FAKTA

Regissör: Bryan Singer.

Genre: Biografi, drama.

Längd: 2 hr 14 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello, Aidan Gillen, Allen Leech, Tom Hollander, Mike Myers, Aaron McCusker, Dermot Murphy, Dickie Beau.

Biopremiär: 31 oktober 2018.

 

 

 

 

 

Musiken tystnar. Ridån stängs. Lamporna tänds. Ändå sitter jag som fastljuten kvar i biostolen. Mina fingrar, som för några minuter sedan slog rytmiskt mot den sammetslena sitsen, griper nu krampaktigt tag om armstödet. I ögonvrån ser jag diffusa skepnader resa sig och börja gå. Det är en blandad skara som beger sig mot utgången. Några ser sammanbitna ut, andra ser ut att sväva som på moln. Jag förstår dem. Min puls skenar och jag känner ett slags vemod. Samtidigt är jag lyckligare än jag varit på länge. Överväldigad. Bohemian Rhapsody var inte vad jag hade förväntat mig. Under 134 minuter transporterades jag som genom ett trollslag bort från min egen vardag. Under 134 minuter hänfördes jag av skarpa färger och ljuva toner. Under 134 minuter kände jag en ofattbar samhörighet. Jag var inte en ensam individ som tittade på film. Nej. Alla vi i biosalongen flöt ihop till en enda massa som skrattade, berördes och kände tillsammans. Trots att jag varit skeptisk innan, visade sig Bohemian Rhapsody inte bara vara en film värd att se, utan också en film omöjlig att glömma.

 

 

Bohemian Rhapsody skildrar ett utdrag av Freddie Mercurys liv. Han var sångare i rockbandet Queen, och gick från okänd till legend på rekordtid. Filmen följer honom från strax innan gruppen bildades, till deras omtalade återförening vid Live Aid 1985. Jag har aldrig varit särskilt insatt i Queens historia. Jag har så klart hört deras mest kända låtar, men aldrig riktigt ägnat dem någon tanke. Därför tvivlade jag på att jag skulle tycka om filmen. För en film om Queen kan väl bara uppskattas av inbitna fans? Det visade sig att jag hade fel. Inte nog med att den hänförde mig, den fick mig dessutom att utvärdera artistgruppen på nytt. Och vet du vad? Jag insåg att jag älskar dem.

 

Jag blev förvånad över hur bra gjord Bohemian Rhapsody är. Fotot är utsökt. Musiken kraftfull. Och manuset oerhört välskrivet. Filmen har humor, den har tragedi, och den har så mycket känsla. Hjärtat sitter på det rätta stället och bygger upp ett genuint engagemang hos tittaren. Dessutom har filmen har en fantastisk förmåga att skapa en känsla av tillhörighet. På något sätt är det som att Bohemian Rhapsody förenade alla i biosalen i ett slags kollektivt samförstånd där ingen lämnades oberörd. ”Träffsäker”. Det finns nog inget ord som beskriver det hela bättre.

 

 

Jag har personligen aldrig tyckt om Rami Malek. Han har hyllats i verk som Mr Robot och Need for speed men själv har jag aldrig förstått tjusningen. Nu gör jag det. Han skiner starkare än solen. Briljerar. Han har en ojämförlig scennärvaro och en karismatisk utstrålning som charmar sig raka vägen in i tittarens själ. Hans kroppsspråk, hans minspel, hans tonläge… allt övertygar om att han är Mercury. Men det är också värt att nämna de andra skådespelarna: det är inte bara Maleks insats som imponerar. Varje roll känns livfull och äkta.

 

Bohemian Rhapsody blev en stark början på filmåret 2019. Dramat är lite för långt i min smak, men det är en petitess i förhållande till den explosiva inverkan som helheten hade på mig. Det är definitivt en film värd att se.

 

 

 

 

 

 

Dokumentärer är ofta inte något för mig. För att uppskatta genren behöver man verkligen brinna för ämnet som den behandlar, annars blir filmen lätt trist att följa. Och tyvärr är jag inte ett tillräckligt stort fan av Whitney Houston för att jag ska förälska mig i Whitney. Misstolka mig inte: jag respekterar henne som artist och gillar verkligen hennes musik, men jag är inte en inbiten beundrare. Därför hade jag lite svårt att engageras av filmen.

