Eat pray love

Regissör: Ryan Murphy.
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Julie Roberts, Javier Bardem, Richard Jenkins, James Franco, Viola Davis, Mike O'Malley
Releasedatum: 10 december 2014.
 
"När Liz Gilbert ställs inför ett vägskäl i livet reser hon till Italien, Indien och Bali för att hitta mening och lycka."
 
 
 
 
 
 
 
 
Eat pray love baseras på den självbiografiska romanen med samma namn, av Elizabeth Gilbert. I huvudrollen syns Julia Roberts, som jag personligen tycker mycket om. Det var mycket tack vare hennes medverkan som jag förväntade mig en riktigt härlig myspys-film. Vilket jag inte fick.
 
Liz lämnar allt bakom sig för att resa. 
 
Det här hade kunnat vara en bra film om manuset bättre. Som det är nu fastnade jag inte alls för karaktärerna, särskilt inte osympatiska Liz. Dessutom är Eat pray love alldeles för utdragen och händelselös för att hålla tittarens intresse. Filmen hade lätt kunnat vara en timme kortare. Handlingen gav mig ingenting och jag saknar innehåll som faktiskt engagerar. Eat pray love är kort och gott tråkig.
 
Det visar sig att kärleken finns runt hörnet. 
 
Det enda som jag fastnade för var det snygga fotot och de vackra miljöerna. Kameran utnyttjar det naturliga ljuset, och tillsammans med fylliga färger och fagra vyer gör det Eat pray love till en mycket fin film att titta på. Men att den är estetiskt tilltalande kompenserar inte alls för ihåligheten.
 
Liz försöker hitta en balanserad livsstil. 
 
Som helhet är Eat pray love en besvikelse. Jag såg fram emot en inspirerande må bra-film, men fick istället ett riktigt sömnpiller.
 

Brawl in cell block 99

Regissör: S. Craig Zahler.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 13 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Vince Vaughn, Jennifer Carpenter, Don Johnson, Marc Blucas, Udo Kier.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Bradley förlorar jobbet blir han knarkkurir. När hans tillvaro ljusnar hamnar han i fängelse efter en våldsam eldstrid. Där måste han ta en serie omöjliga beslut för att ta sig till fängelsets farligaste avdelning och för skydda de som står honom närmast."
 
 
 
 
Jag fastnade verkligen för Brawl in cell block 99. Stämningen fångade upp mitt intresse direkt och engagemanget växte för varje scen. Det är en riktigt spännande film, som håller tittaren i ett strypgrepp: det är omöjligt att slita blicken från skärmen, även vid scenerna som är så brutala att man helst tittar bort. Med det sagt kan jag inte neka att filmen har brister.
 
Bradley blir kurir för att försörja sin familj. 
 
I mina ögon är Brawl in cell block 99 en bra film, men jag kan inte undgå att himla med ögonen när jag tänker tillbaka på vissa delar. Dramat har nämligen en hel del brister, och trots att det inte blev en ”dealbreaker” för min del så påverkades helhetsupplevelsen negativt. Dessa brister är:
  • Trovärdighet – filmen är inte verklighetstrogen. Fångar som misshandlas skriker inte, fängelsesystemet är Hollywoodiserat och Bradley visar aldrig starka känslor, vilket gör att han upplevs som orimligt nonchalant i förhållande till sin allvarliga situation.
  • Logik – det finns många luckor i logiken och många frågor förblir observerade.
  • Lättja – det estetiska utförandet känns ibland slött. Exempelvis användes en docka i silikon istället för specialeffekter i slutscenen, vilket känns B.
  • Koreografi – Vaugn är inte särskilt smidig, vilket gör de annars medryckande actionscenerna lite styltiga.
  • Speltid – trots ett fint tempo är filmen för lång.
I fängelset behöver han ta till våld för att komma till den farligaste avdelningen. 
 
Som helhet tycker jag om Brawl in cell block 99. Filmen har många brister, men spänningen håller tittaren klistrad vid skärmen. Den rekommenderas till dig som tycker om våldsamma draman och inte stör dig allt för mycket på bristande trovärdighet.
 

The Big Sick

Regissör: Michael Showalter.
Genre: Komedi, romantik, drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano, Anupam Kher, Zenobia Shroff, Adeel Akhtar.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det  är komplicerat att övervinna uråldriga traditioner och höga förväntningar i Kumails familj. Föräldrarnas önskan är att han utbildar sig till advokat och gifter sig med en välutbildad tjej av pakistanskt ursprung. Istället blir han ståuppkomiker och kär i Emily."
 
