T2 Trainspotting

Regissör: Danny Boyle.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ewan McGregor, Robert Carlyle, Ewen Bremner,  Jonny Lee Miller, Shirley Henderson.
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Först kom det lysande tillfället. Sedan kom sveket. Nu har tjugo år passerat och mycket har förändrats, men en hel del är sig fortfarande likt. Renton måste återvända till den enda plats han någonsin kan betrakta som sitt hem – och där väntar de på honom: Spud, Sick Boy och Begbie."
 
Jag har faktiskt inte mycket att säga om T2 Trainspotting. Jag har inte sett föregångaren, och i detta fall känns det essentiellt för att förstå vad som försiggår. Jag hade nämligen riktigt svårt att begripa T2 och blev inte riktigt klok på den skruvade, men till synes tunna, handlingen. Jag tycker om många av skådespelarna och intresserades av karaktärerna, men utan vidare bakgrundsinformation kändes filmen som helhet rätt livlös och intetsägande. Som ny tittare gav T2 mig inte mycket att gå på.
 

Gold

Regissör: Stephen Gaghan.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Edgar Ramírez, Bryce Dallas Howard, Corey Stoll, Toby Kebbell, Bill Camp
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Kenny är en guldletare, lurendrejare och drömmare som är på desperat jakt efter det stora genombrottet. Han slår ihop med den beryktade geologen Mike Acosta för att genomföra försök att finna en stor guldfyndighet i Indonesiens otillgängliga djungel."
 
Gold hade troligen varit bättre om den varit mer unik. Men det känns som att filmen inte vågar ta ut svängarna. Den håller sig nämligen inom genrens typiska mall och tillför ingenting nytt. Klyschorna hopar sig på varandra, och resultatet blir ett livlöst och utdraget drama.
 
Kenny letar desperat efter guld. 
 
Filmen är rätt tung, och på grund av den tunna handlingen fångas aldrig tittarens intresse. Tempot är långsamt, och fast de duktiga skådespelarna underhåller från början till slut har Gold inte det där lilla extra som gör den sevärd. Istället känns den som en i mängden, oförmögen att gripa tag eller beröra. Det är en sådan film som inte direkt är dålig, men som inte heller har ett påtagligt värde eller syfte.
 

20th Century Women

Regissör: Mike Mills.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 58 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Annette Bening, Elle Fanning, Greta Gerwig, Billy Crudup, Lucas Zumann.
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Dorothea är en bestämd, ensamstående mamma i 50-årsåldern som uppfostrar sin tonårsson Jamie i en tid präglad av kulturella förändringar och uppror. Hon vänder sig till två yngre kvinnor i sin närhet för hjälp med att uppfostra honom då hon tror att hon inte räcker till."
 
Jag är besviken på 20th Century Women. Det är nämligen en snygg och välspelad film som inte alls var i min smak. Vanligtvis har jag inte problem med filmer som fokuserar mycket på dialog och relationer, men i denna händer för lite för att ett intresse ska väckas. Jag hade hört att filmen skulle vara tankeväckande och rolig, men det upplevde jag aldrig. Istället satt jag uttråkad. 
 
Jamie omges av flera starka kvinnor. 
 
Enligt mig är 20th Century Women för lång och förutsägbar. Den är också alldeles för ”vanlig”. Den förvånar mig aldrig, utan håller sig inom den typiska ramen för modernt drama. Fast den berättar en intressant historia om hur en killes uppväxttid under 1900-talet påverkades av kvinnorna runt omkring honom greps jag aldrig tag. Ett mer originellt manus hade behövt för att fängsla.
 

The Handmaiden

Regissör: Chan-Wook Park.
Genre: Thriller, drama, romantik.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Min-hee Kim, Tae-ri Kim, Jung-woo Ha, Jin-woong Jo, Hae-suk Kim, So-ri Moon.
Releasedatum: 2017–05–29.
Distributör: Njutafilms.
 
"Med uppsåt att lura Lady Hideko på hennes förmögenhet lyckas Sook-Hee få anställning hos henne som kammarjungfru. Men oväntade känslor uppstår mellan dem, samtidigt som mannen bakom komplotten visar sig ha helt andra planer för Sook-Hee."
 
 
The Handmaiden är en koreansk thriller som baseras på boken Fingersmith av Sarah Waters. Filmen är indelad i tre delar: varav de första följer samma händelser ur två olika synvinklar, medan den tredje fungerar som gemensam fortsättning. Detta sätt att organisera händelserna på håller tittaren ständigt engagerad, eftersom bytet av perspektiv avslöjar nya, spännande intriger som förändrar det vi trodde att vi visste.
 
