Can't buy me love

Regissör: Steve Rash.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Patrick Dempsey, Amanda Peterson, Courtney Gains, Tina Caspary, Seth Green, Dennis Dugan.
Inspelningsår: 1987.
 
"När skolans populäraste tjej hamnat i knipa räddar Ronny henne. Som betalning måste hon låtsas vara Ronnys flickvän, då han hoppas att populariteten ska smitta av sig. Men planen spricker när Ronny blir så cool att både hans gamla kompisar och förälskelse hamnar ute i kylan."
 
 
 
 
 
Can’t buy me love är en tonårsfilm för dig som tycker om klassiska 80-talskomedier. Som förväntat är filmen klyschig, förutsägbar och rätt fånig – men det stora hjärtat gör det lätt att förlåta tillkortakommandena. Can’t buy me love är nämligen söt som socker och hur mysig som helst.
 
Cindy övertygar klasskamraterna att Ronny är hennes pojkvän. 
 
Hela filmen vibrerar av en glädjande må bra-känsla. Tonen är lättsam, handlingen är lätt att ta till sig och karaktärerna charmar sig in i tittarens hjärta. Det är dessutom himla kul att se Patrick Dempsey i sån ung ålder. Han är mest känd för sin insats i tv-serien Grey’s Anatomy, och det är roligt att ta del utav en film från början av hans karriär. Trots att han är betagande redan här, var det knappt jag kände igen honom.
 
De simulerade känslorna blir snart riktiga. 
 
Som helhet är Can’t buy me love en underhållande familjefilm, med fint budskap om att vara sig själv. Tycker du om 80-talskomedier lär du älska denna.
 

SvampBob Fyrkant: filmen

Regissör: Stephen Hillenburg.
Genre: Familj, komedi.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Tom Kenny, Jeffrey Tambor, Rodger Bumpass, Clancy Brown, Bill Fagerbakke, Mr. Lawrence, Jill Talley, Scarlett Johansson, Alec Baldwin, David Hasselhoff.
Releasedatum: 28 september 2005.
 
"Kungens krona är försvunnen och herr Krabba misstänks ha stulit den. Tillsammans med kompisen Patrick Stjärna ger sig SvamBob iväg till den förrädiska Skalstaden för att återta kronan och rädda herr Krabba."
 
 
 
 
 
SvampBob Fyrkant: filmen är en härligt fånig familjefilm, med störtskön humor och charmiga karaktärer som är så dumma att det blir bra. Dialogerna är rappa, manuset satiriskt och som tittare får man en avkopplande må bra-känsla av att se filmen. Visst blir den överdriven ibland, men i det stora taget är det en film som passar tittare i alla åldrar.
 
SvampBob vill bli befordrad av herr Krabba. 
 
Det enda som jag egentligen har svårt för är blandningen av tecknat och otecknat. Filmen är som bäst när den är fullt animerad, och jag hade av någon anledning svårt att engageras av scenerna som utspelar sig uppe på land med verkliga människor. De kändes helt enkelt too much.
 
Vännerna ger sig ut för att hitta kungens krona. 
 
Som helhet är SvampBob Fyrkant: filmen en charmant barnfilm som även vuxna med barnasinnet kvar kan underhållas av.
 

The Little Hours

Regissör: Jeff Baena.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 27 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Alison Brie, Dave Franco, Kate Micucci, Aubrey Plaza, Molly Shannon, John C. Reilly, Fred Armisen.
Releasedatum: 19 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Några uttråkade nunnor bor i ett kloster. En ny trädgårdsmästare presenteras som dövstum för att systrarna inte ska lockas av frestelsen, men det hela slutar i ett rus av hormoner, missbruk och syndigt festande."
 
 
 
 
 
En ”komedi” är för mig en glädjefylld film som får mig att skratta och se livets ljusa sida. The little hours är inte en komedi. Den fick mig snarare att må dåligt. Varför den har kallats ”hysteriskt rolig” är något som jag inte begriper mig på. Skämten är omogna och förolämpande, och allt annat än underhållande. Det går så pass långt att det känns som att filmen regisserats av ett barn.
 
