The Shallows

Regissör: Jaume Collet-Serra.
Genre: Drama, rysare.
Längd: 1 hr 26 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Blake Lively, Óscar Jaenada, Brett Cullen, Sedona Legge, Pablo Calva.
Releasedatum: 2017-02-13.
Distributör: Universal Sony.
 
"Surfaren Nancy ger sig ut bland vågorna och råkar hamna i vägen för en stor vithaj. Att överleva blir en fråga om vem som har den starkaste viljan."
 
 
 
 
Jag är imponerad av The Shallows – det är nämligen en av de bättre hajfilmerna som jag har sett. Den har en riktigt spännande, karaktärsdriven handling och är uppbyggd på ett sätt som verkligen griper tag och gör det svårt för tittaren att slita sig. Den har dessutom grymma effekter, ett häpnadsväckande snyggt foto och Blake Lively (Gossip Girl) gör förvånansvärt bra ifrån sig.
 
När Nancy surfar i Mexico hamnar hon i vägen för en haj. 
 
Filmens stora nackdel är dessvärre trovärdigheten: det som händer är minst sagt verklighetsfrämmande. Hajen beter sig oerhört orealistiskt och protagonisten Nancy klarar sig galant genom livshotande situationer trots att hon är skadad och utsvulten. Framåt slutet finns dessutom många riktigt långsökta scener och som tittare suckade jag högt av frustration. Men lyckligtvis har filmen så pass många laddade, spänningsfyllda scener att man ändå blir nöjd med slutresultatet.
 
Nancy får användning av de kunskaper hon fått under sin läkarutbildning. 
 
Som helhet är The Shallows en riktigt bra rysare. Blake Livelys starka insats och de många spännande scenerna kompenserar för att trovärdigheten ligger på botten.
 

Don't Breathe

Regissör: Fede Alvarez.
Genre: Rysare, thriller.
Längd: 1 hr 28 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jane Levy, Dylan Minnette, Stephen Lang, Daniel Zovatto, Franciska Töröcsik.
Releasedatum: 2017-02-06.
Distributör: Universal Sony.
 
"Tre vänner bryter sig in hos en förmögen, blind man i tron att de ska komma undan med det perfekta rånet. De kunde inte haft mer fel."
 
 
 
 
Don’t breathe är en förvånansvärt bra rysare, och det kommer från mig som vanligtvis inte tycker om skräckfilmer. Den har starka skådespelarinsatser (speciellt från Stephen Lang) och ett annorlunda koncept som gör filmen nytänkande och lite extra spännande. Trots att trovärdigheten inte alltid är på topp vill man som tittare alltid veta vad som kommer att hända.
 
Tre ungdomsbrottslingar bryter sig in i en gammal mans hus. 
 
Något som jag tycker är intressant är hur filmen anspelar på sympati. I början sympatiserade jag betydligt mycket mer för antagonisten än protagonisterna. Det faktum att vännerna är brottslingar och bryter sig in hos en blind, äldre man gjorde det svårt att tycka synd om den, medan den blinda mannens tragiska förflutna väckte medkänsla. Men halvvägs igenom filmen vänder det. Vi har vid det laget lärt känna vännerna bättre, samtidigt som den blinda mannens mörka hemligheter avslöjats. Det väckte en del motstridiga känslor, då sympatin från tidigare hamnar i konflikt med den nyfunna avskyn. 
 
När mannen upptäcker dem i sitt hus börjar han jaga vännerna. 
 
Ändå är Don’t breathe inte riktigt det mästerverk som många målar upp. Tempot är ostadigt och karaktärerna gör en del idiotiska beslut som frustrerar. Samtidigt svävar filmen ofta ut och blir för långsökt och tillgjord. Dessutom lyckades den inte göra det fundamentala för rysare: att skrämmas. Kanske är det jag som har blivit härdad, men jag hoppade aldrig till, blev aldrig ängslig och satt inte på helspänn under filmens gång.
 
