FAKTA

Längd: 10 tim 35 min.

Antal avsnitt: 12 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Thriller, drama, fantasy.

Skådespelare: Anna Paquin, Stephen Moyer, Sam Trammell, Ryan Kwanten, Rutina Wesley, Chris Bauer, Nelsan Ellis, Jim Parrack, Adina Porter, Carrie Preston, Michael Raymond-James, Alexander Skarsgård, Lizzy Caplan.

Nyckelord: Vampyrer, formbytare, mordmysterium.

Releasedatum: 25 november 2009.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

Jag har alltid ansett TRUE BLOOD vara en favorit. Varje gång någon frågar efter ett sexigt, blodigt serie-tips så är det den som jag rekommenderar. Men på senare tid har jag funderat: håller TRUE BLOOD med dagens mått? Det var trots allt åtta år sedan jag såg den. Kanske mitt minne börjar svika mig? Kanske har den inte åldrats väl? Så jag beslutade mig för att se om den första säsongen.

 

Den första säsongen av TRUE BLOOD är till och med bättre än jag minns. Vid första ögonkastet framstår den som väldigt ”trashy”, med ett klyschigt upplägg och en nästan fånig början. Men oh boy kommer den igång ordentligt och blir riktigt beroendeframkallande!

 

 

Det finns inte mycket att ogilla med TRUE BLOOD. Premissen är kreativ, och jag gillar att skaparna har tagit det uttjatade vampyrkonceptet och gjort något helt eget av det. Fast gamla vampyrskrönor tas fasta på, skämtas det friskt med stereotyper. Dessutom integreras satiriska gliringar och politiska budskap kring likabehandling och jämställdhet skickligt in i berättelsen, utan att det någonsin känns predikande eller krystat. Riktigt snyggt gjort, alltså!

 

TRUE BLOOD är för övrigt lätt att fastna för, och passar en väldigt bred publik. Serien är spännande och rå; romantisk och sexig; och inte minst rolig. Skådespelarna är duktiga, karaktärerna charmar sig snabbt in i tittarens hjärta, musiken är atmosfärisk och den dekadenta stilen skapar en väldigt tilltalande stämning. Jag gillar dessutom att serien inte tar sig själv på för stort allvar, men att det aldrig blir för tramsigt.

 

 

Så som svar på frågan huruvida serien håller med dagens mått, måste jag svara: riktigt bra. Den första säsongen av TRUE BLOOD är minst lika gripande och spännande 2020 som för åtta år sedan, och jag ser fram emot att se om resterande säsonger också.

 

BETYG: 7,5/10

Längd: 18 hr 29 min.

Antal avsnitt: 52 stycken.

Åldersgräns: 7 år.

Genre: Anime, äventyr.

Skådespelare: Iku Ôtani, Rica Matsumoto, Rodger Parsons, Shin'ichirô Miki, Unshô Ishizuka, Kayzie Rogers.

Inspelningsår: 1997 (nyrelease: 30 oktober 2017).

 

Längd: 10 hr 40 min.

Antal avsnitt: 16 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, urban fantasy.

Skådespelare: Paul Wesley, Ian Somderhalder, Candice King, Kat Graham, Zach Roering.

Releasedatum: 18 september 2017.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Jag föredrar onekligen början av The vampire diaries, där serien inte är urspårad. Men fast den åttonde – och sista – säsongen inte når upp till ”den gamla, goda tiden”, är den förvånansvärt fängslande.

 

 

Efter seriens katastrofala sjunde säsong hade jag inte räknat med någon försoning. Men här rycker serien upp sig, och återfick lite av den där myspysiga känslan som föregående säsong led brist om. Säsongen bygger även upp en nyfikenhet som gör att tittaren alltid vill veta vad som händer härnäst, och fast det mesta är lätt att förutse är det svårt att slita sig.

 

 

Den åttonde säsongens svaghet är dock de många klyschorna. Därtill är upplägget rörigt och själva slutet är både antiklimatiskt och lite smått förvirrande. Men som helhet är jag ändå glatt förvånad. The vampire diaries avslutas visserligen inte med perfektion, men är så pass tilldragande att jag gläds över att ha dett den.

 

Längd: 22 avsnitt.

Antal avsnitt:

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, övernaturligt.

Releasedatum: 2016–08–22.

Skådespelare: Paul Wesley, Ian Somderhalder, Kat Graham, Candice King, Zach Roerig, Matthew Davis.

 

 

 

 

 

Längd: 9 hr 58 mins.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Science fiction, rysare.

Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Kevin Dur-and, Richard Sammel, Mía Maestro etc.

Releasedatum: 2016-08-15.

Skapare: Guillermo del Toro, Chuck Hogan.

 

 

 

Fakta

Heroes Reborn är skapad av Tim Kring och utspelar sig efter Heroes. Huvudrollerna spelas av Jack Cole- man, Zachary Levi, Robbie Kay, Kiki Sukezane, Ryan Guzman, Rya Kihlstedt, Gatlin Green, Danika Yarosh, Toru Uchikado och Henry Zebrowski. Säsongen är 554 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 16 maj 2016 av Universal Sony.

 

 

Heroes Reborn börjar inte bra. Karaktärerna är bleka och avsnitten präglas av logiska luckor och klyschor. Att kvalitén på skådespelarnas prestationer därtill varierar enormt gör att det tar lång tid att komma in i serien. Det blir dock bättre. Framåt det sjunde avsnittet ökar intresset och spänningen tar vid. Skådespelare som vi känner igen från den ursprungliga serien tar mer plats, mystiken tätnar och karaktärerna djupnar. Fast serien inte är lika bra som Heroes utvecklas den till att bli riktigt fängslande.

 

 

Rya Kihlstedt spelar seriens bov: Erica Kravid. Trots hennes svaga introduktion visade hon sig vara en av seriens intressantaste nya karaktärer. Genom exempelvis till- bakablickar lär vi känna hennes drivkrafter och svagheter och via dessa uppstår empati. Kihlstedt gör en snygg skildring av henne och som tittare kunde jag inte undgå att heja på Erica, trots att jag egentligen stod på hjältarnas sida.

