Falling kingdoms

Författare: Morgan Rhodes.
SerieFalling kingdoms #1.
Längd: 412 sidor.
 
"Härskarna i de tre kungarikerna strider om makten. Fyra nyckelpersoner upptäcker att deras liv är sammanflätade, och dras in i en värld av svek, mord, hemliga allianser och oförutsedd kärlek. Det enda som är säkert är att kungariken kommer att falla."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På grund av att jag ofta blir besviken av omtalade böcker, har jag med flit undvikit att plocka upp Falling kingdoms. Men nu var det dags, och åh vad jag är glad över att jag äntligen läste den! Redan från första sidan gillade jag den skarpt.
 
Falling kingdoms är en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig om kvällarna, och som jag gick och tänkte på konstant under dagarna. Det var länge sedan en bok fick mig att känna så. Det jag fastnade för var bland annat språket, som är enkelt utan att bli nedlåtande. Jag tyckte faktiskt att det var skönt att Rhodes uttryckte sig så anspråkslöst, mest för att den här genren kan bli relativt krävande med nya världar, magisystem och liknande. Här gav språkets enkelhet stöd till att förstå alltsammans, och fast det fanns mycket nytt att ta in blev Falling kingdoms aldrig tung.
 
Världen är inte särskilt unik. Exempelvis känns magisystemet med de fyra elementens kraft igen från många andra romaner. Men jag tilltalades ändå av Rhodes sätt att bygga upp alltihop. Jag gillade också att magin närvarade utan att ta överhanden: mer fokus låg på karaktärsutveckling, politiska intriger och action. Ett annat stort plus är bokens längd. Ofta har fantasyromaner långa transportsträckor som drar ut berättelsen, men Falling kingdoms är kort, har högt tempo och blir aldrig tråkig. Spänningen är alltid närvarande, och boken har flera vändningar som jag inte hade väntat mig.
 
Karaktärerna var dessutom oväntat lätta att fastna för. Falling kingdoms har fyra protagonister men berättas ur sju eller åtta olika synvinklar. Jag brukar ha svårt för romaner med många berättarperspektiv, men tack vare karaktärernas utmärkande personligheter fungerade det bra här. Det var lätt att skilja berättarrösterna från varandra, och multiperspektivet underlättade att förstå allas motiv. Om boken bara hade berättas ur en synvinkel skulle karaktärerna lätt ha delats upp i ”goda” och ”onda” eftersom de är varandras fiender. Men nu får vi ta del av allas livsstilar och tankesätt, vilket gör att läsaren oundvikligen sympatiserar med dem alla.
 
Falling kingdoms är en riktigt lovande start på serien, och jag ser fram emot att läsa vidare.
 

Livsblod

Författare: Gena Showalter.
OriginaltitelLifeblood.
SerieEverlife #2.
Längd: 443 sidor.
Bokförlag: HarperCollinsNordic.
 
"Innan Tenley dog hann hon göra sitt val. Nu vet hon att hon ska tillbringa eviglivet i Troika. Men den nya tillvaron börjar inte som hon tänkt sig. Tenley har en ovanlig förmåga, och på grund av den vill fienderna i Myriad röja henne ur vägen."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nej. Nope. Nix. Den här serien är inte något för mig. Timglaset var en av förra årets besvikelser, och det är med tungt hjärta jag skriver att Livsblod är ännu sämre. Jag hade verkligen hoppats att serien skulle rycka upp sig, men ärligt talat satt jag uttråkad under nästan hela läsningen.
 
Av någon anledning har jag svårt för Gena Showalter. Jag har läst nästan tio böcker av henne, men inte fastnat för någon av dem. Det är något med hennes sätt att skriva. Det känns så slätstruket, med enkelt språk, många klyschor, ytliga handlingar och livlösa karaktärer. Ofta har Showalter en riktigt intressant historia att berätta, men genomförandet sitter helt enkelt inte. Hennes böcker är känslolösa ord på papper snarare än en upplevelse.
 
Som helhet var Livsblod inte en roman i min smak. Berättelsen saknar driv och karaktärerna känns inte särskilt trovärdiga. Därtill gör Showalter inte särskilt stort intryck med sina ord, och jag upplever helheten som… billig. Jag kommer sannolikt läsa den sista delen i serien för att få ett avslut, men efter att ha ogillat de två första böckerna är förväntningarna låga.
 

