Thor: the dark world

Regissör: Alan Parker.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Natalie Portman, Tom Hiddleston, Anthony Hopkins, Christopher Eccleston, Jaimie Alexander, Zachary Levi, Ray Stevenson.
Releasedatum: 3 mars 2014.
 
Universums existens är i fara när en mäktig förhistorisk fiende hotar att kasta in hela kosmos i ett evigt mörker. Thor återförenas med Jane Foster, tvingas forma en allians med sin förrädiska bror och ger sig ut på en farofylld jakt för att rädda Asgård och Jorden från undergång.
 
 
 
 
Thor: the dark world är estetiskt tilltalande. Effekterna är välgjorda och användning av färger är verkligen smickrande. Men ögongodis är inte tillräckligt för att göra mig nöjd. Thor: the dark world känns som en väldigt ytlig film, som går igenom rörelserna utan mycket eftertanke. Det hela blir rätt tradigt att se på, och jag förlorade intresset ganska snabbt.
 
Thor är arvtagare till tronen i Asgård. 
 
Det är kanske en kontroversiell åsikt, men i mina ögon håller inte Thor: the dark world måttet. Handlingen faller platt, jag fastnar aldrig för karaktärerna och helheten känns rörig. Ofta upplever jag filmen som alldeles för mycket: mängden action, stunts och effekter blir snabbt uttjatat och överdrivet. Jag tröttnar helt enkelt. Skådespelarna levererar – speciellt Stellan Skarsgård som underhåller varje gång han syns i bild – men när det kommer till kritan är Thor: the dark world stil men ingen substans.
 
Loki allierar sig med sin bror. 
 
Allt som allt kan jag inte påstå att Thor: the dark world är mer än okej. Trots att filmen inte är särskilt lång känns den utdragen, och jag började aldrig intresseras av som hände. Förhoppningsvis är fortsättningen Thor: Ragnarök inte lika innehållslös.
 

Thor: Ragnarok

Regissör: Taika Waititi.
Genre: Fantasy, äventyr, action.
Längd: 2 hr 10 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Cate Blanchett, Idris Elba, Jeff Goldblum, Tessa Thompson.
Releasedatum: 12 mars 2018.
Distributör©Marvel.
 
Thor hålls fängslad på andra sidan universum utan sin mäktiga hammare. Han för en kamp mot tiden för att ta sig tillbaka till Asgård för att stoppa Ragnarök: förstörelsen av hans hemvärld, nu i händerna på den hänsynslösa Hela.
 
 
 
 
Thor: Ragnarok är utan tvekan den bästa delen i trilogin om Thor. Den är mer sammanhållen än föregångarna, och har riktigt charmig humor. Dessutom tycker jag om många av skådespelarna i sidrollerna: bland annat Cate Blanchett, Jeff Goldblum och Tessa Thompson som förhöjer upplevelsen med sin närvaro. Sen är förstås effekterna grymma, men det är ju knappast en överraskning.
 
Hulken är inte lika kraftfull i sin mänskliga gestaltning. 
 
Sen är Marvel förstås Marvel, och det blir lätt överdrivet och lite för mycket i min smak. Handlingen har vi sett förut, och just eftersom hela grejen med hjältar som räddar världen är rätt uttjatat vid det här laget så finns inte en känsla av överhängande fara. Vi vet att de kommer att stoppa boven och att allt slutar lyckligt, och det tar udden av spänningen.
 
Thor måste bekämpa storskaliga monster. 
 
Allt som allt är Thor: Ragnarok helt okej. Jag gillar skådespelarna och humorn, men fastnar inte helt för att sådana här typer av filmer lätt känns too much för mig. Men tycker du om Marvel så ska du självfallet inte missa denna!
 
 
- Alla bilder är copyrightskyddade av Marvel och Disney. 

Justice League

Regissör: Zack Snyder.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Henry Cavill, Amy Adams, Gal Gadot, Ezra Miller, Jason Momoa, Ray Fisher, Jeremy Irons.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Batman tar hjälp av Wonder woman för att bekämpa en ny fiende. Tillsammans försöker de bygga upp ett team av superhjältar, med Aquaman, Cyborg och The flash. Men kan de lyckas rädda planeten i tid?
 
 
 
 
 
Justice League är helt okej: betydligt bättre än vad ryktet föreslår. Skådespelarna är duktiga, effekterna fungerar och humorn håller filmen uppe på sina fötter. Sen är förstås handlingen inget nytt. Vid det här laget finns så många superhjältefilmer att själva konceptet i sig känns uttjatat. Men förväntar man sig verkligen något annat när man sätter sig för att titta på filmen?
 
Wonder woman slår ihop sig med en grupp andra superhjältar. 
 
