A Game of Thrones – Kampen om Järntronen, volym 2

Författare: George R. R. Martin, Daniel Abraham.
Illustratör: Tommy Patterson.
OriginaltitelA game of thrones: graphic novel, vol. 2.
SerieA song of ice and fire grafiska romaner #7–12.
Längd: 180 sidor.
Bokförlag: Apart.
 
Besök Westeros och möt Tyrion, Jon Snow, Arya, Ned, Cersei, Sansa, Bran och resten av rollfigurerna från den välkända serien. Men bli inte för fäst vid dem.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den grafiska romanversionen av A game of thrones baseras på originalboken av George R. R. Martin. Just den här volymen utgår från den andra fjärdedelen, och består på så sätt i grund och botten av samma berättelse. Skillnaden är just mediet. Den grafiska romanen är förenklad, på gott och ont. Vissa saker är lättare att förstå i den här återgivningen, vilket gör det till ett bra alternativ för personer som inte vill ta sig an de enorma böckerna. Samtidigt sker detta förstås på bekostnad av viss komplexitet, och några relativt viktiga händelser har plockats bort. Så om du gillar den här tolkningen av berättelsen beror helt på i vilket syfte som du läser den.
 
Jag tycker att den andra volymen av grafiska A game of thrones är bra. Illustrationerna är riktigt vackra, och jag gillar färgvalen och detaljrikedomen. Det måste ha tagit en evighet att rita allt detta! Det enda som jag störde mig på var att många ansikten är rätt lika varandra. Därför blandade jag ofta ihop de olika karaktärerna, och det gällde att läsa noggrant för att veta vem som var vem.
 
När det kommer till själva storyn så är den förstås bra. Game of thrones är game of thrones, trots allt. Jag upplevde också att den här volymen hade högre tempo än sin föregångare, vilket förstås är förståeligt eftersom den första delen tar upp bokens början och det inte är förrän nu som berättelsen börjar utvecklas.
 
Något som jag emellertid inte vet om det beror på mig eller boken, är att jag ofta började skumläsa sidorna. Jag upplevde inte alltid texten i pratbubblorna som intressanta, och många gånger framgick ändå vad som hände genom bilderna. Detta kan dock bero på att jag redan är så bekant med berättelsen att jag helt enkelt inte hade något behov av att läsa noggrant.
 
Allt som allt är den andra volymen av grafiska A game of thrones bra. Den passar läsare som vill ha ett enkelt substitut för böckerna, samt er som vill få ett nytt perspektiv på berättelsen. För tro mig, trots att berättelsen i grund och botten är densamma, så skiljer sig mycket åt från originalromanerna och tv-serien.
 

Love hurts 2

Författare: Kim W. Andersson.
SerieLove hurts #2.
Längd: 132 sidor.
Bokförlag: Kolik/Apart.
 
Vad gör du när du vunnit första pris i lotteriet, men bara vill rymma med tjejen i den enorma hundkostymen? Hur mördar du bäst folk som pratar på biografen och hur ska du lyckas göra dig av med den där jobbiga rymdhjälten, när han tillverkat tre kloner av sig själv?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Love hurts 2 är en samling med fristående, grafiska noveller som alla på något sätt kretsar kring en kärleksberättelse med brutalt slut. Novellerna är korta (oftast mellan två till tio sidor), gjorda i serietidningsstil och är tryckta i färg.
 
Novellerna i Love hurts 2 varierar rejält i sin underhållningsgrad. Det som kännetecknar dem är emellertid författarens sätt att leka med uttjatade klyschor genom rätt så absurda vändningar. Just dessa vändningar gör mig kluven. Å ena sidan är det extremt kreativt, en frisk fläkt mot allt som finns där ute. Och jag imponeras verkligen över Anderssons förmåga att få ihop allt. Samtidigt var detta inte riktigt min grej. Det blev lite för överdrivet, och ibland tog berättelserna så pass underliga vändningar att jag inte riktigt förstod syftet med det hela.
 
Summan av kardemumman kan man väl säga att Love hurts 2 är en speciell novellsamling, som kräver rätt typ av läsare för att verkligen engagera. Personligen är jag lite besviken.
 

