Becker: kungen av Tingsryd

Regissör: Martin Larsson.
Genre: Komedi, thriller.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Jan Coster, Nour El-Refai, Henrik Lillér, Karin Lithman, Torkel Petersson, Peter Lorentzon.
Releasedatum: 8 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Becker och kompisen Stefan drygar ut kassan med att sälja smuggelsprit och cigaretter svart. Affärerna går bra och de har inget att klaga på, tills en dag då två danskar dyker upp och utmanar allt Becker har byggt upp."
 
 
 
 
 
Den här filmen var inte i min smak. Den är inte direkt dålig, men fångade inte heller upp mitt intresse. Det är den typen av slätstruken film som lämnar tittaren helt neutral; som varken väcker känslor eller roar – utan snarare bara är.
 
 Becker får problem när två danskar kommer till staden. 
 
Handlingen har vi sett många gånger tidigare, och Becker: kungen av Tingsryd bidrar inte med något nytt till genren. Det är enkelt och förutsägbart, och trots att filmen klassas som både thriller och komedi blir den varken spännande eller rolig. Skådespelarna är uttryckslösa och jag fastnade inte för karaktärerna, då de – precis som resten av filmen – är relativt intetsägande. Replikerna framförs lite fumligt, och det känns varken som att manusförfattare eller skådespelare tänkt över rollerna ordentligt.
 
 Exet dyker till med Beckers dotter. 
 
Som helhet är Becker: kungen av Tingsryd en medioker, svensk komedi med ett ytligt förhållningssätt till allt som händer. Tittaren tillåts inte fördjupa sig i vare karaktärer eller handling, utan förväntas roas av ett urvattnat händelseförlopp som liknar så många andra.
 

Farväl till maffian

Regissör: Luc Besson.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Diana Agron, John D'Leo, Tommy Lee Jones, Jimmy Palumbo.
Releasedatum: 26 mars 2014.
 
"Familjen Blake flyttar in en liten stad i Normandie. Pappa Fred ska skriva en bok, hans fru Maggie engagerar sig i välgörenhet och deras tonåringar börjar på gymnasiet. Men Freds riktiga namn är Giovanni, en före detta maffiaboss som tvingats läcka information till polisen och därför lever under vittnesbeskyddarprogram."
 
 
 
 
Farväl till maffian är en besvikelse. Visst är den lättsam och helt okej att slötitta på någon gång, men helheten är inte särskilt tillfredsställande. Filmen har inte mycket substans och känns rörig. Att den klassificeras som ”komedi” är också ett mysterium, då filmen är allt annat än rolig. Den livnär sig på våld snarare än skämt, och förskönar aggression på ett extremt sätt som känns malplacerat för genren.
 
Bra skådespelare, platt innehåll. 
 
Det är synd att Farväl till maffian faller platt, för skådespelarensemblen är fantastisk. Vi får se veteraner som Robert De Niro och Tommy Lee Jones, samt min personliga favorit: Michelle Pfeiffer. Men de får inte mycket att arbeta med. Manuset är styltigt och karaktärerna svåra att tycka om. I slutändan spelar det ingen roll hur bra skådespelarna presterar, när grundmaterialet är så pass dåligt.
 
Belle och Warren tar inget skit i skolan. 
 
Allt som allt är Farväl till maffian inte mer än okej. Filmen är too much för att passa mig i smaken.
 

Snuten i Hollywood

Regissör: Martin Brest.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eddie Murphy, Judge Reinhold, John Ashton, Lisa Eilbacher, Ronny Cox, Jonathan Banks.
Inspelningsår: 1984.
 
"Axel Foley är en tuff polis på jakt efter sin bästa väns mördare i Beverly Hills. Hans framfusiga sätt går inte hem i distriktet, och två poliser sätts in för att hålla situationen under kontroll. Axel tar med de torra poliserna på en åktur utan like där han kulturkrockar ordentligt."
 
