Amber

Högt spel

Författare: Leigh Bardugo.
OriginaltitelSix of Crows.
SerieSix of Crows #1.
Längd: 424 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Det kriminella underbarnet Kaz får i uppdrag att utföra en till synes omöjlig kupp. Det är ett uppdrag som han borde tacka nej till, men om han lyckas kommer han att bli rikare än han någonsin kunant drömma om. Och kanske förhindra ett världskrig. Till sin hjälp har han fem unga människor från Ketterdams slumkvarter. De är de enda som kan rädda världen från förödelse."
 
 
 
Högt spel är en fenomenal roman som alla fantasyälskare borde läsa. Det tar ett tag att komma in i boken eftersom den har en helt ny, komplex värld att lära känna, men efter bara några kapitel har den läsaren i ett järngrepp.
 
Leigh Bardugos sätt att skriva har förbättrats mycket sedan hennes Grisha-trilogi och hon har utvecklat en kraftfull förmåga att med bara några få ord trollbinda läsaren. Högt spel är en genomtänkt roman som fängslar med vackert språk och intelligenta dialoger. Boken är detaljrik utan att bli tung och har ett behagligt tempo. Världen som romanen utspelar sig i är dessutom oerhört gripande: med ett kreativt magisystem, fascinerande städer och intressanta kulturer. Bardugo överträffar verkligen sig själv.
 
Vidare är handlingen riktigt spännande och de dynamiska karaktärerna är omöjliga att inte tycka om. De har allesammans karakteristiska personligheter som särskiljer dem från varandra och deras intressanta bakgrundshistorier gör att de känns som verkliga individer. 
 
I sin helhet är Högt spel så pass bra att jag var tvungen att beställa hem efterföljaren direkt efter att sista sidan var läst.
 

Uppstigningens brunn, del 1

Författare: Brandon Sanderson.
OriginaltitelThe Well of Ascension.
SerieMistborn #2 del 1.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Vin och Elend måste bygga upp ett nytt fungerande samhälle i askan efter imperiet. De har knappt hunnit börja då tre separata arméer går till anfall. När belägringen intensifieras tycks en uråldrig legend erbjuda en glimt av hopp. Men även om den existerar vet ingen hur man hittar Uppstigningens brunn eller vilken sorts kraft den består en med. Dödandet av Överstehärskaren visar sig ha varit den lättare delen. Att överleva i svallvågorna efter hans fall kommer att bli den verkliga utmaningen."
 
Den första delen av Uppstigningens brunn är spektakulär. Det är en intelligent berättelse fylld med spännande action, skarpsinniga dialoger och en oerhört komplex och genomtänkt värld. Det kreativa, magiska systemet liknar inget jag tidigare läst om och de unika allomantiska förmågorna håller mig fängslad.
 
Brandon Sanderson är sannerligen en fenomenal författare som lagt ner hela sin själ i Mistborn-serien. Bortsett från hans nyskapande idéer som inte är av denna värld, skriver han även makalöst bra och griper med lätthet tag i läsaren. Därtill har han också lyckats skapa karaktärer som verkligen engagerar. Han har gett dem så pass många lager att de levandegörs och känns som riktiga personer. Vin, Elend, Tindwyl och kandran OreSeur är särskilt tjusande, och deras fantastiska kemi till varandra trollbinder.
 
Boken är dock stundtals långsam och det är dessutom inte till en fördel att Uppstigningens brunn har delats upp i två volymer. På grund av att Sandersons berättelser omfattar mycket politik och maktspel tar hans böcker ofta relativt lång tid att komma in i, och genom att dela upp Uppstigningens brunn tvingas läsaren att genomgå den lite tunga uppstarten två gånger istället för en. Eftersom Sanderson ofta avslutar sina romaner i rafflande cliffhangers blir inte heller bokens avslut lika tillfredsställande som man är van vid, då den första delen avslutas mitt i boken.
 
Som helhet bjuder den första delen av Uppstigningens brunn på en oerhört fascinerande läsning. Brandon Sanderson är en exceptionell författare och det är omöjligt att inte ryckas med av hans innovativa koncept. Jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen.
 

Gå vidare

Författare: Rainbow Rowell.
OriginaltitelCarry on.
Serie: Fristående.
Längd: 486 sidor.
Bokförlag: Berghs.
 
"Simon Snow går sista året på Watfords magiskola. Han r den utvalde som ska rädda den magiska världen från trollkarlarnas bluff. Men han känner sig allt annat än utvald när han undviks av sin mentor och dumpas av flickvännen. Och kanske värst av allt är att rumskamraten Baz på allvar planerar att döda honom."
 
 
 
 
 
Trots att jag tycker mycket om Rainbow Rowell hade jag mycket svårt för Gå vidare. Detta främst för att början är oerhört långsam och ointressant. Det händer väldigt lite och det tar lång tid att komma in ordentligt i berättelsen. Karaktärerna tilltalade mig inte, världen kändes ogenomtänkt och jag engagerades helt enkelt inte som läsare. 
 
Dessutom upplevde jag inte boken som särskilt originell: faktum är att det känns som en blek kopia av Harry Potter. Jag är fullt medveten om att Rowell skrev Gå vidare som Harry Potter-fanfic men den bidrar inte med tillräckligt mycket eget för att kännas läsvärd. Hon efterapar mest det som J.K. Rowling redan skrivit om.
 
