Gold

Regissör: Stephen Gaghan.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Edgar Ramírez, Bryce Dallas Howard, Corey Stoll, Toby Kebbell, Bill Camp
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Kenny är en guldletare, lurendrejare och drömmare som är på desperat jakt efter det stora genombrottet. Han slår ihop med den beryktade geologen Mike Acosta för att genomföra försök att finna en stor guldfyndighet i Indonesiens otillgängliga djungel."
 
Gold hade troligen varit bättre om den varit mer unik. Men det känns som att filmen inte vågar ta ut svängarna. Den håller sig nämligen inom genrens typiska mall och tillför ingenting nytt. Klyschorna hopar sig på varandra, och resultatet blir ett livlöst och utdraget drama.
 
Kenny letar desperat efter guld. 
 
Filmen är rätt tung, och på grund av den tunna handlingen fångas aldrig tittarens intresse. Tempot är långsamt, och fast de duktiga skådespelarna underhåller från början till slut har Gold inte det där lilla extra som gör den sevärd. Istället känns den som en i mängden, oförmögen att gripa tag eller beröra. Det är en sådan film som inte direkt är dålig, men som inte heller har ett påtagligt värde eller syfte.
 

The Handmaiden

Regissör: Chan-Wook Park.
Genre: Thriller, drama, romantik.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Min-hee Kim, Tae-ri Kim, Jung-woo Ha, Jin-woong Jo, Hae-suk Kim, So-ri Moon.
Releasedatum: 2017–05–29.
Distributör: Njutafilms.
 
"Med uppsåt att lura Lady Hideko på hennes förmögenhet lyckas Sook-Hee få anställning hos henne som kammarjungfru. Men oväntade känslor uppstår mellan dem, samtidigt som mannen bakom komplotten visar sig ha helt andra planer för Sook-Hee."
 
 
The Handmaiden är en koreansk thriller som baseras på boken Fingersmith av Sarah Waters. Filmen är indelad i tre delar: varav de första följer samma händelser ur två olika synvinklar, medan den tredje fungerar som gemensam fortsättning. Detta sätt att organisera händelserna på håller tittaren ständigt engagerad, eftersom bytet av perspektiv avslöjar nya, spännande intriger som förändrar det vi trodde att vi visste.
 
Sook-Hee spionerar på Lady Hideko. 
 
The Handmaiden må ha en udda och stundtals rörig handling, men den är inte desto mindre intressant. Filmen är härligt atmosfärisk och de många intrigerna bygger upp en tät spänning. Jag tycker riktigt mycket om ”alla lurar alla”-konceptet, och blev imponerad över filmens många vändningar. Dessutom häpnades jag över hur vacker den är. Fotot, miljöerna, kostymerna… allt har en otrolig detaljrikedom som påvisar hur genomtänkt filmen är.
 
Det visar sig att mer ligger bakom händelserna än vad Sook-Hee vet om. 
 
Filmens svaghet är längden. Mycket krävs för att hålla tittarens intresse i två och en halv timme, och The Handmaiden lider stundtals av ett långsamt tempo. Handlingen känns utdragen och tunn i förhållande till speltiden, och många scener hade kunnat klippas bort för att få ett mer intensivt händelseförlopp. Exempel på scener som hade kunnat kortas ner är sexscenerna. Den passionerade relationen mellan Sook-Hee och Hideko är klockren, men de grafiska sexscenerna tar upp för mycket plats. The Handmaiden känns betydligt mer erotisk och explicit än Fifty shades of Grey, och efter en handfull heta scener kände jag mig mättad och ovillig att se fler.
 

The Great Wall

Regissör: Yimou Zhang.
Genre: Thriller, action.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Tian Jing, Willem Dafoe, Pedro Pascal, Andy Lau, Hanyu Zhang.
Releasedatum: 2017-06-26.
Distributör: Universal Sony.
 
"En elitstyrka är i kamp för mänsklighetens överlevnad. En kamp som äger rum på världens mest ikoniska byggnadsverk; den kinesiska muren."
 
 
 
 
Jag sitter som ett frågetecken under hela filmens gång. I The great wall hänger nämligen ingenting ihop logiskt, och bristen på ett konsekvent tänkande blir riktigt fånigt. Dessutom har filmen en av de mest bleka, nästintill icke-existerande, handlingar som jag har sett på länge. Den kinesiska armén måste försvara muren från fula, grodliknande utomjordingar som attackerar var 60:e år. Varför framgår aldrig, och den efterföljande krigsscenen som utgör så gott som hela filmen blir ytterst tröttsam att ta del utav.
 
Filmen består av en enda lång krigsscen. 
 
The great wall har fler klyschor än vad jag kan räkna till. Allt från den påtvingade romansen, till de infångade rivalerna som snabbt hyllas som krigshjältar. Filmen är också löjligt förutsägbar, med platta karaktärer och för enkla effekter. Dessutom gör den påtagliga frånvaron av struktur att filmen känns ogenomtänkt. Vissa scener skyndas alldeles för snabbt förbi, medan andra dras ut på alldeles för länge och aldrig verkar ta slut.
 