Sook-Hee spionerar på Lady Hideko. 
 
The Handmaiden må ha en udda och stundtals rörig handling, men den är inte desto mindre intressant. Filmen är härligt atmosfärisk och de många intrigerna bygger upp en tät spänning. Jag tycker riktigt mycket om ”alla lurar alla”-konceptet, och blev imponerad över filmens många vändningar. Dessutom häpnades jag över hur vacker den är. Fotot, miljöerna, kostymerna… allt har en otrolig detaljrikedom som påvisar hur genomtänkt filmen är.
 
Det visar sig att mer ligger bakom händelserna än vad Sook-Hee vet om. 
 
Filmens svaghet är längden. Mycket krävs för att hålla tittarens intresse i två och en halv timme, och The Handmaiden lider stundtals av ett långsamt tempo. Handlingen känns utdragen och tunn i förhållande till speltiden, och många scener hade kunnat klippas bort för att få ett mer intensivt händelseförlopp. Exempel på scener som hade kunnat kortas ner är sexscenerna. Den passionerade relationen mellan Sook-Hee och Hideko är klockren, men de grafiska sexscenerna tar upp för mycket plats. The Handmaiden känns betydligt mer erotisk och explicit än Fifty shades of Grey, och efter en handfull heta scener kände jag mig mättad och ovillig att se fler.
 

Exfrun

Regissör: Katja Wik.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Ellen Olaison, Maria Sundbom, Nina Zanjani, Iza Boëthius, Karl Linnertorp.
Releasedatum: 2017–07–03.
Distributör: Universal Sony.
 
"Flickvännen Klara är nyförälskad och vill inget hellre än att umgås med Jacob. Tvåbarnsmamman Anna tar tiden på sin man Jesper när han kokar välling. Exfrun Vera kan inte släppa taget om sin exman."
 
 
 
Exfrun är en av årets hittills sämsta filmer. Det svenska dramat är energilöst, obegripligt utdraget och fruktansvärt tråkigt. Några få scener lockar fram ett leende, men för det mesta misslyckas Exfrun med att engagera. 
 
Anna gör sin välling 0,04 sekunder snabbare än Jesper. 
 
Förutom de bleka karaktärerna är mitt största problem med Exfrun handlingen, eller rättare sagt avsaknaden av en sådan. Filmen ger insyn i tre vanliga kvinnors liv, och vi får ta del utav sporadiska samtal, tvättider och sömnlösa nätter. Dessvärre saknas en röd tråd, och ingenting verkar hända av en anledning. Händelserna är osammanhängande och kvinnorna verkar inte höra ihop med varandra på något sätt. Det finns inget egentligt innehåll, och den så kallade tunna ”handlingen” träder aldrig fram.
 
Exfrun har svårt att släppa taget om sin före-detta man. hålle
 
Som helhet är Exfrun en riktig besvikelse. Filmer är ämnade att underhålla, men det misslyckas detta drama totalt med.
 

Live by night

Regissör: Ben Affleck.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 8 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Elle Fanning, Sienna Miller, Brendan Gleeson, Zoe Saldana, Chris Cooper.
Releasedatum: 2017–06–05.
Distributör: Warner Bros.
 
"Joe lever i den undre världen, men liknar inte de gangstrar han vägrar att arbeta för – han är uppriktig och har en stark uppfattning om rättvisa. Tillsammans med sitt skoningslösa gäng lämnar han Boston och beger sig till Tampa för att ge igen för det han utsatts för. Men fast hämnden är ljuv har den ett högt pris."
 
Live by night börjar intressant men förlorar efter ett tag sitt driv och sin röda tråd. Det är ett drama vars oengagerade dussinberättelse fylls upp till bredden med klyschor och stereotyper. Filmen är långt ifrån dålig, men saknar förmågan att göra bestående intryck. 
 
 
Jag är personligen inte särskilt förtjust i Ben Affleck – varken som skådespelare, regissör eller manusförfattare. Han saknar djup och inlevelse i sitt framförande, regin lider brist på nyskapande intuition och manuset känns styltigt. Som tur är medverkar många andra duktiga skådespelare i filmen, och de kompenserar till viss del för Afflecks svagheter.
 