 

 

En annan skådespelare som gör intryck är Robbie Kay (Once upon a time). Dessvärre känns insatserna från bland annat Danika Yarosh (Retribution) och Ryan Guzman (The Boy Next Door) krystade. Det kompenseras dock utav att så många skådespelare från originalserien återses. Det är intressant att ta del utav hur karaktärernas liv förändrats efter Heroes avslut, och en känsla av nostalgi genomsyrar avsnitten. De karaktärer vi får återse är bland annat Noah, Hiro, Matt, Mohinder, René, Micah och Angela.

 

 

Heroes Reborn har engagerande mystik och knyter ihop de olika handlingstrådarna bra. Därtill bjuder den på humor och en del tankeväckande vändningar. Att serien har svackor i manuset, några svaga skådespelare samt upprepar vissa idéer från ori- ginalserien är stora svagheter, men allt som allt är jag nöjd. Fast serien är långt ifrån lika bra som Heroes är jag relativt tillfreds med resultatet. Om en fortsättning fanns skulle jag gärna se den.

 

Fakta

I den fjärde säsongen av Supernatural får vi se bland annat Jensen Ackles, Jared Padalecki, Misha Collins, Jim Beaver och Genevieve Padalecki i huvudrollerna. Säsongen är 859 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2008.

 

 

Den fjärde säsongen av Supernatural har både upp- och nedgångar. Å ena sidan är det en underhållande och intressant säsong, men samtidigt är den väldigt klyschig och överdriven.

 

 

Säsongens största tillgång är skådespelarna. Både Ackles (My Bloody Valentine) och Padalecki (Gilmore Girls) känns bekväma i sina roller och samspelet mellan dem ser naturligt ut. Karaktärerna de spelar har dessutom en hel del charm och många av replikerna är humoristiska. 

 

 

Serien är därtill intressant med sina mytologiska tankegångar, och det är fascinerande att följa de religiösa och teologiska inslagen. Dock kan jag också tycka att serien ofta blir för mycket: för överdriven och klyschig. Den är dessutom förutsägbar, väldigt upprepande och har ett stundtals krystat manus. Som tittare blir jag inte involverad i handlingen och det finns en distans mellan karaktärerna och mig som åskådare.

 

 

Som helhet tycker jag om säsongen tillräckligt mycket för att vilja se fortsättningen. Trots att effekterna inte är särskilt välgjorda och att manuset är klichéartat, så intresseras jag av mytologin och karaktärernas personlighetsark. 

 

Fakta

I den fjärde säsongen av Once upon a time får vi se bland annat Jennifer Morrison, Lana Parrilla, Josh Dallas, Emilie de Ravin, Ginnifer Goodwin, Colin O'Donoghue, Jared Gilmore, Robert Carlyle, Rebecca Mader, Sean Maguire, Kristin Bauer van Straten, Georgina Haig, Elizabeth Lail och Elizabeth Mitchell i huvudrollerna. Säsongen är 956 minuter lång, består av 23 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 19 oktober 2015.

 

 

Once upon a time är en kreativ serie med många olika lager. Trots att den baseras på sagor för barn så är berättelsen relativt komplex. I den fjärde säsongen fokuserar serien på tre aspekter: den inleder med en Frozen-parallell, går över till mörkrets drottningar som består av Maleficent, Ursula och Cruella de Vil, för att sedan avsluta med bokens författare. Handlingsparallellerna avbyter varandra på ett snyggt sätt och får tittaren att ständigt vilja se mer.

 

 

Enligt mig är den första halvan av säsongen bäst. Trots att jag minst sagt är trött på Frozen vid det här laget så tycker jag att Once upon a time lyckats mycket väl med den parallellen. De har utforskat den på djupet och får tittaren att bry sig om de temporära karaktärerna på bara några få avsnitt. Dessutom bjuder den första halvan på många begåvade gästskådespelare.

 

 

Elizabeth Mitchell (Lost) visar ännu en gång att hon är en fenomenal skådespelare. Hon äger verkligen sin roll och första halvan av säsongen står nästan enbart på hennes axlar. Även Georgina Haig (Road Train), och speciellt Elizabeth Lail (Model Airplane), imponerar stort. Karismatiska är de båda två och Lail tillför liv och charm till serien.

 

 

Kristin Bauer van Straten (True Blood) är ytterligare ett mycket välkommet tillskott till serien. Men självfallet är det inte bara gästerna som är värda att nämna. Lana Parilla (24) är häpnadsväckande begåvad. Hennes karaktär, Regina, har från början varit en av mina favoriter och det har varit otroligt roligt att få följa hennes resa. Parilla är en extraordinär skådespelerska och hon utstrålar både självsäkerhet och karisma. Många av hennes repliker är dessutom slagkraftiga och minnesvärda. Även Robert Carlyle (28 veckor senare), Emilie de Ravin (Lost), Jennifer Morrison (House m.d.) och Rebecca Mader (Lost) presterar utmärkt. Jag måste dock medge att jag fortfarande hyser stark motvilja mot Ginnifer Goodwin (Walk the Line) och Josh Dallas (Thor).

 

 

Jag avskyr tidshopp i filmer och tv-serier. Dock är tillbakablickarna i Once upon a time faktiskt något jag tycker mycket om. Jag tycker att det är väldigt intressant att få reda på mer om karaktärerna och se deras liv i sagovärlden. Dessutom ger tillbakablickarna många ledtrådar till huvudberättelsen, vilket kopplar samman dem på ett snyggt sätt. Därtill ger de nya perspektiv på karaktärerna vi trodde att vi kände.

 

 

Något som serien förlorar på i denna säsong är dock att många av sidkaraktärerna lägger beslag på stjärnglansen. Huvudkaraktärerna är inte lika centrala som de har varit tidigare och istället för att komplettera serien så tar sidkaraktärerna istället överhanden. Jag tycker att sidkaraktärerna är intressanta att följa, men eftersom fokus har skiftat så förlorar de huvudsakliga karaktärerna lite av djupet de hade i tidigare säsonger.

