Victoria & Abdul
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Ali Fazal, Tim Pigott-Smith, Eddie Izzard, Adeel Akhtar, Michael Gambon.
Releasedatum: 12 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
När Abdul reser från Indien för att delta i drottning Victorias guldjubileum får hon ett gott öga för honom. Drottningen ifrågasätter de begränsningar som hennes ställning medför, och de bildar en osannolik allians som hennes hov och innersta cirkel gör allt för att bryta.
Victoria & Abdul är ett lättsamt och fint drama. Filmen har en varm ton, upplyftande humor och känns allmänt trivsam. Den lyckades också beröra mig så pass att jag fick tårar i ögonen, mycket tack vare de duktiga skådespelarna. Kemin mellan Judi Dench och Ali Fazal är härlig, och det fanns stunder då allt jag ville var att ge dem en stor gruppkram. Vidare är Victoria & Abdul oerhört snyggt filmad, och miljöerna är enastående vackra.
Drottning Victoria blir nära vän med tjänaren Abdul.
Det som Victoria & Abdul faller lite på är att den känns aningen tom ibland. Tempot är relativt långsamt och jag hade gärna sett mer djup och fler konflikter. Därtill lämnades flera frågor obesvarade i slutet, och jag hade velat ha färre lösa trådar.
Hushållet konspirerar för att få bort Abdul från slottet.
Som helhet är Victoria & Abdul ett rofyllt drama som både underhåller och berör. Det är en må bra-film som passar hela familjen.
Final Portrait
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Geoffrey Rush, Armie Hammer, Tony Shalhoub, Clémence Poésy, James Faulkner, Sylvie Testud.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
"Under en resa till Paris tillfrågas James av den världsberömde konstnären Alberto Giacometti, om han vill sitta modell för ett porträtt. Smickrad och nyfiken tackar James ja. Så börjar en rörande vänskap och ett unikt avslöjande i skönheten och frustrationen i den stundtals kaotiska kreativa processen."
Jag tyckte om Final portrait, men har svårt att sätta fingret på varför. Det är inte en film som jag vanligtvis skulle gilla: det händer inte mycket och tempot är så gott som obefintligt. Handlingen är slätstruken och saknar upptrappande klimax. Vidare återspeglar dramats grå färgtoner filmens stillsamma inre, och får orden ”jag borde vara uttråkad vid det här laget” att eka i huvudet. Men jag blev aldrig uttråkad, vilket minst sagt var förvånande.
Timmar blir till månader.
Jag tycker att Final portrait var mycket intressant, något som förstärks av Geoffrey Rushs briljanta insats. Jag har hittills inte sett honom vackla, och rollen som Alberto Giacometti är inget undantag: varje andetag han tar utstrålar världsvan kompetens. Därtill tycker jag att filmen var rolig. Den har vissa humoristiska stunder som fick mig att skrocka, och de har verkligen satt sig på minnet.
Giacometti blir frustrerad av sitt skapande.
Som helhet tycker jag att Final portrait är bra. Tror jag. Är det något som jag inte tycker om så är det långsamma filmer, och detta är en långsam film. Men den håller sig uppe tack vare sina skådespelare och intresset som skapas tidigt. Så ja. Jag tror nog att jag tycker om den.
Eat pray love
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Julie Roberts, Javier Bardem, Richard Jenkins, James Franco, Viola Davis, Mike O'Malley
Releasedatum: 10 december 2014.
"När Liz Gilbert ställs inför ett vägskäl i livet reser hon till Italien, Indien och Bali för att hitta mening och lycka."
Eat pray love baseras på den självbiografiska romanen med samma namn, av Elizabeth Gilbert. I huvudrollen syns Julia Roberts, som jag personligen tycker mycket om. Det var mycket tack vare hennes medverkan som jag förväntade mig en riktigt härlig myspys-film. Vilket jag inte fick.
Liz lämnar allt bakom sig för att resa.
Det här hade kunnat vara en bra film om manuset bättre. Som det är nu fastnade jag inte alls för karaktärerna, särskilt inte osympatiska Liz. Dessutom är Eat pray love alldeles för utdragen och händelselös för att hålla tittarens intresse. Filmen hade lätt kunnat vara en timme kortare. Handlingen gav mig ingenting och jag saknar innehåll som faktiskt engagerar. Eat pray love är kort och gott tråkig.
Det visar sig att kärleken finns runt hörnet.