Midnattsstjärnan

Författare: Marie Lu.
OriginaltitelThe midnight star.
Serie: Den unga eliten #3.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Adelina har fått nog av att lida. Hon har vänt ryggen åt de som förrått henne och hennes grymhet har vuxit. Mörkret inom henne börjar svämma över, och det hotar nu att förstöra allt hon uppnått."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Midnattsstjärnan gör mig riktigt kluven. Å ena sidan är det en riktigt bra bok. Samtidigt gav den inte alls det jag förväntade mig; det jag ville ha.
 
Låt oss ta det från början. Midnattsstjärnan var årets mest efterlängtade roman för mig. Jag är helt hopplöst förälskad i Den unga eliten-serien och har suttit som på nålar efter den avslutande delen. Och den börjar fenomenalt. Jag älskar den påtryckande stämningen, Marie Lus gripande språk och den underbart antagonistiska huvudkaraktären. Och spänningen… wow!
 
Men halvvägs igenom tar boken en vändning som jag inte tycker om. En ny slags magi introduceras, och den platsar inte i seriens kontext. Plötsligt kändes allt malplacerat och konstigt. Läsningen blev tradig och den mäktiga känslan ersattes av enfaldighet. Det kändes knappt som att jag läste samma bok längre. Och just det här gör att jag känner mig besviken. 
 
Allt som allt är Midnattsstjärnan en bra bok – riktigt bra till och med. Marie Lu är en av mina favoritförfattare och hon visar återigen upp sin otvivelaktiga talang. Men jag hade förväntat mig mer.
 

The Demon King

Författare: Cinda Williams Chima.
Serie: Seven realms #1.
Längd: 506 sidor.
 
"Han Alister har ett tufft liv. Men allt blir värre när han stjäl en amulett från trollkarlen Bayar. Det visar sig att amuletten en gång ägdes av demonkungen, som nästan förstörde världen för ett millennium sedan. Bayar kommer göra allt i sin makt för att återta den."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter kaskaderna av lovord som kastats över boken, ville verkligen förälska mig i The demon king. Men jag fastnade inte alls som jag hoppats på. Tempot är långsamt och det känns som att jag har tagit del av handlingen förut. Och fast magisystemet och världsuppbyggnaden är intressant, upplever jag dem inte som originella.
 
The demon king är en roman som i grund och botten är bra, men som saknar det där lilla extra som får den att sticka ut. Jag kände ingen riktig konflikt eller verklig känsla, och Chima fick mig helt enkelt inte att bry mig. Dessutom finns många karaktärer och namn att hålla koll på redan från första början, och jag hade svårt att särskilja dem från varandra.
 
Allt som allt är The demon king i mitt tycke inte mer än okej. Hur mycket jag än ville, kunde jag inte riktigt fastna.
 

Nordiska myter

Författare: Neil Gaiman.
Originaltitel: Norse mythology.
Serie: Fristående.
Längd: 235 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Läs om hur Lokes tre barn stals från jättarnas rike, varför Oden offrade sitt öga i Mimers brunn, hur Iduns äpplen återfördes till Asgård och många fler äventyr från den nordiska asatron som tar sin början med Yggdrasil och slutar med Ragnarök."
 
 
 
 
 
 
 
Nordiska myter är en samling noveller, där varje kapitel återberättar en berättelse ur den nordiska mytologin. Det är en förvånansvärt lärorik bok. Jag känner igen mycket från historielektionerna på gymnasiet, men många av berättelserna var för mig helt okända. Eftersom jag tycker att mytologi är fascinerande gillade jag det informativa upplägget, och efter läsningen kunde jag inte undgå att känna mig lite mer lärd.
 
Men trots att myterna återberättas på ett intressant sätt hade jag svårt att fastna. Det är många karaktärer att hålla koll på, och vi lär känna dem på en relativt ytlig nivå. Dessutom känns berättelserna mest efterapande – jag saknar en kreativ och personlig prägel på dem. På något sätt känns det som att jag förväntade mig mer utav boken, vilket ledde till att den lämnade mig lite besviken då något saknades.
 
