FAKTA

Regissör: Wilson Yip.

Genre: Drama, action, biografi.

Längd: 1 tim 45 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Donnie Yen, Scott Adkins, Danny Kwok-Kwan Chan, Vanness Wu, Jim Liu, Kent Cheng, Yue Wu, Ka-nin Ngo, Adrian Wheeler.

Nyckelord: Kung fu, rasism, mobbning.

Releasedatum: 21 april 2020.

Distributör: Well Go USA.

 

 

 

Den här franchisen är sjukt underskattad, och det gör mig oerhört ledsen att veta att de flesta aldrig ens hört talas om den. Jag gillar filmerna så mycket. Stämningen, skådespelarna, musiken. Vacker är bara förnamnet. Och trots att de såväl behandlar svåra ämnen som blir relativt brutal ibland, ser jag det som riktiga må bra-filmer. IP MAN 4: THE FINALE är inget undantag.

 

Det är sorgligt att veta att det nu inte kommer ut fler filmer i IP MAN-franchisen. Det är en av mina mest omtyckta biografiska filmserier. Donnie Yen passar som handen i handsken i rollen som mästare Ip, och hans insats är minst sagt beundransvärd. Därtill är filmen välkoreograferad och spännande, med gripande intriger och musik som ger gåshud. Den har dessutom ett värdefullt budskap om jämlikhet och rättvisa, och provocerar medvetet med skoningslösa karaktärer.

 

Men trots att jag verkligen tycker om IP MAN 4: THE FINALE, måste jag medge att det också är den svagaste delen i franchisen. Detta främst för att den saknar det emotionella djup som jag funnit i de tidigare. Jag har trots allt bölat som ett litet barn fler gånger än jag kan räkna till, till de tidigare filmerna. IP MAN 4: THE FINALE är bra, men mina ögon var torra under hela upplevelsen. Något annat som jag störde mig något på var att amerikanerna byggs upp på ett väldigt karikatyriskt sätt. De har inget djup utan framställs som hänsynslösa monster utan något annat mål i livet än att utrota kineserna och kung fu. Det hade varit mer givande om de givits flerdimensionella personligheter så att jag som tittare kunde sympatisera för dem, trots deras agerande.

 

Överlag utgör IP MAN 4: THE FINALE ett bra avslut på franchisen. Ja, filmen har brister, men jag njöt av upplevelsen och ville direkt se mer när eftertexterna började rulla.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: James Mangold.

Genre: Biografi, drama.

Längd: 2 tim 32 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Matt Damon, Christian Bale, Jon Bernthal, Caitriona Balfe, Josh Lucas, Noah Jupe, Tracy Letts, Remo Girone, Ray McKinnon, JJ Feild.

Nyckelord: Racing, biltillverkning, rivalitet.

Releasedatum: 30 mars 2020.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

LE MANS ’66 gör mig väldigt kluven: jag var tveksamt inställd när jag började titta på filmen, och jag är tveksamt inställd nu.

 

Å ena sidan är jag förvånad över hur pass intressant filmen visade sig vara. Trots att jag inte har något som helst intresse för vare sig bilar eller racing, tyckte jag att LE MANS ’66 var spännande. Detta främst tack vare den härliga vänskapen mellan Ken och Carroll, rivaliteten mellan de båda bilmärkena och de duktiga skådespelarnas imponerande insatser.

 

Samtidigt – och det här säger jag i all välmening – finns inget som kan berättiga en speltid på två och en halv timme! Filmens längd förstör verkligen allt. Det är helt omotiverat. Det händer inte i närheten tillräckligt mycket för att fylla ut tiden, och berättelsen blir oerhört utdragen. Tillsammans med det faktum att LE MANS ’66 följer en rätt uttjatad mall, där allt är som förväntat och inget direkt överraskar, blir resultatet – tyvärr – stunder där man sitter uttråkad.

 

Överlag? Ja, LE MANS ’66 är en helt okej film. Förvånansvärt bra för att vara om racing, men det är himla synd att den är så lång. Jag hade sannolikt förälskat mig, om det inte vore så att jag hann somna.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Chris Foggin.

Genre: Drama, komedi, biografi.

Längd: 1 tim 51 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: James Purefoy, Meadow Nobrega, David Hayman, Maggie Steed, Sam Swainsbury, Dave Johns, Daniel Mays, Noel Clarke, Christian Brassington, Vahid Gold.

Nyckelord: Fiskeby, pojkband, artistliv.

Releasedatum: 9 december 2019.

