Livet i en skokartong

Författare: Liv Marit Weberg.
OriginaltitelJeg blir heldigvis ikke lagt merke til.
Serie: Fristående.
Längd: 198 sidor.
Bokförlag: Vox by Opal.
 
CSN har slutat leverera och pojkvännen Tore har fått nog. Föräldrarna är de enda som fortfarande tror att hon lever ett så kallat normalt liv. Men de bor långt bort, så det gör inte så mycket. För är ett normalt liv verkligen något att eftersträva? Kan man inte ha det lika bra ensam inne i sin lägenhet som är lika liten som en skokartong?
 
 
 
 
 
 
Vox by Opal fortsätter att leverera: Livet i en skokartong är en himla fin roman. Jag tyckte mycket om den redan vid första sidan, och förstod snabbt att det skulle bli ytterligare en pärla att rekommendera till alla i min omgivning.
 
Det första jag fastnade för var protagonisten. Hon är lätt att relatera till, och har ett oerhört inspirerande tankesätt. Hon säger vad hon tycker och tänker utan att riktigt reflektera innan, vilket både är uppfriskande och mycket underhållande. Faktum är att hennes rappa (och ogenomtänkta) kommentarer fick mig att sitta och le som ett fån under nästan hela läsningen, trots att bokens koncept i själva verket är rätt nedstämt. Livet i en skokartong fick mig helt enkelt att må bra.
 
Något annat som jag tyckte om var Webergs sätt att skriva. Inte nog med att boken är välskriven och att texten har ett behagligt flyt. Livet i en skokartong har också väldigt korta kapitel, vilket jag tycker mycket om. Sidorna flyger förbi, och konceptet ”bara ett kapitel till” får en helt ny mening. Vips är hela boken slut.
 
Som helhet är Livet i en skokartong en lättsam och underhållande roman, med tankeväckande budskap. Det finns inte mycket mer att säga än att det är en himla fin bok som fler borde läsa.
 

I ett rosa skimmer

Författare: Brianna Wolfson.
OriginaltitelRosie colored glasses.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
Allt elvaåriga Willow vill är att vara hos sin mamma, Rosie. Hon får Willow att känna sig speciell och älskad. Hos Willows pappa känner hon sig mest i vägen. Men den rosaskimrande tillvaron hos Rosie börjar långsamt att rämna och snart inser Willow att inget är som det verkar.
 
 
 
 
 
 
 
 
I ett rosa skimmer är en gripande läsning. Redan vid första kapitlet fastnade jag, främst tack vare den fina relationen mellan Rosie och Willow. De är helt underbara tillsammans, och förmedlade en oförglömlig värme och kärlek genom sidorna. Jag fastnade också för det behagliga språket, och trots att jag brukar ha svårt för böcker där nutid kombineras med dåtid var denna aspekt av I ett rosa skimmer något som jag verkligen tyckte om.
 
Det här är en sån där bok som verkligen berör. Den känns så genuin och äkta. Jag känner med karaktärerna och fast jag ibland tycker att de beter sig galet så förstår jag deras sätt att tänka. Jag gillar också hur boken går från att vara öppenhjärtig, glädjande och lättsam, till att ta en snabb vändning åt det tyngre och mer tankeväckande hållet. Ena halvan satt jag och log som ett fån. Andra halvan var jag nära till tårar.
 
Som helhet är I ett rosa skimmer en vacker och gripande bok. Om du vill läsa en roman om fantastiska familjerelationer och om psykisk ohälsa, rekommenderar jag denna starkt.
 

Love, Simon

Författare: Becky Albertalli.
Originaltitel: Simon vs. the homo sapiens agenda.
SerieCreekwood #1.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han vill inte hamna i strålkastarljuset. Men så råkar någon läsa Simons mejl och hans hemligheter riskerar att avslöjas. Han måste stoppa rykterna eller visa alla vem han är. Helst utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Love, Simon är en perfekt sommarläsning: så där härligt varm, lättsam och upplyftande. Det tog mig ett tag att komma in i romanen, mest på grund av att jag hade svårt att skilja karaktärerna åt i början. Men ju mer jag läste, desto mer fastnade jag, och halvvägs igenom hade jag svårt att släppa taget.
 
