Till alla killar jag har gillat

Författare: Jenny Han.
Originaltitel: To all the boys I've loved before.
Serie: Till alla killar jag har gillat #1.
Längd: 362 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"I sitt rum har sextonåriga Lara Jean en hattask med kärleksbrev som hon har skrivit själv: ett för varje kille som hon varit kär i. I breven öser hon ur sig alla känslor, och de är bara till för henne. Men en dag är de borta, och alla killar som Lara Jean någonsin har gillat får reda på hur hon känner. Plötsligt är hennes kärleksliv, som tidigare bara existerade i fantasin, utom kontroll."
 
 
 
 
 
 
Till alla killar jag har gillat är en sockersöt, lättsam läsning som passar perfekt för att ladda upp inför sommaren. Karaktärerna har en underbar dynamik till varandra, och jag blev förvånad över hur närvarande Lara Jeans familj visade sig vara. I ungdomsböcker har exempelvis föräldrar en tendens att plötsligt försvinna när handlingen kommer igång, men i Till alla killar jag har gillat är både Lara Jeans systrar och pappa väl integrerade i berättelsen. Jag tycker också om att kärleksintresset växer fram successivt, snarare än det klassiska ”kärlek vid första ögonkastet”.
 
Men det tar ett tag innan boken kommer igång, och i längden visade sig Till alla killar jag har gillat vara helt annorlunda än vad jag hade väntat mig. Till exempel hade jag förväntat mig att kärleksbreven skulle vara en bärande del av handlingen. Men de används mest för att starta berättelsen, och sen är deras syfte avtjänat. Detta var något jag störde mig på. Lara Jean blir aldrig särskilt uppriven över att hennes privata brev har skickats, och jag upplevde det inte som trovärdigt att hon inte verkade bry sig om vem som skickat dem eller varför. Jag hade sannolikt själv mått dåligt över situationen och försökt undersöka vad som hänt, men Lara Jean ägnar det knappt en tanke.
 
Sen tänkte jag även på kärlekstriangeln. Som jag nämnde tidigare, är jag glad över att kärleken växer fram istället för att dumpas på läsaren. Men det som störde mig var att Lara Jean gick från noll kärleksintressen till två på kort tid, samt att Jenny Han aldrig riktigt fick mig att heja på någon av grabbarna. Jag tycker att båda framstod som relativt omogna, och jag som läsare blev aldrig förälskad i dem.
 
Som helhet är Till alla killar jag har gillat en bra bok. Jag fastnade för familjedynamiken och underhölls särskilt av ”låtsas pojkvän”-berättelsen. Jag ser helt klart fram emot nästa del, fast jag hade väntat mig lite mer av denna.
 

Vi hade ju bara en paus

Författare: Lindsey Kelk.
Originaltitel: We were on a break.
Serie: Fristående.
Längd: 349 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Liv och Adam på sin drömresa, och kvällen innan de ska åka hem tror hon att han ska fria. Istället slutar det med en paus i förhållandet. Snart växer den lilla pausen till en avgrundsdjup klyfta, och frågan är om de kan ta sig över den och hitta tillbaka till varandra?"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi hade ju bara en paus är en småmysig rom-com, med behagligt språk och en handling som trots bristen på originalitet håller kvar intresset. Berättelsen innehåller dessutom inslag av humor. Denna humor lyckas inte alltid få komisk effekt, men gör tappra försök.
 
Det är främst två faktorer som gör att jag inte förälskar mig i boken. Dessa är:
  • Kommunikationen mellan karaktärerna
  • Berättarperspektiven.
För att förtydliga: jag är otålig när det kommer till handlingar som baseras på kommunikativa problem. Jag tycker att det är oerhört frustrerande när karaktärernas situationer hade kunnat lösas om de bara pratat med varandra och varit mer ärliga i sin relation. Kanske är det för att jag själv är inne i en spiral, där lärarna på högskolan inte kan/vill ge ordentliga svar angående examensarbetet, men bristande kommunikation är helt enkelt inte något som jag har tålamod med. I fallet med Vi hade ju bara en paus tycker jag att det mest fick karaktärerna att framstå som barnsliga.
 
Angående berättarperspektivet så var det väldigt svårt att särskilja dem från varandra. Boken berättas ur både Adams och Olivias synvinklar, men läsaren får aldrig någon indikation när perspektiven växlar mellan varandra: ingen rubrik med karaktärens namn eller något. Eftersom karaktärernas tankar och berättarröster dessutom är ”låter” likadant, tog det ibland flera sidor innan jag insåg att jag läste ur ett annat perspektiv. Att behöva gissa vilken karaktär som skildrade händelserna blev rätt påfrestande, och förstörde läsrytmen.
 