Distributör: Scanbox.

 

 

 

 

Jag är förvånad. Jag hade inte förväntat mig att tycka om FISHERMAN’S FRIENDS. Och kan du verkligen klandra mig? En verklighetsbaserad film om ett gäng sjungande gubbar låter inte direkt lockande. Men den överraskar genom att vara en solid må bra-film. Karaktärerna är småcharmiga, miljön gemytlig och relationsbanden riktigt fina. Jag gillade att se en film om ”den enkla vardagen” och tyckte att inslagen med sjömansmusik var lite kul. Överlag var filmen inte alls vad jag förväntat mig, utan mycket bättre.

 

Med det sagt är FISHERMAN’S FRIENDS inte en ny favorit. Mitt främsta problem med filmen är längden. Med en speltid på närmare två timmar töjs handlingen ut för mycket, och det blir lite utdraget. Som resultat kände jag mig inte lika investerad som jag borde ha gjort. Sen är det lite ledsamt att filmen inte utnyttjar hela sin potential. Det mesta görs nämligen halvhjärtat. Humor finns, men det blir aldrig särskilt roligt. Tragedier och konflikter finns där, men jag blir aldrig särskilt berörd. Och den romantiska aspekten känns rent utav överflödig. Med de aspekterna fixade skulle FISHERMAN’S FRIENDS ha kunnat bli riktigt bra.

 

Överlag är FISHERMAN’S FRIENDS helt okej. Rätt bra faktiskt, och överraskande mysig. Jag tror inte att jag kommer att se filmen igen, men är förvånansvärt glad över att ha sett den.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Peter Jackson.

Genre: Dokumentär, krigsfilm.

Längd: 1 tim 39 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: –

Releasedatum: 12 december 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Det vore fel av mig att påstå att THEY SHALL NOT GROW OLD är en dålig film. Det är emellertid fel film för mig. Jag tycker att själva idén med att använda retuscherat arkivmaterial är riktigt läcker. Att se video som faktiskt filmades under första världskriget fast med färg och tillagda ljudeffekter är en häftig och lärorik upplevelse. Men ur ett rent nöjes-perspektiv misslyckas THEY SHALL NOT GROW OLD totalt.

 

Jag saknar ett tydligt narrativ, och för mig blev formatet oerhört tråkigt. Dokumentären består av intervjuer och gammalt filmmaterial, och jag saknar en tydlig riktning. I mina ögon är det bara prat och undervisningsmaterial för skolelever.

 

Jag har faktiskt inte mycket mer att säga. THEY SHALL NOT GROW OLD är påkostad och välgjord, men huh vad uttråkad jag blev!

 

BETYG: 2/10

FAKTA

Regissör: Dome Karukoski.

Genre: Drama, krig, biografi.

Längd: 1 tim 51 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Nicholas Hoult, Lily Collins, Colm Meaney, Harry Gilby, Laura Donnelly, Guillermo Bedward.

Releasedatum: 18 november 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

TOLKIEN var inte vad jag hade förväntat mig, och jag måste medge att jag är besviken. Filmen är inte dålig men gjorde inte heller särskilt stort intryck, vilket är himla tråkigt med tanke på att jag älskar såväl Tolkiens fiktiva verk som livshistoria.

 

Filmen känns som en i mängden. Trots att J.R.R. Tolkien levde ett väldigt unikt liv, sticker filmen inte ut från andra biografier. Den känns vinklad för att passa den moderna mallen för biografier, och det gör den såväl förutsägbar som tom. För trots att det är intressant att följa de olika skedena i J.R.R. Tolkiens liv, är min upplevelse att TOLKIEN bara skrapar på ytan och att det finns mycket mer att utforska i författarens liv. En djupdykning i hans vänskapsrelationer, ett mer framträdande förhållande med Edith och en mer komplex analys av hans psykiska ohälsa hade gett filmen det där lilla extra.

 

Det finns emellertid mycket som jag tyckte om med filmen. För det första är filmen fantastiskt snyggt gjord. Fotot är utsökt och effekterna grymma. Jag gillar dessutom hur fantastik-element blandas med verkligheten. Till exempel får vi se Smaug och vyer från Midgård sammanvävt i första världskriget, som ett sätt att betona vad som inspirerat den berömda författaren i skapandet av hans verk. Förövrigt uppskattade jag också den varma stämningen, den lättsamma relationen mellan Tolkien och hans vänner och att vi i eftertexterna får läsa mer om vad som hände sen. Faktum är att det var det som gjorde störst intryck på mig: eftertexterna. De vackra bilderna, den fina musiken och den information som tillhandahålls träffade mig rakt i hjärtat och gjorde mig nästan tårögd. Men samtidigt som jag värderade detta högt, kan jag tycka att det är skevt att eftertexterna var den delen av filmen som berörde mig mest.

