit mer påtaglig. Säsongens andra volym är i allra högsta grad beroende-framkallande och visar vart skåpet ska stå.

 

 

Den andra volymen av Outlander är förvånansvärt mörk. Fast serien har humoristiska inslag är flera av volymens avsnitt  riktigt råa, och säsongens nervkittlande avslut ”To Ransom a Man’s Soul” tar brutaliteten till en helt ny nivå. Till seriens fördel är dock våldet aldrig meningslöst. Det finns inte där bara för sakens skull. Istället har grymheten ett syfte, som hjälper karaktärerna att utvecklas och som för handlingen framåt. Det syftet ger scenerna kraft och stor känslomässig inverkan, vilket på sikt gör händelserna betydligt mer skrämmande än intetsägande våld som i exempelvis American Horror Story. Volymens enda märkbara svaghet är att den ibland upplevs som upprepande.

 

 

Dessutom är volymen mycket visuellt tilltalande. Den har ett vackert foto, häpnadsväck-ande vyer och slående kostymer och sminkningar. Vidare passar skådespelarna som handen i handsken i sina roller. Balfes (Money Monster) och Heughans (Emulsion) kemi till varandra lyser igenom skärmen och Menzies (Atonement) utgör en fenomenal skurk. Även sidskådespelarna presterar starkt och tack vare att samtliga skådespelare lyckas ge sina karaktärer en tilldragande komplexitet bryr sig tittaren genuint om dem allesamma-ns.

 

 

Den andra volymen av Outlander är i sin helhet riktigt bra. Genom nervkittlande spänn-ing, fantastiska skådespelare och ett oväntat mörkt koncept trollbinder den början till slut.

 

Fakta

I den elfte säsongen av dramat Grey's Anatomy, skapad av Shonda Rhimes, får vi se Ellen Pompeo, Justin Chambers, Chandra Wilson, James Pickens Jr, Patrick Dempsey, Sara Ramirez, Jessica Capshaw, Jesse Williams,  Sarah Drew, Camilla Luddington, Caterina Scorsone och Jerrika Hinton i huvudrollerna. Säsongen är 1111 minuter lång, består av 25 avsnitt och rekommenderas från 11. Den släpptes 19 oktober 2015.

 

 

Grey’s Anatomy är en tv-serie som jag följt så pass länge att varje nytt avsnitt känns nostalgiskt. Trots att serien nu är inne på sin elfte säsong håller den fortfarande måttet. Den mysiga, varma känslan är konstant närvarande och det går inte att undgå att det är en mycket trevlig serie.

 

 

Vid det här laget har skådespelarna blivit världsvana och de kan sina roller utan och innan. Alla presterar starkt och trovärdigt. Pompeo (Catch me if you can), Chambers (The wedding planner), Wilson (Philadelphia), Dempsey (Transformers: dark of the moon), Williams (The cabin in the woods) och Drew (Moms’ night out) har sedan länge nästlat sig in i mitt inre, och även Scorsone (Private practice) och Luddington (Rise of the tomb raider), som jag är ett stort fan utav, har en plats i mitt hjärta.

 

 

Fast jag tycker att serien ibland överdriver och har för många, tradiga relationsdraman så är det något som jag sedan länge accepterat. Dessutom kompenseras det av de fascinerande medicinska fallen. Jag är medicinskt intresserad och tycker därför att det är mycket fängslande att se läkarnas vardag där de möter på nya utmaningar. Många av de drabbade patienterna är dessutom engagerande att följa och som tittare känner man sig involverad.

 

 

Något jag dock irriterade mig lite på var mängden tillbakablickar i form av minnen. Mycket fokus i säsongen läggs på återblickar från föregående säsonger, vilket känns aningen tröttsamt eftersom vi trots allt redan har sett dem. En del av tillbakablickarna gav en fin känsla av cirkulering och återkoppling, medan många andra mest kändes som utfyllnad.

 

 

Den elfte säsongen av Grey’s Anatomy klart godkänd. Den medför stora karaktärsutvecklingar, begåvade skådespelare, en mysig stämning och intressanta medicinska fall. Det är en feelgood-serie som jag ser på med nostalgi i blicken, och som jag hoppas kommer att fortskrida länge till.

 

Fakta:

I den tionde säsongen av Grey's Anatomy, skapad av Shonda Rhimes, får vi se Ellen Pompeo, Patrick Dempsey, Justin Champers, Chandra Wilson, James Pickens Jr., Sandra Oh, Sara Ramirez, Kevin KcKidd, Jesse Williams, Sarah Drew och Jessica Capshaw i huvudrollerna. Säsongen är 990 minuter lång, består av 24 avsnitt, rekommenderas från 11 år och spelades in 2013.

 

Det var ett tag sedan jag såg den nionde säsongen av Grey's Anatomy men jag kom snabbt in i serien ändå. Den tionde säsongen är precis som föregående säsonger mysig, romantisk och underhållande. Dock lyser frånvaron av den gamla spänningen som fanns i de tidigare säsongerna. Enligt mig har serien gått från drama till feel-good, vilket fungerar bra, men det krävs att man är på rätt humör för att se serien.