 
Som helhet är Live by night en film som har lite av allt: på gott, och på ont. Vissa scener är riktigt spännande och fängslande, medan andra är så tråkiga att jag fick snabbspola förbi dem för att inte förlora intresset. Jag tröttnar snabbt på filmer som saknar originalitet, och tyvärr är Live by night en dussinfilm. En bra sådan visserligen, men en dussinfilm icke desto mindre.
 

Hidden figures

Regissör: Theodore Melfi.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 7 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Taraji P. Henson, Octavia Spencer, Janelle Monáe, Kevin Costner, Kirsten Dunst, Jim Parsons, Mahershala Ali.
Releasedatum: 2017–06–26.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Katherine, Dorothy och Mary var tre afroamerikanska kvinnor som arbetade för NASA och var hjärnorna bakom USA:s kamp mot Sovjetunionen i rymdkapplöpningen för att få astronauten John Gleen i omloppsbana kring Jorden."
 
Den inspirerande må bra-filmen Hidden figures skildrar en ofta förbisedd sida av USA:s segregering. Den har en intressant och djupt berörande berättelse, som med enkla men kraftfulla medel gör filmen oförglömlig. 
 
Dorothy, Katherine och Mary får chans att jobba på NASA. 
 
Hidden figures fastnar verkligen. Fotot är vackert, karaktärerna härligt skarpa och handlingen gripande. Skådespelarna berikar filmen med enastående prestationer, och deras kompetens gör att storyn känns mäktigare som film än bok. Detta förstärks också av att boken mest trycker på fakta, medan filmen framhäver humor och konflikter. Det gör att den aldrig blir tråkig, och fast filmen är över två timmar lång ville jag ha mer när eftertexterna började rulla.
 
Trots uppenbar begåvning måste Katherine bevisa sig själv. 
 
Men Hidden figures är inte perfekt. För det första är det otydligt hur lång tid som passerar under filmens gång. Sen anser jag också att slutet är lite för lyckligt. Det är egentligen tillfredsställande, men inger en missvisande känsla av allt blev bra för de tre kvinnorna. I själva verket behövde de fortsätta kämpa för rättvisa resten av sina liv, men detta framgår inte av filmen.
 
De tre kvinnorna stöttar varandra i vått och tort. 
 
Som helhet är Hidden figures en gripande, tankeväckande och djupt fascinerande film. Den kommer att leva kvar länge.
 

Måste gitt

Regissör: Ivica Zubak.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Can Demirtas, Lena Endre, Madeleiene Martin, David Nzinga, Jörgen Thorsson.
Releasedatum: 2017–06–19.
Distributör: Universal Sony.
 
"Metins problem är att han skriver om allt han ser, hör och gör. Namn och platser dokumneteras i minsta detalj. Så när han en dag upptäcker att hans dagbok är borta slår paniken till. Han vet att om polisen hittar den så kommer halva orten att åka fast. Skulle den dyka upp hos maffian, ja då är han död."
 
Måste gitt är en annorlunda, svensk komedi som underhåller med skarpa kulturkrockar. Fast balansen mellan allvar och ironi ibland känns oklar, är filmen onekligen rolig och de smått absurda scenerna lockar fram en del skratt.
 
Metin för dagbok över sitt liv. 
 
Dessvärre håller Måste gitt inte hela vägen. Efter ett tag börjar filmen kännas långrandig och utdragen, och fast humorn lättar upp stämningen emellanåt så är det lätt att tröttna. Dessutom skapas aldrig ett genuint engagemang för karaktärerna.
 
Lena hittar Metins dagbok och fastnar för innehållet. 
 
Som helhet är Måste gitt en okej film. Jag gillar den rappa humorn och de härliga kulturkrockarna, men förlorade intresset rätt så tidigt på grund av tempot.
 

La La Land

Regissör: Damien Chazelle.
Genre: Drama, musikal.
Längd: 2 hr 8 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Emma Stone, Ryan Gosling, Rosmarie DeWitt, J.K. Simmons, Callie Hernandez.
Releasedatum: 2017–06–09.
Distributör: Nordisk film.
 
"Den förhoppningsfulla skådespelerskan Mia möter jazzpianisten Sebastian i en bilkö och sakta men säkert utvecklar de ett förhållande. Men kan Mias och Sebastians kärlek överleva deras stora ambitioner? Finns det överhuvudtaget plats för stormande kärlek när man försöker slå igenom i Hollywood?"
 
Jag blev väldigt besviken på La la land, och enligt mig är det en mycket överskattad film. Jag tycker vanligtvis om musikaler, men blev inte alls imponerad av denna. Handlingen är blek, tempot långsamt och filmen som helhet känns som ett enda stort, intetsägande antiklimax.
 