 
 
 
 
Ett av mina nyårslöften var att se fler klassiker. En mycket uppskattad sådan är Snuten i Hollywood, som jag har hört mycket om men aldrig själv sett. Men nu har jag gjort något åt det, och äntligen förstår jag vad alla pratat om. Trots att jag inte tycker att filmen är särskilt speciell, håller jag med om att den är bra.
 
Eddie Murphy levererar i rollen som Axel. 
 
Snuten i Hollywood är en lättsam actionkomedi, som följer en rätt så typisk mall. Den innehåller karakteristisk gammeldags action, vars strider underhåller så länge tittaren inte lägger för stor vikt på filmens trovärdighet. Karaktärerna känns aldrig som att de är i verklig fara och filmen blir inte spännande, men Eddie Murphys charmiga gestaltning gör det ändå till en härlig upplevelse. Hans kroppsspråk och rappa käft gör tillsammans med den medryckande 80-talsmusiken Snuten i Hollywood till en mysig må bra-film.
 
Allt som allt är Snuten i Hollywood en sorglös klassiker som håller än idag.
 

En underbar jävla jul

Regissör: Helena Bergström.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Robert Gustafsson, Maria Lundqvist, Anastasios Soulis, Anton Lundqvist, Rakel Wärmländer.
Releasedatum: 21 mars 2016.
 
"Simon och Oscar har varit ett par i tre år. Tillsammans med vännen Cissi har de köpt ett hus. Trion ska bilda familj, men det är något som de skjutit på att berätta för sina familjer i snart ett år."
 
 
 
 
 
 
Jag tycker faktiskt om En underbar jävla jul. Den har liknande koncept som Tomten är far till alla barnen, men är enligt mig mycket bättre. Jag gillar skarpt filmens satiriska ton, och att den ifrågasätter fördomar och normer. Samtidigt var det mycket enklare att relatera till karaktärerna och händelserna i denna.
 
Simons och Oscars jul blir inte som planerat. 
 
En underbar jävla jul är en tankeväckande och underhållande julfilm. Trots att händelseförloppet är förutsägbart känns manuset genomtänkt, och skådespelarna övertygar med sina gestaltningar. Visst finns stunder som humorn går överstyr och känns ansträngd, men för det mesta lyckas filmen roa tittaren, på ett så där lite obehagligt Mr. Bean-sätt. Karaktärerna uttrycker sig klumpigt och som tittare skäms man, men det är ändå svårt att hålla sig från skratt.
 
Ulf och Monica har svårt att acceptera sönernas livsstil. 
 
Som helhet är En underbara jävla jul en välgjord och underhållande julfilm som passar dig som vill få en tankeställare. Väl värd att se!
 

Kingpin

Regissör: Bobby Farrelly, Peter Farrelly.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Woody Harrelson, Bill Murray, Randy Quaid, Vanessa Angel, Chris Elliott.
Inspelningsår: 1996.
 
"Roys drömmar går plötsligt i krasch, tillsammans med hans bowlinghand. Han slutar som en sunkig försäljare, men när han träffar juden Ishmael kommer livet och klotet i rullning igen."
 
 
 
 
 
 
Kingpin är en underskattad komedi, med en numera välkänd skådespelarensemble i sina yngre år. Filmen må vara överdriven och stundtals för mycket, men den lyckades charma mig och få mig att skratta. Många av skämten nästlar sig fast, och är något man minns långt efteråt.
 
Roy försöker ta sig till toppen igen. 
 
Det här är en film som passar de som gillar kulturkrockar och, vad som för tjugo år sedan ansågs vara, grov humor. Samtidigt är det bra om du är motståndskraftig mot äckligheter, då vissa scener minst sagt är osmakliga. Ändå är det som sker väldigt roligt, och jag hade svårt att låta bli att dra på munnen. En av mina favoritscener är:
 
     Roy – I hope you don’t mind I got up a bit early to milk your cow. It took a little while to
     get her warmed up, she sure is a stubborn one. Then pow, all at once! 
     Amish-man – We don’t have a cow. We have a bull.
 
