Austin Powers: international man of mystery

Regissör: Jay Roach.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Mike Myers, Elizabeth Hurley, Michael York, Mimi Rogers, Robert Wagner, Seth Green.
Releasedatum: 1997.
 
Från att ha varit nedfrusen sedan 60-talet måste den hemliga agenten Austin Powers återigen kämpa mot sin ärkerival Dr Evil. Med hjälp av den sexiga Ms Kensington blir Austin tvungen att stoppa Dr Evils planer på att kontrollera hela världen.
 
 
 
 
 
Det här är verkligen inte min typ av film. En del av mig kan förstå vad det är som tilltalar så många, men samtidigt kan jag inte undgå att känna en visst avsky. För trots att Austin Powers har några underhållande scener – främst tack vare Dr Evil – upplevde jag helheten som oerhört barnslig, och nästintill förnedrande. Skämt som anspelar på sex, droger och som dras på andras bekostnad (främst kvinnors) har aldrig varit något för mig. Det hela fördummar tittaren, och blir i längden rätt osmakligt.
 
Snuskhumor är inte något jag tycker är särskilt roligt. 
 
Utöver de överdrivna och nedsättande skämten, har filmen inte mycket att komma med. Handlingen är urvattnad: väldigt 90-tal, som faller rätt platt med dagens mått. Nej, Austin Powers var inte en film för mig. Några småskratt, visst, men inte i närheten av tillräckligt för att kompensera för alla tillkortakommanden. 
 

Mamma Mia! Here we go again (bio)

Regissör: Ol Parker.
Genre: Komedi, musikal.
Längd: 1 hr 54 min.
Skådespelare: Lily James, Amanda Seyfried, Christine Baranski, Julie Walters, Andy Garcia, Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård, Cher, Meryl Streep.
Biopremiär: 20 juli 2018.
 
Sophie lär sig mer om sin mammas förflutna, medan hon är gravid själv.
 
 
 
 
 
 
 
 
Mamma Mia! Here we go again utspelas fem år efter den första filmen, och växlar mellan handlingsparalleller om Sophie i nutiden och Donna som ung. Det är ett fantastiskt glädjepiller till film, som fick mig att le stort från början till slut. Ända kan jag inte neka att den här musikalfranchisen har fått vidkännas ett ökande antal felsteg. 
 
Sophie förbereder inför invigningen av Hotell Belladonna. 
 
Låt mig börja med det positiva. Mamma Mia! Here we go again är en oerhört inspirerande och underhållande musikal. Vackert filmad, med starka färger och idylliska miljöer förtrollar den tittaren på ett naturligt sätt. Därtill är musiken oerhört medryckande, skådespelarna lika duktiga som alltid och den muntra och öppenhjärtiga stämningen kan få vem som helst på fall. Det är helt enkelt en varm och kärleksfylld komedi: perfekt att se för att fly undan verkligheten ett tag.
 
Vi får följa unga Donna under år 1979. 
 
Men trots att jag är upp över öronen förälskad i Mamma Mia! Here we go again, finns tydliga sprickor i den vackra fasaden som jag inte kan ignorera. För det första är handlingen inte alls lika klockren som i Mamma mia!. Faktum är att den är rätt förutsägbar, eftersom vi sedan tidigare vet det mesta som hänt i Donnas förflutna. Många av scenerna känns därför upprepande, och ibland upplever jag att Mamma Mia! Here we go again inte riktigt är sin egen, utan snarare åker räkmacka på förra filmens framgång utan att anstränga sig särskilt att stå på egna ben. Filmen har också en hel del utfyllnadsscener, och känns inte lika väl sammanhållen som sin föregångare.
 
Sophies tre pappor är lika charmiga som alltid. 
 
Något annat som är till filmens disfavör är att den inte riktigt klaffar med originalfilmen. I Mamma mia! berättades en hel del om Donna och hennes uppväxt, som av olika anledningar har ändrats i Mamma Mia! Here we go again. Exempel på sådant är att Sophies döda mormor plötsligt återuppstår, att Donnas pojkvänner ändrar utseende och att sätten de träffas på inte stämmer överens. Det är inte stora grejer, men avsaknaden av konsekvent tänkande är något som jag blir lite frustrerad av. Utöver det innehåller Mamma Mia! Here we go again också en hel del lösa trådar och klyschiga sammanträffanden, och jag hade gärna velat se en mer trovärdig förankring i verkligheten.
 
