A Monster Calls

Författare: Patrick Ness & Siobhan Dowd.
Serie: Fristående.
Längd: 206 sidor.
 
"Monstret dök upp efter midnatt. Men det är inte monstret som Conor väntat sig, det från mardrömmen som han har drömt varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling, den med mörkret, vinden och skriken... Det här monstret är något annat, något gammalt, något vilt. Och det vill ha sanningen."
 
 
 
 
WOW. Ord kan inte beskriva vad jag känner just nu. Jag gråter nästan aldrig när jag läser, men A monster calls krossade mitt hjärta och fick mig att böla som ett barn. Den gjorde att kände mig oförklarligt sårbar, och jag blev så pass känslomässigt involverad i berättelsen att det gjorde fysiskt ont att läsa. Andlös tog jag mig igenom sidorna, och när boken väl var slut hade den brutit ner mig till ett känslomässigt vrak.
 
Det här är en hjärtskärande roman som ofta misstas för skräck eller fantasy av personer som inte läst den. Det är helt fel. A monster calls är snarare en mörk contemporary, om en pojke som måste lära sig att hantera sorg och smärta. Monstret i fråga är ett metaforiskt monster, och inte någon övernaturlig varelse som många tror. 
 
A monster calls är en obeskrivligt vacker berättelse med fantastiska karaktärer och näst intill poetiskt språk. Jag minns knappt när jag senast läste en så välskriven och genomtänkt bok. Texten är rik och fyllig, och de många tankeväckande metaforerna bidrar till en tryckande, förebådande stämning. En känsla av rå genuinitet hänger över boken, och fick mig som läsare att känna mig blottad. Det är en kraftfull och gripande berättelse, som redan efter några sidor gör tydligt att den har något väldigt viktigt säga.
 
Jag älskar A monster calls av hela mitt hjärta. Det tog mig bara några få timmar att läsa boken, men den tog med mig på en sådan mäktig resa att jag blev helt ställd när sista sidan var läst: för vad ska jag nu göra med mitt liv? Jag kan omöjligen sätta ord på hur bra boken är. Allt jag kan säga är att A monster calls fick mig att känna. På något underligt vis skulle man kunna säga att den läkte mig. Läs den, läs den nu.
 

Rosensällskapet

Fakta
Rosensällskapet är den andra delen i Den unga eliten-trilogin av Marie Lu. Boken är 320 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.
 
Handling
"Adelina har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg. Hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra elitärer, med förhoppningen att kunna bygga upp en armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvistionsmakterna, de soldater som nästan lyckades döda henne. Men Adelina är ingen hjälte. Hennes krafter närs av rädsla och har börjat växa bortom hennes kontroll. Adelina kämpar för att försöka klamra sig frast vid det goda inom sig. Men hur ska en människa kunna vara god när henne hennes existens är så beroende av mörka krafter?"
 
Recension
Rosensällskapet är en enastående roman och en imponerande efterföljare som slår Den unga eliten med hästlängder. Det är en laddad läsning, som knappt låter läsaren hämta andan. Genom en mörk handling, ett gripande djup samt ett fascinerande koncept med unikt magisystem fängslar Rosensällskapet från dess slagkraftiga början till det häpnadsväckande slutet.
 
Marie Lu är en fenomenal författare och Rosensällskapet är en av hennes bästa böcker hittills. Hennes språk är målande och texten har ett behagligt flyt. Karaktärerna som hon har byggt upp är enastående och otroligt intressanta att följa. Huvudpersonen, Adelina, är engagerande att följa, och hennes hänsynslösa tillvägagångssätt skiljer sig mycket från genrens typiska protagonist. Även sidkaraktärerna är väluppbyggda och exempelvis Magiano hänför i alla scener han är med i.
 
När det kommer till att skapa en trovärdig och fascinerande komplexitet i både karaktärer och världsuppbyggnad är Marie Lu expert. Under läsningens gång upptäcks hela tiden nya lager i berättelsen och karaktärerna utvecklas kontinuerligt och visar nya sidor av sig själva. Det ger berättelsen ett värdefullt djup och som läsare blir man känslomässigt involverad i det som sker.
 
Rosensällskapet är en riktigt spännande roman, med spektakulära actionscener och flera oväntade vändningar. Bokens avslut är kraftfullt och den laddade atmosfären som Lu stämningsfullt byggt upp håller sig kvar långt efter att sista sidan är läst. Allt som allt är det en fantastisk roman som borde läsas av alla fantasyälskare.
 

Winter

Fakta
Winter är den fjärde och avslutande boken i The Lunar Chronicles-serien av Marissa Meyer. Romanen är 824 sidor lång och baseras löst på Snow White av Bröderna Grimm. 
 
Handling
"Prinsessan Winter föraktar sin styvmoder och vet att hennes tyranni kommer att försänka hela världen i mörker. Men hon har underminerat Levana i flera år. Tillsammans med cyborgen Cinder och hennes allierade har kanske Winter kraften att starta en revolution och vinna det krig som pågått alldeles för länge. Om de lyckas vinna folkets förtroende, besegra Levana och sätta en ny regent på hennes tron kanske Cinder, Scarlet, Cress och Winter kan få sina lyckliga slut."
 
Recension
Att avrunda serier är svårt och jag har alltför ofta blivit besviken på den avslutande boken. Det är dock inte fallet med Winter. Winter är fenomenal. Episk, intensiv och kärnfull, fylld med laddade händelser och intelligenta vändningar. 
 
Marissa Meyer är en mästare på att skriva och hennes enastående sätt att leka med ord golvar läsaren. Genom noggranna beskrivningar och en genomtänkt bärande idé har hon byggt upp en fascinerande och trovärdig värld som fängslar. För utomstående låter konceptet mastigt. Det är förståeligt, då den dystopiska scifi-boken omfattar både cyborgs, genetisk manipulering och månmänniskor, blandat med återberättande av Snövit. Meyer knyter dock samman dessa aspekter på ett extraordinärt vis. Hon uppvisar stor skicklighet och bevisar återigen på vilken nivå hon behärskar skrivandet.
 
Det är en fröjd att följa karaktärerna. Winter berättas ur närmare tio olika synvinklar och det är under alla omständigheter tydligt vilket perspektiv det är. De fiktiva personerna har distinkta berättarröster och säregna karaktäristiska personlighetsdrag som utmärker och levandegör dem. Samtliga är intressanta och lätta att förälska sig i. Dessutom växer deras relationer till varandra genom prövningarna de möter. Favoriterna är androiden Iko och Carswell, som båda två är härligt skämtsamma och kaxiga. 
 
Winter är en vacker och intelligent roman som blandar action, drama och politik. Resultatet blir en kompakt bok där det alltid händer något spännande. Den är dessutom känslofull: växlingen mellan passionerade romantiska scener, hisnande action, skrattframkallande humor och berörande svårigheter lämnade mig helt salig. 
 
Romanen är ett ordentligt avslut på serien och Meyer tar sig tid att grundligt bygga upp bokens klimax. Varje sida är gripande och har något att tillföra. Winter är en av de få böckerna jag läst som faktiskt besvarar alla frågor och snyggt knyter samman de lösa parallellerna. Det enda ogynnsamma är att en av romanens aspekter löstes för enkelt.
 
Winter är oöverträfflig. Med gripande intriger och charmerande karaktärer har Marissa Meyer byggt upp en fantastisk värld. Läsningen av Winter är bitterljuv, då romanen markerar ett slut för The Lunar Chronicles-serien. Som de bästa böckerna jag läst efterlämnar sig serien ett tomrum som redan börjat tära på mig.
 

Ensam på Mars

Fakta
Ensam på Mars (org. The Martian) är en fristående bok skriven av Andy Weir. Boken är 448 sidor lång och publiceras av Bookmark förlag. Boken vann Goodreads Choice Awards 2014 och har blivit filmatriserad. Du kan se filmens trailer här.
 
Handling
"Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas astronauten Mark Watney ensam kvar på Mars. Hans besättning är övertygad om att han är död, men Mark Watney lever - i alla fall för tillfället. Utan möjlighet att kommunicera sin belägenhet med jorden inser han snart att han måste utnyttja alla sina kunskaper för att överleva. Utrustad med en stor portion skarpsinne och en ännu större dos självironi ger sig Mark Watney i kast med att utmana den röda planetens ogästvänliga miljö. Målet är att en dag kunna återvända hem."
 
Recension
Vad skulle du göra om du fann dig själv övergiven på en främmande planet? Med proviant för trettio dagar och räddningen över fyra år bort skulle nog de flesta få panik. Men inte Mark Watney. Med huvudet på skaft tar han istället läsaren på ett fantastiskt äventyr där överlevnad står i fokus. Det är en resa man sent kommer att glömma.
 
Innan läsningen hade jag mina tvivel om Ensam på Mars och jag trodde att den var överskattad. Jag hade inte kunnat ha mer fel. Lika säkert som att himlen är blå är också att Ensam på Mars är en av årets bästa böcker. 
 
Ensam på Mars är annorlunda från alla andra science fiction-böcker jag läst: den är ofattbart välgrundad och genomtänkt. Jag är grymt imponerad av författarens kunskap och tanken på hur mycket forskning Weir måste ha gjort för att skriva boken är otroligt respektingivande. Redan på första sidan är det tydligt att han är mycket beläst inom området och som läsare tvivlar man aldrig på bokens realism. Ingenting i romanen lämnas åt slumpen, utan allt har en stark, vetenskaplig grund att stå på. Genom bildade förklaringar samt skickliga beräkningar fascineras och inspireras läsaren. 
 