Bortsett från X-men har jag generellt svårt för filmer som handlar om personer med superkrafter. Varför? För att det så himla lätt blir för mycket. Effekter, actionscener och stunts prioriteras ofta framför ett starkt manus, och helheten brukar bli så pass överdriven att det blir svårt för mig att behålla intresset. Justice League är inte ett undantag, och det fanns stunder då jag behövde kämpa för att inte distraheras av annat. Men det är förstås ett fel som ligger hos mig, och inte i filmen själv. Vidare föredrar jag personligen när fokus ligger på en enda superhjälte istället för en grupp. Detta för att det lätt blir rörigt med flera.
 
Som helhet är Justice League okej. Den bjuder inte på något nytt och fräscht, men levererar på de punkter som man kan förvänta sig. Är du sugen på en actionpackad fantasyfilm så kommer du med största sannolikhet tycka om den. Är du däremot som jag och har svårt för superhjältefilmer så säger det sig själv att Justice League inte lär vara en större hit.
 

Geostorm

Regissör: Dean Devlin.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Gerard Butler, Jim Sturgess, Abbie Cornish, Alexandra Maria Lara, Andy Garcia, Ed Harris.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Efter att Jorden drabbats av naturkatastrofer har världens ledare skapat ett nätverk av satelliter som kontrollerar det globala klimatet. Men det system som byggdes för att skydda dem angriper nu istället Jorden. Det blir en kamp mot klickan för att ta reda på vem som är det verkliga hotet innan en geostorm drabbar världen och förintar allt.
 
 
 
Geostorm har fått hård kritik och det är lätt att förstå varför. Men så länge jag underhålls har jag lätt att ignorera brister, och faktum är att Geostorm grep tag i mig. Tempot är högt, skådespelarna duktiga och effekterna snygga. Jag har en svag punkt för katastroffilmer, och trots att Geostorm fick mig att rulla med ögonen fler gånger än jag kan räkna till satt jag fängslad ända till slutet.
 
Jake försöker rädda Jorden från total katastrof. 
 
Geostorm är som bäst i början, där spänningen byggs upp på ett snyggt sätt. Men allteftersom blir filmen mer överdriven, mer klyschig och mindre trovärdig. Manuset är fyllt med uttjatade troper och det som sker på skärm är varken logiskt eller särskilt sammanhållet. Inte heller kände jag någon rädsla för karaktärerna. Trots katastroferna upplevde jag aldrig att de var i verklig fara, och även om de hade varit det så skulle jag troligen inte bry mig. Karaktärerna är nämligen ytligt uppbyggda. Kritiken som filmen har fått är alltså inte tagen ur luften: det finns stora hål. Men ser man bortom dem är Geostorm värd att ge en chans.
 
Stad efter stad ödeläggs av stormar, vågor, is och eld. 
 
Som helhet tycker jag inte att Geostorm är så dålig som många har gjort sken utav. Den har påtagliga brister som är svåra att bortse från, men lyckas ändå underhålla och skapa ett starkt intresse av att veta mer. Om du stör dig på filmer vars trovärdighet ligger i botten ska du nog skippa denna. Men om du är ute efter en actionpackad film med storskalade katastrofer har du hittat rätt. 
 

G. I. Joe: Retaliation

Regissör: Rhett Reese, Paul Wenick.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Channing Tatum, Adrianne Palicki, Jonathan Pryce, Byung-hun Lee, Ray Stevenson, Walton Goggins, Arnold Vosloo.
Releasedatum: 15 januari 2018 (nyrelease).
Distributör: Paramount.
 
"Den här gången bekämpar G. I. Joes inte bara sin dödsfiende Cobra. De tvingas också möta ett internt hot inom regeringsmakten, som hotar hela deras existens."
 
 
 
 
 
G. I. Joe: Retaliation är en väldigt typisk actionfilm med science fiction-inslag. Det finns inte mycket till handling, utan filmen drivs enbart framåt av slagsmål och eldstrider. Det är välkoreograferat, spännande och underhållande – och något innehållslöst. Att ha fullt ös hela tiden säkerställer att tittaren inte blir uttråkad, men blir samtidigt förutsägbart, tar fokus från berättelsen och förhindrar att ge den komplexitet. 
 
Vännerna Duke och Roadblock slåss mot gemensamma fiender. 
 
Något som verkligen imponerade mig var filmens grymma visuella effekter. Animeringarna är himla snyggt gjorda och integreras skickligt i de verkliga miljöerna. Därtill presterar skådespelarna mycket bra; särskilt Dwayne Johnson som bär upp filmen på sina kompetenta axlar. Han bidrar dessutom med några humoristiska repliker, som bryter av och lättar upp mot den annars actiontyngda filmen.
 