 

 

Whitney var alltså en film inte är helt i min smak, men precis som jag nämnde ovan beror det mer på genren än kvaliteten som sådan. För filmen är bra gjord, det är tydligt. Den kombinerar nyinspelade intervjuer med arkiverat material och skildrar på ett vackert och berörande sätt Houstons tragiska liv. Whitney kommer med flera chockerande avslöjanden som jag personligen inte hade någon aning om, och det var svårt att inte hysa stor sympati för henne. Och trots att jag inte satt som på nålar för att få reda på mer, måste jag medge att dokumentären behöll mitt intresse och väckte viss nyfikenhet.

 

Som helhet tycker jag ändå att Whitney är helt okej. Eftersom jag generellt har svårt för dokumentärer måste jag ge filmen en eloge för att den ändå lyckades intressera mig så pass mycket som den gjorde. Jag kan tänka mig att ett större fan verkligen skulle älska och fascineras av filmen.

 

BETYG: 5/10

 

 

 

 

 

The Post är ett drama med många styrkor. Filmen inleds gripande, med en spännande och annorlunda start. Fotot är utsökt. Och skådespelarna… finns det något som ens kan sätta ord på hur det känns att äntligen se Streep och Hanks i samma film? Den legendariska, dynamiska duon som jag sedan länge avgudat, gör sig bättre tillsammans på skärm än vad som går att förklara. Ändå engagerades jag inte fullt ut av The Post.

 

 

Jag har svårt för den här genren, och har sedan tidigare ogillat populära filmer som The wolf of wallstreet, The big short och Spotlight. Inte för att det nödvändigtvis har varit något fel på filmerna, utan för att ämnena de behandlat har medfört ett oerhört långsamt tempo. I grund och botten tycker jag att tidningsredaktioner, politik, juridik och liknande är rätt intressant: men jag vill gärna ha något annat utöver det som driver på berättelsen. Det saknar jag i The Post, vilket tyvärr resulterade i att jag satt aningen uttråkad. Det känns som att man behöver ha ett brinnande intresse för politik och stor insikt i amerikansk historia för att förstå och engageras av filmen fullt ut. Jag saknade det, och därför föll det hela lite platt.

 

 

Som helhet är The Post okej. Fast jag saknar det intresse som filmen kräver för fullt engagemang, fängslades jag av att se Streep och Hanks tillsammans. Tack vare deras insatser, fanns hela tiden något som fick mig att sitta kvar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här är en biografi om mannen bakom filmen The room från 2003. Ehm… det är minst sagt en intressant tittarupplevelse. Jag hade inte hört talats om The room tidigare, men efter att ha sett The disaster artist är jag nästan sugen på att se den. Jag tror aldrig att jag har följt en så udda personlighet som Tommy Wiseau. James Franco får fram hans egenheter på ett spektakulärt sätt och gjorde mig som tittare ställd. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om Tommy: han är frustrerande och extremt irriterande, men samtidigt oerhört fascinerande. Oftast tyckte jag dock att det var rätt jobbigt att titta på hans påhitt.

 

 

Men trots att det var väldigt intressant att se Franco porträttera Tommy, började jag aldrig genuint bry mig: varken om karaktärer eller handling. Filmen bjuder på några skratt, men blir aldrig tillräckligt engagerande. Den känns för lång, upprepande och lite platt. Därtill står kameran aldrig still: inte ens när karaktärerna bara sitter och pratar, vilket störde mig.

 

 

Som helhet är The disaster artisten annorlunda film. Eller nej, stryk det. Det är inte filmen som är annorlunda, utan personen som den porträtterar: Tommy Wiseau. Det var fascinerande och underhållande att ta del av hans liv, och som tittare visste jag aldrig riktigt var jag hade honom. Men som film blev det inte en särskilt extraordinär upplevelse, därav betyget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Regissör: Stephen Frears.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 51 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Judi Dench, Ali Fazal, Tim Pigott-Smith, Eddie Izzard, Adeel Akhtar, Michael Gambon.