Lite tårar i ögonen blir det också. 
 
Summan av kardemumman är att Mamma Mia! Here we go again är en enastående musikal, för en viss typ av människor. Är du den sortens person som irriteras av bristande logik och som är lite kinkig när det kommer till att allt ska upplevas som vettigt? Då är detta inte något för dig. Men har du lätt för att svepas med av sprudlande musik och skådespelarnas genuina glädje, så är Mamma Mia! Here we go again en må bra-film som du inte får missa.
 

Vi hade i alla fall tur med vädret

Regissör: Kjell Sundvall.
Genre: Komedi.
Längd: 57 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Rolf Skoglund, Claire Wikholm, Gunnar Lindkvist, Lotta Thomsen, Johan Öhman.
Inspelning: 1980.
 
Färden går via överfyllda campingplatser, kladdiga landsvägstavernor och skräniga badplatser. Hoppfullt strävar familjen Backlund genom sol och regn, medan bilen blir trängre och trängre och den korta semestermånaden rinner iväg.
 
 
 
 
 
Det är kul att äntligen ha sett Vi hade i alla fall tur med vädret. Äntligen vet jag vad alla pratat om! Och visst är det en bra film. Smårolig, och definitivt underhållande. Det är också skönt att den är så pass kort: mindre än en timme!
 
Gösta och familjen ska ut på fyra veckors bilsemester. 
 
Men Vi hade i alla fall tur med vädret är också aningen enerverande. Vilket säkert är syftet, förstås. Men det blir lite för mycket helt enkelt. Pappan i familjen är definitionen av oförstående och jag kände att jag varken kunde relatera till eller sympatisera med honom. Utöver det är också klippningen lite ryckig, och ibland känns det som att innehåll hoppas över då scenerna växlas. Därtill känns slutet lite abrupt.
 
Som helhet tyckte jag om Vi hade i alla fall tur med vädret. Filmen har inte wow-faktor, men den var lättsam, underhållande och snabbtittad. Perfekt att se en regnig kväll när inte bättre finns på TV.
 

Game Night

Regissör: John Francis Daley, Jonathan Goldstein.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jason Bateman, Rachel McAdams, Kyle Chanddler, Sharon Horgan, Billy Magnussen, Lamorne Morris, Kylie Bunbury, Jesse Plemons, Michael C. Hall.
Releasedatum: 9 juli 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Max och Annies regelbundna spelkvällar tas till en ny nivå när Max bror anordnar en fest med ett mordmysterium som tar en oväntad vändning.
 
 
 
 
 
Game night har inte direkt ett nytt och fräscht koncept, men filmen är ändå rätt bra. Skådespelarna är superb. Särskilt Rachel McAdams, som charmar tittaren genom skärmen. Kemin till kollegorna är slående, och deras gemensamma komiska tajming fick mig att skratta oräkneliga gånger. Faktum är att Game night är rätt rolig, och filmen har en del riktigt minnesvärda scener.
 
Gränsen mellan spel och verklighet blir oklar. 
 
Ändå är det något som håller filmen tillbaka. Karaktärerna är lite slätstrukna, händelserna klyschiga och upplägget rätt rörigt med sidspår som inte utvecklas ordentligt. Ibland känns manuset lite krystat och på något sätt upplevde jag filmen som förutsägbar, trots att den innehöll många vändningar. 
 
 En vanlig spelkväll ändrar snabbt riktning. 
 
Allt som allt underhölls jag av Game night. Det är en rolig film: jag skrattade och mådde allmänt bra när jag tittade på den. Samtidigt känns det inte som att den särskiljer sig särskilt mycket från andra komedier.
 

Grease - 40th anniversary edition

Regissör: Randal Kleiser.
Genre: Komedi, musikal.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: John Travolta, Olivia Newton-John, Stockard Channing, Jeff Conaway, Didi Conn.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: Paramount.
 
Den fina flickan Sandy och den fräcka killen Danny förälskar sig under sommaren. När de upptäcker att de går på samma skola, försöker de återuppta romansen.
 
 
 
 
 
 
Grease är sedan länge stämplad som en tidlös klassiker. Ett måste att se. Och nu har det gått hela 40 år sedan den syntes på biodukarna för första gången, vilket såklart firas med en 40-jubileumsutgåva. Det som skiljer jubileumsutgåvan från tidigare exemplar av filmen är att det medföljer mer extramaterial. Skaffar du dig den på bluray, är det förstås även bättre bild- och ljudkvalité. Och det måste jag faktiskt säga: Grease gör sig riktigt bra i HD!
 