 
 
 
Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar respektive ogillar med The Big Sick. Filmen tar inte direkt några risker, utan kör med säkra kort. Det gör att man aldrig riktigt överraskas. Därtill är den för lång och det händer inte tillräckligt mycket i förhållande till speltiden. Ändå finns något som håller kvar intresset.
 
Kumail förälskar sig i amerikanska Emily. 
 
Filmens stämning är lättsamt, och trots att den tar upp en del allvarliga och komplexa ämnen så är det en mysig tittarupplevelse. Jag gillar kulturkrockarna och tycker att det var riktigt intressant att ta del utav Kumails pakistanska kultur. Filmen uppmanar tittaren se världen på ett annorlunda sätt, vilket väckte många tankar.
 
Men The Big Sick är rätt slätstruken, och för att vara komedi är den förvånansvärt… inte rolig. Därtill stördes jag av den lite hackiga klippningen. The Big Sick innehåller nämligen en del abrupta vändningar. Som tittare hinner man inte riktigt landa i det som händer förrän man rycks ur det.
 
Kumail lär känna Emilys föräldrar efter att hon blivit sjuk. 
 
Som helhet är The Big Sick okej. Jag hade emellertid förväntat mig mer och i det stora hela så gav den inte mig särskilt mycket.
  

Black Sails, säsong 4

Längd: 8 hr 54 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Äventyr, drama, historisk fiktion.
Skådespelare: Toby Stephens, Luke Arnold, Toby Schmitz, Hanna New, Jessica Parker Kennedy, Clara Paget.
Releasedatum: 15 januari 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Det är krig i Västindien. Medan Eleanor och Woodes kontrollerar Nassau, sätter kapten Flint kurs mot det sista slaget. Samtidigt sprids ett uppror orsakat av legenden om Long John Silver. Men ju närmare undergång civilisationen kommer, desto mer kämpar den emot."
 
 
 
 
Den fjärde säsongen av tv-serien Black Sails är också den sista. Jag vill inleda med att skriva att det var en bra säsong. Det känns härligt att återse karaktärerna och vissa scener häpnade verkligen. Men med det sagt är jag besviken. Seriens mittensäsonger var fantastiska och jag såg fram emot ett storslaget avslut, men Black Sails hade kunnat gått ut med en större skräll än vad den gjorde.
 
För piraterna gäller att döda eller dö. 
 
Mitt problem med säsongen är främst tempot. Avsnitten är stillsamma och riktigt utdragna. När det väl händer något så är det riktigt, riktigt spännande och helt omöjligt att slita sig från skärmen. Men sträckorna mellan de scenerna är långa, och ärligt talat tråkiga.
 
Intriger växer bakom kulisserna. 
 
Som helhet är jag kluven på seriens avslutande säsong. Den har som sagt några ljusglimtar, men jag hade förväntat mig så mycket mer. Det är en fungerande avslutning, som hade potential att vara kraftfullare. Allt om allt är det sorgligt att Black Sails är över, men samtidigt tror jag inte att serien hade så mycket kvar att ge.
 

It

Regissör: Andrés Muschietti.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 2 hr 14 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Jeremy Ray Taylor, Sophia Lillis, Finn Wolfhard, Chosen Jacobs.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
"Sju vänner slår sig samman för att bekämpa ett övernaturligt väsen som har hemsökt deras småstad i århundranden. Det tar skepnaden som den dansande clownen Pennywise, och ger liv till allas största rädslor."
 
 
 
 
 
It är en nytolkning av miniserien med samma namn från 1990, och baseras på romanen av Stephen King. Det är en bra film, med övertygande skådespelare och snygga effekter. Trots att den är stundtals obehaglig har rysaren inslag av humor som lättar upp. Personligen är min favoritscen inledningen, som verkligen drar in tittaren i berättelsen, och utlovar en stark fortsättning. Dessvärre bryts det löftet, och fast filmen håller en bra nivå för att vara skräckis, har den svårt att behålla mitt engagemang rakt igenom.
 
Bill vill ta reda på vad som hänt med hans lillebror. 
 
Filmen är som starkast när den fokuserar på karaktärernas vardag: deras problematiska relationer med föräldrarna, deras skräck för skolans mobbare och deras växande känslor för gruppens enda tjej. Men själva ”skräckscenerna” blir lite för mycket. Det är ofta överdrivet, och jag upplevde händelserna som konstiga snarare än läskiga. Jag förstod inte alltid hur allt hängde samman, och hade svårt att ta clownen på allvar. Visst ser han otäck ut, men varje gång han har chans att skada någon av huvudpersonerna tar han onödigt mycket tid på sig att skrämma dem – vilket gör att faran inte känns äkta, eftersom man förstår att de kommer att klara sig.
 