 

 

Skådespelarna i serien är riktigt bra. Några personliga favoriter för mig är Patrick Dempsey (Enchanted), Sandra Oh (Under the Tuscan Sun), Justin Chambers (The Wedding Planner) och Camilla Luddington (Tomb Raider) men det finns faktiskt ingen som presterar dåligt. Även gästskådespelarna, stora som små, är begåvade, och det är kul att se några bekanta ansikten från andra serier, exempelvis Debbie Allen (Fame).

 

 

Precis som jag inledde med så har spänningsfaktorn minskat drastiskt och ersatts av fler relationsdraman. Det fungerar bra för Grey's Anatomy om man vill ha en sjukhusserie utan för mycket blandade känslor och komplikationer, och serien känns ständigt varm och välkomnande. Visserligen kan den bli lite utdragen ibland, men oftast fungerar det bra.

 

 

Allt som allt så är den tionde säsongen av Grey's Anatomy riktigt bra. Söker du en serie som fokuserar mycket på det medicinska så passar nog House m. d. dig bättre, men vill du se en lugn och mysig serie som fokuserar mycket på karaktärerna och deras relationer så har du funnit rätt. Jag ser mycket fram emot att se säsong elva.

 

Den sjätte säsongen av Sex and the City är också den sista. Den är regisserad av Darren Star med Kim Cattrall, Sarah Jessica Parker, Kristin Davis och Cynthia Nixon i huvudollerna. Säsongen är 585 minuter lång och består av 20 avsnitt. Den spelades in 2003 och rekommenderas från 15 år.

 

 

Jag är otroligt glad över att jag bestämde mig för att kolla upp Sex and the city-serien och inte bara nöjde mig med filmerna. För hur mycket jag än gillade filmerna så får dem ett helt nytt ljus och liv tack vare bakgrunden i serien. Sex and the city är en serie som har lyckats hålla sig stark rakt igenom, och aldrig haft några svackor, och jag måste säga att den sjätte och avslutande säsongen också var den bästa.

Säsongen fick mig att le och gjorde mig väldigt glad. Varje avsnitt har sin egen charm och trots att vissa allvarligare ämnen tas upp så hanteras de otroligt bra. Tittaren lämnas aldrig besviken; när eftertexterna börjar rulla vill man bara se mer.

 

Den här säsongen har otroligt stora karaktärsutecklingar som utmanar skådespelarna; men de klarar sina nya roller galant allesammans. De får testa på gladare, mognare och mer sårbara roller än tidigare. Utvecklingen tillsammans med de utomordentliga prestationerna gör säsongen väldigt minnesvärd.


Det har varit en underhållande resa och det är sorgligt att serien är över nu; men förhoppningsvis kommer fler filmer ut! Den sjätte och sista säsongen är smart, lättsam, sexig och charmig; och ett måste i varje kvinnas filmhylla. 

I den femte säsongen av Sex and the city, regisserad av Darren Star, får vi se Sarah Jessica Parker, Cynthia Nixon, Kim Cattrall och Kristin Davis i huvudrollerna. Säsongen är 229 minuter lång och består av 8 avsnitt. Den spelades in 2002 och rekommenderas från 15 år.

 

"De fantastiska fyra är tillbaka med nya romantiska eskapader. Nu när Mirandas nyfödde son Brady kommit in i gänget medför det stora förändringar för alla inblandade. För Miranda handlar livet mest om att amma och gå ner i vikt, den nyskilda Charlotte inspireras av Samantha och börjar ägna sig åt ”bara sex”, medan Samantha spolar sin pojkvän och åter ger sig ut på sexuella äventyr. Chockerande nog erbjuder hon sig dessutom att vara barnvakt åt Brady. Och Carrie? Efter en tids fruktlöst dejtande hänger hon sig helt åt sitt älskade New York och att skriva en bok, som efter den otroligt glamourösa lanseringsfesten visar sig bli en enorm succé."

Recension:

Precis som med tidigare säsonger så gillade jag verkligen säsong 5 av Sex and the city. Den här serien är en av få som har klarat av att hålla sig starkt rätt igenom. Förutom den första säsongen som jag inte riktigt gillade lika mycket som resten, så har serien aldrig svackat eller haft dåliga avsnitt. Det är rätt otroligt att serien alltid lyckas att göra mig belåten.

Den femte säsongen var väldigt kort och jag såg klart den på en sittning. Jag hade gärna velat ha några fler avsnitt, men kan inte klaga eftersom de allesammans höll hög kvalité, och jag förstår att de var tvugna att göra säsongen kortare eftersom både Sarah Jessica Parker och Cynthia Nixon var gravida då. Som tur var är nästa säsong lite längre för att kompensera för det.

