Gökungen

Författare: Frances Hardinge.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Cuckoo song.
Längd: 428 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
När elvaåriga Tris vaknar upp efter en olycka vet hon att något är fel. Hon är omättligt hungrig, hennes syster verkar rädd för henne och hennes föräldrar viskar bakom stängda dörrar. Tris har svårt att minnas, och när hon ska läsa sin dagbok har någon rivit ut alla sidor.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag blev glatt överraskad av Gökungen. Faktum är att jag tycker riktigt mycket om den. Jag greps direkt tag av handlingen, och hölls fängslad av den gotiska, nästan kusliga atmosfären. Gökungen är mystisk och mörk, men samtidigt magisk – och jag kan inte undgå att förälska mig i den starka känslan som Hardinge förmedlar med sina ord.
 
Jag fastnade dessutom för karaktärerna, som är förvånansvärt komplexa. Relationen mellan Tris och Pen är riktigt intressant att läsa om, och de växer som individer båda två under läsningens gång. Det enda som jag har att kritisera gällande Gökungen är att tempot börjar sacka lite halvvägs igenom. Förövrigt var det en riktigt annorlunda och spännande bok.
 
Allt som allt är Gökungen riktigt bra. Jag rekommenderar romanen till dig som gillar stämningsfulla och mystiska läsningar.
 

Morrigan Crows magiska förbannelse

Författare: Jessica Townsend.
SerieNevermoor #1.
OriginaltitelThe trials of Morrigan Crow.
Längd: 346 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
Morrigan för otur med sig, och får skulden för allt som händer. Men det värsta är att hon kommer att dö på sin elfte födelsedag. I sista stund blir hon räddad av Jupiter North, som för henne till staden Nevermoor. Där ska hon tävla mot hundratals andra barn i farliga prövningar."
 
 
 
 
 
 
 
 
Morrigan Crows magiska förbannelse är en förvånansvärt stark debut. Jessica Townsend har verkligen lyckats. Språket är tilltalande, texten flyter på bra och världen känns genomtänkt. Fast delar påminner om Harry Potter har författaren gett romanen en unik prägel. Det hela känns kreativt sammansatt och som läsare blir man uppslukad av alltsammans.
 
Det här är en bok som passar såväl unga som vuxna. Den är mystisk, spännande och rent utav magisk. Jag tycker dessutom om oförutsägbarheten, och fastnar lite extra för de läckra testerna som Morrigan behöver klara för att komma in på skolan i Nevermoor. I min mening utklassar Morrigan Crows magiska förbannelse de flesta andra böckerna i sin genre. Jessica Townsend är bättre än Caleb Krisp. Bättre än Lemony Snicket. Bättre än Rick Riordan.
 
Som helhet är Morrigan Crows magiska förbannelse definitivt läsvärd. Jag ser mycket fram emot en fortsättning.
 

Lyras färd

Författare: Philip Pullman.
Serie: Boken om stoft #1.
OriginaltitelLa belle sauvage.
Längd: 494 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
Lyra är bara sex månader gammal, undangömd i ett nunnekloster, eftersökt av mörkare krafter. Pojken Malcolm blir en oväntad hjälte när han räddar Lyra och kämpar för att undkomma förföljare och vattenmassor.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lyras färd är den första delen i en ny trilogi som utspelar sig innan Den mörka material-serien, också känd som Guldkompassen. Här får vi följa två nya protagonister – Malcolm och Alice – som försöker föra en sex månader gammal Lyra till säkerhet.
 
Jag tycker oerhört mycket om Philip Pullmans sätt att skriva. Hans språk och beskrivningar är nästan poetiska, och den värld som han har byggt upp är rent utav magiskt. Det finns något mycket tilltalande med hela konceptet med daemoner, och som läsare satt jag fullständigt fascinerad av boken.
 
Lyras färd är emellertid långsam, och handlingen är lite slätstruken. Boken är dessutom väldigt dialogtung, och jag saknade välutvecklat innehåll som verkligen höll mig engagerad. Halvvägs igenom hade jag helt enkelt tappat intresset, vilket är synd eftersom jag annars älskar Pullmans berättelser. 
 
