Baywatch

Regissör: Seth Gordon.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare:  Dwayne Johnson, Zac Efron, Priyanka Chopra, Alexandra Daddario, Kelly Rohrbach.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: Paramount.
 
"När en brottsvåg slår ner på stranden, leder Mitch sin grupp livräddare på ett uppdrag som bevisar att inte bara poliser kan rädda dagen. De skippar surfandet och går undercover för att avslöja en hänsynslös affärskvinna som hotar att förstöra strandens framtid."
 
 
Baywatch är väldigt ”Hollywood” med scener i slow motion, snygga kroppar och karaktärer som går mot kameran medan det exploderar i bakgrunden. Handlingen är tunn, karaktärerna bleka och det finns otaliga klyschor i varje scen. Sen finns även många omogna sexskämt, vilket inte riktigt är min grej. Men. Alltsammans är gjort på ett självmedvetet och ironiskt sätt. Det är tydligt att överdrivenheten är avsiktlig, och på något sätt underlättar den uppenbara karikatyriska tonen att ta till sig fånigheterna. För om filmen inte tar sig själv på allvar, varför ska jag? Och slutar man överanalysera, blir Baywatch faktiskt rätt underhållande att se på. 
 
Livräddarna är strandens poliser. 
 
Filmen har ett riktigt snyggt foto, svängig musik och duktiga skådespelare. Favoriten är förstås Dwayne Johnson, som både fullträffar sina komiska repliker och agerar som ögongodis. Jag kan dock tycka att filmen hade kunnat klippas ner lite. En tramsig komedi med två timmars speltid är på bristningsgränsen för lång.
 
Det hettar till mellan Matt och Summer. 
 
Allt som allt är Baywatch en helt okej film. Ja, den är uppenbarligen förutsägbar och väldigt fånig. Men den är väldigt lättsam att se på, och ibland är det precis vad man behöver.
 

Free fire

Regissör: Ben Wheatley.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Enzo Cilenti, Sam Riley, Brie Larson, Michael Smiley, Cilliam Murphy, Armie Hammer.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En illegal vapenaffär mellan två gäng går fel."
 
 
 
 
 
 
Ugh. Det här blir en kort recension, för ärligt talat finns inte mycket att säga om Free fire. Det är en väldigt tråkig film, med få nyanser. Miljön är densamma hela tiden, karaktärerna känns endimensionella och handlingen är väldigt blek. Finns det ens en handling? Knappt. 
 
Två gäng möts för att genomföra en affär. 
 
Så gott som hela filmen går ut på att karaktärerna skjuter mot varandra. Enda gången som de tar paus är när de kastar förolämpningar och svordomar mot varandra. Det hela är svårt att ta seriöst, och väldigt enformigt att titta på. Tycker du om pang pang-filmer utan mycket till handling så lär Free fire passa dig, men mig föll det inte i smaken.
 

The Edge of Seventeen

Regissör: Kelly Fremon Craig.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Hailee Steinfeld, Haley Lu Richardson, Blake Jenner, Kyra Sedgqick, Woody Harrelson.
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det är inte lätt att vara ung, och för Nadine som går i high school blir livet ännu mer outhärdligt när hennes bästa kompis Krista börjar dejta hennes storebror."
 
 
 
 
The edge of seventeen är en härlig må bra-film som vibrerar av liv. Den är både riktigt rolig och berörande, samtidigt som den charmar med en underbart sarkastisk berättarstil. Konceptet är gripande, skådespelarna toppen och karaktärernas färgstarka personligheter gör det omöjligt att inte förälska sig i dem allesammans.
 
Läraren Bruner tar ingen skit men ställer ändå upp för uppkäftiga Nadine. 
 
Något som är ovanligt för den här genren är filmens höga trovärdighet. Det är läskigt lätt att relatera till karaktärernas sätt att tänka och agera, vilket ger The edge of seventeen en väldigt autentisk ton. Igenkänningsfaktorn är så pass hög att jag ibland fick känslan av att jag tittade på en film om mig själv. Det hela blev tankeväckande och komiskt, om än något obehagligt.
 
Nadine besvarar inte Erwins romantiska känslor. 
 
