A quiet place

Regissör: John Krasinski.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe, Cade Woodward.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Paramount.
 
En familj måste leva sina liv i tystnad för att undfly mystiska varelser som hittar sina offer med hjälp av ljud. Samtidigt som de vet att minsta viskning eller fotsteg kan innebära deras död, är Evelyn och Lee fast beslutna att hitta ett sätt att skydda sina barn till varje pris.
 
 
 
 
A quiet place förtjänar alla lovord som den har fått. Det är en galet bra rysare! Filmen griper tag från första början, och trots den lågmälda tonen är den intensiv och ruggigt spännande. Atmosfären bokstavligen vibrerar av en härligt obehaglig stämning. Ändå blir A quiet place aldrig för mörk. Den fantastiska familjegemenskapen sätter en varm prägel som lättar upp i kontrast till de brutala händelserna.
 
Lee försöker lära sin son att överleva. 
 
Det här är – som förväntat – en film med väldigt lite dialog, vilket sätter lite extra krav på skådespelarna eftersom de enbart kan förlita sig på kroppsspråk och minspel. De sköter sig emellertid briljant. Emily Blunt, John Krasinski och de andra känns solklara i sina roller, och är så där självklart övertygande. Trots att de inte säger mycket lyckas de förmedla en bred räckvidd med känslor, och som tittare blev jag både berörd och underhållen.
 
Evelyn är gravid och ska snart föda sitt barn. 
 
För övrigt är A quiet place en mycket välgjord film, med intelligent manus, snyggt foto, genomtänkta ljudval och fantastisk detaljnivå. Att vi aldrig får någon förklaring på varifrån varelserna kommer eller vad de är, är inte något som stör mig. Tvärt om, så uppskattar jag att detta lämnas obesvarat. Detta eftersom det inte är monstren i sig som är skrämmande, utan den effekt de har på de efterlevande. Vidare är A quiet place inte rakt igenom logisk, men seriöst – vem bryr sig när resterande delar av filmen är så här bra?
 
De mystiska varelserna hör minsta ljud. 
 
Allt som allt är A quiet place en briljant rysare, och en av årets hittills bästa filmer.
 

The Cloverfield Paradox

Regissör: Julius Onah.
Genre: Rysare, science fiction.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Gugu Mbatha-Raw, David Oyelowo, Daniel Brühl, John Ortiz, Chis O'Dowd, Aksel Hennie, Ziyi Zhang.
Inspelningsår: 2018.
 
Medan de färdas runt en planet nära krig, testar en grupp forskare ett föremål som kan lösa energikrisen. De hamnar emellertid ansikte mot ansikte med en mörk, alternativ verklighet.
 
 
 
 
 
 
Jag är besviken på The Cloverfield Paradox. Inte för att jag hade förväntat mig ett mästerverk, men jag hade i alla fall trott att jag skulle bli någorlunda underhållen. Och visst finns det några rätt intressanta scener, och specialeffekterna och skådespelarna kompenserar för en hel del brister i manuset. Men det finns inte tillräckligt för dem att arbeta med. Karaktärerna är ointressanta, handlingen obefintlig och klippningen känns rörig. Därutöver är trovärdigheten lång, klyschorna många och antalet obesvara frågor irriterande högt.
 
Det finns många faror i rymden. 
 
Som helhet var inte The Cloverfield Paradox lika bra som jag hade hoppats på. Det är en film med potential, men som slänger bort sina möjligheter genom slarv.
 

Insidious: the last key

Regissör: Adam Robitel.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Lin Shaye, Leigh Whannell, Angus Sampson, Kirk Acevado, Caitlin Gerard, Spencer Locke.
Releasedatum: 21 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Den skickliga parapsykologen Elise ställs inför det mest skrämmande och personliga fall hon hittills stött på, där hon blir hemsökt i sitt eget hem.
 
 
 
 
 
 
Skräck är inte min genre. Inte för att jag tycker att det är obehagligt att se på, utan för att det helt enkelt inte underhåller mig. Insidious: the last key är inte ett undantag.
 
Elise försöker övervinna monstren från sitt förflutna. 
 
Det här är faktiskt en rätt så tråkig film. Tempot är långsamt, handlingen uttjatad och det finns inte mycket till hjärta eller klimax. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket, och jag kan inte direkt påstå att jag satt som på nålar av spänning. Dessutom är Insidious: the last key, som de flesta rysare, överdriven och orealistisk: något som skräckfans såklart accepterar men som jag personligen har rätt svårt för. Monster och plötsliga läten får i mina ögon snarare en komisk effekt än kuslig.
 
Skräck eller komedi? Det är frågan det.  
 
Ni förstår alltså att jag är aningen partisk när det kommer till skräck. Det är helt enkelt inte min typ av film. Om du tycker mycket om lite lågmälda skräckfilmer så kan du säkert tycka om Insidious: the last key. Men för mig var det en rätt så tråkig tittarupplevelse.
 