Gå vidare har dock styrkor. För det första gillar jag relationen mellan Simon och Baz. Förhållanden och kärlek är Rowells expertis och hade fokus legat på detta istället för berättelsen om ”den utvalde” skulle boken ha varit betydligt bättre. Vidare tycker jag också att Gå vidare är smårolig, just för att Rowell använt välkända uttryck, ramsor och talspråk som trollformler, vilket ofta får en komisk effekt.
 
Som helhet är Gå vidare inte mer än okej. Rowell är en mycket duktig författare, men fantasy och fanfic är inte riktigt hennes grej.
 

Häxornas krig

Författare: Sally Green.
SerieHalf Bad #3.
Längd: 306 sidor.
Bokförlag: Semic.
OriginaltitelHalf Lost.
 
"Nathan är på flykt igen. Rebellerna håller på att för-lora kriget. De är för få, utspridda och verkar chans-lösa, trots att Nathan övertagit sin fars starka krafter. Hans tidigare kärlek Annalise är nu hans mest hatade fiende. Våldet trappas upp och kampen blir alltmer för-tvivlad. Bara en sista, desperat utväg kan rädda dem."
 
 
 
 
 
Häxornas krig är en bra avslutning på en riktigt bra trilogi. De komplexa karaktärerna är lätta att fastna för och utvecklingen som de genomgår är oerhört fascinerande att följa. Det kreativa konceptet engagerar läsaren och jag är mycket förtjust i den mörka stämning som handlingen skapar. Det är en välskriven och gripande bok: fylld med spänning, hjärtevärmande romans och oväntade vändningar.
 
Dessvärre falnar tempot ibland och en del sekvenser i boken upplevs som utdragna. Därtill vet jag inte riktigt vad jag tycker om avslutet. Jag berördes starkt av bokens senare kapitel, men själva epilogen kändes väldigt… bisarr. Slutet är udda och jag har svårt att avgöra om jag gillar det eller inte.
 
Fast Häxornas krig inte är seriens starkaste del är den som helhet ett någorlunda tillfr-edsställande avslut.
 

Harry Potter och hemligheternas kammare (illustrerad)

Författare: J. K. Rowling, Jim Kay.
Serie: Harry Potter #2.
Längd: 259 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
OriginaltitelHarry Potter and the chamber of secrets, illustrated edition.
 
"Sommarlovet är över och Harry återvänder till sitt andra år på Hogwarts. Men hur ska han stå ut med den omåttligt stroppige professor Lockman? Vad döljer Hagrids förflutna? De verkliga problemen börjar när någon förstenar den ena eleven efter den andra, och Harry är den misstänkta."
Eftersom jag redan har skrivit om Hemligheternas kammare på en textuell och inne-hållslig nivå kommer den här recensionen att fokusera på utgåvans formgivning snarare än på berättelsen som Rowling skapat.
 
Den illustrerade utgåvan av Harry Potter och hemligheternas kammare är ett måste för alla fans. Bilderna är rent utav makalösa. Jag har en tendens att bläddra förbi illustra-tioner i romaner, men de fängslande bilderna i Hemligheternas kammare drog till sig blicken och krävde uppmärksamhet. Jag stannade hela tiden upp och utforskade dem noggrant. Vissa av illustrationerna kunde jag titta på hur länge som helst för att de var så obeskrivligt vackra. Bilderna har en spektakulär detaljrikedom och det finns inga tvivel om att mycket tid och energi har lagts ned på dem.
 
Bildernas utformning varierar mellan exempelvis skisser, porträtt och vyer. Ibland tar illustrationerna upp ett helt uppslag, och andra gånger är de mindre i storlek och har texten runt om. Till och med de uppslag som inte har konkreta bilder gör intryck genom att ha varierande bakgrundsfärger. Vissa sidor har exempelvis svart bakgrund, medan andra har texturer av olika slag. Bakgrundsfärgerna och illustrationerna passar kong-enialt till innehållet och gör romanen oerhört stämningsfull. Exempelvis förmedlar de ljusa vyerna omedelbar lycka, medan de mörkare sidorna blir ett effektfullt komplement till textens spänning.
 
Boken har dock några svagheter. För det första har jag svårt för spaltformatet som texten är skriven i. Det ger illusionen av mer text på varje sida, vilket i sin tur blir tyngre att läsa. Dessutom gör spalternas korta rader, som ibland bara består av två ord, att det är svårare att följa med i texten.
 
Vidare anser jag att illustrationen och informationen om fågeln Phoenix är malplacerad. Den är placerad över ett helt uppslag, relaterar inte direkt till innehållet och avbryter berättelsen mitt i en mening. Därtill är boken i sig relativt otymplig. Den är stor och väl-digt tung, vilket gör att det är svårt att hitta bekväma sätt att läsa den på. 
 
Som helhet är den illustrerade utgåvan av Harry Potter och hemligheternas kammare en fantastisk roman som jag starkt rekommenderar. Genom sina enastående illustrationer ger Jim Kay ett nytt perspektiv på berättelsen och fängslar så väl nya läsare som tidigare fans.
 
 

Harry Potter and the chamber of secrets

Författare: J. K. Rowling.
Serie: Harry Potter #2.
Längd: 341 sidor.
Bokförlag: Scholastic.
ÖversättningHemligheternas kammare.
 