Det blir många heta eldstrider. 
 
Som helhet tycker jag faktiskt att G. I. Joe: Retaliation fungerar rätt bra. Visst är den klyschig och lite för mycket ibland, men den underhåller icke desto mindre. G. I. Joe: Retaliation passar dig som är sugen på en typisk actionrulle, men vill du ha mer komplexitet och innehåll ska du nog skippa den.
 

The Snowman

Regissör: Tomas Alfredson.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, J.K. Simmons.
Releasedatum: 12 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"När en elitgrupp ledd av Harry Hole undersöker ett fall där en person försvunnit under årets första snöfall, fruktar han att en seriemördare återvänt. Tillsammans med en briljant rekryt måste han koppla ihop ledtrådar från äldre ouppklarade fall med de nya för att överlista den ofattbara ondskan före nästa snöfall.
 
 
 
The Snowman baseras på boken med samma titel av Jo Nesbø. Det är en klassisk men spännande thriller, med snyggt foto och en briljant Fassbender i huvudrollen. Ensemblen skådespelare är för övrigt stjärnspäckad, med förvånansvärt många medverkande svenskar. Det känns lite underligt att se exempelvis Sofia Helin, Peter Dalle och Jonas Karlsson i en film tillsammans med legendariska amerikanska skådespelare som J.K. Simmons, Michael Fassbender och Val Kilmer, men det är en bra slags egendomlighet.
 
Harry försöker lista ut vem mördaren är. 
 
Dessvärre håller The Snowman inte hela vägen. Den är lite för lång, och känns emellanåt utdragen. Därtill är mysteriet stundtals omständligt och inte helt trovärdigt. Jag fastnade inte heller helhjärtat för karaktärerna, och tror att de hade upplevts som mer levande om tittaren fått ta del av deras bakgrunder personligen, snarare än att få det berättat för sig.
 
Sliskiga Arve är förtjust i kvinnor. 
 
Som helhet är The Snowman rätt bra, men den hade potential till att bli ännu bättre.
 

Brawl in cell block 99

Regissör: S. Craig Zahler.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 13 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Vince Vaughn, Jennifer Carpenter, Don Johnson, Marc Blucas, Udo Kier.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Bradley förlorar jobbet blir han knarkkurir. När hans tillvaro ljusnar hamnar han i fängelse efter en våldsam eldstrid. Där måste han ta en serie omöjliga beslut för att ta sig till fängelsets farligaste avdelning och för skydda de som står honom närmast."
 
 
 
 
Jag fastnade verkligen för Brawl in cell block 99. Stämningen fångade upp mitt intresse direkt och engagemanget växte för varje scen. Det är en riktigt spännande film, som håller tittaren i ett strypgrepp: det är omöjligt att slita blicken från skärmen, även vid scenerna som är så brutala att man helst tittar bort. Med det sagt kan jag inte neka att filmen har brister.
 
Bradley blir kurir för att försörja sin familj. 
 
I mina ögon är Brawl in cell block 99 en bra film, men jag kan inte undgå att himla med ögonen när jag tänker tillbaka på vissa delar. Dramat har nämligen en hel del brister, och trots att det inte blev en ”dealbreaker” för min del så påverkades helhetsupplevelsen negativt. Dessa brister är:
  • Trovärdighet – filmen är inte verklighetstrogen. Fångar som misshandlas skriker inte, fängelsesystemet är Hollywoodiserat och Bradley visar aldrig starka känslor, vilket gör att han upplevs som orimligt nonchalant i förhållande till sin allvarliga situation.
  • Logik – det finns många luckor i logiken och många frågor förblir observerade.
  • Lättja – det estetiska utförandet känns ibland slött. Exempelvis användes en docka i silikon istället för specialeffekter i slutscenen, vilket känns B.
  • Koreografi – Vaugn är inte särskilt smidig, vilket gör de annars medryckande actionscenerna lite styltiga.
  • Speltid – trots ett fint tempo är filmen för lång.
I fängelset behöver han ta till våld för att komma till den farligaste avdelningen. 
 
Som helhet tycker jag om Brawl in cell block 99. Filmen har många brister, men spänningen håller tittaren klistrad vid skärmen. Den rekommenderas till dig som tycker om våldsamma draman och inte stör dig allt för mycket på bristande trovärdighet.
 

What happened to Monday

Regissör: Tommy Wirkola.
Genre: Science fiction, action.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Noomi Rapace, Glenn Close, Willem Dafoe, Marwan Kenzari, Christian Rubeck, Pål Hagen.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"I framtiden får familjer bara får ha ett barn var på grund av överbefolkning. Sju identiska syskon måste undvika regeringen genom att anta identiteten av samma person. De kan var och en gå ut en gång i veckan, men enbart vara sig själva i deras lägenhet. Men det ändras när en av systrarna inte kommer hem."
 
