Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

Intresserad av förhandsrecensioner, tävlingar, roliga reels, fler bokrekommendationer, taggar och inlägg där jag visar alla mina bokiga inköp? Följ mitt Instagramkonto @bookbringer!

 

FAKTA

Författare: Scott Lynch.

Svensk titel: Locke Lamoras lögner.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Stöld, barnarbete, slaveri, spindlar, hajattacker, dödsfall, tortyr, grafisk våld.

Nyckelord: Tjuvar, kupp, maktspel, hämnd.
Serie: Gentleman Bastards #1.

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 530 sidor.

Publiceringsår: 2007 (org. 2006).

Bokförlag: Gollancz.

 

 

Wow. Bara... wow.

 

Den här boken är ren perfektion. Genomtänkt, underhållande och spännande, med fenomenala karaktärer och en komplex handling som fick mig att sitta som på nålar. Jag kan bokstavligen inte rekommendera boken tillräckligt.

 

Karaktärerna är fantastiska. Djupa och komplexa, och med ett underbart kamratskap till varandra. Deras vänskap är platonisk men värmde mig djupt in på själen, och deras lojalitet berörde mig djupt. Jag älskade också det faktum att Locke och hans gäng hamnar i gråzonen för gott och ont: att de har en känsla för moral men är långt ifrån goda människor. Det fick mig att ifrågasätta det faktum att jag gillade dem, och bidrog med ytterligare exaltering.

 

Vad gäller handlingen så är den både oförutsägbar, actionpackad och oerhört intelligent. Jag lurades tillsammans med Lockes offer, och älskar att jag aldrig kunde gissa vad som skulle hända härnäst. Jag är dessutom väldigt svag när det kommer till kupper och dödliga spel, och herregud! Det är allt jag har att säga.

 

Jag kan inte förneka att det tog mig lång tid att komma in i boken. Lynch har ett väldigt unikt sätt att skriva och det tog mig mer än 200 sidor innan jag valt mig vid hans sätt att disponera berättelsen. Han hoppar fram och tillbaka mellan tidslinjer väldigt ofta, och kunde plötsligt inflika med en lång tillbakablick mitt i en actionscen. Men jag vande mig och efter att ha insett att allt utförts på ett mycket medvetet - och smart - sätt, började jag till och med att älska det.

 

Med nyanserade karaktärer, intelligenta komplotter, brutala möten och en av de mest komplexa kupperna jag läst om, blev The lies of Locke Lamora snabbt en ny favorit.

 

BETYG: 9/10

FAKTA

Författare: Neal Shusterman.

Svensk titel: –

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Mord, grafiskt våld, tortyr, översvämning.

Nyckelord: Odödlighet, utopi, liemän, lönnmördare, korruption, articifiell intelligens.

Serie: Arc of a Scythe #2.

Längd: 504 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Simon & Schuster Books for Young Readers.

 

 

Alltså. Ursäkta mitt språk, men herrejävlar! THUNDERHEAD är inte bara en av årets favoriter. Det är också en av de mest tillfredsställande efterföljarna som jag någonsin har läst.

 

Jag läste SCYTHE förra året. Jag gillade den men tyckte samtidigt att den inte var något särskilt, och fast jag uppskattade grundidén tyckte jag att boken var väldigt överskattad. Men den här. DEN HÄR. Den är fenomenal!

 

Intrigerna tätnar. Insatserna är högre än någonsin. Och det finns så mycket action att mitt hjärta aldrig saktar ner. Konceptet är spännande och jag avgudar sättet som världen har byggts upp på. Det är genomtänkt, välutvecklat, tankeväckande, ruggigt och unikt. Det är oerhört fascinerande att läsa om den ”perfekta” samhällsuppbyggnaden, och jag gillar att den allvetande artificiella intelligensen Thunderhead får ta mer plats. Stämningen som skapas när man läser ur dess synvinkel påminner lite om Aidans perspektiv i THE ILLUMINAE FILES-trilogin, vilket jag skräms av men älskar.

 

Det fanns inte något med THUNDERHEAD som jag ogillade: boken är spännande från början till slut. Men jag vill lyfta särskilt uppskattning för slutet, för herrejisses vilket slut! ”Oförutsägbart” och ”explosivt”, räcker knappt till för att beskriva det. Jag var bokstavligen i chock efter att ha läst ut boken, och väntar än idag på att återhämta mig.

 

Sammanfattningsvis är THUNDERHEAD fantastisk. Boken vann över mig, kropp som själv. Det är den typen av bok som jag ville läsa så snabbt jag kunde för att det händer så mycket, samtidigt som jag var rädd för att den skulle ta slut. Om du gillar originella och blodiga romaner med högt tempo, rekommenderar jag varmt att du plockar upp den!

 

BETYG: 9/10

FAKTA

Författare: Alice Oseman.

Svensk titel: –

Genre: Romantik, drama.

Traumatiskt innehåll: Homofobi, mobbning, självskadebeteende, ätstörning, psykisk ohälsa, alkoholkonsumtion.

Nyckelord: Paris, klassresa, HBTQ-romans, grafisk roman.

Serie: Hearstopper #3.

Längd: 384 sidor.

Publiceringsår: 2020.

Bokförlag: Hodder Children's Books.