Ha-ha, vad roligt..! Eller inte. 
 
Jag har svårt för de flesta skådespelarna som är med i The little hours, och det faktum att deras karaktärer respektlösa och inkapabla till sympati gör inte situationen bättre. Helt ärligt är det här en film som jag inte alls förstod mig på – det finns inget med den som jag tyckte var bra. Det är egentligen allt jag har att skriva, så det blir en kort recension idag.
 

Pretty Woman

Regissör: Garry Marshall.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Richard Gere, Julia Roberts, Ralph Bellamy, Jason Alexander, Laura San Giacomo.
Inspelningsår: 1990.
 
"Edward är på visit i Los Angeles. En kväll möter han Vivian, och eftersom hon både är vacker och intelligent erbjuder Edward henne rollen som hans sällskapsdam. För Vivian öppnas en ny värld av flärd och vackra kläder, och för Edwad öppnar sig en annan – kärlekens."
 
 
 
 
 
Åh, vad jag tyckte om Pretty woman! Vilken mysig och hjärtevärmande film! Jag hade hört mycket gott om den, men inte riktigt vågat lita på omdömena eftersom känslor gentemot äldre filmer ofta baseras på en stor dos nostalgi, och inte nödvändigtvis på att filmen i sig håller idag. Men efter att nu ha sett den själv, förstår jag varför Pretty woman har blivit en klassiker.
 
Prostituerade Vivian erbjuds följa med Edward hem. 
 
Pretty woman underhöll mig verkligen, främst tack vare skådespelarnas utstrålning. Julia Roberts är hur charmig som helst! Hon känns fullständigt naturlig i sin roll och är alldeles bedårande. Även Richard Gere är väldigt intagande, och deras romans förmedlar en känsla av äkta kemi. Som tittare tror jag på karaktärernas känslor för varandra, då skådespelarna med hela sina väsen utstrålar en övertygande passion.
 
Det dröjer inte länge innan det omaka paret förälskar sig. 
 
Visst är Pretty woman klyschig, förutsägbar och inte särskilt trovärdig. Jag kan också förstå varför vissa kritiker har kallat den för kvinnoförnedrande. Det finns många brister att hitta om man tar på sig rätt glasögon. Men helt ärligt väljer jag att bortse från dessa. Pretty woman ingav en sån härlig må bra-känsla att jag helt enkelt inte besvärar mig med att överanalysera vad den kan och inte kan säga med sin gestaltning.
 
Edward fängslas av Vivians fria personlighet. 
 
Som helhet är Pretty woman en riktigt härlig film med bra musik, charmanta karaktärer och en lagom dos drömlik romantik.
 

The Big Sick

Regissör: Michael Showalter.
Genre: Komedi, romantik, drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano, Anupam Kher, Zenobia Shroff, Adeel Akhtar.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det  är komplicerat att övervinna uråldriga traditioner och höga förväntningar i Kumails familj. Föräldrarnas önskan är att han utbildar sig till advokat och gifter sig med en välutbildad tjej av pakistanskt ursprung. Istället blir han ståuppkomiker och kär i Emily."
 
 
 
 
Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar respektive ogillar med The Big Sick. Filmen tar inte direkt några risker, utan kör med säkra kort. Det gör att man aldrig riktigt överraskas. Därtill är den för lång och det händer inte tillräckligt mycket i förhållande till speltiden. Ändå finns något som håller kvar intresset.
 
Kumail förälskar sig i amerikanska Emily. 
 
Filmens stämning är lättsamt, och trots att den tar upp en del allvarliga och komplexa ämnen så är det en mysig tittarupplevelse. Jag gillar kulturkrockarna och tycker att det var riktigt intressant att ta del utav Kumails pakistanska kultur. Filmen uppmanar tittaren se världen på ett annorlunda sätt, vilket väckte många tankar.
 
Men The Big Sick är rätt slätstruken, och för att vara komedi är den förvånansvärt… inte rolig. Därtill stördes jag av den lite hackiga klippningen. The Big Sick innehåller nämligen en del abrupta vändningar. Som tittare hinner man inte riktigt landa i det som händer förrän man rycks ur det.
 