När deras överlevnad står på spel tvingas vännerna bryta mot alla regler. 
 
Allt som allt är Don’t breathe en bra film. Trots att den inte imponerade lika mycket på mig som den gjort på många andra så anser jag att den är värd att se.
 

The Purge: Election Year

Regissör: James Demonaco.
Genre: Rysare, action.
Längd: 1 hr 49 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Frank Grillo, Elizabeth Mitchell, Myke-lti Williamson, Joseph Julian Soria etc.
Releasedatum: 2016-11-21.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det har gått två år sedan Leo lyckades stoppa sig själv från att hämnas under Purge-natten. I år inträffar ritualen kvällen innan presidentvalet. Som säkerhets-ansvarig för senator Roan är det Leos uppgift att skydda henne. Men genom ett förräderi tvingas de ut på gatorna under den enda natt då ingen hjälp finns."
 
The Purge: Election Year är en excentrisk rysare med ett riktigt intressant koncept och genomtänkta politiska inslag. Tempot är högt, det händer mycket hela tiden och det är svårt att inte ryckas med av spänningen. Tillsammans med skådespelarnas starka insatser gör den lite ruggiga handlingen att tittaren fängslas direkt.
 
Senator Charlie Roan förlorade sin familj under en rening för femton år sedan. 
 
Filmen har dock en påtaglig avsaknad av djup och ger inte tittaren en känslomässig förbindelse till karaktärerna. Dessutom är The Purge: Election Year ibland för mycket. De våldsamma morden känns ibland osmakligt överdrivna och en del scener drogs ut på för länge för att upplevas vara trovärdiga.
 
En grupp främlingar försöker beskydda senatorn under Purge-natten. 
 
Som helhet är The Purge: Election Year en fascinerande rysare som på grund av en del oövertänkta scener känns platt.
 

The Witch

Regissör: Robert Eggers.
Längd: 1 hr 32 mins.
Genre: Rysare, skräck.
Åldersgräns: 15 år.
Releasedatum: 2016-10-17.
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw etc.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"William och Katherine lever med sina hem barn på en lantgård i utkanten av en djup och ogenomtränglig vil-dmark. Men när den nyfödde sonen försvinner spårlöst och grödorna drabbas av missväxt sprids tvivlen och misstron inom familjen. Familjen trasas sönder och de faller offer för en ondska som är omöjlig att fly ifrån."
 
Recensenterna har hyllat The Witch och sagt att det är en obehaglig, surrealistisk rysare som verkligen griper tag. Men filmen är allt annat än fängslande. Den svaga handlingen ger berättelsen en ostadig utgångspunkt, som tillsammans med det långsamma tempot väcker en känsla av att ingenting händer. Det blir i längden oengagerade och tråkigt.
 
Familjens barn beter sig underligt. 
 
The Witch är långt ifrån skrämmande. Händelserna är överdrivna och upplevs snarare som komiska än obehagliga. Även den överdramatiska musiken bidrar till filmens hum-oristiska effekt, och gång på gång himlade jag på ögonen åt de tillspetsade, stegrande tonerna. Det enda som tilltalade mig med filmen var skådespelarna, som trots det matta manuset levererade starkt.
 
Som goda kristna ber familjen innan maten. 
 
I sin helhet är The Witch en färglös och monoton rysare som inte lyckas göra det den är ämnad för: skrämmas.
 

The Forest

Regissör: Jason Zada.
Längd: 93 minuter.
Åldersgräns: 15 år.
Release-datum: 2016-06-20.
Skådespelare: Natalie Dormer, Taylor Kinney, Eoin Macken, Stephanie Vogt, Noriko Sakura etc.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"När Jess försvinner djupt inne i den japanska själv- mordsskogen Aokigahara är hennes tvillingsyster Sara beredd att göra vad som helst för att hitta henne igen. Med reportern Aiden som sällskap beger hon sig in i skogen och tvingas konfrontera den övernaturliga terrorn."
 