Protagonisten Simon är hur söt som helst. Han är definitionen av en älskvärd karaktär: godhjärtad, enkel att relatera till och med en underbar känsla för humor. Jag kunde inte undgå att förälska mig i honom. Något annat som jag tycker om med boken är ”mysterieaspekten”, alltså att lista ut vem Blue var. Jag tycker att det hela utvecklades på ett väldigt snyggt sätt och jag kunde inte gissa mig till hans verkliga identitet.
 
Som helhet tyckte jag mycket om Love, Simon. Jag åkte inte direkt på den känslomässiga berg- och dalbana som jag förväntat mig efter alla hyllningar, men jag förstår definitivt hajpen. Love, Simon är väl värd att läsas.
 

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Författare: Fredrik Backman.
Serie: Fristående.
Längd: 86 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han sätta här på bänken med Noah. men minnena blir allt svårare att fånga, och Noah är nu tvungen att lära sig göra det svåraste av allt: ta farväl.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en fin berättelse. Tankeväckande, något som stannar kvar länge – som till och med är lite skrämmande. Det är en novell som berör, och som får läsaren att fungera över livet. Mest tilltalar den fina relationen mellan Noah och hans farfar: trots få sidor förmedlar deras förhållande en fantastisk värme.
 
Novellen är emellertid lite för metaforisk i min smak – och det säger en hel del, för jag älskar metaforer! Men här blir det lite luddigt: jag kunde inte alltid avgöra vad som var verkligt, och eftersom en stor del av berättelsen utspelar sig i den gamla mannens huvud kände jag mig lite distanserad från det som hände. Det blev liksom avlägset.
 
Som helhet är Och varje morgon blir vägen hem längre och längre helt okej, men precis som med Backmans andra novell, Ditt livs affär, kunde jag inte riktigt ta till mig berättelsen.
 

Kärlek, hat och andra filter

Författare: Samira Ahmed.
OriginaltitelLove, hate and other filters.
Serie: Fristående.
Längd: 290 sidor.
Bokförlag: Lavender lit.
 
Det känns som att Maya lever i två världar. Hon är kluven mellan att följa sina föräldrars önskningar och att följa sin egen dröm. När en terrorattack drabbar staden visar det sig att den misstänkte delar efternamn med hennes familj. Människorna i deras närhet blir fyllda av fruktan och hat, och Mayas liv förändras till oigenkännlighet.
 
 
 
 
 
 
 
Kärlek, hat och andra filter är en fin må bra-roman. Det är en vackert skriven bok som värmde mitt hjärta och som är så där härligt gullig, men som försöker och misslyckas att vara mer än så. 
 
Det är som att något saknas i boken. Romanen ämnar vara representativ för islam genom att ha en muslimsk protagonist, men som läsare får vi inte ta del av hennes religion särskilt mycket. Huvudpersonen Maya bär inte hijab, hon ber inte och hon verkar inte bry sig om att hon inte får dejta. Om det inte vore för att det står utskrivet att hon är muslim, så skulle jag knappt ha noterat det. Istället ligger bokens fokus på romansen mellan Maya och Phil, vilket blir fluffigt och sött, men inte mycket mer. Maya är emellertid lätt att tycka om: hon har en behaglig berättarröst och framstår som en charmig individ. 
 
Som helhet är Kärlek, hat och andra filter en riktigt härlig, romantisk ungdomsbok. Romanen fungerar emellertid lite sämre om syftet ämnar vara att representera den islamska religionen och skildra hur destruktiv rasism är. De aspekterna hamnar nämligen i bakgrunden för kärleksdramat.
 

Den lilla bokhandeln runt hörnet

Författare: Jenny Colgan.
OriginaltitelLittle shop of happy ever after.
Serie: Fristående.
Längd: 343 sidor.
Bokförlag: Massolit.
 