 

Karaktärerna har inte förändrats särskilt mycket under seriens gång, vilket man skulle kunna se som någonting monotont och negativt. Men tack vare de otroligt begåvade skådespelarnas fantastiska prestationer så gör det absolut ingenting. Det är knappt att man vill se någon karaktärsutveckling eftersom de är så otroligt söta och charmiga som de är. Jag älskar deras genuina relationer till varandra och kan inte undgå att önska mig sådana vänner.

 

Den femte säsongen bjöd på bra humor som jag ofta skrattade till. Sex and the city är en sådan serie som alltid underhåller, och som är lättsam och mysig att se på. Jag gillade speciellt de sista avsnitten av säsongen och längtar mycket till nästa säsong. Det känns otroligt sorgligt när denna charmiga serie snart är slut, men jag har en känsla av att den sjätte och sista säsongen kommer vara den bästa av alla.

Den fjärde säsongen av Sex and the city är regisserad av Darren Star. I huvudrollerna får vi se bland annat Sarah Jessica Parker, Cynthia Nixon, Kim Cattrall och Kristin Davis. Säsongen är 521 minuter lång och består av 18 avsnitt. Den rekommenderas från 15 år och spelades in 2001.

 

Jag gillar att karaktärerna fortfarande klarar av att njuta av de förmåner som vuxenlivet ger, utan att de någonsin växer upp helt och hållet. Visserligen börjar det bli lite enformigt, speciellt alla draman runt Carrie - som är den karaktären som jag tycker måste växa upp - men det är ändå acceptabelt.

Allt som allt var det en mysig säsong, men jag tycker inte att serien förändras särskilt mycket. Det gör att den börjar kännas lite enformig... Dock har jag stora förhoppningar att säsong 5 kommer att bli den bästa säsongen hittills, tack vare fjärde säsongens avslut. Trots att det inte är en jättestark serie så är den definitivt sevärd och underhållande.

Den tredje säsongen av Sex and the city är regisserad av Darren Star med Sarah Jessica Parker, Kim Cattrall, Kristin Davis och Cynthia Nixon i huvudrollerna. Säsongen är 514 minuter lång och består av 18 avsnitt. Den spelades in 2000 och rekommenderas från 15 år.

 

Sex and the city är en väldigt mysig serie att slötitta på och säsong 3 är inget undantag. Serien utvecklas sakta men säkert åt det bättre hållet och jag tycker att den tredje säsongen både hade bättre manus, större karaktärsutveckling och roligare humor.

 

Tredje säsongen var väldigt upplyftande att se. På något sätt så känns Sex and the city mycket mer äkta än många andra serier, och Sex and the city är inte rädd att ta upp tabu-lagda ämnen. Karaktärerna må vara irriterande och ytliga ibland, men de är fortfarande väldigt humoristiska och älskvärda och spelas av fantastiska skådespelare. Min personliga favorit är fortfarande Cattrall som spelar Sam.

 

Ett stort plus för säsong 3 är att mr. Big inte är med lika mycket. Självklart finns dramat mellan honom och Carrie kvar, men det börjar svalna. I andra säsongen hann jag tröttna på deras på- och- av-relation och därför blev jag nöjd när den drogs mer åt sidan i denna säsong. 

 

Tredje säsongen var alltså bra och det är roligt att fortsätta följa de fyra, starka karaktärerna på deras olika strapatser. Serien kan bli lite enformig ibland men den är perfekt att slötitta på när man är lite småtrött. Säsong 3 var både uppmuntrande och livfull och jag ser fram emot att se fortsättningen.

Den andra säsongen av Sex and the city är regisserad av Darren Star och i huvudrollerna får vi se Sarah Jessica Parker, Kim Cattrall, Kristin Davis och Cynthia Nixon. Säsongen är 460 minuter lång och består av 18 avsnitt. Den rekommenderas från 15 år och spelades in 1999.

Handling:

Jag gillar den första säsongen men måste skriva att den andra säsongen är ännu bättre! Den är mycket mer underhållande och tittaren lär känna karaktärerna bättre, som allesammans blir mer intressanta och får ett större djup. Humorn har ökat ett steg och jag var inte långt ifrån skratt. Den andra säsongen av Sex and the city känns verkligen som en feel-good serie, och den fick mig att le.

Visserligen stör jag mig fortfarande på de små "intervjuerna" i serien, men jag uppskattar i alla fall att Carrie inte längre pratar direkt in i kameran som i första säsongen. Nu är det mer som att hon läser sin kolumn högt, eller skriver dagbok, förut pratade hon med tittaren vilket gjorde att det inte kändes lika äkta.


Skådespelarna blir bara bättre och bättre, och trots att jag inte gillar karaktären Carrie så mycket, utan finner henne lite gnällig, så tycker jag väldigt mycket om Sarah Jessica Parker som spelar henne. Jag tycker även att Kristin Davis och Cynthia Nixon har utvecklats som skådespelerskor sedan förra säsongen. Men min favoritskådespelare i serien är dock Kim Cattrall som spelar underbara Samantha. Jag kan inte tänka mig att Sam skulle spelas av någon annan än utav Cattrall, för hon gör ett otroligt bra jobb med sin karaktär.

