Becoming Jane

Regissör: Julian Jarrold.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anne Hathaway, James McAvoy, Julie Walters, James Cromwell, Maggie Smith, Laurence Fox.
Inspelningsår: 2007.
 
Jane Austen lyste upp världen med sina ord. Men hennes liv var också fyllt av passion. När hon var tjugo förälskade hon sig i Tom, och deras förhållande var lika romantiskt som i hennes stora litterära verk. Och precis som i hennes romaner stod valet mellan pengar och kärlek.
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Becoming Jane. Jag hade väntat mig ett mysigt, romantiskt drama i klass med Stolthet och fördom, men denna film är långt ifrån lika självklar. 
 
Jane vill kunna leva på sina romaner. 
 
Trots att skådespelarna är duktiga fastnade jag inte för karaktärerna. De är ytligt gestaltade och som tittare får man inte lära känna dem ordentligt. Därtill är tempot riktigt långsamt. Det händer inte mycket alls, och efter ett tag kom jag på mig själv med att distraheras av annat. Jag blev helt enkelt uttråkad.
 
Att välja mellan kärlek och pengar är inte lätt. 
 
Becoming Jane är inte en dålig film, men jag hade väntat mig mer. Den utmärker sig inte ur mängden kostymdraman utan håller sig bekvämt inom ramen och blir på så sätt en film man lätt glömmer.
 

Fifty Shades Freed

Regissör: James Foley.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jamie Dornan, Dakota Johnson, Eric Johnson, Eloise Mumford, Rita Ora, Arielle Kebbel.
Releasedatum: 11 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
I hopp om att ha lämnat sitt mörka förflutna bakom sig, lever det nygifta paret ett liv i överflöd. Men i samma stund som Ana går in i rollen som Mrs. Grey och den ovana känslan av stabilitet får Christian att börja slappna av, dyker nya hot upp som äventyrar deras lyckliga slut innan det ens har börjat.
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Fifty Shades Freed. Det är den sämsta delen i trilogin. Dialogen är krystad, mycket av hettan har försvunnit och händelserna är nästintill parodiska. Filmen är också förvånansvärt lång i förhållande till vad som händer. En del scener känns rätt onödiga, faktiskt. Samtidigt störde jag mig på att de stora, ”viktiga” delarna skyndas förbi, medan de mindre betydelsefulla hamnar i strålkastarljuset. Det blir ett skevt fokus, vilket som följd gör att spänningen uteblir.
 
Anastacia och Christian gifter sig. 
 
Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att de här filmerna är trevliga att titta på. Det är något med den idylliska bilden av ett liv i överflöd som helt enkelt ger en mysig tittarupplevelse. Därtill är musiken helt okej, medan fotot och scenografin är riktigt snyggt.
 
Kommer paret att få sitt lyckliga slut? 
 
Som helhet är Fifty Shades Freed en okej avslutning på trilogin. Det är knappast ett mästerverk, men en lättsam och småputtrig tittarupplevelse. Trots filmens många brister är jag rätt säker på att jag kommer att se den igen.
 

Molly's Game

Regissör: Aaron Sorkin.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jessica Chastain, Idris Elba, Kevin Costner, Michael Cera, Jeremy Strong, Chris O'Dowd.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Molly Bloom drev världens mest exklusiva höginsats-pokerspel i tio år, innan hon mitt i natten greps av 17 FBI-agenter med dragna automatvapen. Hos henne spelade hollywoodkungligheter, sportstjärnor, näringslivsjättar och medlemmar i den ryska maffian. Mollys enda allierade var försvarsadvokaten Charlie, som förstod att Molly var mycket mer än vad media försökte få alla att tro.
 
 
Ja! Äntligen en bra film!
 
Molly’s game fångade mitt intresse redan vid första scenen, och höll mig engagerad rakt igenom. Det är en riktigt bra film: med högt tempo, rapp klippning och en annorlunda berättarstil. Berättelsen som vi får följa är förvånansvärt fascinerande, och jag hade aldrig trott att en film om poker skulle kunna vara så spännande.
 
Molly grips mitt i natten för höginsatsspel och involvering med maffian. 
 
Något som jag blev väldigt förtjust i, var Molly Blooms fantastiskt kaxiga attityd. Jessica Chastain, som innehar huvudrollen, är en gudinna. Hon äger filmen: ser fenomenal ut och presterar ännu bättre. Hon är rent utav klockren som Molly, och övertygar med små medel att de är en och samma person. Och hon väckte genuin sympati och intresse för Molly som person.
 