Jag har svårt för båda huvudrollsinnehavarna. 
 
La la land gjorde inget större intryck på mig. För det mesta satt jag uttråkad, på grund av att inte mycket händer i filmen, eller så kröp det i huden för att scenerna kändes så stela. Jag har dessutom väldigt svårt för båda huvudrollsinnehavarna, då varken Emma Stone eller Ryan Gosling är skådespelare som jag tycker om. Vidare är själva musiken i sig okej, men samtidigt inte särskilt minnesvärd. Låtarna utmärker sig inte, och sångprestationerna sticker inte ut.
 
Det händer inte mycket i filmen. 
 
De missriktade lovorden indikerar att La la land är ett mästerverk, men filmen är inte alls så bra som den ger sken utav. Trots vissa förgyllande scener var dramats främsta förmåga att få oss i soffan att gäspa.
 

Fifty Shades Darker

Regissör: James Foley.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 2 hr 11 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Eric Johnson, Kim Basinger, Bella Heathcote.
Releasedatum: 2017-06-12.
Distributör: Universal.
 
"När Christian försöker vinna tillbaka Ana är hon villig att ge honom en ny chans om han går med på ett nytt upplägg. När de börjar bygga upp tillit till varandra igen dyker skuggor från Christians förflutna upp. Även Jack och Elena ansluter sig, fast beslutna att ödelägga parets hopp om en gemensam framtid."
 
Fifty Shades Darker har många brister. Handlingen är förutsägbar, dialogerna verklighetsfrämmande och dramat blir aldrig särskilt spännande. Dessutom skyndas viktiga nyckelscener förbi, och de uttryckslösa skådespelarna saknar kemi till varandra. Det är också lätt att störa sig på deras karaktärer – Christian med sitt kontrollbehov och Ana som ofta ändrar åsikt utan någon särskild anledning. Därför känns det nästan skamligt att medge att jag trots allt detta ändå tycker om filmen.
 
Anastasia ger Christian en ny chans. 
 
Filmen är riktigt snyggt utformad. Fotot är vackert och produktionen som helhet tilltalar med sin praktfulla miljö. Dessutom är det lätt att förstå varför Christian Grey är så lätt att förälska sig i. Fast jag inte stöttar hans kontrollbehov måste jag medge att det finns något mycket förföriskt med hans sätt att föra sig, och hans benägenhet att skämma bort och sätta Anastasia i första hand. Styrkan ligger alltså i att Fifty Shades Darker låter tittaren drömma sig bort, och fantasierna om en potentiell drömprins gör det ändå till en stämningsfull och romantisk tittarupplevelse.
 
För att vara erotisk romantik innehåller filmen inte många sexscener. 
 
Fifty Shades Darker förför med sin skönhet och lockar sensuellt med drömmen om evig kärlek. Egentligen är det inte en bra film – ändå finns något ack så tilltalande med den.
 

Lion

Regissör: Garth Davis.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 58 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sunny Pawar, Dev Patel, Rooney Mara, David Wenham, Nicole Kidman, Abhishek Bharate.
Releasedatum: 2017-06-12.
Distributör: Universal.
 
"Femårige Saroo kommer bort från sin familj och hamnar i Calcutta, helt ensam hundratals mil hemifrån. Efter en tid som gatubarn blir han adopterad av ett par i Australien och får av dem all den kärlek och omvårdnad han så länge saknat. Men minnet av sin biologiska familj bär han alltid inom sig."
 
Lion är uppdelad i två delar. I den första delen får vi följa unga Saroo som kommer bort från sin familj och kämpar för att hitta hem igen. Det är en oerhört gripande och rent utav uppslukande berättelse. Fast vissa sekvenser skyndas förbi är det omöjligt att slita sig, då det är nästintill förkrossande att se lilla, oskyldiga Saroo råka ut för så mycket hemskt. Sunny Pawar – som spelar unga Saroo – är dessutom lysande. Inte många barnskådespelare har lyckats övertyga och beröra mig som han.
 
Sunny Pawar, som spelar lilla Saroo, imponerar stort.  
 