Motståndaren Ernie bryr sig bara om sig själv. 
 
Allt som allt är Kingpin en komedi som fler borde se. Det är definitivt inget mästerverk, men något som är svårt att glömma efteråt.
 

Tomten är far till alla barnen

Regissör: Kjell Sundvall.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Peter Haber, Katarina Ewerlöf, Alexandra Dahlström, Dan Ekborg, Anders Ekborg, Jessica Zandén.
Inspelningsår: 1999.
 
"Sara bjuder in sina tidigare män, deras nya fruar och deras nya barn att fira julafton tillsammans med sin nya man Janne. Men Janne råkar av misstag avslöja gästerna att han låtit sterilisera sig utan att berätta det för Sara, som vid middagen avslöjar att hon är gravid."
 
 
 
 
 
Jag har hört mycket gott om Tomten är far till alla barnen, och tyckte att det var dags att själv se filmen. Men återigen visade sig att den stora massan har en helt annan åsikt än jag. Jag är nämligen riktigt besviken på denna så kallade ”komedi”, och fick inte alls den juliga myskänslan som jag hoppats på.
 
Sara och Janne har olika visioner för relationen. 
 
Jag tyckte faktiskt att Tomten är far till alla barnen var rätt jobbig att se. Karaktärerna är fruktansvärt respektlösa mot varandra, och hela filmens handling är ett enda långt bråk. Dessutom är den inte rolig någonstans. Humorn baseras nästan enbart på att karaktärerna kränker och förnedrar varandra, vilket inte enligt mig är underhållande. Därtill tycker jag att skådespelarnas insatser på sin höjd är mediokra. Kroppsspråket är stelt och deras sätt att säga sina repliker låter tillgjort.
 
Det dröjer inte länge innan alla skriker åt alla. 
 
Jag tyckte alltså inte om Tomten är far till alla barnen, och förstår faktiskt inte varför den är så populär.
 

The Wedding Singer

Regissör: Frank Coraci.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Adam Sandler, Drew Barrymore, Christine Taylor, Allen Covert, Matthew Glave, Ellen Albertini Dow.
Releasedatum: 3 maj 2000.
 
"Robbie drömmer om att bli kompositör. Istället blir han bröllopssångare. Av tillfällighet möter han Julia, som är servitris på ett av många bröllop där Robbie sjunger, och en speciell vänskap utvecklas mellan dem."
 
 
 
 
 
 
The wedding singer har sagts vara Adam Sandlers bästa film. Jag har personligen svårt för Sandler, men om det här var hans bästa verk är han sämre än vad jag trodde. Det är nämligen en riktigt tråkig komedi.
 
Makens best man håller fylletal. 
 
Filmen är väldigt klyschig och manuset är allt annat än originellt. Visst har filmen sina stunder, där man som tittare sitter och småler lite fånigt, men jag förlorade intresset relativt snabbt och satt och höll på med annat parallellt under resten av speltiden. Musiken är dock bra, vilket hindrar den från att bli en bottennapp.
 
Robbie ger sånglektioner åt en gammal dam. 
 
Allt som allt är The wedding singer okej, men överskattad. Det är en småputtrig komedi att titta på någon enstaka gång, men inte något som är särskilt minnesvärt.
 

The Invention of Lying

Regissör: Ricky Gervais, Matthew Robinson.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Ricky Gervais, Jennifer Garner, Jonah Hill, Rob Lowe, Tina Fey, Louis C.K.
Releasedatum: 2009.
 
"I en alternativ verklighet talar alla sanningen. Men när den misslyckade Mark upptäcker att det går att ljuga, inser han att oärlighet har sina fördelar. I en värld där alla tar för givet att varje ord som sägs är sant, lyckas Mark ljuga sig rik och berömd. Men ska han lyckas vinna sin älskades hjärta?"
 