Vi får följa Mollys resa både före och efter arresten. 
 
Det enda negativa jag har att säga om Molly’s game är att den är aningen för lång. Jag upplevde aldrig att filmen blev tråkig, men under vissa delar sackar tempot och en del scener hade lätt kunnat klippas ner. 140 minuter är för mig en smärtgräns när det kommer till speltid, och just Molly’s game hade nog kunnat vara 40 minuter kortare utan att handlingen eller engagemanget från tittaren hade påverkats negativt.
 
Molly litar bara på sin advokat Charlie. 
 
Som helhet tycker jag riktigt mycket om Molly’s game. Filmen är spännande, med hänförande skådespelare och vass redigering. Rekommenderas varmt till er som vill se ett lite annorlunda drama.
 

Ted: för kärlekens skull

Regissör: Hannes Holm.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson, Hanna Alström, Tove Edfeldt, Maria Kulle.
Releasedatum: 14 maj 2018.
 
Ted Gärdestads genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 70-talet fascinerades hela landet av hans glädje, energi och talang. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol. Teds livsöde kom att beröra en hel nation och hans musik har på många sätt definierat svensk pop.
 
 
 
 
Ted: för kärlekens skull är en fin film, som både värmer och berör på samma gång. Berättelsen är förvånansvärt intressant, musiken nostalgisk och Adam Pålsson presterar väl i rollen som Ted. Det hela gör Ted: för kärlekens skull till en lättsam och mysig feelgood-film.
 
Ted går till ett skivbolag och blir signad direkt. 
 
Men något saknas. När filmen visar glädje och humor lyckas den riktigt bra. Men när det kommer till att skildra Teds psykiska ohälsa faller Ted: för kärlekens skull rätt platt. Som tittare förstår man inte riktigt Teds ”demoner” och det hela hade kunnat skildras på ett betydligt bättre och mer berörande sätt. Som det är nu är det mer ryckigt och spretigt, och inte särskilt sammanhängande. På grund av det tappade jag lite av intresset.
 
Livet går upp och ner, kärleken hittas och förloras.
 
Som helhet är Ted: för kärlekens skull ett bra, svenskt drama. Jag tycker mycket om filmens första halva: som värmer och underhåller. Den andra halvan är också bra, men fängslar inte riktigt lika väl.
 

All inclusive

Regissör: Karin Fahlén.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Suzanne Reuter, Liv Mjönes, Jennie Silfverhjelm, Goran Bogdan, Jonas Karlsson.
Releasedatum: 12 mars 2018.
 
En resa till Kroatien med familjen för att fira Ingers 60-årsdag lät som en bra idé tills Inger kom på sin man med att vara otrogen. När planet lyfter finns bara en olycklig Inger och hennes två döttrar med på resan. Det tar inte lång tid innan systrarnas rivalitet om mamman utvecklas till en tävling om vem som bäst kan trösta henne.
 
 
 
 
Jag hade trott att All inclusive skulle vara bättre. Omtolkningen av den danska filmen med samma namn från 2015, är ett glädjelös och klyschfyllt drama som inte utnyttjar sin potential. Karaktärerna är stereotypiska, konceptet inte alls originellt och hjärta saknas helt. 
 
Tove saknar respekt för personer i sin omgivning. 
 
Trots att All inclusive har marknadsförts som komedi är filmen inte särskilt rolig. Visst har den sina gyllene stunder, men största delen av filmen består av att karaktärerna bråkar, vilket inte alls underhöll mig. Skämten faller platt, och jag fick inte alls den glädje och värme som jag förväntat mig. Dessutom syns det hur skådespelarna kämpar med det torftiga manuset, och de många osammanhängande sidospåren med malplacerade sidkaraktärer gör att helheten känns rörig.
 
Antonio betalas för att flirta med Inger. 
 
Som helhet är jag besviken på All inclusive. Jag hade förväntat mig en varm sommarkomedi men fick istället ett deppigt och halvdant utfört relationsdrama.
 

The Butler

Regissör: Lee Daniels.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 12 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, John Cusack, Jane Fonda, Terrence Howard, James Marsden, Alan Rickman, Robin Williams, Mariah Carey.
Releasedatum: 19 februari 2014.
 