Nordiska myter är i sin helhet okej. Jag tror att personer som inte är särskilt insatta i nordisk mytologi uppskattar den mer, då allt är nytt och boken inte får samma ”tillbaka till skolan”-känsla.
 

Kungens fånge

Författare: Victoria Aveyard.
Originaltitel: King's cage.
Serie: Röd drottning #3.
Längd: 512 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Mare är fånge, maktlös utan sin blixtförmåga. Hon lever på nåder av den förrädiska man hon en gång älskade: kung Maven. Samtidigt förbereder sig Mares gäng av blandblodiga för krig."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kungens fånge är betydligt bättre än föregångaren, Glassvärdet. Den har fler intriger, starkare atmosfär och intressantare karaktärer (dvs. mer fokus på Maven). Överlag är det faktiskt en rätt spännande bok, som får mig att se fram emot seriens avslutande del.
 
Emellertid är tempot långsamt, och boken hade kunnat kortas ner en hel del. Transportsträckorna är långa, och ofta känns det som mycket prat men ingen verkstad. Därtill är många av karaktärerna platta. Jag är inte ens särskilt förtjust i Mare, då hon inte känns som en verklig person.
 
Allt som allt är Kungens fånge bra. Den har många brister, men lyckades ändå engagera mig och göra mig nyfiken på fortsättningen.
 

Harry Potter och fången från Azkaban (illustrerad)

Författare: J.K. Rowling.
Originaltitel: The prisoner of Azkaban.
Serie: Harry Potter #3.
Längd: 326 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Harry Potter rymmer hemifrån och förväntar sig stora problem, men ministeriet har större saker att ta itu med – Sirius Black, en ökänd massmördare, har rymt från fängelset. Han är ute efter Harry, som under sitt tredje år på Hogwarts följs av förebud om död."
 
 
 
 
Den illustrerade utgåvan av Harry Potter och fången från Azkaban är magnifik. Det är inte ofta som jag tar del av en bok med så mycket hjärta att jag ler som ett fån medan jag läser. Den är intelligent skriven med kreativt uppbyggd värld, skarpa dialoger och tankeväckande metaforer. Dessutom är Harry, Ron, Hermione och alla de andra karaktärerna bland de charmigaste som jag har läst om. De fick mig att skratta otaliga gånger, och inspirerar med hjärtevärmande lojalitet.
 
Bokens illustrationer är makalösa. Varje uppslag bemöter läsaren med en kaskad av färger som gör omedelbart intryck. De vackra och detaljrika bilderna får läsaren att stanna till och utforska sidorna, och gör boken om möjligt mer stämningsfull. Det finns bara ett sätt att beskriva illustrationerna på: de är helt magiska.
 
Den enda svagheten som jag noterat rör inte själva berättelsen, utan formatet. De illustrerade utgåvorna är nämligen stora och tunga, vilket gör dem otympliga och svåra att läsa. Sen är jag personligen inte särskilt förtjust i spaltformaterad text, men det är en smaksak.
 
I sin helhet förtrollar den illustrerade utgåvan av Harry Potter och fången från Azkaban både med sitt yttre och sitt inre. Det är en spännande och påkostad roman som borde finna ett hem i varje läsares hylla.
 

A darker shade of magic

Författare: Victoria Schwab.
Serie: Shades of magic #1.
Längd: 398 sidor.
 
"Gråa London saknar magi. Röda London frodas, och Vita Lodon faller långsamt sönder. En gång i tiden fanns även Svarta Lodon, men om det talar inte längre någon. Kell är en av de sista magikerna som kan resa mellan världarna. När han snubblar över en förbjuden token från Svarta London måste han tillsammans med människan Lila rädda alla världar."
 
 
 
 
 
 
A darker shade of magic är en spännande roman. Den har fängslande koncept, läckert magisystem och karaktärer som är enkla att fastna för. Deras brister och arrogans gör dem till trovärdiga och komplexa individer, vilket både är intressantare att följa och lättare att relatera till än om de hade varit helt ”perfekta”. På något sätt påminner huvudpersonerna om Kelsier och Vin från Mistborn-serien av Brandon Sanderson, vilket är ett starkt beröm.
 