 
 
 
Denna lättsamma komedi har både bra skådespelare och ett kreativt koncept. The invention of lying utstrålar en behaglig lättsamhet, och fast humorn ibland känns omogen är det svårt att inte låta bli att skratta till många av scenerna. Det är helt enkelt en trivsam film, som man kanske inte kommer igång långt efteråt men som är trevlig för stunden.
 
Anna medger glatt för kyparen att det kommer att bli en kort dejt. 
 
Jag kan dock tycka att det underhållande konceptet går lite för långt. Jag gillar skarpt premissen med att alla talar sanning, men jag tycker att det blir överdrivet att personerna i samhället inte ens kan hålla inne information. Det är som att alla har ett tvångsbehov av att avslöja sina djupaste hemligheter fast ingen frågar. Att karaktärerna inte heller har någon eftertanke gör att de framstår som elaka. Alla kastar samvetslöst ur sig nedsättande kommentarer, som ofta inte genererar starkare reaktioner än en axelryckning. Ingen bryr sig helt enkelt, vilket får personerna i filmen att kännas som känslolösa och ytliga robotar.
 
Marks lögner får folket att följa honom som en Messias. 
 
Allt som allt är The invention of lying en smårolig och lite spretig komedi. Det är inte ett genialiskt mästerverk, men filmen är annorlunda och lyckas underhålla.
 

Dumma mej 3

Regissör: Kyle Balda, Pierre Coffin.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Steve Carell, Kristen Wiig, Trey Parker, Miranda Cosgrove, Dana Gaier, Nev Scharrel.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Universal.
 
"Gru har fått sparken från antiskurkligan och hamnar i en identitetskris. Men när en främling informerar Gru om att han har en tvilling som desperat vill träffa honom, återupptäcker en före detta superskurk hur härligt det känns att vara ond." 
 
 
 
 
Dumma mej 3 är verkligen inte en nödvändig uppföljare. Den har inte heller något som direkt sticker ut ur mängden. Relationerna mellan karaktärerna är fortfarande ytliga, och den nyintroducerade skurken saknar (precis som handlingen) komplexitet. Ändå är Dumma mej 3 riktigt härlig.
 
Gru försöker fånga skurken Balthazar. 
 
Filmen är väldigt lättsam, med enkelt manus och linjärt händelseförlopp. Det är inte en film som kräver någon tankeverksamhet från tittarens håll, utan det är bara att luta sig tillbaka och njuta. Karaktärerna är som alltid bedårande, och fick mig att skratta en hel del. Visserligen var det inga skrattattacker, utan ett mer behärskat fniss, men ändå: jag underhölls. Dessutom förvånar filmen med ett riktigt grymt soundtrack.
 
Minionerna har tröttnat på att vara goda. 
 
Som helhet är Dumme mej 3 en mysig familjefilm. Visst saknar den unikt innehåll, men den underhåller, och ibland är det allt som behövs.
 

Baywatch

Regissör: Seth Gordon.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare:  Dwayne Johnson, Zac Efron, Priyanka Chopra, Alexandra Daddario, Kelly Rohrbach.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: Paramount.
 
"När en brottsvåg slår ner på stranden, leder Mitch sin grupp livräddare på ett uppdrag som bevisar att inte bara poliser kan rädda dagen. De skippar surfandet och går undercover för att avslöja en hänsynslös affärskvinna som hotar att förstöra strandens framtid."
 
 
Baywatch är väldigt ”Hollywood” med scener i slow motion, snygga kroppar och karaktärer som går mot kameran medan det exploderar i bakgrunden. Handlingen är tunn, karaktärerna bleka och det finns otaliga klyschor i varje scen. Sen finns även många omogna sexskämt, vilket inte riktigt är min grej. Men. Alltsammans är gjort på ett självmedvetet och ironiskt sätt. Det är tydligt att överdrivenheten är avsiktlig, och på något sätt underlättar den uppenbara karikatyriska tonen att ta till sig fånigheterna. För om filmen inte tar sig själv på allvar, varför ska jag? Och slutar man överanalysera, blir Baywatch faktiskt rätt underhållande att se på. 
 