Slaget om Salajak

Författare: Johan Theorin.
SerieKrönikan om Jarmaland #1.
Längd: 351 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
I fjällborgen Salajak vaknar hwitergardet och sträcker ut sina vingar efter den långa dvalan. De välkomnar de hundra krigarna som återvänder hem från människornas värld med färskt kött. Samtidigt rymmer bröderna Egg från sin gård för att ansluta sig till hären som ska stoppa hwiterna.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag visste ingenting om Slaget om Salajak innan jag gav mig in i läsningen. Frågan är om boken höll måttet? Njae… 
 
Innan jag går för hårt mot Slaget om Salajak,vill jag passa på att nämna att jag har varit stressad på sistone. Som ett resultat har jag varit relativt disträ när jag har läst, så mitt omdöme kan ha påverkats av att jag helt enkelt inte kunnat fokusera ordentligt. Med det sagt, upplevde jag inte att Slaget om Salajak grep tag i mig. Jag hade svårt att komma in i romanen, bland annat på grund av mängden namn som introduceras på samma gång. Jag fastnade inte för karaktärerna, och handlingen känns lite osammanhållen, som att Theorin trevar fram lite osäkert. Något jag gillar är däremot att kapitlen är korta: det gör att läsningen upplevs gå snabbare.
 
Som helhet gjorde Slaget om Salajak inget stort intryck på mig. Det är inte en dålig bok, men den stack helt enkelt inte ut tillräckligt.
 

Magikernas tid

Författare: Cressida Cowell.
Originaltitel: The wizards of once.
SerieMagikernas tid #1.
Längd: 391 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
Magikerpojken Xar har inte någon magi och skulle göra vad som helst för att få det. Krigarflickan Wish har något förbjudet i sin ägo, som hon gör vad som helst för att behålla. Deras familjer ligger i strid med varandra, men de tvingas samarbeta när de konfronteras med en mäktig varelse som sovit sedan tidernas begynnelse.
 
 
 
 
 
 
 
Jag hade höga förväntningar på Magikernas tid. Utan att riktigt veta något om boken, hade jag hajpat upp den för mig själv. Kanske till orimliga proportioner. För nu i efterhand kan jag inte undgå att känna mig lite besviken. Magikernas tid är långt ifrån en dålig roman… men den hade inte det där lilla extra som verkligen grep tag.
 
Det finns många bra saker med Magikernas tid. För det första tycker jag mycket om den lättsamma tonen. Sättet som boken är skriven på är fylld med humor, vilket både gör läsupplevelsen underhållande samtidigt som det gör att sidorna flyger förbi. Jag tycker också om den kreativitet som Cowell uppvisar. Till exempel har en av karaktärerna i boken en sked som husdjur. Tänk att komma på den idén, liksom! Just sådana, små detaljer bidrar till en alldeles magisk känsla. Utöver detta är dessutom illustrationerna underbara, och jag älskar den lite sarkastiska men ändå kvicka stilen de har.
 
Men trots allt detta fastnade jag alltså inte helhjärtat. Varför? För det första kändes berättelsen lite för enkel, på gränsen till barnslig. Handlingen är rätt förutsägbar och innehåller många klyschor, och världsuppbyggnaden är inte särskilt komplex. Men det som påverkade läsningen mest negativt för min del var karaktärerna. Det finns inget direkt fel med dem, men jag kände helt enkelt inte någon anknytning till dem. Jag började aldrig bry mig om det som hände med dem, kunde inte relatera till dem och på grund av distansen som fanns upplevde jag dem som… slätstrukna. Vidare upplever jag att Magikernas tid hade kunnat kortas ner något, då det finns en hel del utfyllnadsscener. Och hade det varit upp till mig hade jag valt att använda kursiv stil istället för versaler när det kommer till att betona ord och fraser. De stora bokstäverna kändes för skrikande, och blev i längden lite irriterande.
 
Som helhet är Magikernas tid en underhållande bok, men jag upplever att den passar bättre för en betydligt yngre målgrupp än vad jag tillhör. För mig som vuxen var det en småmysig läsupplevelse, men jag känner inte direkt att jag fick ut något av den.
 

The Call

Författare: Peadar O'Guilin.
SerieThe call #1.
Längd: 387 sidor.
 
Du vaknar ensam i ett hemskt land. Ett horn ljuder. Kallelsen har börjat. Sidhe är nära. De är de mest vackra men fruktansvärda personerna du någonsin har sett. Och de har sett dig. Nessa kommer att bli kallad snart. Ingen tror att hon har en chans att överleva. Men hon är inställd på att motbevisa dem. Skulle du överleva kallelsen?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag hade höga förväntningar på The call, men är mycket besviken. Så pass att jag inte kommer att plocka upp efterföljaren. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag fann läsningen antiklimatisk. Tempot är långsamt, handlingen kommer inte igång och karaktärerna är slätstrukna. Premissen låter grym, men boken som sådan är varken obehaglig eller särskilt spännande. Snarare tråkig.
 