Ensam på Mars är dessutom en av de roligaste böckerna jag någonsin läst. Trots att det är en överlevnadsberättelse med ett relativt dystert och mörkt koncept är boken fylld med värmande och glädjefylld humor. Karaktären Mark Watney inspirerar läsaren genom att kämpa för sitt liv och samtidigt behålla livsgnistan. Hans ständiga ironiska tankegångar håller inte bara hans egna humör uppe, utan underhåller också läsaren från början till slut. Watney är fyndig och kvicktänkt och en av de starkaste karaktärerna jag läst om på länge. Hans berättarröst är fängslande och ger den för övrigt intensiva och spännande boken en lättsam ton.
 
Romanen berättas först och främst utifrån Watneys logganteckningar, men titt som tätt får man även följa hans kollegor på NASA och arbetsteamet på rymdfarkosten Hermes. Eftersom berättarpersonerna växlar mellan kapitlen får man en överskådlig bild över hur situationen ser ut. 
 
Om jag nu måste skriva något negativt så är det att boken tappar lite tempo i mitten, samt att sidkaraktärerna inte är lika intressanta som Watney. Det är dock bagateller och jag är mycket nöjd över boken som helhet.
 
Avslutningsvis är Ensam på Mars den mest verklighetstrogna och humoristiska bok jag någonsin läst. Författaren är insatt i ämnet och bjuder läsaren på ett minnesvärt äventyr. Vid ointresse för vetenskap och matematik finns en risk att du finner boken tråkig, men själv tycker jag att Ensam på Mars är en av årets bästa böcker. Jag ser mycket fram emot filmen: trots att jag tvivlar på att den kommer i närheten av bokens excellens.
 

Cress

Fakta:
Cress är den tredje delen i The lunar chronicles-quadrilogin av Marissa Meyer. De tidigare delarna är Cinder och Scarlet. Den avslutande delen, Winter, släpps 10 november 2015. Det finns en hel del mellanböcker till serien; de är Glitches, The little android, The queen's army, Carswell's guise to being lucky och FairestCress är 550 sidor lång och är en retelling av Rapunzel. Varje bok i serien är en retelling för en ny saga.

Handling:
"Cinder and Captain Thorne are fugitives on the run, now with Scarlet and Wolf in tow. Together, they’re plotting to overthrow Queen Levana and her army. Their best hope lies with Cress, a girl imprisoned on a satellite since childhood who's only ever had her netscreens as company. All that screen time has made Cress an excellent hacker. Unfortunately, she’s just received orders from Levana to track down Cinder and her handsome accomplice.  When a daring rescue of Cress goes awry, the group is separated. Cress finally has her freedom, but it comes at a high price. Meanwhile, Queen Levana will let nothing prevent her marriage to Emperor Kai. Cress, Scarlet, and Cinder may not have signed up to save the world, but they may be the only hope the world has."

Recension:
Jag var rädd att bli besviken på Cress eftersom både Cinder och Scarlet var fantastiska. Men Cress lyckades nå upp till mina förväntningar och klassificeras nu som årets bästa bok. Jag måste börja med att skriva att Marissa Meyer är otrolig! Jag förstår inte hur hon lyckas. Inte nog med att hennes språk är väldigt vackert, utan hon lyckas också ta en klassisk saga och skapa en helt egen modern tolkning av den.
 
Innan jag började med serien tyckte jag att den verkade överdriven - en klassisk saga, robotar och utomjordingar, tillsammans i en och samma bok, kändes inte som en bra kombination. Men till er som tänker detsamma skriver jag att The lunar chronicles är den bästa retelling-serien som existerar. Man känner igen ingredienserna från de klassiska sagorna men det finns en majoritet av science fiction och nya tvister, och trots att man känner igen den ursprungliga sagan så blir boken inte det minsta förutsägbar. Cress och resten av serien är definitivt "one of a kind" och utan tvekan värd att läsa.

Jag brukar inte gilla när nya karaktärer kommer in mitt i en serie men jag hade otroligt lätt att fastna för både Cress och Winter. Jag älskar Cress empatiska och oerfarna sida, och trots att läsaren bara fick ett smakprov av karaktären Winter (som kommer vara huvudkaraktären i nästa bok) så blev jag sjukt fascinerad och nyfiken på henne.

Sedan har vi såklart huvudkaraktären, cyborgen Cinder, som fortfarande är lika bad ass som tidigare, och hennes charmiga kamrater. Meyer gör alla bokens karaktärer väldigt levande och de både berör och underhåller. I Cress får vi följa ett gäng olika perspektiv; bland annat Scarlets, Cress, Cinders, Kais och Levanas, och det gör att man får en bra helhetsbild över vad som försegår.

Boken är väldigt spännande och tempot är högt, och jag kan utan tvekan påstå att The lunar chronicles är en av mina favoritserier. Jag älskade Cress och är sjukt taggad att läsa Winter. Har du inte läst The lunar chronicles har du definitivt gått miste om någonting stort.
 
 

Shades of Earth

Fakta:
Shades of Earth är den tredje och avslutande delen i Across the Universe-trilogin av Beth Revis. Boken är 441 sidor lång.

Handling:
"Fueled by lies, ruled by chaos, almost home. Amy and Elder have finally left the oppressive walls of the spaceship Godspeed behind. They're ready to start afresh - to build a home - on Centauri-Earth, the planet that Amy has traveled 25 trillion miles across the universe to experience. But this new Earth isn't the paradise that Amy had been hoping for. There are giant pterodacyl-like birds, purple flowers with mind-numbing toxins, and mysterious, unexplained ruins that hold more secrets than their stone walls first let on. The biggest secret of all? Godspeed's former passengers aren't alone on this planet. And if they're going to stay, they'll have to fight. Amy and Elder must race to uncover who - or what - else is out there if they are to have any hope of saving their struggling colony and building a future together. They will have to look inward to the very core of what makes them human on this, their most harrowing journey yet. Because if the colony collapses? Then everything they have sacrificed - friends, family, life on Earth - will have been for nothing."
 
Recension:
Jag älskade den första boken i trilogin och trodde därför att fortsättningen skulle vara en besvikelse. När det visade sig att den andra delen i serien var ännu mer fantastisk blev jag oroligare att den sista delen inte skulle leva upp till mina förväntningar. Men nu när jag läst ut hela trilogin kan jag konstatera två saker. Nummer ett; Shades of Earth var otrolig och utan tvekan den bästa boken jag läst i år. Nummer två; Across the universe-trilogin är en av de bästa serierna jag läst - någonsin.

Shades of Earth är verkligen en fantastisk avslutning till trilogin och trots att den skiljer sig väldigt mycket från de två första böckerna så håller den en röd tråd som kopplar samman den med mysterierna från Godspeed. Och på tal om mysterier: det finns det gott om i Shades of Earth. Efter de två första böckerna trodde jag inte att Revis kunde komma på fler sätt att snäva in läsaren i intriger och hemligheter, men här lyckas hon igen! Boken är väldigt spännande och har otroligt högt tempo. Nästan alla kapitlerna slutar i en sådan nagelbitande sensation och spänd förväntan att det är näst intill omöjligt att sluta läsa.

Handlingen i boken, tillsammans med konceptet, är fantastiskt. De tidigare böckerna har lite Star Trek-känsla över sig, och de utspelar sig enbart i rymden, men jag tycker att Shades of Earth lyckas få med en känsla av Jurassic Park och Black Hawk Down också, tillsammans med den välbekanta science fictionen. Förutom de häftiga prylarna som fanns på rymdskeppet Godspeed så får vi ta del av nya, coola uppfinningar på Centauri-Earth. Genom hela boken hölls mitt intresse och det var inte förren den var slut som jag kunde andas ut.

Karaktärerna är underbara och omöjliga att inte älska och Beth Revis har verkligen en fantastisk skrivteknik; unik och vacker som skiljer sig från mängden. Jag tycker att vissa saker, så som slutet, är lite förutsägbart, men boken har utan tvekan många tvister, överraskningar och avslöjanden som definitivt förvånat mig. Jag älskar att mystiken hålls genom hela trilogin och att man inte riktigt förstår hur allt hänger ihop förren nu i slutet. Efter första boken trodde jag att jag visste hur allt stod till, men nu när jag blickar tillbaka vet jag att jag inte hade en aning om hur det egentligen var.

Revis lyckas beröra mig som läsare och jag kan utan någon ånger säga att jag rekommenderar Shades of Earth starkt. Det är en spännande och mystisk science fiction, med inslag av action och drama. Den är otroligt välskriven och jag kan definitivt konstatera att Across the Universe är en av mina favoritserier. Är du intresserad av rymden, mysterier, och hemligheter som hålls ända till slutet? Då ska du definitivt läsa den här trilogin. Jag hoppas att Revis tar sitt förnuft till fånga och skriver en fortsättning eller spin-off serie.

The Eternity Cure

Fakta:
The Eternity Cure är den andra delen i Blood of Eden-trilogin av Julie Kagawa, fortsättningen på The Immortal Rules. Boken är på 434 sidor. Efterföljaren, The Forever Song, släpps våren 2014.

Handling:
"In Allison Sekemoto's world, there is one rule left: Blood calls to blood  She has done the unthinkable: died so that she might continue to live. Cast out of Eden and separated from the boy she dared to love, Allie will follow the call of blood to save her creator, Kanin, from the psychotic vampire Sarren. But when the trail leads to Allie's birthplace in New Covington, what Allie finds there will change the world forever-and possibly end human and vampire existence.  There's a new plague on the rise, a strain of the Red Lung virus that wiped out most of humanity generations ago-and this strain is deadly to humans and vampires alike. The only hope for a cure lies in the secrets Kanin carries, if Allie can get to him in time. Allison thought that immortality was forever. But now, with eternity itself hanging in the balance, the lines between human and monster will blur even further, and Allie must face another choice she could never have imagined having to make."