Livräddarna är strandens poliser. 
 
Filmen har ett riktigt snyggt foto, svängig musik och duktiga skådespelare. Favoriten är förstås Dwayne Johnson, som både fullträffar sina komiska repliker och agerar som ögongodis. Jag kan dock tycka att filmen hade kunnat klippas ner lite. En tramsig komedi med två timmars speltid är på bristningsgränsen för lång.
 
Det hettar till mellan Matt och Summer. 
 
Allt som allt är Baywatch en helt okej film. Ja, den är uppenbarligen förutsägbar och väldigt fånig. Men den är väldigt lättsam att se på, och ibland är det precis vad man behöver.
 

Free fire

Regissör: Ben Wheatley.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Enzo Cilenti, Sam Riley, Brie Larson, Michael Smiley, Cilliam Murphy, Armie Hammer.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En illegal vapenaffär mellan två gäng går fel."
 
 
 
 
 
 
Ugh. Det här blir en kort recension, för ärligt talat finns inte mycket att säga om Free fire. Det är en väldigt tråkig film, med få nyanser. Miljön är densamma hela tiden, karaktärerna känns endimensionella och handlingen är väldigt blek. Finns det ens en handling? Knappt. 
 
Två gäng möts för att genomföra en affär. 
 
Så gott som hela filmen går ut på att karaktärerna skjuter mot varandra. Enda gången som de tar paus är när de kastar förolämpningar och svordomar mot varandra. Det hela är svårt att ta seriöst, och väldigt enformigt att titta på. Tycker du om pang pang-filmer utan mycket till handling så lär Free fire passa dig, men mig föll det inte i smaken.
 

The Edge of Seventeen

Regissör: Kelly Fremon Craig.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Hailee Steinfeld, Haley Lu Richardson, Blake Jenner, Kyra Sedgqick, Woody Harrelson.
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det är inte lätt att vara ung, och för Nadine som går i high school blir livet ännu mer outhärdligt när hennes bästa kompis Krista börjar dejta hennes storebror."
 
 
 
 
The edge of seventeen är en härlig må bra-film som vibrerar av liv. Den är både riktigt rolig och berörande, samtidigt som den charmar med en underbart sarkastisk berättarstil. Konceptet är gripande, skådespelarna toppen och karaktärernas färgstarka personligheter gör det omöjligt att inte förälska sig i dem allesammans.
 
Läraren Bruner tar ingen skit men ställer ändå upp för uppkäftiga Nadine. 
 
Något som är ovanligt för den här genren är filmens höga trovärdighet. Det är läskigt lätt att relatera till karaktärernas sätt att tänka och agera, vilket ger The edge of seventeen en väldigt autentisk ton. Igenkänningsfaktorn är så pass hög att jag ibland fick känslan av att jag tittade på en film om mig själv. Det hela blev tankeväckande och komiskt, om än något obehagligt.
 
Nadine besvarar inte Erwins romantiska känslor. 
 
Filmen har egentligen bara en brist, och det är att den har en rätt medioker början – det tog mig lite tid att verkligen fastna och sympatisera för karaktärerna. Men The edge of seventeen är snabb att rycka upp sig och resten av filmen är ren magi. Faktum är att ju mer jag såg, desto mer ville jag se, och när eftertexterna kom ropade jag nästan ut av frustration: för inte kunde det väl redan vara slut?
 
När vännen Krista blir tillsammans med Nadines bror går vänskapen utför. 
 
Som helhet är The edge of seventeen en av årtiondets starkaste filmer om att växa upp och hitta sig själv. Det är ett oerhört mysigt och intelligent drama, som berättar en historia som verkligen känns äkta.
 

Freaky Friday

Regissör: Mark S. Waters.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Lindsay Lohan, Mark Harmon, Harold Gould, Chad Michael Murray.
Inspelningsår: 2003.
 