Kumail lär känna Emilys föräldrar efter att hon blivit sjuk. 
 
Som helhet är The Big Sick okej. Jag hade emellertid förväntat mig mer och i det stora hela så gav den inte mig särskilt mycket.
  

Eddie

Regissör: Steve Rash.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Whoopi Goldberg, Frank Langella, Dennis Farina, Richard Jenkins, Malik Sealy, Troy Byer, Lisa Walter.
Inspelningsår: 1996.
 
"Eddie kör limousine till vardags och är en galen basketfantast. Som alla sportfantaster har hon väldigt bestämda åsikter om hur laget egentligen borde ha spelat. Hennes röst blir hörd när hon vinner en tävling där första pris är att bli hederscoach för Knicks för en dag."
 
 
 
 
 
Eddie är en lättsam och småmysig film; en väldigt klassisk 90-talskomedi som grundar sig på Whoopis härligt excentriska personlighet. Innehållet är lätt att ta till sig då handlingen inte kräver något tankearbete från tittaren, och stämningen är sorglös. 
 
Chauffören Eddie blir coach åt basketlaget Knicks. 
 
Men precis som många andra gamla komedier, följer Eddie en väldigt typisk mall. Den innehåller många klyschor, trovärdigheten ligger i botten och man vet redan från början hur det kommer att sluta. Dessutom upplevde jag aldrig filmen som rolig, utan mer som något man kan ha på i bakgrunden och underhållas lite smått av medan man gör något annat. Filmens lågmäldhet gör att den känns idealisk att se när man är sjuk och orkeslös.
 
Som helhet är Eddie helt okej. Om du tycker om Whoopi är det en behaglig film att fördriva tiden med.
 

Kingsman: the golden circle

Regissör: Matthew Vaughn.
Genre: Action, komedi.
Längd: 2 hr 21 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Taron Egerton, Colin Firth, Mark Strong, Julianne Moore, Hanna Alström, Channing Tatum, Halle Berry, Elton John, Jeff Bridges, Pedro Pascal.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Fox.
 
"Två hemliga spionorganisationer går ihop: en från Storbrittanien och en från USA, för att krossa en gemensam, skoningslös fiende."
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Kingsman: the golden circle. Franchisens första film var briljant: originell och fylld med både hjärta och hjärna – något som efterföljaren saknar. The golden circle har inte föregångarens snygga vändningar, och upplevs ofta som för mycket. Kingsman: the secret service var kaotisk, men det fanns en elegans i kaoset. Här är det bara rörigt på ett osammanhängande sätt.
 
Bra skådespelare, sämre karaktärer. 
 
Missförstå mig inte: Kingsman: the golden circle är inte dålig. Skådespelarna är duktiga och filmen underhåller, trots att det förutsägbara händelseförloppet dämpar humorn och spänningen. Det finns några riktigt charmiga scener som jag sent kommer att glömma, och som helhet var jag nöjd. Men jag hade hoppats på att bli hänförd, och just därför höll inte filmen hela vägen. Den är för lång, för trivial och upprepar för mycket från första filmen. Dessutom finns alltför många logiska luckor och ofta dumpas saker på tittaren utan att relevansen förklaras.
 
Vad är egentligen syftet med dessa roller? 
 
Allt som allt är Kingsman: the golden circle en fungerande actionkomedi. Men bristen på överraskningsmoment och hjärta gör den långt ifrån lika bra som The secret service.
 

While you were sleeping

Regissör: Jon Turteltaub.
Genre: Romantik, komedi
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Sandra Bullock, Bill Pullman, Peter Gallagher, Peter Boyle, Jack Warden, Glynis Johns.
Inspelningsår: 1995.
 
"Lucy är singel och jobbar på tunnelbanan i Chicago. En dag ser hon hur en man, som hon är hemligt förälskad i, blir rånad. Hon räddar honom, men han hamnar i koma. Mannens familj tror att Lucy är hans fästmö, och när hon faller för hans bror blir situationen ohållbar."
 