Filmen har egentligen bara en brist, och det är att den har en rätt medioker början – det tog mig lite tid att verkligen fastna och sympatisera för karaktärerna. Men The edge of seventeen är snabb att rycka upp sig och resten av filmen är ren magi. Faktum är att ju mer jag såg, desto mer ville jag se, och när eftertexterna kom ropade jag nästan ut av frustration: för inte kunde det väl redan vara slut?
 
När vännen Krista blir tillsammans med Nadines bror går vänskapen utför. 
 
Som helhet är The edge of seventeen en av årtiondets starkaste filmer om att växa upp och hitta sig själv. Det är ett oerhört mysigt och intelligent drama, som berättar en historia som verkligen känns äkta.
 

Freaky Friday

Regissör: Mark S. Waters.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Lindsay Lohan, Mark Harmon, Harold Gould, Chad Michael Murray.
Inspelningsår: 2003.
 
"Stressade mamman Tess och tonårsdottern Anna tycker olika om allt. Några dagar innan Tess bröllop ryker de ihop på en kinakrog. För att sluta gräla bjuds de på varsin lyckokaka. Nästa morgon har de på något mystiskt sätt bytt kroppar med varandra."
 
 
 
Jag växte upp med Freaky friday. När jag såg den för första gången var jag åtta år gammal, och jag har älskat den ända sen dess. Att jag har sett den många gånger gör mig visserligen partisk i min bedömning, men jag kan garantera att Freaky friday är värd att se.
 
Tess och Anna byter kroppar med varandra. 
 
Jag tycker mycket om konceptet med att mor och dotter byter kroppar med varandra, men det hade lätt kunnat bli fånigt med fel slags skådespelare. Som tur är sköter sig den utvalda ensemblen sina roller briljant. De är trovärdiga i sina uttryckssätt och har en ovärderlig kemi mellan varandra. Men fast alla är bra finns en stjärna som sticker ut mest: Jamie Lee Curtis. Hon gör en enastående skildring av tonåriga Anna och fick mig att skratta i så gott som varje scen som hon är med i.
 
Fästmannen Ryan börjar tycka att Tess beter sig underligt. 
 
Förövrigt har filmen ett intelligent manus och bra tempo. Karaktärerna är lätta att sympatisera med, och även de som inte syns så ofta (exempelvis lillebrodern, farfadern, fästmannen) gör sig oförglömliga. Som helhet är Freaky Friday riktigt underhållande och kommer för min del att förbli en tidlös komedi.
 

Going in Style

Regissör: Zach Braff.
Genre: Komedi.
Längd: 2 hr.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Caine, Morgan Freeman, Alan Arkin, Matt Dillon, Christopher Lloyd, Josh Pais.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Willie, Joe och Al bestämmer sig för att ta saken i egna händer när deras pensionsutbetalningar fryser inne. För att kunna betala sina räkningar och hjälpa nära och kära bestämmer de sig för att riskera allt och råna banken som roffat åt sig deras pengar."
 
 
Going in style är en förvånansvärt välgjord remake av Seniorligan från 1979. Den är överraskande mysig, med bra tempo och en lättsam ton. Filmen går inte direkt utanför ramarna, men i det här fallet behövs det inte för att den ska lyckas underhålla.
 
De tre vännerna blir av med sina pensionspengar. 
 
Där Going in style saknar hjärna kompenserar filmen stort med hjärta. Komedin är faktiskt riktig rolig, och fast skämten inte är särskilt banbrytande fick de mig att skratta högt flera gånger. Detta främst tack vare de duktiga skådespelarna. En legendarisk ensemble veteraner spelar de tre huvudrollerna med en enastående kemi. Visserligen är valet av Freeman, Caine och Arkin som skådespelare tryggt och förutsägbart eftersom de gjort liknande roller så ofta att de skulle kunna göra det i sömnen, men det fungerar icke desto mindre väl. Deras oförglömliga charm och glödande energi gör filmen riktigt underhållande.
 
Willie, Joe och Al kontaktar en bov för att få lite tips. 
 
Som helhet är Going in style en enkel men roande komedi, med lysande skådespelare och varm humor kryddat med en liten dos satiriskt allvar.
 

The Boss Baby

Regissör: Tom Mcgrath.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Alex Baldwin, Steve Buscemi, Jimmy Kimmel, Lisa Kudrow, Tobey Maguire.
Releasedatum: 4 september 2017.
Distributör: Dreamworks.
 