"När Harry återvänder till Hogwarts har skolan drab-bats av olycka. Den nyanställda professorn Lockhart är en självupptagen plåga, spöket Myrtle hemsöker flick-ornas toalett och Harry får mer uppmärksamhet än han är bekväm med. Men värst blir det när någon börjar attackera skolans elever. Kan det vara Draco Malfoy? Eller är  det Hagrid, vars mystiska förflutna slutligen avslöjas? Eller kan det vara den hela Hogwarts miss-tänker: Harry Potter själv?"
 
Harry Potter and the chamber of secrets är enligt mig seriens svagaste del, mest för att berättelsen inte tilltalar mig lika mycket som i resterande böcker. Men trots det är det omöjligt att inte fängslas. Boken har ett behagligt tempo, charmanta karaktärer och här-lig blandning av humor och spänning. De skarpa replikerna satte ett bestående leende på mina läppar och den komplexa världsuppbyggnaden fick mig att drömma mig bort. 
 
Därtill är språket vackert utsmyckat med metaforer och detaljer, och bokens genom-tänkta, varslande inslag inför nästkommande delar är riktigt fascinerande. Sättet Row-ling skriver på gör dessutom att läsaren inspireras och uppfylls av en värmande livsglä-dje.
 
Som helhet är Harry Potter and the chamber of secrets en lättsam och oerhört intelligent roman, som alla borde ta del utav minst en gång i sitt liv. 
 

Harry Potter och det fördömda barnet

Författare: J.K. Rowling m.f.
SerieHarry Potter #8.
Längd: 376 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
OriginaltitelHarry Potter and the Cursed Child.
 
"Medan Harry brottas med ett förflutet som ständigt gör sig påmint, måste hans son Albus slåss mot ett arv han aldrig velat ta del av. Det förflutna och nutiden smälter samman på ett olycksbådande sätt och både far och son blir medvetna om den obekväma sanningen: ibland kommer mörket från platser man inte väntat sig."
 
 
Harry Potter och det fördömda barnet är förvånansvärt bra. Det tog ett tag för mig att komma in i romanen ordentligt, men efter första akten överväldigades jag den varma, nostalgiska känslan. Det är underbart att vara tillbaka i Harry Potters värld och att återigen följa de välbekanta karaktärerna. Fast Det fördömda barnet är mycket olik de ursprungliga böckerna är den ett mycket välkommet tillskott till serien.
 
Boken är skriven i manusform, vilket jag hade förväntat mig skulle göra läsningen tung och ansträngande. Men läsningen flöt på oväntat smidigt och textens utformande blev inte ett problem. Det är dock bra att vara beredd på att formatet medför en del berättar-tekniska skillnader. Händelserna passerar väldigt fort och romanen har få beskrivningar, detaljer och sidospår. Romanen består därtill mestadels av repliker, och läsaren får inte ta del av karaktärernas outsagda tankar och känslor.
 
Berättelsen är i sig relativt ytlig och innehåller onödigt drama som löses för enkelt. Dessutom uppstår många logiska luckor, både i förhållande till föregående böcker men också genom motsägelser och sammanträffanden. Därtill finns en lucka på 19 år där vi inte vet vad som har hänt. Som läsare har vi inte tagit del av karaktärernas utvecklingar och de känns inte riktigt sig lika. Det gäller speciellt Harry, som inte framstår som den person vi tidigare lärt känna. 
 
Något som jag dock tycker mycket om är bokens starka koppling till originalserien. Det fördömda barnet utforskar på ett intelligent sätt vad som hade hänt och hur världen hade sett ut om vissa händelser från böckerna inte inträffat. Det är oerhört intressant, och det fascinerade mig att se de parallella verkligheterna. Dessvärre ger det även romanen en opersonlig ton, eftersom handlingen grundas på gamla, avslutade handlingsspår.
 
En av romanens styrkor är den nya karaktären, Scorpius Malfoy. Hans charmiga person-lighet och kvicktänkta repliker satte ett bestående leende på mina läppar. Dessutom är vänskapen mellan honom och Albus så genuin och värmande.
 
Harry Potter och det fördömda barnet är en intressant och läsvärd bok. Romanen tillför inte särskilt mycket till serien, men det är fantastiskt att återigen vara tillbaka i J.K. Rowlings magiska värld. 
 

Ur Askan

Författare: Leigh Bardugo.
OriginaltitelRuin and Rising.
SerieGrisha #3.
Längd: 344 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Skuggmästaren har intagit huvudstaden och gjort sig själv till kung över Ravka. Solbringaren Alina gömmer sig i underjorden bland uråldriga tunnlar och grottor, tillsammans med Mal och spillrorna av sin en gång så kraftfulla Grisha-armé. De förbereder sig för jakten på eldfågeln, främjaren som kan göra Alina tillräckligt stark för att mäta sig med Skuggmästaren, och som är Ravkas enda hopp om fred och räddning."
 
 
 
Ur askan är en bra avslutning på trilogin. Det är en spännande bok som ytterligare utforskar den fascinerande världen. Dessutom utvecklas karaktärerna. Fast jag tyckt om protagonisterna sedan första boken fastnar jag för dem mer än någonsin. Till och med seriens antagonist, Skuggmästaren, är omöjlig att inte hysa sympati för.
 
Mitt problem med Grisha-serien är dock avsaknaden av en stark, framåtdrivande hand-ling. Alla trilogins böcker har imponerande avslutningar, men själva uppladdningarna är händelselösa. Samma sak gäller Ur askan: mittpartiet är relativt monotont och jag hade helt enkelt velat få ut mer av berättelsen. 
 