Som helhet är Vi hade ju bara en paus okej. Det är en småmysig läsning som inte särskiljer sig särskilt mycket från andra rom-coms.
 

Danny bäst i världen

Författare: Roald Dahl.
OriginaltitelDanny, the champion of the world.
Serie: Fristående.
Längd: 233 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Dannys bästa vän är hans pappa, som är fenomenal på att berätta galna historier och hitta på festliga saker. De bor i en gammal husvagn brevid den lilla bensinstationen de driver. En natt upptäcker Danny att hans pappa har smitit ut. När han kommer tillbaka avslöjar han att han i hela sitt liv haft en hemlighet för Danny."
 
 
 
 
 
Danny bäst i världen är en snabbläst och mysig roman, med fina illustrationer och intressant koncept. Det tilltalande språket gör innehållet enkelt att ta till sig, och relationen mellan Danny och hans pappa är underbar. Det var länge sedan jag läste om en så kärleksfull och närvarande förälder, vilket gjorde att jag verkligen fastnade för karaktärernas förhållande.
 
Men boken är smått utdragen, och känns inte lika kreativ som många av Dahls andra verk. Den har nämligen en hel del utfyllnad: exempelvis sammanfattas berättelsen om Stora vänliga jätten i ett kapitel, vilket känns onödigt. Därtill förstår jag inte riktigt vad Dahl vill säga till sin målgrupp. Detta för att Danny bäst i världen har många skeva budskap. Boken framställer tjuvjakt, stöld och intrång som något positivt och äventyrligt, vilket kan ge unga läsare fel uppfattning. Med tanke på hur moraliska många av Dahls andra verk är, blev jag förvånad över detta.
 
Som helhet är Danny bäst i världen okej – så länge någon vuxen påpekar och diskuterar de moraliskt tvivelaktiga ämnena som tas upp i boken med sitt barn.
 

Ditt livs affär

Författare: Fredrik Backman.
Engelsk titelThe deal of a lifetime.
Serie: Fristående.
Längd: 78 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
"En grå kvinna går genom sjukhusets korridorer för att hämta en av oss. Hon bär en pärm med våra namn: en cancersjuk 5-åring som sitter ensam och målar, en 20-åring som putsar ölglas och en 45-åring som kör ursinnigt genom mörkret. Ett av våra liv måste tas, om inte ett annat ges frivilligt."
 
 
 
 
 
 
Ditt livs affär är en roman som gör mig ambivalent. Det finns sådant som jag verkligen värdesätter hos den, samtidigt som jag inte ser helheten som något märkvärdigt.
 
Låt mig börja med det som jag tyckte om. Ditt livs affär är en vacker och gripande berättelse om livets värde. Det som skrivs känns äkta, och jag kan inte undgå att falla för det poetiska språket. Boken går snabbt att läsa, men stannar i läsarens tankar ett bra tag efteråt.
 
Men det som jag inte tyckte om då? Tja, till en början så känns ”handlingen” lite tunn, samtidigt som boken – trots sin längd – har rätt många sidor som agerar utfyllnad. Därtill fastnade jag inte helhjärtat för det som berättades, och lika mycket som jag förälskade mig i det poetiska språket kändes det krystat. Det är lite som att Backman försöker för hårt med att beröra, vilket snarare får motsatt effekt. Visst hade hans ord inverkan på mig, men ibland blev det helt enkelt för många fina, inlindade ord istället budskap i klarspråk.
 
Ditt livs affär är en tankeväckande och fin roman som jag är glad att jag gav en chans. Trots att den inte är helt on point, var det en läsning som jag uppskattade.
 

I helvetet vet alla vem jag är

Författare: Fredrik Hardenborg.
Serie: Fristående.
Längd: 263 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"När Rosanna får ett meddelande är hon inte intresserad. Hon har fullt upp med annat. Men snart personen blir en anonym vän att anförtro sig åt. Och personen bakom aliaset är någon som får Rosanna att göra saker hon aldrig gjort förut. Snart är hon fast i ett nät, spunnet av någon med onda avsikter."
 
 
 
 
 
 
 
Det gick snabbt att läsa I helvetet vet alla vem jag är. Språket är enkelt, konceptet intressant och relationen mellan Rosanna och hennes mamma är himla mysig. Dessutom vill man som läsare veta vad allt kommer att leda till. Men det tar lång tid för boken att komma igång. Läsningen är relativt händelselös fram till de sista nittio sidorna, och därefter sker allt så snabbt att det känns som att allt är över i princip samma stund som det börjat. Efterverkningarna utforskas ytligt och i det hela taget känns författarens fokus skevt.
 