"Sjuårige Tim finner plötsligt att hans föräldrars kärlek svalnar när hans lillebror kommer till världen – klädd i kostym visar han att det är han som bestämmer. När Tim upptäcker att Babybossen är på ett hemligt uppdrag går han med på att hjälpa honom."
 
 
The Boss Baby är ett småroligt och snyggt animerat äventyr som passar hela familjen. Den har ett charmigt koncept som skiljer filmen ur mängden, och fast vissa repliker känns lite torra har The Boss Baby en hel del upplyftande humor som fick oss i soffan att skratta rätt ut. Jag tycker mycket om den lite karikatyriska känslan, och underhölls mycket den parodiska skildringen av småbarnsfamiljers vardag.
 
Tim förstår direkt att något är fel med det nya barnet. 
 
Men The Boss Baby lider av ett stundtals långsamt tempo, och fast konceptet känns fräscht så följer händelseförloppet en väldigt förutsägbar mall. Dessutom fastnade jag inte särskilt för karaktärerna. De är nämligen bleka, och deras underutvecklade personligheter gör det svårt att genuint bry sig om dem.
 
Människornas förkärlek för valpar minskar efterfrågan på barn. 
 
Allt som allt är The Boss Baby en okej film. Den bjuder på en del värmande humor, men tempot dödar en stor del av intresset.
 

Miss Congeniality

Regissör: Donald Petrie.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sandra Bullock, Michael Caine, Bejnamin Bratt, Candice Bergen, William Shatner.
Inspelningsår: 2000.
 
"En terroristorganisation hotar att detonera en bomb under en skönhetstävling och FBI-agenten Gracie får uppdrag att spåra upp attentatsmännen. Som Miss New Jersey tar Gracie upp jakten på brottslingarna tillsammans med sin partner."
 
 
 
Precis som många av er sannolikt gjort, har jag sett Miss Congeniality många gånger. Men ifall att någon har missat denna pärla, så kommer här en kort recension av filmen.
 
Miss Congeniality är en söt och mycket charmerande komedi. Här är Sandra Bullock i sitt esse, och hon får mig att skratta fler gånger än vad jag kan räkna till. Även många andra duktiga skådespelare syns i bild, vilket får den annars klyschiga och lite fåniga produktionen att kännas mer professionell. 
 
FBI-agenten Gracie går undercover i en skönhetstävling. 
 
Miss Congeniality är inget mästerverk. Klyschorna hopar sig och trovärdigheten är i botten, men det är inget som hindrar filmen från att underhålla. Komedin är riktigt rolig, och skådespelarnas dugliga prestationer gör detta till en varm och fluffig film, perfekt att se en regnig dag.
 

View from the top

Regissör: Bruno Barreto.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Gwyneth Paltrow, Christina Appelgate, Mark Ruffalo, Candice Bergen, Joshua Malina.
Inspelningsår: 2003.
 
"Donna kommer från fattiga förhållanden men har höga ambitioner: hon vill bli glamorös flygvärdinna i första klass. Hon är beredd att bera allt för att få sin dröm uppfylld, men det blåser kyliga vindar där uppe, och vägen mot målet visar sig vara turbulent."
 
 
 
View from the top är fylld med konflikter, och är således en mycket ojämn komedi. Exempelvis anstränger sig inte filmen för att bygga upp en trovärdig romans, fast romansen i sig är en stor del av dramat. Som resultat saknar View from the top trovärdighet och sannolik kausalitet. Ändå lyckas den underhålla.
 
Donna vill arbeta i första klass. 
 
View from the top är nämligen rätt charmerande. Det är en söt, romantisk komedi som helt enkelt roar, utan att väcka några direkta skratt. Dessutom är stämningen mysig, och fast filmen inte levererar något nytt hålls intresset rakt igenom. Som helhet är det en småfånig men ändå trevlig komedi.
 

A dog's purpose

Regissör: Lasse Hallström.
Genre: Drama, komedi, familj.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Josh Gad, Dennis Quaid, Peggy Lipton, Bryce Gheisar, K.J. Apa, Britt Robertson.
Releasedatum: 19 maj 2017.
 
"En lojal hund försöker hitta meningen med sin egen existens genom de olika människor han träffar och som han lär skratta och känna kärlek."
 