Recension:
Jag var väldigt rädd att börja läsa The Eternity Cure, och trots att jag har haft den stående i bokhyllan sedan den släpptes, så har jag avsiktligt skjutit upp läsningen. För mig kändes det som en självklarhet att den här boken skulle bli en besvikelse, eftersom första boken var så pass fantastisk. Jag ville helt enkelt inte förstöra känslan efter första boken, och därför har jag inte vågat läsa fortsättningen förrän nu.

Och när boken började fick jag bekräftelse på mina föraningar. Början var bra (kanske värd en sjua), men inte alls i samma kvalité som The Immortal Rules, och trots att jag hade ställt in mig på att bli missnöjd, så kände jag mig ändå besviken. Men ungefär hundra sidor senare lyckades takten öka och därefter blev boken bara bättre och bättre.

För dig som inte kommer att läsa hela recensionen kan jag redan nu skriva att The Eternity Cure utvecklades till att bli en av mina absoluta favoritböcker, och det är den fjärde boken som någonsin fått toppbetyg här på bloggen. Slutet lyckades flera gånger om kompensera för början, och trots att det borde vara omöjligt så var den här boken en stor förbättring från The Immortal Rules. Men mer om det senare.

Jag älskar karaktärerna i boken. Huvudpersonen, Allison, är en väldigt stark karaktär. Hon har utvecklats enormt från The Immortal Rules men trots att hon har blivit en kraftfull krigare är hon fortfarande barmhärtig och sårbar. Men det är inte bara Allie som har utvecklats, utan det har skett en extrem karaktärsutveckling för många andra också, bland annat Ezeikel och Jackal. Tack vare de utvecklingarna har jag till och med börjat gilla karaktärer som jag ogillade i första boken.

Jag tycker att det känns som om Kanin, Ezeikel, Sarren och Jackal får en mycket större roll i The Eternity Cure än vad de hade i The Immortal Rules, och det här älskar jag. Visst uppskattade jag att första boken koncentrerade sig på Allison, men när en trilogi fortsätter vill man gärna få del av fler personer. Jag gillar verkligen att man får reda på mer om karaktärernas förflutna, samtidigt som fler påverkar Allies öde än bara hon själv som i första boken. Det gör att händelserna i boken känns mer världsomfattande.

Precis som sin föregångare är The Eternity Cure en mörk bok, men en stor skillnad är att det är betydligt mycket mer romantik och hjärtesorg i denna. När jag först förstod det blev jag lite avskräckt, för många gånger förstörs en boks spänning av romantiken. Men i det här fallet förstärktes den istället. Hjärtesorgen gällde därmed inte bara de fiktiva personerna i boken, utan även mig som läsare. Jag älskar att The Eternity Cure snabbt kunde växla mellan att vara varm och mysig, till att plötsligt bli otroligt spännande och känslosam.

Förutom bokens lite sega början, var den fylld av spänning i högt tempo blandat med välskrivna actionscener. Ofta kan jag känna att vissa författare inte lyckas få till actionscenerna, och de blir då förutsägbara och likvärdiga. Kagawa, lyckas däremot skapa en otroligt överraskande stimuli med sin text. Varje slagsmål var olik den förra och man vet aldrig hur det ska sluta. Med sina otroligt skickligt uppbyggda meningar lyckades Kagawa få igång min puls rejält och vid vissa tillvällen var jag väldigt nervös över det som skulle hända.

Julie Kagawa har lyckats bygga upp en fantastisk värld med en otroligt levande och realistisk miljö. Uppbyggnaden av samhället är intresseväckande och spännande, och det var så gott som omöjligt för mig att släppa taget om boken. Det slutade helt enkelt med att jag hällde i mig koffeindrycker och stannade uppe halva natten för att läsa ut boken.

Genom bokens gång lyckas Kagawa bygga upp känslor för varje karaktär, för att sedan gå i spåren av J. K. Rowling och Suzanne Collins, och krossa läsarens hjärta i småbitar. Framåt slutet kände jag mig som ett känslomässigt vrak. Jag grät aldrig till boken, för det gör jag extremt sällan, men det jag kände hur tårarna trängde på. Och sista sidan bestod av en enorm cliffhanger - och det var definitivt ett underbart men frustrerande slut.

Har du inte läst den här boken måste du genast göra det. Det spelar ingen roll om du, precis som jag, har tröttnat på vampyrer, för det här är inte din vanliga vampyrbok. Det här är en bok som lyckas skildra ondskan i dess renaste form, men som samtidigt skapar sympati för alla dess karaktärer. The Eternity Cure är fylld med spänning och action, men missar inte romantiken för det. Den fyller dig med allt från skratt till tårar och är utan tvekan älskvärd.

Blood of Eden är definitivt en ny favoritserie och det känns som det är en evighet kvar tills jag kan få tag i The Forever Song. Visst har jag en teori om slutet, men jag är verkligen inte säker och jag får inte nog av de underbara karaktärerna från The Eternity Cure. Trots att jag inte uppskattat Julie Kagawas andra serie, Iron Fey, så måste jag efter den här boken nämna att hennes skrivande är exceptionellt. Genom en enda bok lyckades hon bringa mig lycka, för att sedan krossa mitt hjärta.
Favoritkaraktär: Ezeikel

Rekommenderar till: er som söker en actionfylld och hjärtekrossande bok.
Rekommenderar inte till: er som söker en ljus bok med triangeldraman.

Första meningen: "I smelled blood as soon as I walked into the room."

Andra omslag:
 

De Odödligas Regler

 Fakta:
De odödligas regler (org. The immortal rules) är den första delen i Edens blod-trilogin av Julie Kagawa. Boken publiceras av Harlequin bokförlag och är på 459 sidor. Fortsättningen på den engelska boken är The eternity cure.
 
Handling:
"Allison Sekemoto håller sig vid liv i en vampyrstadsförort. På dagarna letar hon och hennes gäng efter mat. På nätterna är de maten. Vissa dagar är Allies hat mot dem det enda som driver henne vampyrerna som gjort människor till kreatur som de tömmer på blod. Fram till den natten då hon själv attackeras och blir ett av monstren. För att överleva måste hon lära sig de odödligas regler, inklusive den viktigaste: Får du inget människoblod blir du snart galen. Men så tvingas Allie fly ut i det okända, utanför stadsmurarna. Hon ger sig i lag med en tärd grupp människor som är på jakt efter en legend ett botemedel mot den sjukdom som dödat nästan hela mänskligheten och skapat de rabiata, de galna varelser som hotar både människor och vampyrer. Och snart måste Allie bestämma sig för vad och vem hon skulle kunna dö för."
 
Recension:
Så jäkla freakin' fantastisk! Ja, jag har läst den här boken förut (men på engelska). Ja, jag visste vad som skulle hända i den. Och JA - den var minst lika bra den här gången.
 
Alltså Julie Kagawa är verkligen en fantastisk författare. Trots att jag är sjukt trött på vampyrböcker så tog De odödligas regler mig med storm och svepte med mig på ett hisnande och känslofullt äventyr. Boken är otroligt unik och mörk. Nu för tiden när jag hör ordet "vampyr" tänker jag alltid på sliskiga kärleksdraman, eftersom vampyrer nu för tiden är överanvända i sådana sammanhang. Men efter De odödligas regler har min inställning till vampyrerna ändrats helt. Nu ser jag framför mig coola och blodtörstiga varelser som är mer lik de monstren som vampyrer var avsedda till att vara.
 
Jag kunde verkligen inte släppa taget om boken. Julie Kagawa använder fantastiska miljöbeskrivningar för att levandegöra landskapen och det dystopiska samhället, och hon lyckas få världen att kännas oroväckande äkta. Hon får fram en mörk och skrämmande känsla inför framtidens samhälle, som få dystopiförfattare lyckas med.
 
Boken har non-stop action och jag blev otroligt förvånad över hur skicklig Kagawa är på att skriva väl-detaljerade men fartfyllda actionscener. Det kändes verkligen som om läsaren var på plats, och det var som om jag kunde se framför mig alla strider. Författaren har lyckats skapa ett otroligt tempo genom boken så De odödligas regler segar aldrig, och Kagawas ord får mig att minnas episka citat från varje spännande sida.
 
Men boken är inte bara otroligt spännande, utan den var även mysig och rolig att läsa. Den var otroligt oförutsägbar och romantisk - men inte den sortens romans vi läst om tusen gånger, utan kärleken i De odödligas regler känns både unik och intresseväckande. Boken kunde även, stundtals, bli sorglig - eller åtminstone känslosam - och jag led verkligen med karaktärerna.
 
Ja, karaktärerna. Huh. Jag vet knappt vad jag ska skriva. Jag älskade dem. Så fantastiska och välutvecklade - alla av dem. Varje karaktär kändes unik eftersom den hade sitt eget sätt att tala på och sina egna personligheter eller kroppsspråk. Jag visste direkt vem det ar som gjorde någonting utan att det stod i texten, just för att Kagawa har skapat så pass tydliga karaktärsdrag. Jag älskar vänskapsbanden karaktärerna har till varandra - och alla karaktärernas reaktioner känns otroligt realistiska och kan definitivt inte ifrågasättas.
 