Sandy och Danny förälskar sig under sommaren. 
 
När det kommer till själva filmen är jag kluven. Ena halvan av mig tycker att den är mysig. Jag tycker om musiken, och fast låtarna är aningen för långa blir jag glad av soundtracket. Det bidrar med så mycket energi. Samtidigt vill jag tillkännage att Grease inte har mycket till handling. Det finns också många återvändsgränder: sidospår som aldrig riktigt leder någon vart. Till exempel känns det som att enda anledningen till att Frenchy börjar och hoppar av skönhetsskolan är för att få en sång om det.
 
Frenchy börjar på skönhetsskolan. 
 
Och fast jag tycker att Grease är en sevärd och fin film, ser jag också viss problematik med den. Budskapet känns lite skevt: "ändra ditt utseende och din personlighet så får du en pojkvän", typ. Det känns lite... ytligt. Jag är inte heller Team Danny, utan tycker att han är ett svin genom så gott som hela filmen.
 
Fixa håret och byt kläder så blir du accepterad. 
 
Med det sagt så är Grease ändå en charmig film. Och ska man se Grease, så ska man definitivt se denna 40-jubileumsutgåva.
 

The disaster artist

Regissör: James Franco.
Genre: Komedi, drama, biografi.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: James Franco, Dave Franco, Ari Graynor, Seth Rogen, Alison Brie, Zac Efron, Josh Hutcherson.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Den kultförklarade filmen The Room sägs vara den bästa dåliga filmen som någonsin har gjorts. Här skildras ökända filmproducenten och Hollywood-outsidern Tommy Wiseau.
 
 
 
 
 
 
Det här är en biografi om mannen bakom filmen The room från 2003. Ehm… det är minst sagt en intressant tittarupplevelse. Jag hade inte hört talats om The room tidigare, men efter att ha sett The disaster artist är jag nästan sugen på att se den. Jag tror aldrig att jag har följt en så udda personlighet som Tommy Wiseau. James Franco får fram hans egenheter på ett spektakulärt sätt och gjorde mig som tittare ställd. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om Tommy: han är frustrerande och extremt irriterande, men samtidigt oerhört fascinerande. Oftast tyckte jag dock att det var rätt jobbigt att titta på hans påhitt.
 
Filmteamet tröttnar snart på Tommy och hans stil. 
 
Men trots att det var väldigt intressant att se Franco porträttera Tommy, började jag aldrig genuint bry mig: varken om karaktärer eller handling. Filmen bjuder på några skratt, men blir aldrig tillräckligt engagerande. Den känns för lång, upprepande och lite platt. Därtill står kameran aldrig still: inte ens när karaktärerna bara sitter och pratar, vilket störde mig.
 
Tommy kan varken regissera eller skådespela. 
 
Som helhet är The disaster artisten annorlunda film. Eller nej, stryk det. Det är inte filmen som är annorlunda, utan personen som den porträtterar: Tommy Wiseau. Det var fascinerande och underhållande att ta del av hans liv, och som tittare visste jag aldrig riktigt var jag hade honom. Men som film blev det inte en särskilt extraordinär upplevelse, därav betyget.
 

Into the woods

Regissör: Rob Marshall.
Genre: Musikal, äventyr, komedi.
Längd: 2 hrs.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anna Kendrick, Meryl Streep, Chris Pine, Emily Blunt, James Corden, Christine Baranski, Lilla Crawford, Johnny Depp.
Releasedatum: 17 augusti 2018.
 
Klassiska karaktärer som Askungen, lilla Rödluvan och Rapunzel får sina öden omskrivna då en barnlängtande bagare och hans hustru ger sug ut i skogen för att häva en häxas förbannelse.
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Into the woods. Jag tycker om konceptet, men själva utförandet känns halvdant. Tempot är långsamt, det händer inte särskilt mycket och fast jag i grund och botten intresseras av handlingen satt jag för det mesta rätt uttråkad. Musikalnumren är dessutom alldeles för långa och… skrikiga? Det är inte direkt musik som fastnar.
 
Bagarfrun behöver Askungens gyllene skor. 
 
