Flatliners

Regissör: Niels Arden Oplev.
Genre: Drama, science fiction, rysare.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ellen Page, Diego Luna, Nina Dobrev, James Norton, Kiersey Clemons, Kiefer Sutherland.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En grupp läkarstudenter framkallar hjärtstopp för att få uppleva livet efter döden. Men när deras experiment blir farligare börjar deras förflutna komma ikapp dem.
 
 
 
 
 
 
Flatliners är en nytolkning av filmen med samma namn från 1990. Den har ett väldigt intressant koncept, och balanserar skickligt science fiction och verklighet. I början. I början är filmen förvånansvärt gripande: jag fastnade både för handling, karaktärer och stilen. Skådespelarna fungerar väl och den allmänna känslan var tilldragande. Men tyvärr höll det inte hela vägen.
 
Studenterna stannar sina hjärtan för att uppleva döden. 
 
Allt eftersom filmen fortlöper blir den mer klyschig och överdriven. Det som jag till en början tyckte var ett intressant och realistiskt återgivet scifi-koncept började luta allt mer åt skräck/fantasy-hållet, vilket inte riktigt är my cup of tea. Därtill kändes budskapet efter ett tag väldigt predikande och övertydligt.
 
Experimentet får oanade konsekvenser. 
 
Som helhet är Flatliners okej. Jag tyckte verkligen om början, men fick lite svårt för alla rysarinslag i filmens senare halva. Inte för att det någonsin blev skrämmande, utan på grund av att det fick hela konceptet att kännas too much. Om Flatliners hade förblivit drama, skulle jag nog ha tyckt om den mer.
 

The killing of a sacred deer

Regissör: Yorgos Lanthimos.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 0 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan, Raffey Cassidy, Sunny Suljic.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Kirurgen Steven verkar lycklig med hustrun Anna och barnen Kim och Bob. Men han är samtidigt vän med sextonårige Martin. Denne allvarligt lagde tonåring hälsar på Steven på sjukhuset, dyker upp i hans hem och bjuder hem honom till middag med sin mamma. Martin verkar ha någon hållhake på sin framgångsrike vän: frågan är vad den udda vänskapen grundar sig i, och vad den kan få för konsekvenser.
 
The killing of a sacred deer är inte en film i min smak. Det är synd, för den verkade så lovande: med intressant handling, bra skådespelare och en härligt mystisk känsla. Men dramat är alldeles för udda. 
 
Martins pappa dog under en av Stevens operationer. 
 
Jag tycker om hemlighetsfulla filmer som inte avslöjar allt direkt, men ren obegriplighet har jag svårt för. The killing of a sacred deer är en enda stor metafor, och komplexiteten gör det hela svårt att ta till sig. På ett plan kan jag inte undgå att fascineras, men merparten av mig tycker mest att det är jobbigt med de bisarra händelserna. När eftertexterna börjar rulla finns alldeles för många frågetecken kvar. Att tempot dessutom är långsamt och musiken mest påminner om påfrestande oväsen bidrar också till att jag inte fastnar.
 
En efter en börjar familjemedlemmarna förlora förmågan att gå. 
 
Som helhet skulle The killing of a sacred deer kunna klassas som mästerverk: men det kräver rätt typ av tittare. För att verkligen njuta av filmen behöver du tycka om egendomliga draman med syfte att satiriskt alludera snarare än underhålla.
 

Philomena

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clark, Mare Winningham, Barbara Jefford, Ruth McCabe, Sean Mahon, Michelle Fairley.
Releasedatum: 16 april 2014.
 
"Den cyniske journalisten Martin blir kontaktad av en kvinna vars mamma Philomena nyligen avslöjat en tung hemlighet hon burit på i över 50 år. Som tonåring födde hon en son utanför äktenskap på ett strikt religiöst Irland. Hon fick behålla honom i tre år, men sedan togs pojken ifrån henne och såldes till ett amerikanskt par."
 
 
 
Philomena är en gripande berättelse baserad på den självbiografiska romanen av Martin Sixsmith. Det är en film med mycket hjärta, som berör djupt utan att bli alltför sentimental. Dessutom kombineras de sorgliga bitarna med varm humor, vilket gör upplevelsen till en känslomässig berg- och dalbana.
 
Philomena försöker hitta sin förlorade son. 
 