Handlingen och karaktärerna i De odödligas regler hade en av de största utvecklingarna jag någonsin varit med om. Både huvudpersonen själv, tillsammans med hur handlingen fortspelar sig, lyckas ta otroligt många svängar och jag drog många gånger chockerat efter andan. Jag älskar att boken är indelad i fyra delar som väldigt bra speglar romanens utveckling (delarna är Människa, Vampyr, Monster och Vandrare). Trots att de tar vid sekunden efter varandra känns det som att allting har utvecklats enormt efter varje del.
 
En sak jag bara måste nämna - och nej det är inget klagomål, för jag tror inte jag finner någonting negativt med den här boken - är att jag inte kunde hålla mig för skratt ibland på grund av Allies skapars namn. Kanin. Jag vet att det uttalas annorlunda på engelska men när man läser meningen "Oo du store Kanin" så tänker jag på massa människor som bugar för en jättelik vit kanin, inte att det handlar om en skräckinjagande vampyr. Tycker helt enkelt att det både är charmigt - och skrattretande - att han heter så, eftersom Kanin kanske inte är det mest passande vampyrnamnet.
 
Sammanfattningsvis var boken fantastisk och Kagawa är en otroligt begåvad författare, och det märks tydligt att hon är passionerad till det hon skriver. Jag är fortfarande överväldigad efter bokens enorma cliffhanger i slutet och det känns bara som om jag flabbar nu, eftersom jag inte kan sluta tänka på boken. Den var helt enkelt en av de bästa böckerna jag läst (och garanterat den bästa vampyrboken) och jag rekommenderar den till alla. Jag har den engelska fortsättningen här hemma redan (och längtar tills jag börjar med den!) men skulle inte ha någonting emot det att få den svenska fortsättningen också, eftersom Kagawa är så fantastisk och jag kan gärna tänka mig att läsa böckerna om och om igen. Har du inte läst den här boken: skaffa dig den nu! De odödligas regler är verkligen en gåva given till mänskligheten.
 
Favoritkaraktär: Kanin eller Ezeikel
Rekommenderar till: er som söker en mörk och actionfylld bok.
Rekommenderar inte till: er som söker typiska YA-paranormalböcker med kärleksdraman.
Första meningen: "De hängde de Oregistrerade i det gamla packhusområdet; det var en offentlig avrättning, så alla kom för att se på."
Engelska omslag:
 
 
 
 

Cinder

Fakta:
Cinder är den första delen i The Lunar Chronicles-quadrilogin av Marissa Meyer. Övriga delar är Scarlet, Cress och Winter. Böckerna är alla retellings av Askungen, Rödluvan, Rapunzel och Snövit och finns översatta på svenska. Det finns även två mellanböcker kallade Glitches och The Queen's Army. Cinder är på 387 sidor.
 
Handling:
"Cinder, a gifted mechanic in New Beijing, is also a cyborg. She's reviled by her stephmother and blamed for her stepsister's sudden illness. But when her life becomes entwined with the handsome Prince Kai's she finds herself at the centre of a violent struggle between the desires of an evil queen - and a dangerous temptation. Cinder is caught between duty and freedom, loayalty and betrayal. Now she must uncover secrets about her mysterious past in order to protect Earth's future.
 
Recension:
Jag måste börja med att berätta att jag har läst (och recenserat) den här boken förut, men jag köpte precis hem Scarlet och kände att jag behövde återuppliva minnet av Cinder. Och självklart läser jag bara om böcker jag älskar - och Cinder är ju en blandning av mina favoritgenrér: dystopi och retelling. Denna recension är alltså en omskriven uppdatering och en nypubliserad version av den jag skrev för över ett år sedan.
 
Jag älskar blandningen mellan dystopiska cyborgs, paranormala ailens och den klassiska sagan om Askungen. Jag trodde (innan jag läste boken första gången) att det skulle bli en konstig blandning och att det helt enkelt skulle bli för mycket av det goda, men efter att ha läst den så kan jag inte skriva annat än att det blev en unik bok som lyckades få mig att älska den.
 
Jag fastnade vid första meningen för handlingen eftersom Meyer skapade ett stort intresse för världen och huvudpersonen. Hon lyckades göra boken väldigt mystisk och oförutsägbar vilket såklart ledde till stark spänning. Meyers språk är fantastiskt och hon lyckades trollbinda mig båda gångerna jag läste boken. Texten flyter på bra och tempot är snabbt. Meyer använder inte onödiga beskrivningar utan bara de väsentliga, vilket gör att boken inte blir seg. Jag var ständigt klistrad vid boken och kunde inte släppa taget om den - inte ens den andra gången jag läste den, vilket är ytterst ovanligt.
 
Trots att den baseras på den klassiska sagan om Askungen så kunde jag inte gissa mig till det som hände. Filmerna och det man läst om originalsagan förstörde ingenting för Cinder, eftersom boken skiljde sig mycket från berättelsen om Askungen. Men trots det gav denna retelling ändå boken en mer mysig känsla av igenkännelse, trots att man egentligen inte kunde veta vad som skulle hända. Boken har enormt många tvister och överraskningar som även under det andra läsningstillfället var nervkittlande.
 
Boken är väldigt känslosam och tar upp många orättvisor, samtidigt som Meyer ändå lyckas få in roliga delar också i boken. Boken är en kaskad av sorg, hopp och drömmar tillsammans med glädje. Spänningen lyckas hållas genom hela boken som slutade i en enorm cliffhanger. Jag kan inte sluta tänka på allt som hände i boken och måste läsa Scarlet så snabbt jag kan. Detta är verkligen en bok som jag rekommenderar, eftersom den har så gott som allt. En oförglömlig blandning av dystopi, paranormalt och en klassisk saga.
 


Favoritkaraktär:
Kai

Rekommenderar till: er som gillar dystopier, retellings eller föredrar spännande böcker.

Rekommenderar inte till: er som vill ha kärlekstrianglar eller typiska YA-böcker.

Första meningen: "The screw through Cinder's ankle had rusted, the engraced cross marks worn to a mangled circle."

Andra omslag:
-







Lockdown

Fakta:
Lockdown är den första delen av fem i Escape from Furnace-serien av Alexander Gordon Smith. De övriga delarna är Solitary, Death Sentence, Fugitives och Execution. Det finns även två korta mellanböcker kallade The night children och Epiloque. Boken är på 273 sidor.
 
Handling:
"Furnace Penitentiary: the world’s most secure prison for young offenders, buried a mile beneath the earth’s surface. Convicted of a murder he didn’t commit, sentenced to life without parole, “new fish” Alex Sawyer knows he has two choices: find a way out, or resign himself to a death behind bars, in the darkness at the bottom of the world. Except in Furnace, death is the least of his worries. Soon Alex discovers that the prison is a place of pure evil, where inhuman creatures in gas masks stalk the corridors at night, where giants in black suits drag screaming inmates into the shadows, where deformed beasts can be heard howling from the blood-drenched tunnels below. And behind everything is the mysterious, all-powerful warden, a man as cruel and dangerous as the devil himself, whose unthinkable acts have consequences that stretch far beyond the walls of the prison."
 
Recension:
WOW! Jag har haft den här boken stående i bokhyllan så otroligt länge och skjutit upp läsningen hela tiden eftersom jag trodde att den skulle vara tråkig. Men detta är definitivt den bästa boken jag har läst i år!
 
Boken var väldigt intensiv och hade ett högt tempo från första till sista sidan. Det hände nya saker hela tiden och jag fastnade både för handlingarna och karaktärerna. Smith lyckades väckla otroligt många känslor hos mig: sorg, ilska, illamående - ja allt.
 
Det fanns en ständig spänning tillsammans med en lite obehaglig känsla av att något hemskt skulle kunna hända när som helst. Boken hade väldigt många överraskningar och tvister och jag blev otroligt förvånad över att jag inte kunde släppa taget om den. Det slutade med att jag läste ut den på några timmar.
 
Lockdown är väldigt våldsam, blodig och en otroligt dystopi och den kunde vid vissa tillfällen bli lite läskig (eller snarare obehaglig). Jag älskade det eftersom det bildade en väldigt realtistisk och spännande dystopisk värld men den är ingenting för de klenmodiga. Men personligen är denna dystopiska värld en av mina favoriter: så otroligt creepy och läcker!
 
Slutet var i en enorm cliffhanger. Jag hade inte kunnat slita mig från boken och hela tiden ökade tempot - och när det slutade ville jag bara skrika "jag måste veta fortsättningen!!!". Det tråkiga med det är att jag precis beställt hem ett paket och därför inte har råd med bok nummer två... men jag vill ha reda på fortsättningen NU!
 
Lockdown är en otroligt bra bok som jag bokstavligen älskade. Jag älskade alla karaktärerna tack vare deras många personligheter och deras karaktärsutveckling. Jag hade medlidande för alla och det här var definitivt en bok som gjorde att jag brydde mig om vad som hände med karaktärerna. Deras relationer till varandra: vänskap eller fiende, känns så otroligt realtistiska. Författaren är otrolig skicklig och skriver både lättförståligt och utvecklat. Det märks verkligen att han har väldigt stor fantasi och han lyckas verkligen sätta ord på den. Definitivt den bästa (och obehagligaste) boken jag läst i år och den platsar på listan topp 3-favoriter. Endast den här och ytterligare två böcker har lyckats på högsta betyg.
Favoritkaraktär: Donovan
Rekomenderar till: er som söker mörka dystopier med mycket spänning.
Rekomenderar inte till: er som söker glada och romantiska berättelser.
 