Det enda som jag fastnade för var det snygga fotot och de vackra miljöerna. Kameran utnyttjar det naturliga ljuset, och tillsammans med fylliga färger och fagra vyer gör det Eat pray love till en mycket fin film att titta på. Men att den är estetiskt tilltalande kompenserar inte alls för ihåligheten.
Liz försöker hitta en balanserad livsstil.
Som helhet är Eat pray love en besvikelse. Jag såg fram emot en inspirerande må bra-film, men fick istället ett riktigt sömnpiller.
The Big Sick
Genre: Komedi, romantik, drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano, Anupam Kher, Zenobia Shroff, Adeel Akhtar.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
"Det är komplicerat att övervinna uråldriga traditioner och höga förväntningar i Kumails familj. Föräldrarnas önskan är att han utbildar sig till advokat och gifter sig med en välutbildad tjej av pakistanskt ursprung. Istället blir han ståuppkomiker och kär i Emily."
Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar respektive ogillar med The Big Sick. Filmen tar inte direkt några risker, utan kör med säkra kort. Det gör att man aldrig riktigt överraskas. Därtill är den för lång och det händer inte tillräckligt mycket i förhållande till speltiden. Ändå finns något som håller kvar intresset.
Kumail förälskar sig i amerikanska Emily.
Filmens stämning är lättsamt, och trots att den tar upp en del allvarliga och komplexa ämnen så är det en mysig tittarupplevelse. Jag gillar kulturkrockarna och tycker att det var riktigt intressant att ta del utav Kumails pakistanska kultur. Filmen uppmanar tittaren se världen på ett annorlunda sätt, vilket väckte många tankar.
Men The Big Sick är rätt slätstruken, och för att vara komedi är den förvånansvärt… inte rolig. Därtill stördes jag av den lite hackiga klippningen. The Big Sick innehåller nämligen en del abrupta vändningar. Som tittare hinner man inte riktigt landa i det som händer förrän man rycks ur det.
Kumail lär känna Emilys föräldrar efter att hon blivit sjuk.
Som helhet är The Big Sick okej. Jag hade emellertid förväntat mig mer och i det stora hela så gav den inte mig särskilt mycket.
American made
Genre: Drama, thriller, biografi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Cruise, Domhnall Gleeson, Sarah Wright, Jesse Plemons, Caleb Landry Jones, Lola Kirke.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
"Smugglaren och piloten Barry rekryteras för att driva den största täckoperationen i USA:s historia. Mottot är: det är inte ett brott så länge du gör det för den goda sidan."
Varför, varför, varför är så många populära filmer tråkiga? Den här månaden har jag sett jättemånga kritikerrosade filmer – och inte tyckt om en enda av dem. American Made är inget undantag. Fast den nästan bara har fått bra omdömen, är det enligt mig ett sömnpiller.
Barry övertalas att driva en operation åt CIA.
American Made är enligt mig oengagerade. Jag fastnade inte alls för varken handling eller karaktärer, mest för att allt känns ytligt. Jag hade velat ha större komplexitet, istället för den trygga standardberättelsen som levereras här. Tempot är dessutom långsam och trots att filmen är mindre än två timmar kändes den hur lång som helst. Det jag fastnade mest för var musiken, och det säger en hel del. Låtarna var visserligen väldigt medryckande, men musiken ska ju såklart inte vara det bästa när man ser på film. Men tyvärr har American Made inte något annat som griper tag.
Den amerikanska piloten smugglar åt den hemliga organisationen.
Den här filmen var alltså ingen större hit. Tom Cruise är egentligen en bra skådespelare, men de senaste filmerna som han har medverkat i har inte hållit måttet. American Made hade helt enkelt inget speciellt, och övertygade aldrig mig om att den var värd att se.
The Wizard of Lies
Genre: Drama, biografi.
Längd: 2 hr 12 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Alessandro Nivola, Nathan Darrow, Michael Kostroff.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör: Warner bros.
"Bernie Badoff orkestrerade det största ponzibedrägeriet i USA:s historia, värt över 65 miljarder dollar. När han till slut arresteras hamnar hans fru och två söner i det brutala rampljuset, vilket får tragiska konsekvenser."
The wizard of lies är inte en dålig film. Faktum är att jag tydligt kan se hur välproducerad och genomtänkt den är. För rätt tittare är det ett mästerverk. Men jag har inget intresse av ekonomi, och därför förlorade jag intresset alldeles för snabbt.