Som helhet är Lyras färd okej. Det är roligt att återvända till den värld som Pullman byggt upp, men berättelsen känns inte helt genomtänkt.
 

Hasselskogen

Författare: Melissa Albert.
Originaltitel: The hazel wood.
Serie: Hasselskogen #1.
Längd: 312 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
Alice och hennes mamma har alltid flackat runt. Men när mormorn dör ensam i sitt hus Hasselskogen blir tillvaron värre. Alices mamma bortrövas och den enda ledtråden är ett meddelande på en lapp som mormor efterlämnat, en lapp med orden: "Håll dig borta från Hasselskogen".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hasselskogen är en omtalad bok som inte riktigt föll mig i smaken. Det är inte en dålig roman, men den passar en väldigt specifik typ av läsare, som jag tyvärr inte tillhör.
 
Det jag tyckte om med Hasselskogen var atmosfären. Orden utstrålar en väldigt stark stämning som försänker läsaren i precis rätt känsla. Jag gillade också sagorna från Sagor från Hinsidan. Det är en bok med stor betydelse i romanen, och som karaktären Finch läser två berättelser från. Dessa berättelser var härligt mörka och riktigt spännande. Men de utgör bara två kapitel.
 
Men så finns förstås saker som jag inte tycker om med Hasselskogen. För det första är den för drömsk och metaforisk i min smak. Det hela gör berättelsen otydlig och rörig, och jag fick svårt att förstå vad som egentligen försiggick. Jag tycker mycket om mystik men när det blir obegripligt och konstigt på grund av att saker och ting inte förklaras ordentligt så tappar jag tålamodet. Därtill upplevde jag läsningen som väldigt långsam, och jag hade svårt att känna samband med karaktärerna.
 
Som helhet tror jag att du skulle tycka om Hasselskogen om du gillar Caraval, Alice i Underlandet eller andra romaner där en massa besynnerliga saker försiggår. Om du däremot vill förstå hur världen fungerar och ha en tydlig story, så passar den nog inte dig.
 

Fandom

Författare: Anna Day.
Originaltitel: The fandom.
Serie: Fristående.
Längd: 477 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"Violet och hennes vänner älskar Galgdansen och all fan-fiction som skrivits. De kan varenda replik utantill, och befinner sig äntligen på Comic-Con för att träffa skådespelarna. Men då plötsligt förflyttas de in i Galgdansen på riktigt. När de av misstag har ihjäl huvudpersonen, påbörjas ett skeende som de inte i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig."
 
 
 
 
 
 
Fandom har ett kreativt koncept som direkt gjorde mig intresserad. För hur många gånger har vi nördar inte drömt om att transporteras till en av världarna som vi älskar? Boken hade verkligen potential till att bli originell, men till min besvikelse föll den lite platt. Fandom är småspännande, men upprepande, underutvecklad och förutsägbar. 
 
Redan i början av läsningen anade jag att boken skulle bli utdragen. Fandom inleds nämligen med att Violet sammanfattar Galgdansen för sin klass, vilket känns tradigt med tanke på att resten av boken då blir en upprepning av det hon berättat. Sen tog det inte heller lång tid innan jag insåg att jag inte var ett fan av karaktärerna. Huvudpersonen är irriterande, och hennes rivalliknande relation med ”vännen” Alice är påfrestande att läsa om. De påstår att de är kompisar, men pratar illa om den andre när de får chansen och sabbar för varandra konstant – vilket gör det svårt för läsaren att avgöra vilken slags relation de har. I mina ögon är de allt annat än vänner. 
 
Som helhet är Fandom okej. Boken motsvarade inte riktigt mina förväntningar, men var ändå intressant att ta del utav.
 

The Language of Thorns

Författare: Leigh Bardugo.
SerieGrishaverse #0,5.
Längd: 284 sidor.
 