Flatliners

Regissör: Niels Arden Oplev.
Genre: Drama, science fiction, rysare.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ellen Page, Diego Luna, Nina Dobrev, James Norton, Kiersey Clemons, Kiefer Sutherland.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En grupp läkarstudenter framkallar hjärtstopp för att få uppleva livet efter döden. Men när deras experiment blir farligare börjar deras förflutna komma ikapp dem.
 
 
 
 
 
 
Flatliners är en nytolkning av filmen med samma namn från 1990. Den har ett väldigt intressant koncept, och balanserar skickligt science fiction och verklighet. I början. I början är filmen förvånansvärt gripande: jag fastnade både för handling, karaktärer och stilen. Skådespelarna fungerar väl och den allmänna känslan var tilldragande. Men tyvärr höll det inte hela vägen.
 
Studenterna stannar sina hjärtan för att uppleva döden. 
 
Allt eftersom filmen fortlöper blir den mer klyschig och överdriven. Det som jag till en början tyckte var ett intressant och realistiskt återgivet scifi-koncept började luta allt mer åt skräck/fantasy-hållet, vilket inte riktigt är my cup of tea. Därtill kändes budskapet efter ett tag väldigt predikande och övertydligt.
 
Experimentet får oanade konsekvenser. 
 
Som helhet är Flatliners okej. Jag tyckte verkligen om början, men fick lite svårt för alla rysarinslag i filmens senare halva. Inte för att det någonsin blev skrämmande, utan på grund av att det fick hela konceptet att kännas too much. Om Flatliners hade förblivit drama, skulle jag nog ha tyckt om den mer.
 

It

Regissör: Andrés Muschietti.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 2 hr 14 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Jeremy Ray Taylor, Sophia Lillis, Finn Wolfhard, Chosen Jacobs.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
"Sju vänner slår sig samman för att bekämpa ett övernaturligt väsen som har hemsökt deras småstad i århundranden. Det tar skepnaden som den dansande clownen Pennywise, och ger liv till allas största rädslor."
 
 
 
 
 
It är en nytolkning av miniserien med samma namn från 1990, och baseras på romanen av Stephen King. Det är en bra film, med övertygande skådespelare och snygga effekter. Trots att den är stundtals obehaglig har rysaren inslag av humor som lättar upp. Personligen är min favoritscen inledningen, som verkligen drar in tittaren i berättelsen, och utlovar en stark fortsättning. Dessvärre bryts det löftet, och fast filmen håller en bra nivå för att vara skräckis, har den svårt att behålla mitt engagemang rakt igenom.
 
Bill vill ta reda på vad som hänt med hans lillebror. 
 
Filmen är som starkast när den fokuserar på karaktärernas vardag: deras problematiska relationer med föräldrarna, deras skräck för skolans mobbare och deras växande känslor för gruppens enda tjej. Men själva ”skräckscenerna” blir lite för mycket. Det är ofta överdrivet, och jag upplevde händelserna som konstiga snarare än läskiga. Jag förstod inte alltid hur allt hängde samman, och hade svårt att ta clownen på allvar. Visst ser han otäck ut, men varje gång han har chans att skada någon av huvudpersonerna tar han onödigt mycket tid på sig att skrämma dem – vilket gör att faran inte känns äkta, eftersom man förstår att de kommer att klara sig.
 
Clownen Pennywise dyker upp var 27:e år. 
 
Jag anser dessutom att det är en nackdel att ha så många huvudpersoner. Gruppen består av sju individer, och trots att vi får lite bakgrundsinformation om de flesta så är det inte riktigt tillräckligt för att fästa sig emotionellt vid dem. Jag tror att de hade haft större chans att utvecklas om de var färre.
 
Barnen utsätter sig själva för fara för att rädda staden. 
 
Som helhet är It en helt okej film. Särskilt med tanke på att jag vanligtvis inte tycker om skräckisar. Det den faller på är att den är lite över hela stället, och ibland hade jag svårt att hitta fokus. Kort och gott är den bra, men överskattad.
 

47 meters down

Regissör: Johannes Roberts.
Genre: Rysare, thriller.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Mandy Moore, Claire Holt, Matthew Modine, Chris Johnson, Yani Gellman, Santiago Segura.
Releasedatum: 30 oktober 2017.
Distributör: Noble Entertainment.
 
"Två systrar på semester i Mexiko blir fångade i en hajbur på havets botten, med mindre än en timme av syre kvar och en stor vithaj cirklandes omkring."
 
 
 
 
 
 
47 meters down är estetiskt tilltalande och har ett intressant koncept. Men successivt blir filmen sämre och det blir snart tydligt att handlingen saknar substans. Mina höga förväntningar omvandlades till ren och skär besvikelse.
 