 

Överlag är TOLKIEN okej. Den är lite för ytlig och lite för återhållsam för min smak, men en fungerande biografi. Jag är glad över att ha sett den, men kommer inte att titta på den igen. Jag blev däremot väldigt sugen på att läsa om SAGAN OM RINGEN-böckerna.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 5 hr 21 min.

Antal avsnitt: 5 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Biografi, drama.

Skådespelare: Jared Harris, Stellan Skarsgård, Emily Watson, Paul Ritter, Jessie Buckley, Adam Nagaitis, Sam Troughton, Robert Emms, Fares Fares.

Releasedatum: 21 oktober 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

CHERNOBYL är den typen av serie som får tittaren att sitta med munnen öppen i ett tyst "wow". Det här är andra gången som jag ser den, och trots att jag nu visste hur avsnitten skulle fortlöpa var jag minst lika hänförd nu.

 

CHERNOBYL är minst sagt en enastående produktion – utan tvekan årets starkaste drama. Om du bara ska se en serie i år, låt det då bli denna. Serien är verklighetsbaserad och skildrar den största katastrofen genom tiderna, men kräver inte att du är insatt i situationen sedan tidigare. Tro mig, jag hade inte ens hört talas om Tjernobyls kärnkraftolycka men blev fullständigt hänförd. Så bra är den. 

 

Det här är inte en serie för klenmodiga. Bleka vyer, melankolisk musik och en krypande atmosfär sätter tonen snabbt. Därefter följer den ena hemska händelsen efter den andra. Explosioner där människor dör som flugor. Kroppar som förmultnar i strålskador. Djur som skoningslöst avlivas för att inte sprida strålningen vidare. Jag anser mig vara motståndskraftig, men några av bilderna i CHERNOBYL kommer att hemsöka mig för livet. Trots att det är ett drama, gör det faktum att händelserna ägt rum i verkligheten det hela så mycket mer oroande och skrämmande än alla rysare i världen.

 

CHERNOBYL är en väldigt välarbetad serie, som ger en autentisk bild av händelsen. Den är dessutom påkostad – med snygga effekter, kompetenta stjärnskådespelare och ett genomarbetat manus. Tack vare att serien är så noggrant planerad byggs stämningen successivt upp avsnitt för avsnitt, och det finns en tydlig dramaturgisk kurva som tillåter händelserna att stegra. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte fick gåshud.

 

Så vad finns det mer att säga? HBO har gjort det igen. CHERNOBYL är årets serie: den som med all rätt finns på allas läppar. Den griper tag, den berör och viktigast av allt: den tillåter oss att ta del av mänsklighetens mest katastrofala händelse, så att vi kan undvika att se en liknande situation igen.

 

BETYG: 9/10

FAKTA

Regissör: Dexter Fletcher.

Genre: Biografi, musikal, drama.
Längd: 2 tim 1 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Bryce Dallas Howard, Gemma Jones, Steven Mackintosh, Tom Bennett, Kit Connor.

Releasedatum: 14 oktober 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

ROCKETMAN är biografin om Elton John, som sångaren själv har varit med och producerat. Den skildrar mannens resa från försummad pojke till känd artist, och implementerar såväl hans vanskötsel av föräldrarna, hans kamp med sin sexualitet och hans drogberoende. Det är en svängig och snyggt koreograferad film, med färgsprakande scenografi, glittriga kostymer och fantastiska skådespelare. Om du är ett fan av musikaler och av Elton John, så är denna film ett måste att se.

 

 

ROCKETMAN skiljer sig mycket från förra årets bombsuccé, BOHEMIAN RHAPSODY, i så väl stil som utförande. För det första är det här en mer renodlad musikal. Musiken integreras i handlingen och sjungs av skådespelarna själva i vardagssituationer som kan relatera till innehållet, ungefär som i MAMMA MIA!, snarare än i form av artistiska nummer på scen. Därtill är ROCKETMAN betydligt mer spacad. Där BOHEMIAN RHAPSODY har satsat på trovärdighet och realism, har ROCKETMAN gått sin egen väg med inslag av expressiv fantastik. Det ger ett annorlunda och effektfullt, men stundtals malplacerat, uttryckssätt.