Under 30 år arbetar Cecil för sju presidenter och kan från maktens innersta rum bevittna historiska händelser och stora omvälvningar i den amerikanska raspolitiken. Cecil förblir lojal mot makthavarna, samtidigt som hans sönder på olika vis kämpar för de svartas rättigheter.
 
 
 
 
Jag är faktiskt riktigt besviken på The Butler. Filmen börjar starkt, berör redan vid första scenen och ger intrycket av att vara ett kraftfullt drama. Men det dröjer inte länge förrän The Butler tar ett stort steg tillbaka. 
 
Cecil får en tjänst i Vita huset. 
 
Filmen är riktigt, riktigt långsam och tyvärr påverkar det helhetsintrycket negativt. The Butler blir inte i närheten lika gripande som Niceville eller Dolda tillgångar: det händer för lite. Handlingen känns oinspirerad och ibland blir det som sker till och med rörigt. Det är som att filmen vill beröra tittaren så pass mycket att det får motsatt effekt och tappar fokus. Vidare var jag entusiastisk över att se många duktiga skådespelare samlade i samma film. Men de blinkar förbi så pass snabbt att de förblir skådespelare och aldrig lämnar något intryck som sina karaktärer.
 
Butlern servar sju olika presidenter. 
 
Som helhet är The Butler okej, men jag hade förväntat mig mer. Det är en film med potential men som i slutändan är rätt tråkig.
 

Call me by your name

Regissör: Luxa Guadagnino.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 12 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Armie Hammer, Timothée Chalamet, Michael Stuhlbarg, Amira Casar, Esther Garrel.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Under en strålande italiensk sommar på 1980-talet upptäcker Elio och Oliver den förföriska skönheten i en spirande passion som kommer att förändra deras liv.
 
 
 
 
 
 
Jag ville verkligen tycka om Call me by your name. Jag har bara hört gott om filmen, och hade därför väldigt höga förväntningar. För höga. Det visade sig nämligen att det här inte var en film i min smak, och nu känns det som att jag är den enda personen på jorden som inte tyckte om den.
 
En ung italienare blir kär i en äldre, amerikansk student. 
 
Det som jag gillade med filmen var två saker: skådespelarna och fotot. Skådespelarna känns äkta. De är sina karaktärer, och kemin mellan dem strålar ut genom skärmen. Jag tvivlade aldrig på kärleken mellan Elio och Oliver, och hänfördes av deras passion till varandra. De satte ofta ett leende på mina läppar. När det kommer till fotot är Call me by your name makalöst snyggt filmad. Enastående vyer, dynamiska färger och en angenäm ljussättning gör filmen en ren fröjd för ögat.
 
Sommaren fylls med passion och kärlek. 
 
Men det som fick filmen att falla för min del var tempot. Jag har inte problem med lågmälda filmer, så länge de har något som fångar mitt intresse. Men jag upplevde Call me by your name som alldeles för långsam: den krävde mer tålamod än vad jag hade. Det kände som att handlingen aldrig riktigt kom igång, vilket är himla synd eftersom berättelsen i sig är så fin. Men jag tappade helt enkelt intresset, och i slutändan gjorde inte Call me by your name ett särskilt stort intryck på mig.
 
Elio och Olivers liv kommer att förändras för alltid. 
 
Som helhet tyckte jag inte att Call me by your name var mer än okej. Men i det här fallet kanske det är fel på mig? Alla som jag har pratat med har nämligen älskat filmen. Så varför inte ge den en chans och avgöra själv?
 

In the heart of the sea

Regissör: Ron Howard.
Genre: Drama, äventyr, biografi.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Benjamin Walker, Cillian Murphy, Brendan Gleeson, Michelle Fairley, Tom Holland.
Releasedatum: 25 april 2016.
 
År 1820 blev valfångstfartyget Essex attackerat av en jätteval, en katastrof som inspirerade författaren Herman Melville till att skriva romanen Moby Dick. Besättningen kämpar mot stormar och svält och tvingas göra de mest otänkbara saker för att överleva.
 
 
 
 
 
In the heart of the sea är en bra film, med potential att bli fantastisk om inte resurser hade kastats bort på ytligheter. 
 
Owen behöver ordna 2000 fat med valspäck innan besättningen kan återvända hem. 
 
