Thoroughbreds

Regissör: Cory Finley.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Olivia Cooke, Anya Taylor-Joy, Anton Yelchin, Paul Sparks, Francie Swift, Kaili Vernoff.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Lily och Amanda växer ifrån varandra, men tar flera år senare upp kontakten igen. Trots deras olikheter förs tjejerna samman av Lilys förakt för sin brutale styvfar, och de bestämmer sig för att ta saken i egna händer.
 
 
 
 
 
Thoroughbreds är ett annorlunda drama. Den är olik allt annat jag sett, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker.
 
Lyxtjejen Lily återförenas med sociopatiska Amanda. 
 
Å ena sidan är det uppfriskande med det unika sättet att skildra händelserna. Mörker och humor kombineras till en nästintill absurd blandning, som blir en frisk fläkt i genren. Det är också lätt att svepas med av stämningen, som skapas genom avskalade miljöer och en psykologiskt intressant handling. Filmen är lättsam och spänd på samma gång, och det vackra fotot och de snygga klippningarna kontrasterar mot de annars makabra händelserna. Det hela är oerhört välgjort.
 
Därtill imponerar skådespelarna, särskilt Olivia Cooke som spelar Amanda. Hon bygger upp sin karaktär på ett briljant sätt, och jag fascinerades rejält av hennes kaxiga stil och kvicktänkta men ändå sociopatiska personlighet. Det var mycket tack vare henne som jag fastnade så pass mycket som jag gjorde.
 
Brottslingen Tim häpnas över Lilys rikedom. 
 
Samtidigt finns där sådant som Thoroughbreds hade kunnat göra bättre. För det första hade jag gärna sett ännu större djup hos karaktärerna. Missförstå mig inte, de är som sagt riktigt intressanta redan nu. Men det kändes som att något saknades. Därtill upplevde jag filmen som lite spretig, och jag hade gärna sett färre sidospår och större fokus.
 
Allt som allt är Thoroughbredsen förvånansvärt gripande film. Att beskriva den som ”mystisk” är inte riktigt rätt. Filmen är snarare ”skum”, men på ett bra sätt. Den hade emellertid kunnat bjuda lite mer på sig själv, och ta ut svängarna mer.
 

Saknaden

Regissör: Andrey Zvyagintsev.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 6 min.
Skådespelare: Maryana Spivak, Aleksey Rozin, Matvey Novikov, Marina Vasileva, Andris Keiss, Aleksey Fateev.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: TriArt/Universal Sony.
 
Boris och Zhenya är mitt uppe i en slitig skilsmässa. De grälar konstant och håller på att sälja lägenheten så att de kan komma vidare i sina liv: Boris med sin yngre, gravida flickvän och Zhenya med sin förmögne älskare. Ingen av dem visar något större intresse för deras 12-årige son Alyosha. Inte förrän han försvinner spårlöst.
 
 
 
 
Saknaden är ett ryskt drama som hyllats av kritiker världen över. Och visst instämmer jag med en del av lovorden. Konceptet är minst sagt intressant och i början var jag hänförd av det som hände. Jag tyckte också om den mörka stämningen, och hur varje scen utstrålar ett slags relaterbart mörker.
 
Ett barns försvinnande förändrar allt. 
 
Men. Saknaden saknar en hel del. Filmen är alldeles för lång i förhållande till innehållet, och det händer för lite. Faktum är att helheten känns väldigt enformig, då det finns få intriger och lite som griper tag. Sen störde jag mig också på att barnet i fråga inte är med särskilt mycket. Han briljerar i de scener som han syns i, men närvarar alldeles för lite. Föräldrarna blev jag istället arg på, på grund av hur de försummar sitt enda barn. Utöver det blev jag besviken på slutet, som kändes alldeles för abrupt och som lämnade många obesvarade frågor.
 
Alyoshas föräldrar bryr sig knappt om honom. 
 
Allt som allt lämnade Saknaden mycket att önska. Det är en film med potential, men som är bättre i idéform än som färdig film. 
 

Sameblod

Regissör: Amanda Kernell.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi, Olle Sarri, Hanna Alström, Malin Crépin, Julius Fleischanderl.
Releasedatum: 14 juli 2017.
 