Releasedatum: 12 mars 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Victoria & Abdul är ett lättsamt och fint drama. Filmen har en varm ton, upplyftande humor och känns allmänt trivsam. Den lyckades också beröra mig så pass att jag fick tårar i ögonen, mycket tack vare de duktiga skådespelarna. Kemin mellan Judi Dench och Ali Fazal är härlig, och det fanns stunder då allt jag ville var att ge dem en stor gruppkram. Vidare är Victoria & Abdul oerhört snyggt filmad, och miljöerna är enastående vackra.

 

 

Det som Victoria & Abdul faller lite på är att den känns aningen tom ibland. Tempot är relativt långsamt och jag hade gärna sett mer djup och fler konflikter. Därtill lämnades flera frågor obesvarade i slutet, och jag hade velat ha färre lösa trådar. 

 

 

Som helhet är Victoria & Abdul ett rofyllt drama som både underhåller och berör. Det är en må bra-film som passar hela familjen.

 

Regissör: Stanley Tucci.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 30 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Geoffrey Rush, Armie Hammer, Tony Shalhoub, Clémence Poésy, James Faulkner, Sylvie Testud.

Releasedatum: 5 mars 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Jag tyckte om Final portrait, men har svårt att sätta fingret på varför. Det är inte en film som jag vanligtvis skulle gilla: det händer inte mycket och tempot är så gott som obefintligt. Handlingen är slätstruken och saknar upptrappande klimax. Vidare återspeglar dramats grå färgtoner filmens stillsamma inre, och får orden ”jag borde vara uttråkad vid det här laget” att eka i huvudet. Men jag blev aldrig uttråkad, vilket minst sagt var förvånande.

 

 

Jag tycker att Final portrait var mycket intressant, något som förstärks av Geoffrey Rushs briljanta insats. Jag har hittills inte sett honom vackla, och rollen som Alberto Giacometti är inget undantag: varje andetag han tar utstrålar världsvan kompetens. Därtill tycker jag att filmen var rolig. Den har vissa humoristiska stunder som fick mig att skrocka, och de har verkligen satt sig på minnet.

 

 

Som helhet tycker jag att Final portrait är bra. Tror jag. Är det något som jag inte tycker om så är det långsamma filmer, och detta är en långsam film. Men den håller sig uppe tack vare sina skådespelare och intresset som skapas tidigt. Så ja. Jag tror nog att jag tycker om den.

 

Regissör: Ryan Murphy.

Genre: Drama, romantik, biografi.

Längd: 2 hr 25 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Julie Roberts, Javier Bardem, Richard Jenkins, James Franco, Viola Davis, Mike O'Malley

Releasedatum: 10 december 2014.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eat pray love baseras på den självbiografiska romanen med samma namn, av Elizabeth Gilbert. I huvudrollen syns Julia Roberts, som jag personligen tycker mycket om. Det var mycket tack vare hennes medverkan som jag förväntade mig en riktigt härlig myspys-film. Vilket jag inte fick.

 

 

Det här hade kunnat vara en bra film om manuset bättre. Som det är nu fastnade jag inte alls för karaktärerna, särskilt inte osympatiska Liz. Dessutom är Eat pray love alldeles för utdragen och händelselös för att hålla tittarens intresse. Filmen hade lätt kunnat vara en timme kortare. Handlingen gav mig ingenting och jag saknar innehåll som faktiskt engagerar. Eat pray love är kort och gott tråkig.

 

 

Det enda som jag fastnade för var det snygga fotot och de vackra miljöerna. Kameran utnyttjar det naturliga ljuset, och tillsammans med fylliga färger och fagra vyer gör det Eat pray love till en mycket fin film att titta på. Men att den är estetiskt tilltalande kompenserar inte alls för ihåligheten.

 

 

Som helhet är Eat pray love en besvikelse. Jag såg fram emot en inspirerande må bra-film, men fick istället ett riktigt sömnpiller.

 

Regissör: Michael Showalter.

Genre: Komedi, romantik, drama, biografi.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano, Anupam Kher, Zenobia Shroff, Adeel Akhtar.

Releasedatum: 5 februari 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar respektive ogillar med The Big Sick. Filmen tar inte direkt några risker, utan kör med säkra kort. Det gör att man aldrig riktigt överraskas. Därtill är den för lång och det händer inte tillräckligt mycket i förhållande till speltiden. Ändå finns något som håller kvar intresset.