Låt oss börja med det positiva. Filmen har en väldigt gripande handling. Själva konceptet i sig bär en enorm kraft, och det är riktigt intressant att se hur händelserna avlöser varandra. In the heart of the sea har en del riktigt starka scener, som jag sannolikt kommer att minnas livet ut. Därtill är fotot snyggt och effekterna läckra.
 
Så var går filmen på grund? En aspekt är att tempot sackar ibland, men den största svagheten är avsaknaden av djup. Vi lär nämligen inte känna karaktärerna ordentligt, något som till en följd gör att jag som tittare helt enkelt inte brydde mig om deras makabra öden. Moviezine skrev i sin recension av filmen: ”En scen där fyra utsvultna män i en livbåt drar lott om vem som ska skjuta sig själv och överlämna sitt kadaver åt de andra har ju alla förutsättningar att bli gripande – förutsatt att man som åskådare bryr sig om dem överhuvudtaget” (Bolin, 2015), och jag kan inte instämma mer med de orden.
 
En av valarna har fått nog av allt dödande. 
 
Som helhet är In the heart of the sea en minnesvärd film, men som på grund av den grunda skildringen av karaktärerna inte gör ett så stort intryck som jag hade önskat.
 

Bolin, Jake (2015). Dramatisk yta utan djup, Moviezine. Senast uppdaterad 15 december. URL: https://www.moviezine.se/movies/heart-of-the-sea (hämtad 13 maj 2018).


Wind River

Regissör: Taylor Sheridan.
Genre: Drama, kriminalare.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare:  Jeremy Renner, Elizabeth Olsen, Julia Jones, Kelsey Asbille, Teo Briones, Graham Greene.
Releasedatum: 21 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En flicka hittas död av viltvårdaren Cory. För att lösa fallet skickar Jane av FBI från Las Vegas. Tillsammans tvingas detta högst omaka par samarbeta i jakten på mördaren.
 
 
 
 
 
 
Wind river hade stor potential. Konceptet är riktigt starkt, skådespelarna duktiga, och fotot är himla snyggt. De vackra landskapsvyerna tar andan ur tittaren och musiken bidrar effektivt till stämningen. Men. Wind river är utdragen. Tempot är väldigt långsamt, och det känns som att det händer alldeles för lite i förhållande till speltiden. Och tyvärr drar det ner helheten. Jag ville verkligen tycka om filmen, men förlorade rätt snabbt intresset. Riktigt synd på en förövrigt bra film.
 
Jane försöker lösa mordgåtan. 
 
Det här blir en kort recension, för jag har ärligt talat inte mer att säga. Om du gillar kriminalare med lite långsammare tempo så lär det här passa dig som handen i handsken. På riktigt, då borde du verkligen se den: för filmen har ett grymt spännande koncept. Men söker du action eller bara rätt allmänt vill att det ska brinna lite i knutarna, är Wind river inte en film för dig. Betyget skildrar således inte nödvändigtvis filmens kvalité, utan enbart huruvida den passade just mig.
 

Downsizing

Regissör: Alexander Payne.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 2 hr 15 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Christoph Waltz, Hong Chau, Kristen Wiig, Rolf Lassgård, Udo Kier.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Fox.
 
Som en lösning på planetens överbefolkning har norska forskare uppfunnit ett sätt att krympa människor till en decimeters längd. I en miniatyrvärld räcker pengarna längre, och drömmen om ett bättre liv lockar medelklassmannen Paul och hans fru Audrey.
 
 
 
 
Jag är besviken på Downsizing. Den var inte alls vad jag förväntat mig. Filmen börjar lovande och har en del roliga stunder, men ju mer tid som passerar desto mer började jag ifrågasätta om det var värt att fortsätta titta.
 
En norsk forskare kommer på lösningen på jordens överbefolkning. 
 
Anledningen till att jag var hajpad över att se Downsizing, var för att jag såg fram emot kulturkrockarna i och med att protagonisterna krymptes i storlek. Till min frustration fanns emellertid inte några kulturkrockar. De krymps, men lever i princip ett helt vanligt liv. De bor i miniatyrhus i miniatyrstäder, och behöver på så sätt inte hamna i konflikt med ”stora” saker. Det är nästan att jag knappt tänkte på att de var små över huvud taget, bortsett från enskilda detaljer här och där.
 
Paul bestämmer sig för att bli liten. 
 