 

I sin helhet tycker jag att ROCKETMAN är bra. Det var inte mitt livs upplevelse, och de något ostiga replikerna fick det ibland att krypa i min kropp. Men skådespelarna – särskilt Taron Egerton – är bra, handlingen intressant och musiken medryckande. Så överlag är jag ändå väldigt nöjd.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Roxann Dawson.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Marcel Ruiz, Chrissy Metz, John Lucas, Topher Grace, Mike Colter, Dennis Haysbert.

Releasedatum: 23 september 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

BREAKTHROUGH börjar riktigt bra. Den första halvtimmen är såväl spännande som berörande. Jag fastnade för karaktärerna, sveptes med av den kraftfulla musiken och hänfördes av det vackra fotot. En väldigt lovande start, alltså.

 

Men sen ändrade filmen ton, och tog en vändning som jag inte hade förväntat mig. BREAKTHROUGH går från att vara ett berörande drama om familj och utanförskap, till att få ett stort religiöst fokus. För stort religiöst fokus. Jag ber om ursäkt om jag förolämpar dig som läser detta. Om du är kristen och får styrka av din tro, så är jag glad för din skull. Men jag är ateist, och ur mitt perspektiv blev allt prat om Gud, alla böner och de många osannolika miraklen i filmen för mycket. Johns snabba återhämtning, stans engagemang och den äckligt sirapssöta kumbaya-känslan förstörde filmens trovärdighet och blev överlag påfrestande predikande. Utöver detta anser jag att filmen är något för lång, då en del scener mest känns som utfyllnad och hade kunnat klippas bort.

 

Allt som allt tycker jag att BREAKTHROUGH är okej. Det är en fin berättelse som är oerhört snyggt filmad och har stor potential, men all religiöst mumbo-jumbo blev lite mycket för min del.

 

BETYG: 5/10

Regissör: David Lowery.

Genre: Komedi, kriminalare, biografi.

Längd: 1 tim 33 min

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Robert Redford, Casey Affleck, Sissy Spacek, Danny Glover, Tom Waits, Tika Sumpter, Ari Elizabeth Johnson.

Releasedatum: 26 augusti 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

THE LAST GENTLEMAN, även kallad THE OLD MAN & THE GUN, utgår från verkliga händelser om en 79 årig rånare som lyckats rymma från fängelset 18 gånger. Det är ett välgjort drama, med en lysande Robert Redford i huvudrollen. Och jag gillade verkligen början. Att följa Forrest och hans unika sätt att råna banker på är minst intressant. Men när kärleksintresset introduceras tappar filmen lite av mitt engagemang.

 

 

Jag hade ärligt talat inget intresse av förhållandet mellan Forrest och Jewel. Jewel är, enligt mig, en väldigt underutvecklad karaktär, och samspelet mellan dem gjorde att filmen kändes utdragen och till och med händelselös. Och det är riktigt synd. För när fokus enbart ligger på Forrest, eller på polisen som jagar honom, är jag fängslad. Om THE LAST GENTLEMAN enbart hade fokuserat på det, skulle jag ha tyckt om filmen mycket mer.

 

Något annat som blev lite frustrerande var emellertid att vi aldrig får lära vad som faktiskt motiverar Forrest. Han genomför rån efter rån, och rymmer från fängelset gång på gång: men vad är det som faktiskt driver honom? Vad är hans mål? Jag vet inte, och det är synd, för jag tror personligen att konceptet hade blivit starkare om vi fått lära oss vad som sporrar honom.

 

 

Som helhet är THE LAST GENTLEMAN en godkänd film. Den har en del guldklimtar till scener, men likväl scener präglade av tristess. Det är en film med potential, men som inte når hela vägen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Wilson Yip.

Genre: Asiatisk film, action, drama, biografi.

Längd: 1 tim 45 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Donnie Yen, Lynn Xiong, Jin Zhang, Mike Tyson, Patrick Tam, Karena Ng, Kai-Chung Cheung, Kent Cheng, Ka-Yan Leung.

Releasedatum: 16 december 2015.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

Filmerna I IP MAN-franchisen är grovt underskattade. Det är riktigt bra filmer, med välkoreograferad action, spännande handling och fantastiska karaktärer. Fotot är magnifikt, skådespelarna lysande och den känsla som musiken medför är episk. Det faktum att filmerna dessutom baseras på verkliga händelser, gör det hela desto mer spännande. IP MAN 3 är inget undantag. Man sitter som klistrad vid skärmen från början till slut.