Filmen har en härlig atmosfär, mycket tack vare den charmiga skådespelarduon. Både Coogan och Dench över övertygande i sina roller, men Dench slår alla rekord och är rent utav fantastisk. Hon gör sin karaktär stark och sårbar på samma gång, och som tittare är det lätt att sympatisera med henne.
 
Det enda som gör att jag inte förälskar mig i filmen är tempot. Philomena känns aningen utdragen, vilket tyvärr drar ner helheten. Men allt som allt är det en tankeväckande och minnesvärd film.
 

The mountain between us

Regissör: Hany Abu-Assad.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Idris Elba, Kate Winslet, Beau Bridges.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Två främligar blir strandade på ett avgläset, snötäckt berg efter en flygkrasch. De påbörjar en farlig resa genom ödemarken där de måste lita på varandra för att överleva i den tuffa naturen.
 
 
 
 
 
 
The mountain between us är ett snyggt filmat drama. Winslet och Elba gör båda två riktigt bra ifrån sig, och det är just deras talanger som gör filmen sevärd. För övrigt är det nämligen inte mycket som engagerar. Tempot är långsamt och det händer inte särskilt mycket under filmens gång. Jag hade hoppats på en ny Everest eller The revenant där hjärtat satt i halsgropen hela tiden – men detta visade sig vara långt ifrån det. 
 
Flyget som Ben och Alex skulle ta har blivit inställt. 
 
Jag vill börja med att klargöra att The mountain between us är en helt okej film: den är definitivt småspännande, och bara det faktum att huvudrollerna spelas av två briljanta stjärnor gör att intresset behålls rakt igenom. Men filmen hade kunnat vara så mycket bättre. Jag hade velat se starkare passion, större trovärdighet, mer verklig fara och ett mer intensivt händelseförlopp. Som det är nu hade filmen lätt kunnat kortas ner en halvtimme utan att förlora innehåll. Jag upplever dessutom The mountain between us som något ofokuserad: det är som att den inte riktigt har bestämt sig för om den ska vara ett romantiskt drama eller en överlevnadsfilm. Resultatet blir att konceptet faller lite platt.
 
En olycka gör att duon måste kämpa för sin överlevnad. 
 
Som helhet är The mountain between us helt okej. En fin film. Mild. Men jag hade förväntat mig mer.
 

Murder on the Orient Express

Regissör: Kenneth Branagh.
Genre: Drama, kriminalare.
Längd: 1 hr 54 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Kenneth Branagh, Penelope Cruz, Willem Dafoe, Judi Dench, Johnny Depp, Josh Gad, Leslie Odom Jr, Michelle Pfeiffer, Daisy Ridley.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Alla är misstänkta när ett mord begås på en extravagant tågresa genom Europa. Tiden är knapp och en ensam man måste lösa pusslet innan mördaren slår till igen.
 
 
 
 
 
Murder on the Orient Express är ett bra drama. Trots mordhistorien är berättelsen lättsam att ta till sig, vilket till stor del beror på filmens inslag av humor och det oerhört vackra fotot. Därtill är skådespelarensemblen briljant, och det är riktigt roligt att se så många talanger i en och samma film. Branagh utgör en bra Poirot, och förmedlar en skarpsinnighet värt att jämföra med Sherlock Holmes.
 
Hercule Poirot försöker lösa mysteriet mitt i snöstormen. 
 
Filmens styrka är upplösningen, som känns väldigt tillfredsställande. Vägen dit är emellertid lite hackig och utdragen – och det känns som att handlingen hade potential till att engagera tittaren mer. Som det är nu är filmen bra, men intresset falnar emellanåt på grund av det långsamma tempot.
 
Varje passagerare blir misstänkt i Poirots undersökning. 
 
Allt som allt är jag positivt överraskad av Murder on the Orient Express. Det är ett enkelt men genomtänkt morddrama.
 

Victoria & Abdul

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Ali Fazal, Tim Pigott-Smith, Eddie Izzard, Adeel Akhtar, Michael Gambon.
Releasedatum: 12 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Abdul reser från Indien för att delta i drottning Victorias guldjubileum får hon ett gott öga för honom. Drottningen ifrågasätter de begränsningar som hennes ställning medför, och de bildar en osannolik allians som hennes hov och innersta cirkel gör allt för att bryta.
 