Inte ens världvana stjärnan Matt Damon håller upp filmen. 
 
Som helhet är The great wall en riktigt tunn fantasythriller. Den erfarna ensemblen som har arbetat med filmen borde ha kunnat åstadkomma något bättre.
 

Split

Regissör: M. Night Shyamalan.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Betty Buckley, Haley Lu Richardson, Jessica Sula.
Releasedatum: 2017–06–26.
Distributör: Universal Sony.
 
"Kevin har visat 23 olika personligheter för sin psykiater, men ytterligare en är dold och väntar nu på att ta över och kontrollera de andra. När han drivs till att kidnappa tre tonårsflickor hamnar han i ett krig om överlevnad, som utkämpas mellan alla de som han har inom sig och runt omkring."
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Split. Å ena sidan är den välspelad. James McAvoy är fantastisk som personlighetskluvna Kevin och gör ett utomordentligt arbete med att särskilja de olika identiteterna från varandra. Filmen är dessutom spännande och riktigt psykologiskt intressant. Det fängslande konceptet griper snabbt tag i tittaren, samtidigt som den spända stämningen skickligt kombineras med upplyftande humor. Men det är tveksamt om thrillerns styrkor väger upp för filmens många brister.
 
Tre tjejer kidnappas av personlighetskluvna Kevin. 
 
Split känns nämligen relativt slätstruken. Handlingen är inte särskilt utmärkande, och karaktärerna känns endimensionella. Fast jag har medlidande för de kidnappade tjejerna, saknar de den komplexitet som skulle få mig att genuint bry mig om vad som hände med dem. Nu känns de mest som ett virrvarr av klichéer och bortkomna handlingar.
 
Under Kevins läkarbesök blir psykologen misstänksam. 
 
Vidare utnyttjar Split inte sin fulla potential till att bli riktigt spännande och obehaglig. För det första uppdagas Kevins sinnestillsånd för tidigt i filmen. Det blir lite antiklimatiskt, och jag hade föredragit om små ledtrådar istället successivt hade lett till ett stort avslöjande. Vidare blir filmen aldrig särskilt skrämmande. Istället upplevs den som överdriven; ett fenomen som blev särskilt tydligt i tredje akten. Där förlorar filmen sig totalt, med näst intill löjligt bristande trovärdighet i form av människor som klättrar på väggarna, böjer järngaller med bara händerna och som lyckas överleva att bli knivhuggen flera gånger (kniven går till och med sönder på kuppen…).
 
I den underjordiska labyrinten är det svårt att hitta ut. 
 
Som helhet är Split en intressant och småspännande film som saknar förmåga att ta tittaren med storm.
 

xXx: Return of Xander Cage

Regissör: D. J. Caruso.
Genre: Action.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Vin Diesel, Donnie Yen, Deepika Padukone, Ruby Rose, Nina Dobrev, Toni Collette.
Releasedatum: 2017–06–12.
Distributör: Paramount.
 
"När ett gäng legosoldater stjäl ett högteknologiskt vapen som utgör ett globalt hot, behöver världen superspionen Xander Cage. Tillbaka i hetluften leder Xander ett dödsföraktande team på ständig jakt efter action och adrenalinkickar, med målet att rädda världen medan de ser coola ut."
 
Fast xXx: Return of Xander Cage har okej skådespelare och en del riktigt snygga stuntscener, är filmen ingen större hit. Den känns slapp och forcerad, och uppvisar inget nytt. Intresset förloras snabbt, och redan efter några minuter kände jag att jag distraherades av annat.
 
Xander Cages team tar sig an bovar med "stil". 
 
xXx: Return of Xander Cage är en väldigt typisk actionrulle. Den använder samma förutsägbara klyschor, tafatta karaktärspersonligheter och tunna handling som vi har sett dussintals gånger tidigare. Det är nonstop innehållslös action, och avsaknaden på en gripande berättelse gör att man snabbt tröttnar.
 
Filmen har en del läckra stuntscener. 
 
Som helhet är xXx: Return of Xander Cage medioker. Den känns överansträngd och andefattig, och är helt enkelt inte värd att lägga 107 minuter på.
 

A Cure for Wellness

Regissör: Gore Verbinski.
Genre: Thriller, skräck.
Längd: 2 hr 27 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dane DeHaan, Jason Isaacs, Mia Goth, Ivo Nandi, Adrian Schiller, Celia Imrie.
Releasedatum: 2017–07–03.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"En man skickas till en kurort för att hämta hem ett företags vd. Han inser snart att allt inte står rätt på sanatoriet, och att något inte stämmer med behandlingarna som får patienterna att stanna kvar. Samtidigt testas hans egna mentala hälsa och han blir mot sin vilja inlagd för att kureras."
 