Det är synd att Into the woods inte var bättre. Jag tycker oerhört mycket om alla skådespelarna, och filmen hade verkligen potential till att bli fantastisk. Men den känns helt enkelt inte särskilt genomtänkt.
 

The death of Stalin

Regissör: Armando Iannucci.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Jeffrey Tambor, Olga Kurylenko, Tom Brooke.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Stalin plötsligt faller död ned utbryter kalabalik, men snart börjar maktkampen på allvar mellan Beria, Chrustjev och General Zhukov. Vem ska trumfa sina kombattanter och nå maktens glans?
 
 
 
 
 
The death of Stalin har hyllats och kallats för ”årets roligaste film” av många kritiker. Men själv förstår jag inte riktigt vad som tilltalat dessa. I mina ögon är The death of Stalin inget annat än en besvikelse: för oseriös för att bli ett bra drama, och med för krystade skämt för att bli rolig. Helt enkelt inte min typ av film.
 
Gaggiga gubbar på rad för en selfie. 
 
Det här är en film som rakt igenom känns billig. Trots att den har bra skådespelare och innehåller stunder som underhåller smått – och som på så vis hindrar den från att bli hemsk – fångade The death of Stalin aldrig upp mitt intresse. Jag upplevde inte att den hade något utöver det vanliga, och den gjorde helt enkelt inte något större intryck på mig.
 
Efter Stalins död utbryter en maktkamp. 
 
Som helhet är The death of Stalin ett enda stort ”meh”. Den är inte dålig, men samtidigt långt ifrån bra. Jag upplever att den kräver en väldigt specifik typ av humor, och att vi som inte delar den har svårt att bli roade.
 

Pitch Perfect 3

Regissör: Trish Sie.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Anna Kendrick, Rebel Wilson, Brittany Snow, Anna Camp, Hailee Steinfeld, Elizabeth Banks.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Efter VM-segern splittras gruppen och alla upptäcker att förmågan att skapa musik med munnen inte räcker för att få ett jobb. När de får chansen att återförenas under USO-turnén, samlas den nördiga gruppen en sista gång för att skapa musik och fatta tvivelaktiga beslut.
 
 
 
 
Jag är riktigt besviken på Pitch Perfect 3. Tidigare filmer har inte varit mästerverk, men de har ändå underhållit mig. Det gjorde inte denna.
 
Bellas måste tävla mot en grupp som använder instrument. 
 
Konceptet för Pitch Perfect 3 är urvattnat, handlingen svag och skämten känns billiga. Filmen är dessutom väldigt överdriven, och blir aldrig särskilt rolig. Att den fokuserar mycket på Fat Amy var också något som jag störde mig på, då hon aldrig varit min favorit. Förövrigt känns det som att Pitch Perfect 3 försöker vara något som den inte är. Sångnumren kombineras med actionscener, och det hela känns osammanhängande och krystat.
 
Ett allra sista uppträdande tillsammans. 
 
Nej, Pitch Perfect 3 är inte en bra film. Snarare den sämsta i trilogin. Vill du hålla minnet av Pitch Perfect positivt, avråder jag dig från att se denna.
 

All inclusive

Regissör: Karin Fahlén.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Suzanne Reuter, Liv Mjönes, Jennie Silfverhjelm, Goran Bogdan, Jonas Karlsson.
Releasedatum: 12 mars 2018.
 
En resa till Kroatien med familjen för att fira Ingers 60-årsdag lät som en bra idé tills Inger kom på sin man med att vara otrogen. När planet lyfter finns bara en olycklig Inger och hennes två döttrar med på resan. Det tar inte lång tid innan systrarnas rivalitet om mamman utvecklas till en tävling om vem som bäst kan trösta henne.
 
 
 
 
Jag hade trott att All inclusive skulle vara bättre. Omtolkningen av den danska filmen med samma namn från 2015, är ett glädjelös och klyschfyllt drama som inte utnyttjar sin potential. Karaktärerna är stereotypiska, konceptet inte alls originellt och hjärta saknas helt. 
 
Tove saknar respekt för personer i sin omgivning. 
 
Trots att All inclusive har marknadsförts som komedi är filmen inte särskilt rolig. Visst har den sina gyllene stunder, men största delen av filmen består av att karaktärerna bråkar, vilket inte alls underhöll mig. Skämten faller platt, och jag fick inte alls den glädje och värme som jag förväntat mig. Dessutom syns det hur skådespelarna kämpar med det torftiga manuset, och de många osammanhängande sidospåren med malplacerade sidkaraktärer gör att helheten känns rörig.
 