 
 
 
Victoria & Abdul är ett lättsamt och fint drama. Filmen har en varm ton, upplyftande humor och känns allmänt trivsam. Den lyckades också beröra mig så pass att jag fick tårar i ögonen, mycket tack vare de duktiga skådespelarna. Kemin mellan Judi Dench och Ali Fazal är härlig, och det fanns stunder då allt jag ville var att ge dem en stor gruppkram. Vidare är Victoria & Abdul oerhört snyggt filmad, och miljöerna är enastående vackra.
 
Drottning Victoria blir nära vän med tjänaren Abdul. 
 
Det som Victoria & Abdul faller lite på är att den känns aningen tom ibland. Tempot är relativt långsamt och jag hade gärna sett mer djup och fler konflikter. Därtill lämnades flera frågor obesvarade i slutet, och jag hade velat ha färre lösa trådar. 
 
Hushållet konspirerar för att få bort Abdul från slottet. 
 
Som helhet är Victoria & Abdul ett rofyllt drama som både underhåller och berör. Det är en må bra-film som passar hela familjen.
 

Final Portrait

Regissör: Stanley Tucci.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Geoffrey Rush, Armie Hammer, Tony Shalhoub, Clémence Poésy, James Faulkner, Sylvie Testud.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Under en resa till Paris tillfrågas James av den världsberömde konstnären Alberto Giacometti, om han vill sitta modell för ett porträtt. Smickrad och nyfiken tackar James ja. Så börjar en rörande vänskap och ett unikt avslöjande i skönheten och frustrationen i den stundtals kaotiska kreativa processen."
 
 
 
Jag tyckte om Final portrait, men har svårt att sätta fingret på varför. Det är inte en film som jag vanligtvis skulle gilla: det händer inte mycket och tempot är så gott som obefintligt. Handlingen är slätstruken och saknar upptrappande klimax. Vidare återspeglar dramats grå färgtoner filmens stillsamma inre, och får orden ”jag borde vara uttråkad vid det här laget” att eka i huvudet. Men jag blev aldrig uttråkad, vilket minst sagt var förvånande.
 
Timmar blir till månader. 
 
Jag tycker att Final portrait var mycket intressant, något som förstärks av Geoffrey Rushs briljanta insats. Jag har hittills inte sett honom vackla, och rollen som Alberto Giacometti är inget undantag: varje andetag han tar utstrålar världsvan kompetens. Därtill tycker jag att filmen var rolig. Den har vissa humoristiska stunder som fick mig att skrocka, och de har verkligen satt sig på minnet.
 
Giacometti blir frustrerad av sitt skapande. 
 
Som helhet tycker jag att Final portrait är bra. Tror jag. Är det något som jag inte tycker om så är det långsamma filmer, och detta är en långsam film. Men den håller sig uppe tack vare sina skådespelare och intresset som skapas tidigt. Så ja. Jag tror nog att jag tycker om den.
 

The Snowman

Regissör: Tomas Alfredson.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, J.K. Simmons.
Releasedatum: 12 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"När en elitgrupp ledd av Harry Hole undersöker ett fall där en person försvunnit under årets första snöfall, fruktar han att en seriemördare återvänt. Tillsammans med en briljant rekryt måste han koppla ihop ledtrådar från äldre ouppklarade fall med de nya för att överlista den ofattbara ondskan före nästa snöfall.
 
 
 
The Snowman baseras på boken med samma titel av Jo Nesbø. Det är en klassisk men spännande thriller, med snyggt foto och en briljant Fassbender i huvudrollen. Ensemblen skådespelare är för övrigt stjärnspäckad, med förvånansvärt många medverkande svenskar. Det känns lite underligt att se exempelvis Sofia Helin, Peter Dalle och Jonas Karlsson i en film tillsammans med legendariska amerikanska skådespelare som J.K. Simmons, Michael Fassbender och Val Kilmer, men det är en bra slags egendomlighet.
 
Harry försöker lista ut vem mördaren är. 
 
Dessvärre håller The Snowman inte hela vägen. Den är lite för lång, och känns emellanåt utdragen. Därtill är mysteriet stundtals omständligt och inte helt trovärdigt. Jag fastnade inte heller helhjärtat för karaktärerna, och tror att de hade upplevts som mer levande om tittaren fått ta del av deras bakgrunder personligen, snarare än att få det berättat för sig.
 
