Slända i bärnsten

Författare: Diana Gabaldon.
SerieOutlander #2.
Längd: 798 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
OriginaltitelDragonfly in ember.
 
"Tillsammans reser Claire och Jamie de till Frankrike för att rädda Skottland från undergång. Deras mål är att hindra fälttåget mot engelsmännen. De möter intri-gerna vid Solkungens hov och tvingas kämpa för sina liv och sin kärlek."
 
 
 
 
 
 
 
Precis som sin föregångare har Slända i bärnsten ett oerhört intressant koncept som fängslar läsaren. Tidshoppen genomförs på ett snyggt sätt och jag fascineras av hur de fiktiva händelserna skickligt vävs samman med sanna, historiska inträffanden. Det är tydligt att Gabaldon lagt ner mycket tid på sin berättelse och hon skildrar sin entusiasm genom ett detaljerat språk och komplexa karaktärer.
 
Dessvärre är läsningen relativt tung. Gabaldon är som sagt mycket duktig på att skriva och få fram ord, men i detta fall blir det för mycket: för många ord, för många detaljer och för många onödiga sidospår som inte leder någonstans. Mycket av det Gabaldon skriver om tillför ingenting till berättelsen och stora delar av boken hade kunnat komprimeras. Som ett resultat blir Slända i bärnsten långsam, utdragen och aningen ansträngande att ta till sig.
 
Som helhet är Slända i bärnsten en charmerande och tilltalande roman som är för lång i förhållande till sin handling. Det är ett unikt fall där boken är bra, men tv-serien bättre. 
 

Breven från ön

Författare: Jessica Brockmole.
OriginaltitelLetters from Skye.
Serie: Fristående.
Längd: 264 sidor.
Bokförlag: Bazar.
 
"Poeten Espeth har aldrig sett världen bortom sitt hem i Skottlands avlägsna Isle of Skye. Så när hon får ett brev från ett fan, collegestudenten David, blir hon för-undrad. De börjar brevväxla och snart fördjupas både förtroenden och känslor, och de vågar avslöja både sina vildaste drömmar och djupaste hemligheter. Men så bryter första världsbriget ut och plötsligt har förut-sättningarna förändrats."
 
 
 
 
Breven från ön är en söt och enkel roman berättad i brevform. Det är ett intressant format som ger boken ett charmigt och säreget koncept. Men brevformatet gör även att läsaren distanseras från karaktärerna. Eftersom vi enbart tar del utav det urval händelser och tankar som gestaltas i breven lär läsaren inte känna karaktärerna ordentligt, vilket gör att de uppfattas som platta och ointressanta. 
 
Boken växlar mellan två olika tidsperioder och vartannat kapitel utspelas 1912 och vartannat 1940. Parallellen som utspelar sig 1912 tilltalade mig mest, men båda tillför viktiga aspekter till berättelsen. Dessutom länkar de båda tidsperioderna snyggt samman framåt bokens slut. Men båda parallellerna innehåller en del klyschiga vändningar och som helhet är boken rätt förutsägbar. Den upplevs varken vara djup eller insiktsfull, utan snarare som ett lättsamt tidsfördriv.
 
Ytterligare något som jag reagerade på är språket. Eftersom boken är skriven i form av hundra år gamla brev anser jag att det är viktigt att använda ett språk som fångar den rädda andan för tidperioden. Men språket i Breven från ön är inte tidsenligt. Förr i tiden talade människor mer poetiskt, elegantare och artigare, men i boken är språket inte spec-iellt olikt hur vi uttrycker oss idag.
 
Breven från ön är en okej bok, med en intressant berättelse som inte riktigt fångar upp läsarens engagemang.
 

Ljuset vi inte ser

Författare: Anthony Doerr.
Längd: 596 sidor.
Serie: Fristående.
Bokförlag: Bookmark.
OriginaltitelAll the light we cannot see.
 
"Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring. I Tyskland drömmer barnhems- pojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend. När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo: en stad som kommer totalförstöras av krig- et."
 
 
 
Det andra världskriget är otroligt fascinerande att läsa om och Doerrs Ljuset vi inte ser skildrar händelserna på ett mycket annorlunda och spännande sätt. Genom en unik struktur som växlar mellan olika synvinklar och tider får boken en särpräglad känsla. Dock gör även de frekventa bytena romanen stundtals tröttsam, och de korta kapitlen försämrar flytet. Just tempot var något jag kämpade med, och den vackra romanen upp- levdes ibland som utdragen och tung. 
 