 
Genom stereotypiska skrämseltaktiker blir The Forest snabbt en i mängden. De syftes- lösa ”jump scares” som filmen använder sig utav är förutsägbara och lätta att skaka av sig, och trots att den kämpar för att sätta fruktan i tittaren faller det platt. Resultatet blir en utdragen och relativt tråkig skräckfilm, som inte är det minsta kuslig.
 
Sara blir förföljd av skogens vålnader. 
 
Manuset är inte särskilt genomtänkt och den svaga handlingen gör tillsammans med upprepande händelser, förutsägbara vändningar samt logiska luckor att The Forest upplevs som en medioker dussinfilm. Lyckligtvis kompenserar Natalie Dormer (Game of Thrones) för många av filmens brister, och hon lyckas levandegöra sina karaktärer. Dessvärre är resterande skådespelare slätstrukna och så pass intetsägande att de snabbt glöms bort.
 
Med Aiden fortsätter Sara leta efter systern. 
 
The Forest är oväntat kraftlös och lam för att vara en skräckfilm. Dormer gör sitt bästa för att väcka ett engagemang hos tittaren, men de klyschiga skrämseltaktikerna gör i kombination med ett dåligt manus The Forest till en medioker filmupplevelse.
 

Unfriended

Fakta
Unfriended är regisserad av Levan Gabriadze och i huvudrollerna syns Heather Sossaman, Matthew Bohrer, Courtney Halverson, Shelley Hennig, Moses Storm, Renee Olstead och Will Peltz. Filmen är 83 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 22 februari 2016 av Universal Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB.
 
Handling
"Ett till synes oskyldigt spratt blir starten på en historia som går totalt överstyr. En tonåring och hennes vänner blir förföljda av en osynlig varelse som söker hämnd för ett förnedrande videoklipp som ledde till att en grym mobbare tog livet av sig. Vännerna, som trodde att deras handlingar inte skulle få några konsekvenser, inser ett år efter det chockerande självmordet hur dödligt fel de haft."
 
Recension
Unfriended har ett mycket unikt koncept. Hela filmen utspelar sig nämligen på en datorskärm och består uteslutande av Facebook-meddelanden, Youtube-klipp, Skype-samtal och dylikt. Detta originella tillvägagångssätt gör att filmen känns innovativ och annorlunda. Fast det ibland blir lite enformigt och smått jobbigt att se datorns buffrande skärm så är det en personlig och särpräglad idé som gör filmen gott.
 
Blaire skypar med sin pojkvän Mitch.
 
Den intressanta handlingen gör att man hungrar efter att få svar genom hela filmen. Mysteriet i sig är engagerande och spänningen byggs successivt upp. Atmosfären är laddad och vissa scener intensiva. Unfriended är inte särskilt otäck och jag skulle personligen inte kalla den för en skräckfilm, men den är smått obehaglig och kuslig; något som förstärks av filmens trovärdiga uppbyggnad.
 
Efter ett tag upptäcks det att en okänd person lyssnar på vännernas samtal.
 
Karaktärerna är dock rätt påfrestande att följa. De är inte lätta att sympatisera med och trots att skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig hade jag svårt att tycka synd om de fiktiva personerna. Deras fientliga och ytliga personlighetsdrag gör dem frånstötande.  De bråkar högljutt om oviktiga saker och det är störande att banala konflikter uppstår i även de mest kritiska situationerna.
 
Vännerna dras in på en grym lek på liv och död.
 
Avslutningsvis är Unfriended en bra film. Tempot, den buffrande skärmen och karaktärerna drar ned filmen men kompenseras av det unika konceptet och engagerande handlingen. Filmen slutar öppet och ger i slutändan inte mycket till svar, men vägen dit är minst sagt intressant. Om du vill se en unik skräckis är Unfriended att rekommendera.
 