 
 
 
 
While you were sleeping, som i Sverige kallas Medan du sov, är en helmysig romantisk komedi. Det tar ett litet tag för filmen att komma igång, men när man väl är insatt i det som händer är det omöjligt att slita sig. Det var länge sedan jag såg en film som fick mig att må så bra. While you were sleeping har en hjärtevärmande humor och en underbar atmosfär som värmer ända in på själen. Charmanta skådespelare bidrar med mycket hjärta, och den obesvärade känslan gör att filmen passar alla i familjen. 
 
Lucy räddar en man från att bli påkörd av tåget. 
 
While you were sleeping är inte en film utan brister, men i ärlighetens namn är dessa tillkortakommanden bagateller. Handlingen är inte särskilt originell, trovärdigheten brister på sina ställen och filmen innehåller en rad klyschor som vi har sett förut. Dessutom bygger hela konceptet på bristande kommunikation, vilket jag personligen brukar störa mig på. Men i While you were sleeping fungerar det, och mysfaktorn är så pass hög att jag inte ens bryr mig om alla så kallade ”fel”.
 
 

Snuten i Hollywood 3

Regissör: John Landis.
Genre: Komedi, action.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eddie Murphy, Jon Tenney, Joey Travolta, Judge Reinhold, Bronson Pinchot, Alan Young, Theresa Randle, Hector Elizondo.
Inspelningsår: 1994.
 
"Axel Foley reser tillbaka till Beverly Hills där han får en ordentlig tur i nöjesparken Wonderworld. Axel får sällskap av sina gamla polare Billy och Serge, och blir nöjesparkens nytillskott när han jagar skurkar i attraktionerna, på showerna och i labyrinten under parken."
 
 
 
 
Det går att argumentera för att alla Snuten i Hollywood-filmerna är barnsliga och förutsägbara. Tittaren vet att Alex kommer att klara sig helskinnad från äventyren, och därför blir filmerna inte särskilt spännande. Därtill är det lätt att fastna vid den bristande trovärdigheten och de förlegade animeringarna. Men om man bortser från detta och istället ser det som charmiga egenheter som karakteriserar filmerna, blir det uppenbart att denna trilogi är en riktig pärla.
 
På Wonderworld måste Axel slåss mot vakt efter vakt. 
 
Snuten i Hollywood 3 underhåller. Trots mycket action är stämningen avslappnad, och det är lätt att ryckas med i de härliga karaktärernas rappa dialoger och befängda vågspelen. Det är underbart att återse Axel, Billy och Serge – som tillsammans bildar en fantastiskt roande trio. Därtill är musiken medryckande och det höga tempot hindrar tittaren från att bli uttråkad. Enligt mig, är Snuten i Hollywood 3 bättre än tvåan, då den särskiljer sig mer från originalet.
 
Inte allt går enligt Axels planer. 
 
Som helhet är Snuten i Hollywood 3 underskattad. Visst har filmen brister, men det är lite de som ger actionkomedin sina utmärkande egenskaper. Om man tittar på Snuten i Hollywood förväntar man sig sannolikt inte ett mästerverk, utan enbart att underhållas – vilket filmen lyckas med.
 

Becker: kungen av Tingsryd

Regissör: Martin Larsson.
Genre: Komedi, thriller.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Jan Coster, Nour El-Refai, Henrik Lillér, Karin Lithman, Torkel Petersson, Peter Lorentzon.
Releasedatum: 8 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Becker och kompisen Stefan drygar ut kassan med att sälja smuggelsprit och cigaretter svart. Affärerna går bra och de har inget att klaga på, tills en dag då två danskar dyker upp och utmanar allt Becker har byggt upp."
 
 
 
 
 
Den här filmen var inte i min smak. Den är inte direkt dålig, men fångade inte heller upp mitt intresse. Det är den typen av slätstruken film som lämnar tittaren helt neutral; som varken väcker känslor eller roar – utan snarare bara är.
 
 Becker får problem när två danskar kommer till staden. 
 