 
 
 
 
A dog’s purpose är inte perfekt. Filmen har en relativt tunn handling, med många klyschor och ett väldigt förutsägbart händelseförlopp. Ändå kan jag inte undgå att bli hopplöst förälskad. 
 
Bailey växer upp med pojken Ethan. 
 
Det är ett sådant vackert och oskyldigt drama, som verkligen hittar sin väg in i tittarens hjärta. Den varma, fluffiga berättelsen fick mig att både gråta och skratta gång på gång, och den mysiga stämningen spred en inspirerande glädje genom skärmen. Fotot är dessutom riktigt snyggt, och skådespelarna gestaltar sina roller väl.
 
Den reinkarnerande hunden återföds gång på gång. 
 
A dog’s purpose är alltså ett riktigt sött drama. Det är en lättsam och berörande må bra-film för hela familjen.
 

We bought a zoo

Regissör: Cameron Crowe.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Scarlett Johansson, Elle Fanning, Thomas Haden Church, Colin Ford, Maggie Elizabeth Jones, John Michael Higgins.
Inspelningsår: 2011.
 
"Benjamin Mee beslutar efter sin hustrus tragiska bortgång, att starta ett nytt liv med sina två barn. De flyttar till en högst osannlik plats: ett hus vars ägor innefattar en fallfärdig djurpark med exotiska djur."
 
 
 
We bought a zoo är en småmysig må bra film, men den överdoserar på klyschor. Stereotypiska relationer, endimensionella karaktärer och förutsägbara händelser utgör filmens grundpelare. Resultatet blir ett relativt livlöst drama. Ändå går det inte att ogilla filmen.
 
Benjamin spenderar sina sista pengar till att köpa och driva ett zoo. 
 
Detta för att skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, samt tack vare det magiska konceptet. Vem har inte drömt om att en dag släppa taget om allt för att levandegöra sin dröm? Handlingen rör sig visserligen långsamt framåt, men det är förtrollande att följa karaktärernas nya start i livet. Dessutom är det omöjligt att inte förälskas i filmens enda riktigt levande karaktär: lill-gamla Rosie, vars färgstarka personlighet ger liv åt den annars stillastående filmen.
 

Patch Adams

Regissör: Tom Shadyac.
Genre: Komedi, biografi, drama.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Robin Williams, Monica Potter, Philip Seymour Hoffman, Bob Gunton, Daniel London.
Inspelningsår: 1998.
 
"Patch Adams är en läkare som inte ser ut, agerar eller tänker som någon annan läkare. Patch anser att humor är världens bästa medicin, och är beredd att göra vad som helst för att sina patienter ska skratta."
 
 
 
 
Patch Adams är en mysig och berörande komedi, med värmande humor och glädjespridande budskap. Det är en vacker film, som lugnar och muntrar upp, samt får tittaren att ta livet på lite mindre allvar. Patch Adams har dock brister som inte går att förbise.
 
Humorn är härlig men närvarar lite för ofta. 
 
Robin Williams är briljant, men tar lite väl mycket plats i Patch Adams. Det känns som att filmen handlar om ”Robin Williams går läkarprogrammet”, snarare än att han är en skådespelare som porträtterar en annan människa. Hans excentriska uttryckssätt gör skildringen karikatyrisk, och den smått överdrivna humorn som närvarar i varje scen gör att Patch aldrig känns som en verklig person. Att vi inte heller får se Patch göra något medicinskt tär på trovärdigheten. Jag förstår grejen med att förhöja patienternas livskvalitet med humor, men det känns verklighetsfrämmande att han som läkare aldrig vårdar med läkemedel eller behandlingsmetoder.
 
Förälskelsen mellan Patch och Carin känns inte äkta. 
 
Vidare känns filmen stundtals dåligt sammanhållen. Filmen som helhet är väldigt lättsam och humoristisk, och därför känns de mer allvarliga scenerna malplacerade. Jag tycker också att den sötsliskiga kärlekshistorien hade kunnat klippas bort helt, då den inte alls passar in i berättelsen. Också manuset hade kunnat finslipas på mer. De många klyschorna fick mig att himla med ögonen oräkneliga gånger.
 