Men det tar A darker shade of magic ett tag att komma igång ordentligt. Det är mycket världsuppbyggnad att ta sig igenom, och läsningen känns tung till en början. Därtill är handlingen inte den starkaste, och tempot sviktar genom boken ibland, vilket gör att den inte riktigt lever upp till hypen.
 
Allt som allt är A darker shade of magic en stark början på en serie som jag definitivt vill fortsätta läsa. Boken var dock inte riktigt så bra som jag förväntat mig, och jag ser en del utvecklingspotential till efterföljande romaner.
 

Quidditch genom tiderna

Författare: J.K. Rowling.
OriginaltitelQuidditch through the ages.
Serie: Hogwartsbiblioteket #2.
Längd: 135 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"En av de mest populära böckerna i Hogwarts skolbibliotek är Quidditch genom tiderna. Boken innehåller allt du velat veta om den nobla sporten, dess historia, reglerna, vad som händer om man bryter mot reglerna, varifrån gyllene kvicken kommer och mer."
 
 
 
 
 
 
Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att Quidditch genom tiderna är en intressant eller tråkig bok. Det är en snabb läsning som är trevlig att ha i sin Harry Potter-samling, men i sanningens namn är det ett rätt onödigt tillskott till serien. Den besvarar inte direkt några frågor som jag har haft, och är trots allt inte särskilt underhållande då det är en faktabok snarare än roman.
 
Jag tycker att det var fascinerande att ta del utav Quidditchs historia, men det fanns många delar av boken som jag inte alls var intresserad av att läsa. Exempel på sådan är informationen om de olika Quidditch-lagen, som jag skummade förbli. Men trots varierande intresse ska Rowling ha en eloge för den energi som hon har lagt ner på att skapa sporten. Tänk vilken lång tid det måste ha tagit att komma på alla regler!
 
Allt som allt är Quidditch genom tiderna okej. Jag är glad över att jag har den i min samling, men kan samtidigt inte undgå tycka att den inte hade behövt skrivas.
 

Barden Beedles Berättelser

Författare: J.K. Rowling.
OriginaltitelThe Tales of Beedle the Bard.
Serie: Hogwartsbiblioteket.
Längd: 135 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Fem förtrollade sagor fulla av äventyr, hjärtesorg, list och magi. De klassiska berättelserna är översatta från runskrift av Hermione Granger, och till varje historia finns en förklarande text av professor Dumbledore."
 
 
 
 
 
 
 
Barden Beedles berättelser är en kort och snabbläst samling sagor från Harry Potters värld. Det är en mysig läsning, som samtidigt har förvånansvärt makabra men tankeväckande budskap. Därtill har boken en hel del kvick humor, och texten kompletteras av riktigt snygga illustrationer.
 
Jag tyckte dock personligen att anteckningarna från Dumbledore var rätt tråkiga. Visst är han insiktsfull, men jag upplevde det som tradigt att läsa hans tankar om varje saga. På något sätt drog det också ner på bokens magiska känsla.
 
Allt som allt är Barden Beedles berättelser en bra sagosamling. Mina favoritberättelser är utan tvekan Sagan om de tre bröderna och Lyckans klara källa, som verkligen fick mig att fundera och som alltid kommer finnas med mig. Bardens Beedles berättelser är på inget sätt en revolutionerande bok – men ett måste i varje Harry Potter-nörds bokhylla.
 

Hjärtlös

Författare: Marissa Meyer.
Originaltitel: Heartless.
Serie: Fristående.
Längd: 444 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Catherine är den ogifte Hjärter kungs favorit. Men hon är inte intresserad. Hon drömmer om att öppna ett konditori. Men i ett rike med magi, dårskap och monster har ödet gjort upp andra planer."
 
 
 
 
 
 
 
Hjärtlös har en intressant premiss och berättar en fascinerande bakgrundshistoria till hur Catherine blev den obarmhärtige Hjärter Dam från Alice i Underlandet. Jag tycker väldigt mycket om retellings, och Marissa Meyer är en gud när det kommer till att återberätta klassiska sagor i modern tappning. Hjärtlös är inget undantag. Det är en spännande och underhållande roman, som höll mig fängslad. Jag tyckte särskilt mycket om att följa Caths intresse för bakning, och tyckte att det var rogivande att läsa om hennes dröm om ett bageri.
 