Elle Marja, en ung samisk tjej från ett renskötarhem, utsätts för 30-talets rasism med kolttvång och rasbiologiska undersökningar och väljer till slut att rymma från sin samiska internatskola och "bli svensk". Men i kampen för att få status och bli en riktig svensk tvingas hon bryta banden med sin familj och förneka den kultur hon vuxit upp i.
 
 
Sameblod är en bra, svensk film. Den ger god inblick i den samiska kulturen, och skildrar på ett trovärdigt och berörande sätt den rasism som samer har tvingats bemöta. Det är intressant och tankeväckande: men också någorlunda slätstruket. 
 
En grupp samiska barn går på internatskola för att lära sig svenska. 
 
Jag hade önskat att det hänt mer. Det känns inte som att filmen riktigt är på väg någonstans, och Sameblod saknar ett utmärkande klimax. Utöver det finns också en del utfyllnad: upprepande scener och lite för långdragna sekvenser. Det gör tyvärr att filmen upplevs som långsam, och även lite tråkig vissa stunder. Sen hade jag också velat lära känna Elle-Marja och hennes motivationer bättre: varför vill hon så gärna vara med personerna som hatat henne hela hennes liv?
 
Elle-Marje vill inte vara same. 
 
Som helhet är Sameblod bra. Förvånansvärt bra för att vara svensk film. Men jag hade förväntat mig något mer, något extra. Filmen håller sig inom ramarna och tar inte riktigt ut svängarna, vilket också gör att den inte lämnar ett särskilt stort avtryck.
 

The vacation of our lives

Regissör: Paolo Virzí.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Helen Mirren, Donald Sutherland, Christian McKay, Janey Moloney, Dana Ivey, Dick Gregory.
Releasedatum: 23 juli 2018.
Distributör: Scanbox.
 
Ella och John är ett rätt omaka gift par som tillbringat många år ihop, på sistone med vacklande hälsa. För att liva upp tillvaron rymmer de och ger sig ut på en roadtrip genom USA i sin gamla husbil.
 
 
 
 
 
The vacation of our lives (sve. En sista semester) är en fin film, som baseras på boken The leisure seeker. Den följer den vackra relationen mellan Ella och John, som är ett riktigt gulligt par som spelas av de fantastiska Helen Mirren och Donald Sutherland. Att ha så starka skådespelare i täten höjer definitivt den genomsnittliga kvalitén, och kemin mellan dem känns genuin. De bidrar dessutom med humor, samtidigt som deras övertygande insatser också berör.
 
John lider av Alzheimers och glömmer lätt bort saker. 
 
Men fast The vacation of our lives är bra på ett subtilt sätt, är det något som saknas. Tempot är långsamt och det händer inte särskilt mycket. Faktum är att filmen är rätt slätstruken, och det skulle behövas lite mer krydda för att verkligen engagera tittaren. Det finns alltså inte något påtagligt fel hos filmen, men bristen på påtagliga ”rätt” blir nästan detsamma.
 
Ella har obotlig cancer och vill ta kontroll över sitt öde. 
 
Allt som allt är The vacation of our lives ett helt okej drama, som går en balansgång mellan att vara vackert lågmäld och beklagligt intetsägande. Efter att ha sett filmen är jag sugen på att läsa boken.
 

The 15:17 to Paris

Regissör: Clint Eastwood.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ray Corasani, Alek Skarlatos, Anthony Sadler, Spencer Stone, Judy Greer, Jenna Fischer, Bryce Gheisar, Stephen Matthew Smith.
Releasedatum: 2 juli 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Den 21 augusti 2015 lamslogs världen av nyheten om ett försök till terrorattack på höghastighetståget Thalys till Paris. Ett försök som stoppades av tre modiga, unga amerikaner som vi får följa från barndomen till de osannolika händelserna fram till attacken.
 
 
 
 
Eastwood, Eastwood, Eastwood. Varför? Varför använder du inte din briljanta talang till att skapa lika briljanta filmer? The 15:17 to Paris är en stor besvikelse. Den börjar bra, men tappar en hel del bara efter någon halvtimme. Tempot saktar ner och jag fann helt enkelt inte det som hände särskilt intressant. Men förutom det har jag två huvudsakliga klagomål.
 
Tre vänner på ett tåg blir snart amerikanska hjältar. 
 