Clownen Pennywise dyker upp var 27:e år. 
 
Jag anser dessutom att det är en nackdel att ha så många huvudpersoner. Gruppen består av sju individer, och trots att vi får lite bakgrundsinformation om de flesta så är det inte riktigt tillräckligt för att fästa sig emotionellt vid dem. Jag tror att de hade haft större chans att utvecklas om de var färre.
 
Barnen utsätter sig själva för fara för att rädda staden. 
 
Som helhet är It en helt okej film. Särskilt med tanke på att jag vanligtvis inte tycker om skräckisar. Det den faller på är att den är lite över hela stället, och ibland hade jag svårt att hitta fokus. Kort och gott är den bra, men överskattad.
 

November criminals

Regissör: Sacha Gervasi.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 26 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Ansel Elgort, Catherine Keener, David Strathairn, Terry Kinney.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Två vänner som ska börja på college inser att de är kära i varandra. Men de får annat att tänka på när deras kamrat mördas under mystiska omständigheter och de tvingas trotsa myndigheterna för att avslöja sanningen."
 
 
 
 
 
November criminals baseras på boken med samma namn av Sam Munson. Det är en medioker film. Moretz och Elgort är supersöta ihop, och deras övertygande kemi gör dem en fröjd att titta på. När filmen fokuserar på dem och deras relation är den faktiskt rätt bra. Men gällande mordmysteriet har filmen inte mycket att komma med. November criminals tar sig själv på för stort allvar, och framstår konceptet som något revolutionerande – när det i själva verket är slätstruken som bäst.
 
Relationen mellan Addison och Phoebe är småmysig att följa i filmen, men...
 
Det händer inte särskilt mycket i November criminals, och handlingen är nästintill obefintlig. Innehållet känns dessutom spetsigt, och jag har svårt att avgöra vilken genre den vill tillhöra. Det klyschiga förloppet, avsaknaden av verklig fara och det faktum att allt håller sig inom ramarna gör att November criminal får en ”skolprojekts-känsla”. Ett skolprojekt som säkert skulle få MVG, men som färdig film inte riktigt håller måttet.
 
... mordmysteriet sänker filmen som helhet. 
 
Allt som allt är November criminals okej. Jag kan inte direkt påstå att den är dålig, men handlingen är inte tillräckligt genomtänkt för att engagera. 
 

Mother!

Regissör: Darren Aronofsky.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer, Domhnall Gleeson, Jovan Adepo.
Releasedatum: 29 januari 2018.
Distributör: Paramount.
 
"Ett pars förhållande testas till dess yttersta gräns då oinbjudna gäster anländer till deras hem och avbryter deras lugna tillvaro."
 
 
 
 
 
 
Jag tyckte inte alls om Mother!. Faktum är att jag uppfattade den som väldigt påfrestande. Filmen börjar långsamt men utvecklas inom kort till en surrealistisk oreda där händelser sker sporadisk utan någon som helst förklaring eller logisk koppling. Scenerna är yvigt ihopklippta och med tiden blir alltsammans lika kaotiskt och obegripligt som en mardröm. 
 
(Nästan) alla karaktärerna verkar frodas i kaos. 
 
Även när jag tittar på filmer som jag inte tycker om, är det sällan jag ser upplevelsen som ett slöseri med tid. Men Mother! går inte att beskriva på något annat sätt. Filmen gav mig inget annat än en känsla av stress. Den känns bara som ett hopplock av absurda, osammanhängande scener som sammantaget inte har något innehållsrikt.
 

The Beguiled

Regissör: Sofia Cappola.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Kirsten Dunst, Elle Fanning, Oona Laurence, Angourie Rice.
Releasedatum: 15 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"När en skadad fiendesoldat hittas nära ett flickinternat, blir han omhändertagen av rektorn Martha. Allt eftersom de unga kvinnorna tar hand om honom stiger den sexuella spänningen och farliga rivaliteter bildas."
 
 
 
 
 
The beguiled är en nytolkning av filmen från 1971, och baseras på romanen med samma titel av Thomas Cullinan. Det är ett drama som har mötts utav obefogat hård kritik. The beguiled är sannerligen en film med många brister, men den väckte nyfikenhet hos mig och höll mig intresserad ända till slutet.
 
Soldaten McBurney räddas av kvinnorna på flickskolan. 
 