Som bibliotekarie får Nina göra det hon gillar mest: matcha rätt bok med rätt person. Men när hennes bibliotek tvungas stänga står hon plötsligt utan jobb. Så hittar hon en annons om en skåpbil och får en idé: hon ska starta en egen bokhandel, på hjul!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den lilla bokhandeln runt hörnet är en mysig, småcharmig och om något överskattad roman. Missförstå mig inte, jag tycker att det är en bra bok. Språket är behagligt och läsningen kändes allmänt avkopplande: passande för alla som söker en lättsam feelgood-bok. Men efter allt som jag har hört om den, kan jag inte undgå att känna mig lite besviken.
 
Det är nämligen en rätt så typisk chick-lit, som håller sig inom ramarna och inte bjuder på något utöver det vanliga. Handlingen är förutsägbar och fylld med troper, och som helhet känns romanen rätt ytlig. Den fick mig inte att kännaoch karaktärerna kändes inte tillräckligt komplexa för att jag skulle fastna ordentligt. Det känns lite som en dussinbok.
 
Allt som allt är Den lilla bokhandeln runt hörnet helt okej. Jag skulle till och med kunna påstå att den är bra. Men det är en sån där bok där man får precis vad man väntar sig, och efter hajp kring den hade jag hoppats på mer.
 

Allt ska brinna

Författare: Sofia Nordin.
Serie: Fristående.
Längd:  239 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Agnes och Minna tänker förändra världen. De ska största patriarkatet och köttindustrin och utrota varenda orättvisa. Det är som om Minna känner starkare än andra människor, och hon får Agnes att känna mer, våga mer. Men sorgen och meningslösheten är också stark. Och vad ska Agnes göra när hon inte längre räcker till? 
 
 
 
 
 
 
 
 
När Allt ska brinna kom i brevlådan, visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag kände varken till titeln eller författaren sedan tidigare, och kunde inte utläsa mycket av handlingen från bokens baksida. Det var alltså som ett tomt blad som jag gick in i läsningen. Men vilken läsning sen!
 
Allt ska brinna är riktigt stark: en bok som jag intresserades och berördes förvånansvärt mycket av. Stämningen är intagande, språket genomtänkt och de dynamiska karaktärerna har en fantastisk komplexitet som gör dem trovärdiga och lätta att tycka om. Boken känns jordnära, och på något sätt full av liv. Fast tempot svackar på sina ställen, är Allt ska brinna en tankeväckande roman väl värd att läsa.
 
Som helhet tyckte jag mycket om boken. Det finns inte mer att säga: läs den.
 

A dog's purpose

Författare: W. Bruce Cameron.
Svensk titel: Mina liv som hund.
SerieA dog's purpose #1.
Längd: 333 sidor.
 
"Överraskad att återfödas som en golden retriever-valp efter ett tragiskt kort liv som en herrelös blandrashund, letar Bailey efter sitt livs mening."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
A dog’s purpose är en söt roman. Boken har inte mycket till handling, men det kompenseras med stort hjärta. Läsningen berör, samtidigt som den charmiga berättarrösten fick mig att skratta högt flera gånger. Det som förundrar mig är författarens förståelse för hundens liv och beteende. Det är rent utav fantastiskt att ta del utav.
 
Det som sänker boken är att den är upprepande. Trots att boken bara är strax över 300 sidor känns den lång eftersom vi får se Bailey återfödas gång på gång och leva rätt liknande liv. Visst tillförs något nytt varje gång, men det känns ändå som en repris.
 
Som helhet är A dog’s purpose en bedårande må bra-bok. Men jag kommer inte att läsa fortsättningen. Jag tycker att boken har ett tillfredställande slut som det är, och känner inte ett behov av att veta mer.
 

Det handlar om oss

Författare: Åsa Ringdahl.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
Johan verkar ha allt, men framtiden är inte så perfekt som den ser ut. För Malin innebär flytten till Östersund att hon kan träna och tävla sin häst med siktet inställt på SM i dressyr. Han gillar verkligen inte hästtjejer. Hon gillar verkligen inte hockeykillar. Men när de träffas händer det omöjliga: de faller för varandra.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det handlar om oss är inte riktigt min typ av roman. Den är helt okej för att vara en debut – men jag hade svårt för boken av flera skäl.
 