 

 

Once upon a time är inte en serie man tittar på för specialeffekterna. Jag skriver det en gång för alla: animeringarna är bedrövliga. De är inte det minsta verklighetstrogna och ärligt talat är de många gånger rent utav skrattretande. De mindre animeringarna fungerar ofta helt okej, men när det blir något större som exempelvis en drake eller en CGI-framkallad stad, är det rent utav eländigt. Dock kompletteras mycket av det av snygga, välgjorda och eleganta kostymer.

 

 

Säregna repliker är något som Once upon a time brister på. Den är ibland obehagligt klyschig och ofta faller allt bara på plats. Tråkigt nog har denna säsong också en några ”utfyllnadsavsnitt”, dvs. relativt utdragna avsnitt som finns där bara för sakens skull. Det ger en lite underväldigande känsla.

 

 

Avslutningsvis tycker jag mycket om den fjärde säsongen av Once upon a time. Trots svagheter som klyschor och animeringar så fängslar serien mig. Tack vare en komplex handling, intressanta karaktärer och begåvade skådespelare skapas ett beroende. Styrkan ligger i utforskandet av de klassiska sagorna, vilket ger serien en unik, nostalgisk och allmänt trevlig känsla. Säsongen är inte lika bra som sin föregångare, men tillräckligt för att skapa ett beroende.

 

Fakta:

I den sjätte säsongen av den övernaturliga tv-serien The Vampire Diaries får vi se Nina Dobrev, Paul Wesley, Ian Somerhalder, Kat Graham, Candice Accola, Zach Roerig, Michael Trevino, Matthew Davis, Michael Malarkey, Steven R. McQueen, Penelope Mitchelle, Jodi Lyn O'Keefe, Annie Wersching och Chris Wood i huvudrollerna. Säsongen är 928 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 21 september 2015.

 

"Elena börjar det andra året på college och är fast besluten att trycka undan sorgen efter att ha förlorat sin pojkvän och bästa vän. Men Damon återvänder, fast besluten att få henne att älska honom igen. Med Bonnie fängslad i en magisk fängelsevärld, Stefan i en tvist med Caroline och Mystic Falls under en anti-magi-förtrollning, kommer det att bli möjligt för Elena att finna lyckan?"

 

De tre första säsongerna av The Vampire Diaries är riktigt bra. Därefter blir varje säsong allt sämre och allt mer klyschig. Visst har den här säsongen många härliga stunder, men den är utan tvekan den sämsta säsongen hittills. Den är helt enkelt för mycket.

 

 

Den här säsongen är så klyschig och förutsägbar att jag satt och suckade och himlade med ögonen till varje avsnitt. Den är otroligt tradig. Karaktärerna får ofta chansen att ordna sina problem, men på grund av dumdristiga val dras de ut. Aspekter som hade kunnat ordas upp efter bara några avsnitt genomsyrar istället hela säsongen. Varje gång serien får en chans att utvecklas så tar den ett steg tillbaka och ältar lite till på det gamla. Dessutom faller för mycket bara på plats och som tittare behöver man inte tänka mycket på egen hand vilket gör att det känns som att serien daltar med en.

 

 

De senaste säsongerna har The Vampire Diaries upprepat samma misstag om och om igen. Det är kärleksdraman hit och dit, karaktärerna gör medelmåttiga försök att stoppa skurken, döda karaktärer återvänder och så vidare. Det mesta av deras bekymmer skulle lätt kunna lösas med kommunikation, och man tycker ju att de borde ha lärt sig det vid det här laget. En annan sak jag stör mig på är att magin växlar mellan att kännas allsmäktig och meningslös: som om kraften förändras för att passa de olika situationerna, vilket både känns klyschigt och löjligt.

 

 

Inte nog med att serien upprepar samma misstag: den upprepar också samma händelser. Det märks att skaparna börjar få idébrist, för vi får se näst intill identiska scener som i tidigare säsonger. Det är tråkigt att serien inte längre känns fantasifull, utan bara återanvänder samma saker om och om igen. Det gäller inte alltid samma karaktärer, men problemen och målen verkar ha satts på repeat. Dessutom tar serien upp ett gäng handlingsparalleller som inte leder någon vart.

 

 

Jag berörs inte längre av serien. Jag minns att jag i de första säsongerna grät rätt mycket, men vid det här laget har man lärt sig att de som dör nästan alltid kommer tillbaka. Det gör att seriens försök att påverka tittaren känslomässigt istället faller platt.

 

 

Skådespelarna är dock duktiga och de gör sina karaktärer otroligt charmiga. Dock kan jag inte riktigt se en ljus framtid för serien: både för att den länge gått utför, men också för att Nina Dobrev beslutat sig för att sluta. Dobrev, som spelat Elena, har varit seriens katalysator och den centrala personen från första början. Visst kunde Elena bli lite frustrerande ibland, men jag ser ändå The Vampire Diaries som hennes serie. Dessutom är Dobrev en fantastisk skådespelerska och serien kommer inte att bli densamma utan henne. Det är som om Jim Parsons skulle sluta från The Big Bang Theory: ibland är det en enda skådespelare som håller upp resten av serien.

 

 

Jag vet att den här recensionen har varit negativ, men säsongen är verkligen inte dålig. Jag är bara besviken över att The Vampire Diaries, som började starkt och har så mycket potential, inte tar vara på sina möjligheter. Det har blivit en serie som fokuserar på längd och inkomster, istället för kvalité. Det märks genom att serien utvecklas långsamt, att de mesta problemen ältas och att serien inte vågar ta några risker. Jag kommer att fortsätta följa The Vampire Diaries till dess sista säsong, men hoppas att slutet kommer snart så att minnet av serien förblir positivt.

