Midnattskronan

Författare: Sarah J. Maas.
OriginaltitelCrown of midnight.
SerieGlastronen #2.
Längd: 416 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Celaena är kungens kämpe, men ingen frihet att fatta egna beslut. Endoviers hemska saltgruvor var ingenting jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden?"
 
 
 
 
 
 
Jag är inte lika uppspelt över Midnattskronan som många andra. Jag ser romanens brister för tydligt, och har svårt att bortse från avsaknaden av djup. Men med det sagt tycker jag ändå att det är en bra och underhållande bok.
 
Låt oss börja med det negativa. Boken är väldigt långsam i början, och jag kom inte in i läsningen ordentligt förrän ungefär halvvägs igenom. Mycket av det som händer är dessutom förutsägbart, och för många klyschor närvarar för min smak. Sen har jag också lite svårt för Celeana, som ses som landets bästa lönnmördare trots att hon väldigt sällan uppvisar ”kick-ass”-egenskaper. När hon väl slåss gör hon det bra, men alltför ofta hjälper hon sina offer fly och gnäller över hur hon ogillar att döda. Jag skulle för en gångs skull vilja läsa om lönnmördare som är grym, kallblodig och stolt, snarare än att uppvisa sådan motvilja och ändå ses som den bästa.
 
Midnattskronan är dock bättre skriven än seriens första bok, och jag uppskattar hur Maas har utvecklat sitt sätt att skriva. Mycket av det som händer visas istället för berättas, vilket gör händelserna mer dynamiska och intressanta att följa. Maas har också lyckats få mig att bry mig mer om karaktärerna, och jag älskade att läsa om Dorian och Chaol. Halvvägs igenom boken ökade dessutom tempot, och jag fick allt svårare att släppa taget om boken. Fast jag kunde se händelserna komma på lång väg, var det spännande och underhållande att ta del utav.
 
Som helhet är Midnattskronan en någorlunda underutvecklad fantasy, som ändå lyckas underhålla och gripa tag. Trots bokens brister finns en tydlig potential, som gör att jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen.
 

Crooked Kingdom

Författare: Leigh Bardugo.
Serie: Six of Crows #2.
Längd: 536 sidor.
 
"Kaz och hans gäng har precis klarat av en kupp så vågad att inte ens de själva trodde att de skulle överleva. Men istället för att dela upp den stora belöningen, är de tillbaka till att kämpa för deras liv. Gamla rivaler och nya fiender framträder för att utmana Kaz list och gruppens lojalitet, och ett krig kommer att utkämpas för att avgöra Grishans framtid."
 
 
 
 
 
 
Crooked kingdom avslutar den mäktiga Six of crows-duologin med en skräll. Med rikt språk, fascinerande magisystem och en dynamisk grupp karaktärer fängslar Leigh Bardugo från början till slut. Det är en intensiv och intelligent konstruerad berättelse med högt tempo, gripande intriger och många oväntade vändningar. Detta är fantasy när den är som bäst. 
 
Jag brukar ha svårt för romaner som har många berättarperspektiv. Men trots att Crooked kingdom skildras ur en handfull olika synvinklar fungerar det riktigt bra. Karaktärerna är så komplexa, så livfulla och så äkta. De roar med kivande dialoger och fascinerar med mästerlig list. Deras briljanta uppbyggnad gör det omöjligt att inte förälska sig i var och en av dem, och jag förvånades över den genuina empatin jag kände för allesammans.
 
Som helhet är Crooked kingdom en magnifik avslutning på duologin. Under läsningen satt jag som på nålar, antingen med pulsen skenande i taket eller med hjärtat översvullet av kärlek för karaktärerna. Fast vissa partier av boken är långsamma, blev läsningen aldrig tråkig. Detta är ett måste för alla fantasyfans!
 

De hemliga tecknen

Författare: Suzanne Collins.
Originaltitel: Gregor and the marks of secret.
SerieGregor från ovanjord #4.
Längd: 352 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"När Gregor återvänder till Underjord hopar sig problemen. Mössen, som länge har varit jagad av råttorna, har börjat försvinna och när en korg med övergivna musungar flyter i land blir det tydligt att något måste göras. Tillsammans med Luxa, Boots och de andra ger sig Gregor av för att ta reda på vad som har hänt. Sanningen visar sig vara långt värre än vad någon av dem hade kunnat ana."
 
De hemliga tecknen är bra. Språket tilltalar, texten har gott flyt och karaktärerna charmerar. Dessutom är romanen härligt åldersöverstigande. En enkel stilnivå och karaktärernas unga åldrar gör innehållet lätt för barn att ta till sig, medan en mörk ton och oräkneliga cliffhangers även lockar vuxna. Extra intressant med just De hemliga tecknen är den tydliga kopplingen till Förintelsen, under Andra världskriget. Detta är förstås utplacerat just för romanens äldre läsare, då yngre personer sannolikt inte drar de kopplingarna på samma sätt.
 