Handlingen har vi sett många gånger tidigare, och Becker: kungen av Tingsryd bidrar inte med något nytt till genren. Det är enkelt och förutsägbart, och trots att filmen klassas som både thriller och komedi blir den varken spännande eller rolig. Skådespelarna är uttryckslösa och jag fastnade inte för karaktärerna, då de – precis som resten av filmen – är relativt intetsägande. Replikerna framförs lite fumligt, och det känns varken som att manusförfattare eller skådespelare tänkt över rollerna ordentligt.
 
 Exet dyker till med Beckers dotter. 
 
Som helhet är Becker: kungen av Tingsryd en medioker, svensk komedi med ett ytligt förhållningssätt till allt som händer. Tittaren tillåts inte fördjupa sig i vare karaktärer eller handling, utan förväntas roas av ett urvattnat händelseförlopp som liknar så många andra.
 

Farväl till maffian

Regissör: Luc Besson.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Diana Agron, John D'Leo, Tommy Lee Jones, Jimmy Palumbo.
Releasedatum: 26 mars 2014.
 
"Familjen Blake flyttar in en liten stad i Normandie. Pappa Fred ska skriva en bok, hans fru Maggie engagerar sig i välgörenhet och deras tonåringar börjar på gymnasiet. Men Freds riktiga namn är Giovanni, en före detta maffiaboss som tvingats läcka information till polisen och därför lever under vittnesbeskyddarprogram."
 
 
 
 
Farväl till maffian är en besvikelse. Visst är den lättsam och helt okej att slötitta på någon gång, men helheten är inte särskilt tillfredsställande. Filmen har inte mycket substans och känns rörig. Att den klassificeras som ”komedi” är också ett mysterium, då filmen är allt annat än rolig. Den livnär sig på våld snarare än skämt, och förskönar aggression på ett extremt sätt som känns malplacerat för genren.
 
Bra skådespelare, platt innehåll. 
 
Det är synd att Farväl till maffian faller platt, för skådespelarensemblen är fantastisk. Vi får se veteraner som Robert De Niro och Tommy Lee Jones, samt min personliga favorit: Michelle Pfeiffer. Men de får inte mycket att arbeta med. Manuset är styltigt och karaktärerna svåra att tycka om. I slutändan spelar det ingen roll hur bra skådespelarna presterar, när grundmaterialet är så pass dåligt.
 
Belle och Warren tar inget skit i skolan. 
 
Allt som allt är Farväl till maffian inte mer än okej. Filmen är too much för att passa mig i smaken.
 

Snuten i Hollywood

Regissör: Martin Brest.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eddie Murphy, Judge Reinhold, John Ashton, Lisa Eilbacher, Ronny Cox, Jonathan Banks.
Inspelningsår: 1984.
 
"Axel Foley är en tuff polis på jakt efter sin bästa väns mördare i Beverly Hills. Hans framfusiga sätt går inte hem i distriktet, och två poliser sätts in för att hålla situationen under kontroll. Axel tar med de torra poliserna på en åktur utan like där han kulturkrockar ordentligt."
 
 
 
 
 
Ett av mina nyårslöften var att se fler klassiker. En mycket uppskattad sådan är Snuten i Hollywood, som jag har hört mycket om men aldrig själv sett. Men nu har jag gjort något åt det, och äntligen förstår jag vad alla pratat om. Trots att jag inte tycker att filmen är särskilt speciell, håller jag med om att den är bra.
 
Eddie Murphy levererar i rollen som Axel. 
 
Snuten i Hollywood är en lättsam actionkomedi, som följer en rätt så typisk mall. Den innehåller karakteristisk gammeldags action, vars strider underhåller så länge tittaren inte lägger för stor vikt på filmens trovärdighet. Karaktärerna känns aldrig som att de är i verklig fara och filmen blir inte spännande, men Eddie Murphys charmiga gestaltning gör det ändå till en härlig upplevelse. Hans kroppsspråk och rappa käft gör tillsammans med den medryckande 80-talsmusiken Snuten i Hollywood till en mysig må bra-film.
 
Allt som allt är Snuten i Hollywood en sorglös klassiker som håller än idag.
 

En underbar jävla jul

Regissör: Helena Bergström.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Robert Gustafsson, Maria Lundqvist, Anastasios Soulis, Anton Lundqvist, Rakel Wärmländer.
Releasedatum: 21 mars 2016.
 