 

I den sjunde och sista säsongen av True Blood, baserad på böckerna av Charlaine Harris, får vi se Anna Paquin, Stephen Moyer, Sam Trammell, Ryan Kwanten, Chris Bauer, Nelsan Ellis, Carrie Preston, Alexander Skarsgård, Deborah Ann Woll, Kristin Bauer van Straten, Lauren Bowles och Anna Camp i huvudrollerna. Säsongen är 539 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 10 november 2014.

 

Den sista säsongen av True Blood har fått väldigt många negativa recensioner. Och visst, det är definitivt inte den bästa säsongen, men jag tycker inte alls att den är dålig. Tvärt om, så uppskattade jag den rätt mycket och tycker att det blev ett bra avslut på serien.

 

 

Säsongen har med både humor och spänning. Varje avsnitt är på sitt sätt underhållande och True Blood fick mig att skratta flera gånger. Samtidigt tycker jag också att manuset är mycket mer välskrivet än exempelvis i den sjätte säsongen, där allt togs alldeles för långt. Antalet övernaturliga varelser har tack och lov minskat drastiskt och säsongen fokuserar nästan helt och hållet på vampyrerna och karaktärsutveckling.

 

 

Skådespelarna är fantastiska. Några av mina favoritkaraktärer är Pamela som spelas av Kristin Bauer van Straten, Ginger som spelas av Tara Buck och Sarah som spelas av Anna Camp. De gör allesammans så otroligt bra arbeten och roar verkligen mig som tittare. Jag gillar verkligen att Anna Camp blir en större del av serien och hennes parallel är riktigt intressant att följa.

 

 

Även skådespelarna som står i centrum; som Anna Paquin, Alexander Skarsgård, Stephen Moyer, Ryan Kwanten och Chris Bauer presterar utmärkt och fängslar tittaren från början till slut. Alla karaktärerna utvecklas väldigt mycekt i denna säsong, och det är fascinerande att få följa deras resa.

 

 

Någonting jag dock har att klaga på är alla Bills minnen som dyker upp lite stup i kvarten. Jag finner många av dem irrelevanta till handlingen och störs av att resten av berättelsen avbryts för att se vad Bill gjorde för några hundra år sedan.

 

 

Allt som allt så gillade jag True Bloods avslut. Visst håller säsongen inte samma klass som de första fyra säsongerna, men den är betydligt mycket bättre än föregående säsong och den fängslade mig som tittare samt både underhöll och engagerade mig. Säcken dras ihop på ett snyggt sätt och vi får avslut för de flesta parallellerna. Trots att slutet känns aningen utdraget så är jag faktiskt nöjd med hur allt slutade.

 

 

I den femte säsongen av The Vampire Diaries får vi se Nina Dobrev, Paul Wesley, Ian Somerhalder, Steven McQueen, Candice Accola, Kat Graham, Zach Roerig, Michael Trevino och Michael Malarkey i huvudrollerna. Säsongen är 886 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den släpptes 22 september 2014 och rekommenderas från 15 år. Serien baseras på böckerna av L. J. Smith och skapas av Julie Plec.

 

The Vampire Diaries är en serie som jag är sjukt kluven till. Jag älskade de tre första säsongerna, men den fjärde säsongen förstörde nästan allt. Denna säsong har inte återgått till att bli lika bra som de första säsongerna - och det tror jag inte heller att serien någonsin kommer att göra - men den var definitivt inte lika dålig som sin föregångare. Nu är serien snarare en guilty pleasure än en favorit.

 

Jag börjar med det negativa så att jag har det överstökat. Säsongen hade alldeles för många logiska luckor; för många sammanträffanden, lösa trådar och saker som helt glöms bort och aldrig förklaras. Det är sådant jag verkligen kan störa mig på; att något löser sig alldeles för lätt. Inte nog med att det gör mig som tittare aningen förvirrad, utan det gör också att den känns slarvigt genomförd.

 

Säsongen är också enformig, överdriven, väldigt förutsägbar och klyschig. Det känns som att Julie Plec vill ha allting med i serien; och det blir helt enkelt för mycket. Det finns en hel del slumpmässiga handlingsparalleller och varelser som plötsligt dyker upp ur tomma intet och det känns som att Plec börjar få idébrist. Ett som är säkert är att jag tröttnat på alla återuppståndelser och dubbelgångare. Enligt mig ska det som har dött förbli dött, men den regeln följer inte The Vampire Diaries; vilket gör att man till sist inte bryr sig. Som tittare har man lärt sig att majoriteten kommer tillbaka från de döda, och det tar kål på spänningen. Och på tal om dubbelgångare; det var interssant så länge det bara var Dobrev som spelade dem; men det blev för överdrivet när även Wesley fick spela flera.

 

Säsongen är också extremt upprepande. Inte nog med att man får vara med när karaktärerna återberättar för varandra scener som precis hänt, utan vi får bokstavligen se samma scener som i tidigare säsonger, i form av minnen och drömmar, och det är rätt störande. Hade det bara varit korta glimtar; visst. Men nu gäller det flera minuter där vi får se saker vi redan upplevt.

 

Jag stör mig tyvärr också på huvudkaraktären Elena. För det första kretsar säsongen alldeles för mycket kring henne. I tidigare säsonger kände jag ändå att perspektiven fördelades jämt, men denna handlar egentligen endast om hur allt påverkar Elena. Och det jag stör mig på är hur hon har gått från oskyldig och moralisk till en mesig hycklare. Dock spelar Dobrev henne såpass bra att jag ändå förlåter Elenas brister.

 

Jag vill också ta upp att det hela tiden dyker upp nya bovar, vilket stör mig lite. Varje säsong har en egen bov och boven från den gamla säsongen blir antingen mesig eller dödad. Mer finns det inte att skriva om det och nu finns bara en negativ sak kvar; innan jag går över till det positiva. Den första halvan av femte säsongen var ärligt talat rätt tråkig, men sedan blev den betydligt bättre. Och trots allt negativt så gjorde de positiva delarna att jag faktiskt gillade säsongen rätt mycket.