Antonio betalas för att flirta med Inger. 
 
Som helhet är jag besviken på All inclusive. Jag hade förväntat mig en varm sommarkomedi men fick istället ett deppigt och halvdant utfört relationsdrama.
 

Jumanji: welcome to the jungle

Regissör: Jake Kasdan.
Genre: Äventyr, action, komedi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Kevin Hart, Jack Black, Karen Gillan, Rhys Darby, Alex Wolff, Morgan Turner.
Releasedatum: 28 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Fyra tonåringar upptäcker ett tv-spel, där de antar figurernas personor. De inser snart att målet med Jumanji inte är att vinna: det är att överleva. För att återvända till verkligheten oskadda måste de ta sig an sitt livs farligaste äventyr och förändra sättet de ser på sig själva.
 
 
 
 
Jag har inte sett den ursprungliga Jumanji, och kan därför inte uttala mig huruvida Jumanji: welcome to the jungle förhåller sig till originalet. Jag kan däremot säga att jag tycker om konceptet, trots att det blir lite fånigt ibland. Jag gillar idén med att transporteras till en spelvärld, och här görs det hela rätt bra. Det är actionfyllt, snyggt och helt enkelt underhållande.
 
De fyra vännerna transporteras in till spelet Jumanji. 
 
Handlingen är inte direkt nytänkande och karaktärerna är rätt stereotypiska. Men ärligt talat gör det inte särskilt mycket, mest tack vare skådespelarna som förhöjer upplevelsen. De levandegör sina roller och bidrar med en hel del humor, som är den huvudsakliga anledningen till att filmen är värd att se. Förövrigt hade jag emellertid önskat lite mer spänning och äventyr. Som det är nu känns djungeln för trygg, och spelets olika banor är enkelt avklarade. Lite för mycket fokus ligger på överdrivna actionscener med maskerade motorcykelknuttar, snarare än det verkliga äventyret, vilket är synd.
 
Lite för lite äventyr och för mycket action i min smak. 
 
Som helhet är Jumanji: welcome to the jungle helt okej. Skådespelarna gör definitivt filmen värd att se. Men blir du lätt uttråkad av nästintill non-stop action så kanske du bör kolla in originalet istället, som sannolikt inriktas mer på äventyret i det hela.
 

Se upp för dårarna

Regissör: Helena Bergström.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Rakel Wärmländer, Nina Zanjani, Korhan Abay, Zinat Pirzadeh, Dan Ekborg, Birgitte Söndergaard.
Inspelningsår: 2007.
 
"Elin är dotter till en självupptagen kriminalprofessor, och Yasmins pappa är en turkisk hjärtkirurg som får nöja sig med att köra tunnelbana i Stockholm. Tjejerna träffas när de söker till Polishögskolan och deras vänskap sätts på prov i väntan på intagningsresultatet."
 
 
 
 
 
Se upp för dårarna är en småcharmig film. Det är en rätt så typisk svensk komedi, som egentligen inte tillför något till genren. Men jag tycker om den. Det som händer är lätt att ta till sig och som tittare mår jag bra av den lättsamma tonen. Det finns något varmt och mysigt över filmen, som gör att jag förlåter den för dess många brister.
 
Yasmins föräldrar försöker anpassa sig till livet i Sverige. 
 
För visst har Se upp för dårarna brister. Manuset är klyschigt, dialogerna stundtals pinsamt otrovärdiga, scenerna ofta hackigt klippta och handlingen förutsägbar. Men det är lite det som jag hade förväntat mig av den här typen av film. Och visst gör det att Se upp för dårarna haltar ibland, men jag tycker inte att det förstör helheten.
 
Allt som allt är Se upp för dårarna en trivsam komedi, som passar dig om du tycker om svenska klassiker.
 

Gifta på låtsas

Regissör: Peter Weir.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Gérard Depardieu, Andie MacDowell, Bebe Neuwirth, Gregg Edelman, Robert Prosky, Ethan Phillips.
Inspelningsår: 1990.
 
"Brontë och George måste vara gifta. Brontës kommande hyresvärd godkänner bara äkta par. Georges kommer att slängas ut ur USA om han inte kan gifta sig med en amerikan. Vigseln tar tre minuter i Rådhuset, och de behöver inte träffas förrän skilsmässan om ett år. Men det visar sig att invandrarverket gör hembesök för att se att det inte är en bluff. Nu måste de spela nygifta."
 