"Res till en värld med hemsökta byar, hungriga skogar, talande odjur och pepparkaksmonster. Där kan en ung sjöjungfrus röst tillkalla dödliga stormar och en flod tjäna en kärlekskrank pojke till ett fruktansvärt pris."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
The language of thorns är en samling noveller som utspelar sig i samma värld som Grisha-serien och Six of crows-böckerna. Boken består av sex korta berättelser som inspirerats av gamla myter och sagor. Till exempel får vi läsa historier som är löst baserade på Hans och Greta och Den lilla sjöjungfrun
 
Novellerna varierar i längd. Den längsta är uppemot åttio sidor, medan den kortaste knappt upptar tjugo. Samtliga berättelser håller en väldigt hög kvalitativ nivå, och präglas av originalitet. Mina favoriter är ”Ayama and the thorn wood”, ”The too-clever fox” och ”Little knife”, som jag tyckte hade intressanta utgångspunkter och slagkraftiga budskap. Minst tyckte jag om ”The soldier prince”.
 
Det är inte enbart novellernas kreativa koncept som fängslar. Leigh Bardugo har ett magiskt språk, med vackra meningsbyggnader och genomtänkte kompositioner. Bardugo vet verkligen hur ord ska hanteras, och leker lättvindigt med läsarens hjärtsträngar. Trots att varje novell är fristående och består av få sidor, dras man snabbt in och förälskar sig i karaktärerna. Därtill bidrar förstås de utsökta illustrationerna till bokens dragningskraft. På varje sida bildar illustrationer en ram runt texten, som växer och förändras allteftersom berättelsen utvecklas. Det blev en spänning i sig att se hur det byggdes upp, och jag såg hela tiden fram emot att bläddra för att se mer.
 
Som helhet är The language of thorns en riktigt bra novellsamling, som både passar sagoälskare och fans av Grisha-serien.
 

Caraval

Författare: Stephanie Garber.
OriginaltitelCaraval.
Serie: Caraval #1.
Längd: 420 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"Caraval är ett årligt uppträdande där åskådarna deltar i ett dödligt spel för att lista ut vad som är verkligt och vad som är fantasi. När Scarlett och hennes syster blir inbjudna, tar de sig till spelet. Men så fort de stiger i land kidnappas Tella, och Scarlett måste hitta sin syster innan spelet är över och Tella försvinner för alltid."
 
 
 
 
 
 
 
Caraval är en spännande roman. Den stämningsfulla miljön och det drömska språket bygger upp en sagolik atmosfär. Dessutom är konceptet riktigt intressant, och jag fascinerades av spelets alla egenheter. Exempelvis kan varor betalas med sanningar, vilket jag tyckte var en läcker idé. Men trots att jag njöt av läsningen och satt fängslad nästan hela tiden, tycker jag att Caraval är aningen överskattad.
 
Anledningarna till att jag inte förälskade mig var:
  • Romantiken är onödig. Alla ungdomsböcker behöver inte innehålla kärleksdrama, och här tyckte jag att den aspekten var rätt onödig.
  • Boken har ojämnt tempo och förlorar fart i mitten.
  • Innehållet upprepas ibland, och vissa saker berättas gång på gång istället för att visas.
  • Världsuppbyggnad saknas. Läsaren vet lite om hur samhället ser ut och hur magin fungerar, vilket gör att den känns allsmäktig.
Som helhet tycker jag om Caraval. Faktum är att det är en av de bättre böckerna som jag har läst den här månaden. Men jag tycker inte riktigt att den är så häpnadsväckande som många gett sken av. En intressant läsning, helt klart! Definitivt värd att läsas. Men det är inte ett mästerverk.
 

Falling kingdoms

Författare: Morgan Rhodes.
SerieFalling kingdoms #1.
Längd: 412 sidor.
 
"Härskarna i de tre kungarikerna strider om makten. Fyra nyckelpersoner upptäcker att deras liv är sammanflätade, och dras in i en värld av svek, mord, hemliga allianser och oförutsedd kärlek. Det enda som är säkert är att kungariken kommer att falla."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På grund av att jag ofta blir besviken av omtalade böcker, har jag med flit undvikit att plocka upp Falling kingdoms. Men nu var det dags, och åh vad jag är glad över att jag äntligen läste den! Redan från första sidan gillade jag den skarpt.
 