 

 

Något som fick mig att andas ut av lättnad var dessutom att koreografin i IP MAN 3 har återgått till samma stil som i första filmen. Jag störde mig väldigt mycket på actionscenerna i tvåan, då den uppenbara användningen av vajrar resulterade i stora språng och alltför perfekta volter. Här är koreografin mer lågmäld och verklighetstrogen, något som gör actionscenerna riktigt imponerande att ta del av.

 

IP MAN 3 är emellertid den film som jag gillar minst i kvartetten. Jag upplevde både handlingen och bovarna som blekare, och saknade lite av den känsla som gjort de andra två delarna så tilltalande. Den varma men ändå hotfulla atmosfären finns inte på samma sätt, vilket får till följd att trean inte gör lika stort intryck. Men att jag gillar denna minst, ska absolut inte misstolkas med att filmen inte är bra. Jag värderar den högt.

 

Som helhet är IP MAN 3 en värdig efterföljare. Inte lika stark som tidigare delar, men fortfarande väl värd att se.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Peter Farrelly.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hr 9 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Viggo Mortensen, Mahershala Ali, Linda Cardellini, Sebastian Maniscalco, Dimiter D. Marinov, Mike Hatton, P.J. Byrne, Joe Cortese, Maggie Nixon.

Releasedatum: 6 maj 2019.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

Det är inte ofta jag använder ä-ordet, men här är det befogat. Jag älskade Green book. Älskade, älskade, älskade. Jag hade hört nästan enbart bra saker om filmen: ändå levererade den över förväntan. Green book är en biografi som påminner lite om franska En oväntad vänskap. Filmen är på samma sätt karaktärsdriven, och hanterar tuffa ämnen med välintegrerad humor. Den största skillnaden är emellertid att Green book, enligt mig, är lättare att ta till sig.

 

Green book är årets må bra-film. Genom varm humor, lättsam stämning och charmanta karaktärer är det lätt att bli förälskad. Båda protagonisterna har väldigt intressanta utvecklingskurvor, och sättet som deras personligheter kolliderar på är både underhållande och tankeväckande.Skådespelarna är dessutom lysande. Samspelet mellan Mortensen och Ali är felfritt, och deras personkemi är fantastisk. De har en dynamik som verkligen talar till tittaren, och som gör även de mest stillsamma scenerna en fröjd att ta del utav.

 

Som helhet är Green book riktigt bra, kanske till och med årets hittills starkaste drama. Den fick mig att skratta, den gjorde mig berörd och trots en lång speltid blev filmen aldrig tråkig. Om du gillar karaktärsdrivna filmer om vänskap och rasism, är Green book definitivt för dig.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Felix Van Groeningen.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hrs.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Steve Carell, Maura Tierney, Jack Dylan Grazier, Oakley Bull, Christian Convery, Timothée Chalamet, Amy Aquino, Carlton Wilborn.

Releasedatum: 27 maj 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Beautiful boy baseras på en memoar av David och Nic Sheff. Filmen skildrar en drogmissbrukhistoria, som hade kunnat vara väldigt berörande men som inte når ända fram. Konceptet är fängslande, karaktärerna övertygande och skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Ändå tyngs Beuatiful boy av en överhängande känsla av att potential går förlorad.

 

Beautiful boy är en bra film. Det finns ingen tvekan om det. Men det finns fyra saker som neutraliserade upplevelsen för mig. Den första är speltiden. Beautiful boy är två timmar lång, och med tanke på hur lite som händer i filmen hade den kunnat kortas ner åtminstone en halvtimme. Dessutom gjorde kombinationen av det långsamma tempot och valet av musik att det redan efter en timme kändes som att filmen var på väg att avslutas. Med andra ord var speltiden inte behövlig.

 

Den andra anledningen till att Beautiful boy inte tog mig med storm var upplägget. Filmen överanvänder temporala klippningar, och den nutida parallellen avbryts ofta av såväl tillbakablickar som tidshopp in i framtiden. Det gör berättelsen hackig, samtidigt som många scener uteblir eftersom främst nyckelscenerna i karaktärernas liv visas. Det leder mig in på den tredje anledningen: mitt emotionella engagemang. På grund av att karaktärernas liv mellan de ”viktiga scenerna” uteblir, lär vi aldrig känna dem utanför missbrukarsituationen. Sonen är redan beroende när vi först träffar honom, och scenerna som inte kopplar an till hans problem har tagits bort. En konsekvens av detta är att karaktärerna blir ensidiga stereotyper, och hur mycket deras känslor än visas på skärm var det sällan jag delade dem. Jag brydde mig inte tillräckligt mycket.