Det första är att filmen är oerhört ofokuserad. The 15:17 to Paris handlar om tre män som stoppar ett terroristattack, men själva attacken skyndas förbi ca 10 minuter innan filmens slut. Nästan allt annat är bara utfyllnad, som saknar syfte eller funktion.
 
Min andra kritiska åsikt är skådespelarna. De tre männen som stoppade attacken i verkligheten är också de som spelar de tre männen i filmen. Och det är något som jag tycker är en riktigt cool grej. Men. De är inte särskilt begåvade skådespelare. De agerar inte med någon inlevelse och fick mig helt enkelt inte att fastna för dem.
 
En terrorist börjar skjuta ombord. 
 
Allt som allt är The 15:17 to Paris inte mer än meh. Vissa delar är bra, men ärligt talat upplever jag att den största delen av filmen hade kunnat klippas bort på grund utav ren irrelevans.
 

Mary Magdalene

Regissör: Garth Davis.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rooney Mara, Joaquin Phoenix, Chiwetel Ejiofor, Tahar Rahim, Aariene Labed, Denis Ménochet, Lubna Azabal.
Releasedatum: 23 juli 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En ung kvinna lämnar landsbygden och sin traditionella familj för att ansluta sig till en ny, radikal folkrörelse där den karismatiskr ledaren, Jesus från Nasaret, lovar förändring i världen. Mary söker efter ett nytt levnadssätt och under sin andliga resa hamnar hon mitt i en historia som för henne till Jerusalem där hon konfronteras med sanningen om Jesus öde och sin egen roll i det.
 
När det kommer till mina tankar och åsikter gällande Mary Magdalene, måste jag medge att jag inte är helt objektiv. Detta eftersom filmen behandlar kristendomen som ämne, och fokuserar på historiska personer som Maria och Jesus. Jag är personligen inte troende, och för att få mig engagerad av filmer med starka religiösa inslag krävs något alldeles extra. Och denna ingrediens hade dessvärre inte Mary Magdalene, något som resulterade i att mitt intresse aldrig fångades upp.
 
Jesus påverkar många livsöden. 
 
Utifrån det jag vet, är filmen emellertid relativt trogen Bibeln. Den är också snyggt väl utförd: med snyggt foto, stiliga kostymer och övertygande skådespelarinsatser. Är du insatt i den kristna religionen och finner den intressant kommer du säkerligen tycka att Mary Magdalene är bra. Men ur min icke-troende synvinkel blev det snarare ett sömnpiller.
 

The Post

Regissör: Steven Spielberg.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Meryl Streep, Tom Hanks, Bob Odenkirk, Sarah Paulson, Tracy Letts, Bruce Greenwood.
Releasedatum: 4 juni 2018.
 
Året är 1971 och läckta dokument från CIA visade hur USA:s regering hade ljugit om Vietnamkriget för det amerikanska folket. Tidningen Washington Posts oerfarna ägare ställs inför det svåra beslutet att antingen lyda presidenten eller avslöja sanningen och äventyra sin och hela bolagets framtid.
 
 
 
 
The Post är ett drama med många styrkor. Filmen inleds gripande, med en spännande och annorlunda start. Fotot är utsökt. Och skådespelarna… finns det något som ens kan sätta ord på hur det känns att äntligen se Streep och Hanks i samma film? Den legendariska, dynamiska duon som jag sedan länge avgudat, gör sig bättre tillsammans på skärm än vad som går att förklara. Ändå engagerades jag inte fullt ut av The Post.
 
Ben vill hitta material som konkurrerar med nyheterna hos The New York Times.  
 
Jag har svårt för den här genren, och har sedan tidigare ogillat populära filmer som The wolf of wallstreet, The big short och Spotlight. Inte för att det nödvändigtvis har varit något fel på filmerna, utan för att ämnena de behandlat har medfört ett oerhört långsamt tempo. I grund och botten tycker jag att tidningsredaktioner, politik, juridik och liknande är rätt intressant: men jag vill gärna ha något annat utöver det som driver på berättelsen. Det saknar jag i The Post, vilket tyvärr resulterade i att jag satt aningen uttråkad. Det känns som att man behöver ha ett brinnande intresse för politik och stor insikt i amerikansk historia för att förstå och engageras av filmen fullt ut. Jag saknade det, och därför föll det hela lite platt.
 