 

 

Filmens stämning är lättsamt, och trots att den tar upp en del allvarliga och komplexa ämnen så är det en mysig tittarupplevelse. Jag gillar kulturkrockarna och tycker att det var riktigt intressant att ta del utav Kumails pakistanska kultur. Filmen uppmanar tittaren se världen på ett annorlunda sätt, vilket väckte många tankar.

 

Men The Big Sick är rätt slätstruken, och för att vara komedi är den förvånansvärt… inte rolig. Därtill stördes jag av den lite hackiga klippningen. The Big Sick innehåller nämligen en del abrupta vändningar. Som tittare hinner man inte riktigt landa i det som händer förrän man rycks ur det.

 

 

Som helhet är The Big Sick okej. Jag hade emellertid förväntat mig mer och i det stora hela så gav den inte mig särskilt mycket.

  

Regissör: Doug Liman.

Genre: Drama, thriller, biografi.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Tom Cruise, Domhnall Gleeson, Sarah Wright, Jesse Plemons, Caleb Landry Jones, Lola Kirke.

Releasedatum: 18 december 2017.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

Varför, varför, varför är så många populära filmer tråkiga? Den här månaden har jag sett jättemånga kritikerrosade filmer – och inte tyckt om en enda av dem. American Made är inget undantag. Fast den nästan bara har fått bra omdömen, är det enligt mig ett sömnpiller.

 

 

American Made är enligt mig oengagerade. Jag fastnade inte alls för varken handling eller karaktärer, mest för att allt känns ytligt. Jag hade velat ha större komplexitet, istället för den trygga standardberättelsen som levereras här. Tempot är dessutom långsam och trots att filmen är mindre än två timmar kändes den hur lång som helst. Det jag fastnade mest för var musiken, och det säger en hel del. Låtarna var visserligen väldigt medryckande, men musiken ska ju såklart inte vara det bästa när man ser på film. Men tyvärr har American Made inte något annat som griper tag.

 

 

Den här filmen var alltså ingen större hit. Tom Cruise är egentligen en bra skådespelare, men de senaste filmerna som han har medverkat i har inte hållit måttet. American Made hade helt enkelt inget speciellt, och övertygade aldrig mig om att den var värd att se.

Regissör: Barry Levinson.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hr 12 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Alessandro Nivola, Nathan Darrow, Michael Kostroff.

Releasedatum: 2 oktober 2017.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

Regissör: Fisher Stevens.

Genre: Dokumentär.

Längd: 1 hr 32 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ki-moon Ban, George Bush, Barack Obama, Bill Clinton.

Releasedatum: 14 augusti 2017.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

Från början kändes Before the flood som en tråkig lärofilm från skolan. Men filmen ryckte upp sig, och fortsättningen utvecklades och blev betydligt mer dynamisk än början.

 

 

Before the flood är nämligen en vacker, tankeväckande och lärorik dokumentär. Att Leonardo DiCaprio åker mellan olika delar av världen och diskuterar miljöfrågor med världsledare, forskare och personer som redan drabbats av planetens klimatförändringar låter inte särskilt lockande – men visade sig vara förvånansvärt fängslande. DiCaprio är riktigt insatt i ämnet, och det är inspirerande att se hans glöd för miljön.

 

 

DiCaprios engagemang och regissörens sätt att skildra hotet berörde mig oväntat djupt. Men filmen gjorde mig också arg – arg på mänskligheten och arg på personer som blint vänder kinden till, inte tillkännager problemet eller tänker på sin konsumtion. Alltför få inser att vi måste agera nu. Den skrämmande sanningen är att klimatförändringarna inte är ett avlägset hot som vi kan avväpna i framtiden – det sker nu. Isarna smälter, vattennivån ökar och atmosfären fylls med allt mer föroreningar, och faktum är att vi är de sista som kan göra något åt det innan det är för sent. Precis som före detta president Obama säger i filmen, så handlar det inte längre om en miljöfråga, utan om ett säkerhetshot.

 

 

Som helhet är Before the flood en mycket viktig film. Det kanske inte är den mest underhållande dokumentären, men den uppfyller sitt syfte väl: att få tittaren att tänka efter och att öka medvetenheten om det miljöhot som vi står inför.