Ljuset vi inte ser är en karaktärsdriven bok. Handlingen sticker inte ut, men de symp- atiska karaktärerna fångar läsarens intresse direkt. Deras liv är medryckande, och det är svårt att inte känna medkänsla för dem. Dock saknar jag en djupare komplexitet hos båda protagonisterna. Deras moral sätts sällan på prov och jag tror att fler etiska prö- vningar hade gjort dem ännu mer fängslande.
 
Allt som allt är Ljuset vi inte ser en gripande och berörande roman, som ger en unik skildring utav det andra världskriget. Den är vackert skriven och rik på detaljer. Dock hade boken stärkts av att vara lite mer handlingsdriven.
 

Boktjuven

Fakta:
Boktjuven är en fristående bok av Markus Zusak som skildrar hur andra världskriget såg ut.
 
Handling:
"Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer at göra, och det är bara början. Nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att finna. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare. Detta är Liesels berättelse. Och berättelsen om dem som bodde på Himmel Straße när bomberna föll."
 
 
Recension:
Jag läste Boktjuven till svensklektionen i skolan och därför hade jag inga förhoppningar alls på den, trots att jag hört att den var bra. Vi har aldrig läst bra böcker till skolan och då förväntade jag mig inte ett undantag. Men det fick jag.
 
Jag tyckte att det var en väldigt fantasifull idé att använda Döden som berättare. Jag har inte läst någon annan bok som har det upplägget och det gjorde boken unik. Han berättade ur en allvetande synvinkel, och det var en härlig avbrytning från det enkelsidiga perspektiv jag brukar läsa från.
 
Dock avbryter Döden hela tiden, med tankar och teorier som står med fet text mitt i berättelsen. Just de här inhoppen kändes som om de var relaterade till historien men avvikande från handlingen, och det störde jag mig lite på. Om det var en spännande scen så inflikade han helt plötsligt med en tanke som man hade klarat sig utan. Översättningar av ord man inte behöver översättning av, förklaringar av sådant man redan vet, och värst av allt: inflikande om sådant som ska hända. Döden avslöjar genom hela boken vad som kommer att hända, och då när det väl händer är ögonblicket förstört eftersom det inte längre finns någon spänning i det.
 
Jag gillade dock karaktärerna. Alla hade utmärkade karaktärsdrag som gjorde att man mindes dem och fick olika uppfattningar av dem alla. Man kände medlidande för karaktärerna och förstår deras sida av berättelsen.
 
Det som fascinerade mig är att det egentligen inte hände särskillt mycket förren till slutet, men trots det känner jag att boken inte blev seg. Det fanns ett slags lunkande tempo som körde på trots bristen på händelser. Dock byggde bokens spänning på skräcken att något hemskt kunde hända. Men när det man hela tiden förväntade sig skulle komma under bokens gång, inte skedde förren vid slutet (efter noggranna överläggningar från Döden upprepande gånger i boken att detta skulle ske) kändes det lite som antiklimax. Dock måste jag medge att en tår föll till slutet.
 
Ytterligare en sak jag störde mig på var att många meningar och ord stod på både tyska och med dess översättning. Det kändes lite som kaka på kaka. Jag kan förstå om han ville få ett tysk inflytande på boken med hjälp av tyska fraser, men då var översättningen överflödig. Det kan finnas en mystik i oöversatta ord och den försvann direkt när alltid sades två gånger.
 
Nu låter min recension väldigt negativ men faktum är att jag gillade boken. Jag gillade att Boktjuven var som en historisk verklighetsskildring där man fick läsa om de mörka händelserna under andra världskriget ur det unika perspektivet av Döden. Jag fastnade för boken och känner att jag genuint kan skriva att Boktjuven är en mycket läsvärd bok, trots dess brister.
 
Betyg: 6/10
Favoritkaraktär: Hans eller Max
Sidantal: 582
Åldersrekomendation: 13+
Rekomenderar till: er som vill ha en unik skildring av andra världskriget.
Rekomenderar inte till: er som stör er på avbrott i texten och avslöjanden av händelser.
Första meningen: "Först färgerna."
Författare:

Antal böcker lästa 2013:
25

RSS 2.0