A cure for wellness är en underlig men atmosfärisk film. Den börjar faktiskt riktigt bra, med tät mystik och en tryckande, obehaglig stämning. Dessutom är skådespelarna duktiga, och det enastående fotot imponerar med vackra vyer. Redan de första minuterna blir det tydligt att filmen har god potential till att bli något extraordinärt.
 
Lockhart försöker hitta sitt företags vd på sanatoriet. 
 
Allteftersom filmen fortskrider börjar man dock vilja få svar på sina frågor. Men faktum är att vi lämnas med alldeles för många lösa trådar, vilket blir antiklimatiskt. Att det finns fler frågor än svar gör också att filmen förlorar substans, då det inte känns som att den haft en ordentlig bakgrund till handlingen. 
 
Linjen mellan inbillning och verklighet suddas ut. 
 
A cure for wellness är också för lång. Den blir aldrig tråkig, men förlorar effekt då mer fokus ligger på att uppvisa estetik snarare än att skapa en rapp händelsekedja. Dessutom är slutet i sig en besvikelse. Successivt förlorar filmen trovärdighet och blir allt mer överdriven, och scenerna innan eftertexterna börjar rulla känns surrealistiska. De gör helt enkelt inte resten av den stämningsfulla filmen rättvisa.
 
Mot sin vilja läggs Lockhart in för att kureras. 
 
Allt som allt är A cure for wellness i grund och botten en riktigt obehaglig och spännande thriller. Men på grund av att händelserna avverkas långsamt och att säcken inte knyts ihop ordentligt går filmen miste om mycket potential.
 

Nocturnal animals

Regissör: Tom Ford.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Isla Fisher, Michael Shannon, Ellie Bamber, Laura Linney.
Releasedatum: 2017-05-22.
Distributör: Universal Sony.
 
"Susan får ett paket innehållande ett bokmanus från sin exman Edward. Innehållet får henne att omvärdera vissa val hon gjort och återuppväcker känslor hon inte längre trodde fanns kvar."
 
 
 
Det välspelade och smått obehagliga dramat Nocturnal animals väcker många känslor. Det är en film som provocerar, ifrågasätter normer och får tittaren att tänka till ordentligt. Allt är gjort med ett syfte, och den briljanta användningen av visuella metaforer och detaljer häpnar.
 
Familjens roadtrip förvandlas till en mardröm när de attackeras. 
 
Nocturnal animals är en spännande och kärnfull film. Vi får följa två huvudsakliga paralleller: en i nutid och en fiktiv som utspelar sig i Edwards bokmanus. De är båda intressanta att följa, men favoriten är faktiskt den fiktiva, som verkligen grep tag i mig och berörde. Dock gör växlingen mellan dem att filmen förlorar kraft. Att vi tidigt förstår att den ena parallellen inte är verklig ger en antiklimatisk känsla, och fast jag tycker mycket om den metaforiska innebörden faller det hela lite platt just för det som sker bara är en symbol för något annat. 
 
Det som sker i bokmanuset representerar Edwards verkliga känslor. 
 
Som helhet ger Nocturnal animals mig motstridiga känslor. Å ena sidan har den ett genialiskt upplägg och lysande användning av metaforer. Men att mycket av det som händer inte är verkligt tar udden av det hela, och gjorde att mitt intresse inte förblev lika starkt rakt igenom.  
 

Assassin's Creed

Regissör: Justin Kurzel.
Genre: Action, äventyr, sci-fi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson, Charlotte Rampling.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Genom banbrytande teknik får Callum uppleva sin förfader Aguilars liv i 1400-talets Spanien. Callum upptäcker att han härstammar från en hemlig sammanslutning av lönnmördare, och utvecklar deras kunskap och färdigheter som krävs för att ta sig an den grymma Tempelherreorden i nutid."
 
Äventyret Assassin’s Creed baseras på den populära spelfranchisen med samma namn och följer två sammanlänkade handlingsparalleller: en i nutid och en i 1400-talets Spanien. Konceptet är läckert och tanken god, men dessvärre är själva utförande så pass svagt att filmen snabbt förlorar tittarens engagemang.
 
Nutid kombineras med 1400-talets Spanien. 
 
Filmen är välspelad, och kompetenta Fassbender inger förtroende. Men skådespelarna får inte mycket att arbeta med. Karaktärerna är bleka, och vi lär inte känna dem tillräckligt för att bry oss om vem som lever och vem som dör. Manuset är helt enkelt inte tillräckligt genomtänkt: intresset fångas inte upp och händelserna är dåligt förklarade. Dessutom känns handlingen både förenklad och invecklad på samma gång, och som tittare får man inte ut mycket av det som sker. Exempelvis känns scenerna i det förflutna nästan överflödiga, då de inte driver handlingen framåt. Och det fåniga sökandet efter det oförklarligt vaga, magiska äpplet är inte tillräckligt för att engagera.
 
Callum kastas in i stridens hetta. 
 