Filmens andra halva skildrar Saroo 25 år efter händelserna i början. Tyvärr tappar Lion rätt mycket här. Som tittare uppdateras vi inte om vad som har hänt under åren som gått, och vuxna Saroo utforskas inte lika grundligt som hans femåriga jag. Dessutom är inte själva handlingen lika engagerande i denna del. Tempot är långsammare, och det är inte lika spännande att följa Saroos identitetskris och Internetsökningar som hans kamp för överlevnad i Calcutta. Lion tappar alltså gnistan, vilket är synd med tanke på hur stark filmens början är.
 
Filmen håller inte samma kvalité rakt igenom. 
 
Som helhet är Lion ett bra drama. Fotot är vackert, skådespelarna duktiga och handlingen gripande. Men mest intressant är filmens första halva, och närmare slutet tappar Lion den gnista som gjorde början så fängslande.
 

Jackie

Regissör: Pablo Larraín.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Caspar Phillipson.
Releasedatum: 2017-06-05.
Distributör: Universal Sony.
 
"Direkt efter mordet på maken president John F. Kennedy tvingas Jackie i djup sorg och chock in i en kamp för att bevara arvet efter sin make och den gemensamma värld de skapat av kärlek."
 
 
 
Jackie visade sig inte vara lika bra som förväntat. Fast den är välspelad och har en intressant berättelse lyckas den helt enkelt inte nå fram. Manuset känns stelt, tempot långsamt och karaktärerna distanserade. Den gråtmilda musiken gör det tydligt att filmen vill beröra, men allt görs så pass osmidigt att jag aldrig försätts i rätt känsloläge.
 
Det lyckliga paret åker runt i landet. 
 
Filmens största svaghet är att tittaren inte lär känna Jackie särskilt väl. Fast dramat berättas ur hennes synvinkel känns hon knappt som en riktig människa. Vi får inte någon indikation på vem hon är som person eller vad hon själv har åstadkommit. Den platta skildringen gör istället att hon framstår som en känslosam, ytlig kvinna som inte gjort mycket själv. Det känns som att den Jackie som skildras i filmen är fasaden som visats för media, och jag hade personligen velat lära känna personen bakom bättre.
 
Efter makens död försänks Jackie i chock. 
 
Som helhet är Jackie ett rätt mediokert och intetsägande drama. Berättelsen bidrar inte med mycket mer än det som redan visats i media.
 

Manchester by the sea

Regissör: Kenneth Lonergan.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 27 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Casey Affleck, Michelle Williams, Kyle Chandler, Lucas Hedges, Ben O'Brien.
Releasedatum: 2017-06-05.
Distributör: Universal Sony.
 
"När hans äldre bror Joe dör måste Lee Chandler återvända till hemstaden Manchster-by-the-Sea för att ta hand om sin brorson Patrick. Där tvingas han ta itu med det förflutna som ledde till skilsmässan med hustrun Randi och samhället där han växte upp."
 
 
Jag har nu gjort det otänkbara. Det regelstridiga, ja nästintill förbjudna för en recensent att göra: jag stängde av filmen innan den tog slut. Den började okej, men tappade snabbt mitt intresse och efter en och en halv timme kände jag helt enkelt att livet är för värdefullt för att slösas bort på sådana här tråkiga filmer. Självklart finns dock chansen att Manchester by the sea ryckte upp sig framåt slutet, så ta min korta recension med en nypa salt.
 
Lee tvingas bemöta sitt förflutna. 
 
Jag störde mig på näst intill allt i Manchester by the sea. Karaktärerna är intetsägande, musiken gnällig, tillbakablickarna irriterande och tempot extremt långsamt. Jag har vanligtvis inte något problem med lågmälda filmer, så länge de har något kraftfullt som driver handlingen framåt. Men Manchester by the sea står still, och jag väntade förgäves på att något skulle hända. Efter nittio sega minuters vånda tog vi i soffan det gemensamma beslutet att helt enkelt inte se vidare. Det finns trots allt roligare saker i livet, exempelvis se på när färg torkar.
 
När hans bror dör måste Lee återvända till sin hemstad. 
 
Manchester by the sea var alltså inte en film i min smak. Kanske såg jag den vid fel tidpunkt, kanske gav jag den inte en genuin chans – men som det är nu ser jag den enbart som ett effektivt sömnpiller.
 
 

Bleed for this

Regissör: Ben Younger.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Miles Teller, Aaron Eckhart, Katey Sagal, Ciarán Hinds, Ted Levine, Jordan Gelber.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: Universal Sony.
 
"Världsmästaren Vinny Pazienza bryter nacken i en bilolycka, men återvänder till boxningsringen i en av sporthistoriens mest häpnadsväckande comebacks."
 