 

 

 

 

 

Den tredje volymen av HEARTSTOPPER är allt jag önskat mig, och lite till. Om du mätte mitt hjärta, skulle du se att det växt tio gånger sin storlek under min läsning av boken. Den är så mysig, så kärleksfull, så värmande. Boken känns ärlig i sitt berättande och fick mig att skratta rätt ut. Högt. Framför människor. Men jag brydde mig inte, för den fick mig att må så bra. Stämningen är öm och karaktärerna underbara. Om du frågar mig vilket mitt fiktiva favoritpar är, svarar jag Nick och Charlie utan att tveka. De är bedårande!

 

Men fast vi får ta del av en hel del fluff, introduceras även en del tuffa ämnen i boken. Tidigare romaner har inbegripit homofobi och mobbning, men i HEARTSTOPPER VOLUME 3 omnämns även självskadebeteende och självsvält. Och Alice Oseman porträtterar det hela väldigt snyggt, och lyckas såväl beröra som väcka tankar. Jag är väldigt nyfiken på vart det hela kommer att leda.

 

HEARTSTOPPER är en bokserie som började väldigt starkt, men som hela tiden blir bättre och bättre. Den tredje delen är utan tvekan också den som gjorde störst intryck på mig. Den fick mitt hjärta att slå ett extra slag, samtidigt som den spelade mina känslotrådar likt gitarrsträngar. I samma sekund som jag läste klart sista sidan kände jag ett maniskt begär efter att läsa vidare, och jag förutspår en plågsam väntan på fortsättningen.

 

BETYG: 9/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.
Svensk titel: –

Genre: Science fiction.
Traumatiskt innehåll: Krig, rasism, fördomar,  dödsfall.

Nyckelord: Rymdstrider, alien-politik, mysterier.

Serie: Skyward #2.

Längd: 457 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Delacorte Press.

 

 

 

Jag älskar STARSIGHT. Att Brandon Sanderson är min favoritförfattare är ingen hemlighet. Ändå blir jag lika förvånad varje gång han publicerar ett nytt verk och jag blir upp över öronen förälskad. För det är precis vad jag blir. Förälskad. Mitt hjärta gör små volter av glädje och upprymdhet när jag tänker tillbaka på boken. Den är så jäkla bra!

 

Science fiction är ett nytt territorium för Brandon Sanderson, som vanligtvis hör hemma inom fantasy-genren. Men trots att genrebytet innebär ett helt nytt tankesätt, utför han sina idéer med briljans. Boken är spännande, actionpackad, rolig. Det låter klyschigt, men jag kände varenda känsla på känslospektret: jag skrattade åt M-Bots vassa kommentarer; jag satt som på nålar under de fartfyllda rymdstriderna; och jag berördes djupt av Sandersons diskreta satiriska analyser av mänskligt beteende, acceptans och ensamhet. Och jag måste säga att jag är sjukt imponerad över hur insatt Sanderson är i krigsföring och rymdteknik.

 

I STARSIGHT expanderas världen som vi lärde känna i SKYWARD. Vi utforskar nya platser, får svar på frågor och introduceras för en helt ny ensemble karaktärer. Och det fungerar förvånansvärt bra. I vanliga fall har jag svårt när en stor grupp nya karaktärer introduceras när allt redan blivit etablerat, men här drog jag till mig allt som en katt som lapar sol. Jag fastnade totalt. Jag älskade de nya karaktärerna, fascinerades av den annorlunda politiken och blev hänförd av att lära känna en handfull nya raser med mångfald inom bakgrund, kön, utseende och sexualitet.

 

Det finns bara två saker som jag har att kritisera. Den första är att uppbyggnaden mot bokens handling inte känns särskilt trovärdig. Den sker för snabbt. För enkelt. Utan det som händer hade handlingen aldrig kommit igång, men det kändes som ett lite amatörmässigt drag från Sandersons håll. Den andra kritiken som jag har, är att jag saknar de gamla karaktärerna som nedgraderats till sidkaraktärer. Missförstå mig inte – jag älskar de nya karaktärerna, men efter all tid som vi la på att lära känna karaktärerna i SKYWARD känns det lite antiklimatiskt att se dem så lite i denna. Notera dock att jag är lite extra petig med min kritik här, just för att jag vet vilken briljans Sanderson kan åstadkomma.

 

Överlag är STARSIGHT sjukt bra. Rolig, spännande och förvånansvärt intressant. Brandon Sanderson slutar aldrig imponera, och att läsa hans böcker är alltid en upplevelse. Hur jag ska kunna vänta till år 2021 för fortsättningen är en gåta.

 

BETYG: 9/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: – 

Genre: Fantasy

Traumatiskt innehåll: Svält, krig, misshandel, korruption, psykisk ohälsa.

Representativt innehåll: –
Nyckelord: Maktkamp, hovintrig, oförmåga att läka, demoner, fängelsestad.

Serie: Elantris #1.

Längd: 558 sidor.

Publiceringsår: 2016 (org. 2005).

Bokförlag: Gollancz.

 

 

Det här är den första romanen som den bästsäljande fantasyförfattaren Brandon Sanderson fick publicerad. Det var därför med viss reservation som jag gav mig in i läsningen. Sanderson må vara min favoritförfattare, men kompetens växer ofta fram med tiden. Inte visste jag att ELANTRIS inte bara skulle vara bra, utan en av de bästa böckerna som jag någonsin läst.