I helvetet vet alla vem jag är gjorde mig frustrerad. Detta för att det i min åsikt är väldigt dumt att inleda en intim relation med någon man aldrig träffat. Självklart är det något som händer i verkligheten, och visst tycker jag synd om Rosanna för det hon behöver genomlida. Men får man be om lite sunt förnuft? Det må låta osympatiskt, men jag förstår verkligen inte varför någon skulle skicka nakenvideor till en person som man aldrig träffat. Det skulle i alla fall jag aldrig någonsin göra, och det faktum att Rosanna tog så lättvindigt på det hela fick boken att kännas klyschig och förutsägbar.
 
Det här är en helt okej bok. Någorlunda ojämn, med lång uppladdning och snabb upplösning – men ändå okej. Budskapet är, om något, värt att fundera över.
 

Inte för nära

Författare: Colleen Oakley.
OriginaltitelClose enough to touch.
Serie: Fristående.
Längd: 407 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"Jubilee har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas hon lämna sin trygga exil."
 
 
 
 
 
 
 
 
Inte för nära är en fängslande roman, vars koncept påminner om Ingenting och allting av Nicola Yoon. Men enligt mig är Inte för nära mycket bättre – och trovärdigare – än den populära ungdomsboken.
 
Jag fastnade direkt för Inte för nära. Handlingen fångade omedelbart mitt intresse och språket trollband mig från första sidan. Dessutom är karaktärerna underbara, och det tog inte lång tid förrän jag förälskat mig i dem. Jag fastnade särskilt för Jubilee, som inte bara är riktigt fascinerande som person, utan också har en väldigt behaglig berättarröst som gör det lätt att ta till sig innehållet. Trots allvaret i boken är hennes tankar skrivna med en humoristisk touch, som gör boken omöjlig att lägga ifrån sig.
 
Det enda som jag har att kritisera är slutet. Det kändes påskyndat och klyschigt, och på något sätt upplevde jag det som att författaren inte hade energi över till att knyta ihop säcken ordentligt. Men för övrigt är Inte för nära en mysig må bra-bok; en riktig pärla. 
 

För att väcka hon som drömmer

Författare: Johanna Nilsson.
Serie: Fristående.
Längd: 336 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Josefins mamma blir sjuk och plötsligt är livet mycket svårare. Varken Josefine eller hennes familj vet hur de ska leva i den nya tillvaron. I kyrkan finns en fristad. Dit går hon när allt är på väg att koka över."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
För att väcka hon som drömmer är en fin bok, skriven med mycket känsla. Jag gillar att Nilsson tar upp och reflekterar kring sorg och mental ohälsa, som ätstörningar och ångest. Jag tycker också mycket om att ämnet ”familj” hålls centralt, då det är något som de flesta har ett samband till. Ändå känns bokens innehåll inte helt självklart.
 
Av någon anledning fastnade jag inte fullt så mycket som jag hade velat. Något störde under läsningen, men vad är svårt att sätta fingret på. Jag hade svårt att relatera till huvudkaraktären, och ibland förstod jag inte heller vad Nilsson ville säga. Delar av boken känns dessutom inte trovärdiga, och under vissa sekvenser falnade mitt intresse så pass att jag skummade igenom sidorna.
 
Allt som allt är För att väcka hon som drömmer okej. Det är en sån bok som jag ville tycka om mer än vad jag faktiskt gjorde.
 

Grace

Författare: Anthony Doerr.
OriginaltitelAbout Grace.
Serie: Fristående.
Längd: 468 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"David drömmer sanndrömmar. Efter att dottern Grace föds får David en föraning om att han bär skuld till att hon druknar i en översvämning. Han flyr landet för att rädda henne. Först tjugofem år senare vågar han sig tillbaka, men utan livstecken från dottern."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Grace har ett riktigt intressant koncept, men misslyckas dessvärre med att gripa tag i läsaren. Den karaktärsdrivna boken har frustrerande karaktärer, och jag kände hur jag snabbt förlorade tålamodet för den gnälliga protagonisten som vältrar sig i elände. Utöver det rör sig handlingen riktigt långsamt framåt, vilket gjorde att intresset dog ut.
 
Vidare är det vackra språket lite för krystat. Långa, poetiska stycken beskriver saker som egentligen inte har någon betydelse, och tar udden av spänningen. Ibland känns det som att Doerr fokuserat mer på att skapa ett målande språk, än att integrera det väl i handlingen. På något sätt tar det överhanden, på kostnad av handling och karaktärsutveckling.
 