Som kvinnlig ägare av The Post får Kay Graham lite respekt.  
 
Som helhet är The Post okej. Fast jag saknar det intresse som filmen kräver för fullt engagemang, fängslades jag av att se Streep och Hanks tillsammans. Tack vare deras insatser, fanns hela tiden något som fick mig att sitta kvar.
 

The Florida Project

Regissör: Sean Baker.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Brooklynn Prince, Willen Dafoe, Bria Vinaite, Mela Murder, Christopher Rivera, Aiden Malik.
Releasedatum: 9 juli 2018.
Distributör: Universal Sony/Scanbox.
 
Sexåriga Moonee bor med sin unga mamma på ett ruffigt motell. De har ont om pengar, men Moonees värld är ändå underbar. Den till synes bistre motellskötaren ömmar under ytan för infallsrika Moonee och hennes kompisar, som ständigt skapar huvudvärk för sin omgivning.
 
 
 
 
Jag både gillar och ogillar The Florida Project. Alltså, jag vet inte riktigt vad jag tycker.
 
Låt oss börja med det positiva. Jag. Älskar. Barnskådespelarna. Deras energi och kaxighet. Deras genuina insatser som känns så spontana och ärliga. Trots att karaktärerna är irriterande snorungar lyckades de charma. Stor eloge till Brooklynn Prince som spelar Moonee. Även de andra skådespelarna presterar bra. Jag tycker också om fotot, som vibrerar av starka färger.
 
Starka färger och livliga barn utgör grunden för filmen. 
 
Nu till det negativa. Jag störde mig väldigt mycket på mamman, som var alldeles för omogen för att jag som tittare skulle respektera henne på något sätt. Sen tyckte jag att det var rätt jobbigt med den skakiga kameran. Men värst var avsaknaden av en konkret handling. Missförstå mig inte, filmen har något som gör att intresset hålls kvar, men ändå känns det som att den inte handlar om något. Därtill är tempot lite för långsamt och det antiklimatiska slutet kommer väldigt abrupt. Det blir som en lång historia som inte får ett riktigt avslut.
 
Motellets ägare får kämpa med Moonees mamma. 
 
Allt som allt tycker jag att The Florida Project är okej. Jag tyckte väldigt mycket om vissa delar. En del scener fick mig att skratta och må bra, medan andra berörde. Samtidigt fanns stunder då jag satt relativt uttråkad. Så jag vet inte. Okej är nog en rätt så bra definition.
 

The shape of water

Regissör: Guillermo del Toro.
Genre: Drama, fantasy.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Sally Hawkins, Michael Shannon, Richard Jenkins, Octavia Spencer, Michael Stuhlbarg, Doug Jones.
Releasedatum: 9 juli 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
I 60-talets USA, under det kalla kriget, arbetar Elisa på ett statligt laboratorium. När hon och hennes kollega upptäcker ett hemlighetsstämplat experiment, förändras hennes liv drastiskt.
 
 
 
 
 
The shape of water är en speciell film. Trots att det finns subtila paralleller till Den lilla sjöjungfrun är filmen inte riktigt lik något annat som jag har sett. 
 
Experiment utförs på en mystisk varelse. 
 
Skådespelarna är utomordentliga. Fotot utsökt. Och stämningen varierar flexibelt mellan att vara spänd och komisk. Handlingen är vacker, och trots att The shape of water hade kunnat kortas ner något satt jag engagerad rakt igenom. Jag var nyfiken på hur det hela skulle sluta, och fängslades av den lite bisarra relationen mellan Elise och varelsen. Personligen tycker jag att deras förhållande gick lite väl långt, men bortsett från det var det riktigt intressant.
 
Elisa börjar utveckla känslor för varelsen. 
 
Som helhet är The shape of water en bra film. Vacker. Jag skulle inte kalla det ett mästerverk, men det är en annorlunda film. Definitivt sevärd.
 

Three billboards outside Ebbing, Missouri

Regissör: Martin McDonagh.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Frances McDormand, Sam Rockwell, Woody Harrelson, Kerry Condon, Caleb Landry Jones.
Releasedatum: 26 juni 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Frustrerad över polisens oförmåga att finna ledtrådar i jakten på hennes dotters mördare, tar Mildred saken i egna händer. Hon ställer stadens högt aktade polischef mot väggen på ett minst sagt kontroversiellt sätt.
 