Sliskiga Arve är förtjust i kvinnor. 
 
Som helhet är The Snowman rätt bra, men den hade potential till att bli ännu bättre.
 

Eat pray love

Regissör: Ryan Murphy.
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Julie Roberts, Javier Bardem, Richard Jenkins, James Franco, Viola Davis, Mike O'Malley
Releasedatum: 10 december 2014.
 
"När Liz Gilbert ställs inför ett vägskäl i livet reser hon till Italien, Indien och Bali för att hitta mening och lycka."
 
 
 
 
 
 
 
 
Eat pray love baseras på den självbiografiska romanen med samma namn, av Elizabeth Gilbert. I huvudrollen syns Julia Roberts, som jag personligen tycker mycket om. Det var mycket tack vare hennes medverkan som jag förväntade mig en riktigt härlig myspys-film. Vilket jag inte fick.
 
Liz lämnar allt bakom sig för att resa. 
 
Det här hade kunnat vara en bra film om manuset bättre. Som det är nu fastnade jag inte alls för karaktärerna, särskilt inte osympatiska Liz. Dessutom är Eat pray love alldeles för utdragen och händelselös för att hålla tittarens intresse. Filmen hade lätt kunnat vara en timme kortare. Handlingen gav mig ingenting och jag saknar innehåll som faktiskt engagerar. Eat pray love är kort och gott tråkig.
 
Det visar sig att kärleken finns runt hörnet. 
 
Det enda som jag fastnade för var det snygga fotot och de vackra miljöerna. Kameran utnyttjar det naturliga ljuset, och tillsammans med fylliga färger och fagra vyer gör det Eat pray love till en mycket fin film att titta på. Men att den är estetiskt tilltalande kompenserar inte alls för ihåligheten.
 
Liz försöker hitta en balanserad livsstil. 
 
Som helhet är Eat pray love en besvikelse. Jag såg fram emot en inspirerande må bra-film, men fick istället ett riktigt sömnpiller.
 

Brawl in cell block 99

Regissör: S. Craig Zahler.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 13 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Vince Vaughn, Jennifer Carpenter, Don Johnson, Marc Blucas, Udo Kier.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Bradley förlorar jobbet blir han knarkkurir. När hans tillvaro ljusnar hamnar han i fängelse efter en våldsam eldstrid. Där måste han ta en serie omöjliga beslut för att ta sig till fängelsets farligaste avdelning och för skydda de som står honom närmast."
 
 
 
 
Jag fastnade verkligen för Brawl in cell block 99. Stämningen fångade upp mitt intresse direkt och engagemanget växte för varje scen. Det är en riktigt spännande film, som håller tittaren i ett strypgrepp: det är omöjligt att slita blicken från skärmen, även vid scenerna som är så brutala att man helst tittar bort. Med det sagt kan jag inte neka att filmen har brister.
 
Bradley blir kurir för att försörja sin familj. 
 
I mina ögon är Brawl in cell block 99 en bra film, men jag kan inte undgå att himla med ögonen när jag tänker tillbaka på vissa delar. Dramat har nämligen en hel del brister, och trots att det inte blev en ”dealbreaker” för min del så påverkades helhetsupplevelsen negativt. Dessa brister är:
  • Trovärdighet – filmen är inte verklighetstrogen. Fångar som misshandlas skriker inte, fängelsesystemet är Hollywoodiserat och Bradley visar aldrig starka känslor, vilket gör att han upplevs som orimligt nonchalant i förhållande till sin allvarliga situation.
  • Logik – det finns många luckor i logiken och många frågor förblir observerade.
  • Lättja – det estetiska utförandet känns ibland slött. Exempelvis användes en docka i silikon istället för specialeffekter i slutscenen, vilket känns B.
  • Koreografi – Vaugn är inte särskilt smidig, vilket gör de annars medryckande actionscenerna lite styltiga.
  • Speltid – trots ett fint tempo är filmen för lång.
I fängelset behöver han ta till våld för att komma till den farligaste avdelningen. 
 
Som helhet tycker jag om Brawl in cell block 99. Filmen har många brister, men spänningen håller tittaren klistrad vid skärmen. Den rekommenderas till dig som tycker om våldsamma draman och inte stör dig allt för mycket på bristande trovärdighet.
 