"Simon och Oscar har varit ett par i tre år. Tillsammans med vännen Cissi har de köpt ett hus. Trion ska bilda familj, men det är något som de skjutit på att berätta för sina familjer i snart ett år."
 
 
 
 
 
 
Jag tycker faktiskt om En underbar jävla jul. Den har liknande koncept som Tomten är far till alla barnen, men är enligt mig mycket bättre. Jag gillar skarpt filmens satiriska ton, och att den ifrågasätter fördomar och normer. Samtidigt var det mycket enklare att relatera till karaktärerna och händelserna i denna.
 
Simons och Oscars jul blir inte som planerat. 
 
En underbar jävla jul är en tankeväckande och underhållande julfilm. Trots att händelseförloppet är förutsägbart känns manuset genomtänkt, och skådespelarna övertygar med sina gestaltningar. Visst finns stunder som humorn går överstyr och känns ansträngd, men för det mesta lyckas filmen roa tittaren, på ett så där lite obehagligt Mr. Bean-sätt. Karaktärerna uttrycker sig klumpigt och som tittare skäms man, men det är ändå svårt att hålla sig från skratt.
 
Ulf och Monica har svårt att acceptera sönernas livsstil. 
 
Som helhet är En underbara jävla jul en välgjord och underhållande julfilm som passar dig som vill få en tankeställare. Väl värd att se!
 

Kingpin

Regissör: Bobby Farrelly, Peter Farrelly.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Woody Harrelson, Bill Murray, Randy Quaid, Vanessa Angel, Chris Elliott.
Inspelningsår: 1996.
 
"Roys drömmar går plötsligt i krasch, tillsammans med hans bowlinghand. Han slutar som en sunkig försäljare, men när han träffar juden Ishmael kommer livet och klotet i rullning igen."
 
 
 
 
 
 
Kingpin är en underskattad komedi, med en numera välkänd skådespelarensemble i sina yngre år. Filmen må vara överdriven och stundtals för mycket, men den lyckades charma mig och få mig att skratta. Många av skämten nästlar sig fast, och är något man minns långt efteråt.
 
Roy försöker ta sig till toppen igen. 
 
Det här är en film som passar de som gillar kulturkrockar och, vad som för tjugo år sedan ansågs vara, grov humor. Samtidigt är det bra om du är motståndskraftig mot äckligheter, då vissa scener minst sagt är osmakliga. Ändå är det som sker väldigt roligt, och jag hade svårt att låta bli att dra på munnen. En av mina favoritscener är:
 
     Roy – I hope you don’t mind I got up a bit early to milk your cow. It took a little while to
     get her warmed up, she sure is a stubborn one. Then pow, all at once! 
     Amish-man – We don’t have a cow. We have a bull.
 
Motståndaren Ernie bryr sig bara om sig själv. 
 
Allt som allt är Kingpin en komedi som fler borde se. Det är definitivt inget mästerverk, men något som är svårt att glömma efteråt.
 

Tomten är far till alla barnen

Regissör: Kjell Sundvall.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Peter Haber, Katarina Ewerlöf, Alexandra Dahlström, Dan Ekborg, Anders Ekborg, Jessica Zandén.
Inspelningsår: 1999.
 
"Sara bjuder in sina tidigare män, deras nya fruar och deras nya barn att fira julafton tillsammans med sin nya man Janne. Men Janne råkar av misstag avslöja gästerna att han låtit sterilisera sig utan att berätta det för Sara, som vid middagen avslöjar att hon är gravid."
 
 
 
 
 
Jag har hört mycket gott om Tomten är far till alla barnen, och tyckte att det var dags att själv se filmen. Men återigen visade sig att den stora massan har en helt annan åsikt än jag. Jag är nämligen riktigt besviken på denna så kallade ”komedi”, och fick inte alls den juliga myskänslan som jag hoppats på.
 
Sara och Janne har olika visioner för relationen. 
 