 
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Three billboards outside Ebbing, Missouri. Å ena sidan tycker jag att konceptet är riktigt intressant. Jag gillar stämningen, protagonistens härligt kaxiga attityd och den smått spännande handlingen. Three billboards outside Ebbing, Missouri har helt enkelt potential till att bli en riktigt bra film.
 
Efter sin dotters mord sätter Mildred upp annonser för att motivera polisen till handling. 
 
Det som filmen faller på är ett vanligt tillkortakommande nu för tiden: tempot. Filmen är för långsam, vilket ger upplevelsen att inte mycket händer. Som ett resultat falnade mitt engagemang, och jag tröttnade alldeles för snabbt.
 
Polisen tycker inte om hur Mildred tar saken i egna händer. 
 
Som helhet är Three billboards outside Ebbing, Missouri en film som hade kunnat vara riktigt bra, men som förlorar mycket på grund av tempot.
 

The king's speech

Regissör: Tom Hopper.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham-Carter, Derek Jacobi, Michael Gambon.
Releasedatum: 8 juni 2011.
 
Albert står på tur att ta över den engelska tronen. Han lider dock av svår stamning och drar sig för offentliga framträdanden. Men med ett världskrig som hotar att bryta ut, behövs en stark ledare mer än någonsin. Hans hustru kontaktar en excentrisk logoped som sista utväg.
 
 
 
 
 
The king’s speech är ett stadigt drama som får tittaren att må bra. Filmen är tankeväckande och smått berörande, men det som förvånar är humorn. Skratt är kanske inte vad man förväntar sig från den här typen av film, men skratta var precis vad jag gjorde. Och det är lite det som gör att intresset hålls rakt igenom.
 
Kungen kan inte hålla offentliga tal. 
 
Förutom de humoristiska glimtarna är det skådespelarna som imponerar. De tre huvudrollsinnehavarna presterar riktigt starkt, och kemin mellan dem är trovärdig och intagande. Jag fastnade särskilt för relationen mellan kung Albert och hans läkare, då dem förmedlade en oerhörd genuin värme. 
 
Logopeden Lionel tar till okonventionella metoder för att hjälpa kungen. 
 
Som helhet är The king’s speechen bra film. Trots att tempot är lite långsamt, förlorade jag aldrig mitt intresse. Skådespelarna och den härliga stämningen gör att engagemanget förblir ända till eftertexterna.
 

The disaster artist

Regissör: James Franco.
Genre: Komedi, drama, biografi.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: James Franco, Dave Franco, Ari Graynor, Seth Rogen, Alison Brie, Zac Efron, Josh Hutcherson.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Den kultförklarade filmen The Room sägs vara den bästa dåliga filmen som någonsin har gjorts. Här skildras ökända filmproducenten och Hollywood-outsidern Tommy Wiseau.
 
 
 
 
 
 
Det här är en biografi om mannen bakom filmen The room från 2003. Ehm… det är minst sagt en intressant tittarupplevelse. Jag hade inte hört talats om The room tidigare, men efter att ha sett The disaster artist är jag nästan sugen på att se den. Jag tror aldrig att jag har följt en så udda personlighet som Tommy Wiseau. James Franco får fram hans egenheter på ett spektakulärt sätt och gjorde mig som tittare ställd. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om Tommy: han är frustrerande och extremt irriterande, men samtidigt oerhört fascinerande. Oftast tyckte jag dock att det var rätt jobbigt att titta på hans påhitt.
 
Filmteamet tröttnar snart på Tommy och hans stil. 
 
Men trots att det var väldigt intressant att se Franco porträttera Tommy, började jag aldrig genuint bry mig: varken om karaktärer eller handling. Filmen bjuder på några skratt, men blir aldrig tillräckligt engagerande. Den känns för lång, upprepande och lite platt. Därtill står kameran aldrig still: inte ens när karaktärerna bara sitter och pratar, vilket störde mig.
 
Tommy kan varken regissera eller skådespela. 
 