Som du förstår var Grace inte en bok för mig. Boken har en intressant grundidé och vackert yttre, men jag fastnade inte alls för innehållet.
 

Allt det vackra är inte förstört

Författare: Danielle Younge-Ullman.
OriginaltitelEverything beautiful is not ruined.
Serie: Fristående.
Längd: 435 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"När Ingrids mamma förstör sina stämband får hennes karriär som sångerska ett abrupt slut, och minnet av det som gått förlorat är smärtsamt närvarande. Ingrid lovar sin mamma att hon ska delta i ett överlevnadsläger för att bevisa att hon är mogen nog att flytta till London för att plugga musik. Men allt är inte som det verkar, och Ingrid måste räkna ut varför hon är på lägret och den egentliga orsaken till att musiken försvann ur deras liv."
 
 
 
 
 
Den här boken alltså! Allt det vackra är inte förstört är tusen gånger bättre än vad jag hade väntat mig. Jag fastnade redan vid första sidan och ju mer jag läste desto mer fantastisk blev den. Det är en mycket tankeväckande roman, med kraftfullt koncept och en handling som berör på djupet. 
 
En av bokens styrkor är karaktärerna – de är underbara! Varje individ har en komplex bakgrundshistoria som skickligt vävs in i berättelsen. Personerna i romanen har också en egen röst som utmärker dem från alla andra, vilket gör att de känns oerhört verkliga. Jag gillar dessutom komplexiteten som relationerna uppvisar, och fascinerades av hur okonstlat men ändå komplicerat allt kändes.
 
Vidare ger det målande språket boken en fantastisk stämning, som personifieras i form av en värmande må bra-känsla hos läsaren. Det märks att Younge-Ullman tänkt igenom berättelsen noggrant: alltsammans känns väldigt välarbetat. Exempelvis är författares sätt att skildra sexuella övergrepp, depression och självmord väldigt genomtänkt. Hon har gett de svåra ämnena ett syfte, och integrerar dem i handlingen på ett naturligt sätt. 
 
Romanens enda svaghet är slutet. Jag tycker inte om vändningen som epilogen tar, och de sista sidorna kändes onödiga. På något sätt gjorde de att protagonisten tog ett steg tillbaka i utvecklingen, och jag hade gärna sett henne avsluta på samma spår som hon påbörjat.
 
Allt som allt är Allt det vackra är inte förstört en underbar bok som tar läsaren på en känslomässig berg-och-dalbana. Boken har många oväntade vändningar och varvar hela tiden skratt med tårar. Om du är sugen på att läsa en tankeväckande och berörande må bra-roman är Allt det vackra är inte förstört boken för dig.
 

Sköldpaddor hela vägen ner

Författare: John Green.
OriginaltitelTurtles all the way down.
Serie: Fristående.
Längd: 292 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Aza vill inte ge sig in i jakten på Russel Pickett, den försvunna miljardären som jagas av FBI. Men 100 000 dollar i belöning ändrar planerna. Aza kommer nära Picketts son Davis, som aldrig kan lita på om någon tycker om honom för den han är eller för pappas pengar. Men han kan vara lugn med Aza. Hon har sina tvångstankar och blotta tanken på alla bakterier som finns i en annan människas saliv får henne att rygga."
 
 
 
 
 
 
Sköldpaddor hela vägen ner är en av John Greens starkaste böcker. Den är annorlunda, men präglas ändå av Greens kännetecknande språk och stil. Om du har läst något av honom tidigare vet du att han är en av få ungdomsboksförfattare som inte fördummar läsaren med översimplifierat språk eller ointelligenta karaktärer. Istället för att romantisera eller överdriva, berättar han helt enkelt hur det är.
 
Det jag gillar mest med Sköldpaddor hela vägen ner är bokens trovärdighet. Karaktärerna känns verkliga, och jag kunde relatera läskigt mycket till protagonistens tvångstankar, krångliga vänskapsrelationer och ångest. Särskilt hårt träffade metaforen med spiralen; som satte ord på hur jag har känt otaliga gånger. Därtill är jag obeskrivligt glad över att Green inte föll i den gamla klyschan, där huvudpersonen frisknar till och allt slutar lyckligt. Här mår huvudpersonen dåligt, och hur mycket hon än försöker blir hon inte bättre. Det är hemskt, men samtidigt äkta. Mental ohälsa är en livslång kamp, och jag applåderar Green för hans genuina representation.
 