 
 
Gifta på låtsas är en sån där film som är riktigt trevlig att se, men som man snabbt glömmer bort efteråt. Det är egentligen inget med filmen som är unikt. Den enkla berättelsen har vi sett förut, och i det stora hela är det en rätt så typisk romantisk komedi. Lättsam, smårolig och definitivt mysig. Men inget speciellt.
 
Brontë och George måste låtsas vara gifta. 
 
Filmen flyter på bra och gör inte direkt några fel. Det enda jag reagerade på var det förutsägbara händelseförloppet, samt att vissa scener är rätt så överdrivna. Dessutom blev jag inte riktigt övertygad om kemin mellan Brontë och George, och den successivt växande förälskelsen mellan dem kändes inte trovärdig.
 
Brontë gillar inte att ljuga för sin bästa vän. 
 
Allt som allt är Gifta på låtsas en halvbra film, en sådan där myspys-rulle som man underhålls av men sedan aldrig tänker på igen.
 

Downsizing

Regissör: Alexander Payne.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 2 hr 15 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Christoph Waltz, Hong Chau, Kristen Wiig, Rolf Lassgård, Udo Kier.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Fox.
 
Som en lösning på planetens överbefolkning har norska forskare uppfunnit ett sätt att krympa människor till en decimeters längd. I en miniatyrvärld räcker pengarna längre, och drömmen om ett bättre liv lockar medelklassmannen Paul och hans fru Audrey.
 
 
 
 
Jag är besviken på Downsizing. Den var inte alls vad jag förväntat mig. Filmen börjar lovande och har en del roliga stunder, men ju mer tid som passerar desto mer började jag ifrågasätta om det var värt att fortsätta titta.
 
En norsk forskare kommer på lösningen på jordens överbefolkning. 
 
Anledningen till att jag var hajpad över att se Downsizing, var för att jag såg fram emot kulturkrockarna i och med att protagonisterna krymptes i storlek. Till min frustration fanns emellertid inte några kulturkrockar. De krymps, men lever i princip ett helt vanligt liv. De bor i miniatyrhus i miniatyrstäder, och behöver på så sätt inte hamna i konflikt med ”stora” saker. Det är nästan att jag knappt tänkte på att de var små över huvud taget, bortsett från enskilda detaljer här och där.
 
Paul bestämmer sig för att bli liten. 
 
Men trots att detta förstås var till en stor besvikelse, var det inte främsta anledningen till att jag inte tyckte om Downsizing. Det finns främst två orsaker till att jag inte gillade filmen: tempot och strukturen. Filmen är väldigt utdragen, och en stor del av speltiden satt jag uttråkad. Men värst är att den känns oerhört spretig. Efter ungefär en timme ändrar Downsizing stil helt, och det känns nästan som att titta på två helt skilda filmer. Det var personligen inte något som jag uppskattade. Dessutom upplever jag det satiriska budskapet som lite för predikande.
 
Livet som liten är i princip samma som det som stor. 
 
Som helhet var tyvärr Downsizinginte en film i min smak. Jag hade förväntat mig komik och härliga kulturkrockar, men fick istället ett moraliserande drama som drog ut alldeles för mycket på tiden.
 

Back to the future

Regissör: Robert Zemeckis.
Genre: Science fiction, komedi.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Michael J. Fox, Christopher Lloyd, Lea Thompson, Crispin Glover, Thomas F. Wilson.
Inspelningsår: 1985.
 
Marty är en typisk tonåring från 1980-talet, som av en slump skickas till 1955 i en tidsmaskin uppfunnen av den galne vetenskapsmannen Emmett. Han blir tvungen att se till att hans då tonåriga föräldrar träffas och blir förälskade i varandra, så att han kan återvända till framtiden.
 
 
 
 
 
De flesta har antagligen redan sett Back to the future-filmerna vad det här laget. Det är trots allt en mycket omtalad trilogi, som jag av någon anledning helt enkelt inte har tagit mig an förrän nu. Men på sistone har jag försökt beta igenom lite äldre, populära filmer och serier för att ”förstå snacket” som går. 
 
Doc har byggt en tidsmaskin. 
 