Dessutom tycker jag inte om när döda karaktärer kommer tillbaka till liv, eftersom den spänning och sorg som läsaren har upplevt vid dödsscenen förvandlas till antiklimax. Dessvärre har Bardugo valt att ge livet åter till en fallen protagonist, vilket ger ett all-deles för klyschigt och sötsliskigt lyckligt slut.
 
Ur askan är en bra bok, med intressanta karaktärer och en fascinerande värld. Dock utnyttjar den inte sin fulla potential och som läsare kände jag mig inte helt tillfredsställd när sista sidan var läst. 
 

Olympens blod

Författare: Rick Riordan.
Originaltitel: The Blood of Olympus.
SerieOlympens hjältar #5.
Längd: 472 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Äventyret går mot sitt slut för Percy Jackson och hans kompisar. Moder Jord har visat sig vara en blindgalen mördargudinna som fått nog av människor och hon växer sig allt starkare. Gaia behöver bara låta blodet från två halvgudar falla på helig mark för att ta makten över himmel och jord."
 
 
 
 
 
 
Jag beundrar verkligen Rick Riordans sätt att skriva. Hans lättsamma språk ger texten ett behagligt flyt som gör att sidorna flyger förbi. Dessutom gör hans insikt i grekisk mytologi boken lärorik, samtidigt som hans användning av humor förgyller läsningen. Faktum är att Riordan är en av ytterst få författare som lyckats underhålla mig så pass att jag skrattat rätt ut. 
 
Karaktärerna är härliga och deras rappa dialoger är underbara att ta del utav. Dessvärre är jag besviken på att boken enbart berättas ur ett fåtal protagonisters synvinklar. Jason, som jag är minst intresserad av, tar mycket plats i boken medan mina favoriter hamnar i bakgrunden. Vi får visserligen läsa ett par kapitel ur charmanta Leos synvinkel, men Percy, Annabeth och Hazel har nedgraderats till sidkaraktärer och berättar inte någon av bokens händelser ur sina perspektiv. Tyvärr gjorde denna avsaknad att mitt intresse inte fångades upp på samma sätt som tidigare. Därtill irriterades jag av att många av frågorna som väckts i deras berättarperspektiv i föregående delar lämnades obesvarade.
 
Precis som de tidigare böckerna i serien är Olympens blod actionpackad och spännande. Jag blev dock inte särskilt berörd. Den känslofyllda Dödens port väckte höga förvän- tningar som Olympens blod tyvärr inte lyckades uppnå. Den sista striden avklaras för enkelt och har alldeles för få konsekvenser. Jag hade hoppats på att serien skulle gå ut med ett ”bang!”, men det malplacerade och orealistiskt lyckliga slutet gav mig istället en antiklimatisk känsla.
 
Olympens blod är inte Riordans starkaste roman, men en väl fungerande avrundning på serien. Det som finns med i boken är lysande utfört, men på grund av det som saknas är jag inte helt tillfredsställd.
 

Harry Potter and the Sorcerer's Stone

Författare: J. K. Rowling.
SerieHarry Potter #1.
Längd: 309 sidor.
Bokförlag: Scholastic Inc.
Svensk titelHarry Potter och de vises sten.
 
"Föräldralöse Harry Potter bor hos sina elaka styvfö- räldrar och deras vidrige son. En helt ny värld öppnar sig för Harry när det visar sig att han egentligen är en trollkarl och börjar på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom: en värld full av magi och äventyr."
 
 
 
 
 
Harry Potter och de vises sten var en av de första böckerna som jag förälskade mig i och serien utgjorde en stor del utav min barndom. Den har haft en stor inverkan på mitt liv, men eftersom jag endast läst Harry Potter på svenska har det känts som att något saknats. Därför bestämde jag mig för att äntligen läsa om böckerna: denna gång på originalspråket.
 
Att jag föredrar att läsa böcker på deras originalspråk handlar inte om att jag inte tycker om svenska, utan om att mycket förloras i översättningen. Konkreta ord är lätta att återge men abstrakta termer är svårare. Harry Potter and the Sorcerer’s Stone har en påtaglig språklig skillnad från den svenska översättningen, och de små avvikelserna i ordens definitioner skapar en ny läsupplevelse. Att läsa boken på engelska levandegjor- de idiomerna och metaforerna som Rowling använt sig utav och uppdagade fler detaljer.
 
J. K. Rowling är en fantastisk författare och hon har skapat en minst sagt magisk värld. Den kreativt skrivna romanen omfattar en genomtänkt samhällskonstruktion som är otr- oligt intressant att läsa om. Dessutom finns mycket intelligenta, förebådande inslag som varslar om händelser i de efterföljande romanerna. 
 
Harry Potter and the Sorcerer’s Stone är en lättsam och otroligt mysig roman. Med en kombination av humor och spänning griper boken tag och får läsaren att sitta klistrad vid sidorna. De komplexa karaktärerna är en fröjd att följa och det är omöjligt att inte förälska sig i deras charmanta personligheter. Boken är dessutom inspirerande och mån- ga av de starka budskapen kan införlivas i läsarens eget liv.
 
Skulle jag bortse från nostalgin som boken frammanar och se på boken med kritiska ög- on finns självfallet aspekter som inte håller måttet. Det tar ett tag för romanen att kom- ma igång och som vuxen ifrågasätter jag en del av bokens logiska luckor. Harry Potter-böckerna är dock klassiker som alla borde läsa och jag älskar dem av hela mitt hjärta.
 