 
 
What happened to Monday var mycket bättre än jag hade väntat mig. Omslaget gav signaler om att det inte skulle vara en film i min smak, men faktum är att det är ett av de bättre verken som jag har tagit del utav hittills i år. What happened to Monday har en genomtänkt världsuppbyggnad, ett tankeväckande koncept och ruggigt snygg action. Tempot är stadigt genom hela filmen och spänningen höll mig fängslad från början till slut. Inslag av humor kombineras med förvånansvärd brutal våld, och ger en överraskande välbalanserad tittarupplevelse.
 
Terrence tar hand om sina barnbarn efter dotterns bortgång. 
 
Ensemblen skådespelare är stark. Vi får se veteraner som exempelvis Glenn Close och Willem Dafoe, men mest briljerar svenska Noomi Rapace. Trots att hon spelar sju olika roller lyckas hon ge dem allesammans distinkta personligheter som skiljer dem åt. Ibland känns de till och med för olika, då deras kontrasterande karaktärsdrag känns som ett uppenbart sätt för att hjälpa tittaren hålla isär dem. Men oavsett, så är det grymt bra jobbat av Rapace.
 
Syskonen Settman gömmer sig från regeringen. 
 
Det som What happened to Monday faller på är främst trovärdigheten. Ofta förlät jag avsaknaden av kredibilitet för att jag blev så hänförd av det som hände, men det finns vissa scener där logiken helt enkelt inte håller. Som en följd uppstår några klyschor som lätt hade kunnat undvikas, om manusförfattarens sikte varit mer inställt på realism snarare än typiska Hollywood-vändningar. Därtill hade jag önskat en annan upplösning. Eftersom filmens intensitet bygger upp mot en storslagen avslutning, blev jag besviken på tredje aktens lite slentriala utgång.
 
Alla systrarna har en dag i veckan då de låtsas vara Karen Settman. 
 
What happened to Monday är en förvånansvärt underhållande och actionfylld scifi-film som passar dig om du inte stör dig alltför mycket på bristfällig trovärdighet.
 

Kingsman: the golden circle

Regissör: Matthew Vaughn.
Genre: Action, komedi.
Längd: 2 hr 21 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Taron Egerton, Colin Firth, Mark Strong, Julianne Moore, Hanna Alström, Channing Tatum, Halle Berry, Elton John, Jeff Bridges, Pedro Pascal.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Fox.
 
"Två hemliga spionorganisationer går ihop: en från Storbrittanien och en från USA, för att krossa en gemensam, skoningslös fiende."
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Kingsman: the golden circle. Franchisens första film var briljant: originell och fylld med både hjärta och hjärna – något som efterföljaren saknar. The golden circle har inte föregångarens snygga vändningar, och upplevs ofta som för mycket. Kingsman: the secret service var kaotisk, men det fanns en elegans i kaoset. Här är det bara rörigt på ett osammanhängande sätt.
 
Bra skådespelare, sämre karaktärer. 
 
Missförstå mig inte: Kingsman: the golden circle är inte dålig. Skådespelarna är duktiga och filmen underhåller, trots att det förutsägbara händelseförloppet dämpar humorn och spänningen. Det finns några riktigt charmiga scener som jag sent kommer att glömma, och som helhet var jag nöjd. Men jag hade hoppats på att bli hänförd, och just därför höll inte filmen hela vägen. Den är för lång, för trivial och upprepar för mycket från första filmen. Dessutom finns alltför många logiska luckor och ofta dumpas saker på tittaren utan att relevansen förklaras.
 
Vad är egentligen syftet med dessa roller? 
 
Allt som allt är Kingsman: the golden circle en fungerande actionkomedi. Men bristen på överraskningsmoment och hjärta gör den långt ifrån lika bra som The secret service.
 

The dark tower

Regissör: Nikolaj Arcel.
Genre: Fantasy, action.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Idris Elba, Tom Taylor, Dennis Haysbert, Katheryn Winnick, Claudia Kim.
Releasedatum: 15 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Den siste revolvermannen Roland är fast i en evig kamp med Mannen i svart. Med världarnas öde på spel kommer gott och ont drabba samman i den slutgiltiga striden, där enbart Roland kan försvara universums överlevnad."
 
 
 
 
 
The dark tower baseras på bokserien med samma namn av skräckförfattaren Stephen King. Det är en sån där lagom bra film – lättsam, småspännande och emellanåt underhållande. Bortsett från några krystade scener levererar skådespelarna starkt, och tittarens intresse hålls kvar ända till slutet. Men nyckelordet här är som sagt lagom. Filmen sticker inte ut, tar inga risker och är lite för ostrukturerad för att göra något större intryck.
 