Första meningen: "If I stopped running I was dead."
Andra engelska omslag:

The Two Towers

Fakta:
The Two Towers innefattar bok tre och fyra i The Lord of the Rings-serien av J. R. R. Tolkien. Totalt finns sex böcker i huvudserien men även ungefär trettiofem spin-off böcker, exempelvis The Hobbit, The Children of Húrin, The Book of Lost Tales o.s.v. The Two Towers finns, som ni redan vet, som film (se trailern här).
 
Handling:
"Frodo and the Companions of the Ring have been beset by danger during their quest to prevent the Ruling Ring from falling into the hands of the Dark Lord by destroying it in the Cracks of Doom. They have lost the wizard, Gandalf, in the battle with an evil spirit in the Mines of Moria; and at the Falls of Rauros, Boromir, seduced by the power of the Ring, tried to seize it by force. While Frodo and Sam made their escape the rest of the company were attacked by Orcs. Now they continue their journey alone down the great River Anduin—alone, that is, save for the mysterious creeping figure that follows wherever they go."
 
Recension:
Som många av er vet är jag världens största Lord of the Rings fan. Jag har sett filmerna, både bioversionerna och extended versions, väldigt många gånger och jag samlar även på Sagan om Ringen-prylar, exempelvis Aftonstjärnahalsbandet. Men jag har aldrig, av någon konstig anledning, tagit mig an böckerna. För lite mer än ett år sedan läste jag ändå första boken, The Fellowship of the Ring, och blev otroligt besviken. Med skillnad från filmerna så fanns inget tempo och jag fastnade helt enkelt inte för karaktärerna. Men nu, för ungefär två dagar sedan, tog jag upp och dammade av The Two Towers, dock i tron att den skulle vara precis lika dålig som första boken. Men där hade jag verkligen fel! För er som inte orkar läsa hela recensionen då den blir ganska lång så kan den sammanfattas med några simpla ord: jag. älskade. boken!
 
Språket är väldigt gammaldags och därmed rätt så avancerat. Jag tyckte själv att det inte var några problem att läsa boken, men jag kan lätt förstå att den kan bli krånglig att förstå om man känner att engelskan kärvar. Men personligen tycker jag att språket är en del av bokens charm, det som gör den unik och vacker på något sätt. Tolkien använder sig även av många beskrivningar, men inte alls lika mycket som i första boken. I The Fellowship of the Ring störde jag mig på att Tolkien beskrev allting i detalj, men i The Two Towers kände jag att det bara ökade intresset och målade upp en fantastisk värld. Karaktärerna i boken befinner sig i många olika miljöer, vilket jag gillar eftersom det lätt kan bli långtråkigt med en bok som utspelar sig på ett och samma ställe hela tiden.
 
Allt i boken har så vackra namn. Platser, städer och karaktärer har noggrant utvalda tilltalsnamn, smeknamn och födelsenamn vilket jag älskar. Tolkien skrev på böckerna under många många år just för att han ville vara så noggran som möjligt med detaljer så att allting skulle bli mer verkligt. Han skapade ju till och med fem nya språk till sina böcker. Inte bara lite ord här och var som många böcker har, utan riktiga språk. Tillsammans med sina övertygande detaljer skapar det en idealisk värld som känns otroligt verklig.
 
En sak som jag störde mig på från början men som jag vant mig med nu och snarare uppskattar är Tolkiens disposition. Han följer inte skrivreglerna vilket har fått väldigt spridda kommentarer. Istället för att skriva om två parallella händelser som växlar fram och tillbaka och sedan sammanvävs i slutet så skriver Tolkien hela historien om en karaktär och sedan börjar han från början och skriver hela historien för en annan. Man växlar alltså mellan dåtid och framtid, eftersom man vet saker som hände i slutet av bok tre, som alltså inte hänt än i bok fyra. Väldigt svårt att förklara, men men. Detta störde jag mig på från början men när jag vant mig vid det kände jag att det gav boken en unik tvist samt att det skapade mer spänning på det sättet då läsaren blir mer omedveten om vad som händer när.
 
Dock måste jag medge att jag inte uppskattade att läsa bok tre. Den var seg och helt enkelt tråkig och därför tänker jag inte gå in i närmare detalj angående den. Däremot var bok fyra otroligt bra med högt tempo, underbara beskrivningar och fantastiska samt levande karaktärer. Det är definitivt sista delen i The Two Towers som gjorde att jag älskade boken. Tolkien har tagit väldigt många av sina egna erfarenheter med i boken, trots att man kanske inte tänker på det särskillt mycket. Han var själv med i krig och såg alla sina vänner dö och lovade att förmedla deras historia - detta blev Sagan om Ringen. Han har även tagit med sitt möte med sin fru i boken flera gånger, bland annat med berättelsen om Arwen och Aragorn men även Beren och Luthien vars namn står på hans och hans fru gravstenar som symboliskt kopplar dem till hans texter. Jag tycker att boken känns mycket mer levande och äkta än andra böcker just för att han lägger till livserfarenheter och egen kunskap i sina verk.
 
Karaktärerna är fantastiska. Speciellt de som är med i fjärde delen. Mina favoriter är Sam, den trofaste tjänaren, och Smeagul som är så otroligt gullig med sitt schizofreni. Jag kände att jag kom karaktärerna så mycket närmare än i filmerna och nya sidor av dem visades. Dock togs detta till det negativa också. Exempelvis Faramir hade en lite tråkigare roll i boken som jag inte alls uppskattade lika mycket som den sorgliga rollen han har i filmen som en försummad son.
 
Nu känner jag att recensionen kanske blev lite lång, och för det ber jag om ursäkt för. Förhoppningsvis var det någon som orkade läsa igenom allt. För att sammanfatta var boken otroligt bra med fantastiska karaktärer och miljöer med en hisnande berättelse om gott och ont. Har du sett filmerna, läs gärna böckerna också, utan att ge upp efter de första. Har du inte sett filmerna så gör det genast (och välj extended version när du ändå ska se dem så att du ser den bästa versionen). Min slutsats är följande: häpnadsväckande, episk och oförglömlig. Verkligen en enastående bok som lyckades överraska mig samt lämna mig häpen och begging for more.
 
 
Favoritkaraktär: Sméagul/Gollum
Sidantal: 434
 
Rekomenderar till: er som gillar episka och spännande berättelser med strider mellan ond och gott, både fysiskt och psykiskt inom sig själv.
Rekomenderar inte till: er som inte vill/kan läsa gammaldags engelska samt tycker att episk fantasy i allmänhet är segt.
 
Första meningen: "Aragorn sped on up the hill."
 
Antal lästa böcker 2013: 40
 
 

Safe Haven

Fakta:
Safe Haven är en episk kärlekshistoria av författaren till bland annat The Notebook och The Last Song: Nicholas Sparks. Senare detta år (2013) släpps Safe Haven på film med bland annat Cobie Smulders, Julianne Hough, Josh Duhamel och David Lyons i huvudrollerna. För att se filmtrailern klicka här. För att köpa boken klicka här.
 
Handling:
"When a mysterious young woman named Katie appears in the small North Carolina town of Southport, her sudden arrival raises questions about her past. Beautiful yet self-effacing, Katie seems determined to avoid forming personal ties until a series of events draws her into two reluctant relationships: one with Alex, a widowed store owner with a kind heart and two young children; and another with her plainspoken single neighbor, Jo. Despite her reservations, Katie slowly begins to let down her guard, putting down roots in the close-knit community and becoming increasingly attached to Alex and his family. But even as Katie begins to fall in love, she struggles with the dark secret that still haunts and terrifies her . . . a past that set her on a fearful, shattering journey across the country, to the sheltered oasis of Southport. With Jo’s empathic and stubborn support, Katie eventually realizes that she must choose between a life of transient safety and one of riskier rewards . . . and that in the darkest hour, love is the only true safe haven."
 

Recension:
Nicholas Sparks har gjort det igen och slår igenom med en dunderskräll! Som ni vet storgillade jag Dagboken och älskade The Last Song - men Safe Haven var helt freakin fantastisk!
 
För det första är Sparks språk underbart och hans skrivteknik fantastisk. I de böckerna jag läst av honom fastnar jag direkt i handlingen just för att Sparks är en så fantastisk författare. Definitivt en av mina favoriter.
 
Boken är extremt känslosam och sorglig, men inte alls på samma sätt som The Last Song. Det var en annan slagt sorg. Jag grät inte, men jag kände mig tom innuti och kände verkligen ett stort medlidande till huvudkaraktärerna.
 
Jag gillar att man får läsa ur olika perspektiv, eftersom man då själv blir mer medveten om vad som händer än karaktärerna själva. Man får en bättre inblick vad alla känner och tycker och varför de gör som de gör. I Safe Haven fick man läsa ur tre olika perspektiv: Alexs, Katies och Kevins - och trots att jag älskar några av dem och hatar andra så förstår jag ändå motiven, hur vidriga de än är. Och det måste jag verkligen säga: ibland mådde jag riktigt dåligt av att läsa boken, speciellt när det var ur Kevins PoV, eftersom han är rent av sinnessjuk. Jag kunde verkligen förstå hur Katie kände, trots att jag aldrig har varit med om någonting liknande.
 
Boken hade från början ett lagom tempo men intill slutet ökade det fenomenalt. De sista dussinen sidor kunde jag inte släppa boken och inte heller registrera om det hände någonting omkring mig, jag var helt inslukad i boken. För med tempot kom även en enorm spänning och ärligt talat en liten fruktan över vad som skulle hända. Jag satt som på nålar och kunde inte slappna av förren bokens sista sida var färdigläst.
 