 

ELANTRIS är makalöst bra. Legendarisk. Kreativt koncept, unikt magisystem och fantastiskt språk räcker inte för att beskriva boken. Den är magisk. Spännande rakt igenom, med saftig världsuppbyggnad, oväntade vändningar och en bra balans mellan politiska konspirationer och action. Häpnadsväckande analyser av psykisk ohälsa och korruption integreras i berättelsen, och referenser till andra böcker inom Cosmere-världen knyter ihop allt snyggt. Tempot är högt och trots högt sidantal och ett tillfredsställande slut hade jag lätt kunnat läsa några hundra sidor till. Allt är så genomtänkt, så on point, att jag bokstavligen fick gåshud medan jag läste.

 

Det som jag tyckte mest om med boken var emellertid karaktärerna. Vi följer tre protagonister: prinsessan Salene, elantrianen Raoden och prästen Hrathen. Och de är alla tre sjukt intressanta att följa. Sarene inspirerar med sin intelligens och sitt initiativtagande. Raoden förmedlar livsglädje med sin positivitet. Och Hrathen… ja, utan att säga för mycket kan jag berätta att jag älskade att hata honom. Men även sidkaraktärerna gör intryck och jag är oerhört imponerad över hur äkta varje individ känns.

 

Det här är fantasy när den är som bäst. Jag är ärligt talat rätt mållös. Jag satt som på nålar under hela läsningen och var uppe sent om nätterna för att få veta vad som skulle hända, för att sen känna en obeskrivlig tomhet när sista sidan var utläst. ELANTRIS fick mig att skratta, gråta, känna… och jag ska göra det till mitt livsuppdrag att få fler att läsa den.

 

BETYG: 9/10

FAKTA

Författare: Adam Silvera.

Originaltitel: History is all you left me.

Genre: Contemporary, romantik.

Traumatiskt innehåll: Tvångstankar, självskadebeteende, otrohet.

Representativt innehåll: HBTQ, psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 348 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2017).

Bokförlag: Lavender Lit.

 

 

 

ALLT DU GAV MIG VAR MINNEN är inget mindre än ett mästerverk. En litterär pärla. Det är ett överväldigande porträtt av sorg och saknad, som berör djupt in på själen och som stannar kvar i tankarna långt efter att den sista sidan är läst. Det är en bok som slet mig i stycken och som fick mig att vilja skrika rätt ut av förtvivlan och smärta, på samma gång som den uppmuntrade mig till reflektion och gjorde mig alldeles varm inombords. Det är en bok som hänför, som för första gången på länge fick mig att känna, och som väckte genuin tacksamhet över att jag fått ta del av en så fenomenal berättelse.

 

ALLT DU GAV MIG VAR MINNEN berättas enbart ut protagonisten Griffins perspektiv, men växlar mellan två olika tider. Parallellen som utspelar sig i det förflutna inleds i början av Griffins relation med Theo. Den utforskar hur de går från vänner till partners och varför deras förhållande till slut spricker. Den nutida parallellen tar emellertid vid ett par år senare, efter att Theo har avlidit, och inriktas på Griffins sorgehantering och tilltagande psykiska ohälsa. Allt detta görs på oerhört snyggt, med en perfekt balans mellan humor och sorg. Ena stunden skrattar jag rätt ut åt en härligt pinsam kondomincident, andra stunden sitter jag med rödgråtna ögon och snyftar. Och det fantastiska är att känslorna frammanas på ett så okonstlad sätt. En författares avsikt att beröra kan ofta få motsatt effekt om den blir för påtaglig. Men ALLT DU GAV MIG VAR MINNEN gör intryck utan att känslorna någonsin blir ansträngda eller framtvingade. Adam Silveras poetiskt lagda språk, unika sätt att presentera detaljer och förmåga att lämna saker outtalade utan att läsningen blir svårläst är tillräckligt för att ge gåshud. Silvera behöver aldrig explicit skriva att Griffin är ledsen eller göra långa utläggningar om hur dåligt han mår: allt det känns redan ända in till benmärgen. Läsningen känns så brutalt ärlig och äkta, att varje ord borrar sig igenom hjärtat likt en vass nål och lämnar ett bestående spår.

 

En annan anledning till att jag är fullkomligt förälskad i ALLT DU GAV MIG VAR MINNEN är karaktärerna. De är långt ifrån perfekta. De har brister, agerar ut och gör destruktiva val. Men det är precis det som jag gillar. Deras realism och det faktum att de inte sätts på en piedestal. De är själviska och gör fel, men som läsare förstår vi alltid varför. Det är inte heller svårt att sympatisera med dem. Griffins sårbarhet gör honom lätt att relatera till och även när han beter sig fel kände jag med honom. Jag fastnade även för de dynamiska relationerna inom boken, och smälte som smör en varm sommardag när vännerna munhögg och skämtade med varandra.

 

ALLT DU GAV MIG VAR MINNEN är överlag en himla fin roman. Så nära ett mästerverk man kan komma. Boken fick mig att känna mig lycklig och förkrossad på samma gång. Den har utmärkt representation, underbara vänskapsrelationer och förvånande vändningar. Den är allt som du kan önska dig, ett klassiskt exempel på ”bara ett kapitel till”. Jag har inget att anmärka på. Det här… det här är magi.