Crimson Peak

Fakta
Crimson Peak är regisserad av Guillermo del Toro. I huvudrollerna är Mia Wasikowska, Jessica Chastain, Tom Hiddleston, Charlie Hunnam, Jim Beaver, Burn Gorman och Leslie Hope. Filmen är 119 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 22 februari 2016 av Universal Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB
 
Handling
"När hennes hjärta blir stulet av en förförisk främling sveps en ung kvinna bort till ett hus byggt på ett berg av blödröd lera. Huset är en plats fylld av farliga hemligheter som kommer att hemsöka henne för evigt. Mellan lust och mörker, mystik och galenskap, gömmer sig sanningen om Crimson Peak."
 
Recension
Crimson Peak gör mig kluven och jag har hamnat i en ”älsk-hat”-relation med filmen. Den välgjorda och lite besynnerliga rysaren har en intressant handling och riktigt bra skådespelare, men tyvärr kamouflerar det inte filmens brister. 
 
Den självständiga Edith förälskar sig i en mystisk främling.
 
Filmen är häpnadsväckande vacker. Med detaljrika kostymer och eleganta omgivningar skapas en slående atmosfär. Detaljerna ger filmen ett praktfullt djup och den gotiska stämningen fängslar. Förövrigt är filmen riktigt spännande och de brutala scenerna skapar tillsammans med den hemsökande vackra miljön en tilltalande helhetskänsla. 
 
Med sin nyfunna kärlek flyttar Edith in i en ståtlig men förfallen herrgård.
 
Skådespelarna är minst sagt imponerande. Mia Wasikowska (Alice in Wonderland) passar bra i huvudrollen men den som stjäl stjärnglansen är Jessica Chastain (The Martian). Hon lyckas verkligen leva sig in i sin roll och hennes makalösa scenspråk ger karaktären ett fascinerande djup. Hennes insats i Crimson Peak är bland hennes bästa prestationer. Därtill levererar även Tom Hiddleston (Thor), Charlie Hunnam (Sons of Anarchy) och Jim Beaver (Supernatural) utmärkt. 
 
Syskonen Sharpe välkomnar Edith till sitt hem Crimson Peak.
 
Dessvärre besvärades jag av huvudkaraktärens förändring av personlighetsdrag. I början av filmen porträtteras Edith som en stark, självständig och intelligent kvinna, men med tiden förbyts det. Edith blir istället en karaktär som missar uppenbara saker och inte ifrågasätter en minst sagt besynnerlig livsstil. Hennes intelligens är som bortblåst och hon känns istället eftergiven och ouppmärksam.
 
Livet tar en radikal vändning efter flytten.
 
Därtill tycker jag att spökena helt hade kunnat tas bort från filmen. De tillför inget till berättelsen och påverkar inte handlingens händelseförlopp. Istället blir de övernaturliga elementen ett malplacerat störningsmoment. Med en lös anknytning till historien känns de överflödiga, vilket tyvärr påverkar upplevelsen negativt. Därutöver tar spökenas utseenden snarare udden av den kusliga atmosfären istället för att förstärka den.
 
I det gotiska ny hemmet döljs mörka hemligheter.
 
Sammanfattningsvis är Crimson Peak en särpräglad, vacker och spännande film. Den har en riktigt bra handling, fascinerande karaktärer och lysande skådespelare. Filmens svagheter är dock de irrelevanta övernaturliga elementen, huvudpersonens utveckling samt de förutsägbara aspekterna. Det är inte en film som passar alla men jag tycker att den ska ges en chans.
 

The Conjuring

Fakta:
The Conjuring är en rysare regisserad av James Wan, med bland annat Vera Farmiga, Patrick Wilson, Lili Taylor, Ron Livingston, Shanley Caswell, Hayley McFarland, Joey King och Machenzie Foy i huvudrollerna. Filmen är 107 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2013. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"Spökjägarna Lorraine och Ed Warren hjälper en familj vars hus terroriseras av en mystisk ond ande."
 