Jake har mardrömmar om en annan värld. 
 
Det som händer i The dark tower upplevs som lite rörigt. Det är oklart hur världen ser ut, vilka magiska regler som finns och vilken roll tornet har. En tydligare bakgrund hade sannolikt gett större djup, och sannolikt engagerat mer. Därtill är händelseförloppet förutsägbart och rätt klyschigt, och jag hade velat se mer komplexitet i de stereotypiska karaktärerna. 
 
Roland är den sista revolvermannen. 
 
Som helhet är The dark tower en helt okej fantasy. Den passar dig som anser att ett högt tempo och mycket action är viktigare än en logisk världsuppbyggnad. 
 

Snuten i Hollywood 3

Regissör: John Landis.
Genre: Komedi, action.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eddie Murphy, Jon Tenney, Joey Travolta, Judge Reinhold, Bronson Pinchot, Alan Young, Theresa Randle, Hector Elizondo.
Inspelningsår: 1994.
 
"Axel Foley reser tillbaka till Beverly Hills där han får en ordentlig tur i nöjesparken Wonderworld. Axel får sällskap av sina gamla polare Billy och Serge, och blir nöjesparkens nytillskott när han jagar skurkar i attraktionerna, på showerna och i labyrinten under parken."
 
 
 
 
Det går att argumentera för att alla Snuten i Hollywood-filmerna är barnsliga och förutsägbara. Tittaren vet att Alex kommer att klara sig helskinnad från äventyren, och därför blir filmerna inte särskilt spännande. Därtill är det lätt att fastna vid den bristande trovärdigheten och de förlegade animeringarna. Men om man bortser från detta och istället ser det som charmiga egenheter som karakteriserar filmerna, blir det uppenbart att denna trilogi är en riktig pärla.
 
På Wonderworld måste Axel slåss mot vakt efter vakt. 
 
Snuten i Hollywood 3 underhåller. Trots mycket action är stämningen avslappnad, och det är lätt att ryckas med i de härliga karaktärernas rappa dialoger och befängda vågspelen. Det är underbart att återse Axel, Billy och Serge – som tillsammans bildar en fantastiskt roande trio. Därtill är musiken medryckande och det höga tempot hindrar tittaren från att bli uttråkad. Enligt mig, är Snuten i Hollywood 3 bättre än tvåan, då den särskiljer sig mer från originalet.
 
Inte allt går enligt Axels planer. 
 
Som helhet är Snuten i Hollywood 3 underskattad. Visst har filmen brister, men det är lite de som ger actionkomedin sina utmärkande egenskaper. Om man tittar på Snuten i Hollywood förväntar man sig sannolikt inte ett mästerverk, utan enbart att underhållas – vilket filmen lyckas med.
 

Mother!

Regissör: Darren Aronofsky.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer, Domhnall Gleeson, Jovan Adepo.
Releasedatum: 29 januari 2018.
Distributör: Paramount.
 
"Ett pars förhållande testas till dess yttersta gräns då oinbjudna gäster anländer till deras hem och avbryter deras lugna tillvaro."
 
 
 
 
 
 
Jag tyckte inte alls om Mother!. Faktum är att jag uppfattade den som väldigt påfrestande. Filmen börjar långsamt men utvecklas inom kort till en surrealistisk oreda där händelser sker sporadisk utan någon som helst förklaring eller logisk koppling. Scenerna är yvigt ihopklippta och med tiden blir alltsammans lika kaotiskt och obegripligt som en mardröm. 
 
(Nästan) alla karaktärerna verkar frodas i kaos. 
 
Även när jag tittar på filmer som jag inte tycker om, är det sällan jag ser upplevelsen som ett slöseri med tid. Men Mother! går inte att beskriva på något annat sätt. Filmen gav mig inget annat än en känsla av stress. Den känns bara som ett hopplock av absurda, osammanhängande scener som sammantaget inte har något innehållsrikt.
 

Ocean's eleven

Regissör: Steven Soderbergh.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Andy Garcia, Julia Roberts, Bernie Mac, Scott Caan.
Inspelningsår: 2001.
 
 "Danny trotsar oddsen i en sekundsnabb stöt av kasinon i Las Vegas – vilka alla ägs av en hänsynslös magnat, som har ett förhållande med Dannys före detta fru. Om allt går som det ska blir bytet 150 miljoner dollar."
 