 

Regissör: Jeff Nichols.

Genre: Drama, romantik, biografi.

Längd: 2 hr 3 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Joel Edgerton, Ruth Negga, Terri Abney, Alano Miller, Chris Greene.

Releasedatum: 14 augusti 2017.

Distributör: Universal Sony.

 

 

Filmens kraftfulla berättelse och snygga foto ger Loving stor potential. Men alltsammans känns för urvattnat för att jag ska gripas tag. Regissören saknar fingertoppskänsla, skådespelarnas kemi övertygar inte om karaktärernas desperata kärlek, och tempot är alldeles för långsamt. Det hela resulterar i en blek produktion som inte väcker några känslor hos mig.

 

 

Trots att Loving är över två timmar lång, händer inte särskilt mycket av intresse. Istället återanvänds scenernas innehåll, och samma sak upprepas om och om igen. Det här hade inte ens kunnat lösas genom att klippa bort några onödiga scener. Däremot hade hela filmens utformning behövt göras om. Som det är nu staplas scenerna mest på varandra, istället för att säga något av vikt som fängslar. 

 

 Mitt i natten grips kärleksparet. 

 

Filmen saknar också en kulmination. Jag tycker om lågmälda filmer, så länge de bygger upp inför något som gör resan värd – men denna stegring lyser med sin frånvaro i Loving. Fast karaktärerna möter motgångar känns de aldrig särskilt påtagliga, och efter den överslätade slutscenen väcks den antiklimatiska känslan: ”var det allt?”.

 

 

Som helhet är Loving ett okej drama, som saknar det där lilla extra som gör att tittaren verkligen dras in det som sker.

 

Regissör: Tom Shadyac.

Genre: Komedi, biografi, drama.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Robin Williams, Monica Potter, Philip Seymour Hoffman, Bob Gunton, Daniel London.

Inspelningsår: 1998.

 

 

 

 

 

Patch Adams är en mysig och berörande komedi, med värmande humor och glädjespridande budskap. Det är en vacker film, som lugnar och muntrar upp, samt får tittaren att ta livet på lite mindre allvar. Patch Adams har dock brister som inte går att förbise.

 

 

Robin Williams är briljant, men tar lite väl mycket plats i Patch Adams. Det känns som att filmen handlar om ”Robin Williams går läkarprogrammet”, snarare än att han är en skådespelare som porträtterar en annan människa. Hans excentriska uttryckssätt gör skildringen karikatyrisk, och den smått överdrivna humorn som närvarar i varje scen gör att Patch aldrig känns som en verklig person. Att vi inte heller får se Patch göra något medicinskt tär på trovärdigheten. Jag förstår grejen med att förhöja patienternas livskvalitet med humor, men det känns verklighetsfrämmande att han som läkare aldrig vårdar med läkemedel eller behandlingsmetoder.

 

 

Vidare känns filmen stundtals dåligt sammanhållen. Filmen som helhet är väldigt lättsam och humoristisk, och därför känns de mer allvarliga scenerna malplacerade. Jag tycker också att den sötsliskiga kärlekshistorien hade kunnat klippas bort helt, då den inte alls passar in i berättelsen. Också manuset hade kunnat finslipas på mer. De många klyschorna fick mig att himla med ögonen oräkneliga gånger.

 

Regissör: Theodore Melfi.

Genre: Drama.

Längd: 2 hr 7 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Taraji P. Henson, Octavia Spencer, Janelle Monáe, Kevin Costner, Kirsten Dunst, Jim Parsons, Mahershala Ali.

Releasedatum: 2017–06–26.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

Den inspirerande må bra-filmen Hidden figures skildrar en ofta förbisedd sida av USA:s segregering. Den har en intressant och djupt berörande berättelse, som med enkla men kraftfulla medel gör filmen oförglömlig. 

 

 

Hidden figures fastnar verkligen. Fotot är vackert, karaktärerna härligt skarpa och handlingen gripande. Skådespelarna berikar filmen med enastående prestationer, och deras kompetens gör att storyn känns mäktigare som film än bok. Detta förstärks också av att boken mest trycker på fakta, medan filmen framhäver humor och konflikter. Det gör att den aldrig blir tråkig, och fast filmen är över två timmar lång ville jag ha mer när eftertexterna började rulla.