The Assassin's Blade

Författare: Sarah J. Maas.
Serie: Throne of Glass #0,5.
Längd: 435 sidor.
Bokförlag: Bloomsbury.
 
"Celaena Sardothien är kungarikets mest fruktade lön- nmördare, och trots att hon arbetar för den hänsyn- slösa Arobynn ger hon inte efter för någon. När Cel- aena herre skickar henne på uppdrag, som tar henne från avlägsna öar till fientliga ökar, börjar hon ifrå- gasätta sin lojalitet. Genom att trotsa Arobynns order riskerar Celaena ett ofattbart straff och hon måste sätta allt på spel om hon vill rymma. Misslyckas hon förlorar hon inte bara chansen till frihet, utan även hennes liv."
 
 
The Assassin’s Blade är en samlingsvolym omfattande fem stycken långnoveller som utspelas innan Throne of Glass. De starkt sammanlänkade novellerna ger gott om bakgrundsinformation om Celaena, och att läsa om vad hon gick igenom för att hamna i Endovier väcker enorm sympati för henne. Boken besvarar många av frågorna som väcktes i Throne of Glass, och genom att fylla i luckorna ger The Assassin’s Blade stor förståelse för Celaena som karaktär.
 
Novellerna är av varierande kvalitéer och samlingen har några stillsamma sekvenser som inte är alltför tilltalande. Men trots det är romanen som helhet mörk, actionpackad och otroligt spännande. Intrigerna är fängslande och jag berördes djupt utav avslut- ningen. Maas detaljerade beskrivningar skapar en trollbindande realism och som läsare hänfördes jag konstant av de intensiva scenerna.
 
Det enda jag saknar i boken är en novell som fokuserar på Celaenas träning till att bli lönnmördare. I romanen är hon redan en oerhört skicklig sådan, och fast det är intressant att följa hennes nervkittlande uppdrag hade jag velat läsa mer om hur och varför hon fick det yrket tilldelat sig.
 
Allt som allt är The Assassin’s Blade en spännande novellsamling. Den berörande läsni- ngen rekommenderas varmt för att få en djupare förståelse för Celaena från Throne of Glass.
 

Glassvärdet

Författare: Victoria Aveyard.
OriginaltitelGlass Sword.
SerieRöd Drottning #2.
Längd: 448 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Mare Barrows blod är rött - färgen hos vanligt folk - men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en omöjlighet, en bluff, men när hon flyr från prinsen som bedrog henne upptäcker Mare något häpnadsväckande: hon är inte den enda i sitt slag. Hon ger sig ut för att söka upp och rekrytera andra blandblod till kampen mot hennes förtryckare. Men hon riskerar att bli just det slags mon- ster hon försöker besegra."
 
Det tar inte Glassvärdet lång tid att förlora läsarens engagemang. Handlingen förs långsamt framåt och inte mycket händer. Karaktärerna springer mest runt mellan olika platser och enbart händelser som direkt påverkar protagonisten nämns. Den under- utvecklade handlingen känns slarvigt framtagen, och romanen upplevs sakna origin- alitet.
 
Glassvärdet fick mig att tappa intresset för huvudpersonen, Mare. Hon uppfattas som arrogant och självupptagen, och hennes konstanta självömkan fick mig att trött- na. Dessutom upplevs hon som ointelligent då hon frekvent upprepar sina misstag. Till slut blev det rätt tradigt att läsa ur hennes perspektiv. Romanen är dessutom iscensatt kring Mare och ingen av sidkaraktärerna tilldelas egna identiteter eller syften.  De tar ingen plats, och eftersom Mare inte är tillräckligt intressant för att bära upp boken själv blir Glassvärdet platt och innehållslös. 
 
På grund av att ingenting viktigt händer känns Glassvärdet som en förutsägbar trans- portsträcka mot seriens tredje del. Handlingen håller inte och romanen väcker inga känslor för karaktärerna. De få spännande scenerna som finns med klarar inte av att hålla boken uppe på egen hand. Men eftersom jag tyckte om Röd drottning hoppas jag naivt på att nästa roman är bättre.
 

Hästen och hans pojke

Fakta
Hästen och hans pojke (org. The horse and his boy) är den femte publicerade boken i Narnia-serien av C. S. Lewis. Boken är 221 sidor lång och publi- ceras av Bonnier Carlsen.
 
Handling
"Detta är berättelsen om något som tilldrog sig i Narnia och Calormen och länderna däremellan, då Peter den Store härskade i Narnia. Det mäktiga kejsardömet Calormen hotar att uppsluka sina grann- länder Arkenland och Narnia. Ska hästens Bri och pojken Shasta lyckas fly från det grymma Calormen och varna kung Peter och hans syskon i tid?"
 
Recension
Den enkla handlingen, de endimensionella karaktärerna och det faktum att boken inte utspelar sig i Narnia gör att Hästen och hans pojke inte får samma magiska känsla som resterande böcker i serien. Ändå är det en trevlig läsning. 
 
Jag tycker mycket om Lewis sätt att skriva och uppskattar att läsaren blir involverad i berättelsen genom användningen av ett stundtals personligt tilltal. Ett starkt band skapas mellan Lewis och läsaren genom att han direkt riktar sina yttranden till den som håller i boken. Därtill känns språket säreget och formuleringarna är mycket vackra.
 