Filmen börjar riktigt bra. Den mörka berättelsen är gripande, och skådespelarna levererar starkt. Det var länge sedan jag såg Pfeiffer, och det är roligt att se henne göra en så stark comeback. Men i mina ögon är The wizard of lies ofokuserad och alldeles för lång. Händelserna rör sig plågsamt långsamt framåt, och det dröjde inte länge innan jag kände mig uttråkad. Och det är väldigt synd, för jag borde tycka om den. Filmen gör inga som helst fel – men jag är helt enkelt inte rätt målgrupp.
Allt som allt är The wizard of lies långt ifrån dålig, men det är inte en film för mig. Tycker du om filmer som Spotlight och The big short lär du dock älska den.
Before the flood
Genre: Dokumentär.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ki-moon Ban, George Bush, Barack Obama, Bill Clinton.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
"Filmskaparen Fisher Stevens och skådespelaren, miljöaktivisten och FN:s fredsbudbärare Leonardo DiCaprio ger en gripande inblick i de dramatiska klimatförändringar som sker världen över till följd av global uppvärmning."
Från början kändes Before the flood som en tråkig lärofilm från skolan. Men filmen ryckte upp sig, och fortsättningen utvecklades och blev betydligt mer dynamisk än början.
Isarna smälter och vattennivåerna höjs.
Before the flood är nämligen en vacker, tankeväckande och lärorik dokumentär. Att Leonardo DiCaprio åker mellan olika delar av världen och diskuterar miljöfrågor med världsledare, forskare och personer som redan drabbats av planetens klimatförändringar låter inte särskilt lockande – men visade sig vara förvånansvärt fängslande. DiCaprio är riktigt insatt i ämnet, och det är inspirerande att se hans glöd för miljön.
De senaste åren har hälften av alla korallrev försvunnit.
DiCaprios engagemang och regissörens sätt att skildra hotet berörde mig oväntat djupt. Men filmen gjorde mig också arg – arg på mänskligheten och arg på personer som blint vänder kinden till, inte tillkännager problemet eller tänker på sin konsumtion. Alltför få inser att vi måste agera nu. Den skrämmande sanningen är att klimatförändringarna inte är ett avlägset hot som vi kan avväpna i framtiden – det sker nu. Isarna smälter, vattennivån ökar och atmosfären fylls med allt mer föroreningar, och faktum är att vi är de sista som kan göra något åt det innan det är för sent. Precis som före detta president Obama säger i filmen, så handlar det inte längre om en miljöfråga, utan om ett säkerhetshot.
Regnskogarna bränns för att ge plats åt plantage med palmolja.
Som helhet är Before the flood en mycket viktig film. Det kanske inte är den mest underhållande dokumentären, men den uppfyller sitt syfte väl: att få tittaren att tänka efter och att öka medvetenheten om det miljöhot som vi står inför.
Loving
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Joel Edgerton, Ruth Negga, Terri Abney, Alano Miller, Chris Greene.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
"I Virginia år 1958 var giftermål mellan svarta och vita inte bara något som många ansåg vara omoraliskt, det var även olagligt. När Richard och Mildred förälskar sig i varandra är de medvetna om omgivningens blickar. Men när de också gifter sig omvandlas ord till handling och de båda arresteras."
Filmens kraftfulla berättelse och snygga foto ger Loving stor potential. Men alltsammans känns för urvattnat för att jag ska gripas tag. Regissören saknar fingertoppskänsla, skådespelarnas kemi övertygar inte om karaktärernas desperata kärlek, och tempot är alldeles för långsamt. Det hela resulterar i en blek produktion som inte väcker några känslor hos mig.
Richard och Mildred förälskar sig i varandra.
Trots att Loving är över två timmar lång, händer inte särskilt mycket av intresse. Istället återanvänds scenernas innehåll, och samma sak upprepas om och om igen. Det här hade inte ens kunnat lösas genom att klippa bort några onödiga scener. Däremot hade hela filmens utformning behövt göras om. Som det är nu staplas scenerna mest på varandra, istället för att säga något av vikt som fängslar.
Mitt i natten grips kärleksparet.
Filmen saknar också en kulmination. Jag tycker om lågmälda filmer, så länge de bygger upp inför något som gör resan värd – men denna stegring lyser med sin frånvaro i Loving. Fast karaktärerna möter motgångar känns de aldrig särskilt påtagliga, och efter den överslätade slutscenen väcks den antiklimatiska känslan: ”var det allt?”.