De hemliga tecknen är dock seriens hittills svagaste installation. På något sätt känns handlingen mer diffus, och helheten känns som utfyllnad. Det är som att De hemliga tecknen är uppladdningen inför den avslutande delen, snarare än en egen roman. Jag upplevde också att boken hade mindre humor än förväntat.
 

Blodets förbannelse

Författare: Suzanne Collins.
OriginaltitelGregor and the curse of the warmbloods.
SerieGregor från ovanjord #3.
Längd: 366 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Gregor måste återvända till Underjord för att avvärja någon sorts pest. Snart sprider sig pesten okontrollerat och till och med en i Gregors familj blir drabbad. Nu är det upp till honom att fundera ut lösningen och hitta ett botemedel mot pest. Misslyckas han kommer alla varmblodiga varelser i Underjord att dö."
 
 
 
Gregor från ovanjord-serien är förvånansvärt gripande för att huvudsakligen vara riktad mot barn. Blodets förbannelse är inget undantag. Den fartfyllda boken kombinerar skickligt humor som får läsaren att skratta rakt ut, med nagelbitande spänning. Cliffhangers strösslas obarmhärtigt över sidorna och även som vuxen läsare är det svårt att förmå sig sluta läsa.
 
Innehållsmässigt har Blodets förbannelse samma struktur som seriens tidigare delar. Ändå blir läsningen aldrig tråkig. Jag fascineras av profetiorna och tycker mycket om att själv få grubbla och gissa vad som kommer att hända. Jag imponeras också över Collins språk, och hur skickligt hon sammanlänkat böckerna med varandra genom diskreta ledtrådar.
 
Det bästa med romanen är dock karaktärerna. De är underbara! Min personliga favorit är Boots, som är hur söt som helst, men även Gregor, Temp och de andra är lätta att fastna för. Detta bland annat för att deras sympati och härliga sinne för humor lättar upp stämningen i den annars relativt mörka middle grade-romanen. 
 
Som helhet tycker jag mycket om Blodets förbannelse. Det är inte ett litterärt mästerverk, men gör vad den ämnar göra: underhåller. Det är en lättsam men ändå tankeväckande läsning som fängslar såväl barn som vuxna.
 

The Heart of Betrayal

Författare: Mary E. Pearson.
SerieThe Remnant Chronicles #2.
Längd: 470 sidor.
 
"Lia och Rafe är fångade i barbarernas kungarike. I ett desperat försök att rädda hennes liv har Kaden sagt till Komizaren att hon har gåvan, och hans intresse av henne växer sig större än någon kunnat förutspå. Nu måste Lia ta kraftfulla beslut, som kommer påverka hennes land och egna öde."
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker om The Heart of Betrayal. Något med Pearsons språk gör det omöjligt att slita sig. Ändå är jag besviken. Pearson får skickligt ihop några riktigt spännande scener framåt slutet, men transportsträckan dit är lång. Berättelsen rör sig långsamt framåt och jag skumläste vissa sekvenser för att inte tappa intresset. Detta är synd, för handlingen är egentligen väldigt gripande, men alldeles, alldeles för utdragen.
 
Jag tycker dock om att protagonisten Lia utvecklas så pass mycket. Vi fick inte riktigt lära känna henne särskilt väl utanför kärlekstriangeln i The Kiss of Deception, och här börjar hon kännas mer som en verklig person. Det visar sig att hon är riktigt rapp i käften, och det är riktigt underhållande att se henne stå på sig själv mot mäktiga herrar. Dessutom bryter hon sig loss från sin klyschiga roll som dam i nöd, och visar att även hon kan sparka rumpa. 
 
Som helhet är The Heart of Betrayal bra, men jag hade önskat mer.
 

Besynnerliga berättelser

Författare: Ransom Riggs.
OriginaltitelTales of the peculiar.
Serie: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn #0,5.
Längd: 181 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Boken är endast avsedd att läsas av besynnerliga. Om det skulle falla sig så att du inte tillhör dem, vill jag be dig att genast lägga tillbaka den där du hittade den och glömma detta. Var inte orolig, du kommer inte att missa något. Jag är övertygad om att du bara skulle tycka att de här historierna är oroväckande och inte alls i din smak. Dessutom har du inget med dem att göra."
 
 
 
 
Jag tycker väldigt mycket om Besynnerliga berättelser. Det är en antologi med tio samlade noveller. Dessa framhäver de besynnerligas folklore, och utspelar sig alltså i samma värld som Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Den är dock fristående från originaltrilogin, och går alldeles utmärkt att läsa även om du inte har tagit del av Ransom Riggs tidigare verk.
 