Sen irriterade jag mig också på språket. Nomen växlar mellan tredje och första person, vilket gör det oklart vem det faktiskt är som skildrar händelserna: är det huvudpersonen som visar allt ur sin synvinkel eller någon annan som omtalar huvudpersonen i fråga? Det tog ofta lång tid att lista ut, vilket gjorde att mer energi lades på att knäcka språkkoden än att faktiskt hänga med i det som hände.
 
Allt som allt är jag missnöjd med The call. Det är inte direkt en dålig bok, men den föll mig helt enkelt inte i smaken. Jag fastnade varken för handling eller karaktärer, och kände aldrig det där beroendebetonande draget att plocka upp boken igen: det var snarare att jag tvingade mig till att avsluta den.
 

To kill a kingdom

Författare: Alexandra Christo.
Serie: Fristående.
Längd: 358 sidor.
 
Prinsessa Lira är en siren med sjutton prinshjärtan i sin samling. Men efter att ha tvingats döda en av sina egna, bestraffas hon genom att förvandla till människa. Om hon vill bli siren igen måste hon leverera prins Elians hjärta till Sjödrottningen innan vintersolståndet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
To kill a kingdom är en lite mörkare nytolkning av Den lilla sjöjungfrun, och den första boken som jag har läst om sjöjungfrur och sirener. Det var förvånansvärt intressant. Boken som helhet är väldigt atmosfärisk. Jag tycker om hur Christo har tolkat den välkända klassikern, och fast händelseförloppet gick att gissa långt i förväg var det intressant att ta del av berättelsen. Det var lätt att tycka om karaktärerna och det behagliga språket gjorde texten lätt att ta till sig.
 
Det är emellertid tydligt att To kill a kingdom är en debutroman. Det finns exempelvis stora brister när det kommer till världsuppbyggnad och stereotyper. Dessutom är actionscenerna lite halvdant utförda: de känns aldrig påtagligt farofyllda. Utöver det fokuserar en stor del av romanen på kärleksrelationen mellan Lira och Elian, men kemin mellan dem känns aldrig av. Det blir helt enkelt mycket romantik som inte är särskilt romantisk. Jag hade nog personligen tyckt mer om boken om romantiken lagts åt sidan helt och hållet.
 
Som helhet tycker jag att To kill a kingdom är en bra bok, men den nådde inte riktigt mina förväntningar. Alexandra Christo behöver arbeta en del på sitt skrivande, och träna på att få fram genuina känslor. Men allt som allt... en bra bok som sagt. Varken mer eller mindre.
 

Rebel Spring

Författare: Morgan Rhodes.
SerieFalling kingdoms #2.
Längd: 401 sidor.
 
Efter en blodig belägring har Auranos besegrats. De tre kungarikena förenas ovilligt under Mytica. Men magin gror fortfarande, och med den kommer en chans att inte bara regera över Mytica, utan hela världen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Rebel spring är en stark efterföljare till Falling kingdoms. Det är en karaktärsdriven bok som verkligen får läsaren att fastna. Morgan Rhodes är en oerhört begåvad författare, som gång på gång trollbinder mig med sitt behagliga språk. Hon har kritiserats för att skriva ”enkelt”, men hennes anspråkslöshet är något som jag uppskattar. Jag är trött på att författare som använder komplicerat språk och stora ord bara för att själva framstå som mer intelligenta, för i mina ögon får det snarare motsatt effekt. Rhodes så kallade ”enkla” språk blir en frisk fläkt. Det är okonstlat, rättfram och vackert.
 
Något annat som jag tycker om är karaktärerna. Det är sällan jag gillar en komplett karaktärsensemble, men här lyckas Rhodes skapa sympati och förståelse för dem alla, trots att de står på helt olika sidor i maktstriden. Som läsare är det svårt att veta vem man ska hejja på, för man vill att alla ska vinna och förlora på samma gång.
 
Jag upplever emellertid inte boken som lika stark som sin föregångare. Kanske beror det på att nyhetens behag är över, men Rebel spring känns mer händelselös och förutsägbar än Falling kingdoms. Jag blir också väldigt frustrerad över hela grejen med kärlek vid första ögonkastet. Flera gånger faller karaktärerna pladask för varandra, vilket känns oförklarligt och abrupt. Det är väldigt synd, för Rebel spring är en roman som hade kunnat klara sig helt utan någon som helst romans. Den värld och handling som Rhodes har byggt upp är tillräckligt stark att stå på egna ben, och det blir snarare att kärleksdramat sänker helheten.
 
Allt som allt utgör Rebel spring en stark fortsättning i en lovande serie. Boken är inte fri från brister, men den fängslade mig från början till slut.
 