Nu måste de kämpa för sin kärlek i högsta domstolen.
Som helhet är Loving ett okej drama, som saknar det där lilla extra som gör att tittaren verkligen dras in det som sker.
Patch Adams
Regissör: Tom Shadyac.
Genre: Komedi, biografi, drama.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Robin Williams, Monica Potter, Philip Seymour Hoffman, Bob Gunton, Daniel London.
Inspelningsår: 1998.
"Patch Adams är en läkare som inte ser ut, agerar eller tänker som någon annan läkare. Patch anser att humor är världens bästa medicin, och är beredd att göra vad som helst för att sina patienter ska skratta."
Patch Adams är en mysig och berörande komedi, med värmande humor och glädjespridande budskap. Det är en vacker film, som lugnar och muntrar upp, samt får tittaren att ta livet på lite mindre allvar. Patch Adams har dock brister som inte går att förbise.
Humorn är härlig men närvarar lite för ofta.
Robin Williams är briljant, men tar lite väl mycket plats i Patch Adams. Det känns som att filmen handlar om ”Robin Williams går läkarprogrammet”, snarare än att han är en skådespelare som porträtterar en annan människa. Hans excentriska uttryckssätt gör skildringen karikatyrisk, och den smått överdrivna humorn som närvarar i varje scen gör att Patch aldrig känns som en verklig person. Att vi inte heller får se Patch göra något medicinskt tär på trovärdigheten. Jag förstår grejen med att förhöja patienternas livskvalitet med humor, men det känns verklighetsfrämmande att han som läkare aldrig vårdar med läkemedel eller behandlingsmetoder.
Förälskelsen mellan Patch och Carin känns inte äkta.
Vidare känns filmen stundtals dåligt sammanhållen. Filmen som helhet är väldigt lättsam och humoristisk, och därför känns de mer allvarliga scenerna malplacerade. Jag tycker också att den sötsliskiga kärlekshistorien hade kunnat klippas bort helt, då den inte alls passar in i berättelsen. Också manuset hade kunnat finslipas på mer. De många klyschorna fick mig att himla med ögonen oräkneliga gånger.
Hidden figures
Regissör: Theodore Melfi.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 7 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Taraji P. Henson, Octavia Spencer, Janelle Monáe, Kevin Costner, Kirsten Dunst, Jim Parsons, Mahershala Ali.
Releasedatum: 2017–06–26.
Distributör: 20th Century Fox.
"Katherine, Dorothy och Mary var tre afroamerikanska kvinnor som arbetade för NASA och var hjärnorna bakom USA:s kamp mot Sovjetunionen i rymdkapplöpningen för att få astronauten John Gleen i omloppsbana kring Jorden."
Den inspirerande må bra-filmen Hidden figures skildrar en ofta förbisedd sida av USA:s segregering. Den har en intressant och djupt berörande berättelse, som med enkla men kraftfulla medel gör filmen oförglömlig.
Dorothy, Katherine och Mary får chans att jobba på NASA.
Hidden figures fastnar verkligen. Fotot är vackert, karaktärerna härligt skarpa och handlingen gripande. Skådespelarna berikar filmen med enastående prestationer, och deras kompetens gör att storyn känns mäktigare som film än bok. Detta förstärks också av att boken mest trycker på fakta, medan filmen framhäver humor och konflikter. Det gör att den aldrig blir tråkig, och fast filmen är över två timmar lång ville jag ha mer när eftertexterna började rulla.
Trots uppenbar begåvning måste Katherine bevisa sig själv.
Men Hidden figures är inte perfekt. För det första är det otydligt hur lång tid som passerar under filmens gång. Sen anser jag också att slutet är lite för lyckligt. Det är egentligen tillfredsställande, men inger en missvisande känsla av allt blev bra för de tre kvinnorna. I själva verket behövde de fortsätta kämpa för rättvisa resten av sina liv, men detta framgår inte av filmen.
De tre kvinnorna stöttar varandra i vått och tort.
Som helhet är Hidden figures en gripande, tankeväckande och djupt fascinerande film. Den kommer att leva kvar länge.
Lion
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 58 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sunny Pawar, Dev Patel, Rooney Mara, David Wenham, Nicole Kidman, Abhishek Bharate.
Releasedatum: 2017-06-12.
Distributör: Universal.