 
 
 
Jag är inte intresserad av sport. Ändå har jag fängslats av ett flertal sportbiografier, så som oförglömliga Eddie the Eagle. Dessvärre har inte Bleed for this det där lilla extra, som tar den från en typisk ”sportfilm” till ett gripande drama. Fast filmen både är välspelad och har ett fint budskap fångade den inte upp mitt intresse på riktigt. Den följer en klassisk Hollywood-mall, lunkar på i sakta mak och bidrar egentligen inte med något nytt till genren. Resultatet? En småtråkig film som lämnar tittaren neutral.
 
Vinny återvänder till boxningsringen trots sin skada. 
 
Att ha boxning som koncept ger en hel del potential. Det är en explosiv och våldsam sport, vars blodiga strider och intensiva intriger i kulisserna ger en hel del som effektivt kan driva filmen framåt. Men i Bleed for this blir boxningen opersonlig och platt. Allt hålls på en ytlig nivå, och själva boxningsslagen känns styrda och otrovärdiga. De är tydligt koreograferade och saknar den eldfängda dynamik man kan förvänta sig. Tillsammans med en lite för kraftlös handling gör det Bleed for this till en medioker biografi som enbart fångar upp de redan insatta.
 

A street cat named Bob

Regissör: Roger Spottiswoode.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Luke Treadaway, Ruta Gedmintas, Joanne Froggatt, Anthony Head, Bob the cat.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: Universal Sony.
 
"Den sanna berättelsen om hur den drogberoende gatumusikanten James Bowens liv förändras när han möter en övergiven gatukatt."
 
 
 
 
Den förvånansvärt mysiga A street cat named Bob är en trivsam och hoppfull må bra-film om andra chanser i livet. Det är ett lättsamt och klassiskt solskensdrama, med en enkel men vacker handling som inte kräver mycket av tittaren. Därför är det en passande film att se vid sådana stunder där man inte orkar tänka särskilt mycket, utan bara vill luta sig tillbaka och ta den av en glädjande berättelse.
 
Katten Bob infiltrerar sig i James liv. 
 
A street cat named Bob är ett verklighetsbaserat drama som grundas på den självbiografiska boken med samma namn. Filmen är välspelad och huvudrollsinnehavaren Luke Treadaway levererar en trovärdig insats som verkligen får tittaren att känna för hans karaktär. Men filmens stjärna är onekligen katten Bob, vars utstrålning gör honom hur söt som helst. Stor eloge till filmteamet som inte anställt vilken katt som helst, utan faktiskt lät riktiga Bob gestalta sina upplevelser på skärm.
 
James förälskar sig i grannen Betty. 
 
Som helhet är A street cat named Bob en bra men rätt typisk må bra-film. Bob charmar med sin karisma, och den vackra berättelsen berör – men i slutändan har dramat inte det där lilla extra djupet som gör den oförglömlig.
 

Nocturnal animals

Regissör: Tom Ford.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Isla Fisher, Michael Shannon, Ellie Bamber, Laura Linney.
Releasedatum: 2017-05-22.
Distributör: Universal Sony.
 
"Susan får ett paket innehållande ett bokmanus från sin exman Edward. Innehållet får henne att omvärdera vissa val hon gjort och återuppväcker känslor hon inte längre trodde fanns kvar."
 
 
 
Det välspelade och smått obehagliga dramat Nocturnal animals väcker många känslor. Det är en film som provocerar, ifrågasätter normer och får tittaren att tänka till ordentligt. Allt är gjort med ett syfte, och den briljanta användningen av visuella metaforer och detaljer häpnar.
 
Familjens roadtrip förvandlas till en mardröm när de attackeras. 
 
Nocturnal animals är en spännande och kärnfull film. Vi får följa två huvudsakliga paralleller: en i nutid och en fiktiv som utspelar sig i Edwards bokmanus. De är båda intressanta att följa, men favoriten är faktiskt den fiktiva, som verkligen grep tag i mig och berörde. Dock gör växlingen mellan dem att filmen förlorar kraft. Att vi tidigt förstår att den ena parallellen inte är verklig ger en antiklimatisk känsla, och fast jag tycker mycket om den metaforiska innebörden faller det hela lite platt just för det som sker bara är en symbol för något annat. 
 
Det som sker i bokmanuset representerar Edwards verkliga känslor. 
 