Men trots att detta förstås var till en stor besvikelse, var det inte främsta anledningen till att jag inte tyckte om Downsizing. Det finns främst två orsaker till att jag inte gillade filmen: tempot och strukturen. Filmen är väldigt utdragen, och en stor del av speltiden satt jag uttråkad. Men värst är att den känns oerhört spretig. Efter ungefär en timme ändrar Downsizing stil helt, och det känns nästan som att titta på två helt skilda filmer. Det var personligen inte något som jag uppskattade. Dessutom upplever jag det satiriska budskapet som lite för predikande.
 
Livet som liten är i princip samma som det som stor. 
 
Som helhet var tyvärr Downsizinginte en film i min smak. Jag hade förväntat mig komik och härliga kulturkrockar, men fick istället ett moraliserande drama som drog ut alldeles för mycket på tiden.
 

Oliver Twist

Regissör: Roman Polanski.
Genre: Drama, familj.
Längd: 2 hr 4 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Barney Clark, Ben Kingsley, Leanne Rowe, Jamie Foreman, Edward Hardwickle, Jeremy Swift.
Releasedatum: 1 november 2006.
 
Oliver Twist rymmer till London efter en hemsk barndom på ett fattighus på landsbygden. Här blir han medlem i ett gäng av gatupojkar. Men när Oliver blir anklagad för ett brott han inte begått, sätts stenen i rullning.
 
 
 
 
 
 
Oliver Twist är en mysig familjefilm, som hade kunnat vara snäppet skarpare. Allt görs egentligen bra – men på något sätt känns det samtidigt som att det finns utrymme för förbättring på alla fronter.
 
Fagin använder gatubarn för att stjäla. 
 
Till exempel skådespelarna. Ben Kingsley är fantastisk, men jag undrar om Barney Clark verkligen var rätt val för huvudrollen. Visst är han söt, men han har inte särskilt mycket inlevelse, vilket gör att hans karaktär upplevs som lite tråkig. När det kommer till handlingen gillar jag själva grundidén, men det hela pågår lite för länge och filmen hade nog mått bra av att klippas ner till en rimligare längd.
 
Sen tycker jag om att Oliver Twist är så pass mörk och brutal som den är. Samtidigt är känns det fånigt och stundtals skrattretande, då det hela framställs på ett tillgjort sätt för att även barn ska kunna se filmen. Det blir helt enkelt lite motstridigt att skildra död och misshandel på ett barnvänligt vis.
 
Oliver blir vän med en grupp gatupojkar. 
 
Som helhet tycker jag definitivt om Oliver Twist, men det är inte en film som jag skulle njuta av att se om och om igen.
 

The greatest showman

Regissör: Michael Gracey.
Genre: Musikal, drama.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 14 maj 2018.
Skådespelare: Hugh Jackman, Michelle Williams, Zac Efron, Zendaya, Rebecca Ferguson, Keala Settle.
Releasedatum: 14 maj 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
P. T. Barnum var en visionär som från ingenting lyckades skapa en spektakulär cirkus som fängslade miljontals människor runt om i hela världen.
 
 
 
 
 
 
The greatest showman är en fantastisk musikal. Och det kommer från någon som vanligtvis inte tycker om musikaler. Filmer som La la land och Le miserablés har hyllats men inte varit i min smak, men The greatest showman berörde mig djupt inpå själen. Det är ett oerhört vackert drama: fyllt med glädje, värme och galet bra musik.
 
Barnum öppnar en ovanlig cirkus. 
 
Låtarna i The greatest showmanär kraftfulla och känslofyllda; så pass att de berörde mig till tårar. Musiken har dessutom riktigt svängig och det är svårt att inte ryckas med och sitta och halvdansa i soffan. Vidare är filmens skådespelare riktigt bra, och Hugh Jackman strålar i huvudrollen. Han kan verkligen göra alla typer av roller, och övertygar minst lika mycket som cirkusdirektören Barnum som Wolverine i X-men.
 
De som arbetar på cirkusen blir inte behandlade väl av utomstående. 
 
Det finns dock sådant med The greatest showman som jag inte kan undgå att vara lite kritisk mot. Till exempel går lite av handlingen, budskapet karaktärernas komplexitet förlorad på grund av att musikalnumren tar så stor plats. Det är många karaktärer att hålla koll på, och det känns inte riktigt som att vi får lära känna dem ordentligt. De hamnar lite i skymundan, för att större fokus ligger på musiken. Men som sagt: låtarna och konceptet som helhet gör så pass starkt intryck att det egentligen är en petitess.
 