Bokens berättelser är strukturerade som bisarra sagor. Dessa är väldigt lätta att förälska sig i, då den intelligenta kombinationen mellan satiriska budskap och makaber humor underhåller från början till slut. Dessutom är boken riktigt behaglig att läsa – med bra flyt på texten, vackra illustrationer samt karaktärer man snabbt förälskar sig i.
 
 
Besynnerliga berättelser är i sin helhet både spännande och underhållande. Jag rekommenderar boken varmt, både till er som redan hittat tjusningen i Miss Peregrines hem för besynnerliga barn och till er som är nyfikna på att besöka Ransom Riggs magiska värld för första gången.
 

The Kiss of Deception

Författare: Mary E. Pearson.
SerieThe Remnant Chronicles #1.
Längd: 486 sidor.
 
"Kungariket Morrighan grundas på tradition, men vissa traditioner kan Lia inte stå ut med. Som att behöva gifta sig med någon hon aldrig träffat för att säkra en politisk allians. Hon flyr till en avlägsen by, där hon etableras som servitris. När två mystiska främlingar anländer till byn blir hon nyfiken – omedveten om att den ena är prinsen hon övergett och den andra en lönnmördare skickad för att döda henne."
 
 
 
 
 
The Kiss of Deception är inte perfekt. Den börjar långsamt och det tar tid innan handlingen kommer igång. Trovärdigheten brister på många ställen, och bokens många sammanträffanden fick mig att himla med ögonen. Jag har också svårt för det framtvingade kärleksdramat, samt hade velat ha en mer djupgående förklaring av världen och det magiska systemet. Dessutom hade jag sett fram emot att läsa om en kick-ass lönnmördare, så när det visade sig att han var kärlekskrank och motvillig att utföra sitt tilldelade uppdrag blev jag besviken.
 
Ändå växte intresset hela tiden, och halvvägs igenom hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Språket är behagligt och det lilla som avslöjas om världen fascinerar. Jag gillar dessutom Lia och fängslades av att följa hennes stadiga utveckling under bokens gång. Framåt slutet blev romanen också riktigt spännande, och ju mer jag läste desto mer tyckte jag om den. Fast The Kiss of Deception har många brister, ser jag därför fram emot att läsa vidare.
 

Timglaset

Författare: Gena Showalter.
OriginaltitelFirstlife.
SerieEverlife #1.
Längd: 444 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"I världen där Ten bor tar livet inte slut när man dör. Tvärtom, det är då det börjar. I det som kallas eviglivet finns två mäktiga riken som strider om människornas själar, och alla ställs inför ett val: Myriad eller Troika. Men Ten vägrar välja."
 
 
 
 
 
 
Timglaset börjar riktigt bra. Konceptet är himla häftigt, språket behagligt och de första hundra sidorna är rätt spännande. Men successivt blir boken allt sämre. Händelserna och det som sägs känns inte trovärdigt i sin kontext, frågor väcks utan att besvaras och kärleksdramat tar upp alldeles för mycket plats. Efter ett tag slutar dessutom handlingen drivas framåt och det känns som att den bara går i cirklar.
 
Jag tyckte mycket om protagonisten Ten i bokens början. Hon var en tuff och stark kvinnlig karaktär som verkligen vågade stå upp för sina åsikter. Dessvärre förlorade jag intresset för henne då det aldrig framkom varför hon inte ville välja mellan Myriad och Troika. Det är bra att hon som huvudkaraktär får stå för något, men det hela känns meningslöst när det aldrig förklaras vad och varför. Eftersom hennes motiv aldrig förklaras framstår hon som obeslutsam snarare än viljestark. I Timglaset blir det inte heller uppenbart varför Ten ses som ”speciell” eller ”viktig”, vilket gör att striden om hennes lojalitet faller platt.
 
Timglaset är alltså inte mer än okej. Konceptet låter fantastiskt, början är bra men utförandet fungerar helt enkelt inte i längden.
 

Den mörkaste delen av skogen

Författare: Holly Black.
OriginaltitelThe darkest part of the forest.
Serie: Fristående.
Längd: 324 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"I skogen sover pojken med horn i en kista av glas. Han har vilat där i generationer. En dag är kistan krossad och pojken borta. Hazel börjar få mystiska ledtrådar och beslutar sig för att för att hitta pojken. Jakten på sanningen visar sig innehålla hemligheter och skeenden som ingen kunnat förutse."
 
 
 
 
Holly Black är en mycket speciell författare. Hon har väldigt kreativa konceptidéer och ett minst sagt utmärkande språk. Dessutom väver hon samman handlingstrådar från det förflutna med nutiden på ett mycket unikt och snyggt sätt.
 
