Längd: 13 hr 11 min.

Antal avsnitt:

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, musik.

Skådespelare: Terrence Howard, Taraji Henson, Bryshere Gray, Jussie Smollett, Trai Byers.

Releasedatum: 23 oktober 2017.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

Empire är inte en särskilt välkänd serie, men den förtjänar verkligen att bli sedd. Det är nämligen en lysande, karaktärsdriven serie som har allt: action, romantik, humor och drama, drama, drama.

 

 

Den tredje säsongen är riktigt het, mycket tack vare skådespelarna. Huvudrollsinnehavarna Taraji Henson (Dolda tillgångar) och Terrence Howard (Crash) är briljanta, och deras magiska tolkningar av rollerna gör det omöjligt att inte fastna för karaktärerna. Tillsammans med spännande intriger och härlig humor blir det nästintill omöjligt att slita sig.

 

 

Den tredje säsongen av Empire har dessutom mäktig musik som snyggt integreras i seriens handling. Det är till stor del den som gör serien till vad den är – låtarna har sådan kraft att de med enkla ton-ändringar manipulerar tittarens känslor. De är även så pass medryckande att de går på repeat här hemma. Några av mina favoriter från säsongen är Over everything, Cold cold man, Crazy crazy 4 u, Need freedom, Feels so good, Throne och The father and the son.

 

 

Dessvärre är säsongen rätt förutsägbar. Samtidigt känns det som att den har förlorat lite av seriens originalitet: den berörde mig inte lika mycket som tidigare delar, och det känns som att något saknas. Jag har också svårt för den uttjatade tropen i slutscenen – jag hade hoppats på att serien skulle ta en annan vändning.

 

 

Allt som allt är den tredje säsongen av Empire ståtlig. Eftersom jag tycker om intriger och drama passar den mig alldeles utmärkt. Empire är en riktigt sexig serie, som jag rekommenderar varmt. Den har bra musik, härlig humor och mycket spänning – vad väntar du på?

 

Antal avsnitt: 22 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Releasedatum: 2015-10-12.

Skådespelare: Connie Britton, Hayden Panettiere, Clare Bowen, Charles Esten, Jonathan Jackson, Sam Palladio, Lennon Stella, Chris Carmack.

 

 

 

Längd: 13 hrs 8 mins.

Antal avsnitt: 18 avsnitt.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, musik.

Skådespelare: Terrence Howard, Taraji P. Henson, Bryshere Gray, Jussie Smollett, Trai Byers, Grace Gealey, Kaitlin Doubleday etc.

Releasedatum: 2016-09-19.

Filmbolag: 20th Century Fox.

 

Den andra säsongen av Empire är mycket bättre än den första. Manuset är mästerligt skrivet och de spännande intrigerna beroendeframkallande. Säsongen håller betydligt högre tempo än sin föregångare och kombinationen av humor, intensivt drama och oväntade vändningar gör det omöjligt att slita sig. Seriens tydliga framåtskridande visar att Empire har stor utvecklingspotential, och fortsätter serien i samma stil har den en ljus framtid framför sig. 

 

 

Terrence Howard (Wayward Pines) och Taraji P. Henson (Person of Interest) är briljanta och deras sätt att leva sig in i sina roller trollbinder. De övertygar om att de är karaktärerna och lyckas skapa ett otroligt starkt band till tittaren. Även Grace Gealey, Kaitlin Doubleday och de andra skådespelarna imponerar stort och det är ingen som får trovärdigheten att brista.

 

 

Fast det ibland blir lite väl mycket rapp är musiken i Empire generellt sett mycket tilltalande. Säsongen har lyckats få in mycket känsla i tonerna och de medryckande låtarna sitter fast i huvudet långt efter att de spelats. Några av mina favoriter i denna säsong är ”Ain’t about the money”, ”Boom boom boom boom”, ”Good enough” och ”Powerful”: som allesammans lyckades beröra mig på ett djupare, känslomässigt plan.

 

 

Som helhet är den andra säsongen av Empire riktigt bra. Den sätter ribban högt för fortsättningen.

 

Fakta:

I den första säsongen av Empire får vi se Terrence Howard, Bryshere Y. Gray, Jussie Smollett, Trai Byers, Grace Gealey, Kaitlin Doubleday och Taraji P. Henson i huvudrollerna. Säsongen är 532 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 19 oktober 2015 av 20th Century Fox.