 

Andra säsongen av Sex and the city är helt enkelt en charmig serie att slötitta på. Den bjuder på varm humor och underhållande karaktärer som spelas av starka skådespelare. Jag börjar gilla serien mer och mer och ser fram emot att se den tredje säsongen.

Första säsongen av Sex and the city spelades in 1998 och regisserades av Darren Star. I huvudrollerna får vi se Sarah Jessica Parker, Kim Cattrall, Kristin Davis, Cynthia Nixon och Chris Noth. Säsongen är 244 minuter lång och består av 12 avsnitt. Serien rekommenderas från 15 år.

 

Handling:
"Can woman have sex like men? That's what columnist Carrie Bradshaw sets out to discover in this first series of the most outrageous hit TV comedy show of all time. Using her three best friends - and herself -as guinea pigs, Carrie investigates just what a thirysomething girl has to do to have fun in a city full of seriously unmarried men who think that commitment is for guys who ought to be committed. So joun Carrie, Sam, Miranda and Charlotte in a sexy and sophisticated exploration of some of the hottest questions of the day. Are relationships the religion of the 90's? Is the threesome the new sexual frontier? If so, who's supposed to do what with whom - and when? And if single women can have sex with any man, anywhere, how come married woman always assume it'll be anytime, anywhere, with theirs?"

Recension:

Jag köpte serien eftersom jag sett - och älskat! - de två Sex and the city-filmerna som gjordes efter serien. Och trots att jag fortfarande tycker att filmerna är mycket mer underhållande, så gillar jag den första säsongen av serien. Det några avsnitt att komma in i den, men efter det kände jag igen tjejgängets charm.


Skådespelarna är riktigt duktiga, och jag måste hylla speciellt Kim Cattrall (Producing Parker) som spelar Samantha. Hon gör ett makalöst jobb när det kommer till hennes rätt avancerade karaktär. Men självfallet är även Kristin Davis, Cynthia Nixon och Sarah Jessica Parker också riktigt bra. De skapar allesammans söta och älskvärda karaktärer som jag inte kommer att glömma bort inom den närmaste tiden. Deras tjejgrupp har ett visst tilltalande sätt som gör det omöjligt att inte gilla dem, oavsett vad man tycker om serien i allmänhet.


Den första säsongen av Sex and the city lyckades få mig att le, och ibland småskratta, men jag hade faktiskt förväntat mig att den skulle vara mer händelsefylld och roligare. Men förhoppningsvis blir den ännu bättre i de senare säsongerna. Det enda jag riktigt störde mig på i den första säsongen var när Carrie pratade direkt mot kamaren till tittaren, och när man fick se korta "intervjusnuttar" med slumpmässiga människor. Det störde seriens känsla lite tyckte jag.

 

Allt som allt så gillade jag den första säsongen och jag ser fram emot att se fortsättningen. Jag älskar filmerna som hör till serien, och jag hoppas att de övriga säsongerna är så pass bra att jag börjar älska serien också.

Den nionde säsongen av Grey's anatomy bjuder på 1029 minuter (24 avsnitt) av drama. Den rekommenderas från 11 år och släpptes 2013. Vi får återse bland annat Ellen Pompeo, Patrick Dempsey, Sandra Oh och Chandra Wilson.

 

Handling:
"Ett nytt år och större utmaningar än någonsin väntar för läkarna på Seattle Grace – hela sjukhuset chockas av flygkraschen som tog Lexie Greys liv. Alla hanterar sorgen på sitt eget sätt - Meredith blir bättre än någonsin i operationssalen, Dereks skadade hand tvingar honom fokusera på annat, medan Arizonas skada blir en prövning i förhållandet med Callie. Alex faller för en ny tjej, Cristina och Owen vill hitta tillbaka till varandra, samtidigt som Mark kämpar för sitt liv."

Recension:
Jag vet att jag alltid har hackat ner på att det är för lite sjukhusdraman och alldeles för många relationsdraman, och trots att det fortfarande är min åsikt så har jag börjat acceptera att Grey's anatomy är mer av en kärleksdramaserie i sjukhusmiljö istället för en sjukhusserie, och det har faktiskt gjorde det lättare att uppskatta serien. Därför tänker jag inte skriva om det, eftersom jag efter nio säsonger har vant mig på seriens uppbyggnad och nu snarare anser att relationsdramat är sött.

 

 

Dock gillar jag inte att nioende säsongen börjar en hel månad efter åttonde säsongens sluthändelser. Jag var otroligt spänd på fortsättningen och då blev jag såklart besviken när allting redan var över. Jag ville helt enkelt se mer.