Systrarna Kate och Lisa vill se Mexikos hajar. 
 
Mitt största problem med filmen är trovärdigheten. Vanligtvis är det inte något som stör mig, men karaktärernas beteenden och det som händer i 47 meters down är så pass verklighetsfrämmande att det gick mig på nerverna. Vissa scener är rent utav fåniga, och jag vet inte hur många gånger jag himlade med ögonen åt klyschorna. Resultatet blir att filmen aldrig blir riktigt spännande: jag tror helt enkelt inte på det jag ser. Detta speglar även skådespelarnas mediokra insatser, som aldrig riktigt övertygar.
 
Hajburen lossnar från båten och sjunker till botten. 
 
47 meters down har förvånansvärt långsamt tempo. Fast filmens speltid inte ens når en och en halv timme kändes den utdragen. Detta bland annat på grund av omständliga och upprepande scener som inte medförde annat än gäspningar. Jag är även besviken på filmens brist på originalitet, och känner mig nästan lite bitter över att den uppenbarligen kopierat scener från andra filmer.
 
Det blir en kamp om liv och död. 
 
Som helhet hade jag förväntat mig mer av 47 meters down. Den har för bleka karaktärer och stora logiska luckor för att verkligen engagera. Om du är sugen på att se en modern hajfilm rekommenderar jag The shallows istället.
 

It comes at night

Regissör: Trey Edward Schults.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Joel Edgerton, Christopher Abbott, Carmen Ejogo, Riley Keough, Kevin Harrison Jr.
Releasedatum: 6 november 2017.
Distributör: Scanbox.
 
"Beväpnade, vaksamma och med knappa resurser är Paul och hans familj redo att offra allt för att skydda varandra. När ett ungt par och deras son en dag söker tillflykt hos dem har de öppnat en dörr som borde ha förblivit stängd."
 
 
 
 
 
It comes at night lämnade mig likgiltig. Filmen är inte dålig, men den är långt ifrån bra. En småspännande spänning byggs upp, men tempot är långsamt och som tittare väntar man på en klimax som aldrig kommer. Det händer faktiskt inte särskilt mycket, och när eftertexterna börjar rullar är filmens titel fortfarande ett stort frågetecken: vad är det egentligen som kommer om natten?
 
Familjen har lärt sig att främlingar kan vara farliga. 
 
Det som är underligt med filmen är att den håller kvar tittarens intresse trots att den egentligen inte har innehåll som engagerar. Man vill hela tiden veta varför saker och ting ser ut som de gör, och det håller nyfikenheten vid liv. Dessvärre lämnas alla frågor obesvarade. It comes at night ger ingen som helst bakgrundshistoria och allt lämnas till tittares egen tolkning.
 
Det gäller att inte lita på någon. 
 
Allt som allt är It comes at night för innehållslös för sitt eget bästa. Premissen är intressant men varken förklaras eller utvecklas under filmens gång.
 

Cult of Chucky

Regissör: Don Mancini.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Fiona Dourif, Brad Dourif, Alex Vincent, Allison Doiron, Matthew Stefanson.
Releasedatum: 30 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Nica är övertygad om att hon har mördat sin familj, och har varit inspärrad på mentalsjukhus de senaste åren. När hennes psykiatriker introducerar ett nytt terapiverktyg börjar Nica tänka att hon trots allt inte är galen."
 
 
 
 
 
Cult of Chucky är den sjunde filmen i en franchise som jag aldrig har varit intresserad av. Eftersom många skräckfilmer är löjligt överdrivna trots seriösa koncept, såg jag inte fram emot att se en talande docka mörda människor. Och tyvärr var mina föraningar rätt.
 
Är det bara jag som tycker att det är ser skrattretande ut?
 
Som fallet är med många så kallade ”rysare” är Cult of Chucky inte alls kuslig. Istället är den tradig, barnslig och oerhört fånig. Handlingen griper inte tag och jag hade svårt att ta filmen på allvar. Karaktärerna är dessutom bleka, och fast de har några småroliga repliker satt jag för det mesta uttråkad.
 
Chucky låtsas ibland vara en vanlig docka. 
 
Som ni förstår var Cult of Chucky inte en film för mig. Men har du sett de sex första filmerna så kommer du säkert tycka om även denna.
 

Alien: Covenant

Regissör: Ridley Scott.
Genre: Rysare, science fiction.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup, Danny McBride.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"På väg till en avlägsen planet upptäcker besättningen på rymdskeppet Covenant vad de tror är ett outforskat paradis. Men i själva verket är det en farlig plats, och nu måste de försöka fly."
 