"Stressade mamman Tess och tonårsdottern Anna tycker olika om allt. Några dagar innan Tess bröllop ryker de ihop på en kinakrog. För att sluta gräla bjuds de på varsin lyckokaka. Nästa morgon har de på något mystiskt sätt bytt kroppar med varandra."
 
 
 
Jag växte upp med Freaky friday. När jag såg den för första gången var jag åtta år gammal, och jag har älskat den ända sen dess. Att jag har sett den många gånger gör mig visserligen partisk i min bedömning, men jag kan garantera att Freaky friday är värd att se.
 
Tess och Anna byter kroppar med varandra. 
 
Jag tycker mycket om konceptet med att mor och dotter byter kroppar med varandra, men det hade lätt kunnat bli fånigt med fel slags skådespelare. Som tur är sköter sig den utvalda ensemblen sina roller briljant. De är trovärdiga i sina uttryckssätt och har en ovärderlig kemi mellan varandra. Men fast alla är bra finns en stjärna som sticker ut mest: Jamie Lee Curtis. Hon gör en enastående skildring av tonåriga Anna och fick mig att skratta i så gott som varje scen som hon är med i.
 
Fästmannen Ryan börjar tycka att Tess beter sig underligt. 
 
Förövrigt har filmen ett intelligent manus och bra tempo. Karaktärerna är lätta att sympatisera med, och även de som inte syns så ofta (exempelvis lillebrodern, farfadern, fästmannen) gör sig oförglömliga. Som helhet är Freaky Friday riktigt underhållande och kommer för min del att förbli en tidlös komedi.
 

Going in Style

Regissör: Zach Braff.
Genre: Komedi.
Längd: 2 hr.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Caine, Morgan Freeman, Alan Arkin, Matt Dillon, Christopher Lloyd, Josh Pais.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Willie, Joe och Al bestämmer sig för att ta saken i egna händer när deras pensionsutbetalningar fryser inne. För att kunna betala sina räkningar och hjälpa nära och kära bestämmer de sig för att riskera allt och råna banken som roffat åt sig deras pengar."
 
 
Going in style är en förvånansvärt välgjord remake av Seniorligan från 1979. Den är överraskande mysig, med bra tempo och en lättsam ton. Filmen går inte direkt utanför ramarna, men i det här fallet behövs det inte för att den ska lyckas underhålla.
 
De tre vännerna blir av med sina pensionspengar. 
 
Där Going in style saknar hjärna kompenserar filmen stort med hjärta. Komedin är faktiskt riktig rolig, och fast skämten inte är särskilt banbrytande fick de mig att skratta högt flera gånger. Detta främst tack vare de duktiga skådespelarna. En legendarisk ensemble veteraner spelar de tre huvudrollerna med en enastående kemi. Visserligen är valet av Freeman, Caine och Arkin som skådespelare tryggt och förutsägbart eftersom de gjort liknande roller så ofta att de skulle kunna göra det i sömnen, men det fungerar icke desto mindre väl. Deras oförglömliga charm och glödande energi gör filmen riktigt underhållande.
 
Willie, Joe och Al kontaktar en bov för att få lite tips. 
 
Som helhet är Going in style en enkel men roande komedi, med lysande skådespelare och varm humor kryddat med en liten dos satiriskt allvar.
 

The Boss Baby

Regissör: Tom Mcgrath.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Alex Baldwin, Steve Buscemi, Jimmy Kimmel, Lisa Kudrow, Tobey Maguire.
Releasedatum: 4 september 2017.
Distributör: Dreamworks.
 
"Sjuårige Tim finner plötsligt att hans föräldrars kärlek svalnar när hans lillebror kommer till världen – klädd i kostym visar han att det är han som bestämmer. När Tim upptäcker att Babybossen är på ett hemligt uppdrag går han med på att hjälpa honom."
 
 
The Boss Baby är ett småroligt och snyggt animerat äventyr som passar hela familjen. Den har ett charmigt koncept som skiljer filmen ur mängden, och fast vissa repliker känns lite torra har The Boss Baby en hel del upplyftande humor som fick oss i soffan att skratta rätt ut. Jag tycker mycket om den lite karikatyriska känslan, och underhölls mycket den parodiska skildringen av småbarnsfamiljers vardag.
 