Det som The beguiled har fått kritik för – och som jag håller med om – är bland annat tempot. Handlingen rör sig långsamt framåt, och intrigen känns på något sätt otillräcklig i förhållande till tiden som läggs på att bygga upp det hela. Slutet är dessutom lite intetsägande, vilket tillsammans med de simpla karaktärerna bidrar till att helheten känns slätstruken. Men det många kritiker har förbisett är filmens skönhet. Fotot är utsökt, och sättet som kamerorna utnyttjar det naturliga ljuset på är oförklarligt vackert. Därtill är The beguiled välspelad och den har ett viktigt, feministiskt budskap. Visst förmedlas det inte på förstklassigt sätt, men tillräckligt engagemang väcks för att behålla tittarens intresse genom hela filmen.
 
Livet på internatet tar en oväntad vändning när rivaliteter uppstår. 
 
Som helhet tycker jag faktiskt om The beguiled. Ja, det är en film med många brister – men jag ville hela tiden veta mer och upptäcka vad som skulle hända.
 

Snuten i Hollywood 2

Regissör: Tony Scott.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eddie Murphy, Judge Reinhold, Jürgen Prochnow, John Ashton, Ronny Cox, Brigitte Nielsen.
Inspelningsår: 1987.
 
"Axel Foley är tillbaka där han inte hör hemma. Den här gången ger han sig ut på ett uppdrag i södra kaliforniens snobbiga vildmarker i största hemlighet. Han tar hjälp av sin arsenal av skjutvapen och rappkäftade skämt för att komma åt ett gäng internationella vapensmuggnare."
 
 
 
 
 
Jag har inte mycket att skriva om Snuten i Hollywood 2. Den är bra, men det är i princip samma film som första. Självklart är handlingen annorlunda, men händelseförloppet och känslan är densamma och filmerna är så pass lika varandra att jag redan blandar ihop dem i mitt huvud. Snuten i Hollywood 2 är precis lika mysig och charmig som sin föregångare, men den är också entonig. Därför kan jag med säkerhet skriva att om du underhölls av Snuten i Hollywood så lär du gilla denna också, men väntar du dig en originell efterföljare får du leta vidare.
 
Axel och hans polisvänner är tillbaka i Beverly Hills. 
 
Allt som allt är Snuten i Hollywood 2 underhållande och värd att se. Men eftersom den inte skiljer sig mycket från föregångaren kan jag inte heller påstå att du missar något om du låter bli att se filmen.
 

Moonlight

Regissör: Barry Jenkins.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Mahershala Ali, Alex Hibbert, Janelle Monáe, Naomie Harris, Jaden Piner, Ashton Sanders
Releasedatum: 3 juli 2017.
 
"Ett intimt porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder, när han växer upp i ett tufft område utanför Miami. Han kämpar för att finna sin plats i denna värld."
 
 
 
 
 
 
 
Är det jag som av ren slump väljer fel film gång på gång, eller är det så att alla bra filmer faktiskt har tagit slut? Min åsikt av Moonlight är minst sagt kontroversiell. Oscar-vinnaren har hyllats till höger och vänster, men det var med nöd och näppe som jag orkade se klart den. Jag hade höga förväntningar och ville verkligen tycka om Moonlight, men jag har helt enkelt inte tålamod för sådana här filmer.
 
Tystlåtna Chiron får en ny vän. 
 
Moonlight har ett bra koncept; en stark grund att stå på. Men filmen är väldigt utdragen, och det långsamma tempot gjorde att jag snabbt förlorade mitt intresse. Den har dessutom väldigt lite dialog, och jag upplever att vi inte får lära känna karaktärerna ordentligt. Det visade sig också att Moonlight inte var lika insiktsfull och nytänkande som jag hoppats på. Filmen innehåller många klyschor, och vi får personligen inte se mycket av det Chiron är med om. Det mesta berättas istället för visas, vilket gör att berättelsen faller platt.
 
Vi får följa Chirons hårda uppväxt. 
 
Allt som allt är Moonlight inte mer än okej. Den har en bra tanke, men förlorar tittarens intresse under berättandes gång. Jag hade förväntat mig mer.
 

Shanghai

Regissör: Mikael Håfström.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: John Cusack, Li Gong, Yun-Fat Chow, David Morse, Ken Watanabe, Jeffrey Dean Morgan.
Releasedatum: 23 juli 2012.
 
"Specialagenten Paul anländer till ockuperade Shanghai för att utreda sin väns plötsliga död. Han fokuserar sin utredning på den karismatiska gangstern Anthony och hans fru Anna. Men det dröjer inte länge innan han är indragen i en dödlig konspiration."
 