Vidare är effekterna mediokra, och actionscenerna ser väldigt koreograferade och stela ut. Eftersom jag är ett fan av spelfranchisen såg jag mycket fram emot att se lönnmördarnas smidighet på skärm, men striderna har för vältajmade slag och duckningar i min smak. Det ser för planerat, för tillgjort ut. Det speglar egentligen filmen som helhet: fast den är långt ifrån dålig känns den överlag rätt krystad.
 
Viljestarka Aguilar arbetar som lönnmördare. 
 
Allt som allt är Assassin’s Creed okej. Handlingen blir lite långrandig att följa efter ett tag, och karaktärerna är inte mycket att hurra över. Filmens problem är helt enkelt att den inte roar. Men tekniken är häftig och skådespelarna duktiga, och därför räddas Assassin's Creed från att bli ett totalt bottennapp.
 

Deepwater horizon

Regissör: Peter Berg.
GenreDrama, action, biografi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Mark Wahlberg, Kurt Russell, Dylan O'Brien, John Malkovich, Gina Rodriguez.
Releasedatum: 2017-02-27.
 
"Den 20 april 2010 börjar som vilken dag som helst på Deepwater horizon. Men en serie olyckor förvandlar oljeriggen till ett inferno av explosioner och eld, och arbetarna blir fångade i den enorma dödsfälla som den nu utgör. Nu måste teknikern Mike uppbringa mod för att hjälpa sina kollegor att komma levande därifrån."
 
 
Det verklighetsbaserade dramat Deepwater Horizon är snyggt och bitvis riktigt spännande. Filmen griper tag om tittaren tidigt och den uppbyggande stämningen ser till att intresset behålls rakt igenom. Engagemanget stärks ytterligare av de imponerande effekterna, och det är svårt att inte låta sig hänföras av de makalösa expositionerna.
 
Mike ska bege sig till oljeriggen i några veckor. 
 
Trots att Deepwater Horizon följer den klassiska mallen för katastroffilmer och därmed blir lite av en dussinfilm, går det inte att neka att den gör det riktigt bra. Det gör dessvärre att filmen känns klyschig, och den utnötta heroiska berättelsen gör dramat förutsägbart. Filmen blir dessutom rätt rörig när kaoset drar igång, och bland  flammor och slam är det svårt att hålla koll på vad som drabbar vem.
 
En rad olyckor får Andrea att kalla på hjälp. 
 
Vidare hade jag gärna velat ha ett lite annat fokus. Mycket tid läggs på att förklara hur oljeriggen fungerar, och jag hade velat se mindre av det. Istället borde mer energi ha lagts på att visa karaktärernas vardag. Nu får vi inte lära känna dem ordentligt: vi vet inte vilka de är eller vilka slags relationer de har till varandra. Det gör offren mer till  en siffra i statistiken än verkliga personer. Jag hade också velat veta mer om händelsens efterföljder, samt anledningen bakom det hela.
 
Slam och flammor tar totalt elva liv på riggen. 
 
Deepwater Horizon är ett snyggt och välspelat drama. Spänningen griper tag och de kompetenta skådespelarna övertygar i sina roller. Dessutom lyckades filmen beröra. Men trots detta känns det som att något saknas, och hade Deepwater Horizon valt ett annat fokus skulle den kunnat bli kraftfullare.
 

Allied

Regissör: Robert Zemeckis.
Genre: Drama, romantik, action.
Längd: 2 hr 5 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Brad Pitt, Marion Cotillard, Lizzy Caplan, Vincent Latorre, Jared Harris.
Releasedatum: 2017-04-03.
Distributör: Paramount.
 
"När underrättelseofficern Max Vatan får reda på att hans fru kanske jobbar för fienden har han bara 72 timmar på sig att bevisa att hon är oskyldig."
 
 
 
 
Fast Allied är välspelad och smått spännande, anser jag att det är ett mediokert drama. Tempot är långsamt och under långa sekvenser var jag rätt uttråkad. Filmen innehåller dessutom många klyschor, och karaktärerna känns så pass underutvecklade att jag inte fastnar för dem trots de duktiga skådespelarna. 
 
Det utåt sett perfekta paret är i själva verket spioner. 
 
Utåt sett ser Allied fantastisk ut. Fotot är vackert och filmens detaljrikedom imponerar. Men det blir nästan för snyggt. Allting har en onaturlig skönhet över sig, vilket gör att filmen inte framstår som realistisk. Allied utspelas trots allt under andra världskriget: bomber exploderar, människor flyr i panik och personer dör. Ändå förblir allt perfekt, in på minsta detalj. Replikerna håller kvar sin poetiska klang, karaktärernas frisyrer förblir felfria och kostymerna får inte en uns smuts på sig. Det skapar en slags distans till tittaren och försvårar att engageras i det som sker. 
 
Stridsscener blandas med sliskigt kärleksdrama. 
 
Dessutom känns det som att de som har skapat filmen haft svårt att bestämma sig för vilken genre Allied ska tillhöra. Expositioner och skottsalvor i stil med Tarantinos filmer, varvas med sliskiga kärleksförklaringar och sentimentala familjestunder. Kontrasterna i stämningen gör att filmen inte känns väl sammanhållen, och den hade behövt ett tydligare fokus.
 