 

Den fjärde och sista anledningen till att jag inte blev helt fast, var att alltsammans behandlas relativt ytligt. Visst får vi ta del av drogmissbrukets fula sidor, men det känns som att de verkliga konsekvenserna hålls tillbaka. Jag hade velat ha mer fara, fler konflikter och ännu större djup.

 

Trots att det nu framstår som att Beautiful boy bara består av brister, så kan jag ärligt säga att det är en bra film. Den hade emellertid kunnat vara bättre.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Craig Gillespie.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney, Julianne Nicholson, Paul Walter Hauser, Bobby Cannavale, Bojana Novakovic, Caitlin Carver.

Releasedatum: 23 juli 2018.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

 

 

I, Tonya skildrar konståkerskan Tonya Hardings liv, under ett spann på flera decennier. Biografin är delvis berättad i intervjuformat, och jag verkar vara den enda som inte ser filmen som ett mästerverk. Missförstå mig inte: jag tycker att I, Tonya är helt okej. Underhållande, lättsam och småcharmig. Men den grep inte tag i mig, och ärligt talat kan jag inte motivera varför. Jag kan inte skylla på att filmen är långsam, för det händer saker hela tiden. Men jag engagerades inte, och trots några guldklimpar till scener var jag allt som allt rätt uttråkad.

 

 

Det som gör filmen sevärd är Allison Janney, som spelar Tonyas brutala mamma. Janney stjäl showen. Trots att hon ofta är med i scener som skildrar misshandel, svek och vanvård, fick hon mig att skratta otaliga gånger. Hon gör en riktigt stark jäkla insats och definierar termen ”Oscar-material”. Det är främst tack vare henne som jag uppskattade filmen.

 

Som helhet är I,Tonya helt okej. Smårolig men definitivt överskattad.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Wash Westmoreland.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 51 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Kiera Knightley, Fiona Shaw, Dominic West, Robert Pugh, Sloan Thompson, Arabella Weir.

Releasedatum: 25 mars 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

 

Colette är en biografi om en av Frankrikes mest berömda kvinnor, som pressades att skriva under sin makes namn innan hon lyckades bryta sig loss och ta författarskapet i egna händer. Det är en intressant premiss för en film, som dessvärre fungerar bättre på pappret än i verkligheten.

 

 

När det kommer till Colette, finns mycket att tycka om. Colette som person är oerhört lätt att fastna för och inspireras av. Rättfram, viljestark och vågad, utan något behov av att stödjas av en man. Hon klarar sig på egen hand och har inga problem med att bryta normer. Det är min typ av kvinna det. Och Kiera Knightley spelar henne riktigt bra. Hon verkar ha fastnat för kostymdraman: det är i princip det enda man ser henne i nu för tiden. Men det är ett genomtänkt val. Colette bevisar att det är Knightleys genre. Hon levererar en minnesvärd prestation och ser ut att trivas som fisken i vattnet.

 

Mitt problem med Colette är emellertid tempot. Filmen är långsam och blir helt enkelt långrandig att se på. Det är riktigt synd, för det som sker är riktigt bra. Det sker bara för lite, vilket gör att Colette inte utmärker sig så mycket som den hade kunnat göra.

 

På grund av det lite utdragna upplägget, kan jag inte se Colette som mer än okej. Det finns oerhört mycket att tycka om, men allt hamnar i skymundan för ett allt mer falnande intresse orsakat av tempot.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Damien Chazelle.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hr 21 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Ryan Gosling, Claire Foy, Jason Clarke, Kyle Chandler, Corey Stoll, Patrick Fugit, Christopher Abbott, Ciarán Hinds, Olivia Hamilton, Pablo Schreiber.

Releasedatum: 25 februari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

First man baseras på den levnadsbeskrivningen First man: the life of Neil A. Armstrong av professor James R. Hansen. Det är en film med potential: premissen är intressant och många duktiga skådespelare samverkar. I slutändan blir det emellertid en flopp.

 

 

Det känns hemskt att skriva, men Neil Armstrong levde inte ett särskilt intressant liv. Faktum är att jag var nära att somna flera gånger till filmen. Det händer ingenting. Utöver att Armstrong som person är förvånansvärt intetsägande, är filmen också alldeles för lång. Och som du förstår är kombinationen mellan ett händelselöst manus och en utdragen speltid inte den mest framgångsrika. Scenerna segar sig framåt. Och hur mycket jag än ville tycka om den, kunde jag inte undgå att uppleva First man som riktigt tråkig.