Tim förstår direkt att något är fel med det nya barnet. 
 
Men The Boss Baby lider av ett stundtals långsamt tempo, och fast konceptet känns fräscht så följer händelseförloppet en väldigt förutsägbar mall. Dessutom fastnade jag inte särskilt för karaktärerna. De är nämligen bleka, och deras underutvecklade personligheter gör det svårt att genuint bry sig om dem.
 
Människornas förkärlek för valpar minskar efterfrågan på barn. 
 
Allt som allt är The Boss Baby en okej film. Den bjuder på en del värmande humor, men tempot dödar en stor del av intresset.
 

Miss Congeniality

Regissör: Donald Petrie.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sandra Bullock, Michael Caine, Bejnamin Bratt, Candice Bergen, William Shatner.
Inspelningsår: 2000.
 
"En terroristorganisation hotar att detonera en bomb under en skönhetstävling och FBI-agenten Gracie får uppdrag att spåra upp attentatsmännen. Som Miss New Jersey tar Gracie upp jakten på brottslingarna tillsammans med sin partner."
 
 
 
Precis som många av er sannolikt gjort, har jag sett Miss Congeniality många gånger. Men ifall att någon har missat denna pärla, så kommer här en kort recension av filmen.
 
Miss Congeniality är en söt och mycket charmerande komedi. Här är Sandra Bullock i sitt esse, och hon får mig att skratta fler gånger än vad jag kan räkna till. Även många andra duktiga skådespelare syns i bild, vilket får den annars klyschiga och lite fåniga produktionen att kännas mer professionell. 
 
FBI-agenten Gracie går undercover i en skönhetstävling. 
 
Miss Congeniality är inget mästerverk. Klyschorna hopar sig och trovärdigheten är i botten, men det är inget som hindrar filmen från att underhålla. Komedin är riktigt rolig, och skådespelarnas dugliga prestationer gör detta till en varm och fluffig film, perfekt att se en regnig dag.
 

View from the top

Regissör: Bruno Barreto.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Gwyneth Paltrow, Christina Appelgate, Mark Ruffalo, Candice Bergen, Joshua Malina.
Inspelningsår: 2003.
 
"Donna kommer från fattiga förhållanden men har höga ambitioner: hon vill bli glamorös flygvärdinna i första klass. Hon är beredd att bera allt för att få sin dröm uppfylld, men det blåser kyliga vindar där uppe, och vägen mot målet visar sig vara turbulent."
 
 
 
View from the top är fylld med konflikter, och är således en mycket ojämn komedi. Exempelvis anstränger sig inte filmen för att bygga upp en trovärdig romans, fast romansen i sig är en stor del av dramat. Som resultat saknar View from the top trovärdighet och sannolik kausalitet. Ändå lyckas den underhålla.
 
Donna vill arbeta i första klass. 
 
View from the top är nämligen rätt charmerande. Det är en söt, romantisk komedi som helt enkelt roar, utan att väcka några direkta skratt. Dessutom är stämningen mysig, och fast filmen inte levererar något nytt hålls intresset rakt igenom. Som helhet är det en småfånig men ändå trevlig komedi.
 

A dog's purpose

Regissör: Lasse Hallström.
Genre: Drama, komedi, familj.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Josh Gad, Dennis Quaid, Peggy Lipton, Bryce Gheisar, K.J. Apa, Britt Robertson.
Releasedatum: 19 maj 2017.
 
"En lojal hund försöker hitta meningen med sin egen existens genom de olika människor han träffar och som han lär skratta och känna kärlek."
 
 
 
 
 
A dog’s purpose är inte perfekt. Filmen har en relativt tunn handling, med många klyschor och ett väldigt förutsägbart händelseförlopp. Ändå kan jag inte undgå att bli hopplöst förälskad. 
 