Allt som allt är Sköldpaddor hela vägen ner en tankeväckande roman, som skildrar att livet kan vara meningsfullt trots att man kämpar mot sig själv. Boken slår Efter Alaska, Pappersstäder och Katherineteorin med hästlängder.
 

Allt jag inte sa

Författare: Yrsa Walldén.
Serie: Fristående.
Längd: 214 sidor.
Bokförlag: VoxbyOpal.
 
"Tänk att flytta till en helt ny stad, börja på högskola och möta Dena – ditt livs kärlek, men som har en pojkvän. Tänk att hantera allt detta, nya vänner och ett nytt du, när allt du kan tänka på är en överväldigande kärlek som tar över din kropp."
 
 
 
 
 
 
 
 
Åh vad jag tyckte om Allt jag inte sa! Det är en annorlunda skriven och mycket vacker roman. Språket är nästintill poetiskt, och målar upp en så levande bild att det känns som att man är där. Dessutom har boken korta kapitel och ett fantastiskt flyt, som gör läsningen väldigt behaglig.
 
Något som jag tyckte mycket om med boken var förhållandet mellan protagonisten och Dena. Att de båda är tjejer görs inte till någon konstig grej. Ingen av personerna i deras liv – varken föräldrar eller klasskamrater – anmärker det på något sätt. Istället framställs deras relation som vacker och fullt naturlig, vilket jag applåderar Walldén för.
 
Men jag har några saker att anmärka på, fast det mest är oväsentligheter:
  * Fokus hade gärna kunnat avvika från kärlekshistorien ibland.
  * Ibland blir språket lite för poetiskt, så att det känns krystat.
  * Avslutet är lite för enkelt, kom för snabbt och blev avhugget. 
 
Allt som allt är Allt jag inte sa överraskande bra. Det är en fin kärlekshistoria och en förvånansvärt stark debut. Jag har aldrig skrivit så förut: men välj vad som helst från bokförlaget VoxbyOpal och du lär bli nöjd!
 

När äventyret väntar

Författare: Sofia Fritzson.
Serie: Systrarna och kärleken #2.
Längd: 269 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Fanny är rebellen som balanserar på lagens gräns. Christopher är den ensamstående pappan som alltid är korrekt och perfekt. När de möts är det  något som sprakar, som skulle kunna leda till djupare känslor. Men ska Fanny våga släppa sin rädsla för relationer?"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
När äventyret väntar är en härligt lättsam må bra-bok. Berättelsen har en behaglig rytm och det gripande språket gör att sidorna flyger förbi. Den är lite mer förutsägbar än När drömmen slår in då den följer en rätt typisk romance-mall: med oönskade känslor, ett besvärligt förflutet och ett lyckligt slut. Ändå är det svårt att lägga ifrån sig boken förrän sista sidan är läst.
 
Men jag hade velat lära känna karaktärerna mer ordentligt. Jag tycker om dem, men känner inte riktigt med dem. De är lite för ytliga och stereotypiska, och hade behövt mer komplexitet för att gå från att kännas som fiktiva personer till verkliga individer. 
 
Allt som allt är När äventyret väntar bra, och jag ser fram emot att läsa mer av Sofia Fritzson i framtiden.
 

Flora Banks förlorade minne

Författare: Emily Barr.
Originaltitel: The one memory of Flora Banks.
Serie: Fristående.
Längd: 317 sidor.
Bokförlag: Alfabeta.
 
"Flora har inga minnen. Hon minns inte vilka hennes vänner är, vad hon gjorde dagen innan eller hur gammal hon är. Hennes armar är fullklottrade med saker hon inte får glömma. En kväll kysser hon någon hon inte borde kyssa. Och nästa dag minns hon det. Det är hennes första minne på tio år."
 
 
 
 
 
 
 
Jag såg mycket fram emot att läsa Flora Banks förlorade minne. Bokens fascinerande premiss gjorde mig verkligen nyfiken på vad berättelsen hade att säga. Och ja, konceptet är intressant – men spänningen hålls inte upp särskilt länge. Mest beror det på att innehållet är väldigt upprepande. Huvudpersonen har bara ett minne, och det upprepas gång på gång för läsaren. ”Jag kysste Drake” påminns vi om, men efter ungefär hundrade gången kändes det hela tradigt.
 
Jag anser också att för mycket fokus ligger på kärleksintresset. Jag tror att boken hade kunnat bli riktigt intressant om vi fått följa Floras vardagliga liv och utmaningar, men handlingen förlorade all substans när jakten på Drake hela tiden var i centrum. Det kändes klyschigt och var helt enkelt inte särskilt gripande.
 