Spionerna Max och Marianne förälskar sig under ett uppdrag.
 
Som helhet är Allied en okej film. Den är särskilt spännande i början och slutet, men däremellan hade jag svårt att engageras.
 

Kvinnan på tåget

Regissör: Tate Taylor.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emily Blunt, Haley Bennett, Rebecca Ferguson, Laura Prepon, Allison Janney, Justin Theroux, Luke Evans, Lisa Kudrow.
Releasedatum: 2017-03-24.
 
"Rachel är besatt av det perfekta paret som hon varje dag ser från sitt fönster på pendeltåget. Men en dag får hon se något som förändrar allt. Rachel drivs av spänningen och sin besatthet att bli en del av det liv som hon bara har kunnat se på håll, men hur långt kommer hon att gå för att avslöja sanningen?"
 
Kvinnan på tåget baseras på boken med samma namn, av Paula Hawkins. Det är en spännande berättelse, med komplexa karaktärer och ett fascinerande mysterium som nystas upp på ett skickligt sätt. Den stjärnspäckade filmens skådespelare presterar dessutom på topp. Huvudrollsinnehavaren Emily Blunt levererar kraftfullt, och gör stort intryck på tittaren.
 
Vi får följa tre sammanlänkade karaktärer: Rachel, Anna och Megan. 
 
Det tar dock Kvinnan på tåget väldigt lång tid att komma igång, och den första halvans långsamma tempo gör att intresset hinner falna. Med tiden tätnar intrigerna och till sist når filmen fram till ett nagelbitande klimax – med laddad atmosfär och oväntade vändningar. Men vägen dit är lång, och under en stor del av filmen satt jag relativt uttråkad.
 
Successivt knyts parallellerna samman och mysteriet nystas upp. 
 
Den komplexa Kvinnan på tåget är som helhet en spännande film. Skådespelarna imponerar stort, och de olika karaktärsparallellerna knyts snyggt samman. Dessvärre är tempot långsamt, och det tar alldeles för lång tid för Kvinnan på tåget att anlända till sin slutstation.
 

The Accountant

Regissör: Gavin O'Connor.
Genre: Drama, action, thriller.
Längd: 2 hr 7 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Jon Bernthal, Anna Kendrick, J.K. Simmons, John Lithgow.
Releasedatum: 2017-03-20.
Distributör: Warner Bros.
 
"Christian känner sig mer bekväm med siffror än med människor. Han frilansar som revisor och arbetar för några av världens farligaste brottslingar. Med polisen efter sig tar han sig an en mer regelrätt kund, men när Christian börjar syna kundens siffror i sömmarna uppdagas att flera personer tvingats sätta livet till."
 
The Accountant är en lite annorlunda thriller, då inslag av action och våld finns med utan att ta överhanden. Istället är det de intressanta karaktärerna som driver berättelsen framåt. Dessa är filmens styrka, och det blir som allra bäst när scenerna fokuserar på protagonistens bakgrund och livsstil. Skådespelarna gör ett bra arbete med rollerna, och deras insats får karaktärerna att kännas autentiska. De bidrar också med humor som skapar en trevlig kontrast mot det spännande dramat.
 
Autistiska Christian är en skicklig revisor. 
 
Dessvärre är The Accountant för lång. Transportsträckorna mellan de händelserika scenerna är relativt utdragna, och under vissa sekvenser falnar intresset. Dessutom växlar filmen mellan tillbakablickar och nutid på ett otydligt sätt, vilket ger ett rörigt intryck. Det är inte heller helt enkelt att förstå sig på handlingen, vilket försvårar att verkligen engageras.
 
Christian är inblandad i en dödlig katt-och-råttalek.
 
The Accountant är i sin helhet en bra film. Trots att den är aningen osammanhängande, är det spännande att följa katt-och-råttaleken.
 

Hacksaw Ridge

Regissör: Mel Gibson.
Genre: Drama, action.
Längd: 2 hrs 19 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Andrew Garfield, Teresa Palmer, Vince Vaughn, Hugo Weaving, Sam Worthington.
Releasedatum: 2017-03-06.
Distributör: Noble Entertainment.
 
"Amerikanska soldater kämpar för att ta över det ökända japanska fästet Hacksaw Ridge, under Andra världskriget. Den osannolika hjälten som var sist kvar på slagfältet var en soldat som vägrade att bära vapen, sjukvårdaren Desmond Doss."
 
 
Hacksaw Ridge är ett starkt och gripande krigsdrama som skildrar en inspirerande berättelse om riktigt hjältemod. Den sanna historien om tappra Desmond Doss är som gjord för att levandegöras på stora skärmen, och Mel Gibson imponerar stort med sin framställning.
 
Desmond Doss väljer att ta värjning i Amerikanska armén. 
 