Falling kingdoms är en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig om kvällarna, och som jag gick och tänkte på konstant under dagarna. Det var länge sedan en bok fick mig att känna så. Det jag fastnade för var bland annat språket, som är enkelt utan att bli nedlåtande. Jag tyckte faktiskt att det var skönt att Rhodes uttryckte sig så anspråkslöst, mest för att den här genren kan bli relativt krävande med nya världar, magisystem och liknande. Här gav språkets enkelhet stöd till att förstå alltsammans, och fast det fanns mycket nytt att ta in blev Falling kingdoms aldrig tung.
 
Världen är inte särskilt unik. Exempelvis känns magisystemet med de fyra elementens kraft igen från många andra romaner. Men jag tilltalades ändå av Rhodes sätt att bygga upp alltihop. Jag gillade också att magin närvarade utan att ta överhanden: mer fokus låg på karaktärsutveckling, politiska intriger och action. Ett annat stort plus är bokens längd. Ofta har fantasyromaner långa transportsträckor som drar ut berättelsen, men Falling kingdoms är kort, har högt tempo och blir aldrig tråkig. Spänningen är alltid närvarande, och boken har flera vändningar som jag inte hade väntat mig.
 
Karaktärerna var dessutom oväntat lätta att fastna för. Falling kingdoms har fyra protagonister men berättas ur sju eller åtta olika synvinklar. Jag brukar ha svårt för romaner med många berättarperspektiv, men tack vare karaktärernas utmärkande personligheter fungerade det bra här. Det var lätt att skilja berättarrösterna från varandra, och multiperspektivet underlättade att förstå allas motiv. Om boken bara hade berättas ur en synvinkel skulle karaktärerna lätt ha delats upp i ”goda” och ”onda” eftersom de är varandras fiender. Men nu får vi ta del av allas livsstilar och tankesätt, vilket gör att läsaren oundvikligen sympatiserar med dem alla.
 
Falling kingdoms är en riktigt lovande start på serien, och jag ser fram emot att läsa vidare.
 

Livsblod

Författare: Gena Showalter.
OriginaltitelLifeblood.
SerieEverlife #2.
Längd: 443 sidor.
Bokförlag: HarperCollinsNordic.
 
"Innan Tenley dog hann hon göra sitt val. Nu vet hon att hon ska tillbringa eviglivet i Troika. Men den nya tillvaron börjar inte som hon tänkt sig. Tenley har en ovanlig förmåga, och på grund av den vill fienderna i Myriad röja henne ur vägen."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nej. Nope. Nix. Den här serien är inte något för mig. Timglaset var en av förra årets besvikelser, och det är med tungt hjärta jag skriver att Livsblod är ännu sämre. Jag hade verkligen hoppats att serien skulle rycka upp sig, men ärligt talat satt jag uttråkad under nästan hela läsningen.
 
Av någon anledning har jag svårt för Gena Showalter. Jag har läst nästan tio böcker av henne, men inte fastnat för någon av dem. Det är något med hennes sätt att skriva. Det känns så slätstruket, med enkelt språk, många klyschor, ytliga handlingar och livlösa karaktärer. Ofta har Showalter en riktigt intressant historia att berätta, men genomförandet sitter helt enkelt inte. Hennes böcker är känslolösa ord på papper snarare än en upplevelse.
 
Som helhet var Livsblod inte en roman i min smak. Berättelsen saknar driv och karaktärerna känns inte särskilt trovärdiga. Därtill gör Showalter inte särskilt stort intryck med sina ord, och jag upplever helheten som… billig. Jag kommer sannolikt läsa den sista delen i serien för att få ett avslut, men efter att ha ogillat de två första böckerna är förväntningarna låga.
 

Midnattsstjärnan

Författare: Marie Lu.
OriginaltitelThe midnight star.
Serie: Den unga eliten #3.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Adelina har fått nog av att lida. Hon har vänt ryggen åt de som förrått henne och hennes grymhet har vuxit. Mörkret inom henne börjar svämma över, och det hotar nu att förstöra allt hon uppnått."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Midnattsstjärnan gör mig riktigt kluven. Å ena sidan är det en riktigt bra bok. Samtidigt gav den inte alls det jag förväntade mig; det jag ville ha.
 