Världen som Black har skapat i Den mörkaste delen av skogen är oerhört fascinerande, och fast jag inte vanligtvis är särskilt förtjust i féer, tyckte jag att det var intressant att läsa om dem här. Detta för att de magiska fantasyelementen kombineras med ett modernt, nutida samhälle, vilket både känns annorlunda samtidigt som det ger läsningen en nästintill drömlik känsla. Det var också oväntat lätt att fastna för karaktärerna, och jag tyckte mycket om deras mångfald.
 
Ändå var jag inte fullt så engagerad som jag hade velat. Den mörkaste delen av skogen är stundtals långsam, och avbrotten med tillbakablickar distraherar ibland från den huvudsakliga handlingen. Sen händer vissa saker för snabbt, vilket gör att jag inte upplevde dem som särskilt trovärdiga. Dessutom ökar de magiska inslagen ju längre in i boken man kommer, och personligen föredrog jag den mer mystiska, tillbakadragna början mer än slutet där allt är ett virrvarr av monster och övernaturliga händelser.  
 
Som helhet är Den mörkaste delen av skogen en bra bok, men den hade potential till att bli ännu bättre.
 

Uppstigningens brunn, del 2

Författare: Brandon Sanderson.
OriginaltitelThe Well of Ascension.
SerieMistborn #2 del 2.
Längd: 501 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Vin och Elend måste bygga upp ett nytt fungerande samhälle i askan efter imperiet. Men när tre arméer anfaller och belägringen intensifieras tycks en uråldrig legend erbjuda en glimt av hopp. Men även om den existerar vet ingen hur man hittar Uppstigningens brunn, eller vilken sorts kraft den består en med."
 
 
 
 
 
Uppstigningens brunn del 2 är mäktig. Den episka berättelsen, det unika magisystemet och den fantastiskt komplexa världen gör det omöjligt att inte ryckas med. Brandon Sanderson imponerar med sin berättarteknik och gör sträckläsningen till ett faktum. Han har en enastående förmåga att skapa intressanta och kraftfulla karaktärer, och deras dynamiska personligheter gör att läsaren genuint engageras i deras liv. Sanderson har dessutom lyckats skapa ett briljant mysterium, och de olika handlingstrådarna vävs ihop på ett ruggigt snyggt sätt.
 
Romanen kombinerar adrenalinpumpande action med politik. De politiska intrigerna tar dock ofta överhanden, vilket saktar ned tempot och gör en del sekvenser utdragna. Detta förstärks också av att boken har delats upp i två delar. Början av Uppstigningens brunn del 2 är nämligen egentligen bokens långsammare mittendel, vilket gör att onödigt mycket energi krävs för att komma in i berättelsen igen. Som tur är ökar tempot och spänningen vid de sista kapitlen, och det överväldigande avslutet kompenserar för de mer tradiga delarna. 
 
Uppstigningens brunn del 2 är ett mästerligt verk. Trots svackorna är det svårt att slita sig och det är omöjligt att inte sukta efter fortsättningen i samma sekund som sista sidan är läst. Brandon Sanderson är en makalös författare och förtjänar alla lovord han fått. Jag ser mycket fram emot att läsa mer av honom.
 

Bronsnyckeln

OriginaltitelThe Bronze Key.
SerieMagisterium #3.
Längd: 303 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
Författare: Holly Black, Cassandra Clare.
 
"Callum Hunt ska börja tredje året på Magisterium. Stämningen på skolan förbyts snart i kaos när en elev hittas död. Call, Aaron och Tamara inser att det finns en mördare i korridorerna, någon som verkar vara ute efter Call och som inte skyr några medel för att lyckas. Men vem är det? Och hur väl känner de tre vännerna egentligen varandra?
 
 
 
 
Jag tycker väldigt mycket om Magisterium-serien, och Bronsnyckeln är tveklöst den starkaste installationen hittills. Jag har fullkomligt förälskat mig i konceptet och fast det var länge sedan jag läste föregående delar kom jag in i handlingen utan problem. Det trollbindande språket gör det svårt att lägga ifrån sig boken och jag förlorade mig helt i den fascinerande världen. 
 
Det läckra magisystemet fortsätter att hänföra och de härliga karaktärerna charmar. De har en fantastisk dynamik mellan sig och jag fastnar totalt för deras komplexa personligheter. Därtill är dialogerna riktigt underhållande och jag satt ofta och log som ett fån. Bronsnyckeln är dessutom lättsam och mycket enkel att ta till sig; men lider samtidigt ingen brist på spänning. Romanen har många actionfyllda scener och tar en del oväntade vändningar framåt slutet.
 
Med sin värmande humor och monsterfyllda action kan Magisterium-serien mätas med Percy Jackson. Serien har dessutom ett unikt koncept och ett rent magiskt språk. Bronsnyckeln skapade ett konstant behov att få veta mer och bokens cliffhanger gör att jag ser mycket fram emot att se vilken väg Black och Clare väljer att ta härifrån.
 