Jag tyckte faktiskt att Tomten är far till alla barnen var rätt jobbig att se. Karaktärerna är fruktansvärt respektlösa mot varandra, och hela filmens handling är ett enda långt bråk. Dessutom är den inte rolig någonstans. Humorn baseras nästan enbart på att karaktärerna kränker och förnedrar varandra, vilket inte enligt mig är underhållande. Därtill tycker jag att skådespelarnas insatser på sin höjd är mediokra. Kroppsspråket är stelt och deras sätt att säga sina repliker låter tillgjort.
 
Det dröjer inte länge innan alla skriker åt alla. 
 
Jag tyckte alltså inte om Tomten är far till alla barnen, och förstår faktiskt inte varför den är så populär.
 

The Wedding Singer

Regissör: Frank Coraci.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Adam Sandler, Drew Barrymore, Christine Taylor, Allen Covert, Matthew Glave, Ellen Albertini Dow.
Releasedatum: 3 maj 2000.
 
"Robbie drömmer om att bli kompositör. Istället blir han bröllopssångare. Av tillfällighet möter han Julia, som är servitris på ett av många bröllop där Robbie sjunger, och en speciell vänskap utvecklas mellan dem."
 
 
 
 
 
 
The wedding singer har sagts vara Adam Sandlers bästa film. Jag har personligen svårt för Sandler, men om det här var hans bästa verk är han sämre än vad jag trodde. Det är nämligen en riktigt tråkig komedi.
 
Makens best man håller fylletal. 
 
Filmen är väldigt klyschig och manuset är allt annat än originellt. Visst har filmen sina stunder, där man som tittare sitter och småler lite fånigt, men jag förlorade intresset relativt snabbt och satt och höll på med annat parallellt under resten av speltiden. Musiken är dock bra, vilket hindrar den från att bli en bottennapp.
 
Robbie ger sånglektioner åt en gammal dam. 
 
Allt som allt är The wedding singer okej, men överskattad. Det är en småputtrig komedi att titta på någon enstaka gång, men inte något som är särskilt minnesvärt.
 

The Invention of Lying

Regissör: Ricky Gervais, Matthew Robinson.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Ricky Gervais, Jennifer Garner, Jonah Hill, Rob Lowe, Tina Fey, Louis C.K.
Releasedatum: 2009.
 
"I en alternativ verklighet talar alla sanningen. Men när den misslyckade Mark upptäcker att det går att ljuga, inser han att oärlighet har sina fördelar. I en värld där alla tar för givet att varje ord som sägs är sant, lyckas Mark ljuga sig rik och berömd. Men ska han lyckas vinna sin älskades hjärta?"
 
 
 
 
Denna lättsamma komedi har både bra skådespelare och ett kreativt koncept. The invention of lying utstrålar en behaglig lättsamhet, och fast humorn ibland känns omogen är det svårt att inte låta bli att skratta till många av scenerna. Det är helt enkelt en trivsam film, som man kanske inte kommer igång långt efteråt men som är trevlig för stunden.
 
Anna medger glatt för kyparen att det kommer att bli en kort dejt. 
 
Jag kan dock tycka att det underhållande konceptet går lite för långt. Jag gillar skarpt premissen med att alla talar sanning, men jag tycker att det blir överdrivet att personerna i samhället inte ens kan hålla inne information. Det är som att alla har ett tvångsbehov av att avslöja sina djupaste hemligheter fast ingen frågar. Att karaktärerna inte heller har någon eftertanke gör att de framstår som elaka. Alla kastar samvetslöst ur sig nedsättande kommentarer, som ofta inte genererar starkare reaktioner än en axelryckning. Ingen bryr sig helt enkelt, vilket får personerna i filmen att kännas som känslolösa och ytliga robotar.
 
Marks lögner får folket att följa honom som en Messias. 
 
Allt som allt är The invention of lying en smårolig och lite spretig komedi. Det är inte ett genialiskt mästerverk, men filmen är annorlunda och lyckas underhålla.
 

Dumma mej 3

Regissör: Kyle Balda, Pierre Coffin.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Steve Carell, Kristen Wiig, Trey Parker, Miranda Cosgrove, Dana Gaier, Nev Scharrel.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Universal.
 