 

Serien är väldigt mysig och nionde säsongen fick mig att le stort och skratta flera gånger. Den hade bra tempo, och trots att det inte alltid var högt så blev det aldrig segt. Karaktärerna fortsätter att utvecklas, vilket jag uppskattar stort. Jag har aldrig gillat Arizona dock, och i nioende säsongen sjunker hennes status för mig ännu mer. Jag tycker hon blir otroligt gnällig och egoistisk, och jag känner ingen sympati med henne. Jag saknade mina favoritkaraktärer otroligt mycket (Teddy, Lexie och Mark) och hoppas att Altman kommer tillbaka i någon senare säsong. Och på tal att återkomma, så saknade jag att Addison inte var med i något avsnitt. Hon har alltid varit med i minst ett avsnitt per säsong sedan Kate Walsh bytte tv-serie, men i nionde säsongen fick vi inte se henne över huvud taget.

 

 

Jag störde mig först på att det kom nya AT-läkare, eftersom jag ofta har problem när nya karaktärer kommer in mitt i serie, men för att vara ärlig så vande jag mig rätt snabbt. Jag kan inte påstå att jag direkt gillar någon av dem, men samtidigt ogillar jag dem inte. Jag har dock vant mig vid de "nya" karaktärerna som kom in från Mercy West sjukhuset för några säsonger sedam.

 

 

Nionde säsongen av Grey's anatomy var helt enkelt romantisk och småspännande och slutade bra. Det är en lätt beroendeframkallande serie och jag ser mycket fram emot att skaffa hem säsong 10 när den släpps. Det sista jag vill skriva är att jag tyckte att det var vackert att de bytte sjukhusets namn till GS memorial hospital.

Den åttonede säsongen av den populära tv-serien Grey's anatomy, skapad av Shonda Rhimes, har bland annat Ellen Pompeo och Patrick Dempsey i huvudrollerna. Säsongen består av 24 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 2012.

 

Jag känner att de senaste säsongerna av Grey's anatomy inte skiljer sig särskilt mycket fram varandra. De är bra allesammans, men har egentligen ingenting utmärkande som får mig att älska serien. Det jag saknar från serien är coola fall och fler häftiga sjukhusdraman, men operationerna blir färre och färre medan relationsdraman ökar. Väldigt länge nu har jag stört mig på att serien kretsar kring kärlek istället för själva sjukhuset, och äntligen när jag blev glad över att dramat mellan Derek Shepard och Meredith Grey slutat, så är det ju självklart att det återtas nu i säsong åtta. Jag finner det helt enkelt inte underhållande med att alla ligger med alla, och att alla gör slut för att sedan bli tillsammans igen. Det är förutsägbart och uttjatat.

 

Dock log jag mycket genom säsongen, för trots alla dess brister så är Grey's anatomy lite av en feel-good serie. Sista avsnittet var riktigt bra och till och med spännande och känslofyllt och därför hoppades jag på en sjukt bra fortsättning eftersom slutet var öppet. Dock när jag fortsatte med säsong nio blev jag besviken att man inte fick uppleva fortsättningen på annat sätt förutom tillbakablickar, då första avsnittet utspelade sig en månad senare. Men självklart drabbas inte åttonde säsongens betyg av detta.

 

Jag älskar Addison och tycker att det är jätteroligt att vi får återse henne trots att hon sedan länge är ute i serien. Dock har hon på senaste tiden alltid varit med i det tråkigaste och sämsta avsnittet. Jag älskar Kate Walsh som spelar Addison, och jag älskar karaktären, därför blir jag väldigt ledsen när uppmärksamheten försvinner på grund av det dåliga avsnittet. Denna gång var det återigen ett specialavsnitt det gällde. Förra gången var det musikalavsnittet, och nu var det ett avsnitt som visade en parallell värld om hur läkarnas liv hade kunnat se ut. Enligt mig är detta totalt ointressant och bortslösad tid, eftersom absolut ingenting påverkade händelseförloppet.

 

 

Jag gillar att det finns många bra gästskådespelare i säsongen. Bland annat Debbie Allen som jag känner igen från Fame, karaktären Lydia Grant. Även Scott Foley, Loretta Devine och Jason George gjorde ett bra arbete. Till huvudskådespelarna hör Kim Raver som spelar Teddy Altman, Eric Dane som spelar Mark Sloan, Chyler Leigh som spelar Lexie Grey samt Sandra Oh som spelar Christina Yang till mina favoriter, men Chandra Wilson som spelar Miranda Bailey börjar växa för mig. Dock har jag aldrig gillat Jessica Capshaw som spelar Arizona Robbins.

 

 

Jag gillade dock att det hände lite mer annorlunda saker i läkarnas liv, bland annat deras prov som skulle avgöra deras framtid. Jag fann det intressant och eftersom det var nytt för serien så blev det inte heller tråkigt. Säsongen som helhet var bra, definitivt bättre än förra säsongen, och trots att serien fortfarande har många brister så gillar jag den och dess kvalitéer. Jag rekommenderar den här serien för dig som är ute efter en lättsam serie med mycket kärlek och relationsdraman. Åttonde säsongen gjorde mig inte besviken och efter dess slut kommer jag sakna många karatkärer.