"Femårige Saroo kommer bort från sin familj och hamnar i Calcutta, helt ensam hundratals mil hemifrån. Efter en tid som gatubarn blir han adopterad av ett par i Australien och får av dem all den kärlek och omvårdnad han så länge saknat. Men minnet av sin biologiska familj bär han alltid inom sig."
Lion är uppdelad i två delar. I den första delen får vi följa unga Saroo som kommer bort från sin familj och kämpar för att hitta hem igen. Det är en oerhört gripande och rent utav uppslukande berättelse. Fast vissa sekvenser skyndas förbi är det omöjligt att slita sig, då det är nästintill förkrossande att se lilla, oskyldiga Saroo råka ut för så mycket hemskt. Sunny Pawar – som spelar unga Saroo – är dessutom lysande. Inte många barnskådespelare har lyckats övertyga och beröra mig som han.
Sunny Pawar, som spelar lilla Saroo, imponerar stort.
Filmens andra halva skildrar Saroo 25 år efter händelserna i början. Tyvärr tappar Lion rätt mycket här. Som tittare uppdateras vi inte om vad som har hänt under åren som gått, och vuxna Saroo utforskas inte lika grundligt som hans femåriga jag. Dessutom är inte själva handlingen lika engagerande i denna del. Tempot är långsammare, och det är inte lika spännande att följa Saroos identitetskris och Internetsökningar som hans kamp för överlevnad i Calcutta. Lion tappar alltså gnistan, vilket är synd med tanke på hur stark filmens början är.
Filmen håller inte samma kvalité rakt igenom.
Som helhet är Lion ett bra drama. Fotot är vackert, skådespelarna duktiga och handlingen gripande. Men mest intressant är filmens första halva, och närmare slutet tappar Lion den gnista som gjorde början så fängslande.
Jackie
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Caspar Phillipson.
Releasedatum: 2017-06-05.
Distributör: Universal Sony.
"Direkt efter mordet på maken president John F. Kennedy tvingas Jackie i djup sorg och chock in i en kamp för att bevara arvet efter sin make och den gemensamma värld de skapat av kärlek."
Jackie visade sig inte vara lika bra som förväntat. Fast den är välspelad och har en intressant berättelse lyckas den helt enkelt inte nå fram. Manuset känns stelt, tempot långsamt och karaktärerna distanserade. Den gråtmilda musiken gör det tydligt att filmen vill beröra, men allt görs så pass osmidigt att jag aldrig försätts i rätt känsloläge.
Det lyckliga paret åker runt i landet.
Filmens största svaghet är att tittaren inte lär känna Jackie särskilt väl. Fast dramat berättas ur hennes synvinkel känns hon knappt som en riktig människa. Vi får inte någon indikation på vem hon är som person eller vad hon själv har åstadkommit. Den platta skildringen gör istället att hon framstår som en känslosam, ytlig kvinna som inte gjort mycket själv. Det känns som att den Jackie som skildras i filmen är fasaden som visats för media, och jag hade personligen velat lära känna personen bakom bättre.
Efter makens död försänks Jackie i chock.
Som helhet är Jackie ett rätt mediokert och intetsägande drama. Berättelsen bidrar inte med mycket mer än det som redan visats i media.
Bleed for this
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Miles Teller, Aaron Eckhart, Katey Sagal, Ciarán Hinds, Ted Levine, Jordan Gelber.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: Universal Sony.
"Världsmästaren Vinny Pazienza bryter nacken i en bilolycka, men återvänder till boxningsringen i en av sporthistoriens mest häpnadsväckande comebacks."
Jag är inte intresserad av sport. Ändå har jag fängslats av ett flertal sportbiografier, så som oförglömliga Eddie the Eagle. Dessvärre har inte Bleed for this det där lilla extra, som tar den från en typisk ”sportfilm” till ett gripande drama. Fast filmen både är välspelad och har ett fint budskap fångade den inte upp mitt intresse på riktigt. Den följer en klassisk Hollywood-mall, lunkar på i sakta mak och bidrar egentligen inte med något nytt till genren. Resultatet? En småtråkig film som lämnar tittaren neutral.
Vinny återvänder till boxningsringen trots sin skada.