 
 
Alien: Covenant är efterföljaren till Prometheus. Den har många brister som tunn handling, bleka karaktärer och ett förutsägbart förlopp som vi har sett många gånger tidigare. Upplägget upplevs vara aningen repetitivt, och många av scenerna känns påskyndade. Till exempel växer utomjordingarna obegripligt snabbt, och man hinner knappt blinka förrän de dubblat sin storlek. 
 
Den främmande planeten visar sig ha många faror. 
 
Ändå är det svårt att inte ryckas med och underhållas. Jag tycker faktiskt förvånansvärt mycket om filmen. Förväntar du dig ett mästerverk kommer du självfallet bli besviken. Men om du, som jag, vill se en klassisk scifi-skräck med mycket blod och karaktärer som avverkas en efter en, lär du bli nöjd med Alien: Covenant. Visst kan man argumentera för att konceptet är uttjatat, men det underhåller och är spännande. Dessutom är fotot snyggt och Michael Fassbender är som alltid superb i sin roll.
 
En efter en avverkas medlemmarna i besättningen. 
 
Allt som allt är Alien: Covenant en bra science fiction-rulle. Det är en spännande och brutal film, som trots många brister underhåller.
 

Get out

Regissör: Jordan Peele.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener, Bradley Whitford, LilRel Howery.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Chris besöker sin vita flickväns familjegods för första gången. Till en början tolkar han familjens överdrivet tillmötesgående beteende som en nervös reaktion på att dottern är ihop med någon med en annan hudfärg, men efterhand avslöjar ett antal märkliga incidenter en verklighet han aldrig hade kunnat föreställa sig."
 
Get out är faktiskt en rätt bra film. Jag brukar inte tycka särskilt mycket om rysare, men den här särskiljer sig från mängden. Den är välspelad, ovanligt sansad för genren och har en överhängande varslande känsla som bidrar till en lätt kuslig förnimmelse. Det satiriska konceptet känns dessutom väldigt aktuellt, och jag imponeras över att filmen snarare har gjorts tankeväckande än läskig. Just det gör att den känns annorlunda. 
 
Flickvännens föräldrar välkommar Chris med öppna armar. 
 
Filmens upplägg är rent utav briljant. Manuset är förvånansvärt intelligent utformat och jag gillar att Get out inte är en renodlad rysare, utan även blandar in humor i det hela. Jag tycker också om att jag som tittare inte begrep alla scenerna direkt när de visades, men att polletten ramlade ner efter att filmen tagit slut. När jag blickar tillbaka och funderar över detaljerna som jag först inte förstod men som jag nu ser ett tydligt samband mellan, går det inte att undgå hur klockrent gjort det hela är.
 
Chris måste kämpa för att ta sig ut ur familjens hem. 
 
Det är dock synd att Get out är så förutsägbar. Knappt halva filmen hade gått innan föraningarna blev för starka och jag lyckades lista hur vad filmens ”stora vändning” skulle bli. Just vändningen i sig är inte särskilt originell, och jag hade velat se ett mer oväntat och kraftfullt slut. Faktum är att filmen i allmänhet gick rätt utför framåt slutet. Den blev mer överdriven, mer klyschig och mindre fängslande.
 
Som helhet är Get out en bra film, som mer lutar åt att vara en tankeväckande psykologisk thriller än en rysare.
 

Raw

Regissör: Julia Ducournau.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Garance Marillier, Ella Rumpf, Rabah Nait Oufella, Laurent Lucas, Joana Preiss.
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Justine börjar på veterinärskolan uppenbarar sig en lockande ny värld. I ett desperat försök att passa in i under den förnedrande nollningen frångår hon sina principer, och äter rått kött för första gången. Snart får Justine ta de  oväntade konsekvenserna när hennes sanna jag börjar framträda."
 
Raw har fått mycket publicitet för sin råa, skrämmande skildring av kannibalism. Jag var beredd på att det skulle vända sig ordentligt i magen, eftersom dussintals tidningar skrivit om tittare som kräkts, svimmat och till och med lagts in på sjukhus. Men i själva verket tycker jag inte att filmen var särskilt otäck. Grotesk, ja – men inte så obehagligt som den gett intryck av. Efter allt ståhej hade jag definitivt förväntat mig mer.
 
På nollningen dränks Justine och hennes klasskamrater i blod. 
 
Konceptet är intressant och jag tycker ändå att själva idén är rätt läcker. Men jag har svårt att se vad filmens syfte är, annat än att chockera tittaren med blod och döda kroppar. Inget är särskilt originellt, och själva berättelsen faller platt då den överskuggas av all kaos. Dessutom anstränger Raw sig för mycket när det kommer till att få till en obehaglig stämning, vilket får motsatt effekt. Kakofonin av underliga färger och hög musik gör att det hela känns som en skräckfilm, fast utan skräcken.
 
Efter att ha ätit rått kött mår Justine inte bra. 
 