 

 

Jag är måttligt imponerad av Empire. Den har en rätt seg och ointressant början, men längre in i säsongen blir serien mycket bättre. Jag tycker om intrigerna och när jag lärde känna karaktärerna bättre fastnade jag för dem också.

 

 

Jag är dock inte särskilt förtjust i den känsla serien framhäver. Karaktärerna talar ett ovårdat språk med mycket slang och diskriminerande ord och deras beteenden är allmänt destruktiva. De enskilda karaktärerna tycker jag om, men som grupp känns de alldeles för kaotiska.

 

 

Seriens skådespelare är av blandad kvalité. Terrence Howard (Wayward Pines) och Taraji P. Henson (Person of Interest) är både två duktiga och jag blev dessutom väldigt förtjust i Jussie Smollett (The skinny). Många andra skådespelare kändes dock ”blah”. Musiken är även den av blandad kvalité. Flera av skådespelarna, speciellt Smollett, sjunger riktigt bra, men ofta hörs det att rösterna har redigerats i datorn, vilket stör mig eftersom det låter fejkat. Musiken i sig är ny och skriven av duktiga Timbaland och trots att många låtar inte är min typ av musik så finns det några guldkorn.

 

 

Som helhet är första säsongen av Empire helt okej. Det är en underhållande serie och jag blev smått beroende av intrigerna framåt slutet av säsongen: det är mest den ointressanta början som drar ner säsongen. Dessutom känns det som att serien försöker att få tittarens uppmärksamhet för mycket, och jag känner personligen att jag hade velat att Empire tagit ett steg tillbaka från det lite röriga manuset. I det hela taget är Empire en bra serie och jag kommer antagligen att se fortsättningen.

 

Fakta:

I den sjätte och avslutande säsongen av Glee får vi se Lea Michele, Chris Colfer, Jane Lynch, Kevin McHale, Matthew Morrison, Naya Rivera, Jenny Ushkowitz, Heather Morris, Chord Overstreet och Darren Criss i huvudrollerna. Säsongen är 570 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 7e september 2015 av 20th Century Fox.

 

 

Glee är en serie som enligt mig har gått väldigt mycket upp och ner. Vissa delar har varit rent utav förfärliga. Därför vågade jag inte ha allt för höga förhoppningar på dess avslutning. Jag måste dock erkänna att den sista säsongen av Glee är otroligt härlig att se på. Det är utan tvekan seriens bästa säsong och varje avsnitt är uppiggande, glädjefyllt och inspirerande.

 

 

Vid den fjärde och femte säsongen av serien kände jag att den tappade fokus på de ursprungliga skådespelarna. Serien lade till ett stort gäng nya karaktärer som jag personligen inte alls fann lika underhållande och intressanta. Det drog ner serien enormt. Därför gladde det mig mycket att upptäcka att vi får återse nästan alla de ursprungliga skådespelarna i denna säsong. De triviala karaktärerna från förra säsongens mittpunkt, exempelvis Marley och Blake, syns till min stora lättnad inte till alls. Istället är Rachel, William, Sue, Kurt, Artie, Santana, Tina, Brittany och de andra återigen i seriens centrum. Via återföreningar och osedda tillbakablickar får vi också åter möta Mercedes, Puck, Mike, Emma, Quinn, Figgins, Becky, Kitty, Terri, Burt, Unique, Sugar, Carole, Jesse med flera. Vi får till och med se ett gammalt uppträdande med Finn. Den enda karaktären jag känner att jag saknar att återse i säsongen är Shelby, som spelades av Idina Menzel.

 

 

En annan anledning till att jag tycker att detta är den bästa säsongen av Glee är att den har mer känsla. Den är underhållande och charmig, men samtidigt mindre överdriven än tidigare säsonger. Den har dessutom ett tydligt mål och syfte, och håller en stark röd tråd genom säsongens alla avsnitt. I tidigare delar har jag tyckt att avsnitten inte alltid hört ihop, att säsongerna varit rörigt uppbyggda och inte särskilt välplanerade. Men här har varje avsnitt, varje minut, sitt strategiska syfte. Istället för att endast fokusera på att vinna som i tidigare säsonger, läggs istället krut på karaktärernas hopp och framtidsutsikter. Jag tycker också om att säsongen tydligt förespråkar tolerans och respekt för sina medmänniskor. 