En annan anledning till att jag hade svårt för boken var karaktärerna. Jag fastnade inte för någon av dem, inte ens Flora. Hon är inte alls trovärdig, och jag störde mig på att hon blev så besatt av kyssen när hon i sitt huvud är tio år gammal. Dessutom gör hon saker som hon inte borde kunna göra utan minnen från de senaste sju åren, vilket gör att jag som läsare aldrig övertygas om hennes tillstånds allvar. Andra karaktärer som jag inte tyckte om var Drake (som utnyttjar Flora), Floras föräldrar (som lurar henne, samt lämnar henne ensam) och Floras bästa vän (som i sin surhet överger Flora fast hon är medveten om att hon behöver stöd). Jag tycker också att det är rätt antiklimatiskt att Floras bror – som är viktig för handlingen – inte ”syns” i boken, utan bara berättas om.
 
Allt som allt är Flora Banks förlorade minne okej. Jag tycker om premissen, och några småroliga scener, men förövrigt är den rätt blek.
 

Vakuum

Författare: Mia Öström.
Serie: Fristående.
Längd: 208 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
"Det är snart ett år sedan Jonnas storebror Johan tog sitt liv. Tydligen är det dags att gå vidare. Men vad rör det Jonna? Hon är ju inte där, hon svävar omkring i tomma rymden, så långt bort man kan komma. Samtidigt går hon omkring på marken med Johans gamla tröja på sig. Och i fickan hittar hon en lapp."
 
 
 
 
 
 
 
 
Vakuum är en svenskskriven roman om att hantera sorg. Det är en lågmäld bok, som jag har svårt att göra en rättvis bedömning av. På något sätt sticker språket ut mer än själva handlingen. Orden känns vackra, och försätter läsaren en viss stämning under läsningen. Men samtidigt är språket inte tillräckligt mäktigt, och ibland blir den konstant melankoliska känslan enformig.
 
Det här är på något sätt en återhållsam bok. Den har något där, men känslorna och drivkraften når inte riktigt fram till läsaren. Dessutom finns inte mycket till handling, och fast berättelsen är lätt att ta till sig så känns den lite innehållslös. Jag berördes inte lika mycket som jag hoppades, och fast jag hela tiden ville fortsätta läsa så fanns egentligen inget som grep tag, vilket är paradoxalt.
 
Allt som allt är Vakuum en okej bok, som lämnade mig rätt neutralt inställd. Den är varken bra eller dålig, den bara är.
 

Syndig

Författare: Sara Shepard.
Originaltitel: Wicked.
Serie: Pretty little liars #5.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Hanna skulle göra allt för att vara coolast i stan. Spencer rotar i familjehemligheter. Emily kan inte sluta tänka på sin nya kille. Och Aria är lite väl förtjust i mammas pojkvän. Nu när Alis mördare är bakom lås och bom tror tjejerna att de går säkra. Men de som glömmer bort det förflutna är dömda att upprepa det."
 
 
 
 
 
Syndig är en beroendeframkallande fortsättning på serien. Det är något visst med Shepards språk som gör att jag fängslas direkt. Sättet som hon formulerar texten på skapar ett väldigt behagligt flyt, och trots att detta är en thriller känns läsningen lättsam. Med det sagt så är Syndig även spännande, och trots att boken inte lider brist på klyschor kan jag lova att den är svår att lägga ifrån sig.
 
Men efter händelserna i Otrolig hade jag hoppats att serien skulle ta en ny, fräsch vändning. Därför blev jag lite besviken när bokens handling verkade upprepa sig själv, som att allt började om från ruta ett. Det får serien att verka lite tradig; som att den aldrig kommer till sitt slutmål. Dessutom kändes intrigerna inte riktigt lika gripande som i tidigare böcker, och jag upplever det nästan som att karaktärerna utvecklats baklänges och blivit mer omogna.
 
Allt som allt är Syndig en bra roman. Den har inte riktigt samma hjärta som tidigare delar, och följer förstås samma långsökta koncept. Men läsningen är faktiskt rätt spännande, och det är omöjligt att inte fastna för Shepards språk. Det spelar egentligen ingen roll vad hon skriver, allt lyckas på något magiskt vis fängsla. Syndig slutar dessutom i en cliffhanger som väcker stor nyfikenhet för fortsättningen. 
 

Tid att ta farväl

Författare: S.D. Robertson.
OriginaltitelTime to say goodbye.
Serie: Fristående.
Längd: 366 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Will älskar sin dotter över allt annat. Och sexåriga Ella vet att hennes pappa aldrig kommer att lämna henne, det lovade han när hennes mamma dog. Men det löftet kommer snart visa sig svårare att hålla än Will kunnat föreställa sig."
 