The Big Sick

Regissör: Michael Showalter.
Genre: Komedi, romantik, drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano, Anupam Kher, Zenobia Shroff, Adeel Akhtar.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det  är komplicerat att övervinna uråldriga traditioner och höga förväntningar i Kumails familj. Föräldrarnas önskan är att han utbildar sig till advokat och gifter sig med en välutbildad tjej av pakistanskt ursprung. Istället blir han ståuppkomiker och kär i Emily."
 
 
 
 
Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar respektive ogillar med The Big Sick. Filmen tar inte direkt några risker, utan kör med säkra kort. Det gör att man aldrig riktigt överraskas. Därtill är den för lång och det händer inte tillräckligt mycket i förhållande till speltiden. Ändå finns något som håller kvar intresset.
 
Kumail förälskar sig i amerikanska Emily. 
 
Filmens stämning är lättsamt, och trots att den tar upp en del allvarliga och komplexa ämnen så är det en mysig tittarupplevelse. Jag gillar kulturkrockarna och tycker att det var riktigt intressant att ta del utav Kumails pakistanska kultur. Filmen uppmanar tittaren se världen på ett annorlunda sätt, vilket väckte många tankar.
 
Men The Big Sick är rätt slätstruken, och för att vara komedi är den förvånansvärt… inte rolig. Därtill stördes jag av den lite hackiga klippningen. The Big Sick innehåller nämligen en del abrupta vändningar. Som tittare hinner man inte riktigt landa i det som händer förrän man rycks ur det.
 
Kumail lär känna Emilys föräldrar efter att hon blivit sjuk. 
 
Som helhet är The Big Sick okej. Jag hade emellertid förväntat mig mer och i det stora hela så gav den inte mig särskilt mycket.
  

Black Sails, säsong 4

Längd: 8 hr 54 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Äventyr, drama, historisk fiktion.
Skådespelare: Toby Stephens, Luke Arnold, Toby Schmitz, Hanna New, Jessica Parker Kennedy, Clara Paget.
Releasedatum: 15 januari 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Det är krig i Västindien. Medan Eleanor och Woodes kontrollerar Nassau, sätter kapten Flint kurs mot det sista slaget. Samtidigt sprids ett uppror orsakat av legenden om Long John Silver. Men ju närmare undergång civilisationen kommer, desto mer kämpar den emot."
 
 
 
 
Den fjärde säsongen av tv-serien Black Sails är också den sista. Jag vill inleda med att skriva att det var en bra säsong. Det känns härligt att återse karaktärerna och vissa scener häpnade verkligen. Men med det sagt är jag besviken. Seriens mittensäsonger var fantastiska och jag såg fram emot ett storslaget avslut, men Black Sails hade kunnat gått ut med en större skräll än vad den gjorde.
 
För piraterna gäller att döda eller dö. 
 
Mitt problem med säsongen är främst tempot. Avsnitten är stillsamma och riktigt utdragna. När det väl händer något så är det riktigt, riktigt spännande och helt omöjligt att slita sig från skärmen. Men sträckorna mellan de scenerna är långa, och ärligt talat tråkiga.
 
Intriger växer bakom kulisserna. 
 
Som helhet är jag kluven på seriens avslutande säsong. Den har som sagt några ljusglimtar, men jag hade förväntat mig så mycket mer. Det är en fungerande avslutning, som hade potential att vara kraftfullare. Allt om allt är det sorgligt att Black Sails är över, men samtidigt tror jag inte att serien hade så mycket kvar att ge.
 

It

Regissör: Andrés Muschietti.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 2 hr 14 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Jeremy Ray Taylor, Sophia Lillis, Finn Wolfhard, Chosen Jacobs.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
"Sju vänner slår sig samman för att bekämpa ett övernaturligt väsen som har hemsökt deras småstad i århundranden. Det tar skepnaden som den dansande clownen Pennywise, och ger liv till allas största rädslor."
 