 

BETYG: 9/10

Författare: Patrick Ness & Siobhan Dowd.

Serie: Fristående.

Längd: 206 sidor.

 

WOW. Ord kan inte beskriva vad jag känner just nu. Jag gråter nästan aldrig när jag läser, men A monster calls krossade mitt hjärta och fick mig att böla som ett barn. Den gjorde att kände mig oförklarligt sårbar, och jag blev så pass känslomässigt involverad i berättelsen att det gjorde fysiskt ont att läsa. Andlös tog jag mig igenom sidorna, och när boken väl var slut hade den brutit ner mig till ett känslomässigt vrak.

 

Det här är en hjärtskärande roman som ofta misstas för skräck eller fantasy av personer som inte läst den. Det är helt fel. A monster calls är snarare en mörk contemporary, om en pojke som måste lära sig att hantera sorg och smärta. Monstret i fråga är ett metaforiskt monster, och inte någon övernaturlig varelse som många tror. 

 

A monster calls är en obeskrivligt vacker berättelse med fantastiska karaktärer och näst intill poetiskt språk. Jag minns knappt när jag senast läste en så välskriven och genomtänkt bok. Texten är rik och fyllig, och de många tankeväckande metaforerna bidrar till en tryckande, förebådande stämning. En känsla av rå genuinitet hänger över boken, och fick mig som läsare att känna mig blottad. Det är en kraftfull och gripande berättelse, som redan efter några sidor gör tydligt att den har något väldigt viktigt säga.

 

Jag älskar A monster calls av hela mitt hjärta. Det tog mig bara några få timmar att läsa boken, men den tog med mig på en sådan mäktig resa att jag blev helt ställd när sista sidan var läst: för vad ska jag nu göra med mitt liv? Jag kan omöjligen sätta ord på hur bra boken är. Allt jag kan säga är att A monster calls fick mig att känna. På något underligt vis skulle man kunna säga att den läkte mig. Läs den, läs den nu.

 

Fakta

Rosensällskapet är den andra delen i Den unga eliten-trilogin av Marie Lu. Boken är 320 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.

 

 

Rosensällskapet är en enastående roman och en imponerande efterföljare som slår Den unga eliten med hästlängder. Det är en laddad läsning, som knappt låter läsaren hämta andan. Genom en mörk handling, ett gripande djup samt ett fascinerande koncept med unikt magisystem fängslar Rosensällskapet från dess slagkraftiga början till det häpnadsväckande slutet.

 

Marie Lu är en fenomenal författare och Rosensällskapet är en av hennes bästa böcker hittills. Hennes språk är målande och texten har ett behagligt flyt. Karaktärerna som hon har byggt upp är enastående och otroligt intressanta att följa. Huvudpersonen, Adelina, är engagerande att följa, och hennes hänsynslösa tillvägagångssätt skiljer sig mycket från genrens typiska protagonist. Även sidkaraktärerna är väluppbyggda och exempelvis Magiano hänför i alla scener han är med i.

 

När det kommer till att skapa en trovärdig och fascinerande komplexitet i både karaktärer och världsuppbyggnad är Marie Lu expert. Under läsningens gång upptäcks hela tiden nya lager i berättelsen och karaktärerna utvecklas kontinuerligt och visar nya sidor av sig själva. Det ger berättelsen ett värdefullt djup och som läsare blir man känslomässigt involverad i det som sker.

 

Rosensällskapet är en riktigt spännande roman, med spektakulära actionscener och flera oväntade vändningar. Bokens avslut är kraftfullt och den laddade atmosfären som Lu stämningsfullt byggt upp håller sig kvar långt efter att sista sidan är läst. Allt som allt är det en fantastisk roman som borde läsas av alla fantasyälskare.

 

Fakta

Winter är den fjärde och avslutande boken i The Lunar Chronicles-serien av Marissa Meyer. Romanen är 824 sidor lång och baseras löst på Snow White av Bröderna Grimm. 

 

 

Att avrunda serier är svårt och jag har alltför ofta blivit besviken på den avslutande boken. Det är dock inte fallet med Winter. Winter är fenomenal. Episk, intensiv och kärnfull, fylld med laddade händelser och intelligenta vändningar. 

 

Marissa Meyer är en mästare på att skriva och hennes enastående sätt att leka med ord golvar läsaren. Genom noggranna beskrivningar och en genomtänkt bärande idé har hon byggt upp en fascinerande och trovärdig värld som fängslar. För utomstående låter konceptet mastigt. Det är förståeligt, då den dystopiska scifi-boken omfattar både cyborgs, genetisk manipulering och månmänniskor, blandat med återberättande av Snövit. Meyer knyter dock samman dessa aspekter på ett extraordinärt vis. Hon uppvisar stor skicklighet och bevisar återigen på vilken nivå hon behärskar skrivandet.

 

Det är en fröjd att följa karaktärerna. Winter berättas ur närmare tio olika synvinklar och det är under alla omständigheter tydligt vilket perspektiv det är. De fiktiva personerna har distinkta berättarröster och säregna karaktäristiska personlighetsdrag som utmärker och levandegör dem. Samtliga är intressanta och lätta att förälska sig i. Dessutom växer deras relationer till varandra genom prövningarna de möter. Favoriterna är androiden Iko och Carswell, som båda två är härligt skämtsamma och kaxiga. 