Jag upplever också att Raw är ostrukturerad och motsäger sig själv. Ett exempel är att huvudpersonen, Justine, från början framstår som den enda med kannibalistiska drifter. Många runt omkring henne har svårt för blod. Men senare framgår det att andra i hennes närhet, som tidigare svimmat när de sett blod, i själva verket också är kannibaler. Det är som att filmen bygger upp mot en stor klimax, som i själva verket inte går logiskt ihop med resten.
 
Begäret växer sig successivt starkare. 
 
Jag störde mig också på den otrovärdiga bilden som ges av universitetsstudier. Nästan varje elev är en stereotypisk idiot. Nykomlingarna väcks mitt i natten, får blod hällt över sig, tvingas äta rått kött, får sina sängar utslängda och behandlas brutalt om de inte tittar i golvet när någon äldre elev går förbi i korridoren. Dagarna spenderas festandes, alla sjunger högt i kör om sex och nästan ingen studerar. Ren anarki råder, och lärarna låter eleverna göra som de vill. Är det bara jag som har en helt annan vardag som högskolestudent? 
 
Snart är det människokött som står på menyn. 
 
Allt som allt är Raw okej. Jag tycker visserligen inte att den är trovärdig eller alls så obehaglig som många har gett sken utav, men den har ändå något provokativt som gör filmen intressant att se.
 

Rings

Regissör: F. Javier Gutiérrez.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Matilda Lutz, Alex Roe, Johnny Galecki, Vincent D'Onofrio, Aimee Teegarden.
Releasedatum: 19 juni 2017.
Distributör: Paramount.
 
"En collegeprofessor hittar den mystiska video som sägs döda alla som sett den efter sju dagar och snart sprids dens om löpeld. Hans studenter måste försöka bryta förbannelsen och bekämpa Samara innan hennes ondska släpps lös. Men hur ska hon stoppas när hon finns överallt?"
 
Jag har inte sett The Ring (2002) eller originalet, Ringu (1998). Men trots det hade jag förväntningar, vilka Rings inte bemötte. Det är nämligen uppenbart att detta är en mycket obehövlig efterföljare. Handlingen känns uttjatad och opersonlig, och filmen bidrar inte med något nytt till genren. Istället hopas klyschorna på varandra, och händelserna känns både förutsägbara och dumma. Rings är inte ens skrämmande, och det atmosfäriska obehaget som vanligtvis närvarar i rysare lyste med sin frånvaro.
 
Julia försöker rädda sin pojkvän från Samara. 
 
Manuset för Rings är inte det bästa. Det känns ogenomtänkt, nästintill slarvigt. Fast inte mycket händer känns händelseförloppet rörigt, och de olika handlingsspåren går inte väl ihop. Scenerna pryds av logiska luckor, och replikerna är tillgjorda. Utöver det irriterades jag av karaktärerna, som både är naiva och ointelligenta. De spelas av mediokra skådespelare, vars stela prestationer inte lyfter denna livlösa film.
 
Samara hittar sina offer oavsett var de är. 
 
Som helhet är Rings inte en bra film. Den floppar inte helt, men har inte tillräckligt för att intressera tittaren från början till slut.
 

A Cure for Wellness

Regissör: Gore Verbinski.
Genre: Thriller, skräck.
Längd: 2 hr 27 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dane DeHaan, Jason Isaacs, Mia Goth, Ivo Nandi, Adrian Schiller, Celia Imrie.
Releasedatum: 2017–07–03.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"En man skickas till en kurort för att hämta hem ett företags vd. Han inser snart att allt inte står rätt på sanatoriet, och att något inte stämmer med behandlingarna som får patienterna att stanna kvar. Samtidigt testas hans egna mentala hälsa och han blir mot sin vilja inlagd för att kureras."
 
A cure for wellness är en underlig men atmosfärisk film. Den börjar faktiskt riktigt bra, med tät mystik och en tryckande, obehaglig stämning. Dessutom är skådespelarna duktiga, och det enastående fotot imponerar med vackra vyer. Redan de första minuterna blir det tydligt att filmen har god potential till att bli något extraordinärt.
 
Lockhart försöker hitta sitt företags vd på sanatoriet. 
 
Allteftersom filmen fortskrider börjar man dock vilja få svar på sina frågor. Men faktum är att vi lämnas med alldeles för många lösa trådar, vilket blir antiklimatiskt. Att det finns fler frågor än svar gör också att filmen förlorar substans, då det inte känns som att den haft en ordentlig bakgrund till handlingen. 
 
Linjen mellan inbillning och verklighet suddas ut. 
 