 

Den sjunde säsongen av Grey's anatomy är 960 minuter lång och består av 23 avsnitt. Säsongen släpptes 2011 med de vanliga huvudskådespelarna Ellen Pompeo, Chandra Wilson, Patrick Dempsey, Sandra Oh och Kim Raver. Denna dramaserie rekommenderas från 11 år.

 

 

Fakta:
Den här serien är verkligen som en sinuskurva; hela tiden går kvalitén upp och ner. Efter förra säsongens avslut var jag sjukt taggad inför en episk fortsättning. Men jag måste säga att jag redan vid första avsnittet var besviken. Jag hade hoppats på att ryckas med i spänningen igen, men istället utspelar sig Grey's anatomy säsong 7 en rätt lång tid efter sjätte säsongens final. Det enda man fick se som fortsättning var några tråkiga tillbakablickar.

 

 

Det är en sak som jag har upprepat recension för recension för de senaste säsongerna av Grey's anatomy, och det är att det finns alldeles för många relationsdraman istället för sjukhusrelaterade draman! I denna säsong börjar inte bara Meredith/Derek dramat igen, utan nu känns det även som att alla ligger med alla. Karaktärerna gör slut med varandra för att bli tillsammans igen avsnittet efter, alla blir sårade och löser det genom att ligga med någon annan. Det blir för mycket. I de första säsongerna fanns många häftiga operationer och katastrofer närvarande, men i den här säsongen minns jag inte ett enda sjukhusdrama (och nej, jag räknar definitivt inte sista avsnittet som ett sjukhusdrama). Det enda sjukhusrelatierade som fanns med och som jag uppskattade var var de experiment som utfördes av Karev, Grey, Shepard och Webber. Det var intressant att följa, trots att det inte var spännande. Men just för att det endast finns relationsdraman, känns säsongen rätt utdragen och händelselös. Serien hade högre tempo förr.

 

Jag älskar att säsong 7, precis som föregående säsonger, fått besök av Kate Walsh som spelar Addison Shepard. Som ni vet slutade hon med Grey's anatomy eftersom hon fått sin egen sjukhusserie som är en spin-off på denna (Private practice) men eftersom serierna hör ihop kommer hon och besöker ibland. Eftersom hon var min favoritkaratkär förut blev jag väldigt glad över att se att det inte ändrats. Dock blev jag ledsen över att hon bara var med väldigt kort; och dessutom i säsongens sämsta avsnitt: musikalavsnittet.

 

Jag vet knappt var jag ska börja! Varför har en dramaserie som Grey's anatomy med ett musikalavsnitt? Nästan alla huvudskådespelare, som spelar Owen, Meredith, Lexie, Arizona, Miranda och så vidare, sjunger i avsnittet. Men flest sånger utför Sara Ramirez som spelar Calliope Torres. Jag påstår definitivt inte att de sjunger dåligt (dock gjorde vissa det, nämner inga namn) och speciellt Chandra Wilson sjöng bra, men avsnittet passade inte in; det kändes onödigt och blev väldigt tråkigt. Det är avsnitt 18 ("Song beneath the song") jag pratar om, om du undrar. Men inte nog med detta. Avsnitt 19 är exakt samma avsnitt men förlängt! Som att jag inte blev tillräckligt uttråkad utan att se det två gånger.

 

 

Nu känns det som att jag har varit rätt negativ så därför måste jag ändå skriva att säsongen var bra. Meredith är lite gnällig som vanligt, Derek surar rätt mycket, men andra karaktärer växer för mig. Bland annat Teddy Altman har blivit en karaktär jag verkligen gillar. Men min favorit är fortfarande Christina Yang (trots att jag verkligen inte gillade hennes personlighetsändring de två första skivorna!).

 

 

Avslutsningsvis så var säsong 7 en mysig säsong, men ingenting som höjde pulsen. Karaktärerna utvecklas och söker du mycket relationsdraman är Grey's anatomy rätt serie för dig. Jag ska definitivt se alla säsonger av serien, men måste samtidigt medge att jag börjar tröttna, och jag hoppas att de avslutar serien snart innan den blir en total flopp.

Grey's anatomy säsong 6 har bland annat Patrick Dempsey, Ellen Pompeo, Chandra Wilson och Sandra Oh. Säsongen är 1010 minuter lång och består av 24 avsnitt, varav det sista avsnittet även finns i förlängd version. Säsongen släpptes 2010 och rekommenderas från 11 år. 

 

 

Recension:
Säsong 6 av Grey's anatomy var en klar förbättring av föregående säsonger. Jag vill fortfarande ha mer stora draman och läckra operationer istället för kärleksdraman, men serien börjar arta sig nu. Tidigare har jag stört mig på O'Malley och Stevens, men nu med att George är borta för gott och att Izzie blir en sidkaraktär som försvinner i mitten av säsongen, kan jag ärligt säga att jag mer eller mindre gillar alla karaktärer som finns kvar.