Recension:
Som alla vet avskyr jag skräckfilmer. Är en skräckfilm bra gjord så är den läskig, och det gillar jag inte. Är en skräckfilm dåligt gjord så är den ju inte heller bra. Så det finns inget som kan resultera i att jag gillar en skräckfilm, och därför ber jag er ta min recension med en nypa salt. Jag försöker vara så opartisk jag kan, men det faktum att jag verkligen, verkligen inte gillar skräck kommer såklart att påverka min åsikt starkt.
 
Många andar hemsöker det gamla huset.
 
The Conjuring bjuder på grundläggande och rätt stereotypiska skrämseltaktiker och filmen i sig är inte särskilt unik. Dock har den gjorts bra och jag "gillar" att mestadelen av skräcken kommer ifrån att man hela tiden förväntar sig att någon ska dyka upp helt plötsligt. Som tittare spänner man sig och är rädd för det okända. Filmer där monstrena syns hela tiden brukar vara väldigt fåniga, men i The Conjuring får man bara snabba glimtar av demonerna vilket gör att man själv skapar sin oro kring vad som komma skall.
 
Lorraine har förmågan att känna av arga andar.
 
The Conjuring har varken sexscener, blodiga scener eller svordommar så åldergränsen på 15 år beror helt och hållet på filmens obehaglighetskänsla. Och ja, filmen är stundtals obehaglig just på grund av att alla "jumpscares". Men notera också att filmen har en hel del löjliga och överdrivna "skräckscener".
 
Barnen känner sig inte direkt trygga i familjens nya hus.
 
Jag tycker att skådespelarna är duktiga och trots att jag bokstavligen avskyr skräckfilmer så kan jag tydligt se att The Conjuring är en bra film. Den är inte direkt läskig, utan snarare obehaglig och den har några jumpscares. Gillar du skräckfilmer så borde du definitivt se The Conjuring, men är du som jag och ogillar dem starkt så är det en självklarhet att hålla sig borta.
 
 

Carrie

Fakta:
Carrie är en film regisserad av Kimberly Peice, med bland annat Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde, Portia Doubleday, Ansel Elgort och Judy Greer i huvudrollerna. Filmen är 95 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2013. Filmen baseras på Stephen Kings bok med samma namn. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"Den blyga Carrie White blir konstant mobbad och förödmjukad av sina klasskamrater och sin mamma Margaret, en religös fanatiker med vanföreställningar. När hennes plågoandar går för långt på årets skolbal visar Carrie sina övernaturliga krafter och slår tillbaka med full kraft."
 
Recension:
Jag vill inleda med att skriva att Carrie inte är det minsta läskig, trots att den klassificeras som en skräckfilm. Visst kan den kännas lite obehaglig, men den är aldrig skrämmande. Med det sagt så vill jag också skriva att jag verkligen gillade Carrie, med några undantag.
 
Carries mamma är en religös fanatiker.
 
De första 76 minuterna av filmen är över förväntan och jag älskar verkligen hur filmen framstår som ett tragiskt och mörkt tonårsdrama istället för en skräckfilm. Som tittare hinner man fastna för både karaktärerna och handlingen, och man vill att allt går väl för Carrie. Dock blir filmen efter dessa 76 minuter väldigt överdriven och det förstör den genomsnittliga känslan. Den blir definitivt inte dålig; men jämfört med den första delen så tar filmen ett stort steg tillbaka. Slutet kändes påskyndat och lite stressat och påverkade mig inte alls lika mycket känslomässigt som resten av filmen hade gjort.
 
Carrie mobbas och pressas mer och mer till sin gräns.
 
Filmens största styrka är de stora talangerna i huvudrollerna. Egentligen är alla medverkande duktiga; men det är fyra fantastiska skådespelare som sticker ut ur mängden. Julianne Moore (Non-Stop, Mockingjay part 1) är en av mina favoritskådespelerskor och hon gör en klanderfri prestation i Carrie. Hon porträtterar mamman som obehagligt mentalt störd och lyckas få fram känslor hos tittaren. Chloë Grace Moretz (Kick-Ass, If I Stay) passade mycket bättre i rollen som Carrie White än väntat, och jag tycker att hon växer som skådespelare hela tiden och att även hon gjorde en otroligt stark prestation. Dock känns hennes skådespeleri ibland lite överdrivet och det är Moore som stjäl stjärnglansen.
 