 

 

Musiken är som alltid bra och det finns låtar för alla smaker. Precis som tidigare blandar serien gamla klassiker med moderna poplåtar och det blir en behaglig och glädjande mix. Skådespelarna har fantastiska röster och som tittare rycks man verkligen med i deras karismatiska scenglädje. Underförstått är Glee en renodlad musikal, med skillnad från exempelvis Nashville som snarare är en musikalisk dramaserie.

 

 

Den sista säsongen av Glee lyckas förvånansvärt bra med att knyta ihop säcken. Den cirkulerar på ett passande sätt tillbaka till första säsongen och får oss att känna att serien nu är en helhet. Tack vare det sista avsnittet får tittaren en lätt nostalgisk och berörande känsla. Via tillbakablickar inser man hur Glee-klubben påverkat karaktärernas liv, och ett antal framtidsblickar gör att serien knyts samman snyggt och känns komplett.

 

Glee har likt en berg- och dalbana gått mycket upp och ner, och därför trodde jag aldrig att jag skulle känna en avsaknad som denna. Serien gick minst sagt ut med en skräll och jag känner mig riktigt nöjd med vad jag bevittnat. Genom den proffsigt gjorda cirkuleringen så känner jag mig tillfredsställd med sättet serien slutade på. Glee är inte den ideala serien för den som söker chockerande och oförutsägbara tvister, men jag skulle ljuga om jag skrev något annat än att den här säsongen förmedlade en oförglömlig glädje till mig. Tack vare den här avslutningen så kommer jag sakna serien mycket.

 

I den andra säsongen av Nashville får vi se Connie Britton, Hayden Panettiere, Clare Bowen, Eric Close, Charles Esten, Jonathan Jackson, Sam Palladio, Lennon Stella, Maisy Stella, Charley Rose, Aubrey Peeples och Chris Carmack i huvudrollerna. Säsongen är 960 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 26 september 2014. Du kan se trailern här.

 

Recension:
Wow, wow, wow. Jag hade aldrig trott att Nashville skulle vara så här bra. Det tog ett tag innan jag såg den första säsongen och den var verkligen över förväntan. Jag hade trott att jag skulle få se en serie som fokuserade bara på musiken och skulle vara rätt lik Glee; men ack så fel jag hade. Nu när även den andra säsongen svepte bort mig så måste jag erkänna att Nashville är en favoritserie. Den har så mycket större handling, mer djup och är mycket mer berörande än vad jag trodde innan jag började med serien.

 

Jag älskade den första säsongen men denna säsong lyckas höja ribban ytterligare. Alla karaktärerna genomgår en extrem karaktärsutvekling och de visar allesammans ett djup och komplexitet som man som tittare inte visste att de hade innan. I andra säsongen har jag till och med börjat älska karaktärer jag ogillade i förra.

 

Säsongen är aningen långsam i början och det tar ett tag att komma in i den. Men när den väl får fart saktar den aldrig ner. Jag gillar inte country-musik i vanliga fall men jag älskar musiken i Nashville. Den är kraftfull och sjungs av starka röster. Till och med barnartisterna som Lennon och Maisy Stella sjunger fantastiskt. Många låtar från Nashville har jag laddat ner och lyssnar på dagligen. En personlig favorit är Black roses, men även This town, Why can't I say goodnight, Believing, Fade into you, This time, A life that is good, Don't put dirt on my grave just yet och många fler fastnar i huvudet långt efter att de sjungt dem i serien.

 

 

En sak som jag störde mig på i den första säsongen var att karaktärernas liv inte kändes sammanlänkade då de aldrig påverkade varandra. Då var det bara Juliette och Rayna som kändes betydelsefulla. Men i denna säsong kopplar serien samman alla karaktärerna och det känns som att alla är viktiga och behövs för seriens välbefinnande. Serien har nu ett större helhetsintryck och förlitar sig inte längre på att Rayna och Juliette är de enda som håller upp serien, trots att de lyckas med det riktigt bra.

 

Förutom seriens stora dos underhållning, varma känsla och tittarengagemang så är serien också väldigt spännande och dramatisk utan att bli det minsta överdriven. Nashville förblir också hela tiden trovärdig och som tittare ifrågasätter jag aldrig det som händer. Andra säsongen av Nashville lyckades inte bara få mig att le och skratta, utan den var också så pass känslosam att jag ofta grät.