 

Skådespelarna är rent av fantastiska. Somerhalder, Wesley, Accola och Graham är allesammans riktigt begåvade, men den som egentligen gör att skådespelarprestationerna får en WOW-känsla är Nina Dobrev. Hon har en fantastisk talang och är det så att seriens händelser inte berör dig så lovar jag att Dobrev ändå lyckas. Det är tack vare henne som jag faktiskt grät två gånger till säsongen (avsnitt 15 och 22), trots att jag egentligen inte brydde mig om vad som hände. Trots att hon spelar tre personer i denna säsong, så tänker man faktiskt inte på att de spelas av samma skådespelare. Man behöver aldrig undra vem som är vem, utan det lägger man märke till direkt tack vare Dobrevs otroliga förmåga.

 

En annan positiv sak är musiken. The Vampire Diaries är nog den serie som jag anser har den bästa moderna musiken. Andra serier, exempelvis Game of thrones och Heroes, har förstås också fantastisk musik, men den är ofta väldigt säregen för just den serien. The Vampire Diaries har nytolkade låtar som passar in i dagens samhälle, samtidigt som de såklart är perfekta för seriens händelser. Några favoriter från säsong 5 är låtarna Bad things, Fitzpleasure, Don't deserve you och With love.

 

Trots allt negativt som jag har räknat upp så älskar jag fortfarande serien. Varje tråkig scen kompenseras med en mycket bättre scen. Varje fånig händelse glöms bort tack vare de fantastiska skådespelarna. Och varje idiotisk logisk lucka försvinner snabbt ur minnet för att man vill veta vad som händer härnäst. Egentligen spelar det ingen roll hur mycket negativt jag kommer på om säsongen; jag gillade den ändå. Den hade en ständig känsla av närvaro och passion; att skådespelarna verkligen bryr sig om sina karaktärer och att de kämpar för att göra serien bra.

 

 

Säsong 5 var alltså fullt acceptabel och jag ser fram emot att se mer. Jag är nyfiken på fortsättningen, fast att jag är säker på att serien aldrig kommer att återfinna sin forna glans. Detta var verkligen en guilty pleasure; för trots att jag nästan bara kommer på negativa saker om den så älskar jag den ändå.

 

 

Den sjätte säsongen av True Blood är den näst sista i serien. Säsongen är 524 minuter lång och består av 11 avsnitt. I huvudrollerna får vi se Anna Paquin, Alexander Skarsgård, Stephen Moyer, Sam Trammell, Ryan Kwanten. Rutina Wesley, Chris Bauer, Nelsan Ellis, Deborah Ann Woll och Kristin Bayer van Straten. Serien rekommenderas från 15 år och släpptes 4 juni 2014.

 

Handling:
"Med Myndigheterna i lågor, True Blood som bristvara, och människor i öppen konflikt med vampyrer, uppstår en mängd nya hot för människo/fehybriden Sookie Stackhouse och hennes allierade, som utrustar sig med nya anti-vampyr vapen och ett högteknologiskt interneringsläger. Under tiden förbereder sig Sookie och Jason för ett möte med deras föräldrars mördare, Warlow."

Recension:

Tyvärr måste jag skriva att den sjätte säsongen i True Blood-serien är den hittills sämsta. Självklart håller den en väldigt hög klass jämfört med många andra serier, men i kontrast till de andra säsongerna i serien var den en besvikelse.

 

Säsongen har inte kvar den charm resten av serien hade. Tidigare har jag skrattat, gråtit och skrikit, men den sjätte säsongen väckte inte några starka reaktioner hos mig. Den känns helt enkelt plattare. Spänningen har minskat och säsongen är mycket mer förutsägbar än tidigare.

 

Säsongen är också mycket mer övernaturlig - och därmed orealistisk. Nu finns inte bara féer, vampyrer, hamnskiftare, varulvar, meanader, häxor och gudar, utan nu finns också individer som kan teleportera, se framtiden och andra överdrivna, magiska saker. Allt detta bidrar till att säsongen får ett mycket svagare koncept och handling.

 

Antalet intima scener har också sjunkigt drastiskt. Det verkar som att sexscenerna minskar mer och mer för varje säsong. Förut tyckte jag att det var bra; det lämnade större plats till en starkare handling, men i sjätte säsongen är det en av de få sakerna som är som förr, vilket gör att det blir trist när även det minskat. Och eftersom det inte heller finns lika mycket våld som förut så är blir säsongen inte lika hjärtekrossande.

 

 

Skådespelarna är såklart fortfarande fantastiska men av någon anledning känner jag att de inte presterar lika bra som vanligt. Kanske är det för att karaktärerna ändrats så mycket, men på något sätt känns alla skådespelare mer tankspridda än vanligt, och de får inte fram den charmanta känslan de enkelt lyckades leverera förr. Tycker också det är synd att inte Alexander Skarsgård snackade mycket svenska i denna säsong - jag minns inte ens att han gjorde det över huvud taget.

 

 

Allt som allt var säsongen bra, men jämfört med tidigare säsongerna var det utan tvekan en stor besvikelse. Jag hoppas verkligen att den sista säsongen tycker upp sig och blir en full-poängere, för säsong 6 av True Blood var inte en ny favorit.

Andra säsongen av Supernatural är regisserad av Eric Kripke och har Jared Padalecki och Jensen Ackles i huvudrollerna som Sam och Dean. Säsongen är 868 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den spelades in 2006-2007 och rekommenderas från 15 år.

 

Recension:
Som ni vet gillade jag inte första säsongen alls. Jag tyckte att den hade en dålig handling, dåliga effekter och tråkigt manus. Och trots att många av dessa ingredienser fortfarande stämmer överens med säsong 2 av Supernatural så måste jag skriva att den var otroligt mycket bättre än första säsongen.

 

Jag har märkt en tydlig förbättring när det kommer till karaktärer och handlingen, men trots det klassificerar jag inte riktigt serien som "bra". Effekterna är fortfarande usla och många monster ser rätt fåniga och overkliga ut. Dock gillar jag att andra säsongen var mer sammanhängande än den första, men trots det känns det som att man kan hoppa över rätt många avsnitt utan att man missar någonting viktigt.