Jag förstår varför Back to the future är en klassiker. Det är en bra film. Underhållande, charmig, till gränsen på fånig. Jag gillar den lättsamma stämningen och tycker om kulturkrockarna som uppstår när Marty reser i tiden. Filmen har också många troper och logiska luckor, men det är något som bidrar till charmen snarare än stör. 
 
Arbetet går inte riktigt som planerat. 
 
Jag tycker inte att Back to the futurevar exceptionell på något sätt, så lite överskattad måste jag säga att den är. Men det är en underhållande och bra film: varken mer eller mindre.
 

Pretty in pink

Regissör: Howard Deutch.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Molly Ringwald, Harry Dean Stanton, Jon Cryer, Annie Pots, James Spader, Andrew McCarthy.
Inspelningsår: 1986.
 
"Hon är en high school-tjej från fel stadsdel. Han är den rike snyggingen som bjuder henne på balen. Men när deras romans växer hotas den av grupptryckets plågsamma verklighet."
 
 
 
 
 
 
Jag känner mer rätt neutralt inställd till Pretty in pink. Jag ställer mig inte till dem som anser att filmen är ett mästerverk, men tycker inte heller att den är dålig. Den mest är.
 
Andie drömmer om det perfekta livet. 
 
Det jag tycker om är den mysiga stämningen. Det är en klassisk 80-talsfilm, vilket ger en väldigt tilltalande atmosfär. Det är dessutom roligt att se de numera välkända skådespelarna i sina unga år. Exempelvis syns både Jon Cryer från Two and a half men och James Spader från The Blacklist i rollerna.
 
Det jag tycker mindre om är att filmen inte har mycket till handling. Den är dessutom klyschig, och bjuder egentligen inte på något som vi inte har sett förut. Jag tycker också att konceptet är lite överdrivet. Det pratas hela tiden om att huvudpersonen Andie är fattig och att paret möter grupptryck, men det är inget som man märker i filmen. Andie har både hus, bil och husdjur och det så kallade ”grupptrycket” handlar egentligen bara om två personer som inte stöttar relationen. Jag tycker alltså att det var mycket liv kring ingenting.
 
Duckie har varit förälskad i Andie länge. 
 
Som helhet är Pretty in pink okej. En småmysig film, som inte gör särskilt stort intryck. 
 

Crocodile Dundee in Los Angeles

Regissör: Simon Wincer.
Genre: Komedi, äventyr.
Längd: 1 hr 31 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Paul Hogan, Linda Kozlowski, Jere Burns.
Inspelningsår: 2001.
 
"Mick åker till Los Angeles. Sue har fått ett uppdrag på sin pappas tidning efter att den förra byråchefen mördats under mystiska omständigheter. Dessutom tycker Mick att det är dags för deras son att få uppleva världen utanför det lilla australiska samhället Walkabout Creek."
 
 
 
 
 
 
Av någon anledning har Crocodile Dundee-trilogin dåligt rykte, och just Crocodile Dundee in Los Angeles sägs vara den sämsta. Men helt ärligt förstår jag inte alls kritiken som filmerna har fått. Jag tycker att de är störtsköna! Crocodile Dundee in Los Angeles är en supercharmig avslutning på en mycket underhållande filmtrilogi, och jag kände mig mycket belåten med upplevelsen.
 
Mick lämnar Australiens skogar och beger sig till Los Angeles. 
 
Jag är en person som älskar att se kulturkrockar och missförstånd på film. Av någon anledning är det något som jag finner väldigt underhållande. Därför tyckte jag mycket om Crocodile Dundee in Los Angeles. Filmen har inte lika mycket drama som tidigare delar, men det var inget som jag störde mig på. Den fick mig att skratta och det är allt jag kräver.
 
Det enda som jag reagerar på är att Crocodile Dundee in Los Angeles följer samma upplägg som tidigare filmer. Den bidrar inte direkt med något nytt utan kör på det som fungerat i det förflutna. Men det är lite det som är grejen: det fungerar, och trots att det blir lite upprepande så kan jag inte undgå att underhållas.
 
Sonen Mikey följer så klart med på resan. 
 
Som helhet är Crocodile Dundee in Los Angeles en lättsam må bra-film som passar tittare som inte är alltför kritiska av sig.
 

Daddy's home 2

Regissör: Sean Anders.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Will Ferrell, Mark Wahlberg, Mel Gibson, John Lithgow, Linda Cardellini, Alexxandra Ambrosio, Owen Vaccario, Scarlett Estevez.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: Paramount.
 