Children of blood and bone: Solstenen

Författare: Tomi Adeyemi.
OriginaltitelChildren of blood and bone.
SerieLegacy of Orïsha #1.
Längd: 526 sidor.
Bokförlag: Lavender lit.
 
Zélie minns när Orïsha sjöd av magi. Men kungen utplånade folket som kunde kontrollera den, och tog ifrån Zélie både hennes mamma och hopp. Men nu kan hon slå tillbaka. Tillsammans med sin bror och prinsessan Amari ger hon sig ut för att återföra magin till Orïsha.
 
 
 
 
 
 
 
Det är inte troligt att ni har har undgått hajpen kring Children of blood and bone: Solstenen. Boken har i princip synts överallt på sociala medier, och fått stående ovationer från förhandsläsarna. Ofta är det något som får varningsklockorna att ringa hos mig: sällan är en bok så bra att näst intill ingen kommer med kritik. Det är snarare ett tecken på att boken är överskattad. Men i det här fallet ställer jag mig bakom alla som hyllat Children of blood and bone: Solstenen. Jag kan inte mycket mer än att säga: wow – vilken debut!
 
Children of blood and bone: Solstenen berättas ur tre olika karaktärers synvinklar: Zélie, Amara och Inan. Trots att karaktärernas berättelser är tätt anslutna, går var och en av dem på individuella, utvecklande resor genom boken, och det är oerhört spännande att läsa om dem alla tre. Det är sällsynt att jag fastnar för alla karaktärer i en bok, men här kunde jag inte undgå att förälska mig totalt. De är perfekta på så sätt att de har brister. De har rädslor och svagheter, men det är just det som gör dem mänskliga och trovärdiga. Den komplexiteten gör också boken oförutsägbar, då det ibland är svårt att avgöra var karaktärernas lojalitet verkligen ligger.
 
När jag började läsa boken hade jag lite svårt att komma in i berättelsen. Fantasyromaner introducerar alltid en helt ny värld för läsaren, men här behövde vi även lära känna ett helt nytt språk med annorlunda namn och termer. Det gjorde läsningen lite hackig först. Men det tog inte lång tid innan jag var helt uppslukad. De korta kapitlen gör tillsammans med Adeyemis livfulla språk att boken blir väldigt lätt att ta till sig. Trots bokens skräckinjagande storlek flög sidorna förbi. Det är något med läsningen som är nästintill magiskt: samhället, magisystemet, handlingen… allt är så välutvecklat att beroendet växte sig starkare hela tiden.
 
Children of blood and bone: Solstenen är årets hittills bästa bok. Det finns ingen tvekan om det. Jag satt med hjärtat i halsgropen nästan hela tiden, och var nära till antingen gråt eller skratt en stor del av läsningen. Och den cliffhangern..! Allt som allt rekommenderar jag boken till dig som gillar actionpackade fantasyromaner med inslag av både intriger och humor. Jag vill, nej måste, läsa fortsättningen.
 

Gökungen

Författare: Frances Hardinge.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Cuckoo song.
Längd: 428 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
När elvaåriga Tris vaknar upp efter en olycka vet hon att något är fel. Hon är omättligt hungrig, hennes syster verkar rädd för henne och hennes föräldrar viskar bakom stängda dörrar. Tris har svårt att minnas, och när hon ska läsa sin dagbok har någon rivit ut alla sidor.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag blev glatt överraskad av Gökungen. Faktum är att jag tycker riktigt mycket om den. Jag greps direkt tag av handlingen, och hölls fängslad av den gotiska, nästan kusliga atmosfären. Gökungen är mystisk och mörk, men samtidigt magisk – och jag kan inte undgå att förälska mig i den starka känslan som Hardinge förmedlar med sina ord.
 
Jag fastnade dessutom för karaktärerna, som är förvånansvärt komplexa. Relationen mellan Tris och Pen är riktigt intressant att läsa om, och de växer som individer båda två under läsningens gång. Det enda som jag har att kritisera gällande Gökungen är att tempot börjar sacka lite halvvägs igenom. Förövrigt var det en riktigt annorlunda och spännande bok.
 
Allt som allt är Gökungen riktigt bra. Jag rekommenderar romanen till dig som gillar stämningsfulla och mystiska läsningar.
 

Morrigan Crows magiska förbannelse

Författare: Jessica Townsend.
SerieNevermoor #1.
OriginaltitelThe trials of Morrigan Crow.
Längd: 346 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
Morrigan för otur med sig, och får skulden för allt som händer. Men det värsta är att hon kommer att dö på sin elfte födelsedag. I sista stund blir hon räddad av Jupiter North, som för henne till staden Nevermoor. Där ska hon tävla mot hundratals andra barn i farliga prövningar."
 