20th Century Women

Regissör: Mike Mills.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 58 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Annette Bening, Elle Fanning, Greta Gerwig, Billy Crudup, Lucas Zumann.
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Dorothea är en bestämd, ensamstående mamma i 50-årsåldern som uppfostrar sin tonårsson Jamie i en tid präglad av kulturella förändringar och uppror. Hon vänder sig till två yngre kvinnor i sin närhet för hjälp med att uppfostra honom då hon tror att hon inte räcker till."
 
Jag är besviken på 20th Century Women. Det är nämligen en snygg och välspelad film som inte alls var i min smak. Vanligtvis har jag inte problem med filmer som fokuserar mycket på dialog och relationer, men i denna händer för lite för att ett intresse ska väckas. Jag hade hört att filmen skulle vara tankeväckande och rolig, men det upplevde jag aldrig. Istället satt jag uttråkad. 
 
Jamie omges av flera starka kvinnor. 
 
Enligt mig är 20th Century Women för lång och förutsägbar. Den är också alldeles för ”vanlig”. Den förvånar mig aldrig, utan håller sig inom den typiska ramen för modernt drama. Fast den berättar en intressant historia om hur en killes uppväxttid under 1900-talet påverkades av kvinnorna runt omkring honom greps jag aldrig tag. Ett mer originellt manus hade behövt för att fängsla.
 

Måste gitt

Regissör: Ivica Zubak.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Can Demirtas, Lena Endre, Madeleiene Martin, David Nzinga, Jörgen Thorsson.
Releasedatum: 2017–06–19.
Distributör: Universal Sony.
 
"Metins problem är att han skriver om allt han ser, hör och gör. Namn och platser dokumneteras i minsta detalj. Så när han en dag upptäcker att hans dagbok är borta slår paniken till. Han vet att om polisen hittar den så kommer halva orten att åka fast. Skulle den dyka upp hos maffian, ja då är han död."
 
Måste gitt är en annorlunda, svensk komedi som underhåller med skarpa kulturkrockar. Fast balansen mellan allvar och ironi ibland känns oklar, är filmen onekligen rolig och de smått absurda scenerna lockar fram en del skratt.
 
Metin för dagbok över sitt liv. 
 
Dessvärre håller Måste gitt inte hela vägen. Efter ett tag börjar filmen kännas långrandig och utdragen, och fast humorn lättar upp stämningen emellanåt så är det lätt att tröttna. Dessutom skapas aldrig ett genuint engagemang för karaktärerna.
 
Lena hittar Metins dagbok och fastnar för innehållet. 
 
Som helhet är Måste gitt en okej film. Jag gillar den rappa humorn och de härliga kulturkrockarna, men förlorade intresset rätt så tidigt på grund av tempot.
 

Why Him?

Regissör: John Hamburg.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: James Franco, Zoey Deutch, Bryan Cranston, Megan Mullally, Griffin Gluck.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Ned besöker sin dotter och träffar hennes pojkvän Laird, Silicon Valley-miljonären som, trots att han menar väl, ständigt gör bort sig i sociala sammanhang och visar sig vara en riktig mardröm. En rivalitet uppstår mellan dem och Ned drabbas av panik när han får reda på att Laird tänker fria."
 
Why him? är en oambitiös komedi som återanvänder manuset från genrens typiska dussinfilmer och markerar det med en ny titel. Ingenting med filmen är originellt eller nyskapande, och det tar inte lång tid förrän den känns långrandig. Det enda som händer är att den duktiga flickans ”missförstådda” pojkvän försöker få hennes överbeskyddande pappa att gilla honom, och det är inte tillräckligt unikt för att engagera mig.
 
Laird tatuerar in familjens julkort på ryggen. 
 
Kanske är jag pryd eller gammalmodig i mitt tankesätt, men jag saknar komedier som faktiskt får tittaren att skratta genom intelligenta dialoger och kreativa skämt. Why him? anspelar alldeles för mycket på osmaklig sexhumor och innehåller en tröttsam, strid ström svordomar. Skämten känns barnsliga och filmen som helhet blir oerhört överdriven. Förutom någon enstaka scen som fick mig att fnissa, klarade filmen inte av att hindra mig från att gäspa och himla med ögonen.
 
Laird är omedveten om föräldrarnas personliga gränser. 
 