När det kommer till barnuppfostran har Dusty och Brad full koll på läget, tills Dustys pappa och Brads far kommer på besök och ställer till med familjekaos. Gamla konflikter kommer till ytan och pappornas relation ställs på prov.
 
 
 
 
Daddy’s home 2föll mig inte i smaken. Jag har inte sett den första filmen, och är inte särskilt sugen på att göra det. Det här är helt enkelt inte min typ av humor.
 
Pappornas pappor hälsar på över julen. 
 
Det här är en film i stil med Horrible bossesMike and Dave need wedding dates och andra typiskt överdrivna, moderna ”komedier”. Problemet är just att det aldrig blir roligt. Manuset är rent utav slött skrivet, med dumma repliker och klyschiga händelser. Vi har sett allt förut, och trots att jag inte har sett föregångaren känns Daddy’s home 2 väldigt upprepande och daterad. Been there, done that. Kom med något nytt.
 
Det blir en kaosfylld jul. 
 
Som helhet är Daddy’s home 2 ingen hit. Visst har filmen sina stunder, men som helhet sticker den inte ut. Gör om, gör rätt.
 

Can't buy me love

Regissör: Steve Rash.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Patrick Dempsey, Amanda Peterson, Courtney Gains, Tina Caspary, Seth Green, Dennis Dugan.
Inspelningsår: 1987.
 
"När skolans populäraste tjej hamnat i knipa räddar Ronny henne. Som betalning måste hon låtsas vara Ronnys flickvän, då han hoppas att populariteten ska smitta av sig. Men planen spricker när Ronny blir så cool att både hans gamla kompisar och förälskelse hamnar ute i kylan."
 
 
 
 
 
Can’t buy me love är en tonårsfilm för dig som tycker om klassiska 80-talskomedier. Som förväntat är filmen klyschig, förutsägbar och rätt fånig – men det stora hjärtat gör det lätt att förlåta tillkortakommandena. Can’t buy me love är nämligen söt som socker och hur mysig som helst.
 
Cindy övertygar klasskamraterna att Ronny är hennes pojkvän. 
 
Hela filmen vibrerar av en glädjande må bra-känsla. Tonen är lättsam, handlingen är lätt att ta till sig och karaktärerna charmar sig in i tittarens hjärta. Det är dessutom himla kul att se Patrick Dempsey i sån ung ålder. Han är mest känd för sin insats i tv-serien Grey’s Anatomy, och det är roligt att ta del utav en film från början av hans karriär. Trots att han är betagande redan här, var det knappt jag kände igen honom.
 
De simulerade känslorna blir snart riktiga. 
 
Som helhet är Can’t buy me love en underhållande familjefilm, med fint budskap om att vara sig själv. Tycker du om 80-talskomedier lär du älska denna.
 

SvampBob Fyrkant: filmen

Regissör: Stephen Hillenburg.
Genre: Familj, komedi.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Tom Kenny, Jeffrey Tambor, Rodger Bumpass, Clancy Brown, Bill Fagerbakke, Mr. Lawrence, Jill Talley, Scarlett Johansson, Alec Baldwin, David Hasselhoff.
Releasedatum: 28 september 2005.
 
"Kungens krona är försvunnen och herr Krabba misstänks ha stulit den. Tillsammans med kompisen Patrick Stjärna ger sig SvamBob iväg till den förrädiska Skalstaden för att återta kronan och rädda herr Krabba."
 
 
 
 
 
SvampBob Fyrkant: filmen är en härligt fånig familjefilm, med störtskön humor och charmiga karaktärer som är så dumma att det blir bra. Dialogerna är rappa, manuset satiriskt och som tittare får man en avkopplande må bra-känsla av att se filmen. Visst blir den överdriven ibland, men i det stora taget är det en film som passar tittare i alla åldrar.
 
SvampBob vill bli befordrad av herr Krabba. 
 
Det enda som jag egentligen har svårt för är blandningen av tecknat och otecknat. Filmen är som bäst när den är fullt animerad, och jag hade av någon anledning svårt att engageras av scenerna som utspelar sig uppe på land med verkliga människor. De kändes helt enkelt too much.
 
Vännerna ger sig ut för att hitta kungens krona. 
 
Som helhet är SvampBob Fyrkant: filmen en charmant barnfilm som även vuxna med barnasinnet kvar kan underhållas av.
 

RSS 2.0