 
 
 
 
 
Ocean’s eleven är en remake av filmen med samma namn från 1960, och passar mig som handen i handsken. Jag tycker nämligen mycket om väl utförda kupp-filmer, vilket detta är. Manuset är intelligent, skådespelarna duktiga och det är spännande att följa deras planering och genomförande av kuppen. Här är det inte målet som är det intressanta: vi vet redan hur det kommer att sluta. Istället är det resan dit; att se hur de lyckas, som fängslar. 
 
Varje medlem i gruppen är specialisterad inom ett särskilt område. 
 
Men fast jag tyckte om filmen, kan jag inte påstå att den är felfri. För det första hade den kunnat klippas ner i början, då det tar ett tag för handlingen att komma igång ordentligt. Sen anser jag även att trovärdigheten brister, och att handlingen saknar överraskningsmoment. Karaktärerna möter inte några motgångar och precis som jag skrev tidigare så är det rätt uppenbart redan från början att de kommer att lyckas med sin plan.
 
De elva männen genomför en otänkbar kupp mot Las Vegas kasinon. 
 
Ocean’s eleven känns som en blandning mellan Mission impossible och Now you see me, och passar dig som tycker om kuppfokuserade thrillers. En riktigt underhållande film!
 

Becker: kungen av Tingsryd

Regissör: Martin Larsson.
Genre: Komedi, thriller.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Jan Coster, Nour El-Refai, Henrik Lillér, Karin Lithman, Torkel Petersson, Peter Lorentzon.
Releasedatum: 8 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Becker och kompisen Stefan drygar ut kassan med att sälja smuggelsprit och cigaretter svart. Affärerna går bra och de har inget att klaga på, tills en dag då två danskar dyker upp och utmanar allt Becker har byggt upp."
 
 
 
 
 
Den här filmen var inte i min smak. Den är inte direkt dålig, men fångade inte heller upp mitt intresse. Det är den typen av slätstruken film som lämnar tittaren helt neutral; som varken väcker känslor eller roar – utan snarare bara är.
 
 Becker får problem när två danskar kommer till staden. 
 
Handlingen har vi sett många gånger tidigare, och Becker: kungen av Tingsryd bidrar inte med något nytt till genren. Det är enkelt och förutsägbart, och trots att filmen klassas som både thriller och komedi blir den varken spännande eller rolig. Skådespelarna är uttryckslösa och jag fastnade inte för karaktärerna, då de – precis som resten av filmen – är relativt intetsägande. Replikerna framförs lite fumligt, och det känns varken som att manusförfattare eller skådespelare tänkt över rollerna ordentligt.
 
 Exet dyker till med Beckers dotter. 
 
Som helhet är Becker: kungen av Tingsryd en medioker, svensk komedi med ett ytligt förhållningssätt till allt som händer. Tittaren tillåts inte fördjupa sig i vare karaktärer eller handling, utan förväntas roas av ett urvattnat händelseförlopp som liknar så många andra.
 

Snuten i Hollywood 2

Regissör: Tony Scott.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eddie Murphy, Judge Reinhold, Jürgen Prochnow, John Ashton, Ronny Cox, Brigitte Nielsen.
Inspelningsår: 1987.
 
"Axel Foley är tillbaka där han inte hör hemma. Den här gången ger han sig ut på ett uppdrag i södra kaliforniens snobbiga vildmarker i största hemlighet. Han tar hjälp av sin arsenal av skjutvapen och rappkäftade skämt för att komma åt ett gäng internationella vapensmuggnare."
 
 
 
 
 
Jag har inte mycket att skriva om Snuten i Hollywood 2. Den är bra, men det är i princip samma film som första. Självklart är handlingen annorlunda, men händelseförloppet och känslan är densamma och filmerna är så pass lika varandra att jag redan blandar ihop dem i mitt huvud. Snuten i Hollywood 2 är precis lika mysig och charmig som sin föregångare, men den är också entonig. Därför kan jag med säkerhet skriva att om du underhölls av Snuten i Hollywood så lär du gilla denna också, men väntar du dig en originell efterföljare får du leta vidare.
 
Axel och hans polisvänner är tillbaka i Beverly Hills. 
 
Allt som allt är Snuten i Hollywood 2 underhållande och värd att se. Men eftersom den inte skiljer sig mycket från föregångaren kan jag inte heller påstå att du missar något om du låter bli att se filmen.
 

Farväl till maffian

Regissör: Luc Besson.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Diana Agron, John D'Leo, Tommy Lee Jones, Jimmy Palumbo.
Releasedatum: 26 mars 2014.
 
"Familjen Blake flyttar in en liten stad i Normandie. Pappa Fred ska skriva en bok, hans fru Maggie engagerar sig i välgörenhet och deras tonåringar börjar på gymnasiet. Men Freds riktiga namn är Giovanni, en före detta maffiaboss som tvingats läcka information till polisen och därför lever under vittnesbeskyddarprogram."
 