Filmens första halva är relativt lugn. Där tar vi del av Desmonds uppväxt och får nödvändig bakgrundsinformation för att lära känna honom och hans motiveringar ordentligt. Hacksaw Ridge tar sin tid att bygga upp karaktären grundligt, och som en följd väcks genuina känslor för honom. Den första halvan är dock aningen utdragen och hade kunnat kortas ner. Där introduceras dessutom en stereotypisk romans, och trots att den framstår som härligt oskyldig och vacker känns den samtidigt rätt banal och idealiserad.
 
Desmond får det tufft i träningslägret på grund av sin vapenvägran. 
 
Det tar lite mer än en timme innan filmens stämning förbyts, och det är först nu som det blir spännande på riktigt. I den andra halvan följer vi Desmonds träning till soldat och hans heroiska insats i kriget. Det är kaotiskt, actionpackat och väldigt gripande. Gibson skyggar inte för att visa krigets fasor och den mörka brutaliteten gör att Desmond skiner ännu starkare. Här kommer skådespelarna verkligen till sin rätta, och det är onekligen trollbindande att se hur de lever sig in i sina roller.
 
Striden mellan japaner och amerikaner kostar många liv. 
 
Som helhet är Hacksaw Ridge ett riktigt spännande krigsdrama som använder viljestarka karaktärer för att förmedla ovärderlig hoppfullhet genom skärmen.
 

Doctor Strange

Regissör: Scott Derrickson.
Genre: Äventyr, scifi, action.
Längd: 1 hr 50 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Tilda Swinton, Mads Mikkelsen, Rachel McAdams, Chiwetel Ejiofor.
Releasedatum: 2017-03-20.
Distributör©2017Marvel.
 
"En berömd neurokirurg söker efter ett botemedel men erhåller istället magiska krafter på en mystisk plats som kallas Kamar-Taj, som även är frontlinjen i en kamp mot osynliga mörka krafter ämnade att förgöra vår verklighet."
 
 
Den senaste superhjältefilmen från Marvel är förvånansvärt stark. Doctor Strange sticker ut ur mängden, och imponerar med en ruskigt bra kombination av action och humor. Den spännande handlingen och de snyggt koreograferade striderna kompletteras med fyndiga dialoger och oväntat många skratt. Det hela resulterar i en värdefull förmåga att underhålla en bred publik.
 
Slagkraftig humor kombineras med välkoreograferad action. 
 
Så vad har Doctor Strange som gör den speciell? Förutom den upplyftande humorn finns två saker som utmärker filmen, varav den ena är skådespelarna. Ensemblen är verkligen fantastisk. Skådespelarna lever sig in rollerna och gör stort intryck med dynamiska framföranden. Cumberbatch är klockren i huvudrollen, Swinton har en härligt sublim närvaro och McAdams bidrar med ett behagligt lugn. Hela rollistan lyser av kompetens och inger respekt med sina stora namn. Jag hade dock velat ha en mer komplex skurk. Mikkelsen, som spelar honom, gör allt rätt och ger karaktären stor potential. Men vi får inte veta särskilt mycket om bovens förflutna, och hans relativt stereotypiska uppbyggnad gör att han ändå känns lite platt.
 
Skådespelarnas starka insatser förhöjer filmen. 
 
Det andra som får Doctor Strange att glänsa är de mäktiga, visuella effekterna. De har nästan en psykedelisk inverkan och berikar filmen med oräkneliga, läckra scener som fick mig att utropa ”wow”. Filmer som tungt förlitar sig på effekter faller ofta på att större fokus ligger på det estetiska snarare än innehållet. Men Doctor Strange väger upp båda på ett snyggt sätt och använder effekterna som ett genomtänkt, framåtdrivande verktyg. Det är enbart framåt slutet som CGI:n tar överhanden och blir lite för mycket.
 
Effekterna integreras snyggt i den naturalistiska miljön. 
 
Doctor Strange har en härlig glimt i ögat och briljanta, visuella effekter. Intresset fångas redan vid första scenen och det klargörs tidigt att Doctor Strange är en av Marvels starkare verk.
 
 
- Alla bilder är copyrightskyddade av Marvel och Disney. 

Inferno

Regissör: Ron Howard.
Genre: Thriller.
Längd: 2 hrs 1 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Tom Hanks, Felicity Jones, Omar Sy, Irrfan Khan, Ben Foster, Ana Ularu.
Releasedatum: 2017-02-27.
Distributör: Universal Sony.
 
"Robert Langdon och Sienna Brooks följer ett spår av ledtrådar genom Europa för att sätta stopp för ett virus som hotar att utplåna halva jordens befolkning."
 
 
 
 
Inferno är en spännande thriller med högt tempo, kraftfull musik och intressant handling. Dessutom är skådespelarna riktigt bra. Tom Hanks, som aldrig gjort dåligt ifrån sig, återvänder i rollen som Robert Langdon, och porträtterar den numera slitna professorn på ett övertygande sätt. Även nykomlingen Felicity Jones imponerar, och tillsammans med Hanks skapar hon dynamik.
 
Professorn försöker hitta viruset innan det släpps ut. 
 