 

Så hur är det med det visuella, som First man har lovordats för? Ärligt talat en besvikelse. Missförstå mig inte: det ser bra ut. Men med tanke på allt beröm som filmen har fått, hade jag förväntat mig mer. First man uppvisar inget spektakulärt: inga vyer som hänför, ingen CGI som imponerar. Istället håller filmen en låg profil och förbigår att göra särskilt stort intryck.

 

Så är First man värd att se? Jag skulle tyvärr inte rekommendera den. Filmen saknar det jag eftertraktar mest: hjärta, själ och något som verkligen griper tag. First man är inte dåligt utförd, men håller sig för slätstruken och neutral. Det kommer inte att dröja många dagar innan jag har glömt bort den helt och hållet.

 

BETYG: 2/10

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Bryan Singer.

Genre: Biografi, drama.

Längd: 2 hr 14 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello, Aidan Gillen, Allen Leech, Tom Hollander, Mike Myers, Aaron McCusker, Dermot Murphy, Dickie Beau.

Biopremiär: 31 oktober 2018.

 

 

 

 

 

Musiken tystnar. Ridån stängs. Lamporna tänds. Ändå sitter jag som fastljuten kvar i biostolen. Mina fingrar, som för några minuter sedan slog rytmiskt mot den sammetslena sitsen, griper nu krampaktigt tag om armstödet. I ögonvrån ser jag diffusa skepnader resa sig och börja gå. Det är en blandad skara som beger sig mot utgången. Några ser sammanbitna ut, andra ser ut att sväva som på moln. Jag förstår dem. Min puls skenar och jag känner ett slags vemod. Samtidigt är jag lyckligare än jag varit på länge. Överväldigad. Bohemian Rhapsody var inte vad jag hade förväntat mig. Under 134 minuter transporterades jag som genom ett trollslag bort från min egen vardag. Under 134 minuter hänfördes jag av skarpa färger och ljuva toner. Under 134 minuter kände jag en ofattbar samhörighet. Jag var inte en ensam individ som tittade på film. Nej. Alla vi i biosalongen flöt ihop till en enda massa som skrattade, berördes och kände tillsammans. Trots att jag varit skeptisk innan, visade sig Bohemian Rhapsody inte bara vara en film värd att se, utan också en film omöjlig att glömma.

 

 

Bohemian Rhapsody skildrar ett utdrag av Freddie Mercurys liv. Han var sångare i rockbandet Queen, och gick från okänd till legend på rekordtid. Filmen följer honom från strax innan gruppen bildades, till deras omtalade återförening vid Live Aid 1985. Jag har aldrig varit särskilt insatt i Queens historia. Jag har så klart hört deras mest kända låtar, men aldrig riktigt ägnat dem någon tanke. Därför tvivlade jag på att jag skulle tycka om filmen. För en film om Queen kan väl bara uppskattas av inbitna fans? Det visade sig att jag hade fel. Inte nog med att den hänförde mig, den fick mig dessutom att utvärdera artistgruppen på nytt. Och vet du vad? Jag insåg att jag älskar dem.

 

Jag blev förvånad över hur bra gjord Bohemian Rhapsody är. Fotot är utsökt. Musiken kraftfull. Och manuset oerhört välskrivet. Filmen har humor, den har tragedi, och den har så mycket känsla. Hjärtat sitter på det rätta stället och bygger upp ett genuint engagemang hos tittaren. Dessutom har filmen har en fantastisk förmåga att skapa en känsla av tillhörighet. På något sätt är det som att Bohemian Rhapsody förenade alla i biosalen i ett slags kollektivt samförstånd där ingen lämnades oberörd. ”Träffsäker”. Det finns nog inget ord som beskriver det hela bättre.

 

 

Jag har personligen aldrig tyckt om Rami Malek. Han har hyllats i verk som Mr Robot och Need for speed men själv har jag aldrig förstått tjusningen. Nu gör jag det. Han skiner starkare än solen. Briljerar. Han har en ojämförlig scennärvaro och en karismatisk utstrålning som charmar sig raka vägen in i tittarens själ. Hans kroppsspråk, hans minspel, hans tonläge… allt övertygar om att han är Mercury. Men det är också värt att nämna de andra skådespelarna: det är inte bara Maleks insats som imponerar. Varje roll känns livfull och äkta.