 
 
 
Farväl till maffian är en besvikelse. Visst är den lättsam och helt okej att slötitta på någon gång, men helheten är inte särskilt tillfredsställande. Filmen har inte mycket substans och känns rörig. Att den klassificeras som ”komedi” är också ett mysterium, då filmen är allt annat än rolig. Den livnär sig på våld snarare än skämt, och förskönar aggression på ett extremt sätt som känns malplacerat för genren.
 
Bra skådespelare, platt innehåll. 
 
Det är synd att Farväl till maffian faller platt, för skådespelarensemblen är fantastisk. Vi får se veteraner som Robert De Niro och Tommy Lee Jones, samt min personliga favorit: Michelle Pfeiffer. Men de får inte mycket att arbeta med. Manuset är styltigt och karaktärerna svåra att tycka om. I slutändan spelar det ingen roll hur bra skådespelarna presterar, när grundmaterialet är så pass dåligt.
 
Belle och Warren tar inget skit i skolan. 
 
Allt som allt är Farväl till maffian inte mer än okej. Filmen är too much för att passa mig i smaken.
 

Shanghai

Regissör: Mikael Håfström.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: John Cusack, Li Gong, Yun-Fat Chow, David Morse, Ken Watanabe, Jeffrey Dean Morgan.
Releasedatum: 23 juli 2012.
 
"Specialagenten Paul anländer till ockuperade Shanghai för att utreda sin väns plötsliga död. Han fokuserar sin utredning på den karismatiska gangstern Anthony och hans fru Anna. Men det dröjer inte länge innan han är indragen i en dödlig konspiration."
 
 
 
 
 
Shanghai är en thriller som hade kunnat vara riktigt bra, men som faller platt på grund av ett överambitiöst utformande. Handlingen känns nämligen lite för komplicerad, och det röriga upplägget gjorde att det blev svårt att hänga med i svängarna. Fast jag definitivt intresserades av konceptet, blev filmen aldrig riktigt spännande på grund av förvirringen som uppstod.
 
Gangstern Anthony utreds av agenten Paul. 
 
Filmens oordning kastar alltså bort den potential som Shanghai hade, vilket är synd då den verkligen hade kunnat gripa tag. Den är vackert filmad och bygger upp en stämningsfull atmosfär som träffar tittaren i hjärtat. Dessutom är skådespelarna duktiga, och jag blev särskilt glad över att se både Li Gong och Ken Watanabe i något större roller än väntat. Jag tycker nämligen mycket om dem båda två, men har inte sett dem i mycket sedan fantastiska En geishas memoarer.
 
Det gifta paret är djupt involverade i en konspiration. 
 
Allt som allt är Shanghai okej, men filmen hade tjänat på ett mindre rörigt manus.
 

Snuten i Hollywood

Regissör: Martin Brest.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eddie Murphy, Judge Reinhold, John Ashton, Lisa Eilbacher, Ronny Cox, Jonathan Banks.
Inspelningsår: 1984.
 
"Axel Foley är en tuff polis på jakt efter sin bästa väns mördare i Beverly Hills. Hans framfusiga sätt går inte hem i distriktet, och två poliser sätts in för att hålla situationen under kontroll. Axel tar med de torra poliserna på en åktur utan like där han kulturkrockar ordentligt."
 
 
 
 
 
Ett av mina nyårslöften var att se fler klassiker. En mycket uppskattad sådan är Snuten i Hollywood, som jag har hört mycket om men aldrig själv sett. Men nu har jag gjort något åt det, och äntligen förstår jag vad alla pratat om. Trots att jag inte tycker att filmen är särskilt speciell, håller jag med om att den är bra.
 
Eddie Murphy levererar i rollen som Axel. 
 
Snuten i Hollywood är en lättsam actionkomedi, som följer en rätt så typisk mall. Den innehåller karakteristisk gammeldags action, vars strider underhåller så länge tittaren inte lägger för stor vikt på filmens trovärdighet. Karaktärerna känns aldrig som att de är i verklig fara och filmen blir inte spännande, men Eddie Murphys charmiga gestaltning gör det ändå till en härlig upplevelse. Hans kroppsspråk och rappa käft gör tillsammans med den medryckande 80-talsmusiken Snuten i Hollywood till en mysig må bra-film.
 
Allt som allt är Snuten i Hollywood en sorglös klassiker som håller än idag.
 

American made

Regissör: Doug Liman.
Genre: Drama, thriller, biografi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Cruise, Domhnall Gleeson, Sarah Wright, Jesse Plemons, Caleb Landry Jones, Lola Kirke.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Smugglaren och piloten Barry rekryteras för att driva den största täckoperationen i USA:s historia. Mottot är: det är inte ett brott så länge du gör det för den goda sidan."
 