Låt oss ta det från början. Midnattsstjärnan var årets mest efterlängtade roman för mig. Jag är helt hopplöst förälskad i Den unga eliten-serien och har suttit som på nålar efter den avslutande delen. Och den börjar fenomenalt. Jag älskar den påtryckande stämningen, Marie Lus gripande språk och den underbart antagonistiska huvudkaraktären. Och spänningen… wow!
 
Men halvvägs igenom tar boken en vändning som jag inte tycker om. En ny slags magi introduceras, och den platsar inte i seriens kontext. Plötsligt kändes allt malplacerat och konstigt. Läsningen blev tradig och den mäktiga känslan ersattes av enfaldighet. Det kändes knappt som att jag läste samma bok längre. Och just det här gör att jag känner mig besviken. 
 
Allt som allt är Midnattsstjärnan en bra bok – riktigt bra till och med. Marie Lu är en av mina favoritförfattare och hon visar återigen upp sin otvivelaktiga talang. Men jag hade förväntat mig mer.
 

The Demon King

Författare: Cinda Williams Chima.
Serie: Seven realms #1.
Längd: 506 sidor.
 
"Han Alister har ett tufft liv. Men allt blir värre när han stjäl en amulett från trollkarlen Bayar. Det visar sig att amuletten en gång ägdes av demonkungen, som nästan förstörde världen för ett millennium sedan. Bayar kommer göra allt i sin makt för att återta den."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter kaskaderna av lovord som kastats över boken, ville verkligen förälska mig i The demon king. Men jag fastnade inte alls som jag hoppats på. Tempot är långsamt och det känns som att jag har tagit del av handlingen förut. Och fast magisystemet och världsuppbyggnaden är intressant, upplever jag dem inte som originella.
 
The demon king är en roman som i grund och botten är bra, men som saknar det där lilla extra som får den att sticka ut. Jag kände ingen riktig konflikt eller verklig känsla, och Chima fick mig helt enkelt inte att bry mig. Dessutom finns många karaktärer och namn att hålla koll på redan från första början, och jag hade svårt att särskilja dem från varandra.
 
Allt som allt är The demon king i mitt tycke inte mer än okej. Hur mycket jag än ville, kunde jag inte riktigt fastna.
 

Nordiska myter

Författare: Neil Gaiman.
Originaltitel: Norse mythology.
Serie: Fristående.
Längd: 235 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Läs om hur Lokes tre barn stals från jättarnas rike, varför Oden offrade sitt öga i Mimers brunn, hur Iduns äpplen återfördes till Asgård och många fler äventyr från den nordiska asatron som tar sin början med Yggdrasil och slutar med Ragnarök."
 
 
 
 
 
 
 
Nordiska myter är en samling noveller, där varje kapitel återberättar en berättelse ur den nordiska mytologin. Det är en förvånansvärt lärorik bok. Jag känner igen mycket från historielektionerna på gymnasiet, men många av berättelserna var för mig helt okända. Eftersom jag tycker att mytologi är fascinerande gillade jag det informativa upplägget, och efter läsningen kunde jag inte undgå att känna mig lite mer lärd.
 
Men trots att myterna återberättas på ett intressant sätt hade jag svårt att fastna. Det är många karaktärer att hålla koll på, och vi lär känna dem på en relativt ytlig nivå. Dessutom känns berättelserna mest efterapande – jag saknar en kreativ och personlig prägel på dem. På något sätt känns det som att jag förväntade mig mer utav boken, vilket ledde till att den lämnade mig lite besviken då något saknades.
 
Nordiska myter är i sin helhet okej. Jag tror att personer som inte är särskilt insatta i nordisk mytologi uppskattar den mer, då allt är nytt och boken inte får samma ”tillbaka till skolan”-känsla.
 

Kungens fånge

Författare: Victoria Aveyard.
Originaltitel: King's cage.
Serie: Röd drottning #3.
Längd: 512 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Mare är fånge, maktlös utan sin blixtförmåga. Hon lever på nåder av den förrädiska man hon en gång älskade: kung Maven. Samtidigt förbereder sig Mares gäng av blandblodiga för krig."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kungens fånge är betydligt bättre än föregångaren, Glassvärdet. Den har fler intriger, starkare atmosfär och intressantare karaktärer (dvs. mer fokus på Maven). Överlag är det faktiskt en rätt spännande bok, som får mig att se fram emot seriens avslutande del.
 