Bailey växer upp med pojken Ethan. 
 
Det är ett sådant vackert och oskyldigt drama, som verkligen hittar sin väg in i tittarens hjärta. Den varma, fluffiga berättelsen fick mig att både gråta och skratta gång på gång, och den mysiga stämningen spred en inspirerande glädje genom skärmen. Fotot är dessutom riktigt snyggt, och skådespelarna gestaltar sina roller väl.
 
Den reinkarnerande hunden återföds gång på gång. 
 
A dog’s purpose är alltså ett riktigt sött drama. Det är en lättsam och berörande må bra-film för hela familjen.
 

We bought a zoo

Regissör: Cameron Crowe.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Scarlett Johansson, Elle Fanning, Thomas Haden Church, Colin Ford, Maggie Elizabeth Jones, John Michael Higgins.
Inspelningsår: 2011.
 
"Benjamin Mee beslutar efter sin hustrus tragiska bortgång, att starta ett nytt liv med sina två barn. De flyttar till en högst osannlik plats: ett hus vars ägor innefattar en fallfärdig djurpark med exotiska djur."
 
 
 
We bought a zoo är en småmysig må bra film, men den överdoserar på klyschor. Stereotypiska relationer, endimensionella karaktärer och förutsägbara händelser utgör filmens grundpelare. Resultatet blir ett relativt livlöst drama. Ändå går det inte att ogilla filmen.
 
Benjamin spenderar sina sista pengar till att köpa och driva ett zoo. 
 
Detta för att skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, samt tack vare det magiska konceptet. Vem har inte drömt om att en dag släppa taget om allt för att levandegöra sin dröm? Handlingen rör sig visserligen långsamt framåt, men det är förtrollande att följa karaktärernas nya start i livet. Dessutom är det omöjligt att inte förälskas i filmens enda riktigt levande karaktär: lill-gamla Rosie, vars färgstarka personlighet ger liv åt den annars stillastående filmen.
 

Patch Adams

Regissör: Tom Shadyac.
Genre: Komedi, biografi, drama.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Robin Williams, Monica Potter, Philip Seymour Hoffman, Bob Gunton, Daniel London.
Inspelningsår: 1998.
 
"Patch Adams är en läkare som inte ser ut, agerar eller tänker som någon annan läkare. Patch anser att humor är världens bästa medicin, och är beredd att göra vad som helst för att sina patienter ska skratta."
 
 
 
 
Patch Adams är en mysig och berörande komedi, med värmande humor och glädjespridande budskap. Det är en vacker film, som lugnar och muntrar upp, samt får tittaren att ta livet på lite mindre allvar. Patch Adams har dock brister som inte går att förbise.
 
Humorn är härlig men närvarar lite för ofta. 
 
Robin Williams är briljant, men tar lite väl mycket plats i Patch Adams. Det känns som att filmen handlar om ”Robin Williams går läkarprogrammet”, snarare än att han är en skådespelare som porträtterar en annan människa. Hans excentriska uttryckssätt gör skildringen karikatyrisk, och den smått överdrivna humorn som närvarar i varje scen gör att Patch aldrig känns som en verklig person. Att vi inte heller får se Patch göra något medicinskt tär på trovärdigheten. Jag förstår grejen med att förhöja patienternas livskvalitet med humor, men det känns verklighetsfrämmande att han som läkare aldrig vårdar med läkemedel eller behandlingsmetoder.
 
Förälskelsen mellan Patch och Carin känns inte äkta. 
 
Vidare känns filmen stundtals dåligt sammanhållen. Filmen som helhet är väldigt lättsam och humoristisk, och därför känns de mer allvarliga scenerna malplacerade. Jag tycker också att den sötsliskiga kärlekshistorien hade kunnat klippas bort helt, då den inte alls passar in i berättelsen. Också manuset hade kunnat finslipas på mer. De många klyschorna fick mig att himla med ögonen oräkneliga gånger.
 

RSS 2.0