 
 
 
 
 
 
 
Morrigan Crows magiska förbannelse är en förvånansvärt stark debut. Jessica Townsend har verkligen lyckats. Språket är tilltalande, texten flyter på bra och världen känns genomtänkt. Fast delar påminner om Harry Potter har författaren gett romanen en unik prägel. Det hela känns kreativt sammansatt och som läsare blir man uppslukad av alltsammans.
 
Det här är en bok som passar såväl unga som vuxna. Den är mystisk, spännande och rent utav magisk. Jag tycker dessutom om oförutsägbarheten, och fastnar lite extra för de läckra testerna som Morrigan behöver klara för att komma in på skolan i Nevermoor. I min mening utklassar Morrigan Crows magiska förbannelse de flesta andra böckerna i sin genre. Jessica Townsend är bättre än Caleb Krisp. Bättre än Lemony Snicket. Bättre än Rick Riordan.
 
Som helhet är Morrigan Crows magiska förbannelse definitivt läsvärd. Jag ser mycket fram emot en fortsättning.
 

Lyras färd

Författare: Philip Pullman.
Serie: Boken om stoft #1.
OriginaltitelLa belle sauvage.
Längd: 494 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
Lyra är bara sex månader gammal, undangömd i ett nunnekloster, eftersökt av mörkare krafter. Pojken Malcolm blir en oväntad hjälte när han räddar Lyra och kämpar för att undkomma förföljare och vattenmassor.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lyras färd är den första delen i en ny trilogi som utspelar sig innan Den mörka material-serien, också känd som Guldkompassen. Här får vi följa två nya protagonister – Malcolm och Alice – som försöker föra en sex månader gammal Lyra till säkerhet.
 
Jag tycker oerhört mycket om Philip Pullmans sätt att skriva. Hans språk och beskrivningar är nästan poetiska, och den värld som han har byggt upp är rent utav magiskt. Det finns något mycket tilltalande med hela konceptet med daemoner, och som läsare satt jag fullständigt fascinerad av boken.
 
Lyras färd är emellertid långsam, och handlingen är lite slätstruken. Boken är dessutom väldigt dialogtung, och jag saknade välutvecklat innehåll som verkligen höll mig engagerad. Halvvägs igenom hade jag helt enkelt tappat intresset, vilket är synd eftersom jag annars älskar Pullmans berättelser. 
 
Som helhet är Lyras färd okej. Det är roligt att återvända till den värld som Pullman byggt upp, men berättelsen känns inte helt genomtänkt.
 

Hasselskogen

Författare: Melissa Albert.
Originaltitel: The hazel wood.
Serie: Hasselskogen #1.
Längd: 312 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
Alice och hennes mamma har alltid flackat runt. Men när mormorn dör ensam i sitt hus Hasselskogen blir tillvaron värre. Alices mamma bortrövas och den enda ledtråden är ett meddelande på en lapp som mormor efterlämnat, en lapp med orden: "Håll dig borta från Hasselskogen".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hasselskogen är en omtalad bok som inte riktigt föll mig i smaken. Det är inte en dålig roman, men den passar en väldigt specifik typ av läsare, som jag tyvärr inte tillhör.
 
Det jag tyckte om med Hasselskogen var atmosfären. Orden utstrålar en väldigt stark stämning som försänker läsaren i precis rätt känsla. Jag gillade också sagorna från Sagor från Hinsidan. Det är en bok med stor betydelse i romanen, och som karaktären Finch läser två berättelser från. Dessa berättelser var härligt mörka och riktigt spännande. Men de utgör bara två kapitel.
 
Men så finns förstås saker som jag inte tycker om med Hasselskogen. För det första är den för drömsk och metaforisk i min smak. Det hela gör berättelsen otydlig och rörig, och jag fick svårt att förstå vad som egentligen försiggick. Jag tycker mycket om mystik men när det blir obegripligt och konstigt på grund av att saker och ting inte förklaras ordentligt så tappar jag tålamodet. Därtill upplevde jag läsningen som väldigt långsam, och jag hade svårt att känna samband med karaktärerna.
 
Som helhet tror jag att du skulle tycka om Hasselskogen om du gillar Caraval, Alice i Underlandet eller andra romaner där en massa besynnerliga saker försiggår. Om du däremot vill förstå hur världen fungerar och ha en tydlig story, så passar den nog inte dig.
 