 

Winter är en vacker och intelligent roman som blandar action, drama och politik. Resultatet blir en kompakt bok där det alltid händer något spännande. Den är dessutom känslofull: växlingen mellan passionerade romantiska scener, hisnande action, skrattframkallande humor och berörande svårigheter lämnade mig helt salig. 

 

Romanen är ett ordentligt avslut på serien och Meyer tar sig tid att grundligt bygga upp bokens klimax. Varje sida är gripande och har något att tillföra. Winter är en av de få böckerna jag läst som faktiskt besvarar alla frågor och snyggt knyter samman de lösa parallellerna. Det enda ogynnsamma är att en av romanens aspekter löstes för enkelt.

 

Winter är oöverträfflig. Med gripande intriger och charmerande karaktärer har Marissa Meyer byggt upp en fantastisk värld. Läsningen av Winter är bitterljuv, då romanen markerar ett slut för The Lunar Chronicles-serien. Som de bästa böckerna jag läst efterlämnar sig serien ett tomrum som redan börjat tära på mig.

 

Fakta

Ensam på Mars (org. The Martian) är en fristående bok skriven av Andy Weir. Boken är 448 sidor lång och publiceras av Bookmark förlag. Boken vann Goodreads Choice Awards 2014 och har blivit filmatriserad. Du kan se filmens trailer här.

 

 

Vad skulle du göra om du fann dig själv övergiven på en främmande planet? Med proviant för trettio dagar och räddningen över fyra år bort skulle nog de flesta få panik. Men inte Mark Watney. Med huvudet på skaft tar han istället läsaren på ett fantastiskt äventyr där överlevnad står i fokus. Det är en resa man sent kommer att glömma.

 

Innan läsningen hade jag mina tvivel om Ensam på Mars och jag trodde att den var överskattad. Jag hade inte kunnat ha mer fel. Lika säkert som att himlen är blå är också att Ensam på Mars är en av årets bästa böcker. 

 

Ensam på Mars är annorlunda från alla andra science fiction-böcker jag läst: den är ofattbart välgrundad och genomtänkt. Jag är grymt imponerad av författarens kunskap och tanken på hur mycket forskning Weir måste ha gjort för att skriva boken är otroligt respektingivande. Redan på första sidan är det tydligt att han är mycket beläst inom området och som läsare tvivlar man aldrig på bokens realism. Ingenting i romanen lämnas åt slumpen, utan allt har en stark, vetenskaplig grund att stå på. Genom bildade förklaringar samt skickliga beräkningar fascineras och inspireras läsaren. 

 

Ensam på Mars är dessutom en av de roligaste böckerna jag någonsin läst. Trots att det är en överlevnadsberättelse med ett relativt dystert och mörkt koncept är boken fylld med värmande och glädjefylld humor. Karaktären Mark Watney inspirerar läsaren genom att kämpa för sitt liv och samtidigt behålla livsgnistan. Hans ständiga ironiska tankegångar håller inte bara hans egna humör uppe, utan underhåller också läsaren från början till slut. Watney är fyndig och kvicktänkt och en av de starkaste karaktärerna jag läst om på länge. Hans berättarröst är fängslande och ger den för övrigt intensiva och spännande boken en lättsam ton.

 

Romanen berättas först och främst utifrån Watneys logganteckningar, men titt som tätt får man även följa hans kollegor på NASA och arbetsteamet på rymdfarkosten Hermes. Eftersom berättarpersonerna växlar mellan kapitlen får man en överskådlig bild över hur situationen ser ut. 

 
Om jag nu måste skriva något negativt så är det att boken tappar lite tempo i mitten, samt att sidkaraktärerna inte är lika intressanta som Watney. Det är dock bagateller och jag är mycket nöjd över boken som helhet.

 

Avslutningsvis är Ensam på Mars den mest verklighetstrogna och humoristiska bok jag någonsin läst. Författaren är insatt i ämnet och bjuder läsaren på ett minnesvärt äventyr. Vid ointresse för vetenskap och matematik finns en risk att du finner boken tråkig, men själv tycker jag att Ensam på Mars är en av årets bästa böcker. Jag ser mycket fram emot filmen: trots att jag tvivlar på att den kommer i närheten av bokens excellens.

 

Cress är den tredje delen i The lunar chronicles-quadrilogin av Marissa Meyer. De tidigare delarna är Cinder och Scarlet. Den avslutande delen, Winter, släpps 10 november 2015. Det finns en hel del mellanböcker till serien; de är Glitches, The little android, The queen's army, Carswell's guise to being lucky och Fairest. Cress är 550 sidor lång och är en retelling av Rapunzel. Varje bok i serien är en retelling för en ny saga.

Jag var rädd att bli besviken på Cress eftersom både Cinder och Scarlet var fantastiska. Men Cress lyckades nå upp till mina förväntningar och klassificeras nu som årets bästa bok. Jag måste börja med att skriva att Marissa Meyer är otrolig! Jag förstår inte hur hon lyckas. Inte nog med att hennes språk är väldigt vackert, utan hon lyckas också ta en klassisk saga och skapa en helt egen modern tolkning av den.