 

I säsong 2 av Supernatural har jag börjat se mer av den charm Dean har, som jag hört så många prata om. Jag gillar honom som karaktär och gillade att både han och Sam blev mer färgglada i denna säsong. Första halvan av säsong 2 tycker jag var ungefär samma kvalité som säsong 1, men sedan blev det faktiskt bättre. Mitt favoritavsnitt var speciellt "What is and what should never be", där vi får se hur Sams och Deans liv hade sett ut om inte händelserna i säsong 1 hade hänt.

 

Avslutningsvis vill jag skriva att säsong 2 var betydligt bättre än den första, men serien har fortfarande mycket att förbättra innan jag kan påstå att jag gillar den. Jag är väldigt nyfiken om den kommer att fortsätta att förbättras för varje säsong eller om detta var ett undantag. Jag tycker att handlingen och karaktärerna har utvecklats sedan förra säsongen, men effekterna är fortfarande lika dåliga och tillgjorda. Man kan också hoppa över många avsnitt utan att förlora något i handlingen, och tittaren vet tydligt vilka av karaktärerna som går säkra - vilket förstås bidrar till att det inte blir någon större spänning. Jag tyckte helt enkelt att det var en förutsägbar men helt OK säsong.

Första säsongen av Supernatural har Jared Padalecki och Jensen Ackles i huvudrollerna. Säsongen är 897 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den släpptes 2007 och rekommenderas från 15 år.

 

 

Jag hade höga förhöppningar när det kom till Supernatural och skaffade därför hem de tre första säsongerna på samma gång. Jag hade hört mestadels bra saker om serien och var riktigt taggad att börja med den. Men nu efteråt ångrar jag att jag köpte tre säsonger av den, för trots att serien inte var ett bottennapp så levde den definitivt inte upp till sitt rykte. Tyvärr är detta en negativ recension så är du ett hard-core fan av Supernatural så bör du sluta läsa nu.

 

Det första jag tänkte på när jag började titta på Supernatural var hur otroligt B allt kändes. Den var väldigt dåligt gjord när det kom till effekter och animeringar och monstrena såg helt enkelt inte troliga ut. Sedan kände jag att serien var alldeles för orealistisk och överdriven. Det har ingenting med de många övernaturliga varelserna att göra - de var ett plus - eftersom jag älskar legender och myter och tyckte det var kul att de kom till liv i serien. Men karaktärerna, handlingen och hur allting var utformat kändes helt enkelt otroligt fejkat.

 

 

Sedan tyckte jag att det inte fanns en tillräckligt tydlig och sammanhängande handling. Många av avsnitten kändes rent av onödiga, som om det inte skulle göra någonting alls om man hoppade över dem. Handlingen var helt enkelt inte kontinuerlig och det var inte svårt att hitta mönstret på uppbyggnaden. Nästan alla avsnitt börjar med att ett övernaturligt mord sker, sedan får Sam och Dean reda på det och börjar diskutera om det verkligen är övernaturligt. När de väl konstaterat att det är något paranormalt tar de åt sig en falsk identitet och räddar till sist dagen. De blir aldrig skadade och spänningen kommer inte igång eftersom varje avsnitt är uppbyggt på samma sätt. Att serien var väldigt förutsägbar gjorde också att den inte väckte några känslor hos mig.

 

 

Det enda riktigt positiva jag kan säga om säsongen är att Dean kunde vara lite småcharmig ibland men tyvärr tar de negativa aspekterna överhanden. Sammanfattningsvis så är jag faktiskt besviken och ångrar att jag köpte så pass många säsonger av serien på en gång. Den var inte alls lika bra gjord som jag trott och allting kändes för orealistiskt och överdrivet. Med ett tydligt mönster och förutsägbara händelser väcktes inga känslor alls hos mig. Supernatural kunde bli rent av tråkigt eftersom jag som tittare visste att ingenting skulle hända huvudpersonerna. Jag hoppas verkligen att de följande säsongerna blir mycket bättre, för jag förstår för tillfället inte varför serien är så populär.

Den fjärde och sista säsongen av Heroes är regisserad av Tim Kring, och vi får återse Hayden Panettiere, Milo Ventimiglia, Masi Oka, James Kyson, Sendhil Ramamurthy, Ali Larter, Zachary Quinto och Jack Coleman i huvudrollerna. Den består av en volym; Redemption, som är 778 minuter lång och omfattar 18 avsnitt. Säsongen spelades in 2009 och rekommenderas från 15 år.

 

För att läsa recensionerna för de tidigare säsongerna, klicka här. Den fjärde och avslutande säsongen av Heroes är bra, men tyvärr inte lika fantastisk som resten av serien. Den är fortfarande väldigt spännande och charmig, men har tappat en del av mystiken och är lite mer utdragen. Dessutom har vissa av våra favoritkaraktärer - exempelvis Hiro - fått helt oväsentliga paralleller i denna säsong.


Vi får träffa på många nya fantastiska skådespelare i säsong fyra. Några exempel är Robert Knepper, Deanne Bray, Dawn Oliviri, Ray Park, Elisabeth Röhm, Tessa Thompson och Madeline Zima. Och med dessa nya karaktärer kommer också nytänkande krafter; häftigare än någonsin! Jag gillar verkligen de nya karaktärerna och finner dem otroligt fascinerande.


Själva handlingen i den fjärde säsongen är mycket annorlunda från de tidigare. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad, men känslan är inte alls detsamma som tidigare. Det känns nytt och fräscht, men samtidigt lite påskyndat. Serien är fortfarande intressant och underhållande att följa, men helt enkelt inte lika intressant.

 

Säsong fyra var helt klart den svagaste säsongen av Heroes, men den var definitivt inte dålig. Skådespelarna var fantastiska, handlingen bra och idiotiskt nog slutade säsongen i en spännande cliffhanger som vi aldrig lär få reda på något mer om eftersom denna säsong är den sista. Allt som allt var säsong 4 ett helt okej avslut på en fantastisk serie.