 

 

Det jag gillar med serien är att det finns många bra gästskådespelare i varje avsnitt. I säsong 6 är några exempel Mandy Moore (A walk to remember), Demi Lovato (Camp rock), Nora Zeketner (Heroes) och Missi Pyle (Friends). Vi får även vara med om ett återbesök från Addison Shepard (Kate Walsh) vilket uppskattas stort. De kvarstående huvudkaraktärerna - mestadels Sloan, Karev, "lilla" Grey och Bailey - genomgår stora karaktärsutvecklingar vilket gör att det känns som att serien rör sig framåt. Dramat mellan Meredith och Derek har dock och lov minskat; men inte upphört, men man kan ju inte få allt. Istället har ett nytt drama uppståt: mellan Christina, Owen och Teddy. Detta gjorde mig lite irriterad. Jag gillar dem som individer men inte som kärleksdrama. Det är lite väl tröttsamt. Även dramat mellan Torres och Robbins var lite utmattande.

 

 

Men trots att säsongen precis som sina föregångare var lite tradig och långdragen ibland så var det de två sista avsnitten ("Sanctuary" och "Death and all his friends") som gjorde störst skillnad. Jag har tyckt från början att serien är lite småseg och händelselös, men det stämde inte med avsnitt 23 och 24. De, speciellt avsnitt 23, var intensiva och spännande. Jag blev chockad flera gånger om och jag känner att detta är så nära perfekt som Grey's anatomy kan komma. De avsnitten var riktigt bra och känslosamma; någonting jag kallar för äkta drama. Om hela säsongen, eller åtminstone fler avsnitt, haft samma styrka skulle den ha fått ett betydligt högre betyg, men tyvärr var resten lite småluddigt och jag saknar mer spännande operationer och händelser. Men de två sista avsnitten var som sagt fantastiska. För första gången kan jag säga att serien överraskade. Orealistisk, ja, men överraskande och spännande.

 

 

Sammanfattningsvis var säsongen rätt bra, men serien har fortfarande många brister. Men nu har de sämre karaktärerna klippts bort från serien och bara de intresseväckande finns kvar. Tempot var rätt lugnt genom hela serien och den hade många bra gästskådespelare. Pulsen kom dock igång till det spännande dramat som uppstod i de sista avsnitten. Efter dem har jag väldigt höga förhoppningar för fortsättningen.

 

Grey's anatomy säsong 5 är från 2009 av Shonda Rhimes med bland annat Ellen Pompeo, Katherine Heighl, Sandra Oh och Patrick Dempsey i huvudrollerna. Säsongen är 995 minuter lång och består av 24 avsnitt. Den rekommenderas från 11 år.

 

 

Den här säsongen började rätt bra och smått dramatiskt, vilket jag verkligen uppskattade. Men precis som tidigare säsonger så fanns där inga stora händelser i säsongen. Dock är jag väldigt glad över att det inte var lika mycket relationsdraman som tidigare (Meredith och Derek gjorde trots allt bara slut en eller två gånger i den här säsongen!) men det kan också vara jag som har vant mig.

 

 

Jag är en sådan person som älskar mystik, spänning och passion och jag önskar att Grey's anatomy kunde få in mer sådant. För trots att mängden relationsdraman har sjunkigt så är det fortfarande alldeles för mycket kvar. Säsongen velar fram och tillbaka mellan svaga och starka avsnitt, men det kommer aldrig ett kraftfullt avsnitt laddat med drama. Vissa avsnitt kunde bli rätt långsamma men efter ett tag artade det sig. Säsongen som hethet var inte särskilt spännande men jag har rätt höga förhoppningar på fortsättningen, speciellt med tanke på att jag gillade slutet.

 

Jag är fortfarande väldigt besviken över att serien inte visar särskilt många medicinska saker. Kärleksdrama efter kärleksdrama blir för mig inte dramatiskt utan jag hade velat se större katastrofer fyllda med häftiga operationer och blod. I de tidigare säsongerna har det funnits några få sådana, inberäknade bomhot och båtkrasch, och det var dem jag fann mest intresssanta.

 

 

Jag är väldigt glad över att dramat mellan Meredith och Derek har börjat svalna men några av de andra förut unika relationerna börjar nu bli rätt tröttsamma. Ett exempel är Callie Torres. Trots att hon har bytt relationers så ser dem likadana ut och jag hoppas verkligen på något nytt på den fronten i nästa säsong. Men det jag stör mig allra mest på - och som jag blir hur sjukt uttråkad av som helst - är att Denne Duquette aldrig verkar lämna serien! Det är så sjukt tråkigt att följa en person som har varit död i över tre säsonger. Bort, bort, bort!