Som helhet ger Nocturnal animals mig motstridiga känslor. Å ena sidan har den ett genialiskt upplägg och lysande användning av metaforer. Men att mycket av det som händer inte är verkligt tar udden av det hela, och gjorde att mitt intresse inte förblev lika starkt rakt igenom.  
 

I, Daniel Blake

Regissör: Ken Loach.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dave Johns, Hayley Swuires, Briana Shann, Sharon Percy, Dylan McKiernan.
Releasedatum: 2017-05-22.
Distributör: Scanbox.
 
"59-årige Daniel blir på grund av sjukdom arbetslös. Enligt hans läkare bör han inte jobba, men enligt myndigheterna är han för frisk för att vara sjukskriven. Det resulterar i att han blir utan sjukpeng och tvingas söka jobb för att få statligt bidrag. "
 
 
I, Daniel Blake är en insiktsfull och förvånansvärt autentisk skildring av uppgivenhet, svält och de bedrövliga hjälpsystemen som finns idag. Den kraftfulla berättelsen griper tag redan vid första scenen och får tittaren att sitta med en klump i halsen ända till slutet. Jag häpnas över hur mycket filmen lyckades beröra mig, då jag hade räknat med en tråkig B-film men istället fick ett briljant, satiriskt drama.
 
Daniel Blake blir nekad sjukpeng trots att han inte kan arbeta. 
 
Filmen är utåt sätt stillsam och lågmäld. Men samtidigt är det som att den nästan överhettar av ilska och förtvivlan. Den mörka humorn väcker oerhört många tankar och känslor, och dramat blir faktiskt rätt obehagligt att se på. Som tittare blev jag rent utav förbannad när empatiska Daniel bemöts med sån likgiltighet och brist på respekt, och jag ville skrika åt människorna att sluta upp med sitt själlösa bemötande. 
 
Daniel och vännen Katie genomgår en riktigt tuff period. 
 
Som helhet är I, Daniel Blake ett välspelat och oerhört berörande drama, om en man som inte vill annat än att behålla sin värdighet. Det må se ut som en trist B-film, men tro mig när jag skriver att den är mästerlig.
 

Passengers

Regissör: Morten Tyldum.
Genre: Sci-fi, drama, romantik.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pratt, Jennifer Lawrence,
Michael Sheen, Laurence Fishbourne.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: Universal Sony.
 
"Två passagerare på en resa mot en ny planet hamnar i livsfara när deras stasiskapslar plötsligt väcker dem 90 år för tidigt. Eftersom det är fel på rymdskeppet måste de rädda de 5000 andra passagerarna som sover."
 
 
 
Passengers är en mycket annorlunda science fiction. Här finns inga utomjordingar eller storslagna actionscener, utan fokus ligger på karaktärernas liv och relationer till varandra. Det är ett lågmält drama i rymden, och fast det kanske låter trist kan jag försäkra dig om att så inte är fallet.
 
I sin ensamhet väcker Jim den sovande Aurora. 
 
Det är inte vanligt att science fiction-filmer har större inslag av romantik än rymdkatastrofer, men i Passengers fungerar det oväntat bra. Karaktärerna är charmiga, lätta att tycka om och deras kemi till varandra känns äkta. Tack vare att tidsresor, superkrafter och strider mot monster uteslutits, tillåts deras relation att långsamt byggas upp och utvecklas på ett gripande sätt. Deras förhållande ger filmen en oerhört trivsam stämning, och jag mådde personligen väldigt bra av att följa den underhållande duon. Alla skådespelarna gör mycket bra ifrån sig, och speciellt Lawrence imponerar med sin berörande gestaltning.
 
Successivt slutar skeppet fungera. 
 
Men Passengers är också spännande. Filmens fascinerande koncept är i stil med Across the universe av Beth Revis, och den futuristiska miljön är mycket intressant. Läckra platser varvas med häftiga gadgetar, och trots att vi inte har den sortens teknologi idag upplevs allt som fullt trovärdigt. Därtill har filmen ett vackert foto, ruggigt snygga effekter och en trollbindande atmosfär som gradvis blir allt mer spänd. Det enda jag egentligen saknar är lite mer djup i berättelsen och ett lite mindre förutsägbart slut, men det är petitesser i förhållande till det som är bra.
 
Desperat försöker duon lista ut vad som är fel. 
 
Stillsamma Passengers är ett välspelat och kraftfullt rymddrama. Filmen blandar spänning med humor, och håller tittaren fängslad ända till slutet.
 

Collateral Beauty

Regissör: David Frankel.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Will Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Helen Mirren, Kiera Knightley, Michael Peña.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: Warner Bros.
 