 

 

Nashvilles starkaste kort är dock de otroligt begåvade skådespelarna. Deras skådespelarprestationer känns äkta och de lyckas allesammans beröra mig som tittare. Connie Britton (Friday night lights) lyckas verkligen skildra en värmande och empatisk modersfigur. Clare Bowen (The clinic) har utvecklat sin karaktär enormt och hon har en fantastisk röst. Dessutom gillar jag att vi får reda på mer angående hennes dramatiska liv. Hayden Panettiere (Heroes) är ofta den som berör tittaren och portätterar en hårt drabbad ung artist med mörkt förflutet. Jag älskar också att Eric Close, Charles Esten, Lennon Stella, Maisy Stella, Chris Charmack och Jonathan Jackson känns mer integrerade i serien och de gör allesammans fantastiska arbeten med sina karaktärer.

 

 

Allt som allt är Nashville en fantastisk serie som definitivt har varit över förväntan. Den lyckas överraska tittaren och blandar musik, underhållning, spänning och dramatik i en välgenomtänkt mix. Serien är trovärdig och lyckas beröra, har många fantastiska skådespelare och underbar musik. Den mognar och blir bättre hela tiden och jag längtar galet mycket till nästa säsong.

 

 

I den femte säsongen av Glee får vi se Lea Michele, Chris Colfer, Jane Lynch, Kevin McHale, Amber Riley, Naya Rivera och Jenna Ushkowitz i huvudrollerna. Säsongen, som är 877 minuter lång, består av 20 avsnitt och släpptes 24 september 2014 av 20th Century Fox. Den rekommenderas från 15 år.

 

 

Den femte säsongen av Glee är faktiskt en av de bättre. Självklart är serien fortfarande väldigt upprepande och det blir tråkigt att sträckse säsongen, men jag känner att säsong fem har mer variation än de tidigare. Jag gillar att se hur det går för karaktärerna i New York och inte bara följa eleverna i klassrummet. Musiken är bra och trots att jag tycker att de flesta framträdandena är alldeles för långa så fixade den femte säsongen det ändå helt okej.

 

 

Serien är enligt mig inte rolig men den är däremot smått underhållande. Den mesta av "komiken" kommer från Jane Lynchs karaktär Sue Sylvester, som är så pass sarkastisk att det blir kul. En stor brist med serien är dock att den har en hel del lösa trådar. Det kan vara allt från att karaktärer försvinner oförklarigt och alldeles för lätt, till att olika handlingsparalleller aldrig tas upp igen. Personligen irriterande jag mig på dessa logiska luckor och sammanträffanden, men ser du Glee bara för musikens skull lär det inte bli något problem.

 

 

Seriens starkaste kort är alla duktiga gästskådespelare. I den femte säsongen gästade en hel del kändisar, bland annat Ioan Gruffudd, Demi Lovato, Gwyneth Paltrow, Kristin Chenoweth, Tyra Banks, Peter Facinelli, Dana Davis, Whoopi Goldberg, June Squibb, Melinda McGraw och många fler. Det är alltid lika kul att se ett känt ansikte och de gör allesammans riktigt bra arbeten.

 

 

Allt som allt är den femte säsongen av Glee bra, men den har sina brister. Det är kul att få följa Rachel och de andra i New York och att få se deras utveckling till fullfjädrade artister, men däremot är serien väldigt upprepande och utdragen. Det kan bli rätt jobbigt att sträckse säsongen eftersom många avsnitten liknade varandra, men den hade några riktiga guldkorn. Jag tyckte bland annat att julavsnittet var väldigt mysigt. Skådespelarna är duktiga och trots alla lösa trådar och logiska luckor så ska jag definitivt se den avslutande säsongen av Glee.

 

I den fjärde säsongen av musikalen Glee får vi se Chris Colfer, Jane Lynch, Kevin McHale, Lea Michele, Matthew Morrison, Jenna Ushkowitz, Heather Morris, Cory Monteith, Chord Overstreet, Jayma Mays, Darren Criss och Melissa Benoist i huvudrollerna. Säsongen är 840 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den rekommenderas från 7 år och spelades in 2012. Du kan se trailern här.

 

Glee har enligt mig gått väldigt mycket upp och ner och därför visste jag inte riktigt vad som väntade mig i denna säsong. Tyvärr är det ingen större hit, men säsongen är ändå acceptabel. Det bästa är när man ser avsnitten spontant lite då och då, men när det kommer till att sträcktitta så är Glee helt fel serie. Avsnitten är väldigt upprepande och de flesta liknar varandra, så det blir lätt tråkigt att titta på.