 

Bohemian Rhapsody blev en stark början på filmåret 2019. Dramat är lite för långt i min smak, men det är en petitess i förhållande till den explosiva inverkan som helheten hade på mig. Det är definitivt en film värd att se.

 

 

 

 

 

 

Dokumentärer är ofta inte något för mig. För att uppskatta genren behöver man verkligen brinna för ämnet som den behandlar, annars blir filmen lätt trist att följa. Och tyvärr är jag inte ett tillräckligt stort fan av Whitney Houston för att jag ska förälska mig i Whitney. Misstolka mig inte: jag respekterar henne som artist och gillar verkligen hennes musik, men jag är inte en inbiten beundrare. Därför hade jag lite svårt att engageras av filmen.

 

 

Whitney var alltså en film inte är helt i min smak, men precis som jag nämnde ovan beror det mer på genren än kvaliteten som sådan. För filmen är bra gjord, det är tydligt. Den kombinerar nyinspelade intervjuer med arkiverat material och skildrar på ett vackert och berörande sätt Houstons tragiska liv. Whitney kommer med flera chockerande avslöjanden som jag personligen inte hade någon aning om, och det var svårt att inte hysa stor sympati för henne. Och trots att jag inte satt som på nålar för att få reda på mer, måste jag medge att dokumentären behöll mitt intresse och väckte viss nyfikenhet.

 

Som helhet tycker jag ändå att Whitney är helt okej. Eftersom jag generellt har svårt för dokumentärer måste jag ge filmen en eloge för att den ändå lyckades intressera mig så pass mycket som den gjorde. Jag kan tänka mig att ett större fan verkligen skulle älska och fascineras av filmen.

 

BETYG: 5/10

 

 

 

 

 

The Post är ett drama med många styrkor. Filmen inleds gripande, med en spännande och annorlunda start. Fotot är utsökt. Och skådespelarna… finns det något som ens kan sätta ord på hur det känns att äntligen se Streep och Hanks i samma film? Den legendariska, dynamiska duon som jag sedan länge avgudat, gör sig bättre tillsammans på skärm än vad som går att förklara. Ändå engagerades jag inte fullt ut av The Post.

 

 

Jag har svårt för den här genren, och har sedan tidigare ogillat populära filmer som The wolf of wallstreet, The big short och Spotlight. Inte för att det nödvändigtvis har varit något fel på filmerna, utan för att ämnena de behandlat har medfört ett oerhört långsamt tempo. I grund och botten tycker jag att tidningsredaktioner, politik, juridik och liknande är rätt intressant: men jag vill gärna ha något annat utöver det som driver på berättelsen. Det saknar jag i The Post, vilket tyvärr resulterade i att jag satt aningen uttråkad. Det känns som att man behöver ha ett brinnande intresse för politik och stor insikt i amerikansk historia för att förstå och engageras av filmen fullt ut. Jag saknade det, och därför föll det hela lite platt.

 

 

Som helhet är The Post okej. Fast jag saknar det intresse som filmen kräver för fullt engagemang, fängslades jag av att se Streep och Hanks tillsammans. Tack vare deras insatser, fanns hela tiden något som fick mig att sitta kvar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här är en biografi om mannen bakom filmen The room från 2003. Ehm… det är minst sagt en intressant tittarupplevelse. Jag hade inte hört talats om The room tidigare, men efter att ha sett The disaster artist är jag nästan sugen på att se den. Jag tror aldrig att jag har följt en så udda personlighet som Tommy Wiseau. James Franco får fram hans egenheter på ett spektakulärt sätt och gjorde mig som tittare ställd. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om Tommy: han är frustrerande och extremt irriterande, men samtidigt oerhört fascinerande. Oftast tyckte jag dock att det var rätt jobbigt att titta på hans påhitt.

 

 

Men trots att det var väldigt intressant att se Franco porträttera Tommy, började jag aldrig genuint bry mig: varken om karaktärer eller handling. Filmen bjuder på några skratt, men blir aldrig tillräckligt engagerande. Den känns för lång, upprepande och lite platt. Därtill står kameran aldrig still: inte ens när karaktärerna bara sitter och pratar, vilket störde mig.

 

 

Som helhet är The disaster artisten annorlunda film. Eller nej, stryk det. Det är inte filmen som är annorlunda, utan personen som den porträtterar: Tommy Wiseau. Det var fascinerande och underhållande att ta del av hans liv, och som tittare visste jag aldrig riktigt var jag hade honom. Men som film blev det inte en särskilt extraordinär upplevelse, därav betyget.