Emellertid är tempot långsamt, och boken hade kunnat kortas ner en hel del. Transportsträckorna är långa, och ofta känns det som mycket prat men ingen verkstad. Därtill är många av karaktärerna platta. Jag är inte ens särskilt förtjust i Mare, då hon inte känns som en verklig person.
 
Allt som allt är Kungens fånge bra. Den har många brister, men lyckades ändå engagera mig och göra mig nyfiken på fortsättningen.
 

Harry Potter och fången från Azkaban (illustrerad)

Författare: J.K. Rowling.
Originaltitel: The prisoner of Azkaban.
Serie: Harry Potter #3.
Längd: 326 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Harry Potter rymmer hemifrån och förväntar sig stora problem, men ministeriet har större saker att ta itu med – Sirius Black, en ökänd massmördare, har rymt från fängelset. Han är ute efter Harry, som under sitt tredje år på Hogwarts följs av förebud om död."
 
 
 
 
Den illustrerade utgåvan av Harry Potter och fången från Azkaban är magnifik. Det är inte ofta som jag tar del av en bok med så mycket hjärta att jag ler som ett fån medan jag läser. Den är intelligent skriven med kreativt uppbyggd värld, skarpa dialoger och tankeväckande metaforer. Dessutom är Harry, Ron, Hermione och alla de andra karaktärerna bland de charmigaste som jag har läst om. De fick mig att skratta otaliga gånger, och inspirerar med hjärtevärmande lojalitet.
 
Bokens illustrationer är makalösa. Varje uppslag bemöter läsaren med en kaskad av färger som gör omedelbart intryck. De vackra och detaljrika bilderna får läsaren att stanna till och utforska sidorna, och gör boken om möjligt mer stämningsfull. Det finns bara ett sätt att beskriva illustrationerna på: de är helt magiska.
 
Den enda svagheten som jag noterat rör inte själva berättelsen, utan formatet. De illustrerade utgåvorna är nämligen stora och tunga, vilket gör dem otympliga och svåra att läsa. Sen är jag personligen inte särskilt förtjust i spaltformaterad text, men det är en smaksak.
 
I sin helhet förtrollar den illustrerade utgåvan av Harry Potter och fången från Azkaban både med sitt yttre och sitt inre. Det är en spännande och påkostad roman som borde finna ett hem i varje läsares hylla.
 

A darker shade of magic

Författare: Victoria Schwab.
Serie: Shades of magic #1.
Längd: 398 sidor.
 
"Gråa London saknar magi. Röda London frodas, och Vita Lodon faller långsamt sönder. En gång i tiden fanns även Svarta Lodon, men om det talar inte längre någon. Kell är en av de sista magikerna som kan resa mellan världarna. När han snubblar över en förbjuden token från Svarta London måste han tillsammans med människan Lila rädda alla världar."
 
 
 
 
 
 
A darker shade of magic är en spännande roman. Den har fängslande koncept, läckert magisystem och karaktärer som är enkla att fastna för. Deras brister och arrogans gör dem till trovärdiga och komplexa individer, vilket både är intressantare att följa och lättare att relatera till än om de hade varit helt ”perfekta”. På något sätt påminner huvudpersonerna om Kelsier och Vin från Mistborn-serien av Brandon Sanderson, vilket är ett starkt beröm.
 
Men det tar A darker shade of magic ett tag att komma igång ordentligt. Det är mycket världsuppbyggnad att ta sig igenom, och läsningen känns tung till en början. Därtill är handlingen inte den starkaste, och tempot sviktar genom boken ibland, vilket gör att den inte riktigt lever upp till hypen.
 
Allt som allt är A darker shade of magic en stark början på en serie som jag definitivt vill fortsätta läsa. Boken var dock inte riktigt så bra som jag förväntat mig, och jag ser en del utvecklingspotential till efterföljande romaner.
 

Quidditch genom tiderna

Författare: J.K. Rowling.
OriginaltitelQuidditch through the ages.
Serie: Hogwartsbiblioteket #2.
Längd: 135 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"En av de mest populära böckerna i Hogwarts skolbibliotek är Quidditch genom tiderna. Boken innehåller allt du velat veta om den nobla sporten, dess historia, reglerna, vad som händer om man bryter mot reglerna, varifrån gyllene kvicken kommer och mer."
 