Högt spel

Författare: Leigh Bardugo.
OriginaltitelSix of Crows.
SerieSix of Crows #1.
Längd: 424 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Det kriminella underbarnet Kaz får i uppdrag att utföra en till synes omöjlig kupp. Det är ett uppdrag som han borde tacka nej till, men om han lyckas kommer han att bli rikare än han någonsin kunant drömma om. Och kanske förhindra ett världskrig. Till sin hjälp har han fem unga människor från Ketterdams slumkvarter. De är de enda som kan rädda världen från förödelse."
 
 
 
Högt spel är en fenomenal roman som alla fantasyälskare borde läsa. Det tar ett tag att komma in i boken eftersom den har en helt ny, komplex värld att lära känna, men efter bara några kapitel har den läsaren i ett järngrepp.
 
Leigh Bardugos sätt att skriva har förbättrats mycket sedan hennes Grisha-trilogi och hon har utvecklat en kraftfull förmåga att med bara några få ord trollbinda läsaren. Högt spel är en genomtänkt roman som fängslar med vackert språk och intelligenta dialoger. Boken är detaljrik utan att bli tung och har ett behagligt tempo. Världen som romanen utspelar sig i är dessutom oerhört gripande: med ett kreativt magisystem, fascinerande städer och intressanta kulturer. Bardugo överträffar verkligen sig själv.
 
Vidare är handlingen riktigt spännande och de dynamiska karaktärerna är omöjliga att inte tycka om. De har allesammans karakteristiska personligheter som särskiljer dem från varandra och deras intressanta bakgrundshistorier gör att de känns som verkliga individer. 
 
I sin helhet är Högt spel så pass bra att jag var tvungen att beställa hem efterföljaren direkt efter att sista sidan var läst.
 

Uppstigningens brunn, del 1

Författare: Brandon Sanderson.
OriginaltitelThe Well of Ascension.
SerieMistborn #2 del 1.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Vin och Elend måste bygga upp ett nytt fungerande samhälle i askan efter imperiet. De har knappt hunnit börja då tre separata arméer går till anfall. När belägringen intensifieras tycks en uråldrig legend erbjuda en glimt av hopp. Men även om den existerar vet ingen hur man hittar Uppstigningens brunn eller vilken sorts kraft den består en med. Dödandet av Överstehärskaren visar sig ha varit den lättare delen. Att överleva i svallvågorna efter hans fall kommer att bli den verkliga utmaningen."
 
Den första delen av Uppstigningens brunn är spektakulär. Det är en intelligent berättelse fylld med spännande action, skarpsinniga dialoger och en oerhört komplex och genomtänkt värld. Det kreativa, magiska systemet liknar inget jag tidigare läst om och de unika allomantiska förmågorna håller mig fängslad.
 
Brandon Sanderson är sannerligen en fenomenal författare som lagt ner hela sin själ i Mistborn-serien. Bortsett från hans nyskapande idéer som inte är av denna värld, skriver han även makalöst bra och griper med lätthet tag i läsaren. Därtill har han också lyckats skapa karaktärer som verkligen engagerar. Han har gett dem så pass många lager att de levandegörs och känns som riktiga personer. Vin, Elend, Tindwyl och kandran OreSeur är särskilt tjusande, och deras fantastiska kemi till varandra trollbinder.
 
Boken är dock stundtals långsam och det är dessutom inte till en fördel att Uppstigningens brunn har delats upp i två volymer. På grund av att Sandersons berättelser omfattar mycket politik och maktspel tar hans böcker ofta relativt lång tid att komma in i, och genom att dela upp Uppstigningens brunn tvingas läsaren att genomgå den lite tunga uppstarten två gånger istället för en. Eftersom Sanderson ofta avslutar sina romaner i rafflande cliffhangers blir inte heller bokens avslut lika tillfredsställande som man är van vid, då den första delen avslutas mitt i boken.
 
Som helhet bjuder den första delen av Uppstigningens brunn på en oerhört fascinerande läsning. Brandon Sanderson är en exceptionell författare och det är omöjligt att inte ryckas med av hans innovativa koncept. Jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen.
 

Gå vidare

Författare: Rainbow Rowell.
OriginaltitelCarry on.
Serie: Fristående.
Längd: 486 sidor.
Bokförlag: Berghs.
 
"Simon Snow går sista året på Watfords magiskola. Han r den utvalde som ska rädda den magiska världen från trollkarlarnas bluff. Men han känner sig allt annat än utvald när han undviks av sin mentor och dumpas av flickvännen. Och kanske värst av allt är att rumskamraten Baz på allvar planerar att döda honom."
 
 
 
 
 
Trots att jag tycker mycket om Rainbow Rowell hade jag mycket svårt för Gå vidare. Detta främst för att början är oerhört långsam och ointressant. Det händer väldigt lite och det tar lång tid att komma in ordentligt i berättelsen. Karaktärerna tilltalade mig inte, världen kändes ogenomtänkt och jag engagerades helt enkelt inte som läsare. 
 