Förutom det har boken enligt mig lagom med romantik. Det blir inte överdrivet mycket flirt och dating, utan istället fokuserar Sparks på kärleken mellan förälder och barn. Sparks beskriver undangömt om känslorna kring att vilja barnens bästa samtidigt om sorgon som kommer efter en älskades död. Han gör ett extremt bra jobb enligt mig.
 
Jag längtar verkligen tills filmen som baseras på boken släpps, men jag tror inte att den kan göra boken rättvisa. Mestadels är detta för att mycket av spänningen och den fruktan jag kände fick jag genom att läsa om vad de olika karaktärerna tänkte, och det går ju inte att förmedla på samma sätt i en film. Dessutom fick jag en viss bild av varje karaktär som jag tror är svårt att avbilda på vita duken. Men jag hoppas verkligen att den kan skildra de flesta av känslorna boken förmedlar.
 
 Boken var verkligen oförutsägbar och spännande men även vacker på något sätt. Jag älskade att läsa om Katies och Alex relationer, både till varandra och till de runt omkring dem. Även när det hände som minst i boken kände jag mig ständigt intresserad av det som hände och bara en sådan fantastisk författare som Nicholas Sparks kan lyckas med någonting sådant.
 
Och slutet hade verkligen en rejäl tvist. De sista sextio sidorna hade fler överraskningar än många böcker har totalt. Dessutom kändes det som om allt som hände boken tog iväg mig på en resa där jag själv upplevde allt som karaktärerna upplevde. Och när jag återvänte var jag inte densamma.
 
Jag ska garanterat läsa alla av Sparks sjutton böcker, för trots att jag känner mig osäker på om han kan ha skrivit en bättre bok än Safe Haven, så lovar jag att jag aldrig kommer att kunna bli besviken på min nya favoritförfattare Nicholas Sparks verk eftersom Safe Haven lämnade mig helt häpen.
 
Betyg: 9,5/10

Favoritkaraktär: Katie
Sidantal: 365
Första meningen: "As Katie wound her way among the tables, a breeze from the Atlantic rippled through her hair."
Författare:

Antal böcker lästa 2013:
3

Fantasy Lover

Fakta:
Fantasy Lover är den första delen i Dark Hunter serien av Sherrilyn Kenyon. Dark Hunter serien innefattar bland annat mini-serierna Were Hunter, Dream Hunter, Chronicles of Nick m.f. Förutom Dark Hunter har Kenyon skrivit många många serier, även under namnet Kinley MacGregor. I Dark Hunter serien finns hittills 27 böcker som är, i ordning, Fantasy Lover, Night Pleasures, Night Embrace, Dance with the Devil, Kiss of the Night, Night Play, Seize the Night, Sins of the Night, Unleash the Night, Dark Side of the Moon, Dream Hunter, Devil May Cry, Upon the Midnight Clear, Dream Chaser, Acheron, One Silent Night, Dream Warrior, Bad Moon Rising, Infinity, No Mercy, Invincible, Retribution, The Guardian, Infamous, Time Untime, Inferno, Dark Bites och till slut Styxx. Men än är serien inte slut då Kenyon fortfarande skriver på fortsättningen.
Finn alla böcker Kenyon skrivit genom att klicka här.
 
Handling:
"Being trapped in a bedroom with a woman is a rand thing. Being trapped in hundreds of bedrooms over two thousand years isn't. And being cursed into a book as a love-slave for eternity can ruin even a Spartan warrior's day.
As a love-slave, I knew everything about women. How to touch them, how to savor them, and most of all, how to pleasure them. But when I was summoned to fulfill Grace Alexander's sexual fantasies, I found the first woman in history who saw me as a man with a tormented past. She alone bothered to take me out of the bedroom and into the world. She taught me to love again.
But I was not born to know love. I was cursed to walk eternity alone. As a general, I had long ago accepted my sentence. Yet now I have found Grace - the one thing my wounded heart cannot survive without. Sure, love can heal all wounds, but can it break a two-thousand-year-old curse?"
 
 
 
Recension:
Åå vad jag älskade den här boken! En helt fantastiskt underbar bok, och förhoppningsvis början till en underbar serie!
 
Jag älskade hur Fantasy Lover var så mytomspunnen och historisk trots att den utspelade sig på 2000-talet. Älskade verkligen hur de gamla grekiska gudarna hade sin stora roll, och hur Kenyon byggde upp Julians fångelskap. Allting verkade så realistiskt trots att inget av detta skulle kunna ske i verkligheten.
 
Fantasy Lover var enormt beroendeframkallande. Jag kunde verkligen inte sätta ner boken utan ville bara läsa mer och mer. När den väl tog slut visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Vill fortsätta läsa serien men mina pengar är för tillfället slut. Har redan fått ångest av att vilja ha meeeer.
 
Boken var otroligt het och intim utan att gå till överdrift som exempelvis Fifty Shades of Grey. Dessutom med Fantasy Lover's fantastiska handling och historia och karaktärer så passade det in för bokens 'välbefinnande'.

Sherrilyn Kenyon är absolut min nya favoritförfattarinna! Jag måste verkligen ha resten av Dark-Hunter serien så snart som möjligt (hur nu det ska gå till). Jag vet faktigst inte vad jag mer kan skriva utan att spoila boken för er, men jag måste ändå skriva: LÄS DEN NU. NU! Otrolig handling, sexiga karaktärer, heta scener och fantastiska historiska uppbyggelser skapar denna näst intill perfekta bok: Fantasy Lover. Ett otroligt romantsikt val.
 
Lägg dock märke till att den här serien är för äldre ungdomar och vuxna.
 
Betyg: 9/10

Sidantal: 337
Favoritkaraktär: Finns så många favoriter!! Skriver väl Grace då. Eller Julian. Eller... Äh strund samma.
Första meningen: "Possessed of supreme strength and of unrivaled courage, he was blessed by the gods, feared by mortals, and desired by all women who saw him."
Sista meningen: "And she loved him that way."
Efterföljare: Night Pleasures
Författare:

The Immortal Rules

"My vampire creator told me this: 'Sometime in your life, Allison Sekemoto, you will kill a human being. The question is not if it will happen, but when. Do you understand?' I didn't then, not really. I do now."
 
Fakta:
The Immortal Rules är den första boken i Blood Of Eden serien av Julie Kagawa. Den andra delen, The Eternity Cure, utkommer 2013.
 
Handling:
"Allison Sekemoto survives in the Fringe, the outermost circle of a vampire city. By day, she and her crew scavenge for food. By night, any of them could be eaten.
Some days, all that drives Allie is her hatred of them. The vampires who keep humans as blood cattle. Until the night Allie herself is attacked - and given the ultimate choice. Die... or become one of the monsters.
Faced with her own mortality, Allie becomes what she despises most. To survive, she must learn the rules of being immortall, including the most important: go long enough without human blood, and you will go mad.
Then Allie is forced to flee into the unknown, outside her city walls. There she joins a ragged band of humans who are seeking a legend - a possible cure to the disease that killed off most of humankind and created the rabids, the mindless creatures who threaten humans and vampires alike.
But it isn't easy to pass for human. Especially not around Zeke, who might see past the monster inside her. And Allie soon must decide what - and who - is worth dying for."
 
 
För er som inte orkar läsa hela recensionen: Läs The Immortal Rules nu!

Recension:
Jag har varit så trött på vampyrer på sista tiden att jag inte hade höga förhoppningar på ännu en vampyrbok, trots alla dess utomordentliga recensioner. Men jag kan skriva att efter The Immortal Rules - vill jag ha mer!
 
För det första var boken inte alls som andra vampyrböcker jag har läst. Nej, detta handlade om vampyrstereotyperna. Onskefulla som kräver blod. Människan är endast djur. Detta gjorde läsningen unik och enormt spännande. Jag kunde inte släppa taget om boken. Från och med första till sista sidan var jag fast.
 
Jag älskade hur bokens handling och miljö och karaktärer utvecklades mellan de olika delarna i boken, HUMAN, VAMPIRE, MONSTER och WANDERER. Hur man fick följa hennes tankegång och alla hennes upplevelser, hon hon förändrades av alla hemska händelser helt enkelt.
 
Boken var mycket överraskande och var oförutsägbar. Det hände att jag blev mycket chockad över händelserna i boken.
 
Jag älskar att den utspelar sig i framtiden men att den får en gammaldags känsla över sig när Allie använder en katana istället för en pistol eller liknande. Det gjorde det helt enkelt til en mer spännande läsupplevelse.
 
Jag älskade idén med de så kallade 'rabids'; förvranskade och galna före detta vampyrer, som liknar en blandning mellan zombies och vampyrstereotyperna. De gjorde berättelsen mer skrämmande, skapade en ständig jagad-känsla.
 
Boken hade högt tempo och var väldetaljerad och berörande. Den hade så många känslor med att jag helt enkelt översvämmades av dem.
 
En sak bara: jag kunde inte ta Allies sire på allvar på grund av hans namn. Ja, han var tuff, stark, blodtörstig och läskig, men jag kunde bara inte tänkte på honom på ett skrämmande sätt. Jag vet att det inte var avsiktligt eftersom Kagawa antagligen inte kan svenska, men att karaktären i fråga heter Kanin... tja... det är inte ett särskillt skrämmande namn på en vampyr.
 
I övrigt kan jag bara skriva att jag älskade boken, absolut den bästa vampyrbok jag läst. Passar alla paranormalälskare men även dem som gillar dystopier. Den har såklart kärlek och romantik, sorg, lust, inre kamper, överlevnad, svek och vänskap men för att sammanfatta boken skriver jag att den är rå, blodig och mörk. Precis som en vampyrbok ska vara.