 

The vampire diaries säsong 4 är regisserad av Julie Plec. Huvudkaraktärerna spelas av Nina Dobrev, Ian Somerhalder, Paul Wesley, Candice Accola, Katerina Graham och Steven R. McQueen. Säsongen släpptes 6 november 2013 och är 1012 minuter lång, samt består av 23 avsnitt. Serien rekommenderas från 15 år.

 

Recension:
Den fjärde säsongen levde inte upp till mina förväntningar. Den var fortfarande acceptabel men serien börjar bli alldeles för överdriven nu. Mystiken är död och nu känns serien oftast väldigt fånig. Jag hoppas verkligen att det är en temporär svacka; annars finns en risk att jag inte kommer att följa serien längre.

 

Kort sagt var säsongen smått spännande, men jag saknar mycket av mystiken som fanns i de tidigare säsongerna. Mina favoritsäsonger är fortfarande säsong 2 och säsong 3, just för att de hade så många hemligheter och intriger, och jag känner att det saknades i denna säsong. Säsong 4 fokuserar mest på Elena, vilket jag ibland fann långtråkigt. Mina favoritkaraktärer är Katerina, Elijah, Klaus och Caroline, och jag föredrar när avsnitten växlar mellan de olika karaktärerna, inte centrerar kring en enda. Det fick jag bevisat när avsnittet "The originals" bara fokuserade på min favoritkaraktär Klaus: och jag tyckte att det var urtråkigt. Jag hade trott att det skulle vara superbra när min favorit var centrum, men det blev det inte. Alltså hade jag i helhet velat ha lite mer blandade paralleller, ungefär som i säsong 3.

Den tredje säsongen av Heroes är 987 minuter lång och består av 25 avsnitt. I huvudrollerna får vi återse Hayden Panettiere, Jack Coleman, Kristen Bell, Cristine Rose, Zachary Quinto, Milo Ventimiglia, Masi Oka, Ali Larter och Greg Grundberg. Säsongen spelades 2008 och rekommenderas från 15. Säsong 3 är skapad av Tim Kring och är uppdelad i två volymer; Villians och Fugitives.

Handling:
"Ett mordförsök på Nathan förändrar allt. Kort därefter flyr fångar från Företagets fängelse, och Pinehearst börjar få fram en formel för att ge vanliga människor förmågor. Tracy Strauss försöker ta reda på sitt ursprung, Sylar bestämmer var hans lojalitet ligger, Mohinder tar en allvarlig situation i egna händer och Hiro råkar höra en familjehemlighet. Hjältarna försöker leva normalt, men efter att en av deras egna avslöjar dem för presidenten bygger regeringen upp en testanläggning dit "speciella" människor tas. Detta är en säsong där liv skapas, förändras och tas."

Recension:
För att läsa recensionerna för de övriga säsongerna, klicka här. Den tredje säsongen av serien är definitivt ett uppryck från den föregående! Jag ska inte skriva att serien återgått till sin forna glans, men jag kan definitivt skriva att den tredje säsongen är fantastisk. Den är sjukt spännande, med nya saker som händer hela tiden, och den är fylld med mystik och många oförutsägbara överraskningar.

I den tredje säsongen får vi svar på väldigt många obesvarade frågor; svar som förändrar hur vi sett på båda de tidigare säsongerna. Men samtidigt tätnar mysterierna och fler frågor bildas. Jag älskar verkligen hur tät mystiekn är!

 

Säsongen är väldigt fartfylld men en stor del av säsongens förtjusning är tack vare de fantastiska skådespelarna. Jag behöver inte nämna att de ursprungliga skådespelarna är rent av otroliga, men det kan jag nämna är att Ali Larter, som varit med sedan första säsongen, tar sig an sin tredje karaktär i serien. Det dyker också upp en hel del nya karaktärer av stor vikt, som allesammans spelas av fantastiska skådespelare. Några exempel är Brea Grant (Homecoming) som spelar Daphne, Jessalyn Gilsig (Glee) som spelar Meredith Gordon, Jamie Hector (Max Payne) som Knox, Zeljiko Ivanek (True blood) som Emile Danko och David H. Lawrence XVII (My name is Wallace) som Eric Doyle.

 

Handlingen har förbättrats enormt sedan förra säsongen, som var lite svag på den punkten. Nu känns det som att serien har en betydelsefull handling med ett bra budskap, som kan vara till användning i dagens samhälle. Allt som allt så var säsong 3 av Heroes riktigt bra, och jag kan ärligt skriva att serien fortfarande är en favorit.

Fakta:
True Blood season 5 har bland annat Alexander Skarsgård, Anna Paquin, Carrie Preston och Chris Bauer som skådespelare. Säsongen är på 12 avsnitt, d.v.s. cirka 612 minuter. Precis som tidigare säsonger är den inom dramagenrén och baserad på böckerna av Charlaine Harris. Säsong 5 spelades in år 2011.

 

 

Recension:
Oh my... True Blood blir bara bättre och bättre för varje säsong. Som ni vet gillade jag inte första säsongen lika mycket som de andra, eftersom hela säsongen så gott som gick ut på att alla har sex med varandra. Andra säsongen var ändå en klar förbättring, och likaså tredje, trots att det ändå var mycket intima situationer. Och så kom fjärde säsongen och tog mig med storm - och nu femte. Wow!

 

 

Det finns trots allt mycket romantiska och sexuella scener kvar i serien, men inte alls lika mycket som i tidigare säsonger. Det avtar helt enkelt successivt från varje säsong, tillsammans med spänningens ökning. Femte säsongen är klart bäst hittills! Det jag gillade speciellt med säsong 5 var att man både fick återse gamla karaktärer som man inte sett på länge (ex. Russel Edgington och Steve Newman) samt att många nya karaktärer tillkommer, som Salome och Nora. Jag brukar inte gilla när nya karaktärer kommer in i en serie mitt i, eftersom man då har fått en massa känslor för de gamla huvudpersonerna och inte alls bryr sig om de nya. Men jag tycker att True Blood verkligen lyckades. Jag känner verkligen att jag älskade alla de nya personerna - vilket jag finner underligt men fantastiskt.