 
 
 
 
 
Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att Quidditch genom tiderna är en intressant eller tråkig bok. Det är en snabb läsning som är trevlig att ha i sin Harry Potter-samling, men i sanningens namn är det ett rätt onödigt tillskott till serien. Den besvarar inte direkt några frågor som jag har haft, och är trots allt inte särskilt underhållande då det är en faktabok snarare än roman.
 
Jag tycker att det var fascinerande att ta del utav Quidditchs historia, men det fanns många delar av boken som jag inte alls var intresserad av att läsa. Exempel på sådan är informationen om de olika Quidditch-lagen, som jag skummade förbli. Men trots varierande intresse ska Rowling ha en eloge för den energi som hon har lagt ner på att skapa sporten. Tänk vilken lång tid det måste ha tagit att komma på alla regler!
 
Allt som allt är Quidditch genom tiderna okej. Jag är glad över att jag har den i min samling, men kan samtidigt inte undgå tycka att den inte hade behövt skrivas.
 

Barden Beedles Berättelser

Författare: J.K. Rowling.
OriginaltitelThe Tales of Beedle the Bard.
Serie: Hogwartsbiblioteket.
Längd: 135 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Fem förtrollade sagor fulla av äventyr, hjärtesorg, list och magi. De klassiska berättelserna är översatta från runskrift av Hermione Granger, och till varje historia finns en förklarande text av professor Dumbledore."
 
 
 
 
 
 
 
Barden Beedles berättelser är en kort och snabbläst samling sagor från Harry Potters värld. Det är en mysig läsning, som samtidigt har förvånansvärt makabra men tankeväckande budskap. Därtill har boken en hel del kvick humor, och texten kompletteras av riktigt snygga illustrationer.
 
Jag tyckte dock personligen att anteckningarna från Dumbledore var rätt tråkiga. Visst är han insiktsfull, men jag upplevde det som tradigt att läsa hans tankar om varje saga. På något sätt drog det också ner på bokens magiska känsla.
 
Allt som allt är Barden Beedles berättelser en bra sagosamling. Mina favoritberättelser är utan tvekan Sagan om de tre bröderna och Lyckans klara källa, som verkligen fick mig att fundera och som alltid kommer finnas med mig. Bardens Beedles berättelser är på inget sätt en revolutionerande bok – men ett måste i varje Harry Potter-nörds bokhylla.
 

Hjärtlös

Författare: Marissa Meyer.
Originaltitel: Heartless.
Serie: Fristående.
Längd: 444 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Catherine är den ogifte Hjärter kungs favorit. Men hon är inte intresserad. Hon drömmer om att öppna ett konditori. Men i ett rike med magi, dårskap och monster har ödet gjort upp andra planer."
 
 
 
 
 
 
 
Hjärtlös har en intressant premiss och berättar en fascinerande bakgrundshistoria till hur Catherine blev den obarmhärtige Hjärter Dam från Alice i Underlandet. Jag tycker väldigt mycket om retellings, och Marissa Meyer är en gud när det kommer till att återberätta klassiska sagor i modern tappning. Hjärtlös är inget undantag. Det är en spännande och underhållande roman, som höll mig fängslad. Jag tyckte särskilt mycket om att följa Caths intresse för bakning, och tyckte att det var rogivande att läsa om hennes dröm om ett bageri.
 
Tempot är dock långsamt, och vissa transportsträckor mellan de spännande scenerna var rätt tråkiga att läsa. Jag frustrerades också av huvudpersonen, Cath. Hon gör frekvent dumma val, och fast jag känner empati för henne störde jag mig på att hon aldrig stod upp för sig själv. Jag känner också att den karaktärsutveckling som hon genomgår inte är helt trovärdig. 
 
Något annat som jag noterade var att jag inte fick känslan av att Underlandet är ett härligt konstigt och exotiskt land. Det känns som att Meyer tar för givet att vi vet hur Hjärter ser ut, och vi får ingen direkt världsuppbyggnad. Det händer några småunderliga saker, men bortsett från det känns Hjärter som vilket land som helst. Jag hade gärna sett mer kreativitet, som framhävt det absurda samhället i Underlandet.
 