The Immortal Rules är den första boken jag läst om riktiga vampyrer, inte alls som vampyrerna från exempelvis Twilight, Morganville, Vampire Academy eller House of Night. Riktiga vampyrer, blodtörstiga och skoningslösa. En mycket bra bok som rekomenderas för alla.

Längtar ihjäl mig tills The Eternity Cure kommer ut. Hylla Blood of Eden!
 
Betyg: 9,5/10
Favoritkaraktär: Kanin eller Ezeikel
Karaktär jag gilalr minst: Ruth
Sidantal: 485
Första meningen: "They hung the Unregistreds in the old warehouse district; it was a public execution, so everyone went to see."
Sista meningen: "Looking up at the approaching rabids, I smiled."
Författare:

Insurgent

"One choice because a sacrifice, a sacrifice becomes a loss, a loss becomes a burden, a burden becomes a battle. One choice can destory you"
 
Insurgent är den mycket efterlängtade fortsättningen till Divergent av Veronica Roth. Serien är en trilogi vars sista bok varken har fått titel eller omslag ännu. Den beräknas komma 2013.
 
"One choice can transform you - or it can destory you. But every choice has consequenses, and as unrest surges in the factions all around her, Tris Prior must continue trying to save those she loves - and herself - while grapping with haunting questions of grief and forgiveness, identity and loyalty, politics and love.
Tris's initiation day should have been marked by celebration and victory with her chosen fraction; instead, the day ended with unspeakable horrors. War now looms as conflict betweet the factions and their ideologies grows. And in times of war, sides must be chosen, secrets will emerge, and choices will become even more irrevocable - and even more powerful. Transformed by her own decisions but also haunting grief and guilt, radical new discoveries, and shifting relationships, Tris must fully embrace her Divergence, even if she does not know what she may lose by doing so.
 
Intoxicating thrill ride of a story, rich with hallmark twists, heartbreaks, romance and powerful insights about human nautre."
 
 
Divergent serien är verkligen min absoluta favoritdystopiserie, i topp bland alla genrér totalt.
 
Jag älskade verkligen Insurgent och kunde inte släppa taget om den. Spänningen var ständig och tempot högt, och varje kapitel slutade så otroligt spännande vilket gjorde att en fortsatt läsning inte var att diskutera.
 
På vissa ställen var boken otroligt rolig, jag skrattade faktigst rätt ut, vilket låter rätt fånigt, men är sant. Andra delar var otroligt romantiska medan vissa andra var så sorgliga att jag inte kunde hindra tårarna från att falla (och det säger en hel del, har bara gråtit till en annan bok tidigare).
 
Boken hade mer av "olycklig-kärlek"-ingrediensen än Divergent vilket gjorde det hjärtkrossande att läsa många av kapitlerna.
Jag måste ersänna att det var stor skillnad att läsa Insurgent från Divergent eftersom handlingarna var så skilda. I Divergent handlar det 'bara' om hur Tris försöker anpassa sig till Dauntless och att man får läsa om hennes nya liv. I Insurgent har hon redan fått ett nytt liv och får leva med konsekvenserna av sina beslut. Men jag gillade faktigst ändå Divergent bättre, eftersom allting var så nytt för Tris och man fick se henne utvecklas på ett annat sätt. Men jag älskade ändå Insurgent även om serien fick en helt annan vändning från Divergent.
 
Boken var mycket mystisk och hade enormt många överraskningar, bra många fler än i Divergent. De många tvisterna gjorde det måste hjärtkrossande och spännande att läsa.
 
Jag började gilla karaktärer jag förut avskydde och började hata karaktärer jag förut ansåg vara bedårande. Alla fick ett helt nytt perspektiv. Jag ska dock inte erätta på vilket sätt då jag skulle spoila om vem som bytte sida o.s.v.
Men det jag kan skriva om karaktärerna är att jag blir så irriterad på Tris! Jag avskyr de besluten hon gör, även om själva besluten är rätt så gör hon det på fel sätt. Hon anförtror sig inte åt någon och stänger till och med Tobias ute - vilket jag tycker hemskt illa om. Flera gånger i boken när hon hamnade i trubbel på grund av ett val hon gjort så kom Four och satte allt till rätta igen, och sedan gör hon bara om samma sak, fast hon lovat honom att inte göra det. Nej - sådant blir jag irriterad på! Men det förstör förstås inte boken utan det är bara en av de många känslorna som väcks när man läser den.
 
Jag älskar Roths språk - det är enkelt men ändå komplicerat på något sätt. Hon använder helt enkelt avancerade ord men inte så överavancerade att man inte förstår sammanhanget. Och hennes meningsuppbyggnader gör texten flytande och skapar högt tempo.
 
Och jag som tyckte att Divergent slutade spännande! Med jämförelse med Insurgent så .... oj. Slutet på Insurgent var så underbart! Hemskt... vackert... spännande... - mållöst, helt enkelt! Jag måste verkligen förhandsboka den sista delen i serien! Längtar så enormt mycket! Kan officiellt skriva att jag blivit ett fan! Måste ha fortsättningen efter denna underbara bok... men samtidigt är jag lite rädd att få reda på hur allt slutar. För hur kan en serie som denna sluta lyckligt? Vill verkligen inte förlora mina favoritkaraktärer...
Rekomenderar verkligen den här serien till alla. Du kommer inte bara att läsa en underbar bok, utan du kommer även lära dig någonting; både om mänskligheten och dig själv.
Alla känslor boken förmedlar är vad som gör den så fantastisk.
Sorg. Lycka. Skuld. Förtvivlan.
Allt.
 
Betyg: 9/10

Favoritkaraktär: Tobias
Karaktär jag gillar minst: Caleb
Sidantal: 525
Första stycket: "I wake with his name in my mouth. Will. Before I open my eyes, I watch him cruple to the pavement again. Dead. My doing."
Sista stycket: "The video stops. The projetor glows blue against the wall. I clutch Tobia's hand, and there is a moment of silence like a withheld breath. Then the shouting begins."
Författare:

Pandemonium

"A world without love - the most deadly desease of them all."
 
Pandemonium är den andra fantastiska delen i Delirium serien av Lauren Oliver. Serien handlar om en framtid där kärlek är en sjukdom och ett lagbrott som straffas med avrättning.
 
"I'm pushing aside the memory of my nightmare, pushing aside thoughts of Alex, pushing aside thoughts of Hana, and my old school, push, push, push, like Raven taught me to do. The old life is dead. But the old Lena is dead too. I buried her. I left her beyond a fence, behind a wall of smoke and flame."
 
Jag verkligen älskade Pandemonium! När jag läste Delirium tyckte jag att den var bra men rätt seg. Pandemonium däremot var fantastisk!
 
För det första hade Pandemonium en riktigt läckert disposition! Varannat kapitel var från där Delirium slutade (de kallades then) och varannat kapitel var det som verkligen hände henne nu (de kallades now). Det gjorde det mycket spännande att läsa boken och det skapade mystik och en djupare förståelse på samma gång.
 
Det enda som jag ogillade med boken var att den hade en rätt så seg början, men det gick över snabbt. Men detta sänker ändå betyget. Den hade ett högt tempo rakt igenom boken och lagom med romantik. Och den slutade så otroligt spännande! Till och med mer spännande än Delirium!
 
Jag älskar storyn; ett samhälle utan kärlek och tycke att Laruen Oliver framför den på ett mycket bra sätt och att hon verkligen är rätt författare för att få fram budskapen. Jag älskar verkligen Lauren Oliver mer och mer efter att ha läst tre av hennes böcker (Before I Fall, Delirium och denna) och jag längtar enormt mycket efter Requiem, den tredje och sista delen i Delirium serien. Vill ha den nu! Pandemonium är så amazing och Lauren Olivers sätt att skriva är så fantastisk - jag kunde inte släppa taget om boken! När jag väl var tvungen att lägga undan den för att äta eller liknande kunde jag inte tänka på annat. Inte ens nu när boken är slut kan jag släppa taget.
 
För er som inte har läst Pandemonium (fy fy fy!) så gör det nu! Och för er som inte ens läst Delirium - skynda med att skaffa en kopia med detsamma och skaffa dig Pandemonium när du ändå håller på! En mycket mycket fantastisk serie som passar alla, har spänning, dramatik, kärlek, revolutioner, hopp, brott, korruption och kaos. Älskar älskar älskar verkligen Delirium serien! Prisa Lauren Oliver! Bättre författare kommer du inte att hitta.
 
Betyg: 9/10

Favoritkaraktär: Julian eller Raven
Karaktä jag gillar minst: Thomas
Sidantal: 375
Första stycket: "Alex and I are lying together on a blanket in the backyard of 37 Brooks. The trees look larger and darker than usual. The leaves are almost black, knitted so tightly together they blot out the sky."
Sista stycket: "Impossible. I close my eyes and reopen them: the boy from a dream, from a different lifetime. A boy brought back from the dead. Alex."
Författare:

Romantik:
4/5
Spänning:
5/5
Tempo:
4/5
Miljöbeskrivningar:
4/5
Karaktärsbeskrivningar/karaktärsdrag:
4/5
Dialoger/Monologer:
5/5
Språk/Disposition:
5/5

Divergent

"One choise decides your friends, one choice define your beliefs, one choice determines your loyalties - forever."
 
Divergent är den första boken i Veronica Roths debuttrilogi. Den andra boken heter Insurgent och den tredje är titellös då den kommer ut 2013. Boken är en dystopi som utspelar sig i framtidens Chicago.
 