För det första tycker jag att konceptet är rätt dumt. Karaktärerna dömer varandra baserat på deras intressen, vilket enligt mig är befängt. Bara för att exempelvis Johans pappas nya flickvän är en hästtjej, har han bestämt sig för att hata alla hästtjejer. Detsamma gäller Malin och hennes inställning mot hockeykillar. Även om jag bortser från den delen har jag svårt för karaktärerna. De litar mer på omgivningens åsikter än varandra, vilket leder till en hel del frustrerande kommunikationsproblem. Och sånt har jag sällan tålamod för.
 
Sen tycker jag också att Det handlar om oss har en väldigt simpel handling, och språket föll mig inte riktigt i smaken. Det är talspråkligt, med korta meningar och ”pratiga” ordval. Det är inte nödvändigtvis något fel med det, men jag föredrar personligen mer skriftspråkliga romaner.
 
Som helhet är Det handlar om oss okej. Om du inte frustreras av kommunikationssvårigheter och böcker med verbal stil, så kan du säkert gilla den mer.
 

Förbannade kärlek

Författare: Colleen Hoover.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Ugly love.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
"När Tate flyttar är Miles den första hon träffar. De upptäcker attraktion, och de enas om det perfekta upplägget: sex. Relationen är enkel, så länge Tate håller sig till två villor: Fråga aldrig om det förflutna, förvänta dig aldrig en framtid."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Förbannade kärlek är en fantastisk roman som jag ogillar. Lät det underligt? Det är för att jag känner mig väldigt kluven. Ena halvan av mig tycker mycket om boken, medan den andra halvan inte gör det.
 
Detta är en väldigt typisk romance. Du vet, med en medgörlig kvinnlig protagonist som faller för en bad boy med tragiskt förflutet. Det händer inte mycket mer än att de har sex och försöker hålla sig borta från varandra. Ändå fastnade jag. Jag gillar Hoovers språk skarpt. Texten är lätt att ta till sig och kräver inte mycket tankeverksamhet. Sidorna flög förbi och allt som allt underhölls jag av läsningen.
 
Boken berättas ur två perspektiv. Tates berättarröst tycker jag om, men jag har svårare för Miles. Faktum är att jag skummade igenom hans kapitel. Hans berättelse utspelar sig nämligen sex år innan händelserna i boken och handlar bara om hans besatthet av en tjej, vilket känns upprepande och innehållslöst. Hans perspektiv är dessutom skrivna i vers, vilket jag tyckte var rätt störande. 
 
Vidare hade jag gärna velat se större bredd på bokens innehåll. Tate studerar till att bli specialistsjuksköterska, men vi får inte ta del av hennes tid på skolan eller jobbet. Istället är romansen helt i fokus, och det framstår som att Tate tänker på Miles hela sin vakna tid. Och visst förstår jag att det är den typen av roman, det är trots allt romance, men hennes besatthet kändes inte särskilt trovärdig. Jag hade hellre velat läsa om hennes liv utanför relationen.
 
I sin helhet är Förbannade kärlek en bra roman. Det är inte en bok utan brister, men en bok som är svår att inte njuta till.
 

De kommer ändå inte tro mig

Författare: Ulla Nissen.
Serie: Fristående.
Längd: 221 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
"Elsa har flyttat och börjar årskurs åtta i en ny skola. Första helgen går hon på en fest, fast hon inte får för sina föräldrar. På festen drar en kille iväg med Elsa till ett sovrum. Chockad stänger hon av under övergreppet och efteråt bestämmer hon sig: det här har inte hänt."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag tyckte verkligen om De kommer ändå inte tro mig, som är en välskriven och gripande roman om sexuella övergrepp, psykisk ohälsa och ätstörningar. Boken har en förvånansvärd trovärdighet och är nästintill skrämmande i sin tankeväckande skildring. Som läsare berördes jag, och när sista sidan var läst ville jag ha mer.
 
Det tog ett tag att fastna för De kommer ändå inte tro mig, men när handlingen väl kommit igång var det svårt att släppa taget. Språket flyter på väldigt fint och det var med en blandad känsla av fascination och fruktan som jag uppslukades av Nissens ord. Trots att jag inte har upplevt det som Elsa varit med om, kunde jag relatera till henne på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Hennes tankar och känslor blev på något sätt mina tankar och känslor, och fast jag emellanåt ville ruska om henne i frustration så förstod jag varför hon agerade som hon gjorde.
 