 
 
 
 
Shanghai är en thriller som hade kunnat vara riktigt bra, men som faller platt på grund av ett överambitiöst utformande. Handlingen känns nämligen lite för komplicerad, och det röriga upplägget gjorde att det blev svårt att hänga med i svängarna. Fast jag definitivt intresserades av konceptet, blev filmen aldrig riktigt spännande på grund av förvirringen som uppstod.
 
Gangstern Anthony utreds av agenten Paul. 
 
Filmens oordning kastar alltså bort den potential som Shanghai hade, vilket är synd då den verkligen hade kunnat gripa tag. Den är vackert filmad och bygger upp en stämningsfull atmosfär som träffar tittaren i hjärtat. Dessutom är skådespelarna duktiga, och jag blev särskilt glad över att se både Li Gong och Ken Watanabe i något större roller än väntat. Jag tycker nämligen mycket om dem båda två, men har inte sett dem i mycket sedan fantastiska En geishas memoarer.
 
Det gifta paret är djupt involverade i en konspiration. 
 
Allt som allt är Shanghai okej, men filmen hade tjänat på ett mindre rörigt manus.
 

The Circle

Regissör: James Ponsoldt.
Genre: Drama, science fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emma Watson, Tom Hanks, Ellar Coltrane, Bill Paxton, Karen Gillan, Glenne Headly.
Releasedatum: 18 september 2017.
 
"När Mae blir anställd på världens mest framgångsrika internetbolag, tycker hon att hon fått sitt livs bästa jobb. Mae blir ansiktet utåt och dess talekvinna, men snart börjar hon förstå vidden av företagets ambitioner och konsekvenserna av deras tjänster."
 
 
 
 
 
Trots ett tankeväckande och intressant koncept är The circle en besvikelse. Klippningen är hackig och handlingen känns osammanhängande. På grund av att mycket berättas istället för visas, skapas distans till tittarna eftersom vi sällan själva får se det som händer. Mae utvecklas bakom kulisserna, vilket gör det väldigt svårt att förstå sig på henne. Hon agerar väldigt nämligen motsägelsefullt mot hur hon introducerats.
 
Mae börjar arbeta för The Circle. 
 
The circle är ett stelt drama med övertydliga budskap och mediokra skådespelarinsatser. Det känns dessutom som att filmen laddar upp mot ingenting. The circle saknar klimax och slutet kommer abrupt. På grund av att väldigt lite händer under filmens gång, känns den mer som en introduktion till något annat. Den känslan förstärks av de många obesvarade frågorna och det faktum att karaktärernas handlingar aldrig får konsekvenser.
 
Att ge ett företag monopolisk makt visar sig vara farligt. 
 
Allt som allt är The circle ett drama med potential, men på grund av att filmen saknar både hjärna och hjärta faller den platt.
 

American made

Regissör: Doug Liman.
Genre: Drama, thriller, biografi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Cruise, Domhnall Gleeson, Sarah Wright, Jesse Plemons, Caleb Landry Jones, Lola Kirke.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Smugglaren och piloten Barry rekryteras för att driva den största täckoperationen i USA:s historia. Mottot är: det är inte ett brott så länge du gör det för den goda sidan."
 
 
 
 
 
 
Varför, varför, varför är så många populära filmer tråkiga? Den här månaden har jag sett jättemånga kritikerrosade filmer – och inte tyckt om en enda av dem. American Made är inget undantag. Fast den nästan bara har fått bra omdömen, är det enligt mig ett sömnpiller.
 
Barry övertalas att driva en operation åt CIA. 
 
American Made är enligt mig oengagerade. Jag fastnade inte alls för varken handling eller karaktärer, mest för att allt känns ytligt. Jag hade velat ha större komplexitet, istället för den trygga standardberättelsen som levereras här. Tempot är dessutom långsam och trots att filmen är mindre än två timmar kändes den hur lång som helst. Det jag fastnade mest för var musiken, och det säger en hel del. Låtarna var visserligen väldigt medryckande, men musiken ska ju såklart inte vara det bästa när man ser på film. Men tyvärr har American Made inte något annat som griper tag.
 
Den amerikanska piloten smugglar åt den hemliga organisationen. 
 
Den här filmen var alltså ingen större hit. Tom Cruise är egentligen en bra skådespelare, men de senaste filmerna som han har medverkat i har inte hållit måttet. American Made hade helt enkelt inget speciellt, och övertygade aldrig mig om att den var värd att se.
 

Brimstone

Regissör: Martin Koolhoven.
Genre: Thriller, drama, västern.
Längd: 2 hr 23 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dakota Fanning, Guy Pearce, Emilia Jones, Carice Van Houten, Kit Harinton, Ivy George.
Releasedatum: 11 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Från ögonblicket när den nya pastorn intar predikstolen känner Liz på sig att hennes familjs säkerhet är hotad. Hon är en ung barnmorska med make och barn, men stum och kommunicerar genom teckenspråk. När Liz man inte tar hennes oro på allvar visar det sig att faran är större än de kunnat ana."
 