Dessutom upplevde jag inte boken som särskilt originell: faktum är att det känns som en blek kopia av Harry Potter. Jag är fullt medveten om att Rowell skrev Gå vidare som Harry Potter-fanfic men den bidrar inte med tillräckligt mycket eget för att kännas läsvärd. Hon efterapar mest det som J.K. Rowling redan skrivit om.
 
Gå vidare har dock styrkor. För det första gillar jag relationen mellan Simon och Baz. Förhållanden och kärlek är Rowells expertis och hade fokus legat på detta istället för berättelsen om ”den utvalde” skulle boken ha varit betydligt bättre. Vidare tycker jag också att Gå vidare är smårolig, just för att Rowell använt välkända uttryck, ramsor och talspråk som trollformler, vilket ofta får en komisk effekt.
 
Som helhet är Gå vidare inte mer än okej. Rowell är en mycket duktig författare, men fantasy och fanfic är inte riktigt hennes grej.
 

Häxornas krig

Författare: Sally Green.
SerieHalf Bad #3.
Längd: 306 sidor.
Bokförlag: Semic.
OriginaltitelHalf Lost.
 
"Nathan är på flykt igen. Rebellerna håller på att för-lora kriget. De är för få, utspridda och verkar chans-lösa, trots att Nathan övertagit sin fars starka krafter. Hans tidigare kärlek Annalise är nu hans mest hatade fiende. Våldet trappas upp och kampen blir alltmer för-tvivlad. Bara en sista, desperat utväg kan rädda dem."
 
 
 
 
 
Häxornas krig är en bra avslutning på en riktigt bra trilogi. De komplexa karaktärerna är lätta att fastna för och utvecklingen som de genomgår är oerhört fascinerande att följa. Det kreativa konceptet engagerar läsaren och jag är mycket förtjust i den mörka stämning som handlingen skapar. Det är en välskriven och gripande bok: fylld med spänning, hjärtevärmande romans och oväntade vändningar.
 
Dessvärre falnar tempot ibland och en del sekvenser i boken upplevs som utdragna. Därtill vet jag inte riktigt vad jag tycker om avslutet. Jag berördes starkt av bokens senare kapitel, men själva epilogen kändes väldigt… bisarr. Slutet är udda och jag har svårt att avgöra om jag gillar det eller inte.
 
Fast Häxornas krig inte är seriens starkaste del är den som helhet ett någorlunda tillfr-edsställande avslut.
 

Harry Potter och hemligheternas kammare (illustrerad)

Författare: J. K. Rowling, Jim Kay.
Serie: Harry Potter #2.
Längd: 259 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
OriginaltitelHarry Potter and the chamber of secrets, illustrated edition.
 
"Sommarlovet är över och Harry återvänder till sitt andra år på Hogwarts. Men hur ska han stå ut med den omåttligt stroppige professor Lockman? Vad döljer Hagrids förflutna? De verkliga problemen börjar när någon förstenar den ena eleven efter den andra, och Harry är den misstänkta."
Eftersom jag redan har skrivit om Hemligheternas kammare på en textuell och inne-hållslig nivå kommer den här recensionen att fokusera på utgåvans formgivning snarare än på berättelsen som Rowling skapat.
 
Den illustrerade utgåvan av Harry Potter och hemligheternas kammare är ett måste för alla fans. Bilderna är rent utav makalösa. Jag har en tendens att bläddra förbi illustra-tioner i romaner, men de fängslande bilderna i Hemligheternas kammare drog till sig blicken och krävde uppmärksamhet. Jag stannade hela tiden upp och utforskade dem noggrant. Vissa av illustrationerna kunde jag titta på hur länge som helst för att de var så obeskrivligt vackra. Bilderna har en spektakulär detaljrikedom och det finns inga tvivel om att mycket tid och energi har lagts ned på dem.
 
Bildernas utformning varierar mellan exempelvis skisser, porträtt och vyer. Ibland tar illustrationerna upp ett helt uppslag, och andra gånger är de mindre i storlek och har texten runt om. Till och med de uppslag som inte har konkreta bilder gör intryck genom att ha varierande bakgrundsfärger. Vissa sidor har exempelvis svart bakgrund, medan andra har texturer av olika slag. Bakgrundsfärgerna och illustrationerna passar kong-enialt till innehållet och gör romanen oerhört stämningsfull. Exempelvis förmedlar de ljusa vyerna omedelbar lycka, medan de mörkare sidorna blir ett effektfullt komplement till textens spänning.
 
Boken har dock några svagheter. För det första har jag svårt för spaltformatet som texten är skriven i. Det ger illusionen av mer text på varje sida, vilket i sin tur blir tyngre att läsa. Dessutom gör spalternas korta rader, som ibland bara består av två ord, att det är svårare att följa med i texten.
 