Tempot är dock långsamt, och vissa transportsträckor mellan de spännande scenerna var rätt tråkiga att läsa. Jag frustrerades också av huvudpersonen, Cath. Hon gör frekvent dumma val, och fast jag känner empati för henne störde jag mig på att hon aldrig stod upp för sig själv. Jag känner också att den karaktärsutveckling som hon genomgår inte är helt trovärdig. 
 
Något annat som jag noterade var att jag inte fick känslan av att Underlandet är ett härligt konstigt och exotiskt land. Det känns som att Meyer tar för givet att vi vet hur Hjärter ser ut, och vi får ingen direkt världsuppbyggnad. Det händer några småunderliga saker, men bortsett från det känns Hjärter som vilket land som helst. Jag hade gärna sett mer kreativitet, som framhävt det absurda samhället i Underlandet.
 
Allt som allt är Hjärtlös en bra bok. Den är inte helt problemfri, men lyckas underhålla läsaren med en intressant berättelse om Hjärter Dams ursprung.
 

Midnattskronan

Författare: Sarah J. Maas.
OriginaltitelCrown of midnight.
SerieGlastronen #2.
Längd: 416 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Celaena är kungens kämpe, men ingen frihet att fatta egna beslut. Endoviers hemska saltgruvor var ingenting jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden?"
 
 
 
 
 
 
Jag är inte lika uppspelt över Midnattskronan som många andra. Jag ser romanens brister för tydligt, och har svårt att bortse från avsaknaden av djup. Men med det sagt tycker jag ändå att det är en bra och underhållande bok.
 
Låt oss börja med det negativa. Boken är väldigt långsam i början, och jag kom inte in i läsningen ordentligt förrän ungefär halvvägs igenom. Mycket av det som händer är dessutom förutsägbart, och för många klyschor närvarar för min smak. Sen har jag också lite svårt för Celeana, som ses som landets bästa lönnmördare trots att hon väldigt sällan uppvisar ”kick-ass”-egenskaper. När hon väl slåss gör hon det bra, men alltför ofta hjälper hon sina offer fly och gnäller över hur hon ogillar att döda. Jag skulle för en gångs skull vilja läsa om lönnmördare som är grym, kallblodig och stolt, snarare än att uppvisa sådan motvilja och ändå ses som den bästa.
 
Midnattskronan är dock bättre skriven än seriens första bok, och jag uppskattar hur Maas har utvecklat sitt sätt att skriva. Mycket av det som händer visas istället för berättas, vilket gör händelserna mer dynamiska och intressanta att följa. Maas har också lyckats få mig att bry mig mer om karaktärerna, och jag älskade att läsa om Dorian och Chaol. Halvvägs igenom boken ökade dessutom tempot, och jag fick allt svårare att släppa taget om boken. Fast jag kunde se händelserna komma på lång väg, var det spännande och underhållande att ta del utav.
 
Som helhet är Midnattskronan en någorlunda underutvecklad fantasy, som ändå lyckas underhålla och gripa tag. Trots bokens brister finns en tydlig potential, som gör att jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen.
 

Crooked Kingdom

Författare: Leigh Bardugo.
Serie: Six of Crows #2.
Längd: 536 sidor.
 
"Kaz och hans gäng har precis klarat av en kupp så vågad att inte ens de själva trodde att de skulle överleva. Men istället för att dela upp den stora belöningen, är de tillbaka till att kämpa för deras liv. Gamla rivaler och nya fiender framträder för att utmana Kaz list och gruppens lojalitet, och ett krig kommer att utkämpas för att avgöra Grishans framtid."
 
 
 
 
 
 
Crooked kingdom avslutar den mäktiga Six of crows-duologin med en skräll. Med rikt språk, fascinerande magisystem och en dynamisk grupp karaktärer fängslar Leigh Bardugo från början till slut. Det är en intensiv och intelligent konstruerad berättelse med högt tempo, gripande intriger och många oväntade vändningar. Detta är fantasy när den är som bäst. 
 