En annan anledning till att jag inte är särskilt förtjust i filmen är karaktärerna. Skådespelarna är visserligen duktiga och det är mycket tack vare dem som Why him? inte sjunker som en sten. Men karaktärerna är platta och känns inte alls som verkliga personer. Den enda som har en gnutta komplexitet i sig är Laird, men hans påfrestande omogenhet får mig nästan att önska att han var lika endimensionell som de andra. Ironiskt är att filmen heter ”varför honom?”, för trots att jag har sett filmen har jag fortfarande inte svar på den frågan.
 
De välvilliga försöken slutar alltid i katastrof. 
 
Som helhet är Why him? en väldigt typisk, modern komedi. Överdrivenheten tar ofta överhanden och scenerna flyter ihop till ett enda enformigt töcken. 
 

Florence

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg, Rebecca Ferguson.
Releasedatum: 2017-01-16.
 
"Florence Jenkins är en rik arvtagerska i New York som drömmer om att bli stor operasångerska – trots att sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga. Sopranen kunde bekosta sin sångkarriär och grammofoninspelningar, tack vare sitt arv. Hennes sista konsert framfördes på New Yorks ledande scen drygt en månad före sin död 1944."
 
Ni vet den där känslan som man får när man tittar på Mr Bean? Obehaget, pinsamheten, som uppstår när man ser Beans välmenade försök som alltid slutar i katastrof? Lite av den känslan finns med även i Florence. Florence Jenkins saknar helt självinsikt, vilket försätter henne i många genanta situationer. Det kryper av obehag i tittarens kropp, men likt en bilkrasch är det omöjligt att titta bort hur mycket man än vill. Men det är också det som gör Florence så fruktansvärt underhållande.
 
Florence är lyckligt ovetandes om att hennes man döljer tidningarnas kritik.
  
Florence är en rolig film, och redan halvvägs igenom hade jag tappat räkningen på antalet gånger som den fått mig att skratta. Men i grund och botten är det ett drama. På sina ställen fokuserar Florence på Jenkins dödliga sjukdom, och vid dessa tillfällen blir filmen mer allvarlig. Scenerna ger filmen djup, och ökar samtidigt förståelsen för Florence Jenkins som person. De bidrar till att hon blir mer människa, snarare än ett förlöjligat skämt. Hade filmen inte kombinerat humorn med denna dos allvar hade den lätt kunnat ses som överdriven. Nu känns Florence istället väl avvägd; om något utdragen.
 
Lektionerna hos sångpedagogen går enligt Florence utmärkt.  
 
Som helhet är den värmande må bra-filmen Florence sevärd. Den har fantastiska skådespelare, mycket glädje och stort hjärta. What’s not to like?
 

Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Regissör: Felix Herngren, Måns Herngren.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 48 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Robert Gustafsson, Jens Hultén, Iwar Wiklander, David Wiberg, Colin McFarlane.
Releasedatum: 2017-05-08.
Distributör©Disney.
 
"Allan Karlsson och hans vänner är rastlösa på Bali efter ett år i lyx. När Allan en dag bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda så blir det fart igen. Inte bara på Allan och sällskapet, men även på hämndlystna gangsters, ryska bekanta från förr och amerikanska CIA."
 
Hundraettåringen som smet från notan och försvann är en förvånansvärt underhållande efterföljare till Hundraåringen. Den har ett högre tempo än vad jag minns förra filmen hade, och många tokiga händelser som driver fram den absurda handlingen. De språkliga missförstånden roar, och trots att få av skämten är originella lyckas de få mottagaren att dra på smilbanden.
 
Allan ger sig ut för att hitta receptet till Folksoda. 
 
Precis som sin föregångare växlar Hundraettåringen mellan nutid och tillbakablickar. Filmen inkluderar likaså en del kopplingar till verklig historia, där vi får se hur Allan har påverkat händelserna så som vi känner till dem. Detta sker dock inte i samma mån som i Hundraåringen, och på något sätt känns filmen inte heller lika välbalanserad. Manuset är stundtals ansträngt och flera av scenerna känns framtvingade och krystade. Dessutom växlas det ofta mellan kontrasterande stilnivåer, vilket gör att filmen inte alltid känns väl sammanhållen.
 
Även sonen Benny bygger upp en besatthet för receptet. 
 