Att ha boxning som koncept ger en hel del potential. Det är en explosiv och våldsam sport, vars blodiga strider och intensiva intriger i kulisserna ger en hel del som effektivt kan driva filmen framåt. Men i Bleed for this blir boxningen opersonlig och platt. Allt hålls på en ytlig nivå, och själva boxningsslagen känns styrda och otrovärdiga. De är tydligt koreograferade och saknar den eldfängda dynamik man kan förvänta sig. Tillsammans med en lite för kraftlös handling gör det Bleed for this till en medioker biografi som enbart fångar upp de redan insatta.
A street cat named Bob
Regissör: Roger Spottiswoode.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Luke Treadaway, Ruta Gedmintas, Joanne Froggatt, Anthony Head, Bob the cat.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: Universal Sony.
"Den sanna berättelsen om hur den drogberoende gatumusikanten James Bowens liv förändras när han möter en övergiven gatukatt."
Den förvånansvärt mysiga A street cat named Bob är en trivsam och hoppfull må bra-film om andra chanser i livet. Det är ett lättsamt och klassiskt solskensdrama, med en enkel men vacker handling som inte kräver mycket av tittaren. Därför är det en passande film att se vid sådana stunder där man inte orkar tänka särskilt mycket, utan bara vill luta sig tillbaka och ta den av en glädjande berättelse.
Katten Bob infiltrerar sig i James liv.
A street cat named Bob är ett verklighetsbaserat drama som grundas på den självbiografiska boken med samma namn. Filmen är välspelad och huvudrollsinnehavaren Luke Treadaway levererar en trovärdig insats som verkligen får tittaren att känna för hans karaktär. Men filmens stjärna är onekligen katten Bob, vars utstrålning gör honom hur söt som helst. Stor eloge till filmteamet som inte anställt vilken katt som helst, utan faktiskt lät riktiga Bob gestalta sina upplevelser på skärm.
James förälskar sig i grannen Betty.
Som helhet är A street cat named Bob en bra men rätt typisk må bra-film. Bob charmar med sin karisma, och den vackra berättelsen berör – men i slutändan har dramat inte det där lilla extra djupet som gör den oförglömlig.
Deepwater horizon
Genre: Drama, action, biografi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Mark Wahlberg, Kurt Russell, Dylan O'Brien, John Malkovich, Gina Rodriguez.
Releasedatum: 2017-02-27.
"Den 20 april 2010 börjar som vilken dag som helst på Deepwater horizon. Men en serie olyckor förvandlar oljeriggen till ett inferno av explosioner och eld, och arbetarna blir fångade i den enorma dödsfälla som den nu utgör. Nu måste teknikern Mike uppbringa mod för att hjälpa sina kollegor att komma levande därifrån."
Det verklighetsbaserade dramat Deepwater Horizon är snyggt och bitvis riktigt spännande. Filmen griper tag om tittaren tidigt och den uppbyggande stämningen ser till att intresset behålls rakt igenom. Engagemanget stärks ytterligare av de imponerande effekterna, och det är svårt att inte låta sig hänföras av de makalösa expositionerna.
Mike ska bege sig till oljeriggen i några veckor.
Trots att Deepwater Horizon följer den klassiska mallen för katastroffilmer och därmed blir lite av en dussinfilm, går det inte att neka att den gör det riktigt bra. Det gör dessvärre att filmen känns klyschig, och den utnötta heroiska berättelsen gör dramat förutsägbart. Filmen blir dessutom rätt rörig när kaoset drar igång, och bland flammor och slam är det svårt att hålla koll på vad som drabbar vem.
En rad olyckor får Andrea att kalla på hjälp.
Vidare hade jag gärna velat ha ett lite annat fokus. Mycket tid läggs på att förklara hur oljeriggen fungerar, och jag hade velat se mindre av det. Istället borde mer energi ha lagts på att visa karaktärernas vardag. Nu får vi inte lära känna dem ordentligt: vi vet inte vilka de är eller vilka slags relationer de har till varandra. Det gör offren mer till en siffra i statistiken än verkliga personer. Jag hade också velat veta mer om händelsens efterföljder, samt anledningen bakom det hela.
Slam och flammor tar totalt elva liv på riggen.
Deepwater Horizon är ett snyggt och välspelat drama. Spänningen griper tag och de kompetenta skådespelarna övertygar i sina roller. Dessutom lyckades filmen beröra. Men trots detta känns det som att något saknas, och hade Deepwater Horizon valt ett annat fokus skulle den kunnat bli kraftfullare.
Florence
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg, Rebecca Ferguson.
Releasedatum: 2017-01-16.