 
 
 
 
 
Tid att ta farväl är enkel att ta till sig, tack vare genomtänkt språk och lättsmält innehåll. Jag hade dessvärre svårt att fastna för handlingen. Protagonisten Will dör (oroa dig inte, det händer i första kapitlet och är därför ingen spoiler) och resten av boken går ut på att han försöker hålla kontakten med sin dotter från andra sidan. Detta är inte riktigt min grej, då hela ”spöke kommunicerar med de levande”-konceptet känns fånigt och utdaterat. Det hela blir sötsliskigt klyschigt, och den konstanta sentimentaliteten gör läsningen tråkig i längden.
 
Mitt största problem med boken är att gråtmildheten tar vid redan vid första sidan. Som läsare hann jag inte fastna för eller bry mig om karaktärerna, innan Robertson förväntar sig att jag ska sörja för dem. Jag hade velat att han successivt byggt upp känslorna för personerna i boken, genom humor och att visa hur de levde ihop. Istället blir det mer ”BAM! Här kommer känslorna!” direkt, vilket inte har någon inverkan på mig. Det fick mig snarare att tröttna och himla med ögonen.
 
Som helhet är Tid att ta farväl en sentimental roman med starka Ghost-vibbar. En välskriven bok som inte riktigt föll mig i smaken.
 

Papperssjälar

Författare: Emma Johansson.
Serie: Fristående.
Längd: 333 sidor.
Bokförlag: VoxByOpal.
 
"Det finns hemligheter som äter upp en inifrån. De är som minor. Emilia har en mina inom sig. En som hotar att sprängas om någon så mycket som tittar på henne. Men minan är inte bara hennes egen, den riskerar att spränga fler än så."
 
 
 
 
 
 
Jag brukar sällan gripas tag av svenska författares verk. Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning uppfattar jag dem ofta som bleka och intetsägande. Men wow, Emma Johansson får till en komplexitet som sällan syns i svensk litteratur. Papperssjälar fångar snabbt upp läsaren och skapar ett beroende som blir starkare ju mer man läser. Den uppslukande berättelsen fick mig verkligen att omvärdera min teori om att svenskar inte kan skriva.
 
Papperssjälar skildrar en vacker historia som både berör och får läsaren att känna sig alldeles varm inombords. Rent dramaturgiskt är det en mycket genomtänkt bok. Med skillnad från många andra svenska romaner, som livlöst går från en händelse till en annan, berättas allt med en dynamisk genuinitet. Orden känns äkta, och jag känner tillsammans med karaktärerna.
 
På tal om karaktärerna: de är väldigt lätta att tycka om. Jag gillar dessutom relationen mellan Emilia och Viktor, och vill nästan brista ut i glädjetjut över att den växte fram så fint istället för att bara dumpas på läsaren. Scenerna mellan dem är så mysiga och djupt passionerade att det är omöjligt att inte fastna för dem båda.
 
Boken har dock viss förbättringspotential. För det första är den rätt förutsägbar, och jag hade gärna velat se någon oväntad vändning komma runt hörnet. Sen är jag inte heller jätteförtjust i slutet, då jag tyckte att Viktors agerande blev lite för mycket. Men för övrigt är jag mäktigt imponerad. Emma Johansson förtjänar verkligen en eloge.
 
Papperssjälar är en riktigt stark debut, och det kommer från mig som vanligtvis föraktar svenskskrivna romaner. Jag ser med spänning fram emot fler böcker av Johansson.
 

Saker ingen ser

Författare: Anna Ahlund.
Serie: Fristående.
Längd: 413 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Fride är kär i Miriam, Yodit försöker ta plats i gänget, Johannes försöker få plats i livet, Arons syster Linn fick all talang och Linn undrar vad hon ska göra med den. Och Sebastian, han som ska kyssa en ny person varje månad. Ett nyårslöfte som trasslar till saker."
 
 
 
 
 
 
 
Jag hade rätt svårt för Saker ingen ser. Boken är inte dålig, men inte heller i min smak.
 
För det första fastnade jag inte för karaktärerna. Fast de är en fint heterogen grupp människor med en variation av sexualiteter tyckte jag att de var tråkiga. De saknade djup och kändes aldrig riktigt levande. Att det dessutom är så pass många karaktärer att hålla koll på blir rörigt, och jag kom på mig själv att blanda ihop dem ofta. Detta drabbar förstås boken väldigt starkt, eftersom Saker ingen ser är en väldigt karaktärsdriven roman.
 