"In Beatrice Prior's dystopian Chicago society is divided into five factions, each dedicated tothe cultivation of a particular virtue - Candor (the honest), Abnegation (the selfless), Dauntless (the brave), Amity (the peaceful) and Erudite (the intelligent). On an appointed day of every year, all sixteen-year-olds must select the faction to which they will devote the rest of their lives. For Beatrice, the decision is between staying with her family and being who she really is - she can't have both. So she makes a choice that surprises everyone, including herself.
During the highly competitive initation that follows, Beatrice renames herself Tris and struggles to determine who her friends really are - and where, exactly, a romance with a sometimes fascinating, sometimes infuriating boy fits into the life she's cosen. But Tris also has a secret, one she's kept hidden from everyone because she's been warned it can mean death. And as she discovers a growing conflict that threatens to unravel her seemingly pervect society, she also lears that her secret might help her save those she loves... or it might destroy her.
 
A dystopian thrillers filled with electrifying decisions, heartbreaking betrayals, stunning consequences, and unexpected romance."
 
Alltså WOW! Jag måste bara skriva att jag hade hört en massa bra om den här boken men jag hade inte särskillt stora förhoppningar, jag tyckte helt enkelt den lät tråkig. Men WOW!
 
Den hade verkligen allt: ett bra budskap, spänning, romantik, svek, sorg (aww så mycket sorg..), action, vänskap och ja allt!
 
Budskapet känns verkligen som att det träffar hjärtat. Roth får verkligen fram att alla val, små eller stora, påverkar vem vi är och hur våran framtid ser ut. Att allting får konsekvenser.
 
Vissa delar av boken liknar lite Hungerspelen - men bättre (och ändå älskade jag Hungerspelen). Just att samhället är indelat i olika delar (distrikt), och att ungdomarna ska tränas upp och att de olika distrikten försöker göra revolution. Men skillnanden är att Roth skriver mer lättsamt så att det blir enklare att ta in, och med mycket mer spänning. Detta gör att revolutionen som i Hungerspelen blev lite långtråkig, blir helt fantastiskt nervkittlande och pulshöjande i Divergent.
 
Jag älskar alla karaktärer, vilken sida de än står på, just för att Roth har beskrivit dem så fantastiskt bra, så att man får medkänsla och förståelse för alla, även den mest elaka. Det känns som om man vet allt om dem, att man vet hur alla dens sidor ser ut. Men trots detta är det inte så att hon har skrivit flera sidor med karaktärsbeskrivningar, utan man lär helt enkelt känna dem via deras dialoger och handlinger. Proffsigt gjort Roth!
 
Jag gillar Roths disposition, hur hon har lagt upp uppbygget av berättelsen. Att man under en kort kort tid får läsa om hennes tid i sitt barndomsdistrikt men att det snabbt vänder till att hon måste välja o.s.v. Jag hade trott att man skulle genom halva boken vara i hennes barndomsdistrikt och att hon skulle välja i slutet eller något, och därför hade jag trott att den skulle bli långtråkig. Men ungefär ett kapitel utspelade sig där och sedan tog boken fart. Tempo och spänning exakt hela tiden är det jag vill ha och Divergent lyckades verkligen. På de cirka 500 sidorna lyckades enormt mycket att hända, vilket gjorde att det blev ständig spänning.
 
I boken finns mycket mystik som inte löses upp förren i slutet av boken. Och ja - jag älskar mystik! Mystiken kretsar kring allt från hennes romans till hennes hemlighet och allt därimellan.
 
Jag ska nog inte skriva något mer för då råkar jag väl spoila för mycket men jag måste ändå skriva att för er som inte läst Divergent (fyyyy på er!) så borde ni verkligen göra det nu. Gillar du Hungerspelen, dystopier eller böcker i största allmänhet så kommer du att älska boken! Detta blir den andra boken jag någonsin satt toppbetyg på!
 
Längtar enormt mycket tills jag får en kopia på fortsättningen, Insurgent. Dessutom börjar de spela in en Divergentfilm i år som släpps 2015. Kommer att bli en riktig succé! Längtar!!
 
Divergent och Wizard's First Rule är garanterat mina favoritböcker. Spänning ända in i slutet.
 
Betyg: 10/10

Favoritkaraktär: Tobias
Karaktär jag gillar minst: Peter
Sidantal: 487
Första meningen: "There is one mirror in my house."
Sista meningen: "I suppose that now, I must become more than either."
Författare:

Romantik:
3/5
Spänning:
5/5
Tempo: 5/5
Miljöbeskrivningar: 4/5
Karaktärsbeskrivningar/karaktärsdrag: 4/5
Dialoger/Monologer: 4/5
Språk/Disposition: 5/5

Wizard's First Rule

"There is nowhere to hide, nowhere is safe. Here magic makes love twice as sweet, and betrayal and loss twise as bitter."

Wizard's First Rule är den första boken i The Sword of Truth serien av Terry Goodkind. Hittils finns det 12 böcker i serien och en spin-off bok kallad Debt of Bones, som utspelar sig före den första boken. De två första böckerna har blivit till en tv-serie kallad Legend of the Seeker med två säsonger; en per bok.
Böckerna finns översatta till svenska, men uppdelade till fler böcker. De i serien är:

1) Wizard's First Rule ("Sökaren" & "Trollkarlens första regel".)
2) Stone of Tears ("Tårarnas sten" & "Färden till lerfolket" & "Profeternas palats".)
3) Blood of the Fold ("Blodets församling" & "Trollkarlens fästning".)
4) Temple of the Winds ("Drömvandrarens hämnd" & "Vindarnas tempel" & "Månens budskap".)
5) Soul of the Fire ("De tre klangerna" & "Eldens själ" & "Det stulna svärdet".)
6) Faith of the Fallen ("De fallnas tro" & "Palatset i Altur'Rang".)
7) The Pillars of Creation ("Hål i världen" & "Skapelsens pelare".)
8) Naked Empire ("De värnlösa" & "Statyns hemlighet".)
9) Chainfire ("I Kahlans spår" & "Utraderingen".)
10) Phantom ("Skepnaden" & "I det fördolda".)
11) Confessor ("Bekännarna" & "Midlands sista strid".)
12) The Omen Machine (Ej ute på svenska ännu.)

"One man, Richard Cypher, hold the key to the fate of three nations, to the fate of humanity. But until he learns the Wizard's First Rule his chances of succeeding in his task are slim. And his biggest problem is admitting that magic exists at all...
A novel of incomparable scope and rimming with atmospheric detail: this is a world where heart hounds stalk the magical boundaries between countrier, and worlds, for unwary human prey, blood-sucking flies hunt on behalk of their underworld masters, and where artist can draw more than just your likeness."



WOW. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Inte var den bara den bästa fantasyboken jag läst, utan det var absolut den bästa boken någonsin som jag haft i mina händer.

Andra böcker brukar ta ett tag att komma in i, de är oftast lite sega i början och har oftast en mer spännande final så att man ska fortsätta med serien. Wizard's First Rule är helt annurlunda. Redan från första sidan är det fullt ös och det slutar inte fören vid det sista ordet. Inte en tråkig stund, jag hann knappt andas ut fören näste händelse kom. Så otroligt spännande! Jag hade inte stora förhoppningar innan och tyckte att den lät lite små tråkig, och när jag dessutom såg att den var 764 sidor lång kände jag hur modet sjönk. Men jag kunde inte släppa ner boken! Den var aldrig seg på något ställe utan hade ett högt tempo genom hela boken och ökade pulsen effektivt.

Goodkind är otrolig på att beskriva! Han målar upp bilder som verkligen påverkar än känslomässigt; allt från att få ökad puls och skratta till att vilja spy. Han beskriver så väl in i minsta detalj (men inte så att det blir segt) så att man känner sig själv utsatt för det som sker karaktärerna.

Jag måste dock varna dem som är lite känsliga, för den här boken är varken för de mindre eller de klentrogna. Boken är mycket våldsam och som jag skrev över beskrivs det in i minsta detalj. Vid vissa scener var jag tvungen att ta pauser för att få ner pulsen och minska illamåendet.

Innan jag började med boken trodde jag att boken skulle vara ganska svår att förstå. Det verkade vara i samma stil som andra svårlästa böcker, exempelvis Lord of the Rings, och därför kände jag mig inte direkt manad till att läsa den. Hur kul är det att läsa en bok man inte förstår? Men Goodkind är mycket bra med sin engelska. Trots att han kan använda svåra ord ibland så bygger han upp meningarna med perfektion vilket gör att men inte behöver förstå alla ord för att förstå meningarna. Därför är det en bra bok för även de som anser sig vara mindre bra på engelska; för jag tycker verkligen att du ska läsa den på orginalspråket.

Jag älskar alla karaktärerna och hur Goodkind har byggt upp dem; Richard, Zedd, Chase, Kahlan, Rahl och alla andra. De känns så verkliga och man påverkas kraftigt av det som händer dem.

Jag vill avsluta min recension med att skriva att jag tycker att alla borde läsa den här boken. Wizard's First Rule är en bok även de som inte gillar fantasy i vanliga fall skulle gilla. Den har det mesta; romantik, våld, magi, läskiga varelser och händelser, spänning, humor och mysterier. Det är verkligen med hela mitt hjärta som jag skriver att Wizard's First Rule absolut är den allra bästa high fantasyn som jag någonsin läst.

Första meningen: "It was an odd-looking vine."
Sista meningen: "'Because she knows more about the underworld than anyone alive.'"
Sidor: 764.
Mest spännande händelsen: Vistelse i D'Hara med Mord-Sith Mistress Denna.
Betyg: 10/10

Författare:


RSS 2.0