"Gru har fått sparken från antiskurkligan och hamnar i en identitetskris. Men när en främling informerar Gru om att han har en tvilling som desperat vill träffa honom, återupptäcker en före detta superskurk hur härligt det känns att vara ond." 
 
 
 
 
Dumma mej 3 är verkligen inte en nödvändig uppföljare. Den har inte heller något som direkt sticker ut ur mängden. Relationerna mellan karaktärerna är fortfarande ytliga, och den nyintroducerade skurken saknar (precis som handlingen) komplexitet. Ändå är Dumma mej 3 riktigt härlig.
 
Gru försöker fånga skurken Balthazar. 
 
Filmen är väldigt lättsam, med enkelt manus och linjärt händelseförlopp. Det är inte en film som kräver någon tankeverksamhet från tittarens håll, utan det är bara att luta sig tillbaka och njuta. Karaktärerna är som alltid bedårande, och fick mig att skratta en hel del. Visserligen var det inga skrattattacker, utan ett mer behärskat fniss, men ändå: jag underhölls. Dessutom förvånar filmen med ett riktigt grymt soundtrack.
 
Minionerna har tröttnat på att vara goda. 
 
Som helhet är Dumme mej 3 en mysig familjefilm. Visst saknar den unikt innehåll, men den underhåller, och ibland är det allt som behövs.
 

Baywatch

Regissör: Seth Gordon.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare:  Dwayne Johnson, Zac Efron, Priyanka Chopra, Alexandra Daddario, Kelly Rohrbach.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: Paramount.
 
"När en brottsvåg slår ner på stranden, leder Mitch sin grupp livräddare på ett uppdrag som bevisar att inte bara poliser kan rädda dagen. De skippar surfandet och går undercover för att avslöja en hänsynslös affärskvinna som hotar att förstöra strandens framtid."
 
 
Baywatch är väldigt ”Hollywood” med scener i slow motion, snygga kroppar och karaktärer som går mot kameran medan det exploderar i bakgrunden. Handlingen är tunn, karaktärerna bleka och det finns otaliga klyschor i varje scen. Sen finns även många omogna sexskämt, vilket inte riktigt är min grej. Men. Alltsammans är gjort på ett självmedvetet och ironiskt sätt. Det är tydligt att överdrivenheten är avsiktlig, och på något sätt underlättar den uppenbara karikatyriska tonen att ta till sig fånigheterna. För om filmen inte tar sig själv på allvar, varför ska jag? Och slutar man överanalysera, blir Baywatch faktiskt rätt underhållande att se på. 
 
Livräddarna är strandens poliser. 
 
Filmen har ett riktigt snyggt foto, svängig musik och duktiga skådespelare. Favoriten är förstås Dwayne Johnson, som både fullträffar sina komiska repliker och agerar som ögongodis. Jag kan dock tycka att filmen hade kunnat klippas ner lite. En tramsig komedi med två timmars speltid är på bristningsgränsen för lång.
 
Det hettar till mellan Matt och Summer. 
 
Allt som allt är Baywatch en helt okej film. Ja, den är uppenbarligen förutsägbar och väldigt fånig. Men den är väldigt lättsam att se på, och ibland är det precis vad man behöver.
 

Free fire

Regissör: Ben Wheatley.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Enzo Cilenti, Sam Riley, Brie Larson, Michael Smiley, Cilliam Murphy, Armie Hammer.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En illegal vapenaffär mellan två gäng går fel."
 
 
 
 
 
 
Ugh. Det här blir en kort recension, för ärligt talat finns inte mycket att säga om Free fire. Det är en väldigt tråkig film, med få nyanser. Miljön är densamma hela tiden, karaktärerna känns endimensionella och handlingen är väldigt blek. Finns det ens en handling? Knappt. 
 
Två gäng möts för att genomföra en affär. 
 
Så gott som hela filmen går ut på att karaktärerna skjuter mot varandra. Enda gången som de tar paus är när de kastar förolämpningar och svordomar mot varandra. Det hela är svårt att ta seriöst, och väldigt enformigt att titta på. Tycker du om pang pang-filmer utan mycket till handling så lär Free fire passa dig, men mig föll det inte i smaken.
 

RSS 2.0