 

Tyvärr är säsong 4 varken underhållande, dramatisk eller spännande. Serien gör flera tappra försök men faller oftast platt. Scener som i andra serier har lyckats riktigt bra görs på ett otroligt klyschigt och fånigt sätt, och det märks att Glee lever endast för musiken. Serien har inte mycket till handling, utan är en sådan småmysig serie att titta på någon gång ibland.

 

Personligen tycker jag att det inte var lika intressant att följa New Directions som det var att se Rachels och Kurts liv i New York City. För Rachel och Kurt händer det i alla fall saker, medan New Direction endast sjunger. Glee igenkänns med att många av dialogerna sjungs istället för att pratas, vilket är helt okej, men jag stör mig på att allt är förinspelat. Karaktärerna kan springa runt och göra volter, och ändå låter de inte det minsta anfådda när de sjunger samtidigt. Det, och mycket annat, gör att serien känns väldigt orealistisk. Säsongen var också mycket förutsägbar.

 

 

Glees starka sida är dess skådespelare. Och då pratar jag inte om huvudskådespelarna, hur duktiga än Matthew Morris, Jane Lynch och Lea Michele är. Det jag pratar om är gästskådespelarna, som allesammans är mycket kända från andra håll. Det är en fröjd att se de kända drama-skådespelarna brista ut i sång och det är kul att få se dem i så annorlunda roller från man är van vid. I säsong 4 får vi bland annat se Sarah Jessica Parker (Sex and the city), Kate Hudson (How to lose a guy in 10 days), Jessalyn Gilsig (Heroes), Whoopi Goldberg (Ghost), Idina Menzel (Frozen) och Katey Sagal (Sons of anarchy) och de gör allesammans precis lika bra ifrån sig som förväntat.

 

 

Allt som allt var säsong 4 av Glee acceptabel, men ingenting revolutionerande. Det var mysigt att se på i början, men efter ett tag blev jag uttråkad av de alltför lika avsnitten. Något som lyser upp serien är dock de fantastiska gästskådespelarna. Jag ska definitivt se klart hela serien eftersom det bara kommer att bli totalt 6 säsonger.

 

 

I den första säsongen av Nashville, som är skapad av Callie Khouri, får vi se Connie Britton, Hayden Panettiere, Clare Bowen, Eric Close, Charles Esten, Jonathan Jackson, Sam Palladio, Lennon Stella, Maisy Stella och Sylvia Jefferies i huvudrollerna. Säsongen är 960 mintuer lång och består av 21 avsnitt. Den rekommenderas från 15 år och spelades in 2012. Du kan se trailern för första avsnittet här. Nästa säsong släpps 24 september 2014 (se en promo här).

Handling:
"Karriären har börjat gå utför för den hyllade countrystjärnan Rayna James. Publiken sviker och skivförsäljningen dalar. I ett försök att andas nytt liv i Raynas karriär plockar hennes manager in det unga stjärnskottet Juliette Barnes som turnépartner. Men Rayna ser inte med blida ögon på sin poppiga och manipulativa nya kollega. Och finns det verkligen plats för två countrydivor på en och samma scen?"

Nashville är definitivt en serie som är överraskande bra. Jag är inte ett fan av country-musik, men jag gillade ändå många av låtarna och tycker att skådespelarna som sjöng var riktigt begåvade; speciellt Bowen. Jag gillar att sångerna inte är dubbade, utan att alla - stora som små - sjunger själva. Det gör att karaktärerna känns mer äkta och får liv.


Jag vill börja med att påpeka att Nashville inte är det minsta lik Glee. Jag vet att det är många som undrar om det är praktiskt taget samma serie, men nu skriver jag en gång för alla att de inte har många likheter alls. Glee är en tonårsmusikal, där karaktärerna brister ut i sång istället för att föra en dialog. Den serien utspelar sig största delen  i skolan och man får följa ett gäng elever. Nashville är däremot en dramaserie. Visst, karaktärerna sjunger, men det gör de professionellt och det är inte sången som bygger upp avsnitten. Vi får följa deras vuxenliv som fullfjädrade kändisar, och den dramatik som uppstår i deras glamourösa liv. Varje avsnitt är bättre än det förra och intresset hålls genom hela serien.