 

 

Jag gillar dock att man får återse Kate Walsh (Addison Shepard) i säsongen trots att hon tekniskt sett är ute ur serien. Jag tycker även att Patrick Dempsey, Sandra Oh, Ellen Pompeo, Justin Chambers och Chandra Wilson gör ett utmärkt jobb med sina karaktärers utveckling. Dock finner jag fortfarande T. R. Knight väldigt tråkig.

 

Sammanfattningsvis så var säsong 5 av Grey's anatomy bättre än säsong 4, men det finns mycket som fortfarande saknas. Det finns fortfarande för mycket relationsdraman och för få medicinska draman och jag skulle vilja ha mer mystik och spänning. Jag gillar de nya karaktärerna som har tillkommit seriens gång och är faktigskt för ovanlighetens skull glad över att få säga adjö till några av de gamla. Jag ser fram emot att se fortsättningen.

Grey's anatomy säsong 3 är regisserad av Shonda Rhimes och har bland annat Chandra Wilson, Ellen Pompeo,  Kate Walsh, Katherine Heighl och Sandra Oh som huvudskådespelare. Säsongen är 1050 minuter lång, fördelat över 25 avsnitt. Denna dramaserie är rekommenderad från 11, och släpptes 2008.

 

Handling:
"They are doctors, lovers and friends. Join the staff of Seattle Grace Hospital as they learn there are no easy cures for life’s challenges, and that each choice comes in shades of grey.

Capturing a Golden Globe® Award for Best Television Series – Drama in its scintillating third season, Grey’s Anatomy is the rare show that makes fans of both audiences and critics. It’s all pleasure and no guilt."

Recension:
Jag har verkligen älskat Grey's anatomy hittills, och därför blir jag lite ledsen när jag efter den tredje säsongen börjar fundera på om serien verkligen är något för mig. Förhoppningsvis var det bara en tillfällighet i säsong tre, men jag är lite orolig över att resten av serien blir likadan.

 

Jag absolut älskade den första halvan av säsongen. Tempot var riktigt högt, stämningen var båda lättsam och rolig samtidigt som den ibland var dyster och sorglig. Jag skrattade flera gånger och mitt humör var på topp. Och denna säsong hade även de bästa avsnitten hittills: "Walk on water" samt "Drowning on dry land". De var så otroligt spännande och överraskade och jag blev väldigt chockad.

 

 

Men. Den senare halvan var inte alls lika bra. Det blev alldeles för mycket relationsdraman istället för sjukhusdraman för min smak. Visst älskar jag karaktärerna och jag tycker att det är sjukt intressant att få vara en del av deras förhållanden, men serien är trots allt en sjukhusserie, och efter ett tag utan häftiga operationer, med bara kärleksgnabb, så blev det tyvärr långtråkigt. Jag är orolig över att resten av serien kommer koncentrera sig mer på relationerna än sjukhusdelen, för då kommer jag antagligen tröttna snabbare.

 

Till säsong två storgrät jag de sista avsnitten. Jag tyckte att de var otroligt vackra och sorgliga och jag visste knappt vad jag skulle känna. Däremot tyckte jag att slutet till säsong tre kändes lite antiklimatiskt. Det kändes som att, karaktärerna som gått igenom så mycket tillsammans, alltid försökte hitta ett sätt att bli osams och jag tröttnade mycket på det. Så när det slutade som det gjorde tänkte jag bara "det var på tiden". Det blev helt enkelt småtråkigt.

 

 

Jag gillar verkligen karaktärerna men vissa har tagit ett steg tillbaka. Jag har nog aldrig riktigt uppskattat George men i säsong tre börjar jag verkligen ogilla honom. Jag tycker att han är tjatig, gnällig, ihärdig och rent utav elak mot sina vänner. Däremot blev jag förvånad när jag upptäckte att jag inte alls gillar Christina lika mycket som tidigare. Hon var en av mina favoriter tidigare, men att hon alltid hamnar i gräl med Burke (som jag inte gillar alls) gör att jag tröttnar på henne. Men de andra karaktärerna känner jag har växt för mig.

Skådespelarna är fantastiska och jag vill ge en speciell eloge till Ellen Pompeo, Patrick Dempsey och Kate Walsh för sina fantastiska skådespelarinsatser. Dock tycker jag att Katherine Heighl inte gjorde alls lika bra ifrån sig som i säsong två, men jag håller tummara för henne i nästa säsong. Det var även många duktiga gästskådespelare med, bland anant Elizabeth Reaser som även spelar Esmé i Twilight.

Sammanfattningsvis var säsong tre av Grey's anatomy riktigt bra, och den hade med några av mina nya favoritavsnitt. Dock blandades in för mycket relationsdraman och jag kände att många avsnitt var tjatiga. Karaktärerna - och skådespelarna likaså - är underbara, och trots att säsong tre inte alls var lika känslosam som säsong två så rekommenderar jag dig att fortsätta se serien om du, precis som jag, var lite seg med att börja med den.