A cure for wellness är också för lång. Den blir aldrig tråkig, men förlorar effekt då mer fokus ligger på att uppvisa estetik snarare än att skapa en rapp händelsekedja. Dessutom är slutet i sig en besvikelse. Successivt förlorar filmen trovärdighet och blir allt mer överdriven, och scenerna innan eftertexterna börjar rulla känns surrealistiska. De gör helt enkelt inte resten av den stämningsfulla filmen rättvisa.
 
Mot sin vilja läggs Lockhart in för att kureras. 
 
Allt som allt är A cure for wellness i grund och botten en riktigt obehaglig och spännande thriller. Men på grund av att händelserna avverkas långsamt och att säcken inte knyts ihop ordentligt går filmen miste om mycket potential.
 

Ouija: origin of evil

Regissör: Mike Flanagan.
Genre: Rysare, thriller.
Längd: 1 hr 39 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Elizabeth Reaser, Annalise Basso, Lulu Wilson, Henry Thpmas, Parker Mack, Halle Charlton.
Releasedatum: 2017-03-06.
Distributör: Universal Sony.
 
"När en änka och hennes två döttrar testar Ouija-brädet fär att lura nya kunder till sin seans-verksamhet bjuder de samtidigt ovetandes in en ond ande till sitt hem. När ena dottern blir besatt av denna skoningslösa ande, måste familjen nu konfrontera sin skräck."
 
 
Ouija: origin of evil utspelar sig ungefär femtio år innan Quija (2014). Filmen är dock fristående, och det är inte nödvändigt att se originalet för att hänga med. Till min förvåning börjar Ouija: origin of evil rätt bra. Inledningen är spännande och väcker nyfikenhet för handlingen. Dessutom gillar jag att stort fokus ligger på karaktärerna, och skådespelarna presterar bra. Jag fastnar speciellt för talangfulla Reaser (Twilight), Basso (Captain Fantastic) och Wilson (Annabelle 2), som tillsammans väcker intresse för rollerna.
 
Alice Zander skaffar hem ett Ouija-bräde till sin seans. 
 
Men det blir dessvärre snabbt uppenbart att Ouija: origin of evil håller sig inom mallen för en typisk skräckfilm. Den innehåller många klyschiga troper och det förutsägbara händelseförloppet är allt annat än nyskapande. Därtill är dialogerna platta och händelserna saknar trovärdighet. Ouija: origin of evil har också så många ”jump-scares” att de förlorar effekt, och ofta blir situationer ämnade att vara obehagliga istället komiska. Ett exempel på detta är när besatta Doris får en mans röst; vilket låter mer som sura uppstötningar än en ond ande.
 
Doris blir besatt av en ond ande. 
 
Ouija: origin of evil är som helhet okej. Jag tycker om skådespelarna och karaktärerna, men förlorar intresse på grund av de överdrivna och efterapande händelserna. Filmen följer strömmen och tillför inget eget till genren.
 

The Shallows

Regissör: Jaume Collet-Serra.
Genre: Drama, rysare.
Längd: 1 hr 26 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Blake Lively, Óscar Jaenada, Brett Cullen, Sedona Legge, Pablo Calva.
Releasedatum: 2017-02-13.
Distributör: Universal Sony.
 
"Surfaren Nancy ger sig ut bland vågorna och råkar hamna i vägen för en stor vithaj. Att överleva blir en fråga om vem som har den starkaste viljan."
 
 
 
 
Jag är imponerad av The Shallows – det är nämligen en av de bättre hajfilmerna som jag har sett. Den har en riktigt spännande, karaktärsdriven handling och är uppbyggd på ett sätt som verkligen griper tag och gör det svårt för tittaren att slita sig. Den har dessutom grymma effekter, ett häpnadsväckande snyggt foto och Blake Lively (Gossip Girl) gör förvånansvärt bra ifrån sig.
 
När Nancy surfar i Mexico hamnar hon i vägen för en haj. 
 
Filmens stora nackdel är dessvärre trovärdigheten: det som händer är minst sagt verklighetsfrämmande. Hajen beter sig oerhört orealistiskt och protagonisten Nancy klarar sig galant genom livshotande situationer trots att hon är skadad och utsvulten. Framåt slutet finns dessutom många riktigt långsökta scener och som tittare suckade jag högt av frustration. Men lyckligtvis har filmen så pass många laddade, spänningsfyllda scener att man ändå blir nöjd med slutresultatet.
 
Nancy får användning av de kunskaper hon fått under sin läkarutbildning. 
 
Som helhet är The Shallows en riktigt bra rysare. Blake Livelys starka insats och de många spännande scenerna kompenserar för att trovärdigheten ligger på botten.
 

Don't Breathe

Regissör: Fede Alvarez.
Genre: Rysare, thriller.
Längd: 1 hr 28 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jane Levy, Dylan Minnette, Stephen Lang, Daniel Zovatto, Franciska Töröcsik.
Releasedatum: 2017-02-06.
Distributör: Universal Sony.
 