 

 

Men Hidden figures är inte perfekt. För det första är det otydligt hur lång tid som passerar under filmens gång. Sen anser jag också att slutet är lite för lyckligt. Det är egentligen tillfredsställande, men inger en missvisande känsla av allt blev bra för de tre kvinnorna. I själva verket behövde de fortsätta kämpa för rättvisa resten av sina liv, men detta framgår inte av filmen.

 

 

Som helhet är Hidden figures en gripande, tankeväckande och djupt fascinerande film. Den kommer att leva kvar länge.

 

Regissör: Garth Davis.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 58 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Sunny Pawar, Dev Patel, Rooney Mara, David Wenham, Nicole Kidman, Abhishek Bharate.

Releasedatum: 2017-06-12.

Distributör: Universal.

 

 

Lion är uppdelad i två delar. I den första delen får vi följa unga Saroo som kommer bort från sin familj och kämpar för att hitta hem igen. Det är en oerhört gripande och rent utav uppslukande berättelse. Fast vissa sekvenser skyndas förbi är det omöjligt att slita sig, då det är nästintill förkrossande att se lilla, oskyldiga Saroo råka ut för så mycket hemskt. Sunny Pawar – som spelar unga Saroo – är dessutom lysande. Inte många barnskådespelare har lyckats övertyga och beröra mig som han.

 

 

Filmens andra halva skildrar Saroo 25 år efter händelserna i början. Tyvärr tappar Lion rätt mycket här. Som tittare uppdateras vi inte om vad som har hänt under åren som gått, och vuxna Saroo utforskas inte lika grundligt som hans femåriga jag. Dessutom är inte själva handlingen lika engagerande i denna del. Tempot är långsammare, och det är inte lika spännande att följa Saroos identitetskris och Internetsökningar som hans kamp för överlevnad i Calcutta. Lion tappar alltså gnistan, vilket är synd med tanke på hur stark filmens början är.

 

 

Som helhet är Lion ett bra drama. Fotot är vackert, skådespelarna duktiga och handlingen gripande. Men mest intressant är filmens första halva, och närmare slutet tappar Lion den gnista som gjorde början så fängslande.

 

Regissör: Pablo Larraín.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 39 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Caspar Phillipson.

Releasedatum: 2017-06-05.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Jackie visade sig inte vara lika bra som förväntat. Fast den är välspelad och har en intressant berättelse lyckas den helt enkelt inte nå fram. Manuset känns stelt, tempot långsamt och karaktärerna distanserade. Den gråtmilda musiken gör det tydligt att filmen vill beröra, men allt görs så pass osmidigt att jag aldrig försätts i rätt känsloläge.

 

 

Filmens största svaghet är att tittaren inte lär känna Jackie särskilt väl. Fast dramat berättas ur hennes synvinkel känns hon knappt som en riktig människa. Vi får inte någon indikation på vem hon är som person eller vad hon själv har åstadkommit. Den platta skildringen gör istället att hon framstår som en känslosam, ytlig kvinna som inte gjort mycket själv. Det känns som att den Jackie som skildras i filmen är fasaden som visats för media, och jag hade personligen velat lära känna personen bakom bättre.

 

 

Som helhet är Jackie ett rätt mediokert och intetsägande drama. Berättelsen bidrar inte med mycket mer än det som redan visats i media.

 

Regissör: Ben Younger.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Miles Teller, Aaron Eckhart, Katey Sagal, Ciarán Hinds, Ted Levine, Jordan Gelber.

Releasedatum: 2017-05-29.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

Att ha boxning som koncept ger en hel del potential. Det är en explosiv och våldsam sport, vars blodiga strider och intensiva intriger i kulisserna ger en hel del som effektivt kan driva filmen framåt. Men i Bleed for this blir boxningen opersonlig och platt. Allt hålls på en ytlig nivå, och själva boxningsslagen känns styrda och otrovärdiga. De är tydligt koreograferade och saknar den eldfängda dynamik man kan förvänta sig. Tillsammans med en lite för kraftlös handling gör det Bleed for this till en medioker biografi som enbart fångar upp de redan insatta.