Det finns bara några saker som jag hade velat ändra med De kommer ändå inte tro mig, men dessa kan knappast kallas klagomål – snarare förbättringspotential. För det första hade jag velat ta del av mötet med kuratorn, istället för att bara få det återberättat lite kort i efterhand. Sen tror jag att boken hade behövt vara längre: gärna femtio sidor till. Slutet kändes lite abrupt och jag hade velat veta vad som hände efteråt och hur föräldrarna reagerade på det hela.
 
Som helhet är De kommer ändå inte tro mig en riktigt bra roman. Språket är vackert, karaktärerna lätta att relatera till och vänrelationen underbart värmande. De kommer ändå inte tro mig berörde mig, och borde läsas av alla unga vuxna. 
 

Döden är inget skämt

Författare: Karl Modig.
Serie: Fristående.
Längd: 217 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Josef bor med sina storasyskon: Natascha och Alexander. Fast nu är det bara han och Natascha kvar. Han ägnar dagarna åt att skriva skämt till sin standup-rutin, och nättarna åt att hamna i fel säng. Han pratar om vad som helst utom om Alexander. Men sakta börjar han ta in det som har hänt, trots att han försöker skämta bort det."
 
 
 
 
 
 
 
 
Döden är inget skämt är en helt okej ungdomsroman. Jag tycker om språket som gör innehållet lätt att ta till sig, och uppskattar att kapitlen är så korta. Jag gillar också hur Karl Modig skildrar livet: det känns trovärdigt och äkta, nästan som att han skriver om egna erfarenheter. Ändå föll boken lite platt i min smak.
 
Det finns två anledningar till att jag inte riktigt fastnade för Döden är inget skämt. Den ena är att handlingen känns tunn. Jag upplever inte att något egentligen händer, och jag saknar den klassiska uppbyggnaden med tydligt klimax som markerar en minnesvärd vändning. Här är det rätt slätstruket, och vi får helt enkelt bara följa Josefs vardag efter förlusten av hans bror. Den andra anledningen är att den aldrig fick mig att känna. Döden är inget skämt gör tappra försök att få läsaren att både skratta och gråta, men jag berördes inte alls. Ärligt talat vet jag inte vad det beror på. Kanske hade jag svårt att relatera till Josef som karaktär, kanske var mina förväntningar för höga. Hur som helst hade jag önskat mer hjärta och känsla.
 
Som helhet är Döden är inget skämt helt okej. Det är en läsning som inte riktigt engagerade mig, men som samtidigt aldrig heller tråkade ut mig.
 

Till alla killar jag har gillat

Författare: Jenny Han.
Originaltitel: To all the boys I've loved before.
Serie: Till alla killar jag har gillat #1.
Längd: 362 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"I sitt rum har sextonåriga Lara Jean en hattask med kärleksbrev som hon har skrivit själv: ett för varje kille som hon varit kär i. I breven öser hon ur sig alla känslor, och de är bara till för henne. Men en dag är de borta, och alla killar som Lara Jean någonsin har gillat får reda på hur hon känner. Plötsligt är hennes kärleksliv, som tidigare bara existerade i fantasin, utom kontroll."
 
 
 
 
 
 
Till alla killar jag har gillat är en sockersöt, lättsam läsning som passar perfekt för att ladda upp inför sommaren. Karaktärerna har en underbar dynamik till varandra, och jag blev förvånad över hur närvarande Lara Jeans familj visade sig vara. I ungdomsböcker har exempelvis föräldrar en tendens att plötsligt försvinna när handlingen kommer igång, men i Till alla killar jag har gillat är både Lara Jeans systrar och pappa väl integrerade i berättelsen. Jag tycker också om att kärleksintresset växer fram successivt, snarare än det klassiska ”kärlek vid första ögonkastet”.
 