Fandom

Författare: Anna Day.
Originaltitel: The fandom.
Serie: Fristående.
Längd: 477 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"Violet och hennes vänner älskar Galgdansen och all fan-fiction som skrivits. De kan varenda replik utantill, och befinner sig äntligen på Comic-Con för att träffa skådespelarna. Men då plötsligt förflyttas de in i Galgdansen på riktigt. När de av misstag har ihjäl huvudpersonen, påbörjas ett skeende som de inte i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig."
 
 
 
 
 
 
Fandom har ett kreativt koncept som direkt gjorde mig intresserad. För hur många gånger har vi nördar inte drömt om att transporteras till en av världarna som vi älskar? Boken hade verkligen potential till att bli originell, men till min besvikelse föll den lite platt. Fandom är småspännande, men upprepande, underutvecklad och förutsägbar. 
 
Redan i början av läsningen anade jag att boken skulle bli utdragen. Fandom inleds nämligen med att Violet sammanfattar Galgdansen för sin klass, vilket känns tradigt med tanke på att resten av boken då blir en upprepning av det hon berättat. Sen tog det inte heller lång tid innan jag insåg att jag inte var ett fan av karaktärerna. Huvudpersonen är irriterande, och hennes rivalliknande relation med ”vännen” Alice är påfrestande att läsa om. De påstår att de är kompisar, men pratar illa om den andre när de får chansen och sabbar för varandra konstant – vilket gör det svårt för läsaren att avgöra vilken slags relation de har. I mina ögon är de allt annat än vänner. 
 
Som helhet är Fandom okej. Boken motsvarade inte riktigt mina förväntningar, men var ändå intressant att ta del utav.
 

The Language of Thorns

Författare: Leigh Bardugo.
SerieGrishaverse #0,5.
Längd: 284 sidor.
 
"Res till en värld med hemsökta byar, hungriga skogar, talande odjur och pepparkaksmonster. Där kan en ung sjöjungfrus röst tillkalla dödliga stormar och en flod tjäna en kärlekskrank pojke till ett fruktansvärt pris."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
The language of thorns är en samling noveller som utspelar sig i samma värld som Grisha-serien och Six of crows-böckerna. Boken består av sex korta berättelser som inspirerats av gamla myter och sagor. Till exempel får vi läsa historier som är löst baserade på Hans och Greta och Den lilla sjöjungfrun
 
Novellerna varierar i längd. Den längsta är uppemot åttio sidor, medan den kortaste knappt upptar tjugo. Samtliga berättelser håller en väldigt hög kvalitativ nivå, och präglas av originalitet. Mina favoriter är ”Ayama and the thorn wood”, ”The too-clever fox” och ”Little knife”, som jag tyckte hade intressanta utgångspunkter och slagkraftiga budskap. Minst tyckte jag om ”The soldier prince”.
 
Det är inte enbart novellernas kreativa koncept som fängslar. Leigh Bardugo har ett magiskt språk, med vackra meningsbyggnader och genomtänkte kompositioner. Bardugo vet verkligen hur ord ska hanteras, och leker lättvindigt med läsarens hjärtsträngar. Trots att varje novell är fristående och består av få sidor, dras man snabbt in och förälskar sig i karaktärerna. Därtill bidrar förstås de utsökta illustrationerna till bokens dragningskraft. På varje sida bildar illustrationer en ram runt texten, som växer och förändras allteftersom berättelsen utvecklas. Det blev en spänning i sig att se hur det byggdes upp, och jag såg hela tiden fram emot att bläddra för att se mer.
 
Som helhet är The language of thorns en riktigt bra novellsamling, som både passar sagoälskare och fans av Grisha-serien.
 

Caraval

Författare: Stephanie Garber.
OriginaltitelCaraval.
Serie: Caraval #1.
Längd: 420 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"Caraval är ett årligt uppträdande där åskådarna deltar i ett dödligt spel för att lista ut vad som är verkligt och vad som är fantasi. När Scarlett och hennes syster blir inbjudna, tar de sig till spelet. Men så fort de stiger i land kidnappas Tella, och Scarlett måste hitta sin syster innan spelet är över och Tella försvinner för alltid."
 
 
 
 
 
 
 
Caraval är en spännande roman. Den stämningsfulla miljön och det drömska språket bygger upp en sagolik atmosfär. Dessutom är konceptet riktigt intressant, och jag fascinerades av spelets alla egenheter. Exempelvis kan varor betalas med sanningar, vilket jag tyckte var en läcker idé. Men trots att jag njöt av läsningen och satt fängslad nästan hela tiden, tycker jag att Caraval är aningen överskattad.
 