Vidare anser jag att illustrationen och informationen om fågeln Phoenix är malplacerad. Den är placerad över ett helt uppslag, relaterar inte direkt till innehållet och avbryter berättelsen mitt i en mening. Därtill är boken i sig relativt otymplig. Den är stor och väl-digt tung, vilket gör att det är svårt att hitta bekväma sätt att läsa den på. 
 
Som helhet är den illustrerade utgåvan av Harry Potter och hemligheternas kammare en fantastisk roman som jag starkt rekommenderar. Genom sina enastående illustrationer ger Jim Kay ett nytt perspektiv på berättelsen och fängslar så väl nya läsare som tidigare fans.
 
 

Harry Potter and the chamber of secrets

Författare: J. K. Rowling.
Serie: Harry Potter #2.
Längd: 341 sidor.
Bokförlag: Scholastic.
ÖversättningHemligheternas kammare.
 
"När Harry återvänder till Hogwarts har skolan drab-bats av olycka. Den nyanställda professorn Lockhart är en självupptagen plåga, spöket Myrtle hemsöker flick-ornas toalett och Harry får mer uppmärksamhet än han är bekväm med. Men värst blir det när någon börjar attackera skolans elever. Kan det vara Draco Malfoy? Eller är  det Hagrid, vars mystiska förflutna slutligen avslöjas? Eller kan det vara den hela Hogwarts miss-tänker: Harry Potter själv?"
 
Harry Potter and the chamber of secrets är enligt mig seriens svagaste del, mest för att berättelsen inte tilltalar mig lika mycket som i resterande böcker. Men trots det är det omöjligt att inte fängslas. Boken har ett behagligt tempo, charmanta karaktärer och här-lig blandning av humor och spänning. De skarpa replikerna satte ett bestående leende på mina läppar och den komplexa världsuppbyggnaden fick mig att drömma mig bort. 
 
Därtill är språket vackert utsmyckat med metaforer och detaljer, och bokens genom-tänkta, varslande inslag inför nästkommande delar är riktigt fascinerande. Sättet Row-ling skriver på gör dessutom att läsaren inspireras och uppfylls av en värmande livsglä-dje.
 
Som helhet är Harry Potter and the chamber of secrets en lättsam och oerhört intelligent roman, som alla borde ta del utav minst en gång i sitt liv. 
 

Harry Potter och det fördömda barnet

Författare: J.K. Rowling m.f.
SerieHarry Potter #8.
Längd: 376 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
OriginaltitelHarry Potter and the Cursed Child.
 
"Medan Harry brottas med ett förflutet som ständigt gör sig påmint, måste hans son Albus slåss mot ett arv han aldrig velat ta del av. Det förflutna och nutiden smälter samman på ett olycksbådande sätt och både far och son blir medvetna om den obekväma sanningen: ibland kommer mörket från platser man inte väntat sig."
 
 
Harry Potter och det fördömda barnet är förvånansvärt bra. Det tog ett tag för mig att komma in i romanen ordentligt, men efter första akten överväldigades jag den varma, nostalgiska känslan. Det är underbart att vara tillbaka i Harry Potters värld och att återigen följa de välbekanta karaktärerna. Fast Det fördömda barnet är mycket olik de ursprungliga böckerna är den ett mycket välkommet tillskott till serien.
 
Boken är skriven i manusform, vilket jag hade förväntat mig skulle göra läsningen tung och ansträngande. Men läsningen flöt på oväntat smidigt och textens utformande blev inte ett problem. Det är dock bra att vara beredd på att formatet medför en del berättar-tekniska skillnader. Händelserna passerar väldigt fort och romanen har få beskrivningar, detaljer och sidospår. Romanen består därtill mestadels av repliker, och läsaren får inte ta del av karaktärernas outsagda tankar och känslor.
 
Berättelsen är i sig relativt ytlig och innehåller onödigt drama som löses för enkelt. Dessutom uppstår många logiska luckor, både i förhållande till föregående böcker men också genom motsägelser och sammanträffanden. Därtill finns en lucka på 19 år där vi inte vet vad som har hänt. Som läsare har vi inte tagit del av karaktärernas utvecklingar och de känns inte riktigt sig lika. Det gäller speciellt Harry, som inte framstår som den person vi tidigare lärt känna. 
 
Något som jag dock tycker mycket om är bokens starka koppling till originalserien. Det fördömda barnet utforskar på ett intelligent sätt vad som hade hänt och hur världen hade sett ut om vissa händelser från böckerna inte inträffat. Det är oerhört intressant, och det fascinerade mig att se de parallella verkligheterna. Dessvärre ger det även romanen en opersonlig ton, eftersom handlingen grundas på gamla, avslutade handlingsspår.
 