Men Inferno är inte lika stark som Da Vinci-koden och Änglar och demoner. Handlingen är inte särskilt nyanserad och jag upplever inte hotet som trovärdigt. Inferno känns inte heller lika intelligent som sina föregångare. Den behandlar konceptet ytligt och fast filmen innehåller en del oväntade vändningar är den som helhet relativt förutsägbar. Den hade dessutom kunnat engagera mer genom att ge mer tillfredsställande lösningar på gåtorna.
 
Förföljda av faror tvingas duon att fly. 
 
Inferno är alltså en spännande film, men den väcker inte några starka känslor och hade kunnat göra större intryck med mer påtaglig fara.
 

Jack Reacher: never go back

Regissör: Edward Zwick.
Genre: Action.
Längd: 1 hr 58 mins.
Åldersgräns: 15 år.
SkådespelareTom Cruise, Cobie Smulders, Patrick Heusinger, Aldis Hodge, Judd Lormand.
Releasedatum: 2017-02-27.
Distributör: Paramount.
 
"När Jack Reacher upptäcker att major Susan Turner arresterats för landsförräderi måste han frita henne och avslöja en konspiration."
 
 
 
 
Standardactionfilmen Jack Reacher: never go back bjuder på lättsam underhållning. Den är inte särskilt originell, utan följer en given mall och har en uttjatad handling. Filmen är alltså väldigt typisk för sin genre och tillför egentligen ingenting nytt – ändå är det ett nöjsamt tidsfördriv.
 
Märkt som landsförrädare måste Reacher fly från militären. 
 
Jag hade velat att sidkaraktärerna tog större plats i filmen. Huvudpersonen Jack är relativt stereotypisk, och han gör inte mycket mer än att demonstrera hur tuff han är. I de flesta scener ser vi honom stridandes mot bovar, men han upplevs aldrig vara i någon verklig fara, och fast pulsen ökar på sina ställen blir filmen sällan riktigt spännande. Tom Cruise, som spelar Jack, känns dessutom lite sliten och jag tror att han hade kunnat prestera bättre. Cobie Smulders gör därifrån starkare ifrån sig, och hon får karaktären Sophie att framstå som stark och självsäker. Dessvärre har hon inte mycket tid i strålkastarljuset, utan står i skuggan av filmens hjälte.
 
Jack Reacher slår ner bovarna en efter en. 
 
Jack Reacher: never go back följer normen och är därför en helt okej film som inte sticker ut. Den är lite för lång, gömmer sig bland stereotyper och tillför inget eget. Filmen som passar om du vill se en actionfilm som inte kräver mycket av dig av tittare. Då är Jack Reacher: never go back perfekt att slötitta på.
 

Don't Breathe

Regissör: Fede Alvarez.
Genre: Rysare, thriller.
Längd: 1 hr 28 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jane Levy, Dylan Minnette, Stephen Lang, Daniel Zovatto, Franciska Töröcsik.
Releasedatum: 2017-02-06.
Distributör: Universal Sony.
 
"Tre vänner bryter sig in hos en förmögen, blind man i tron att de ska komma undan med det perfekta rånet. De kunde inte haft mer fel."
 
 
 
 
Don’t breathe är en förvånansvärt bra rysare, och det kommer från mig som vanligtvis inte tycker om skräckfilmer. Den har starka skådespelarinsatser (speciellt från Stephen Lang) och ett annorlunda koncept som gör filmen nytänkande och lite extra spännande. Trots att trovärdigheten inte alltid är på topp vill man som tittare alltid veta vad som kommer att hända.
 
Tre ungdomsbrottslingar bryter sig in i en gammal mans hus. 
 
Något som jag tycker är intressant är hur filmen anspelar på sympati. I början sympatiserade jag betydligt mycket mer för antagonisten än protagonisterna. Det faktum att vännerna är brottslingar och bryter sig in hos en blind, äldre man gjorde det svårt att tycka synd om den, medan den blinda mannens tragiska förflutna väckte medkänsla. Men halvvägs igenom filmen vänder det. Vi har vid det laget lärt känna vännerna bättre, samtidigt som den blinda mannens mörka hemligheter avslöjats. Det väckte en del motstridiga känslor, då sympatin från tidigare hamnar i konflikt med den nyfunna avskyn. 
 
När mannen upptäcker dem i sitt hus börjar han jaga vännerna. 
 
Ändå är Don’t breathe inte riktigt det mästerverk som många målar upp. Tempot är ostadigt och karaktärerna gör en del idiotiska beslut som frustrerar. Samtidigt svävar filmen ofta ut och blir för långsökt och tillgjord. Dessutom lyckades den inte göra det fundamentala för rysare: att skrämmas. Kanske är det jag som har blivit härdad, men jag hoppade aldrig till, blev aldrig ängslig och satt inte på helspänn under filmens gång.
 
När deras överlevnad står på spel tvingas vännerna bryta mot alla regler. 
 