Anledningarna till att jag inte förälskade mig var:
  • Romantiken är onödig. Alla ungdomsböcker behöver inte innehålla kärleksdrama, och här tyckte jag att den aspekten var rätt onödig.
  • Boken har ojämnt tempo och förlorar fart i mitten.
  • Innehållet upprepas ibland, och vissa saker berättas gång på gång istället för att visas.
  • Världsuppbyggnad saknas. Läsaren vet lite om hur samhället ser ut och hur magin fungerar, vilket gör att den känns allsmäktig.
Som helhet tycker jag om Caraval. Faktum är att det är en av de bättre böckerna som jag har läst den här månaden. Men jag tycker inte riktigt att den är så häpnadsväckande som många gett sken av. En intressant läsning, helt klart! Definitivt värd att läsas. Men det är inte ett mästerverk.
 

Falling kingdoms

Författare: Morgan Rhodes.
SerieFalling kingdoms #1.
Längd: 412 sidor.
 
"Härskarna i de tre kungarikerna strider om makten. Fyra nyckelpersoner upptäcker att deras liv är sammanflätade, och dras in i en värld av svek, mord, hemliga allianser och oförutsedd kärlek. Det enda som är säkert är att kungariken kommer att falla."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På grund av att jag ofta blir besviken av omtalade böcker, har jag med flit undvikit att plocka upp Falling kingdoms. Men nu var det dags, och åh vad jag är glad över att jag äntligen läste den! Redan från första sidan gillade jag den skarpt.
 
Falling kingdoms är en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig om kvällarna, och som jag gick och tänkte på konstant under dagarna. Det var länge sedan en bok fick mig att känna så. Det jag fastnade för var bland annat språket, som är enkelt utan att bli nedlåtande. Jag tyckte faktiskt att det var skönt att Rhodes uttryckte sig så anspråkslöst, mest för att den här genren kan bli relativt krävande med nya världar, magisystem och liknande. Här gav språkets enkelhet stöd till att förstå alltsammans, och fast det fanns mycket nytt att ta in blev Falling kingdoms aldrig tung.
 
Världen är inte särskilt unik. Exempelvis känns magisystemet med de fyra elementens kraft igen från många andra romaner. Men jag tilltalades ändå av Rhodes sätt att bygga upp alltihop. Jag gillade också att magin närvarade utan att ta överhanden: mer fokus låg på karaktärsutveckling, politiska intriger och action. Ett annat stort plus är bokens längd. Ofta har fantasyromaner långa transportsträckor som drar ut berättelsen, men Falling kingdoms är kort, har högt tempo och blir aldrig tråkig. Spänningen är alltid närvarande, och boken har flera vändningar som jag inte hade väntat mig.
 
Karaktärerna var dessutom oväntat lätta att fastna för. Falling kingdoms har fyra protagonister men berättas ur sju eller åtta olika synvinklar. Jag brukar ha svårt för romaner med många berättarperspektiv, men tack vare karaktärernas utmärkande personligheter fungerade det bra här. Det var lätt att skilja berättarrösterna från varandra, och multiperspektivet underlättade att förstå allas motiv. Om boken bara hade berättas ur en synvinkel skulle karaktärerna lätt ha delats upp i ”goda” och ”onda” eftersom de är varandras fiender. Men nu får vi ta del av allas livsstilar och tankesätt, vilket gör att läsaren oundvikligen sympatiserar med dem alla.
 
Falling kingdoms är en riktigt lovande start på serien, och jag ser fram emot att läsa vidare.
 

Livsblod

Författare: Gena Showalter.
OriginaltitelLifeblood.
SerieEverlife #2.
Längd: 443 sidor.
Bokförlag: HarperCollinsNordic.
 
"Innan Tenley dog hann hon göra sitt val. Nu vet hon att hon ska tillbringa eviglivet i Troika. Men den nya tillvaron börjar inte som hon tänkt sig. Tenley har en ovanlig förmåga, och på grund av den vill fienderna i Myriad röja henne ur vägen."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nej. Nope. Nix. Den här serien är inte något för mig. Timglaset var en av förra årets besvikelser, och det är med tungt hjärta jag skriver att Livsblod är ännu sämre. Jag hade verkligen hoppats att serien skulle rycka upp sig, men ärligt talat satt jag uttråkad under nästan hela läsningen.
 
Av någon anledning har jag svårt för Gena Showalter. Jag har läst nästan tio böcker av henne, men inte fastnat för någon av dem. Det är något med hennes sätt att skriva. Det känns så slätstruket, med enkelt språk, många klyschor, ytliga handlingar och livlösa karaktärer. Ofta har Showalter en riktigt intressant historia att berätta, men genomförandet sitter helt enkelt inte. Hennes böcker är känslolösa ord på papper snarare än en upplevelse.
 