 

Innan jag började med serien tyckte jag att den verkade överdriven - en klassisk saga, robotar och utomjordingar, tillsammans i en och samma bok, kändes inte som en bra kombination. Men till er som tänker detsamma skriver jag att The lunar chronicles är den bästa retelling-serien som existerar. Man känner igen ingredienserna från de klassiska sagorna men det finns en majoritet av science fiction och nya tvister, och trots att man känner igen den ursprungliga sagan så blir boken inte det minsta förutsägbar. Cress och resten av serien är definitivt "one of a kind" och utan tvekan värd att läsa.

Jag brukar inte gilla när nya karaktärer kommer in mitt i en serie men jag hade otroligt lätt att fastna för både Cress och Winter. Jag älskar Cress empatiska och oerfarna sida, och trots att läsaren bara fick ett smakprov av karaktären Winter (som kommer vara huvudkaraktären i nästa bok) så blev jag sjukt fascinerad och nyfiken på henne.

Sedan har vi såklart huvudkaraktären, cyborgen Cinder, som fortfarande är lika bad ass som tidigare, och hennes charmiga kamrater. Meyer gör alla bokens karaktärer väldigt levande och de både berör och underhåller. I Cress får vi följa ett gäng olika perspektiv; bland annat Scarlets, Cress, Cinders, Kais och Levanas, och det gör att man får en bra helhetsbild över vad som försegår.

Boken är väldigt spännande och tempot är högt, och jag kan utan tvekan påstå att The lunar chronicles är en av mina favoritserier. Jag älskade Cress och är sjukt taggad att läsa Winter. Har du inte läst The lunar chronicles har du definitivt gått miste om någonting stort.

 

 

Shades of Earth är den tredje och avslutande delen i Across the Universe-trilogin av Beth Revis. Boken är 441 sidor lång.

Handling:
"Fueled by lies, ruled by chaos, almost home. Amy and Elder have finally left the oppressive walls of the spaceship Godspeed behind. They're ready to start afresh - to build a home - on Centauri-Earth, the planet that Amy has traveled 25 trillion miles across the universe to experience. But this new Earth isn't the paradise that Amy had been hoping for. There are giant pterodacyl-like birds, purple flowers with mind-numbing toxins, and mysterious, unexplained ruins that hold more secrets than their stone walls first let on. The biggest secret of all? Godspeed's former passengers aren't alone on this planet. And if they're going to stay, they'll have to fight. Amy and Elder must race to uncover who - or what - else is out there if they are to have any hope of saving their struggling colony and building a future together. They will have to look inward to the very core of what makes them human on this, their most harrowing journey yet. Because if the colony collapses? Then everything they have sacrificed - friends, family, life on Earth - will have been for nothing."

Jag älskade den första boken i trilogin och trodde därför att fortsättningen skulle vara en besvikelse. När det visade sig att den andra delen i serien var ännu mer fantastisk blev jag oroligare att den sista delen inte skulle leva upp till mina förväntningar. Men nu när jag läst ut hela trilogin kan jag konstatera två saker. Nummer ett; Shades of Earth var otrolig och utan tvekan den bästa boken jag läst i år. Nummer två; Across the universe-trilogin är en av de bästa serierna jag läst - någonsin.

Shades of Earth är verkligen en fantastisk avslutning till trilogin och trots att den skiljer sig väldigt mycket från de två första böckerna så håller den en röd tråd som kopplar samman den med mysterierna från Godspeed. Och på tal om mysterier: det finns det gott om i Shades of Earth. Efter de två första böckerna trodde jag inte att Revis kunde komma på fler sätt att snäva in läsaren i intriger och hemligheter, men här lyckas hon igen! Boken är väldigt spännande och har otroligt högt tempo. Nästan alla kapitlerna slutar i en sådan nagelbitande sensation och spänd förväntan att det är näst intill omöjligt att sluta läsa.

Handlingen i boken, tillsammans med konceptet, är fantastiskt. De tidigare böckerna har lite Star Trek-känsla över sig, och de utspelar sig enbart i rymden, men jag tycker att Shades of Earth lyckas få med en känsla av Jurassic Park och Black Hawk Down också, tillsammans med den välbekanta science fictionen. Förutom de häftiga prylarna som fanns på rymdskeppet Godspeed så får vi ta del av nya, coola uppfinningar på Centauri-Earth. Genom hela boken hölls mitt intresse och det var inte förren den var slut som jag kunde andas ut.

Karaktärerna är underbara och omöjliga att inte älska och Beth Revis har verkligen en fantastisk skrivteknik; unik och vacker som skiljer sig från mängden. Jag tycker att vissa saker, så som slutet, är lite förutsägbart, men boken har utan tvekan många tvister, överraskningar och avslöjanden som definitivt förvånat mig. Jag älskar att mystiken hålls genom hela trilogin och att man inte riktigt förstår hur allt hänger ihop förren nu i slutet. Efter första boken trodde jag att jag visste hur allt stod till, men nu när jag blickar tillbaka vet jag att jag inte hade en aning om hur det egentligen var.

Revis lyckas beröra mig som läsare och jag kan utan någon ånger säga att jag rekommenderar Shades of Earth starkt. Det är en spännande och mystisk science fiction, med inslag av action och drama. Den är otroligt välskriven och jag kan definitivt konstatera att Across the Universe är en av mina favoritserier. Är du intresserad av rymden, mysterier, och hemligheter som hålls ända till slutet? Då ska du definitivt läsa den här trilogin. Jag hoppas att Revis tar sitt förnuft till fånga och skriver en fortsättning eller spin-off serie.