Allt som allt är Don’t breathe en bra film. Trots att den inte imponerade lika mycket på mig som den gjort på många andra så anser jag att den är värd att se.
 

The Prestige

Regissör: Christopher Nolan.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hrs 12 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Hugh Jackman, Christian Bale, Michael Cane, Scarlett Johansson, David Bowie, Andy Serkis.
Releasedatum: 2007-06-27.
 
"Två magiker försöker överträffa varandra och kastar sig in i dödliga illusioner. De gör sin assistent till en bricka och medspelare i deras rivalitet."
 
 
 
 
 
The Prestige är en välgjord och riktigt spännande thriller, som präglas av ett snyggt foto, stiliga kostymer samt en komplex och mycket tilltalande handling. Jag fängslades av den laddade stämningen och det genomtänkta mysteriet grep tag direkt.
 
Två magiker konkurrerar och gör allt för att vinna. 
 
Filmen är stjärnspäckad och de välkända skådespelarnas starka insatser trollbinder. De får sina karaktärer att kännas verkliga och bidrar till att deras rivalitet är så övertygande. Vidare har The Prestige en hel del oförutsägbara vändningar och jag är mycket förtjust i att filmen är som en enda stor illusion. Den enda egentliga nackdelen – bortsett från att tempot svajar ibland – är den så kallade ”riktiga” magin, som tar udden av de häftiga, mer trovärdiga tricken.
 
Assistenten Olivia hamnar mitt i korselden.
 
Som helhet är The Prestige riktigt bra. Det är oerhört intressant att följa de före detta vännernas rivalitet och de imponerande illusionerna gör stort intryck.
 

Morgan

Regissör: Luke Scott.
Genre: Sci-fi, thriller.
Längd: 1 hr 32 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Kate Mara, Anya Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh, Brian Cox m.fl.
Releasedatum: 2017-01-23.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"En riskanalytiker skickas till en avlägsen och topp-hemlig plats för att utreda en hemsk olycka. Händelsen utlöstes av en till synes harmlös 'människa' som utgör ett stort mysterium — och både är oerhört behåvad och oberäkneligt farlig."
 
 
Morgan är bra, men hade kunnat vara bättre. Konceptet är intressant, skådespelarna lysande och en del scener är riktigt spännande. Dessvärre är manuset svagt och saknar hjärta, och filmen innehåller många uttjatade klyschor som får den att kännas opersonlig och distanserad. Likt en blek kopia av Ex_Machina har Morgan en stadig grund att stå på, men misslyckas att förmedla berättelsen på ett levande och engagerande sätt.
 
Det är upp till Lee att bedöma om Morgan ska termineras. 
 
Filmens styrka är att den får tittaren att känna ett starkt behov av att veta vad som kommer att hända med Morgan. Trots att Morgan börjar relativt långsamt är det lätt att fastna just för att man vill veta mer om henne och se hur händelserna utvecklar sig. Dessvärre är filmen inte trovärdig och jag störde mig enormt på karaktärernas brist på initiativförmåga; att de aldrig tog tillfället i akt att göra saker. Morgan är också förutsägbar och jag kunde gissa mig till alla vändningarna. Det är som att filmen följer en given mall, vilket gör att den inte heller bidrar med något nytt.
 
Morgan får hopp av Dr. Amy Menser. 
 
Men trots att filmen har många svagheter är Morgan inte dålig. Jag tycker om konceptet och skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Fast Morgan är förutsägbar och har ett ytligt manus så behålls tittarens intresse genom hela filmen.
 
 

Snowden

Regissör: Oliver Stone.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hrs 14 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Shailene Woodley, Zachary Quinto, Nicolas Cage, Rhys Ifans, Melissa Leo m.fl.
Releasedatum: 2017-01-16.
Distributör: Scanbox.
 
"Visselblåsaren Edward Snowden blev en av världens mest jagade män när han läckte sekretessbelagda CIA-dokument till The Guardian och The Washington Post som avslöjade att landet bedrev hemlig övervakning över hela världen."
 
Snowden är ett mycket ojämnt drama. Å ena sidan har filmen ett intressant koncept och riktigt duktiga skådespelare. Ensemblen innehåller många stora namn och deras kompetenta insatser ger Snowden en stark grund att stå på. Men trots att filmen får en välbehövd skjuts på vägen når den inte ända fram.
 
När Snowden arbetar för CIA upptäcker han en hemlighet. 
 
Dramat är nämligen för utdraget för att fängsla tittaren från början till slut. Filmen har en del riktigt gripande scener, men de är alldeles för få och kombinerat med det långsamma tempot går intresset förlorat under vissa sekvenser. Dessutom får vi bara lära känna personen Snowden ytligt. Vi följer honom på jobbet och på hans ”uppdrag” men får se ytterst lite av hans privatliv, vilket gör det svårt för några känslomässiga band att anknytas.
 
Snowden försöker skydda sin flickvän mot att bli övervakad. 
 
Som helhet är Snowden ett välspelat men långsamt drama.
 

RSS 2.0