Men inte heller handlingen var något att hurra över. För att vara ärlig vet jag knappt vad handlingen var. Det finns inte någon direkt riktning eller konflikt, inga vändningar eller stora händelser. Alltsammans är bara väldigt… platt och rakt. För mig var detta mest ord på papper: de sa mig ingenting.
 
Som helhet kan man väl säga att jag hade svårt att förstå mig på Saker ingen ser. Jag fastnade varken för handlingen (vad den nu var) eller karaktärerna, och fast boken inte direkt var dålig så tilltalade den mig inte alls.
 

A Monster Calls

Författare: Patrick Ness & Siobhan Dowd.
Serie: Fristående.
Längd: 206 sidor.
 
"Monstret dök upp efter midnatt. Men det är inte monstret som Conor väntat sig, det från mardrömmen som han har drömt varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling, den med mörkret, vinden och skriken... Det här monstret är något annat, något gammalt, något vilt. Och det vill ha sanningen."
 
 
 
 
WOW. Ord kan inte beskriva vad jag känner just nu. Jag gråter nästan aldrig när jag läser, men A monster calls krossade mitt hjärta och fick mig att böla som ett barn. Den gjorde att kände mig oförklarligt sårbar, och jag blev så pass känslomässigt involverad i berättelsen att det gjorde fysiskt ont att läsa. Andlös tog jag mig igenom sidorna, och när boken väl var slut hade den brutit ner mig till ett känslomässigt vrak.
 
Det här är en hjärtskärande roman som ofta misstas för skräck eller fantasy av personer som inte läst den. Det är helt fel. A monster calls är snarare en mörk contemporary, om en pojke som måste lära sig att hantera sorg och smärta. Monstret i fråga är ett metaforiskt monster, och inte någon övernaturlig varelse som många tror. 
 
A monster calls är en obeskrivligt vacker berättelse med fantastiska karaktärer och näst intill poetiskt språk. Jag minns knappt när jag senast läste en så välskriven och genomtänkt bok. Texten är rik och fyllig, och de många tankeväckande metaforerna bidrar till en tryckande, förebådande stämning. En känsla av rå genuinitet hänger över boken, och fick mig som läsare att känna mig blottad. Det är en kraftfull och gripande berättelse, som redan efter några sidor gör tydligt att den har något väldigt viktigt säga.
 
Jag älskar A monster calls av hela mitt hjärta. Det tog mig bara några få timmar att läsa boken, men den tog med mig på en sådan mäktig resa att jag blev helt ställd när sista sidan var läst: för vad ska jag nu göra med mitt liv? Jag kan omöjligen sätta ord på hur bra boken är. Allt jag kan säga är att A monster calls fick mig att känna. På något underligt vis skulle man kunna säga att den läkte mig. Läs den, läs den nu.
 

The Hate U Give

Författare: Angie Thomas.
Originaltitel: The Hate U Give.
Serie: Fristående.
Längd: 465 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
"Sextonåriga Starrs tillvaro krossas när hon blir vittne till hur polisen skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil. Trycket på Starr är hårt, både från polisen och orten, som kräver rättvisa och upprättelse. Men även från de som inte vill att Starr ska vittna. 
 
 
 
 
 
 
The hate u give är en kraftfull berättelse om rädsla och styrka att göra det rätta. Romanen baseras på Black Lives Matter-rörelsen och följer efterverkningarna av mordet på afroamerikanen Khalil. Det är en tankeväckande, gripande och förvånansvärt trovärdig läsning, med stark berättarröst och välutvecklade karaktärer. 
 
Jag brydde mig genuint om protagonisten Starr, och njöt av komplexiteten i hennes relationer med familj, vänner och pojkvän. Inget i hennes liv är enkelt, och det var riktigt intressant att ta del utav en så "annorlunda" syn på världen. Som vit har jag haft turen att inte gå igenom samma prövningar som Starr, och The hate u give blev verkligen en ögonöppnare för det förtryck som många mörkhyade måste hantera dagligen. Boken känns viktig, och ger verkligen perspektiv på vardagen.
 
Jag tycker mycket om The hate u give, men är samtidigt inte lika häpnad som många andra. För boken har svagheter. Jag var inte fullt så engagerad under hela läsningen, då det finns vissa sekvenser som jag upplevde som tråkiga. Dessutom känns vissa dialoger lite forcerade. Angie Thomas har tryckt in väldigt många populärreferenser i replikerna, och fast det ger en modern prägel upplevs det i stora mängder som krystat.
 
Som helhet är The hate u give väl värd att läsas. Det är en underhållande och berörande historia, som behöver berättas.
 

RSS 2.0