Men det tar ett tag innan boken kommer igång, och i längden visade sig Till alla killar jag har gillat vara helt annorlunda än vad jag hade väntat mig. Till exempel hade jag förväntat mig att kärleksbreven skulle vara en bärande del av handlingen. Men de används mest för att starta berättelsen, och sen är deras syfte avtjänat. Detta var något jag störde mig på. Lara Jean blir aldrig särskilt uppriven över att hennes privata brev har skickats, och jag upplevde det inte som trovärdigt att hon inte verkade bry sig om vem som skickat dem eller varför. Jag hade sannolikt själv mått dåligt över situationen och försökt undersöka vad som hänt, men Lara Jean ägnar det knappt en tanke.
 
Sen tänkte jag även på kärlekstriangeln. Som jag nämnde tidigare, är jag glad över att kärleken växer fram istället för att dumpas på läsaren. Men det som störde mig var att Lara Jean gick från noll kärleksintressen till två på kort tid, samt att Jenny Han aldrig riktigt fick mig att heja på någon av grabbarna. Jag tycker att båda framstod som relativt omogna, och jag som läsare blev aldrig förälskad i dem.
 
Som helhet är Till alla killar jag har gillat en bra bok. Jag fastnade för familjedynamiken och underhölls särskilt av ”låtsas pojkvän”-berättelsen. Jag ser helt klart fram emot nästa del, fast jag hade väntat mig lite mer av denna.
 

Vi hade ju bara en paus

Författare: Lindsey Kelk.
Originaltitel: We were on a break.
Serie: Fristående.
Längd: 349 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Liv och Adam på sin drömresa, och kvällen innan de ska åka hem tror hon att han ska fria. Istället slutar det med en paus i förhållandet. Snart växer den lilla pausen till en avgrundsdjup klyfta, och frågan är om de kan ta sig över den och hitta tillbaka till varandra?"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi hade ju bara en paus är en småmysig rom-com, med behagligt språk och en handling som trots bristen på originalitet håller kvar intresset. Berättelsen innehåller dessutom inslag av humor. Denna humor lyckas inte alltid få komisk effekt, men gör tappra försök.
 
Det är främst två faktorer som gör att jag inte förälskar mig i boken. Dessa är:
  • Kommunikationen mellan karaktärerna
  • Berättarperspektiven.
För att förtydliga: jag är otålig när det kommer till handlingar som baseras på kommunikativa problem. Jag tycker att det är oerhört frustrerande när karaktärernas situationer hade kunnat lösas om de bara pratat med varandra och varit mer ärliga i sin relation. Kanske är det för att jag själv är inne i en spiral, där lärarna på högskolan inte kan/vill ge ordentliga svar angående examensarbetet, men bristande kommunikation är helt enkelt inte något som jag har tålamod med. I fallet med Vi hade ju bara en paus tycker jag att det mest fick karaktärerna att framstå som barnsliga.
 
Angående berättarperspektivet så var det väldigt svårt att särskilja dem från varandra. Boken berättas ur både Adams och Olivias synvinklar, men läsaren får aldrig någon indikation när perspektiven växlar mellan varandra: ingen rubrik med karaktärens namn eller något. Eftersom karaktärernas tankar och berättarröster dessutom är ”låter” likadant, tog det ibland flera sidor innan jag insåg att jag läste ur ett annat perspektiv. Att behöva gissa vilken karaktär som skildrade händelserna blev rätt påfrestande, och förstörde läsrytmen.
 
Som helhet är Vi hade ju bara en paus okej. Det är en småmysig läsning som inte särskiljer sig särskilt mycket från andra rom-coms.
 

Danny bäst i världen

Författare: Roald Dahl.
OriginaltitelDanny, the champion of the world.
Serie: Fristående.
Längd: 233 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Dannys bästa vän är hans pappa, som är fenomenal på att berätta galna historier och hitta på festliga saker. De bor i en gammal husvagn brevid den lilla bensinstationen de driver. En natt upptäcker Danny att hans pappa har smitit ut. När han kommer tillbaka avslöjar han att han i hela sitt liv haft en hemlighet för Danny."
 
 
 
 
 
Danny bäst i världen är en snabbläst och mysig roman, med fina illustrationer och intressant koncept. Det tilltalande språket gör innehållet enkelt att ta till sig, och relationen mellan Danny och hans pappa är underbar. Det var länge sedan jag läste om en så kärleksfull och närvarande förälder, vilket gjorde att jag verkligen fastnade för karaktärernas förhållande.
 