 
 
 
 
 
Varför, varför, varför är så många populära filmer tråkiga? Den här månaden har jag sett jättemånga kritikerrosade filmer – och inte tyckt om en enda av dem. American Made är inget undantag. Fast den nästan bara har fått bra omdömen, är det enligt mig ett sömnpiller.
 
Barry övertalas att driva en operation åt CIA. 
 
American Made är enligt mig oengagerade. Jag fastnade inte alls för varken handling eller karaktärer, mest för att allt känns ytligt. Jag hade velat ha större komplexitet, istället för den trygga standardberättelsen som levereras här. Tempot är dessutom långsam och trots att filmen är mindre än två timmar kändes den hur lång som helst. Det jag fastnade mest för var musiken, och det säger en hel del. Låtarna var visserligen väldigt medryckande, men musiken ska ju såklart inte vara det bästa när man ser på film. Men tyvärr har American Made inte något annat som griper tag.
 
Den amerikanska piloten smugglar åt den hemliga organisationen. 
 
Den här filmen var alltså ingen större hit. Tom Cruise är egentligen en bra skådespelare, men de senaste filmerna som han har medverkat i har inte hållit måttet. American Made hade helt enkelt inget speciellt, och övertygade aldrig mig om att den var värd att se.
 

Brimstone

Regissör: Martin Koolhoven.
Genre: Thriller, drama, västern.
Längd: 2 hr 23 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dakota Fanning, Guy Pearce, Emilia Jones, Carice Van Houten, Kit Harinton, Ivy George.
Releasedatum: 11 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Från ögonblicket när den nya pastorn intar predikstolen känner Liz på sig att hennes familjs säkerhet är hotad. Hon är en ung barnmorska med make och barn, men stum och kommunicerar genom teckenspråk. När Liz man inte tar hennes oro på allvar visar det sig att faran är större än de kunnat ana."
 
 
 
Brimstone är en rå västernfilm. På riktigt, om du vet med dig att du har svårt för brutalitet så är detta inte något för dig. Faktum är att det är en av de mörkaste filmerna som jag har sett i år, och personen som jag tittade på den med klarade inte av att de klart den. Brimstone är sadomasochistisk, och innehåller både misshandel, våldtäkt, barnprygling och annat. Den ger en obarmhärtig skildring av riktigt tuffa ämnen, och får tittaren att må allt annat än bra. Men med det sagt, griper Brimstone verkligen tag.
 
Anna är gift med en präst som rättfärdigar sin sadomasochism med Guds vilja. 
 
Brimstone är indelad i fyra kapitel: Revelation, Exodus, Genesis och Retribution. De tre första kapitlen visas i motsatt kronologisk ordning, och tar därför tittaren allt längre tillbaka i tiden, medan det fjärde kapitlet knyter ihop alla paralleller. Det här upplägget är riktigt fascinerande, och gör att Brimstone inte liknar någon annan västern som jag har sett. Jag är riktigt imponerad över filmens utveckling, och gillar verkligen hur kapitelindelningen tillåter tittaren successivt få svar på sina frågor.
 
Prästen har sökt efter Liz i många år. 
 
Filmen har ett fängslande mysterium, en spänd stämning och en förvånansvärt kraftfull handling. Den har också överraskande komplexa karaktärer. Min erfarenhet av västern är ytlig, men de filmer som jag har sett har haft platta och ointressanta karaktärer. Men i Brimstone är de lätta att fastna för. Skådespelarna som porträtterar dem är briljanta, och deras övertygande tolkningar fick mitt hjärta att brista gång på gång. Dessutom ger filmen precis tillräckligt med bakgrundsinformation om karaktärerna: inte så mycket så att det blir tradigt, men inte så lite att det är svårt att sympatisera.
 
Samuel försöker skydda sin nyfunna vän. 
 
Brimstone är alltså en andlöst spännande västernthriller. Men den har scener som drar ner helheten. Detta på grund av bristande trovärdighet, och ibland även förutsägbarhet som jag inte kan undgå att störas utav. Dessutom är slutet lite förvirrande, och jag sitter än och försöker få ihop det hela i mitt huvud.
 
Joanna kämpar varje dag för överlevnad. 
 
Allt som allt är Brimstone en sanslöst bra film som leker med tittarens hjärtsträngar. Den är visserligen obehaglig att se på och därför inget för klenmodiga, men om du inte skyr råhet rekommenderar jag den varmt. Jag föreslår dock att du ger dig in i Brimstone utan att veta mycket om den, då den utvecklas på ett mycket oväntat sätt. 
 

RSS 2.0