Med fru och barn försöker Barnum hitta sin plats i livet. 
 
Som helhet är The greatest showman en riktigt bra musikal, med underbart soundtrack, tankeväckande koncept och begåvade skådespelare. Rekommenderas varmt!
 

A ghost story

Regissör: David Lowery.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Casey Affleck, Rooney Mara.
Releasedatum: 23 april 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Ett ungt par upptäcker att evig kärlek och verkligt starka band kan övervinna döden.
 
 
 
 
 
 
 
 
På fodralets baksida beskrivs filmen som ”en surrealistisk och unik berättelse”. Jag kan intyga att det stämmer, men dessvärre inte på ett positivt sätt. 
 
Det visar sig att det finns liv efter döden. 
 
A ghost story fångade aldrig upp mitt intresse. Det är en av de långsammaste filmerna som jag har sett. Trots att jag snabbspolade stod det bokstavligen still. För att ge en tydlig bild över det hela kan jag berätta att nästan hela filmen hade kunnat klippas bort utan att det påverkat något. Exempelvis spenderar vi en hel minut med att stirra på ett tomt rum, över två minuter med att stirra på fasaden av ett hus och hela fem minuter med att titta på när huvudpersonen äter paj. Behöver jag ens påpeka att det är mer underhållande att se färg torka?
 
Efter att ha omkommit i en bilolycka går C runt i ett lakan. 
 
För att vara helt ärlig orkade jag inte se klart A ghost story. Skådespelarna saknar kemi och tempot är ofattbart långsamt. Filmen är helt enkelt extremt tråkig: full av ingenting.
 

Flatliners

Regissör: Niels Arden Oplev.
Genre: Drama, science fiction, rysare.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ellen Page, Diego Luna, Nina Dobrev, James Norton, Kiersey Clemons, Kiefer Sutherland.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En grupp läkarstudenter framkallar hjärtstopp för att få uppleva livet efter döden. Men när deras experiment blir farligare börjar deras förflutna komma ikapp dem.
 
 
 
 
 
 
Flatliners är en nytolkning av filmen med samma namn från 1990. Den har ett väldigt intressant koncept, och balanserar skickligt science fiction och verklighet. I början. I början är filmen förvånansvärt gripande: jag fastnade både för handling, karaktärer och stilen. Skådespelarna fungerar väl och den allmänna känslan var tilldragande. Men tyvärr höll det inte hela vägen.
 
Studenterna stannar sina hjärtan för att uppleva döden. 
 
Allt eftersom filmen fortlöper blir den mer klyschig och överdriven. Det som jag till en början tyckte var ett intressant och realistiskt återgivet scifi-koncept började luta allt mer åt skräck/fantasy-hållet, vilket inte riktigt är my cup of tea. Därtill kändes budskapet efter ett tag väldigt predikande och övertydligt.
 
Experimentet får oanade konsekvenser. 
 
Som helhet är Flatliners okej. Jag tyckte verkligen om början, men fick lite svårt för alla rysarinslag i filmens senare halva. Inte för att det någonsin blev skrämmande, utan på grund av att det fick hela konceptet att kännas too much. Om Flatliners hade förblivit drama, skulle jag nog ha tyckt om den mer.
 

The killing of a sacred deer

Regissör: Yorgos Lanthimos.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 0 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan, Raffey Cassidy, Sunny Suljic.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Kirurgen Steven verkar lycklig med hustrun Anna och barnen Kim och Bob. Men han är samtidigt vän med sextonårige Martin. Denne allvarligt lagde tonåring hälsar på Steven på sjukhuset, dyker upp i hans hem och bjuder hem honom till middag med sin mamma. Martin verkar ha någon hållhake på sin framgångsrike vän: frågan är vad den udda vänskapen grundar sig i, och vad den kan få för konsekvenser.
 
The killing of a sacred deer är inte en film i min smak. Det är synd, för den verkade så lovande: med intressant handling, bra skådespelare och en härligt mystisk känsla. Men dramat är alldeles för udda. 
 
Martins pappa dog under en av Stevens operationer. 
 
Jag tycker om hemlighetsfulla filmer som inte avslöjar allt direkt, men ren obegriplighet har jag svårt för. The killing of a sacred deer är en enda stor metafor, och komplexiteten gör det hela svårt att ta till sig. På ett plan kan jag inte undgå att fascineras, men merparten av mig tycker mest att det är jobbigt med de bisarra händelserna. När eftertexterna börjar rulla finns alldeles för många frågetecken kvar. Att tempot dessutom är långsamt och musiken mest påminner om påfrestande oväsen bidrar också till att jag inte fastnar.
 