 

Jag gillar att serien har starka kvinnliga huvudroller. Både Juliett (Hayden Panettiere), Rayna (Connie Britton) och Scarlett (Clare Bowen) är djupa och komplicerade kvinnliga karaktärer; och de har allesammans gemensamt att de kämpar för sin sak och vågar stå för det de tycker. Det är riktigt upplyftande att för en gångs skull se någonting annat än serier som kretsar kring kärleksdraman. Trots att det finns en hel del romantik med i Nashville, så fokuserar serien på hur dessa kvinnor med blod, svett och tårar, kämpar sin väg mot toppen. Även de svagare karaktärerna, exempelvis Jolene Barnes (Sylvia Jefferies), har fått en speciell plats i mitt hjärta, just för att de kämpat så hårt. Alla karaktärernas historier är riktigt intressanta att följa, och jag gillar hur det alltid fanns saker på djupet som förvånade och överraskade mig som tittare.

 

Nashville fokuserar såklart på relationer och sång, precis som Glee, men tar även upp viktiga ämnen så som politik, maktspel, droger, missbruk och otrohet. Serien känns realistisk, just för att den inte bara är en musikal, utan faktiskt tar upp tyngre ämnen. Nashville var trevlig och mysig att se på ena stunden, och spännande den andra, just för att den bytte riktning så pass ofta. Jag gillade speciellt de sista avsnitten av säsongen. Inte nog med att de var intensiva; de lyckades också beröra mig så pass mycket att jag satt tårögd genom avsnitten. Nashville kanske inte tar tittaren på vildsinta känslostormar; men serien får en att garanterat både skratta och gråta.

 

Säsongen slutade i en cliffhanger och jag är riktigt taggad att se fortsättningen. Självfallet har serien inte samma spänning som många andra tv-serier; men Nashville fick mig att ständigt vilja se mer. Med kaxiga och självsäkra karaktärer, lysande skådespelare och ett manus som fick tittaren att både underhållas och brytas ner, måste jag skriva att Nashville var över förväntan. Imponerande!

 

 

I den tredje säsongen av Glee får vi återse Lea Michele, Jane Lynch, Mathew Morrison, Dianna Agron, Cory Monteith och resten av Glee-castet i huvudrollerna. Säsongen är 922 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den släpptes på DVD 2012 och är barntillåten.

 

Handling:
"Nationals-tävlingen hägrar sig för Gleeksen - och examen! Medan New Direction får nya yngre medlemmar, påbörjar äldre medlemmar ett spännande men ovisst liv på egen hand. Glee, som innehåller fängsslande sång-och dansnummer, fortsätter att förtjäna sin plats i hjärtat hos tittare runt om i världen. Följ med dina favoritkaraktärer när de får problem med pojkvänner och råkar ut för problem men ändå dansar sig fram genom livet."

Fakta:
Jag hade verkligen tröttnat på Glee innan jag såg denna säsong, och jag såg inte alls fram emot att se den. Och den känslan hölls kvar ett bra dag. Men när det var ungefär två skivor kvar (av totalt sex stycken) så insåg jag att säsongen trots allt visade sig vara över mina förväntningar, och jag såg faktiskt fram emot de sista avsnitten.

 

 

Det konstiga med detta är att alla problem som Glee har haft från och med första avsnittet, fortfarande finns kvar. Men trots det så gillar jag den tredje säsongen mycket mer än dess föregångare. Det fanns helt enkelt något som skilde den från de tidigare säsongerna.

I säsong tre får vi bland annat möta några nya karaktärer, bland annat en kille från Irland med härlig dialekt. Enligt mig var de nya karaktärerna mycket mer färgstarka än många av de gamla, och därför blev det mer uppfriskande att få följa dem också. Jag är bland annat sjukt trött på Rachel Berry; både hennes personlighet och röst. Hon känns för gnällig och ovarierad för min smak. Däremot gillar jag Sue, Santana och Brittney.

 

 

Det finns rätt många bra gästskådespelare med i den här säsongen. Vi får återse några gamla stjärnor från tidigare säsonger, exempelvis Idina Menzel (älskar hennes röst!), Lauren Potter, Dot-Marie Jones, Max Adler och Jonathan Groff men det kommer många nya in i bilden också, så som Lindsay Lohan, Matt Bomer, Whoopi Goldberg, Jeff Goldblum, NeNe Leakes, Grant Gustin, Valerie Mahaffey, Tamlyn Tomita och Ricky Martin. Jag gillar variationen de nya gästskådespelarna ger, samtidigt som det alltid är roligt att skådespelare man känner igen från mycket annat finns med.