Engagemanget i Hästen och hans pojke går dock mycket upp och ned. Jag är mycket förtjust i vissa delar, medan andra upplevs som utdragna, förutsägbara och tråkiga. Som helhet är det en trivsam och nostalgisk roman, men som jag hade svårt att njuta fullt ut av.
 

Krigarens svärd

Fakta
Krigarens svärd (org. Mangnus Chase and the sword of summer) är den första delen i Magnus Chase-serien (org. Magnus Chase and the gods of Asgard) av Rick Riordan. Boken är 528 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen.
 
Handling
"Hemlösa magnus Chases 16-årsdag börjar inget vidare: han blir jagad, gör inbrott och dör under väldigt konstiga omständigheter. Men hans äventyr har bara börjat. Det visar sig att Magnus är son till fruktbarhetsgruden Frej och får flytta in i Valhall. Men Magnus inser snrat att allt inte är som det ska i asagudarnas palats. Tillsammans med sina vänner måste han rymma och leta rätt på sin fars svärd. Annars väntar Ragnarök, jordens undergång."
 
Recension
Rick Riordan har tidigare skrivit om grekisk, romersk och egyptisk mytologi. Nu tar han sig istället sig an den nordiska gudaläran, och det med bravur. Det syns tydligt att Riordan gjort sina efterforskningar, och genom sitt kreativa skrivande ger han liv i de gamla myterna om Oden, Tor och de andra asagudarna. Det är en lärorik läsning, med en humoristisk tvist.
 
När det kommer till att skriva lättsamma, actionfyllda och samtidigt underhållande böcker är Riordan kung. Genom hans förmåga att med enkla medel skapa vitsiga karaktärer och skriva rappa dialoger blir boken riktigt underhållande: flera gånger skrattade jag rätt ut. Riordans språk känns naturligt och fast Krigarens svärd har några karaktärer som jag har svårt att relatera till finns en hel del som jag förälskade mig i direkt. Genom att därtill skriva om karaktärer med stor mångfald betonar Riordan vikten av att acceptera sina medmänniskor; oavsett utseende, religion eller funktionsnedsä- ttningar.
 
Jag tycker om protagonisten Magnus och hans sarkastiska stil, men dessvärre känns han ofta som en kombination av Percy och Jason. I längden blir det lite tråkigt, eftersom Magnus inte riktigt får en egen röst. Därtill har Krigarens svärd några stundtals utdragna scener som hade kunnat komprimeras.
 
Som helhet är Krigarens svärd en riktigt bra bok, som knyter an till Riordans tidigare verk. Språket är fantastiskt, konceptet intressant och karaktärerna levande. Krigarens svärd är inte Riordans bästa roman, men definitivt en bok värd din tid.
 

Häxan och lejonet

Fakta
Häxan och lejonet är den första boken som publicerades i Narnia-serien av C. S. Lewis. Boken, som är 183 sidor lång, har nu blivit ompublicerad av Bonnier Carlsen.
 
Handling
"Genom ett klädskåp kommer syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy till landet Narnia, där den Vita häxan härskar och det är evig vinter. Men legenden säger att när fyra människobarn har kommit till landet, då ska lejonet Aslan återvända och befria Narnia ur häxans våld."
 
Recension
Jag är uppvuxen med Narnia-böckerna, och just Häxan och lejonet har varit en stor del utav min barndom. Faktum är att den har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. Fast jag vuxit ur bokens målgrupp njuter jag fortfarande av läsningen. 
 
Karaktärerna är vackert uppbyggda och deras oskuldsfullhet är betagande. Syskonen är renhjärtade och godtrogna: något som är sällsynt i modernare romaner. Deras renhet gör att boken känns ärligare på något sätt… vilket griper tag i mig som läsare. Karaktärernas utmärkande personlighetsdrag kompletterar varandra och gör att det är lätt att relatera till dem.
 
C. S. Lewis språk är sagolikt. Sättet han formulerar sig på är praktfullt och intagande, och rytmen i hans ord skapar ett behagligt tempo. Den nytänkande världen Lewis byggt upp är magisk. Texten kompletteras därtill med dekorativa, svartvita illustrationer som ger extra liv åt meningarna.
 
Häxan och lejonet är en roman som passar läsare i alla åldrar. Det spännande och förtrollande äventyret som barnen får ta del utav, kännetecknas för vuxna som en nostalgisk och mysig läsning. Lewis språk är unikt, och att förlora sig i hans magiska värld är en fantastisk upplevelse.
 

Rosensällskapet

Fakta
Rosensällskapet är den andra delen i Den unga eliten-trilogin av Marie Lu. Boken är 320 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.
 
Handling
"Adelina har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg. Hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra elitärer, med förhoppningen att kunna bygga upp en armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvistionsmakterna, de soldater som nästan lyckades döda henne. Men Adelina är ingen hjälte. Hennes krafter närs av rädsla och har börjat växa bortom hennes kontroll. Adelina kämpar för att försöka klamra sig frast vid det goda inom sig. Men hur ska en människa kunna vara god när henne hennes existens är så beroende av mörka krafter?"
 
Recension
Rosensällskapet är en enastående roman och en imponerande efterföljare som slår Den unga eliten med hästlängder. Det är en laddad läsning, som knappt låter läsaren hämta andan. Genom en mörk handling, ett gripande djup samt ett fascinerande koncept med unikt magisystem fängslar Rosensällskapet från dess slagkraftiga början till det häpnadsväckande slutet.
 