En av romanens styrkor är den nya karaktären, Scorpius Malfoy. Hans charmiga person-lighet och kvicktänkta repliker satte ett bestående leende på mina läppar. Dessutom är vänskapen mellan honom och Albus så genuin och värmande.
 
Harry Potter och det fördömda barnet är en intressant och läsvärd bok. Romanen tillför inte särskilt mycket till serien, men det är fantastiskt att återigen vara tillbaka i J.K. Rowlings magiska värld. 
 

Ur Askan

Författare: Leigh Bardugo.
OriginaltitelRuin and Rising.
SerieGrisha #3.
Längd: 344 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Skuggmästaren har intagit huvudstaden och gjort sig själv till kung över Ravka. Solbringaren Alina gömmer sig i underjorden bland uråldriga tunnlar och grottor, tillsammans med Mal och spillrorna av sin en gång så kraftfulla Grisha-armé. De förbereder sig för jakten på eldfågeln, främjaren som kan göra Alina tillräckligt stark för att mäta sig med Skuggmästaren, och som är Ravkas enda hopp om fred och räddning."
 
 
 
Ur askan är en bra avslutning på trilogin. Det är en spännande bok som ytterligare utforskar den fascinerande världen. Dessutom utvecklas karaktärerna. Fast jag tyckt om protagonisterna sedan första boken fastnar jag för dem mer än någonsin. Till och med seriens antagonist, Skuggmästaren, är omöjlig att inte hysa sympati för.
 
Mitt problem med Grisha-serien är dock avsaknaden av en stark, framåtdrivande hand-ling. Alla trilogins böcker har imponerande avslutningar, men själva uppladdningarna är händelselösa. Samma sak gäller Ur askan: mittpartiet är relativt monotont och jag hade helt enkelt velat få ut mer av berättelsen. 
 
Dessutom tycker jag inte om när döda karaktärer kommer tillbaka till liv, eftersom den spänning och sorg som läsaren har upplevt vid dödsscenen förvandlas till antiklimax. Dessvärre har Bardugo valt att ge livet åter till en fallen protagonist, vilket ger ett all-deles för klyschigt och sötsliskigt lyckligt slut.
 
Ur askan är en bra bok, med intressanta karaktärer och en fascinerande värld. Dock utnyttjar den inte sin fulla potential och som läsare kände jag mig inte helt tillfredsställd när sista sidan var läst. 
 

Olympens blod

Författare: Rick Riordan.
Originaltitel: The Blood of Olympus.
SerieOlympens hjältar #5.
Längd: 472 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Äventyret går mot sitt slut för Percy Jackson och hans kompisar. Moder Jord har visat sig vara en blindgalen mördargudinna som fått nog av människor och hon växer sig allt starkare. Gaia behöver bara låta blodet från två halvgudar falla på helig mark för att ta makten över himmel och jord."
 
 
 
 
 
 
Jag beundrar verkligen Rick Riordans sätt att skriva. Hans lättsamma språk ger texten ett behagligt flyt som gör att sidorna flyger förbi. Dessutom gör hans insikt i grekisk mytologi boken lärorik, samtidigt som hans användning av humor förgyller läsningen. Faktum är att Riordan är en av ytterst få författare som lyckats underhålla mig så pass att jag skrattat rätt ut. 
 
Karaktärerna är härliga och deras rappa dialoger är underbara att ta del utav. Dessvärre är jag besviken på att boken enbart berättas ur ett fåtal protagonisters synvinklar. Jason, som jag är minst intresserad av, tar mycket plats i boken medan mina favoriter hamnar i bakgrunden. Vi får visserligen läsa ett par kapitel ur charmanta Leos synvinkel, men Percy, Annabeth och Hazel har nedgraderats till sidkaraktärer och berättar inte någon av bokens händelser ur sina perspektiv. Tyvärr gjorde denna avsaknad att mitt intresse inte fångades upp på samma sätt som tidigare. Därtill irriterades jag av att många av frågorna som väckts i deras berättarperspektiv i föregående delar lämnades obesvarade.
 
Precis som de tidigare böckerna i serien är Olympens blod actionpackad och spännande. Jag blev dock inte särskilt berörd. Den känslofyllda Dödens port väckte höga förvän- tningar som Olympens blod tyvärr inte lyckades uppnå. Den sista striden avklaras för enkelt och har alldeles för få konsekvenser. Jag hade hoppats på att serien skulle gå ut med ett ”bang!”, men det malplacerade och orealistiskt lyckliga slutet gav mig istället en antiklimatisk känsla.
 
Olympens blod är inte Riordans starkaste roman, men en väl fungerande avrundning på serien. Det som finns med i boken är lysande utfört, men på grund av det som saknas är jag inte helt tillfredsställd.
 

RSS 2.0