 

Musiken i säsongen är rätt bra och omväxlande. Vi har allt från Flashdance-musik till Whitney Houston eller Michael Jackson och Elvis Presley. Grease, West Side Story, Rihanna, Christina Aguilera, Katy Perry, Lady Gaga, Michael Bublé, Kelly Clarkson, Kesha, Taylor Swift, Nicki Minaj, Celine Dion, Queen, Madonna, The Beatles... ja variationen är stor, vilket uppskattas stort från mitt håll.

 

Dock stör jag mig på att jag inte har skrattat någon gång över hela serien, trots att det är en komedi. Visst tyckte jag att tredje säsongen var bättre än de andra säsongerna, men den var definitivt inte rolig. Mysig, ja. Underhållande, visst. Men inte rolig. Men jag känner ändå att humorn visade sig lite smått i vissa scener och därför håller jag tummarna för att den fjärde säsongen blir ännu bättre.

 

 

Sammafattningsvis var den tredje säsongen av Glee en stor förbättring till föregående säsonger. Den har bra gästskådespelare, bra musik och trots att den liknar tidigare säsonger rätt mycket så börjar det dras nya paralleller. Jag hade önskat att serien var mer unik, roligare och med högre tempo, men just nu vill jag inte klaga för mycket eftersom jag trots allt uppskattade säsongen mycket mer än vad jag trodde innan. Jag hade bestämt mig för att inte se säsong 4, men efter säsong 3 kan jag mycket väl tänka mig att fortsätta med serien.

Glee säsong 2 är regisserad av Ryan Murphy med bland annat Jane Lynch och Lea Michele i huvudrollerna. Denna komediserie är på 960 minuter (22 avsnitt) och är barntillåten. Den släpptes 2011.

 

Alltså, jag har lite svårt för den här serien. Som musikal är den fantastisk, men som komedi - eller serie i allmänhet - så håller den inte.

 

 

Missförstå mig inte, serien är väldigt underhållande. Som en musikalisk show. Men i längden blir den långtråkig. Det är inte en serie jag längtar till att sträckse. Och trots att den klassificeras som en komedi så skrattade jag inte en enda gång i säsong 2. På så sätt så känns den sämre en första säsongen, men det kan ju också vara att jag helt enkelt tröttnat på serien för tillfället.

 

Egentligen händer ingenting i säsong 2. Det finns ingen stor tvist som ändrar seriens gång, ingen överraskning som får tittaren att dra efter andan. Det som finns är avsnitt efter avsnitt med musikaliska framträdanden. Och självklart är det ingenting fel med det, men det är en av faktorerna till att serien inte blir en wow-upplevelse för mig.

 

 

Musiken, medger jag, är dock väldigt bra. Oftast i alla fall. Och jag gillar att Glee ändrar dem och gör dem egna. En annan stark detalj jag uppskattar med serien är alla dess gästskådespelare. I säsong 2 får man bland annat se Britney Spears och Gwyneth Paltrow (Rosemary, Shallow Hal), som by the way, gjorde ett riktigt bra jobb. Paltrows karaktär kom att bli en av mina favoriter och jag tyckte att hon lyckades underhålla på ett unikt sätt.

 

 

Men serien är väldigt förutsägbar och orealistsik och jag hade ärligt talat trott att den skulle ha kommit igång mer nu vid andra säsongen. Visst gillar jag flera av karaktärerna, exempelvis de starka och unika Kurt, Sue och Santana, men de flesta känns rätt stereotypiska. Enligt mig är serien rätt poänglös, men ändå värd att se om man vill ha något musikaliskt och underhållande. Men söker man efter skratt eller något känslofyllt så är Glee inte rätt. Humorn sitter helt enkelt inte.

 

Dock känns det som om flera paralleller i serien är ofärdiga och att de inte omfattar så mycket. För många lösa ändar förlorar helt enkelt tittare, men jag har förhoppningarna uppe för säsong 2. För sammanfattningsvis var Glee säsong 1 en mysig och underhållande serie som jag defintivit kommer att se fortsättningen på.