Julianne Moore och Chloë Moretz bildar en riktigt intensiv duo.

Sedan har jag en annan favorit; Judy Greer (13 going 30, Dawn of the planet of the apes). Hon spelar den empatiska idrottsläraren som är den enda som stöttar Carrie. Hon lyckades beröra mig samtidigt som att jag hela tiden hoppades att läraren skulle förbli på Carries sida. Och sist men inte minst så gillade jag verkligen Ansel Elgorts (The fault in our stars, Divergent) medverkande, och han förgyllde filmen med sin närvaro.
 
Balen som vi alla vet kommer gå åt helvete, men som vi ändå håller hoppet uppe för.
 
Sammanfattningsvis så var filmen klyschig och med ett överdrivet och stressat slut. Dock gillade jag verkligen början och skådespelarprestationerna är fantastiska. Carrie är en film som jag rekommenderar.
 
 

The Ruins

Fakta:
The Ruins är regisserad av Carter Smith och i huvudrollerna får vi se Jonathan Tucker, Jena Malone, Laura Ramsey, Shawn Ashmore, Sergio Calderón och Joe Anderson. Filmen spelades in 2008 och är 87 minuter lång. Den rekommenderas från 15 år. Filmen baseras på boken med samma namn av Scott Smith.
 
Handling:
"En grupp vänner är på semester i Mexico och njuter av värmen när deras resa tar en oväntad vändning då de hittar en avlägsen arkeologisk utgrävning i jungeln, där någonting ondskefullt lever bland ruinerna."
 
Recension:
Jag har aldrig varit förtjust i skräck. Det är inte för att jag är lättskrämd; jag gillar mörka filmer med obehagliga scener. Men det är för att skräckfilmer nästan alltid är överdrivna, orealistiska och otroligt fåniga. Visst finns det ändå rysare som jag vill se, exempelvis Carrie från 2013, men det är en väldigt kort lista. Men nu är det ju Halloween-tider och då var jag ju såklart smått tvungen att se en skräckis. Denna gången blev det då The Ruins.
 
Gänget njuter av sin semester i Mexico.
 
Filmen började lovande och bortsett några klyschor så tänkte jag att The Ruins ändå skulle bli den första skräckfilmen som jag skulle uppskatta. Men efter ungefär fyrtio minuter började The Ruins visa de klassiska spåren på en film jag inte skulle komma att gilla. Den blev alldeles för overklig. Jag kan gilla övernaturliga filmer riktigt mycket men det måste vara realistiskt gjort; speciellt om filmen försöker vara läskig. I The Ruins var "den onda, läskiga varelsen" en slingerväxt. Enligt mig är ondskefulla växter inte särskilt skräckinjagande och det blev snabbt fånigt.
 
Ute i jungeln hittar de en ruin och en uråldrig folkstam.
 
Dessutom var karaktärerna bara offer och inga kämpar. De hade kunnat göra en hel del för att underlätta för sig själva och vinna över den "skärckinjagande" växten, men det enda de gjorde var att gnälla, gråta och bråka. Skådespelarna var duktiga, men det kändes som att de spelade över. Jag brukar i vanliga fall gilla Ashmore (X-Men) och Malone (Cathing Fire) men de gjorde inte särskilt imponerande insatser i denna.
 
Blommorna har lärt sig att imitera ljudet av mobiltelefoner.