"När Howard drabbas av en tragedi och börjar dra sig undan från omgivningen tänker hans vänner ut en plan för att nå fram till honom – innan han förlorar allt. De vill visa att även den svåraste förlust kan leda till ögonblick fyllda av glädje, och att kärlek, tid och död flätas samman i ett liv som levs fullt ut."
 
Fast filmens koncept varken är trovärdigt eller särskilt klyftigt, fastnade jag direkt. Det var annorlunda och dumt, men minst sagt underhållande. Collateral Beauty fick mig att skratta och må bra, och hade dessutom många duktiga skådespelare som gav dramat ett välbehövt djup. Den gripande berättelsen hade därtill potential till att bli både kraftfull och berörande. Men successivt rann denna potential ut i sanden. Gradvis blev filmen allt mer orimlig, och ju närmare den kom sitt slut desto fånigare blev den. 
 
Howard tror att han besöks av Döden, Tiden och Kärleken. 
 
För det första tar Collateral Beauty sig an för mycket. Istället för att fokusera på skildringen av Howard, försöker den visa att alla har sina bekymmer. Det gör dramat ofokuserat och spretigt, och ger inte tillräckligt med skärmtid åt huvudpersonen för att han ska kännas äkta. Dessutom – och detta är mitt största problem – är jag riktigt besviken på slutet. Det förstör verkligen allt. Filmens tidigare misstag kunde jag förlåta eftersom den fortfarande roade mig, men de sista tjugo minuterna är så krystade att det kryper i huden. Slutvändningen är rent utav skrattretande löjlig.
 
Vännerna intalar sig att det är för Howards bästa när han görs till åtlöje. 
 
Collateral Beauty gör mig verkligen kluven. Å ena sidan tyckte jag mycket om dramat den första timmen, men allteftersom filmen blev ytligare och dummare förlorade jag intresse. De sista tjugo minuterna är bedrövliga, och jag förstår inte alls hur David Frankel resonerat kring slutet.
 

Deepwater horizon

Regissör: Peter Berg.
GenreDrama, action, biografi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Mark Wahlberg, Kurt Russell, Dylan O'Brien, John Malkovich, Gina Rodriguez.
Releasedatum: 2017-02-27.
 
"Den 20 april 2010 börjar som vilken dag som helst på Deepwater horizon. Men en serie olyckor förvandlar oljeriggen till ett inferno av explosioner och eld, och arbetarna blir fångade i den enorma dödsfälla som den nu utgör. Nu måste teknikern Mike uppbringa mod för att hjälpa sina kollegor att komma levande därifrån."
 
 
Det verklighetsbaserade dramat Deepwater Horizon är snyggt och bitvis riktigt spännande. Filmen griper tag om tittaren tidigt och den uppbyggande stämningen ser till att intresset behålls rakt igenom. Engagemanget stärks ytterligare av de imponerande effekterna, och det är svårt att inte låta sig hänföras av de makalösa expositionerna.
 
Mike ska bege sig till oljeriggen i några veckor. 
 
Trots att Deepwater Horizon följer den klassiska mallen för katastroffilmer och därmed blir lite av en dussinfilm, går det inte att neka att den gör det riktigt bra. Det gör dessvärre att filmen känns klyschig, och den utnötta heroiska berättelsen gör dramat förutsägbart. Filmen blir dessutom rätt rörig när kaoset drar igång, och bland  flammor och slam är det svårt att hålla koll på vad som drabbar vem.
 
En rad olyckor får Andrea att kalla på hjälp. 
 
Vidare hade jag gärna velat ha ett lite annat fokus. Mycket tid läggs på att förklara hur oljeriggen fungerar, och jag hade velat se mindre av det. Istället borde mer energi ha lagts på att visa karaktärernas vardag. Nu får vi inte lära känna dem ordentligt: vi vet inte vilka de är eller vilka slags relationer de har till varandra. Det gör offren mer till  en siffra i statistiken än verkliga personer. Jag hade också velat veta mer om händelsens efterföljder, samt anledningen bakom det hela.
 
Slam och flammor tar totalt elva liv på riggen. 
 
Deepwater Horizon är ett snyggt och välspelat drama. Spänningen griper tag och de kompetenta skådespelarna övertygar i sina roller. Dessutom lyckades filmen beröra. Men trots detta känns det som att något saknas, och hade Deepwater Horizon valt ett annat fokus skulle den kunnat bli kraftfullare.
 

RSS 2.0