En efter en börjar familjemedlemmarna förlora förmågan att gå. 
 
Som helhet skulle The killing of a sacred deer kunna klassas som mästerverk: men det kräver rätt typ av tittare. För att verkligen njuta av filmen behöver du tycka om egendomliga draman med syfte att satiriskt alludera snarare än underhålla.
 

Philomena

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clark, Mare Winningham, Barbara Jefford, Ruth McCabe, Sean Mahon, Michelle Fairley.
Releasedatum: 16 april 2014.
 
"Den cyniske journalisten Martin blir kontaktad av en kvinna vars mamma Philomena nyligen avslöjat en tung hemlighet hon burit på i över 50 år. Som tonåring födde hon en son utanför äktenskap på ett strikt religiöst Irland. Hon fick behålla honom i tre år, men sedan togs pojken ifrån henne och såldes till ett amerikanskt par."
 
 
 
Philomena är en gripande berättelse baserad på den självbiografiska romanen av Martin Sixsmith. Det är en film med mycket hjärta, som berör djupt utan att bli alltför sentimental. Dessutom kombineras de sorgliga bitarna med varm humor, vilket gör upplevelsen till en känslomässig berg- och dalbana.
 
Philomena försöker hitta sin förlorade son. 
 
Filmen har en härlig atmosfär, mycket tack vare den charmiga skådespelarduon. Både Coogan och Dench över övertygande i sina roller, men Dench slår alla rekord och är rent utav fantastisk. Hon gör sin karaktär stark och sårbar på samma gång, och som tittare är det lätt att sympatisera med henne.
 
Det enda som gör att jag inte förälskar mig i filmen är tempot. Philomena känns aningen utdragen, vilket tyvärr drar ner helheten. Men allt som allt är det en tankeväckande och minnesvärd film.
 

The mountain between us

Regissör: Hany Abu-Assad.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Idris Elba, Kate Winslet, Beau Bridges.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Två främligar blir strandade på ett avgläset, snötäckt berg efter en flygkrasch. De påbörjar en farlig resa genom ödemarken där de måste lita på varandra för att överleva i den tuffa naturen.
 
 
 
 
 
 
The mountain between us är ett snyggt filmat drama. Winslet och Elba gör båda två riktigt bra ifrån sig, och det är just deras talanger som gör filmen sevärd. För övrigt är det nämligen inte mycket som engagerar. Tempot är långsamt och det händer inte särskilt mycket under filmens gång. Jag hade hoppats på en ny Everest eller The revenant där hjärtat satt i halsgropen hela tiden – men detta visade sig vara långt ifrån det. 
 
Flyget som Ben och Alex skulle ta har blivit inställt. 
 
Jag vill börja med att klargöra att The mountain between us är en helt okej film: den är definitivt småspännande, och bara det faktum att huvudrollerna spelas av två briljanta stjärnor gör att intresset behålls rakt igenom. Men filmen hade kunnat vara så mycket bättre. Jag hade velat se starkare passion, större trovärdighet, mer verklig fara och ett mer intensivt händelseförlopp. Som det är nu hade filmen lätt kunnat kortas ner en halvtimme utan att förlora innehåll. Jag upplever dessutom The mountain between us som något ofokuserad: det är som att den inte riktigt har bestämt sig för om den ska vara ett romantiskt drama eller en överlevnadsfilm. Resultatet blir att konceptet faller lite platt.
 
En olycka gör att duon måste kämpa för sin överlevnad. 
 
Som helhet är The mountain between us helt okej. En fin film. Mild. Men jag hade förväntat mig mer.
 

Murder on the Orient Express

Regissör: Kenneth Branagh.
Genre: Drama, kriminalare.
Längd: 1 hr 54 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Kenneth Branagh, Penelope Cruz, Willem Dafoe, Judi Dench, Johnny Depp, Josh Gad, Leslie Odom Jr, Michelle Pfeiffer, Daisy Ridley.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Alla är misstänkta när ett mord begås på en extravagant tågresa genom Europa. Tiden är knapp och en ensam man måste lösa pusslet innan mördaren slår till igen.
 