Som helhet var Livsblod inte en roman i min smak. Berättelsen saknar driv och karaktärerna känns inte särskilt trovärdiga. Därtill gör Showalter inte särskilt stort intryck med sina ord, och jag upplever helheten som… billig. Jag kommer sannolikt läsa den sista delen i serien för att få ett avslut, men efter att ha ogillat de två första böckerna är förväntningarna låga.
 

Midnattsstjärnan

Författare: Marie Lu.
OriginaltitelThe midnight star.
Serie: Den unga eliten #3.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Adelina har fått nog av att lida. Hon har vänt ryggen åt de som förrått henne och hennes grymhet har vuxit. Mörkret inom henne börjar svämma över, och det hotar nu att förstöra allt hon uppnått."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Midnattsstjärnan gör mig riktigt kluven. Å ena sidan är det en riktigt bra bok. Samtidigt gav den inte alls det jag förväntade mig; det jag ville ha.
 
Låt oss ta det från början. Midnattsstjärnan var årets mest efterlängtade roman för mig. Jag är helt hopplöst förälskad i Den unga eliten-serien och har suttit som på nålar efter den avslutande delen. Och den börjar fenomenalt. Jag älskar den påtryckande stämningen, Marie Lus gripande språk och den underbart antagonistiska huvudkaraktären. Och spänningen… wow!
 
Men halvvägs igenom tar boken en vändning som jag inte tycker om. En ny slags magi introduceras, och den platsar inte i seriens kontext. Plötsligt kändes allt malplacerat och konstigt. Läsningen blev tradig och den mäktiga känslan ersattes av enfaldighet. Det kändes knappt som att jag läste samma bok längre. Och just det här gör att jag känner mig besviken. 
 
Allt som allt är Midnattsstjärnan en bra bok – riktigt bra till och med. Marie Lu är en av mina favoritförfattare och hon visar återigen upp sin otvivelaktiga talang. Men jag hade förväntat mig mer.
 

The Demon King

Författare: Cinda Williams Chima.
Serie: Seven realms #1.
Längd: 506 sidor.
 
"Han Alister har ett tufft liv. Men allt blir värre när han stjäl en amulett från trollkarlen Bayar. Det visar sig att amuletten en gång ägdes av demonkungen, som nästan förstörde världen för ett millennium sedan. Bayar kommer göra allt i sin makt för att återta den."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter kaskaderna av lovord som kastats över boken, ville verkligen förälska mig i The demon king. Men jag fastnade inte alls som jag hoppats på. Tempot är långsamt och det känns som att jag har tagit del av handlingen förut. Och fast magisystemet och världsuppbyggnaden är intressant, upplever jag dem inte som originella.
 
The demon king är en roman som i grund och botten är bra, men som saknar det där lilla extra som får den att sticka ut. Jag kände ingen riktig konflikt eller verklig känsla, och Chima fick mig helt enkelt inte att bry mig. Dessutom finns många karaktärer och namn att hålla koll på redan från första början, och jag hade svårt att särskilja dem från varandra.
 
Allt som allt är The demon king i mitt tycke inte mer än okej. Hur mycket jag än ville, kunde jag inte riktigt fastna.
 

Nordiska myter

Författare: Neil Gaiman.
Originaltitel: Norse mythology.
Serie: Fristående.
Längd: 235 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Läs om hur Lokes tre barn stals från jättarnas rike, varför Oden offrade sitt öga i Mimers brunn, hur Iduns äpplen återfördes till Asgård och många fler äventyr från den nordiska asatron som tar sin början med Yggdrasil och slutar med Ragnarök."
 
 
 
 
 
 
 
Nordiska myter är en samling noveller, där varje kapitel återberättar en berättelse ur den nordiska mytologin. Det är en förvånansvärt lärorik bok. Jag känner igen mycket från historielektionerna på gymnasiet, men många av berättelserna var för mig helt okända. Eftersom jag tycker att mytologi är fascinerande gillade jag det informativa upplägget, och efter läsningen kunde jag inte undgå att känna mig lite mer lärd.
 
Men trots att myterna återberättas på ett intressant sätt hade jag svårt att fastna. Det är många karaktärer att hålla koll på, och vi lär känna dem på en relativt ytlig nivå. Dessutom känns berättelserna mest efterapande – jag saknar en kreativ och personlig prägel på dem. På något sätt känns det som att jag förväntade mig mer utav boken, vilket ledde till att den lämnade mig lite besviken då något saknades.
 
Nordiska myter är i sin helhet okej. Jag tror att personer som inte är särskilt insatta i nordisk mytologi uppskattar den mer, då allt är nytt och boken inte får samma ”tillbaka till skolan”-känsla.
 

RSS 2.0