 

 

Recension:
Så jäkla freakin' fantastisk! Ja, jag har läst den här boken förut (men på engelska). Ja, jag visste vad som skulle hända i den. Och JA - den var minst lika bra den här gången.

 

Alltså Julie Kagawa är verkligen en fantastisk författare. Trots att jag är sjukt trött på vampyrböcker så tog De odödligas regler mig med storm och svepte med mig på ett hisnande och känslofullt äventyr. Boken är otroligt unik och mörk. Nu för tiden när jag hör ordet "vampyr" tänker jag alltid på sliskiga kärleksdraman, eftersom vampyrer nu för tiden är överanvända i sådana sammanhang. Men efter De odödligas regler har min inställning till vampyrerna ändrats helt. Nu ser jag framför mig coola och blodtörstiga varelser som är mer lik de monstren som vampyrer var avsedda till att vara.

 

Jag kunde verkligen inte släppa taget om boken. Julie Kagawa använder fantastiska miljöbeskrivningar för att levandegöra landskapen och det dystopiska samhället, och hon lyckas få världen att kännas oroväckande äkta. Hon får fram en mörk och skrämmande känsla inför framtidens samhälle, som få dystopiförfattare lyckas med.

 

Boken har non-stop action och jag blev otroligt förvånad över hur skicklig Kagawa är på att skriva väl-detaljerade men fartfyllda actionscener. Det kändes verkligen som om läsaren var på plats, och det var som om jag kunde se framför mig alla strider. Författaren har lyckats skapa ett otroligt tempo genom boken så De odödligas regler segar aldrig, och Kagawas ord får mig att minnas episka citat från varje spännande sida.

 

Men boken är inte bara otroligt spännande, utan den var även mysig och rolig att läsa. Den var otroligt oförutsägbar och romantisk - men inte den sortens romans vi läst om tusen gånger, utan kärleken i De odödligas regler känns både unik och intresseväckande. Boken kunde även, stundtals, bli sorglig - eller åtminstone känslosam - och jag led verkligen med karaktärerna.

 

Ja, karaktärerna. Huh. Jag vet knappt vad jag ska skriva. Jag älskade dem. Så fantastiska och välutvecklade - alla av dem. Varje karaktär kändes unik eftersom den hade sitt eget sätt att tala på och sina egna personligheter eller kroppsspråk. Jag visste direkt vem det ar som gjorde någonting utan att det stod i texten, just för att Kagawa har skapat så pass tydliga karaktärsdrag. Jag älskar vänskapsbanden karaktärerna har till varandra - och alla karaktärernas reaktioner känns otroligt realistiska och kan definitivt inte ifrågasättas.

 

Handlingen och karaktärerna i De odödligas regler hade en av de största utvecklingarna jag någonsin varit med om. Både huvudpersonen själv, tillsammans med hur handlingen fortspelar sig, lyckas ta otroligt många svängar och jag drog många gånger chockerat efter andan. Jag älskar att boken är indelad i fyra delar som väldigt bra speglar romanens utveckling (delarna är Människa, Vampyr, Monster och Vandrare). Trots att de tar vid sekunden efter varandra känns det som att allting har utvecklats enormt efter varje del.

 

En sak jag bara måste nämna - och nej det är inget klagomål, för jag tror inte jag finner någonting negativt med den här boken - är att jag inte kunde hålla mig för skratt ibland på grund av Allies skapars namn. Kanin. Jag vet att det uttalas annorlunda på engelska men när man läser meningen "Oo du store Kanin" så tänker jag på massa människor som bugar för en jättelik vit kanin, inte att det handlar om en skräckinjagande vampyr. Tycker helt enkelt att det både är charmigt - och skrattretande - att han heter så, eftersom Kanin kanske inte är det mest passande vampyrnamnet.

 

Sammanfattningsvis var boken fantastisk och Kagawa är en otroligt begåvad författare, och det märks tydligt att hon är passionerad till det hon skriver. Jag är fortfarande överväldigad efter bokens enorma cliffhanger i slutet och det känns bara som om jag flabbar nu, eftersom jag inte kan sluta tänka på boken. Den var helt enkelt en av de bästa böckerna jag läst (och garanterat den bästa vampyrboken) och jag rekommenderar den till alla. Jag har den engelska fortsättningen här hemma redan (och längtar tills jag börjar med den!) men skulle inte ha någonting emot det att få den svenska fortsättningen också, eftersom Kagawa är så fantastisk och jag kan gärna tänka mig att läsa böckerna om och om igen. Har du inte läst den här boken: skaffa dig den nu! De odödligas regler är verkligen en gåva given till mänskligheten.

 

Fakta:
Cinder är den första delen i The Lunar Chronicles-quadrilogin av Marissa Meyer. Övriga delar är Scarlet, Cress och Winter. Böckerna är alla retellings av Askungen, Rödluvan, Rapunzel och Snövit och finns översatta på svenska. Det finns även två mellanböcker kallade Glitches och The Queen's Army. Cinder är på 387 sidor.

 

 

Recension:
Jag måste börja med att berätta att jag har läst (och recenserat) den här boken förut, men jag köpte precis hem Scarlet och kände att jag behövde återuppliva minnet av Cinder. Och självklart läser jag bara om böcker jag älskar - och Cinder är ju en blandning av mina favoritgenrér: dystopi och retelling. Denna recension är alltså en omskriven uppdatering och en nypubliserad version av den jag skrev för över ett år sedan.