 

 

Säsongen började lite segt men efter några avsnitt var tempot extremt högt och spänningen på topp. Varje avsnitt slutade i en cliffhanger och gjorde att jag såg ut hela säsongen på bara två sittningar. Det hände så extremt mycket hela tiden och jag satt som på nålar inför nästa händelse. Och förutom spänning och tempo lyckades True Blood få in många roliga scener också och jag kunde skratta rätt ut på grund av ljudeffekter, musik och roliga kommentarer från karaktärerna (mestadels Pam). En annan sak jag älskar med serien är att den lyckas få med så många olika varelser utan att det blir överdrivet. Det finns gudar, infriter, feer och skiftare samt varulvar, spöken och vampyrer och så vidare. Det blir så överväldigande och så otroligt unikt med så många varelser och det är en av anledningarna till att jag blir beroende.

 

 

Jag gillar att det finns så mycket myter och legender med i serien. Första gången vi mötte på det var i säsong 2, med Maryann Foster som försökte tillkalla Dionysus. Det var vid det tillfället som jag kände mig kände mig fäst vid serien. Och nu i säsong 5 tas mytologin till en ny nivå när guden Lilith introduceras. Lilith är då en motsvarighet till djävulen, som Gud skapade först, enligt Bibeln. Jag tror inte på Gud men jag älskar mytologi i alla dess former, och därför blev jag överlycklig när Lilith fick en så otroligt stor roll i femte säsongen.

 

 

Säsong 5 förde med sig extrema karaktärsutvecklingar för alla inblandade. Karaktärerna kändes allesammans så otroligt mycket starkare än tidigare och många fick från att vara osäkra till bli orädda krigare. Man fick även se många tillbakablickar vilket förklarade många karaktärers beteenden. Jag måste också nämna att säsong 5 gav en helt ny nivå av vänskap och tillit mellan karaktärerna, och jag älskade helt enkelt gemenskapen som bildades.

 

 

Sammanfattningsvis var femte säsongen av True Blood otroligt bra, med fantastiska skådespelare och häftiga effekter. Spänningen var på topp och karaktärerna har förbättrats längs serien. Det finns många coola varelser och mycket mytologi. De intima scenerna har inte försvunnit men minskat drastiskt och nu är det mer koncentration på dramatiken istället för sexualiteten. Serien är extremt rolig och spännande och jag ser otroligt mycket fram emot säsong 6 eftersom den här säsongen slutade i en stor jäkla cliffhanger. Du ska dock inte se denna serie om du har problem med våld eller att se nakna personer (speciellt kvinnor).

Denna recension är då om den tredje säsongen om den populära Vampire Diaries som baseras på bokserien med samma namn av L.J. Smith. Seriens genré är romantik men även paranormal thriller. Säsongen kan du köpa här.

 

 

Fakta:
True blood säsong 4 är 628 minuter lång och består av 12 avsnitt. Den släpptes 2012 och rekommenderas från 15 år. Språket är både engelska och svenska. I huvudrollerna får vi se Alexander Skarsgård, Anna Paquin, Stephen Moyer, Sam Trammell, Ryan Kwanten, Rutna Wesley, Fiona Shaw, Kevin Alejandro, Marshall Allman, Kristin Bauer van Straten m.f. Trailern kan du se här. Säsongen baseras på boken Dead to the world av Charlaine Harris.

 

Handling: "En ny övernaturlig kraft r på uppgång i Bon Temps - magi - och livet för invånarna kommer aldrig att bli sig likt igen. Då den karismatiska häxan Marnie (Fiona Shaw) erbjuder lockande krafter hamnar Sookie (Anna Paquin) i en invecklad kärlekstriangel mellan en hämndlysten Bill (Stephen Moyer) och den f.d. vikingen Eric (Alexander Skarsgård). Tidigare allianser smulas sönder, nya relationer bildas och ingen går säker i säsong 4."

Recension:
Jag har alltid gillat True blood och precis som jag skrivit tidigare så blir serien bättre och bättre! Fjärde säsongen var slående. De erotiska scenerna har minskat drastiskt och ersatts av konstant spänning, men fortfarande finns mycket sex kvar. Jag älskade verkligen den fjärde säsongen av serien. Den hade väldigt högt tempo, många intressanta nya skådespelare (exempelvis Fiona Shaw) och mycket spänning och mystik. Efter varje avsnitt ville jag se mer. Karaktärerna har utvecklats väldigt mycket och många intriger har skapats under seriens gång. I fjärde säsongen är serien obehagligare än någonsin, och den har kvar sin råa känsla från tidigare.

 

 

Den fjärde säsongen lyckades få med många fler känslor än tidigare. Karaktärerna visar nya sidor som gör dem mer kompletta och lättare att visa sympati för. Jag tycker fortfarande att det är otroligt charmigt att de talar svenska i serien ibland och Skarsgård gör en lysande prestation. Hans karaktär, Eric, tar en oväntad vändning som Skarsgård fixar galant! Erics relation med Sookie växer och blir hjärtekrossande romantisk.

 

 

 

Det enda jag har att klaga lite på är början på det första avsnittet, som är lite överdrivet och ser småfånigt ut eftersom effekterna är uselt gjorda. Det börjar också bli lite väl många övernaturliga varelser också, med både formskiftare, vampyrer, varulvar, feér, häxor och så vidare. Men fjärde säsongen gör ändå att True Blood räknas som en av mina favoritserier, eftersom utvecklingen av handlingen, karaktärerna och spänningen var hög. True Blood är en serie som aldrig blir tråkig och som både lyckas vara otroligt sexig, våldsam och rolig. Ena stunden skrattar man och den andra hoppar man högt i luften. Den oförutsägbara delen i serien gör den till mycket sevärd.