Jag brukar ha svårt för romaner som har många berättarperspektiv. Men trots att Crooked kingdom skildras ur en handfull olika synvinklar fungerar det riktigt bra. Karaktärerna är så komplexa, så livfulla och så äkta. De roar med kivande dialoger och fascinerar med mästerlig list. Deras briljanta uppbyggnad gör det omöjligt att inte förälska sig i var och en av dem, och jag förvånades över den genuina empatin jag kände för allesammans.
 
Som helhet är Crooked kingdom en magnifik avslutning på duologin. Under läsningen satt jag som på nålar, antingen med pulsen skenande i taket eller med hjärtat översvullet av kärlek för karaktärerna. Fast vissa partier av boken är långsamma, blev läsningen aldrig tråkig. Detta är ett måste för alla fantasyfans!
 

De hemliga tecknen

Författare: Suzanne Collins.
Originaltitel: Gregor and the marks of secret.
SerieGregor från ovanjord #4.
Längd: 352 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"När Gregor återvänder till Underjord hopar sig problemen. Mössen, som länge har varit jagad av råttorna, har börjat försvinna och när en korg med övergivna musungar flyter i land blir det tydligt att något måste göras. Tillsammans med Luxa, Boots och de andra ger sig Gregor av för att ta reda på vad som har hänt. Sanningen visar sig vara långt värre än vad någon av dem hade kunnat ana."
 
De hemliga tecknen är bra. Språket tilltalar, texten har gott flyt och karaktärerna charmerar. Dessutom är romanen härligt åldersöverstigande. En enkel stilnivå och karaktärernas unga åldrar gör innehållet lätt för barn att ta till sig, medan en mörk ton och oräkneliga cliffhangers även lockar vuxna. Extra intressant med just De hemliga tecknen är den tydliga kopplingen till Förintelsen, under Andra världskriget. Detta är förstås utplacerat just för romanens äldre läsare, då yngre personer sannolikt inte drar de kopplingarna på samma sätt.
 
De hemliga tecknen är dock seriens hittills svagaste installation. På något sätt känns handlingen mer diffus, och helheten känns som utfyllnad. Det är som att De hemliga tecknen är uppladdningen inför den avslutande delen, snarare än en egen roman. Jag upplevde också att boken hade mindre humor än förväntat.
 

Blodets förbannelse

Författare: Suzanne Collins.
OriginaltitelGregor and the curse of the warmbloods.
SerieGregor från ovanjord #3.
Längd: 366 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Gregor måste återvända till Underjord för att avvärja någon sorts pest. Snart sprider sig pesten okontrollerat och till och med en i Gregors familj blir drabbad. Nu är det upp till honom att fundera ut lösningen och hitta ett botemedel mot pest. Misslyckas han kommer alla varmblodiga varelser i Underjord att dö."
 
 
 
Gregor från ovanjord-serien är förvånansvärt gripande för att huvudsakligen vara riktad mot barn. Blodets förbannelse är inget undantag. Den fartfyllda boken kombinerar skickligt humor som får läsaren att skratta rakt ut, med nagelbitande spänning. Cliffhangers strösslas obarmhärtigt över sidorna och även som vuxen läsare är det svårt att förmå sig sluta läsa.
 
Innehållsmässigt har Blodets förbannelse samma struktur som seriens tidigare delar. Ändå blir läsningen aldrig tråkig. Jag fascineras av profetiorna och tycker mycket om att själv få grubbla och gissa vad som kommer att hända. Jag imponeras också över Collins språk, och hur skickligt hon sammanlänkat böckerna med varandra genom diskreta ledtrådar.
 
Det bästa med romanen är dock karaktärerna. De är underbara! Min personliga favorit är Boots, som är hur söt som helst, men även Gregor, Temp och de andra är lätta att fastna för. Detta bland annat för att deras sympati och härliga sinne för humor lättar upp stämningen i den annars relativt mörka middle grade-romanen. 
 
Som helhet tycker jag mycket om Blodets förbannelse. Det är inte ett litterärt mästerverk, men gör vad den ämnar göra: underhåller. Det är en lättsam men ändå tankeväckande läsning som fängslar såväl barn som vuxna.
 