 

Jag älskar blandningen mellan dystopiska cyborgs, paranormala ailens och den klassiska sagan om Askungen. Jag trodde (innan jag läste boken första gången) att det skulle bli en konstig blandning och att det helt enkelt skulle bli för mycket av det goda, men efter att ha läst den så kan jag inte skriva annat än att det blev en unik bok som lyckades få mig att älska den.

 

Jag fastnade vid första meningen för handlingen eftersom Meyer skapade ett stort intresse för världen och huvudpersonen. Hon lyckades göra boken väldigt mystisk och oförutsägbar vilket såklart ledde till stark spänning. Meyers språk är fantastiskt och hon lyckades trollbinda mig båda gångerna jag läste boken. Texten flyter på bra och tempot är snabbt. Meyer använder inte onödiga beskrivningar utan bara de väsentliga, vilket gör att boken inte blir seg. Jag var ständigt klistrad vid boken och kunde inte släppa taget om den - inte ens den andra gången jag läste den, vilket är ytterst ovanligt.

 

Trots att den baseras på den klassiska sagan om Askungen så kunde jag inte gissa mig till det som hände. Filmerna och det man läst om originalsagan förstörde ingenting för Cinder, eftersom boken skiljde sig mycket från berättelsen om Askungen. Men trots det gav denna retelling ändå boken en mer mysig känsla av igenkännelse, trots att man egentligen inte kunde veta vad som skulle hända. Boken har enormt många tvister och överraskningar som även under det andra läsningstillfället var nervkittlande.

 

Boken är väldigt känslosam och tar upp många orättvisor, samtidigt som Meyer ändå lyckas få in roliga delar också i boken. Boken är en kaskad av sorg, hopp och drömmar tillsammans med glädje. Spänningen lyckas hållas genom hela boken som slutade i en enorm cliffhanger. Jag kan inte sluta tänka på allt som hände i boken och måste läsa Scarlet så snabbt jag kan. Detta är verkligen en bok som jag rekommenderar, eftersom den har så gott som allt. En oförglömlig blandning av dystopi, paranormalt och en klassisk saga.

 

Handling:
"Furnace Penitentiary: the world’s most secure prison for young offenders, buried a mile beneath the earth’s surface. Convicted of a murder he didn’t commit, sentenced to life without parole, “new fish” Alex Sawyer knows he has two choices: find a way out, or resign himself to a death behind bars, in the darkness at the bottom of the world. Except in Furnace, death is the least of his worries. Soon Alex discovers that the prison is a place of pure evil, where inhuman creatures in gas masks stalk the corridors at night, where giants in black suits drag screaming inmates into the shadows, where deformed beasts can be heard howling from the blood-drenched tunnels below. And behind everything is the mysterious, all-powerful warden, a man as cruel and dangerous as the devil himself, whose unthinkable acts have consequences that stretch far beyond the walls of the prison."

 

Recension:
WOW! Jag har haft den här boken stående i bokhyllan så otroligt länge och skjutit upp läsningen hela tiden eftersom jag trodde att den skulle vara tråkig. Men detta är definitivt den bästa boken jag har läst i år!

 

Boken var väldigt intensiv och hade ett högt tempo från första till sista sidan. Det hände nya saker hela tiden och jag fastnade både för handlingarna och karaktärerna. Smith lyckades väckla otroligt många känslor hos mig: sorg, ilska, illamående - ja allt.

 

Det fanns en ständig spänning tillsammans med en lite obehaglig känsla av att något hemskt skulle kunna hända när som helst. Boken hade väldigt många överraskningar och tvister och jag blev otroligt förvånad över att jag inte kunde släppa taget om den. Det slutade med att jag läste ut den på några timmar.

 

Lockdown är väldigt våldsam, blodig och en otroligt dystopi och den kunde vid vissa tillfällen bli lite läskig (eller snarare obehaglig). Jag älskade det eftersom det bildade en väldigt realtistisk och spännande dystopisk värld men den är ingenting för de klenmodiga. Men personligen är denna dystopiska värld en av mina favoriter: så otroligt creepy och läcker!

 

Slutet var i en enorm cliffhanger. Jag hade inte kunnat slita mig från boken och hela tiden ökade tempot - och när det slutade ville jag bara skrika "jag måste veta fortsättningen!!!". Det tråkiga med det är att jag precis beställt hem ett paket och därför inte har råd med bok nummer två... men jag vill ha reda på fortsättningen NU!

 

Lockdown är en otroligt bra bok som jag bokstavligen älskade. Jag älskade alla karaktärerna tack vare deras många personligheter och deras karaktärsutveckling. Jag hade medlidande för alla och det här var definitivt en bok som gjorde att jag brydde mig om vad som hände med karaktärerna. Deras relationer till varandra: vänskap eller fiende, känns så otroligt realtistiska. Författaren är otrolig skicklig och skriver både lättförståligt och utvecklat. Det märks verkligen att han har väldigt stor fantasi och han lyckas verkligen sätta ord på den. Definitivt den bästa (och obehagligaste) boken jag läst i år och den platsar på listan topp 3-favoriter. Endast den här och ytterligare två böcker har lyckats på högsta betyg.