Marie Lu är en fenomenal författare och Rosensällskapet är en av hennes bästa böcker hittills. Hennes språk är målande och texten har ett behagligt flyt. Karaktärerna som hon har byggt upp är enastående och otroligt intressanta att följa. Huvudpersonen, Adelina, är engagerande att följa, och hennes hänsynslösa tillvägagångssätt skiljer sig mycket från genrens typiska protagonist. Även sidkaraktärerna är väluppbyggda och exempelvis Magiano hänför i alla scener han är med i.
 
När det kommer till att skapa en trovärdig och fascinerande komplexitet i både karaktärer och världsuppbyggnad är Marie Lu expert. Under läsningens gång upptäcks hela tiden nya lager i berättelsen och karaktärerna utvecklas kontinuerligt och visar nya sidor av sig själva. Det ger berättelsen ett värdefullt djup och som läsare blir man känslomässigt involverad i det som sker.
 
Rosensällskapet är en riktigt spännande roman, med spektakulära actionscener och flera oväntade vändningar. Bokens avslut är kraftfullt och den laddade atmosfären som Lu stämningsfullt byggt upp håller sig kvar långt efter att sista sidan är läst. Allt som allt är det en fantastisk roman som borde läsas av alla fantasyälskare.
 

Kopparhandsken

Fakta
Kopparhandsken (org. The Copper Gauntlet) är den andra delen i Magisterium-serien av Holly Black och Cassandra Clare. Boken är 330 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen.
 
Handling
"När Call återvänder till Magisterium är det som kopparårselev. Han har vänner, vargen Tumult får bo i hans rum och Call trivs på den märkliga skolan med alla dess vindlande gångar och hemliga rum. Men han bär på en stor och fruktansvärd hemlighet. Hans själ tillhör den ondaste trollkarlen i historien, en trollkarl som satte skräck i hela trollkarlsvärlden och hotade att förgöra den. Men Call är ju inte ond. Eller?"
 
Recension
Genom en fantasifull värld, ett fascinerande magisystem och många oväntade vändningar fängslar Kopparhandsken från början till slut. Boken är lättsamt skriven, med ett språk som griper tag. Rappa, humoristiska dialoger blandas med välskrivna actionscener och resulterar i en mångsidig roman.
 
Jag fastnade för karaktärerna redan i Järnprovet, och det är intressant att följa deras utvecklingar i Kopparhandsken. Personlighetsdragen är smått klyschiga, men utmaningarna de uthärdar stärker både dem själva och deras band till läsaren. Till min förvåning började jag även tycka om karaktärer som jag tidigare trodde var omöjliga att gilla. 
 
Därtill är protagonisten – Call – otroligt fascinerande att följa och jag älskar hur serien framåtskrider. Den väg som Black och Clare har valt att ta är relativt outforskad och något jag personligen inte läst om förut. Därför ska det bli mycket spännande att läsa vidare.
 
Kopparhandsken är kort och gott en ungdomsbok som jag varmt rekommenderar. Den lite händelselösa början utvecklas snabbt till att bli ett spännande äventyr.
 

Eldtronen

Fakta
Eldtronen (org. The Throne of Fire) är den andra delen i Kanekrönikan av Rick Riordan. Boken är 502 sidor lång och publiceras utav Modernista.
 
Handling
"Som arvtagare till Livets hus besitter Carter och Sadie magiska förmågor, men nu är deras hittills farligaste fiende på väg att ta över världen. Om de inte lyckas stoppa honom på bara några få dagar kommer det att innebära slutet för jorden och hela mänskligheten. De är tvugna att återuppliva solguden Ra, men först av allt måste de leta upp de tre delarna av Ras bok och uttala den magiska formel som krävs."
 
Recension
Den senaste tiden har Rick Riordan utvecklats till att bli en av mina favoritförfattare: hans Olympens hjältar-serie är rent utav fantastisk. Dock är jag inte lika såld på Kanekrönikan. Jag har svårt att komma in i handlingen och måste kämpa för att hålla kvar intresset. Eldtronen är en förbättring från föregångaren men fortfarande inte tillräckligt engagerande.
 
En stor orsak till att jag inte fängslas av boken är karaktärerna. De är aningen påfrestande, och lite väl glättiga. Med tanke på att världen håller på att gå under känns deras avslappnade och glada humör orealistiskt samt överdrivet. De tar sig tid att skämta och gå ut på obehövliga strövtåg, och det gör att romanen känns omständlig. 
 
Fast jag var likgiltig en stor del av läsningen så har boken sina stunder. Rick Riordan är som sagt en begåvad författare och hans språk utmärks som alltid av den lättsamma tonen och humoristiska replikerna. Det är dessutom tydligt att han lagt ner mycket tid på efterforskning och som läsare lär man sig en hel del om grekisk mytologi.
 
Dessvärre kan jag inte påstå att jag tyckte särskilt mycket om Eldtronen. Jag tilltalas av språket, mytologin och konceptet då det ger boken en stadig grund att stå på men de tjatiga händelserna och glättiga karaktärerna blir för mycket. Jag beundrar många av Riordans romaner, men Eldtronen är inte en av dem.
 

Dödens port

Fakta
Dödens port (org. House of Hades) är den fjärde och näst sista delen i Olympens hjältar-serien av Rick Riordan. Boken är 547 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen. Boken vann Goodreads Choice Awards 2013.
 