Dock uppskattade jag att filmen utspelade sig ute i det fria och hade en överlevnadskänsla. Jag hade trott att karaktärerna skulle befinna sig i en trång, mörk grotta så att man inte skulle se någonting, men där hade jag fel. Det gjorde att filmen kändes lite mer åt äventyrshållet istället för skräck. Dock var filmen fortfarande orealistisk och ologisk, med en hel del obesvarade frågor och väldigt få förklaringar. Slutet kom väldigt abrupt och som tittare funderar jag fortfarande om The Ruins hade en annan handling än att helt enkelt överleva slingerväxten.
 
Att stycka upp sig själv är inget större problem för Stacey.
 
Jag är inte en skräckperson. Jag vill ha genomtänka filmer med starka handlingar och karaktärer, och så få logiska luckor som möjligt. I skräck får man oftast motsatsen; med många överdrivna scener och få förklaringar. Tyvärr var även The Ruins en del i denna klyschiga kategori, men den hade ändå några delar som jag verkligen gillade. Allt som allt, en okej rysare som inte var läskig alls. Jag hoppas att boken förklarar de logiska luckorna i filmen.
 
 

Evil Dead 2

Fakta:
Evil Dead 2 regisserades av Sam Raimi 1987. I huvudrollerna får vi se Bruce Campbell, Sarah Berry, Dan Hicks, Kassie Wesley DePaiva och Ted Raimi. Filmen är 81 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den är en remake som släpptes 20 augusti 2014.

Handling:
"Ash och Linda åker till en övergiven stuga i skogan. I stugan finner Ash en bandspelare på vilekn stugans ägare har spelat in sin uppläsning av De Dödas Bok. När bandet spelas upp släpps en mörk och skrämmande kraft lös och invaderar Lindas kropp, vilket förvandlar henne till en zombie. Ash är nu ensam och jagas av Evil Dead-kraften..."

Recension:
Evil Dead 2 är ingen film för mig. Jag kan förstå tjusningen med den; den är så pass dålig att den blir komisk, men tyvärr tycker jag inte att sådana filmer är bra. Filmen är alldeles för dåligt gjord; både när det kommer till manus, karaktärer och effekter. Allting ser otroligt fejkat och overkligt ut och animeringarna är under all kritik. Filmen är sjukt överdriven och ettrig och jag tyckte inte att det fanns mycket som var logiskt med filmen. Ofta kändes det som att regissören bara tänkt "Äh, vi tar det som det kommer", istället för att noggrant planera hur filmen skulle bli.
 
En grupp människor blir offer för mörka krafter.
 
Jag störde mig väldigt mycket på ljuden i filmen. Det var oväsen hela tiden - som en väldigt utdragen rap blandat med ett motorcykelvrål i bakgrunden. Musiken var otroligt dålig och skränig. Dessutom fanns det nästan alltid någon karaktär vars gälla skrik skar igenom trumhinnorna. Ljudeffekterna är dessutom urusla. En avsågad hand lät som en blandning mellan en rabiessmittad iller och en smurf.
 
Monstrena ser snarare komiska än läskiga ut.
 
Det mesta av filmens utförande kändes otroligt löjligt. Till exempel i en scen där en lampa skrattar, eller en annan där en zombie står och tuggar på någons hår, eller när en utmärglad kvinnozombie med löst huvud dansar en blandning mellan ballet och pole-dance. Det känns så meningslöst. Dessutom fanns för många skräck-klichéer med, så som att en osynlig människa spelar piano eller det avlägsna ljudet av ett häxskratt.
 
Zombier som står och pekar ska tydligen vara lite extra läskiga.

Nej, Evil Dead 2 var ingenting för mig. Jag är inte ett fan av skräckfilmer i allmänhet men denna är ju rent av fjantig. 
 
 

Insidious: chapter 2

Fakta:
Insidious: chapter 2, efterföljaren till Insidious från 2010, är regisserad av James Wan. Den släpptes 5 mars 2014 och rekommenderas från 15 år. Huvudkaraktärerna spelas av Barbara Hershey, Rose Byrne och Patrick Wilson i denna 101 minuter långa rysare. Filmen släpps av Sony pictures home entertainment.
 