Som helhet är The disaster artisten annorlunda film. Eller nej, stryk det. Det är inte filmen som är annorlunda, utan personen som den porträtterar: Tommy Wiseau. Det var fascinerande och underhållande att ta del av hans liv, och som tittare visste jag aldrig riktigt var jag hade honom. Men som film blev det inte en särskilt extraordinär upplevelse, därav betyget.
 

Phantom thread

Regissör: Paul Thomas Anderson.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 2 hr 10 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Vicky Krieps, Lesley Manville, Julie Vollono, Sue Clark, Joan Brown.
Releasedatum: 25 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Skräddaren Reynolds Woodcock står i centrum för det brittiska modet. Han klär kungligheter, filmstjärnor och damer i den distinkta Woodcock-stilen. Alma, en ung och envis kvinna, blir snart hans musa. Hans en gång så kontrollerande och skräddarsydda liv tar en ny vändning med den läskigaste förbannelsen av dem alla: kärleken.
 
 
 
Själva grundidén med Phantom thread är bra. Berättelsen är i sig intressant, fotot snyggt och skådespelarna övertygande i sina roller. Ändå faller filmen platt på grund av ett alltför vanligt fenomen: ett för långsamt tempo.
 
Alma blir skräddaren Reynolds musa. 
 
Phantom thread är utdragen, händelselös och alldeles, alldeles för lång. Men trots att gott om tid fanns för att utveckla karaktärerna, känns de platta och endimensionella. Man tar helt enkelt inte tillvara på den potential som finns, och resultatet blir ett relativt intetsägande och pretentiöst drama.
 
Kärleken förändrar Reynolds liv för alltid. 
 
Som helhet är Phantom thread okej. Den hade förutsättningar för att bli riktigt bra, men faller på platta karaktärer och ett alldeles för monotont händelseförlopp.
 

Darkest hour

Regissör: Joe Wright.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 5 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Gary Oldman, Lily James, Kristin Scott Thomas, Ben Mendelsohn, Ronald Pickup, Nicholas Jones.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Hitlers trupper drar fram genom Europa och ställer in siktet på Storbritannien, väljs Winston Churchill till ny premiärminister. Trots att hans parti ifrågasätter allt han gör, och kung George VI är skeptiskt inställd, måste Churchill leda nationen och skydda den från det farligaste hotet någonsin.
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Darkest hour. Å ena sidan är filmen väldigt välgjord. Fotot är snyggt, sminkningen av Oldman fenomenal och skådespelarnas insatser imponerande. Jag tycker också om att jag som tittare fick större förståelse för händelserna i och med att jag har sett filmen Dunkirk.
 
Elizabeth blir anställd som Churchills sekreterare. 
 
Samtidigt är tempot långsamt. Filmen är för lång för sitt eget bästa, och hade kunnat komprimeras en hel del för att bli mer kontakt och spänd. Därtill känns alltsammans välbekant och lite slätstruket. Darkest hour är som sagt bra, men den känns inte ny eller fräsch. Snarare som att vi har sett det hela tidigare.
 
Winston Churchill försöker skydda landet mot Hitler. 
 
Allt som allt är Darkest hour okej. Jag hade velat ha något mer utav den; något som fick filmen att sticka ut och göra större intryck. Men det går inte att neka att den är genomtänkt och riktigt snyggt gjord. Och den har scener som både är underhållande och spännande. Som helhet, helt okej. 
 

Hjärtat

Regissör: Fanni Metelius.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Fanni Metelius, Ahmed Berhan, Daniella Mir, Suzanne Reuter, Leona Axelsen, Emil Brulin.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Hon är fotograf, han musiker. Båda up-and-coming. Första riktiga kärleken. Men mellan lakanen finns en osynlig konflikt, en onämnbar skam. Ett subtilt maktspel där reglerna ändras i takt med musiken på testerna i Göteborg, Stockholm och på Ibiza.
 
 
 
 
Hjärtat är inte min typ av film. Från början var den helt okej, men ju längre jag tittade desto mer uttråkad blev jag. Det finns ingen tydligt urskiljbar handling, och det händer inte särskilt mycket. Mika och Tesfay ligger med varandra. Bråkar. Festar. Pratar. Ligger lite till. Jag behöver mer än så. Det känns som att filmen mest står och trampar och inte kommer någon vart, vilket blir utdraget.
 
Mika och Tesfay går från vänner till partners. 
 