Men boken är smått utdragen, och känns inte lika kreativ som många av Dahls andra verk. Den har nämligen en hel del utfyllnad: exempelvis sammanfattas berättelsen om Stora vänliga jätten i ett kapitel, vilket känns onödigt. Därtill förstår jag inte riktigt vad Dahl vill säga till sin målgrupp. Detta för att Danny bäst i världen har många skeva budskap. Boken framställer tjuvjakt, stöld och intrång som något positivt och äventyrligt, vilket kan ge unga läsare fel uppfattning. Med tanke på hur moraliska många av Dahls andra verk är, blev jag förvånad över detta.
 
Som helhet är Danny bäst i världen okej – så länge någon vuxen påpekar och diskuterar de moraliskt tvivelaktiga ämnena som tas upp i boken med sitt barn.
 

Ditt livs affär

Författare: Fredrik Backman.
Engelsk titelThe deal of a lifetime.
Serie: Fristående.
Längd: 78 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
"En grå kvinna går genom sjukhusets korridorer för att hämta en av oss. Hon bär en pärm med våra namn: en cancersjuk 5-åring som sitter ensam och målar, en 20-åring som putsar ölglas och en 45-åring som kör ursinnigt genom mörkret. Ett av våra liv måste tas, om inte ett annat ges frivilligt."
 
 
 
 
 
 
Ditt livs affär är en roman som gör mig ambivalent. Det finns sådant som jag verkligen värdesätter hos den, samtidigt som jag inte ser helheten som något märkvärdigt.
 
Låt mig börja med det som jag tyckte om. Ditt livs affär är en vacker och gripande berättelse om livets värde. Det som skrivs känns äkta, och jag kan inte undgå att falla för det poetiska språket. Boken går snabbt att läsa, men stannar i läsarens tankar ett bra tag efteråt.
 
Men det som jag inte tyckte om då? Tja, till en början så känns ”handlingen” lite tunn, samtidigt som boken – trots sin längd – har rätt många sidor som agerar utfyllnad. Därtill fastnade jag inte helhjärtat för det som berättades, och lika mycket som jag förälskade mig i det poetiska språket kändes det krystat. Det är lite som att Backman försöker för hårt med att beröra, vilket snarare får motsatt effekt. Visst hade hans ord inverkan på mig, men ibland blev det helt enkelt för många fina, inlindade ord istället budskap i klarspråk.
 
Ditt livs affär är en tankeväckande och fin roman som jag är glad att jag gav en chans. Trots att den inte är helt on point, var det en läsning som jag uppskattade.
 

I helvetet vet alla vem jag är

Författare: Fredrik Hardenborg.
Serie: Fristående.
Längd: 263 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"När Rosanna får ett meddelande är hon inte intresserad. Hon har fullt upp med annat. Men snart personen blir en anonym vän att anförtro sig åt. Och personen bakom aliaset är någon som får Rosanna att göra saker hon aldrig gjort förut. Snart är hon fast i ett nät, spunnet av någon med onda avsikter."
 
 
 
 
 
 
 
Det gick snabbt att läsa I helvetet vet alla vem jag är. Språket är enkelt, konceptet intressant och relationen mellan Rosanna och hennes mamma är himla mysig. Dessutom vill man som läsare veta vad allt kommer att leda till. Men det tar lång tid för boken att komma igång. Läsningen är relativt händelselös fram till de sista nittio sidorna, och därefter sker allt så snabbt att det känns som att allt är över i princip samma stund som det börjat. Efterverkningarna utforskas ytligt och i det hela taget känns författarens fokus skevt.
 
I helvetet vet alla vem jag är gjorde mig frustrerad. Detta för att det i min åsikt är väldigt dumt att inleda en intim relation med någon man aldrig träffat. Självklart är det något som händer i verkligheten, och visst tycker jag synd om Rosanna för det hon behöver genomlida. Men får man be om lite sunt förnuft? Det må låta osympatiskt, men jag förstår verkligen inte varför någon skulle skicka nakenvideor till en person som man aldrig träffat. Det skulle i alla fall jag aldrig någonsin göra, och det faktum att Rosanna tog så lättvindigt på det hela fick boken att kännas klyschig och förutsägbar.
 