 
 
 
 
It är en nytolkning av miniserien med samma namn från 1990, och baseras på romanen av Stephen King. Det är en bra film, med övertygande skådespelare och snygga effekter. Trots att den är stundtals obehaglig har rysaren inslag av humor som lättar upp. Personligen är min favoritscen inledningen, som verkligen drar in tittaren i berättelsen, och utlovar en stark fortsättning. Dessvärre bryts det löftet, och fast filmen håller en bra nivå för att vara skräckis, har den svårt att behålla mitt engagemang rakt igenom.
 
Bill vill ta reda på vad som hänt med hans lillebror. 
 
Filmen är som starkast när den fokuserar på karaktärernas vardag: deras problematiska relationer med föräldrarna, deras skräck för skolans mobbare och deras växande känslor för gruppens enda tjej. Men själva ”skräckscenerna” blir lite för mycket. Det är ofta överdrivet, och jag upplevde händelserna som konstiga snarare än läskiga. Jag förstod inte alltid hur allt hängde samman, och hade svårt att ta clownen på allvar. Visst ser han otäck ut, men varje gång han har chans att skada någon av huvudpersonerna tar han onödigt mycket tid på sig att skrämma dem – vilket gör att faran inte känns äkta, eftersom man förstår att de kommer att klara sig.
 
Clownen Pennywise dyker upp var 27:e år. 
 
Jag anser dessutom att det är en nackdel att ha så många huvudpersoner. Gruppen består av sju individer, och trots att vi får lite bakgrundsinformation om de flesta så är det inte riktigt tillräckligt för att fästa sig emotionellt vid dem. Jag tror att de hade haft större chans att utvecklas om de var färre.
 
Barnen utsätter sig själva för fara för att rädda staden. 
 
Som helhet är It en helt okej film. Särskilt med tanke på att jag vanligtvis inte tycker om skräckisar. Det den faller på är att den är lite över hela stället, och ibland hade jag svårt att hitta fokus. Kort och gott är den bra, men överskattad.
 

November criminals

Regissör: Sacha Gervasi.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 26 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Ansel Elgort, Catherine Keener, David Strathairn, Terry Kinney.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Två vänner som ska börja på college inser att de är kära i varandra. Men de får annat att tänka på när deras kamrat mördas under mystiska omständigheter och de tvingas trotsa myndigheterna för att avslöja sanningen."
 
 
 
 
 
November criminals baseras på boken med samma namn av Sam Munson. Det är en medioker film. Moretz och Elgort är supersöta ihop, och deras övertygande kemi gör dem en fröjd att titta på. När filmen fokuserar på dem och deras relation är den faktiskt rätt bra. Men gällande mordmysteriet har filmen inte mycket att komma med. November criminals tar sig själv på för stort allvar, och framstår konceptet som något revolutionerande – när det i själva verket är slätstruken som bäst.
 
Relationen mellan Addison och Phoebe är småmysig att följa i filmen, men...
 
Det händer inte särskilt mycket i November criminals, och handlingen är nästintill obefintlig. Innehållet känns dessutom spetsigt, och jag har svårt att avgöra vilken genre den vill tillhöra. Det klyschiga förloppet, avsaknaden av verklig fara och det faktum att allt håller sig inom ramarna gör att November criminal får en ”skolprojekts-känsla”. Ett skolprojekt som säkert skulle få MVG, men som färdig film inte riktigt håller måttet.
 
... mordmysteriet sänker filmen som helhet. 
 
Allt som allt är November criminals okej. Jag kan inte direkt påstå att den är dålig, men handlingen är inte tillräckligt genomtänkt för att engagera. 
 

Mother!

Regissör: Darren Aronofsky.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer, Domhnall Gleeson, Jovan Adepo.
Releasedatum: 29 januari 2018.
Distributör: Paramount.
 
"Ett pars förhållande testas till dess yttersta gräns då oinbjudna gäster anländer till deras hem och avbryter deras lugna tillvaro."
 
 
 
 
 
 
Jag tyckte inte alls om Mother!. Faktum är att jag uppfattade den som väldigt påfrestande. Filmen börjar långsamt men utvecklas inom kort till en surrealistisk oreda där händelser sker sporadisk utan någon som helst förklaring eller logisk koppling. Scenerna är yvigt ihopklippta och med tiden blir alltsammans lika kaotiskt och obegripligt som en mardröm. 
 
(Nästan) alla karaktärerna verkar frodas i kaos. 
 