Det finns ingen tvekan om att Robert Gustafsson är en stjärna. Precis som i Hundraåringen underhåller från början till slut med sin ojämförliga porträttering av Allan. Dessvärre hamnar han lite i skymundan. I Hundraettåringen ges sidkarkatärerna väldigt mycket utrymme, och på så sätt får Gustafsson förhållandevis lite skärmtid. Jag hade helt enkelt velat se mer av honom. Detta speciellt med tanke på att Hundraettåringen inte har många bra skådespelare bortsett från just Gustafsson. David Wiberg är flamsig och all over the place, medan nykomlingen Shima Niavarani – som ersatt Mia Skäringer som Bennys flickvän – känns oseriös och inte alls lever upp till förväntningarna.
 
Grabbgängets äventyr för dem över kontinenterna. 
 
Hundraettåringen som smet från notan och försvann är varken nyskapande eller unik. Ändå är det en förvånansvärt trevlig och underhållande tittarupplevelse.
 
 
– Bilderna är copyrightskyddade av Disney. 

Sing

Regissör: Christophe Lourdelet, Garth Jennings.
Genre: Familj, komedi
Längd: 1 hr 48 mins.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Reese Witherspoon, Taron Egerton, Scarlett Johansson.
Releasedatum: 2017-04-24.
Distributör: Universal Sony.
 
"Buster Moon ska anordna världens största sångtävling för att rädda sin konkurshotade teater. Deltar gör bland annat den utarbetade mamman Rosita, det punkiga piggsvinet Ash och gangstergorillan Johnny."
 
 
Sing är en sådan där film som fungerar helt okej att se en gång, men som inte gör något större intryck. Manus, animeringar, musik och liknande är alltsammans bra gjorda – men inga risker tas och ingenting sticker ut. Det gör Sing till en medioker och rätt slätstruken film, som inte väcker viljan att se den på repeat.
 
Buster Moon försöker hindra sin teater från att gå i konkurs. 
 
Filmen består av en enkel berättelse och handlingen är i sig inte särskilt utmärkande. Den rycker inte med tittaren så som exempelvis glädjepillret Trolls. Stundom blir Sing också rätt tråkig, och filmen känns både förutsägbar, lite urvattnad och för lång. Det finns ingenting som skapar ett genuint engagemang, och trots att karaktärerna är söta och musiken är bra så saknar Sing det där lilla extra som gör att man som tittare verkligen fångas in.
 
Tävlingen är i full gång och Meena vill bevisa för sig själv att hon duger. 
 
I sin helhet är Sing en film som håller allt på ett neutralt plan. Allt görs bra, men inget sticker ut. Avsaknaden av humor riktad mot vuxna bidrar dessutom till att Sing mer känns som en barnfilm än familjefilm.
 

Min pappa Toni Erdmann

Regissör: Maren Ade.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 2 hr 42 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn, Thomas Loibl, Trystan Pütter.
Relasedatum: 2017-04-10.
Distributör: TriArt.
 
"Winfried bestämmer sig för att tina upp sin frostiga relation med dottern Ines genom att överraska henne med ett spontanbesök. Men Ines har fullt upp, så att ta hand om sin skojfriske far är inte något hon prioriterar. Winfried ger sig dock inte utan kamp och infiltrerar dotterns liv i rollen som livsstilcoachen Toni Erdmann."
 
Jag förstår inte hypen kring Min pappa Toni Erdmann. Dramat har okej skådespelare samt en fungerande kombination av humor och tunga, undertryckta känslor – men handlingen är inget speciellt och filmen väckte aldrig ett intresse hos mig. Detta beror bland annat på att den är så himla utdragen.
 
Winfried vill förbättra relationen med dottern Ines. 
 
Filmen är nämligen närmare tre timmar lång. För att klara av att engagera tittaren en så lång tid krävs något spektakulärt; något utöver det vanliga – och detta saknar Min pappa Toni Erdmann. Ytterst få filmer klarar att skapa ett genuint intresse hos tittaren i så många timmar, och i den här filmens fall finns ingen ursäkt till varför den är så lång. Den är utdragen, händelselös och minuterna segar sig framåt. Trots en tydlig potential är den alldeles för tråkig för att jag faktiskt ska bry mig om det som sker.
 
Ines har svårt att få ihop alla delar i livet. 
 