"Tre vänner bryter sig in hos en förmögen, blind man i tron att de ska komma undan med det perfekta rånet. De kunde inte haft mer fel."
 
 
 
 
Don’t breathe är en förvånansvärt bra rysare, och det kommer från mig som vanligtvis inte tycker om skräckfilmer. Den har starka skådespelarinsatser (speciellt från Stephen Lang) och ett annorlunda koncept som gör filmen nytänkande och lite extra spännande. Trots att trovärdigheten inte alltid är på topp vill man som tittare alltid veta vad som kommer att hända.
 
Tre ungdomsbrottslingar bryter sig in i en gammal mans hus. 
 
Något som jag tycker är intressant är hur filmen anspelar på sympati. I början sympatiserade jag betydligt mycket mer för antagonisten än protagonisterna. Det faktum att vännerna är brottslingar och bryter sig in hos en blind, äldre man gjorde det svårt att tycka synd om den, medan den blinda mannens tragiska förflutna väckte medkänsla. Men halvvägs igenom filmen vänder det. Vi har vid det laget lärt känna vännerna bättre, samtidigt som den blinda mannens mörka hemligheter avslöjats. Det väckte en del motstridiga känslor, då sympatin från tidigare hamnar i konflikt med den nyfunna avskyn. 
 
När mannen upptäcker dem i sitt hus börjar han jaga vännerna. 
 
Ändå är Don’t breathe inte riktigt det mästerverk som många målar upp. Tempot är ostadigt och karaktärerna gör en del idiotiska beslut som frustrerar. Samtidigt svävar filmen ofta ut och blir för långsökt och tillgjord. Dessutom lyckades den inte göra det fundamentala för rysare: att skrämmas. Kanske är det jag som har blivit härdad, men jag hoppade aldrig till, blev aldrig ängslig och satt inte på helspänn under filmens gång.
 
När deras överlevnad står på spel tvingas vännerna bryta mot alla regler. 
 
Allt som allt är Don’t breathe en bra film. Trots att den inte imponerade lika mycket på mig som den gjort på många andra så anser jag att den är värd att se.
 

The Purge: Election Year

Regissör: James Demonaco.
Genre: Rysare, action.
Längd: 1 hr 49 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Frank Grillo, Elizabeth Mitchell, Myke-lti Williamson, Joseph Julian Soria etc.
Releasedatum: 2016-11-21.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det har gått två år sedan Leo lyckades stoppa sig själv från att hämnas under Purge-natten. I år inträffar ritualen kvällen innan presidentvalet. Som säkerhets-ansvarig för senator Roan är det Leos uppgift att skydda henne. Men genom ett förräderi tvingas de ut på gatorna under den enda natt då ingen hjälp finns."
 
The Purge: Election Year är en excentrisk rysare med ett riktigt intressant koncept och genomtänkta politiska inslag. Tempot är högt, det händer mycket hela tiden och det är svårt att inte ryckas med av spänningen. Tillsammans med skådespelarnas starka insatser gör den lite ruggiga handlingen att tittaren fängslas direkt.
 
Senator Charlie Roan förlorade sin familj under en rening för femton år sedan. 
 
Filmen har dock en påtaglig avsaknad av djup och ger inte tittaren en känslomässig förbindelse till karaktärerna. Dessutom är The Purge: Election Year ibland för mycket. De våldsamma morden känns ibland osmakligt överdrivna och en del scener drogs ut på för länge för att upplevas vara trovärdiga.
 
En grupp främlingar försöker beskydda senatorn under Purge-natten. 
 
Som helhet är The Purge: Election Year en fascinerande rysare som på grund av en del oövertänkta scener känns platt.
 

The Witch

Regissör: Robert Eggers.
Längd: 1 hr 32 mins.
Genre: Rysare, skräck.
Åldersgräns: 15 år.
Releasedatum: 2016-10-17.
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw etc.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"William och Katherine lever med sina hem barn på en lantgård i utkanten av en djup och ogenomtränglig vil-dmark. Men när den nyfödde sonen försvinner spårlöst och grödorna drabbas av missväxt sprids tvivlen och misstron inom familjen. Familjen trasas sönder och de faller offer för en ondska som är omöjlig att fly ifrån."
 
Recensenterna har hyllat The Witch och sagt att det är en obehaglig, surrealistisk rysare som verkligen griper tag. Men filmen är allt annat än fängslande. Den svaga handlingen ger berättelsen en ostadig utgångspunkt, som tillsammans med det långsamma tempot väcker en känsla av att ingenting händer. Det blir i längden oengagerade och tråkigt.
 
Familjens barn beter sig underligt. 
 