"Florence Jenkins är en rik arvtagerska i New York som drömmer om att bli stor operasångerska – trots att sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga. Sopranen kunde bekosta sin sångkarriär och grammofoninspelningar, tack vare sitt arv. Hennes sista konsert framfördes på New Yorks ledande scen drygt en månad före sin död 1944."
Ni vet den där känslan som man får när man tittar på Mr Bean? Obehaget, pinsamheten, som uppstår när man ser Beans välmenade försök som alltid slutar i katastrof? Lite av den känslan finns med även i Florence. Florence Jenkins saknar helt självinsikt, vilket försätter henne i många genanta situationer. Det kryper av obehag i tittarens kropp, men likt en bilkrasch är det omöjligt att titta bort hur mycket man än vill. Men det är också det som gör Florence så fruktansvärt underhållande.
Florence är lyckligt ovetandes om att hennes man döljer tidningarnas kritik.
Florence är en rolig film, och redan halvvägs igenom hade jag tappat räkningen på antalet gånger som den fått mig att skratta. Men i grund och botten är det ett drama. På sina ställen fokuserar Florence på Jenkins dödliga sjukdom, och vid dessa tillfällen blir filmen mer allvarlig. Scenerna ger filmen djup, och ökar samtidigt förståelsen för Florence Jenkins som person. De bidrar till att hon blir mer människa, snarare än ett förlöjligat skämt. Hade filmen inte kombinerat humorn med denna dos allvar hade den lätt kunnat ses som överdriven. Nu känns Florence istället väl avvägd; om något utdragen.
Lektionerna hos sångpedagogen går enligt Florence utmärkt.
Som helhet är den värmande må bra-filmen Florence sevärd. Den har fantastiska skådespelare, mycket glädje och stort hjärta. What’s not to like?
Christine
Genre: Biografi, drama.
Längd: 1 hr 59 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rebecca Hall, Michael C. Hall, Tracy Letts, Maria Dizzia, J. Smith-Cameron.
Releasedatum: 2017–03–27.
Distributör: Universal Sony.
"Den smarta Christine vill jobba med direktsänd TV. Hon är en ambitiös reporter med ett öga för nyanser och ett socialt patos, och hon hamnar hela tiden i konflikt med sin chef som trycker på för att få upp tittarsiffrorna. Christine blir allt mer desillusionerad och till slut tar hon ett mörkt och oväntat beslut."
Christine skildrar en intressant berättelse, som på grund av ett svagt manus inte stimulerar tittaren. Filmen utmärker sig inte, och pågår så pass länge att den upplevs som utdragen, enformig och torr. Inte heller fängslar det tänkvärda konceptet om psykisk ohälsa lika mycket som det hade kapacitet för.
Ambitiösa Christine pressas för att få upp tittarsiffrorna.
Christine ämnar ge en trovärdig och vördnadsfull tolkning av den smått irriterande och osympatiska reportern Christine Chubbuck, som 1974 begick självmord i live-TV. Rebecka Hall framställer den orofyllda kvinnan på ett insiktsfullt sätt, och visar hur depression kan se ut och hur den kan påverka på både individnivå och i en bredare kontext. Men som tittare är det svårt att förstå sig på Christine och hennes tankegångar. Förändringen från sansad till självmordsbenägen känns abrupt, och brytningspunkten upplevs inte som trovärdig i sammanhanget.
Christine kämpar för att hitta en intressant story.
Som helhet är Christine för långrandig och innehållslös i min smak. Filmen grundas på en tankeväckande berättelse, men engagerar inte tillräckligt för att intresset ska hållas kvar ända till slutet.
Hacksaw Ridge
Genre: Drama, action.
Längd: 2 hrs 19 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Andrew Garfield, Teresa Palmer, Vince Vaughn, Hugo Weaving, Sam Worthington.
Releasedatum: 2017-03-06.
Distributör: Noble Entertainment.
"Amerikanska soldater kämpar för att ta över det ökända japanska fästet Hacksaw Ridge, under Andra världskriget. Den osannolika hjälten som var sist kvar på slagfältet var en soldat som vägrade att bära vapen, sjukvårdaren Desmond Doss."
Hacksaw Ridge är ett starkt och gripande krigsdrama som skildrar en inspirerande berättelse om riktigt hjältemod. Den sanna historien om tappra Desmond Doss är som gjord för att levandegöras på stora skärmen, och Mel Gibson imponerar stort med sin framställning.