 
 
Brimstone är en rå västernfilm. På riktigt, om du vet med dig att du har svårt för brutalitet så är detta inte något för dig. Faktum är att det är en av de mörkaste filmerna som jag har sett i år, och personen som jag tittade på den med klarade inte av att de klart den. Brimstone är sadomasochistisk, och innehåller både misshandel, våldtäkt, barnprygling och annat. Den ger en obarmhärtig skildring av riktigt tuffa ämnen, och får tittaren att må allt annat än bra. Men med det sagt, griper Brimstone verkligen tag.
 
Anna är gift med en präst som rättfärdigar sin sadomasochism med Guds vilja. 
 
Brimstone är indelad i fyra kapitel: Revelation, Exodus, Genesis och Retribution. De tre första kapitlen visas i motsatt kronologisk ordning, och tar därför tittaren allt längre tillbaka i tiden, medan det fjärde kapitlet knyter ihop alla paralleller. Det här upplägget är riktigt fascinerande, och gör att Brimstone inte liknar någon annan västern som jag har sett. Jag är riktigt imponerad över filmens utveckling, och gillar verkligen hur kapitelindelningen tillåter tittaren successivt få svar på sina frågor.
 
Prästen har sökt efter Liz i många år. 
 
Filmen har ett fängslande mysterium, en spänd stämning och en förvånansvärt kraftfull handling. Den har också överraskande komplexa karaktärer. Min erfarenhet av västern är ytlig, men de filmer som jag har sett har haft platta och ointressanta karaktärer. Men i Brimstone är de lätta att fastna för. Skådespelarna som porträtterar dem är briljanta, och deras övertygande tolkningar fick mitt hjärta att brista gång på gång. Dessutom ger filmen precis tillräckligt med bakgrundsinformation om karaktärerna: inte så mycket så att det blir tradigt, men inte så lite att det är svårt att sympatisera.
 
Samuel försöker skydda sin nyfunna vän. 
 
Brimstone är alltså en andlöst spännande västernthriller. Men den har scener som drar ner helheten. Detta på grund av bristande trovärdighet, och ibland även förutsägbarhet som jag inte kan undgå att störas utav. Dessutom är slutet lite förvirrande, och jag sitter än och försöker få ihop det hela i mitt huvud.
 
Joanna kämpar varje dag för överlevnad. 
 
Allt som allt är Brimstone en sanslöst bra film som leker med tittarens hjärtsträngar. Den är visserligen obehaglig att se på och därför inget för klenmodiga, men om du inte skyr råhet rekommenderar jag den varmt. Jag föreslår dock att du ger dig in i Brimstone utan att veta mycket om den, då den utvecklas på ett mycket oväntat sätt. 
 

Your Name

Regissör: Makoto Shinkai.
Genre: Fantasy, drama, anime.
Längd: 1 hr 46 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Ryûnosuke Kamiki, Mone Kamishiraishi, Ryô Narita, Aoi Yûki, Nobunaga Shimazaki, Kaito Ishikawa.
Releasedatum: 4 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Mitsuha drömmer om ett annat liv, långt bort från sin hemby. Hon önskar att hon var en snygg kille från Tokyo. En dröm som besannas när hon somnar. Plötsligt lever Mitsuha ett liv i Takis kropp och vice versa. När de vaknar har de återvänt till sig själva, men när natten kommer byter de kropp igen."
 
 
 
Your name är en vacker och kraftfull berättelse, som skickligt kombinerar humor med tragedi. Filmen har ett intressant koncept, men handlingen utvecklas till att bli så mycket mer än vad premissen utlovar. Det man i början tar för en lättsam animeversion av Freaky Friday, visar sig egentligen vara en mäktig historia om livet och varje individs öde.
 
Taki byter liv med Mitsuha om nätterna. 
 
Filmen är dessutom himla fin: animeringarna är strålande. Gudomliga vyer av japanska landskap skiftar till aptitliga foton av mat som får tittaren att dregla. Varje scen har en enastående detaljrikedom, som gör att alltsammans ser kusligt verkligt ut.
 
Tillsammans försöker de ta reda på varför de byter kroppar. 
 
Musiken är den största bristen med Your name. Detta eftersom pop- och rocklåtar har valts att ackompanjera den annars lågmälda och ömsinta filmen. De hårda tonerna passar inte till den emotionella berättelsen, och dämpar känslorna som filmen försöker förmedla. En annan svaghet är att Your name innehåller logiska luckor, och trots att den hade vändningar som jag inte väntat mig kändes filmen som helhet relativt förutsägbar. 
 