Även när jag tittar på filmer som jag inte tycker om, är det sällan jag ser upplevelsen som ett slöseri med tid. Men Mother! går inte att beskriva på något annat sätt. Filmen gav mig inget annat än en känsla av stress. Den känns bara som ett hopplock av absurda, osammanhängande scener som sammantaget inte har något innehållsrikt.
 

The Beguiled

Regissör: Sofia Cappola.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Kirsten Dunst, Elle Fanning, Oona Laurence, Angourie Rice.
Releasedatum: 15 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"När en skadad fiendesoldat hittas nära ett flickinternat, blir han omhändertagen av rektorn Martha. Allt eftersom de unga kvinnorna tar hand om honom stiger den sexuella spänningen och farliga rivaliteter bildas."
 
 
 
 
 
The beguiled är en nytolkning av filmen från 1971, och baseras på romanen med samma titel av Thomas Cullinan. Det är ett drama som har mötts utav obefogat hård kritik. The beguiled är sannerligen en film med många brister, men den väckte nyfikenhet hos mig och höll mig intresserad ända till slutet.
 
Soldaten McBurney räddas av kvinnorna på flickskolan. 
 
Det som The beguiled har fått kritik för – och som jag håller med om – är bland annat tempot. Handlingen rör sig långsamt framåt, och intrigen känns på något sätt otillräcklig i förhållande till tiden som läggs på att bygga upp det hela. Slutet är dessutom lite intetsägande, vilket tillsammans med de simpla karaktärerna bidrar till att helheten känns slätstruken. Men det många kritiker har förbisett är filmens skönhet. Fotot är utsökt, och sättet som kamerorna utnyttjar det naturliga ljuset på är oförklarligt vackert. Därtill är The beguiled välspelad och den har ett viktigt, feministiskt budskap. Visst förmedlas det inte på förstklassigt sätt, men tillräckligt engagemang väcks för att behålla tittarens intresse genom hela filmen.
 
Livet på internatet tar en oväntad vändning när rivaliteter uppstår. 
 
Som helhet tycker jag faktiskt om The beguiled. Ja, det är en film med många brister – men jag ville hela tiden veta mer och upptäcka vad som skulle hända.
 

Snuten i Hollywood 2

Regissör: Tony Scott.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eddie Murphy, Judge Reinhold, Jürgen Prochnow, John Ashton, Ronny Cox, Brigitte Nielsen.
Inspelningsår: 1987.
 
"Axel Foley är tillbaka där han inte hör hemma. Den här gången ger han sig ut på ett uppdrag i södra kaliforniens snobbiga vildmarker i största hemlighet. Han tar hjälp av sin arsenal av skjutvapen och rappkäftade skämt för att komma åt ett gäng internationella vapensmuggnare."
 
 
 
 
 
Jag har inte mycket att skriva om Snuten i Hollywood 2. Den är bra, men det är i princip samma film som första. Självklart är handlingen annorlunda, men händelseförloppet och känslan är densamma och filmerna är så pass lika varandra att jag redan blandar ihop dem i mitt huvud. Snuten i Hollywood 2 är precis lika mysig och charmig som sin föregångare, men den är också entonig. Därför kan jag med säkerhet skriva att om du underhölls av Snuten i Hollywood så lär du gilla denna också, men väntar du dig en originell efterföljare får du leta vidare.
 
Axel och hans polisvänner är tillbaka i Beverly Hills. 
 
Allt som allt är Snuten i Hollywood 2 underhållande och värd att se. Men eftersom den inte skiljer sig mycket från föregångaren kan jag inte heller påstå att du missar något om du låter bli att se filmen.
 

Moonlight

Regissör: Barry Jenkins.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Mahershala Ali, Alex Hibbert, Janelle Monáe, Naomie Harris, Jaden Piner, Ashton Sanders
Releasedatum: 3 juli 2017.
 
"Ett intimt porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder, när han växer upp i ett tufft område utanför Miami. Han kämpar för att finna sin plats i denna värld."
 
 
 
 
 
 
 
Är det jag som av ren slump väljer fel film gång på gång, eller är det så att alla bra filmer faktiskt har tagit slut? Min åsikt av Moonlight är minst sagt kontroversiell. Oscar-vinnaren har hyllats till höger och vänster, men det var med nöd och näppe som jag orkade se klart den. Jag hade höga förväntningar och ville verkligen tycka om Moonlight, men jag har helt enkelt inte tålamod för sådana här filmer.
 