Desmond Doss väljer att ta värjning i Amerikanska armén.
Filmens första halva är relativt lugn. Där tar vi del av Desmonds uppväxt och får nödvändig bakgrundsinformation för att lära känna honom och hans motiveringar ordentligt. Hacksaw Ridge tar sin tid att bygga upp karaktären grundligt, och som en följd väcks genuina känslor för honom. Den första halvan är dock aningen utdragen och hade kunnat kortas ner. Där introduceras dessutom en stereotypisk romans, och trots att den framstår som härligt oskyldig och vacker känns den samtidigt rätt banal och idealiserad.
Desmond får det tufft i träningslägret på grund av sin vapenvägran.
Det tar lite mer än en timme innan filmens stämning förbyts, och det är först nu som det blir spännande på riktigt. I den andra halvan följer vi Desmonds träning till soldat och hans heroiska insats i kriget. Det är kaotiskt, actionpackat och väldigt gripande. Gibson skyggar inte för att visa krigets fasor och den mörka brutaliteten gör att Desmond skiner ännu starkare. Här kommer skådespelarna verkligen till sin rätta, och det är onekligen trollbindande att se hur de lever sig in i sina roller.
Striden mellan japaner och amerikaner kostar många liv.
Som helhet är Hacksaw Ridge ett riktigt spännande krigsdrama som använder viljestarka karaktärer för att förmedla ovärderlig hoppfullhet genom skärmen.
Sully
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 35 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Hanks, Aaron Eckhart, Anna Gunn, Laura Linney, Mike O'Malley, Jamey Sheridan.
Releasedatum: 2017-02-06.
Distributör: Warner bros.
"Kapten Chelsey Sullenberger landade ett nödställt flygplan på floden Hudson och räddade därmed livet på 155 passagerare. Men samtidigt som han hyllades av allmänheten och media pågick det en undersökning kring fallet som kunde förstöra både hans rykte och karriär."
Sully är en intressant biografi som skildrar Hudson-miraklet. Handlingen griper tag vid första scenen och trots svackor håller spänningen i sig ända till slutet. Filmen har dessutom ett snyggt redigerat foto, välarbetat manus och många starka talanger. Tom Hanks (The green mile), som leder ensemblen skådespelare, bär kompetent upp filmen på sina axlar och är den som gör Sully sevärd.
Kapten Sully tvingas landa på Hudson-floden.
Men om man tar bort Hanks ur ekvationen känns Sully inte lika kvalitativ. Filmen är nämligen relativt utdragen, och de upprepande återblickarna tillför inte mycket. Därtill lär vi känna karaktärerna väldigt ytligt, vilket gör det svårt att relatera och anknyta några speciella band till dem. Hanks trollbinder med sin starka gestaltning, men utan honom hade den relativt stillsamma filmen – trots sitt fängslande koncept – fallit platt.
Chelsey anklagas för att ha agerat fel när planet störtade.
Som helhet är Sully en spännande men något innehållslös biografi – den är bra men inte extraordinär.
Snowden
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hrs 14 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Shailene Woodley, Zachary Quinto, Nicolas Cage, Rhys Ifans, Melissa Leo m.fl.
Releasedatum: 2017-01-16.
Distributör: Scanbox.
"Visselblåsaren Edward Snowden blev en av världens mest jagade män när han läckte sekretessbelagda CIA-dokument till The Guardian och The Washington Post som avslöjade att landet bedrev hemlig övervakning över hela världen."
Snowden är ett mycket ojämnt drama. Å ena sidan har filmen ett intressant koncept och riktigt duktiga skådespelare. Ensemblen innehåller många stora namn och deras kompetenta insatser ger Snowden en stark grund att stå på. Men trots att filmen får en välbehövd skjuts på vägen når den inte ända fram.
När Snowden arbetar för CIA upptäcker han en hemlighet.
Dramat är nämligen för utdraget för att fängsla tittaren från början till slut. Filmen har en del riktigt gripande scener, men de är alldeles för få och kombinerat med det långsamma tempot går intresset förlorat under vissa sekvenser. Dessutom får vi bara lära känna personen Snowden ytligt. Vi följer honom på jobbet och på hans ”uppdrag” men får se ytterst lite av hans privatliv, vilket gör det svårt för några känslomässiga band att anknytas.
Snowden försöker skydda sin flickvän mot att bli övervakad.
Som helhet är Snowden ett välspelat men långsamt drama.