Allt som allt är Hjärtlös en bra bok. Den är inte helt problemfri, men lyckas underhålla läsaren med en intressant berättelse om Hjärter Dams ursprung.
 

Midnattskronan

Författare: Sarah J. Maas.
OriginaltitelCrown of midnight.
SerieGlastronen #2.
Längd: 416 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Celaena är kungens kämpe, men ingen frihet att fatta egna beslut. Endoviers hemska saltgruvor var ingenting jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden?"
 
 
 
 
 
 
Jag är inte lika uppspelt över Midnattskronan som många andra. Jag ser romanens brister för tydligt, och har svårt att bortse från avsaknaden av djup. Men med det sagt tycker jag ändå att det är en bra och underhållande bok.
 
Låt oss börja med det negativa. Boken är väldigt långsam i början, och jag kom inte in i läsningen ordentligt förrän ungefär halvvägs igenom. Mycket av det som händer är dessutom förutsägbart, och för många klyschor närvarar för min smak. Sen har jag också lite svårt för Celeana, som ses som landets bästa lönnmördare trots att hon väldigt sällan uppvisar ”kick-ass”-egenskaper. När hon väl slåss gör hon det bra, men alltför ofta hjälper hon sina offer fly och gnäller över hur hon ogillar att döda. Jag skulle för en gångs skull vilja läsa om lönnmördare som är grym, kallblodig och stolt, snarare än att uppvisa sådan motvilja och ändå ses som den bästa.
 
Midnattskronan är dock bättre skriven än seriens första bok, och jag uppskattar hur Maas har utvecklat sitt sätt att skriva. Mycket av det som händer visas istället för berättas, vilket gör händelserna mer dynamiska och intressanta att följa. Maas har också lyckats få mig att bry mig mer om karaktärerna, och jag älskade att läsa om Dorian och Chaol. Halvvägs igenom boken ökade dessutom tempot, och jag fick allt svårare att släppa taget om boken. Fast jag kunde se händelserna komma på lång väg, var det spännande och underhållande att ta del utav.
 
Som helhet är Midnattskronan en någorlunda underutvecklad fantasy, som ändå lyckas underhålla och gripa tag. Trots bokens brister finns en tydlig potential, som gör att jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen.
 

Crooked Kingdom

Författare: Leigh Bardugo.
Serie: Six of Crows #2.
Längd: 536 sidor.
 
"Kaz och hans gäng har precis klarat av en kupp så vågad att inte ens de själva trodde att de skulle överleva. Men istället för att dela upp den stora belöningen, är de tillbaka till att kämpa för deras liv. Gamla rivaler och nya fiender framträder för att utmana Kaz list och gruppens lojalitet, och ett krig kommer att utkämpas för att avgöra Grishans framtid."
 
 
 
 
 
 
Crooked kingdom avslutar den mäktiga Six of crows-duologin med en skräll. Med rikt språk, fascinerande magisystem och en dynamisk grupp karaktärer fängslar Leigh Bardugo från början till slut. Det är en intensiv och intelligent konstruerad berättelse med högt tempo, gripande intriger och många oväntade vändningar. Detta är fantasy när den är som bäst. 
 
Jag brukar ha svårt för romaner som har många berättarperspektiv. Men trots att Crooked kingdom skildras ur en handfull olika synvinklar fungerar det riktigt bra. Karaktärerna är så komplexa, så livfulla och så äkta. De roar med kivande dialoger och fascinerar med mästerlig list. Deras briljanta uppbyggnad gör det omöjligt att inte förälska sig i var och en av dem, och jag förvånades över den genuina empatin jag kände för allesammans.
 
Som helhet är Crooked kingdom en magnifik avslutning på duologin. Under läsningen satt jag som på nålar, antingen med pulsen skenande i taket eller med hjärtat översvullet av kärlek för karaktärerna. Fast vissa partier av boken är långsamma, blev läsningen aldrig tråkig. Detta är ett måste för alla fantasyfans!
 

RSS 2.0