The Heart of Betrayal

Författare: Mary E. Pearson.
SerieThe Remnant Chronicles #2.
Längd: 470 sidor.
 
"Lia och Rafe är fångade i barbarernas kungarike. I ett desperat försök att rädda hennes liv har Kaden sagt till Komizaren att hon har gåvan, och hans intresse av henne växer sig större än någon kunnat förutspå. Nu måste Lia ta kraftfulla beslut, som kommer påverka hennes land och egna öde."
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker om The Heart of Betrayal. Något med Pearsons språk gör det omöjligt att slita sig. Ändå är jag besviken. Pearson får skickligt ihop några riktigt spännande scener framåt slutet, men transportsträckan dit är lång. Berättelsen rör sig långsamt framåt och jag skumläste vissa sekvenser för att inte tappa intresset. Detta är synd, för handlingen är egentligen väldigt gripande, men alldeles, alldeles för utdragen.
 
Jag tycker dock om att protagonisten Lia utvecklas så pass mycket. Vi fick inte riktigt lära känna henne särskilt väl utanför kärlekstriangeln i The Kiss of Deception, och här börjar hon kännas mer som en verklig person. Det visar sig att hon är riktigt rapp i käften, och det är riktigt underhållande att se henne stå på sig själv mot mäktiga herrar. Dessutom bryter hon sig loss från sin klyschiga roll som dam i nöd, och visar att även hon kan sparka rumpa. 
 
Som helhet är The Heart of Betrayal bra, men jag hade önskat mer.
 

Besynnerliga berättelser

Författare: Ransom Riggs.
OriginaltitelTales of the peculiar.
Serie: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn #0,5.
Längd: 181 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Boken är endast avsedd att läsas av besynnerliga. Om det skulle falla sig så att du inte tillhör dem, vill jag be dig att genast lägga tillbaka den där du hittade den och glömma detta. Var inte orolig, du kommer inte att missa något. Jag är övertygad om att du bara skulle tycka att de här historierna är oroväckande och inte alls i din smak. Dessutom har du inget med dem att göra."
 
 
 
 
Jag tycker väldigt mycket om Besynnerliga berättelser. Det är en antologi med tio samlade noveller. Dessa framhäver de besynnerligas folklore, och utspelar sig alltså i samma värld som Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Den är dock fristående från originaltrilogin, och går alldeles utmärkt att läsa även om du inte har tagit del av Ransom Riggs tidigare verk.
 
Bokens berättelser är strukturerade som bisarra sagor. Dessa är väldigt lätta att förälska sig i, då den intelligenta kombinationen mellan satiriska budskap och makaber humor underhåller från början till slut. Dessutom är boken riktigt behaglig att läsa – med bra flyt på texten, vackra illustrationer samt karaktärer man snabbt förälskar sig i.
 
 
Besynnerliga berättelser är i sin helhet både spännande och underhållande. Jag rekommenderar boken varmt, både till er som redan hittat tjusningen i Miss Peregrines hem för besynnerliga barn och till er som är nyfikna på att besöka Ransom Riggs magiska värld för första gången.
 

The Kiss of Deception

Författare: Mary E. Pearson.
SerieThe Remnant Chronicles #1.
Längd: 486 sidor.
 
"Kungariket Morrighan grundas på tradition, men vissa traditioner kan Lia inte stå ut med. Som att behöva gifta sig med någon hon aldrig träffat för att säkra en politisk allians. Hon flyr till en avlägsen by, där hon etableras som servitris. När två mystiska främlingar anländer till byn blir hon nyfiken – omedveten om att den ena är prinsen hon övergett och den andra en lönnmördare skickad för att döda henne."
 
 
 
 
 
The Kiss of Deception är inte perfekt. Den börjar långsamt och det tar tid innan handlingen kommer igång. Trovärdigheten brister på många ställen, och bokens många sammanträffanden fick mig att himla med ögonen. Jag har också svårt för det framtvingade kärleksdramat, samt hade velat ha en mer djupgående förklaring av världen och det magiska systemet. Dessutom hade jag sett fram emot att läsa om en kick-ass lönnmördare, så när det visade sig att han var kärlekskrank och motvillig att utföra sitt tilldelade uppdrag blev jag besviken.
 