Det här är en helt okej bok. Någorlunda ojämn, med lång uppladdning och snabb upplösning – men ändå okej. Budskapet är, om något, värt att fundera över.
 

Inte för nära

Författare: Colleen Oakley.
OriginaltitelClose enough to touch.
Serie: Fristående.
Längd: 407 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"Jubilee har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas hon lämna sin trygga exil."
 
 
 
 
 
 
 
 
Inte för nära är en fängslande roman, vars koncept påminner om Ingenting och allting av Nicola Yoon. Men enligt mig är Inte för nära mycket bättre – och trovärdigare – än den populära ungdomsboken.
 
Jag fastnade direkt för Inte för nära. Handlingen fångade omedelbart mitt intresse och språket trollband mig från första sidan. Dessutom är karaktärerna underbara, och det tog inte lång tid förrän jag förälskat mig i dem. Jag fastnade särskilt för Jubilee, som inte bara är riktigt fascinerande som person, utan också har en väldigt behaglig berättarröst som gör det lätt att ta till sig innehållet. Trots allvaret i boken är hennes tankar skrivna med en humoristisk touch, som gör boken omöjlig att lägga ifrån sig.
 
Det enda som jag har att kritisera är slutet. Det kändes påskyndat och klyschigt, och på något sätt upplevde jag det som att författaren inte hade energi över till att knyta ihop säcken ordentligt. Men för övrigt är Inte för nära en mysig må bra-bok; en riktig pärla. 
 

För att väcka hon som drömmer

Författare: Johanna Nilsson.
Serie: Fristående.
Längd: 336 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Josefins mamma blir sjuk och plötsligt är livet mycket svårare. Varken Josefine eller hennes familj vet hur de ska leva i den nya tillvaron. I kyrkan finns en fristad. Dit går hon när allt är på väg att koka över."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
För att väcka hon som drömmer är en fin bok, skriven med mycket känsla. Jag gillar att Nilsson tar upp och reflekterar kring sorg och mental ohälsa, som ätstörningar och ångest. Jag tycker också mycket om att ämnet ”familj” hålls centralt, då det är något som de flesta har ett samband till. Ändå känns bokens innehåll inte helt självklart.
 
Av någon anledning fastnade jag inte fullt så mycket som jag hade velat. Något störde under läsningen, men vad är svårt att sätta fingret på. Jag hade svårt att relatera till huvudkaraktären, och ibland förstod jag inte heller vad Nilsson ville säga. Delar av boken känns dessutom inte trovärdiga, och under vissa sekvenser falnade mitt intresse så pass att jag skummade igenom sidorna.
 
Allt som allt är För att väcka hon som drömmer okej. Det är en sån bok som jag ville tycka om mer än vad jag faktiskt gjorde.
 

Grace

Författare: Anthony Doerr.
OriginaltitelAbout Grace.
Serie: Fristående.
Längd: 468 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"David drömmer sanndrömmar. Efter att dottern Grace föds får David en föraning om att han bär skuld till att hon druknar i en översvämning. Han flyr landet för att rädda henne. Först tjugofem år senare vågar han sig tillbaka, men utan livstecken från dottern."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Grace har ett riktigt intressant koncept, men misslyckas dessvärre med att gripa tag i läsaren. Den karaktärsdrivna boken har frustrerande karaktärer, och jag kände hur jag snabbt förlorade tålamodet för den gnälliga protagonisten som vältrar sig i elände. Utöver det rör sig handlingen riktigt långsamt framåt, vilket gjorde att intresset dog ut.
 
Vidare är det vackra språket lite för krystat. Långa, poetiska stycken beskriver saker som egentligen inte har någon betydelse, och tar udden av spänningen. Ibland känns det som att Doerr fokuserat mer på att skapa ett målande språk, än att integrera det väl i handlingen. På något sätt tar det överhanden, på kostnad av handling och karaktärsutveckling.
 
Som du förstår var Grace inte en bok för mig. Boken har en intressant grundidé och vackert yttre, men jag fastnade inte alls för innehållet.
 

RSS 2.0