Som helhet är Min pappa Toni Erdmann ett drama som tar sig vatten över huvudet med sin längd. Den har inte vad som krävs för att underhålla tittaren i nästan tre timmar, och eftersom den inte har komprimerats till en mer hanterbar längd är det svårt att inte låta sig distrahera sig av annat.
 

Kärleken är störst

Regissör: Laurent Tirard.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 34 mins.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Virginie Efira, Jean Dujardin, Cédric Kahn, César Bomboy, Stéphanie Papanian.
Releasedatum: 2017-03-13.
Distributör: Noble Entertainment.
 
"Diane får ett telefonsamtal från Alexandre som hittat hennes borttappade mobil. De får direkt nära kontakt och ses dagen efter. Diane tycker att Alexandre är charmig, rolig och snäll – det enda problemet är att han är 136 cm lång. Omgivningens fördomar och hennes egna kamp färgar hennes känslor."
 
Den romantiska komedin Kärleken är störst håller sig inom genrens givna mall. Den förutsägbara handlingen är relativt blek, och jag garanterar dig att du tagit del av liknande berättelser tidigare. Filmen har inte några direkta brister: ändå går du inte miste om något om du väljer att inte se den.
 
Diane förälskar sig i en mycket kort man. 
 
Kärleken är störst är en sådan film som bara är. Den väcker inte några starka känslor, och trots att filmen inte är särskilt lång måste den anstränga sig för att uppnå sin längd. Det åstadkoms genom att fylla ut berättelsen med oväsentliga scener som inte driver handlingen framåt. Vidare ser karaktären Alexandre inte riktigt rätt ut. De effekter som använts för att få honom att framstå som kort är nämligen inte särskilt bra gjorda. Ofta varierar storleken på hans huvud och det syns att det är filmat mot greenscreen. 
 
Tillsammans med Alexandre vågar Diane testa nya saker. 
 
Skådespelarna presterar dock bra, och jag tycker mycket om att Kärleken är störst ifrågasätter utseendefixerade normer. Som helhet är det en okej film, som fungerar perfekt att slötitta på men som inte sticker ut ur mängden.
 

Trolls

Regissör: Mike Mitchell, Walt Dohrn.
Genre: Familj, komedi.
Längd: 1 hr 32 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anna Kendrick, Justin Timberlake, Zooey Deschanel, Christine Baranski, Christoper Mintz-Plasse, Russel Brand, John Cleese.
Releasedatum: 2017-03-13.
Distributör: Fox.
 
"Efter att trollbyn har invaderats ger sig lyckotrollet Poppy och den överdrivet försiktiga Kvist ut för att försöka rädda sina vänner. Tillsammans måste det udda paret ge sig ut på ett äventyr långt ifrån den värld de känner till."
 
Den animerade Trolls är ett färgsprakande glädjepiller för hela familjen.Trots en stereotypisk handling är det lätt att förbise klyschorna just för att filmen är så härligt käck. Trolls inspirerar med optimistiska karaktärer, ger energi med svängig musik och gör tittaren på allmänt gott humör.
 
Duon försöker rädda sina trollvänner.  
 
De kreativa animeringarna i Trolls ger en riktig sockerchock. Glitter, starka färger och kramgoa flufftroll gör filmen sjukligt söt, och det är omöjligt att inte svepas med av det värmande lyckoruset som medförs. Trolls har dessutom galet bra musik, och jag njuter helhjärtat av de medryckande låtarna som sätter sprutt på kroppen. Upprymda av soundtracket dröjde det inte länge förrän alla i soffan skrattade och sjöng med.
 
Poppy och Kvist är varandras motsatser. 
 
Vidare är Trolls även riktigt smart. Manuset är fyllt med många popkulturella referenser som både väcker skratt och ger en känsla av tillhörighet. Dessutom imponerar Trolls med ensemblen skådespelare. De förhöjer tittarupplevelsen, och passar sina karaktärer som handen i handsken. Störst intryck gör talangfulla Anna Kendrick, Zooey Deschanel och Justin Timberlake, som med sina starka röster får filmen att svänga.
 
 Den färgsprakande Poppy för med sig sång och dans. 
 
Trolls tar tittaren på ett sött, färgglatt och hjärtevärmande äventyr för hela familjen. Det är en underhållande må bra-film, fylld med glädje och med hjärtat på rätt plats.
 

RSS 2.0