Ändå växte intresset hela tiden, och halvvägs igenom hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Språket är behagligt och det lilla som avslöjas om världen fascinerar. Jag gillar dessutom Lia och fängslades av att följa hennes stadiga utveckling under bokens gång. Framåt slutet blev romanen också riktigt spännande, och ju mer jag läste desto mer tyckte jag om den. Fast The Kiss of Deception har många brister, ser jag därför fram emot att läsa vidare.
 

Timglaset

Författare: Gena Showalter.
OriginaltitelFirstlife.
SerieEverlife #1.
Längd: 444 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"I världen där Ten bor tar livet inte slut när man dör. Tvärtom, det är då det börjar. I det som kallas eviglivet finns två mäktiga riken som strider om människornas själar, och alla ställs inför ett val: Myriad eller Troika. Men Ten vägrar välja."
 
 
 
 
 
 
Timglaset börjar riktigt bra. Konceptet är himla häftigt, språket behagligt och de första hundra sidorna är rätt spännande. Men successivt blir boken allt sämre. Händelserna och det som sägs känns inte trovärdigt i sin kontext, frågor väcks utan att besvaras och kärleksdramat tar upp alldeles för mycket plats. Efter ett tag slutar dessutom handlingen drivas framåt och det känns som att den bara går i cirklar.
 
Jag tyckte mycket om protagonisten Ten i bokens början. Hon var en tuff och stark kvinnlig karaktär som verkligen vågade stå upp för sina åsikter. Dessvärre förlorade jag intresset för henne då det aldrig framkom varför hon inte ville välja mellan Myriad och Troika. Det är bra att hon som huvudkaraktär får stå för något, men det hela känns meningslöst när det aldrig förklaras vad och varför. Eftersom hennes motiv aldrig förklaras framstår hon som obeslutsam snarare än viljestark. I Timglaset blir det inte heller uppenbart varför Ten ses som ”speciell” eller ”viktig”, vilket gör att striden om hennes lojalitet faller platt.
 
Timglaset är alltså inte mer än okej. Konceptet låter fantastiskt, början är bra men utförandet fungerar helt enkelt inte i längden.
 

Den mörkaste delen av skogen

Författare: Holly Black.
OriginaltitelThe darkest part of the forest.
Serie: Fristående.
Längd: 324 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"I skogen sover pojken med horn i en kista av glas. Han har vilat där i generationer. En dag är kistan krossad och pojken borta. Hazel börjar få mystiska ledtrådar och beslutar sig för att för att hitta pojken. Jakten på sanningen visar sig innehålla hemligheter och skeenden som ingen kunnat förutse."
 
 
 
 
Holly Black är en mycket speciell författare. Hon har väldigt kreativa konceptidéer och ett minst sagt utmärkande språk. Dessutom väver hon samman handlingstrådar från det förflutna med nutiden på ett mycket unikt och snyggt sätt.
 
Världen som Black har skapat i Den mörkaste delen av skogen är oerhört fascinerande, och fast jag inte vanligtvis är särskilt förtjust i féer, tyckte jag att det var intressant att läsa om dem här. Detta för att de magiska fantasyelementen kombineras med ett modernt, nutida samhälle, vilket både känns annorlunda samtidigt som det ger läsningen en nästintill drömlik känsla. Det var också oväntat lätt att fastna för karaktärerna, och jag tyckte mycket om deras mångfald.
 
Ändå var jag inte fullt så engagerad som jag hade velat. Den mörkaste delen av skogen är stundtals långsam, och avbrotten med tillbakablickar distraherar ibland från den huvudsakliga handlingen. Sen händer vissa saker för snabbt, vilket gör att jag inte upplevde dem som särskilt trovärdiga. Dessutom ökar de magiska inslagen ju längre in i boken man kommer, och personligen föredrog jag den mer mystiska, tillbakadragna början mer än slutet där allt är ett virrvarr av monster och övernaturliga händelser.  
 
Som helhet är Den mörkaste delen av skogen en bra bok, men den hade potential till att bli ännu bättre.
 

RSS 2.0