Sanningen är inte vad någon av dem har väntat sig. 
 
Your name är i sin helhet ett visuellt mästerverk som brister när det kommer till utförandet av handlingen. Filmen har så mycket potential, men når inte riktigt hela vägen fram; mycket på grund av musikvalet. Ändå tyckte jag mycket om den.
 

Dunkirk

Regissör: Christopher Nolan.
Genre: Drama, action.
Längd: 1 hr 46 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Fionn Whitehead, Damien Bonnard, Aneurin Barnard, James Bloor, Barry Keoghan, Mark Rylance, Tom Hardy.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Historien utspelar sig på land, till havs och i luften och skildrar de tusentals brittiska och allierade trupper som blir invaderade och omringade på stranden vid Dunkerque när fiendetrupper närmar sig dem."
 
 
 
 
Jag såg väldigt mycket fram emot att titta på Dunkirk. Jag har nästan bara hört gott om filmen, och i de flesta recensioner har ord som ”mästerverk” och ”perfektion” använts. Därför känner jag mig skyldig, för jag kunde inte undgå att känna mig uttråkad av filmen. Kanske såg jag inte den vid rätt tillfälle. Kanske var mina förväntningar för höga. Men faktum är att jag inte tyckte om den så pass mycket som jag hoppats.
 
 
Låt mig börja med det positiva. Fotot är gudomligt och berättelsen kraftfull. Det är en historia som stannar med tittaren långt efter att eftertexterna rullat förbi. Dessutom är skådespelarna riktigt duktiga, och insatserna övertygar så pass att de blir sina karaktärer.
 
 
Men ändå fastnade jag inte. Karaktärerna känns distanserade på grund av att vi inte får någon bakgrundsinformation. Som tittare lär vi aldrig känna dem på riktigt. Dessutom är den geografiska miljön begränsad vilket, tillsammans med att många händelser känns upprepande, får filmen att upplevas som entonig. Men största problemet som jag hade med Dunkirk var att den inte fick mig att känna. Många har skrivit om hur filmen träffade dem rakt i hjärtat, men av någon anledning påverkade den inte mig alls.
 
 
På grund av att jag upplevde Dunkirk som oengagerade, kan jag för min del inte påstå att filmen är mer än okej.
 

Everything Everything

Regissör: Stella Meghie.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Amandla Stenberg, Nick Robinson, Anika Noni Rose, Ana de la Reguera, Taylor Hickson.
Releasedatum: 6 november 2017.
 
"Hur skulle det kännas om du inte kunde röra vid något i världen omkring dig 18-åriga Maddie lider av en extremt ovanlig sjukdom som gör att hon inte kan lämna det hermetiskt slutna hemmet. Men grannkillen Olly låter inte det stoppa dem."
 
 
 
 
 
Besvikelsen är stor efter att ha sett Everything everything. Jag hade förväntat mig en kraftfull kärleksberättelse, men fick istället en uttryckslös och ärligt talat rätt tråkig film. Det känns som att handlingen aldrig riktigt sätter fart, och dramat fick mig inte att känna.
 
Maddie har varit instängd i sitt hus i 17 år. 
 
Mitt största problem med filmen är att den har potential till att beröra, men håller sig på en så pass ytlig nivå att tittaren inte känner något alls. Inget utforskas särskilt djupt, vilket gör att innehållet känns klyschigt och opersonligt. Protagonisten förälskar sig vid första ögonkastet, parallellen med pojkvännens våldsamma far skyndas förbi och vändningen i slutet saknar kraft. Det är egentligen hela filmen i ett nötskal: den ser snygg ut, men har inget som gör intryck.
 
Maddie är redo att offra allt för Olly. 
 
Allt som allt är Everything everything okej, men berättelsen gör sig helt enkelt inte bra som film. Allt känns på något sätt reserverat, oäkta och alldeles för enkelt.
  

Tulip Fever

Regissör: Justin Chadwick.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Alicia Vikander, Dane DeHaan, Christoph Waltz, Holliday Grainger, Tom Hollander, Matthew Morrison, Kevin McKidd, Zach Galifianakis, Judi Dench. 
Releasedatum: 20 november 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Den välbärgade handelsmannen Cornelis försöker att skapa den ultimata familjelyckan med sin yngre fru Sophia. När de inte lyckas få barn anlitar Cornelis en ung lovande konstnär att måla deras porträtt som ett arv till eftervärlden: ett ödesdigert beslut som resulterar i oväntad passion, svek och lögner."
 