Tystlåtna Chiron får en ny vän. 
 
Moonlight har ett bra koncept; en stark grund att stå på. Men filmen är väldigt utdragen, och det långsamma tempot gjorde att jag snabbt förlorade mitt intresse. Den har dessutom väldigt lite dialog, och jag upplever att vi inte får lära känna karaktärerna ordentligt. Det visade sig också att Moonlight inte var lika insiktsfull och nytänkande som jag hoppats på. Filmen innehåller många klyschor, och vi får personligen inte se mycket av det Chiron är med om. Det mesta berättas istället för visas, vilket gör att berättelsen faller platt.
 
Vi får följa Chirons hårda uppväxt. 
 
Allt som allt är Moonlight inte mer än okej. Den har en bra tanke, men förlorar tittarens intresse under berättandes gång. Jag hade förväntat mig mer.
 

Shanghai

Regissör: Mikael Håfström.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: John Cusack, Li Gong, Yun-Fat Chow, David Morse, Ken Watanabe, Jeffrey Dean Morgan.
Releasedatum: 23 juli 2012.
 
"Specialagenten Paul anländer till ockuperade Shanghai för att utreda sin väns plötsliga död. Han fokuserar sin utredning på den karismatiska gangstern Anthony och hans fru Anna. Men det dröjer inte länge innan han är indragen i en dödlig konspiration."
 
 
 
 
 
Shanghai är en thriller som hade kunnat vara riktigt bra, men som faller platt på grund av ett överambitiöst utformande. Handlingen känns nämligen lite för komplicerad, och det röriga upplägget gjorde att det blev svårt att hänga med i svängarna. Fast jag definitivt intresserades av konceptet, blev filmen aldrig riktigt spännande på grund av förvirringen som uppstod.
 
Gangstern Anthony utreds av agenten Paul. 
 
Filmens oordning kastar alltså bort den potential som Shanghai hade, vilket är synd då den verkligen hade kunnat gripa tag. Den är vackert filmad och bygger upp en stämningsfull atmosfär som träffar tittaren i hjärtat. Dessutom är skådespelarna duktiga, och jag blev särskilt glad över att se både Li Gong och Ken Watanabe i något större roller än väntat. Jag tycker nämligen mycket om dem båda två, men har inte sett dem i mycket sedan fantastiska En geishas memoarer.
 
Det gifta paret är djupt involverade i en konspiration. 
 
Allt som allt är Shanghai okej, men filmen hade tjänat på ett mindre rörigt manus.
 

The Circle

Regissör: James Ponsoldt.
Genre: Drama, science fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emma Watson, Tom Hanks, Ellar Coltrane, Bill Paxton, Karen Gillan, Glenne Headly.
Releasedatum: 18 september 2017.
 
"När Mae blir anställd på världens mest framgångsrika internetbolag, tycker hon att hon fått sitt livs bästa jobb. Mae blir ansiktet utåt och dess talekvinna, men snart börjar hon förstå vidden av företagets ambitioner och konsekvenserna av deras tjänster."
 
 
 
 
 
Trots ett tankeväckande och intressant koncept är The circle en besvikelse. Klippningen är hackig och handlingen känns osammanhängande. På grund av att mycket berättas istället för visas, skapas distans till tittarna eftersom vi sällan själva får se det som händer. Mae utvecklas bakom kulisserna, vilket gör det väldigt svårt att förstå sig på henne. Hon agerar väldigt nämligen motsägelsefullt mot hur hon introducerats.
 
Mae börjar arbeta för The Circle. 
 
The circle är ett stelt drama med övertydliga budskap och mediokra skådespelarinsatser. Det känns dessutom som att filmen laddar upp mot ingenting. The circle saknar klimax och slutet kommer abrupt. På grund av att väldigt lite händer under filmens gång, känns den mer som en introduktion till något annat. Den känslan förstärks av de många obesvarade frågorna och det faktum att karaktärernas handlingar aldrig får konsekvenser.
 
Att ge ett företag monopolisk makt visar sig vara farligt. 
 
Allt som allt är The circle ett drama med potential, men på grund av att filmen saknar både hjärna och hjärta faller den platt.
 

RSS 2.0