Handling
"Nu är det kört. Percy Jackson och Annabeth har fallit ner i antikens helvete Tartaros. Bland floder av eld och giftiga växter överfalls de ständigt av nya vidriga demoner. De andra halvgudarna måste fortsätta uppdraget själva. Men för att komma vidare måste först Hazel överlista en pirat, Frank förklara krig mot en flock kor och Nico erkänna sin hemliga kärlek. Och vart har egentligen Leo tagit vägen? Deras enda chans att återförendas är via dödens port."
 
Recension
Olympens hjältar har varit en stark serie från första början, men Dödens port slår ändå de föregående böckerna med hästlängder. Språket är som alltid fantastiskt och romanen hålls lättsam trots en del intensiva scener. Den underhållande undertonen som kännetecknar Riordan finns ständigt närvarande och många dialoger samt tankegångar roar.
 
Trots det starka underhållningsvärdet tar Riordan även upp allvarligare ämnen. Mellan rappa dialoger och actionfyllda strider integrerar han aktuella områden som tar upp en stor del av samhällets diskussioner. Riordans närhet till verkligheten gör boken slagkraftig och skapar ett djup i berättelsen. Därtill är boken både spännande och berörande, vilket tar läsaren på en känslomässig berg- och dalbana där skratt växlas med tårar.
 
Trots att Dödens port berättas ur sju olika synvinklar blir boken varken jobbig eller förvirrande att läsa. Varje karaktär har en distinkt berättarröst och ett tydligt syfte, och sättet Riordan har knutit samman deras synvinklar fungerar riktigt bra. Deras färgglada personligheter gör dem enkla att tycka om och det är en fröjd att läsa de kvicka replikerna. I Dödens port tas därtill samtliga karaktärer på en resa för att upptäcka sig själva, vilket resulterar i att vi kommer dem ännu närmare.
 
Boken innehåller många referenser till Percy Jackson and the Olympians. Trots att jag inte läst den är det uppenbart att Riordan återkopplar till den ursprungliga serien. Med enkla medel får han de två serierna att kännas som sammanhängande enhet.
 
Ytterligare en styrka är mytologin. Riordan är häpnadsväckande kunnig och läsningen om de mytomspunna varelserna och platserna är interssant. Han levandegör de välkända berättelserna och fängslar läsaren med sin kunskap. Exempelvis så ges en mycket fascinerande inblick i dödsriket Tartaros. 
 
Det enda jag reagerade på var att den omvända psykologin används mycket i boken. Det innebär att hjältarna pratar sig ur situationer där de inte har möjlighet att vinna i strid. Ofta är dessa scener mycket underhållande och tillför en hel del charm till berättelsen, men mitt bekymmer är just att ordcharmen fungerar varje gång. Det spelar ingen roll om de står framför en ondskefull jätte eller en illvillig gud: de lyckas alltid lura varelsen med relativt enkla knep.
 
Som helhet är Dödens port fantastisk. Med en härlig blandning av humor och spänning blir läsaren involverad från första sidan. Som en av seriens starkaste delar sätter den ribban högt för den avslutande boken: Olympens blod. Har du inte påbörjat den här serien rekommenderar jag att du gör det omedelbart.
 

Järnprovet

Fakta
Järnprovet (org. The iron trial) är den första delen av fem i Magisterium-serien av Holly Black och Cassandra Clare. Boken är 385 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen. Förlaget har även publicerat den i en annan omslagsdesign.
 
Handling
"Lita aldrig på en trollkarl. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig. Låt aldrig en trollkarl ta dig med till Magisterium. Under hela Calls liv har han och hans pappa levt efter de här enkla reglerna. Ändå blir allt fel på inträdesprovet till Magisterium, och Call blir antagen trots alla ansträngningar för att misslyckas. Innan dagen är över är han antagen för att börja på magiskolan. Och varför inte? Hur farligt kan det egentligen vara?"
 
Recension
Järnprovet är produkten av att två begåvade författare har gått samman. Resultatet är en riktigt bra bok. Världen är fascinerande, magisystemet intressant och karaktärerna lätta att tycka om. Järnprovet griper tag redan från första kapitlet, och med en mix av humor och mystik håller den läsaren fängslad till sista sidan.
 
Världen som Black och Clare har byggt upp är fascinerande att följa, och jag gillar att den kontrasteras mot det verkliga samhället. Magisystemet är minst sagt intressant och författarna tar en ny vändning på den klassiska användningen av elementen. 
 
Som många redan har påpekat har Järnprovet vissa aspekter som är väldigt lika Harry Potter-böckerna, både när det kommer till världen, konceptet och karaktärerna. Det är dock inget som stör mig, utan snarare tvärtom. Det inger en slags nostalgisk och trivsam känsla, samtidigt som Järnprovet ändå har med så pass många unika vinklar att den blir till sin egen.
 
Det är lätt att fastna för karaktärerna: deras inspirerande lojalitet, starka utvecklingar och underhållande repliker visar ett stort spektra av personligheter som gör dem livfulla och trovärdiga. Fast de är någorlunda klyschiga till uppbyggnaden så är jag mycket nöjd med att de inte är stereotypiskt indelade i onda eller goda. Att följa karaktärer med brister och mörker inom sig är mycket intressantare än att läsa om en rakt igenom god protagonist.
 
Allt som allt är Järnprovet en mycket genomtänkt och välskriven bok - en bra början på en förhoppningsvis stark serie.
 

RSS 2.0