Förövrigt är skådespelarna okej, men inte helt övertygande. Därtill känns manuset rätt tafatt och jag upplevde många av replikerna som krystade. Allt som allt är Hjärtat en film som inte sticker ut. Jag skulle inte kalla det för en typisk svensk film, för det är det inte, men den gör inte något stort intryck.
 

The death of Stalin

Regissör: Armando Iannucci.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Jeffrey Tambor, Olga Kurylenko, Tom Brooke.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Stalin plötsligt faller död ned utbryter kalabalik, men snart börjar maktkampen på allvar mellan Beria, Chrustjev och General Zhukov. Vem ska trumfa sina kombattanter och nå maktens glans?
 
 
 
 
 
The death of Stalin har hyllats och kallats för ”årets roligaste film” av många kritiker. Men själv förstår jag inte riktigt vad som tilltalat dessa. I mina ögon är The death of Stalin inget annat än en besvikelse: för oseriös för att bli ett bra drama, och med för krystade skämt för att bli rolig. Helt enkelt inte min typ av film.
 
Gaggiga gubbar på rad för en selfie. 
 
Det här är en film som rakt igenom känns billig. Trots att den har bra skådespelare och innehåller stunder som underhåller smått – och som på så vis hindrar den från att bli hemsk – fångade The death of Stalin aldrig upp mitt intresse. Jag upplevde inte att den hade något utöver det vanliga, och den gjorde helt enkelt inte något större intryck på mig.
 
Efter Stalins död utbryter en maktkamp. 
 
Som helhet är The death of Stalin ett enda stort ”meh”. Den är inte dålig, men samtidigt långt ifrån bra. Jag upplever att den kräver en väldigt specifik typ av humor, och att vi som inte delar den har svårt att bli roade.
 

Becoming Jane

Regissör: Julian Jarrold.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anne Hathaway, James McAvoy, Julie Walters, James Cromwell, Maggie Smith, Laurence Fox.
Inspelningsår: 2007.
 
Jane Austen lyste upp världen med sina ord. Men hennes liv var också fyllt av passion. När hon var tjugo förälskade hon sig i Tom, och deras förhållande var lika romantiskt som i hennes stora litterära verk. Och precis som i hennes romaner stod valet mellan pengar och kärlek.
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Becoming Jane. Jag hade väntat mig ett mysigt, romantiskt drama i klass med Stolthet och fördom, men denna film är långt ifrån lika självklar. 
 
Jane vill kunna leva på sina romaner. 
 
Trots att skådespelarna är duktiga fastnade jag inte för karaktärerna. De är ytligt gestaltade och som tittare får man inte lära känna dem ordentligt. Därtill är tempot riktigt långsamt. Det händer inte mycket alls, och efter ett tag kom jag på mig själv med att distraheras av annat. Jag blev helt enkelt uttråkad.
 
Att välja mellan kärlek och pengar är inte lätt. 
 
Becoming Jane är inte en dålig film, men jag hade väntat mig mer. Den utmärker sig inte ur mängden kostymdraman utan håller sig bekvämt inom ramen och blir på så sätt en film man lätt glömmer.
 

Fifty Shades Freed

Regissör: James Foley.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jamie Dornan, Dakota Johnson, Eric Johnson, Eloise Mumford, Rita Ora, Arielle Kebbel.
Releasedatum: 11 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
I hopp om att ha lämnat sitt mörka förflutna bakom sig, lever det nygifta paret ett liv i överflöd. Men i samma stund som Ana går in i rollen som Mrs. Grey och den ovana känslan av stabilitet får Christian att börja slappna av, dyker nya hot upp som äventyrar deras lyckliga slut innan det ens har börjat.
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Fifty Shades Freed. Det är den sämsta delen i trilogin. Dialogen är krystad, mycket av hettan har försvunnit och händelserna är nästintill parodiska. Filmen är också förvånansvärt lång i förhållande till vad som händer. En del scener känns rätt onödiga, faktiskt. Samtidigt störde jag mig på att de stora, ”viktiga” delarna skyndas förbi, medan de mindre betydelsefulla hamnar i strålkastarljuset. Det blir ett skevt fokus, vilket som följd gör att spänningen uteblir.
 
Anastacia och Christian gifter sig. 
 
Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att de här filmerna är trevliga att titta på. Det är något med den idylliska bilden av ett liv i överflöd som helt enkelt ger en mysig tittarupplevelse. Därtill är musiken helt okej, medan fotot och scenografin är riktigt snyggt.
 
Kommer paret att få sitt lyckliga slut? 
 
Som helhet är Fifty Shades Freed en okej avslutning på trilogin. Det är knappast ett mästerverk, men en lättsam och småputtrig tittarupplevelse. Trots filmens många brister är jag rätt säker på att jag kommer att se den igen.
 

Molly's Game

Regissör: Aaron Sorkin.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jessica Chastain, Idris Elba, Kevin Costner, Michael Cera, Jeremy Strong, Chris O'Dowd.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Molly Bloom drev världens mest exklusiva höginsats-pokerspel i tio år, innan hon mitt i natten greps av 17 FBI-agenter med dragna automatvapen. Hos henne spelade hollywoodkungligheter, sportstjärnor, näringslivsjättar och medlemmar i den ryska maffian. Mollys enda allierade var försvarsadvokaten Charlie, som förstod att Molly var mycket mer än vad media försökte få alla att tro.
 
 
Ja! Äntligen en bra film!
 
Molly’s game fångade mitt intresse redan vid första scenen, och höll mig engagerad rakt igenom. Det är en riktigt bra film: med högt tempo, rapp klippning och en annorlunda berättarstil. Berättelsen som vi får följa är förvånansvärt fascinerande, och jag hade aldrig trott att en film om poker skulle kunna vara så spännande.
 
Molly grips mitt i natten för höginsatsspel och involvering med maffian. 
 
Något som jag blev väldigt förtjust i, var Molly Blooms fantastiskt kaxiga attityd. Jessica Chastain, som innehar huvudrollen, är en gudinna. Hon äger filmen: ser fenomenal ut och presterar ännu bättre. Hon är rent utav klockren som Molly, och övertygar med små medel att de är en och samma person. Och hon väckte genuin sympati och intresse för Molly som person.
 
Vi får följa Mollys resa både före och efter arresten. 
 
Det enda negativa jag har att säga om Molly’s game är att den är aningen för lång. Jag upplevde aldrig att filmen blev tråkig, men under vissa delar sackar tempot och en del scener hade lätt kunnat klippas ner. 140 minuter är för mig en smärtgräns när det kommer till speltid, och just Molly’s game hade nog kunnat vara 40 minuter kortare utan att handlingen eller engagemanget från tittaren hade påverkats negativt.
 
Molly litar bara på sin advokat Charlie. 
 
Som helhet tycker jag riktigt mycket om Molly’s game. Filmen är spännande, med hänförande skådespelare och vass redigering. Rekommenderas varmt till er som vill se ett lite annorlunda drama.
 

Ted: för kärlekens skull

Regissör: Hannes Holm.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson, Hanna Alström, Tove Edfeldt, Maria Kulle.
Releasedatum: 14 maj 2018.
 
Ted Gärdestads genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 70-talet fascinerades hela landet av hans glädje, energi och talang. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol. Teds livsöde kom att beröra en hel nation och hans musik har på många sätt definierat svensk pop.
 
 
 
 
Ted: för kärlekens skull är en fin film, som både värmer och berör på samma gång. Berättelsen är förvånansvärt intressant, musiken nostalgisk och Adam Pålsson presterar väl i rollen som Ted. Det hela gör Ted: för kärlekens skull till en lättsam och mysig feelgood-film.
 
Ted går till ett skivbolag och blir signad direkt. 
 
Men något saknas. När filmen visar glädje och humor lyckas den riktigt bra. Men när det kommer till att skildra Teds psykiska ohälsa faller Ted: för kärlekens skull rätt platt. Som tittare förstår man inte riktigt Teds ”demoner” och det hela hade kunnat skildras på ett betydligt bättre och mer berörande sätt. Som det är nu är det mer ryckigt och spretigt, och inte särskilt sammanhängande. På grund av det tappade jag lite av intresset.
 
Livet går upp och ner, kärleken hittas och förloras.
 
Som helhet är Ted: för kärlekens skull ett bra, svenskt drama. Jag tycker mycket om filmens första halva: som värmer och underhåller. Den andra halvan är också bra, men fängslar inte riktigt lika väl.
 

RSS 2.0