 
 
 
 
Murder on the Orient Express är ett bra drama. Trots mordhistorien är berättelsen lättsam att ta till sig, vilket till stor del beror på filmens inslag av humor och det oerhört vackra fotot. Därtill är skådespelarensemblen briljant, och det är riktigt roligt att se så många talanger i en och samma film. Branagh utgör en bra Poirot, och förmedlar en skarpsinnighet värt att jämföra med Sherlock Holmes.
 
Hercule Poirot försöker lösa mysteriet mitt i snöstormen. 
 
Filmens styrka är upplösningen, som känns väldigt tillfredsställande. Vägen dit är emellertid lite hackig och utdragen – och det känns som att handlingen hade potential till att engagera tittaren mer. Som det är nu är filmen bra, men intresset falnar emellanåt på grund av det långsamma tempot.
 
Varje passagerare blir misstänkt i Poirots undersökning. 
 
Allt som allt är jag positivt överraskad av Murder on the Orient Express. Det är ett enkelt men genomtänkt morddrama.
 

Victoria & Abdul

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Ali Fazal, Tim Pigott-Smith, Eddie Izzard, Adeel Akhtar, Michael Gambon.
Releasedatum: 12 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Abdul reser från Indien för att delta i drottning Victorias guldjubileum får hon ett gott öga för honom. Drottningen ifrågasätter de begränsningar som hennes ställning medför, och de bildar en osannolik allians som hennes hov och innersta cirkel gör allt för att bryta.
 
 
 
 
Victoria & Abdul är ett lättsamt och fint drama. Filmen har en varm ton, upplyftande humor och känns allmänt trivsam. Den lyckades också beröra mig så pass att jag fick tårar i ögonen, mycket tack vare de duktiga skådespelarna. Kemin mellan Judi Dench och Ali Fazal är härlig, och det fanns stunder då allt jag ville var att ge dem en stor gruppkram. Vidare är Victoria & Abdul oerhört snyggt filmad, och miljöerna är enastående vackra.
 
Drottning Victoria blir nära vän med tjänaren Abdul. 
 
Det som Victoria & Abdul faller lite på är att den känns aningen tom ibland. Tempot är relativt långsamt och jag hade gärna sett mer djup och fler konflikter. Därtill lämnades flera frågor obesvarade i slutet, och jag hade velat ha färre lösa trådar. 
 
Hushållet konspirerar för att få bort Abdul från slottet. 
 
Som helhet är Victoria & Abdul ett rofyllt drama som både underhåller och berör. Det är en må bra-film som passar hela familjen.
 

Final Portrait

Regissör: Stanley Tucci.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Geoffrey Rush, Armie Hammer, Tony Shalhoub, Clémence Poésy, James Faulkner, Sylvie Testud.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Under en resa till Paris tillfrågas James av den världsberömde konstnären Alberto Giacometti, om han vill sitta modell för ett porträtt. Smickrad och nyfiken tackar James ja. Så börjar en rörande vänskap och ett unikt avslöjande i skönheten och frustrationen i den stundtals kaotiska kreativa processen."
 
 
 
Jag tyckte om Final portrait, men har svårt att sätta fingret på varför. Det är inte en film som jag vanligtvis skulle gilla: det händer inte mycket och tempot är så gott som obefintligt. Handlingen är slätstruken och saknar upptrappande klimax. Vidare återspeglar dramats grå färgtoner filmens stillsamma inre, och får orden ”jag borde vara uttråkad vid det här laget” att eka i huvudet. Men jag blev aldrig uttråkad, vilket minst sagt var förvånande.
 
Timmar blir till månader. 
 
Jag tycker att Final portrait var mycket intressant, något som förstärks av Geoffrey Rushs briljanta insats. Jag har hittills inte sett honom vackla, och rollen som Alberto Giacometti är inget undantag: varje andetag han tar utstrålar världsvan kompetens. Därtill tycker jag att filmen var rolig. Den har vissa humoristiska stunder som fick mig att skrocka, och de har verkligen satt sig på minnet.
 
Giacometti blir frustrerad av sitt skapande. 
 
Som helhet tycker jag att Final portrait är bra. Tror jag. Är det något som jag inte tycker om så är det långsamma filmer, och detta är en långsam film. Men den håller sig uppe tack vare sina skådespelare och intresset som skapas tidigt. Så ja. Jag tror nog att jag tycker om den.
 

RSS 2.0