The Witch är långt ifrån skrämmande. Händelserna är överdrivna och upplevs snarare som komiska än obehagliga. Även den överdramatiska musiken bidrar till filmens hum-oristiska effekt, och gång på gång himlade jag på ögonen åt de tillspetsade, stegrande tonerna. Det enda som tilltalade mig med filmen var skådespelarna, som trots det matta manuset levererade starkt.
 
Som goda kristna ber familjen innan maten. 
 
I sin helhet är The Witch en färglös och monoton rysare som inte lyckas göra det den är ämnad för: skrämmas.
 

The Forest

Regissör: Jason Zada.
Längd: 93 minuter.
Åldersgräns: 15 år.
Release-datum: 2016-06-20.
Skådespelare: Natalie Dormer, Taylor Kinney, Eoin Macken, Stephanie Vogt, Noriko Sakura etc.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"När Jess försvinner djupt inne i den japanska själv- mordsskogen Aokigahara är hennes tvillingsyster Sara beredd att göra vad som helst för att hitta henne igen. Med reportern Aiden som sällskap beger hon sig in i skogen och tvingas konfrontera den övernaturliga terrorn."
 
 
Genom stereotypiska skrämseltaktiker blir The Forest snabbt en i mängden. De syftes- lösa ”jump scares” som filmen använder sig utav är förutsägbara och lätta att skaka av sig, och trots att den kämpar för att sätta fruktan i tittaren faller det platt. Resultatet blir en utdragen och relativt tråkig skräckfilm, som inte är det minsta kuslig.
 
Sara blir förföljd av skogens vålnader. 
 
Manuset är inte särskilt genomtänkt och den svaga handlingen gör tillsammans med upprepande händelser, förutsägbara vändningar samt logiska luckor att The Forest upplevs som en medioker dussinfilm. Lyckligtvis kompenserar Natalie Dormer (Game of Thrones) för många av filmens brister, och hon lyckas levandegöra sina karaktärer. Dessvärre är resterande skådespelare slätstrukna och så pass intetsägande att de snabbt glöms bort.
 
Med Aiden fortsätter Sara leta efter systern. 
 
The Forest är oväntat kraftlös och lam för att vara en skräckfilm. Dormer gör sitt bästa för att väcka ett engagemang hos tittaren, men de klyschiga skrämseltaktikerna gör i kombination med ett dåligt manus The Forest till en medioker filmupplevelse.
 

Unfriended

Fakta
Unfriended är regisserad av Levan Gabriadze och i huvudrollerna syns Heather Sossaman, Matthew Bohrer, Courtney Halverson, Shelley Hennig, Moses Storm, Renee Olstead och Will Peltz. Filmen är 83 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 22 februari 2016 av Universal Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB.
 
Handling
"Ett till synes oskyldigt spratt blir starten på en historia som går totalt överstyr. En tonåring och hennes vänner blir förföljda av en osynlig varelse som söker hämnd för ett förnedrande videoklipp som ledde till att en grym mobbare tog livet av sig. Vännerna, som trodde att deras handlingar inte skulle få några konsekvenser, inser ett år efter det chockerande självmordet hur dödligt fel de haft."
 
Recension
Unfriended har ett mycket unikt koncept. Hela filmen utspelar sig nämligen på en datorskärm och består uteslutande av Facebook-meddelanden, Youtube-klipp, Skype-samtal och dylikt. Detta originella tillvägagångssätt gör att filmen känns innovativ och annorlunda. Fast det ibland blir lite enformigt och smått jobbigt att se datorns buffrande skärm så är det en personlig och särpräglad idé som gör filmen gott.
 
Blaire skypar med sin pojkvän Mitch.
 
Den intressanta handlingen gör att man hungrar efter att få svar genom hela filmen. Mysteriet i sig är engagerande och spänningen byggs successivt upp. Atmosfären är laddad och vissa scener intensiva. Unfriended är inte särskilt otäck och jag skulle personligen inte kalla den för en skräckfilm, men den är smått obehaglig och kuslig; något som förstärks av filmens trovärdiga uppbyggnad.
 
Efter ett tag upptäcks det att en okänd person lyssnar på vännernas samtal.
 
Karaktärerna är dock rätt påfrestande att följa. De är inte lätta att sympatisera med och trots att skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig hade jag svårt att tycka synd om de fiktiva personerna. Deras fientliga och ytliga personlighetsdrag gör dem frånstötande.  De bråkar högljutt om oviktiga saker och det är störande att banala konflikter uppstår i även de mest kritiska situationerna.
 
Vännerna dras in på en grym lek på liv och död.
 
Avslutningsvis är Unfriended en bra film. Tempot, den buffrande skärmen och karaktärerna drar ned filmen men kompenseras av det unika konceptet och engagerande handlingen. Filmen slutar öppet och ger i slutändan inte mycket till svar, men vägen dit är minst sagt intressant. Om du vill se en unik skräckis är Unfriended att rekommendera.
 

RSS 2.0