 
Tulip Fever har bedömts hårt. Visst är det inte ett mästerverk, men jag tycker att mycket av filmens kritik har varit oförtjänt. Personligen tycker jag mycket om den.
 
Sophia förälskar sig i konstnären Jan Van Loos. 
 
Jag förstår varför Tulip Fever har kritiserats. Vissa repliker är krystade, handlingen har många klyschor och karaktärerna är ibland riktigt dumma. Att paret dessutom förälskar sig vid första ögonkastet får deras relation att känns ytlig. Vidare upplevs inte Vikander och DeHaan särskilt hängivna sina roller, och insatserna känns på något sätt reserverade.
 
Den utåt sett hårda Cornelis har ett mjukt hjärta. 
 
Men om bristerna ses bortom, lämnas man med ett lågmält men vackert kostymdrama om svek och passion. Stämningen är spänd, och den skickliga kombinationen av spänning och humor griper tag. Tulip Fever levererar också några dramatiska vändningar som jag inte hade räknat med, och fast insatsernas kvalitet varierar är det roligt att se så många välkända skådespelare i en och samma film.
 
Gerrit är inte den mest tillförlitliga vännen. 
 
Allt som allt är Tulip Fever i mitt tycke en bra film. Visst har den brister, men ser man bortom dem så återstår ett underhållande och spännande drama som både berör och roar. 
 

Munich

Regissör: Steven Spielberg.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 2 hr 44 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eric Bana, Daniel Craig, Ciarán Hinds, Mathieu Kassovitz, Hanns Zischler, Ayelet Zurer, Geoffrey Rush, Michael Lonsdale.
Releasedatum: 6 november 2017.
Distributör: Paramount.
 
"En hemlig trupp ska döda de elva palestinier som tros ha planerat Münchenmassakern på isrealiska idrottsmän 1972. Sökandet efter hämnd fick oväntade följder på gruppen och deras ledare."
 
 
 
 
Munich (svensk titel: München) är en laddad thriller, baserad på den verkliga Münchenmassakern som ägde rum 1972. Det är en spännande film med gripande handling, snyggt foto och riktigt duktiga skådespelare. Den mörka händelsen skildras på ett obehagligt men äkta sätt, och den råa brutaliteten förstärks av filmens starka trovärdighet. Munich är alltså ett sevärt drama, fast den stundtals är jobbig att se.
 
Avner får som uppdrag att döda elva terrorister. 
 
Men filmen är för lång. Det krävs mycket driv för att en film ska klara av att behålla tittarens engagemang i nästan tre timmar, och dessvärre lyckades Munich inte med det. Tempot är för långsamt, och många sekvenser kändes långdragna. Och det är väldigt synd, för förövrigt är det ett rätt så lysande drama. Men just de långa transportsträckorna gjorde att jag hade svårt att fastna helt.
 
Hämnden äter upp gruppen inifrån och ut. 
 
Munich är alltså bra. Men eftersom filmen har omfattande speltid och är rätt långsam, krävs det att man har rätt sinnesstämning när man sätter sig ner och tittar på den.
 

Third person

Regissör: Paul Haggis.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 17 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Liam Neeson, Olivia Wilde, Mila Kunis, Adrien Brody, Maria Bello, James Franco.
Releasedatum: 23 mars 2015.
 
"Tre par, som inte verkar ha något gemensamt, delar upplevelser kring älskare, exmakar och barn."
 
 
 
 
 
 
 
 
Third person har många duktiga skådespelare, en härligt tryckande stämning och ett riktigt intressant koncept. Filmen skildrar förlust ur flera olika perspektiv, och väcker starka tankar om hur det är att mista ett barn. Det är en film som griper tag snabbt, men som dessvärre förlorar lite av tittarens engagemang på grund av ett för diffust upplägg.
 
Michael och Anna försöker få relationen att fungera. 
 
Third person är nämligen rätt förvirrande. Det ges bara vaga antydningar om vad som försiggår, och parallellerna saknar tydliga anknytningar till varandra. Jag fick upplevelsen att karaktärernas berättelser hade gjort sig bättre i separata filmer, där de fått ta plats mer utan distraktion. Nu blev det istället rörigt på grund av den svaga sammanlänkningen. Som tittare får man gissa sig till mycket, och fast jag gillade hur handlingen utvecklades så hade jag velat ha en starkare klimax. 
 
Rick kämpar för vårdnaden om sin son. 
 
Allt som allt är Third person bra, men mycket potential går förlorad på grund av de obesvarade frågorna.
 

RSS 2.0