Handling:
"I den skräckinjagande uppföljaren till Insidious följer vi den hemsökta familjen Lambert när de försöker avslöja den mystiska hemligheten från barndomen som har satt dem i kontakt med andevärlden på ett farligt sätt."
 
Recension:
Jag anser mig vara rätt känslig och lättskrämd när det kommer till rysare och skräckfilmer, så jag tror att det säger dig en hel del när jag skriver att Insidious: chapter 2 varken var läskig eller obehaglig. Jag hoppade till en enda gång, och det var för att en stol kom flygande genom rummet... "Monstrena" och effekterna var väldigt dåligt gjorda och det hela kändes väldigt fånigt. Jag och den jag tittade på filmen med satt och småskrattade; inte för att filmen var underhållande, utan för att det som var menat att det skulle vara skrämmande såg så löjligt ut.
 
 Seriemördaren"woman in black".

Musiken är inte heller den bra och jag klassificerar den som typisk, gammaldags skräck-musik. Du vet, ungefär som i LostManuset och handlingen kändes rätt meningslös och tråkig, och hela upplägget var otroligt orealistiskt. Inte nog med att monstrena och alla händelser var overkliga, utan även de "normala" situationerna var helt fel och underligt utförda. Filmens händelser var också osammanhängande till varandra och det kändes som att regissören tog med en massa händelser "bara för att", och det saknades en röd tråd.
 
Familjen Lambert behöver hjälp med varelserna i deras hem.

Dock finns det några få positiva saker med filmen. Trots att jag inte sett Insidious så hade jag inget större problem att komma in i efterföljarens handling. Och sedan utför Rose Byrne (X-men: first class), och speciellt Barbara Hershey (Once upon a time) bra prestationer. De andra skådespelarna känner jag dock var oäkta och överdrivna.
 
Den här kvinnan lär inte få något pris för världens bästa mamma. 
 
Sammanfattningsvis så var Insidious: chapter 2 ingen film jag gillade. Den var inte ett dugg läskig och den var extremt dåligt gjord. Varelserna och effekterna kändes B och musiken var störande. Den var inte verklighetstrogen och höll inte samman sina händelser med en röd tråd. Dock, tack vare Rose Byrne och Barbara Hershey, så får den ett par stjärnor av mig.

The Thing

Fakta:
The Thing är en film regisserad av Eric Heisserer. Det är en rysare sci-fifillm med orginalspråket engelska. Den släpptes 04 april 2012. Se trailern för filmen här.
Handling:
 "Antarktis: En exotisk kontinent av förbluffande skönhet. Den är också platsen för en liten, avlägsen forskningsstation där en banbrytande vetenskaplig upptäckt gjorts. När en främmande livsform grävs fram av en internationell forskargrupp övergår glädjen och spänningen dock snart till en kamp för överlevnad. Den formskiftande varelsen, som av misstag släpps lös, har förmågan att förvandla sig själv till en perfekt kopia av vilken levande livsform som helst. Den kan se ut som dig eller mig, men på insidan är den fortfarande högst omänsklig. Paranoian sprids likt en epidemi bland forskarna då de en efter en infekteras av ett mysterium från en annan planet."

Recension:
Jag har aldrig gillat skräckisar. Aldrig. Och därför var jag extremt motig för att se denna, eftersom det är en rysare. Men jag måste skriva detta: den var inte ett dugg läskig. Istället var monstret otroligt overkligt, trots att detta är en nya film. Och med overkligt menar jag skrattretande. Bokstavligen. Jag satt och skrattade bara för att monstret såg så otroligt fånigt och orealistisk ut.
 
När även handlingen var seg ovanpå det fånigt gjorda monstret blev det inte direkt en film jag gillade. Tyckte inte heller om skådespelarna, jo kanske en, men resten spelade inte särskillt bra. Så detta är inte en film jag rekomenderar, om du inte vill skratta åt dåligt gjorda monster.
 
Betyg: 3/10

RSS 2.0