Det handlar om oss

Författare: Åsa Ringdahl.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
Johan verkar ha allt, men framtiden är inte så perfekt som den ser ut. För Malin innebär flytten till Östersund att hon kan träna och tävla sin häst med siktet inställt på SM i dressyr. Han gillar verkligen inte hästtjejer. Hon gillar verkligen inte hockeykillar. Men när de träffas händer det omöjliga: de faller för varandra.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det handlar om oss är inte riktigt min typ av roman. Den är helt okej för att vara en debut – men jag hade svårt för boken av flera skäl.
 
För det första tycker jag att konceptet är rätt dumt. Karaktärerna dömer varandra baserat på deras intressen, vilket enligt mig är befängt. Bara för att exempelvis Johans pappas nya flickvän är en hästtjej, har han bestämt sig för att hata alla hästtjejer. Detsamma gäller Malin och hennes inställning mot hockeykillar. Även om jag bortser från den delen har jag svårt för karaktärerna. De litar mer på omgivningens åsikter än varandra, vilket leder till en hel del frustrerande kommunikationsproblem. Och sånt har jag sällan tålamod för.
 
Sen tycker jag också att Det handlar om oss har en väldigt simpel handling, och språket föll mig inte riktigt i smaken. Det är talspråkligt, med korta meningar och ”pratiga” ordval. Det är inte nödvändigtvis något fel med det, men jag föredrar personligen mer skriftspråkliga romaner.
 
Som helhet är Det handlar om oss okej. Om du inte frustreras av kommunikationssvårigheter och böcker med verbal stil, så kan du säkert gilla den mer.
 

Förbannade kärlek

Författare: Colleen Hoover.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Ugly love.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
"När Tate flyttar är Miles den första hon träffar. De upptäcker attraktion, och de enas om det perfekta upplägget: sex. Relationen är enkel, så länge Tate håller sig till två villor: Fråga aldrig om det förflutna, förvänta dig aldrig en framtid."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Förbannade kärlek är en fantastisk roman som jag ogillar. Lät det underligt? Det är för att jag känner mig väldigt kluven. Ena halvan av mig tycker mycket om boken, medan den andra halvan inte gör det.
 
Detta är en väldigt typisk romance. Du vet, med en medgörlig kvinnlig protagonist som faller för en bad boy med tragiskt förflutet. Det händer inte mycket mer än att de har sex och försöker hålla sig borta från varandra. Ändå fastnade jag. Jag gillar Hoovers språk skarpt. Texten är lätt att ta till sig och kräver inte mycket tankeverksamhet. Sidorna flög förbi och allt som allt underhölls jag av läsningen.
 
Boken berättas ur två perspektiv. Tates berättarröst tycker jag om, men jag har svårare för Miles. Faktum är att jag skummade igenom hans kapitel. Hans berättelse utspelar sig nämligen sex år innan händelserna i boken och handlar bara om hans besatthet av en tjej, vilket känns upprepande och innehållslöst. Hans perspektiv är dessutom skrivna i vers, vilket jag tyckte var rätt störande. 
 
Vidare hade jag gärna velat se större bredd på bokens innehåll. Tate studerar till att bli specialistsjuksköterska, men vi får inte ta del av hennes tid på skolan eller jobbet. Istället är romansen helt i fokus, och det framstår som att Tate tänker på Miles hela sin vakna tid. Och visst förstår jag att det är den typen av roman, det är trots allt romance, men hennes besatthet kändes inte särskilt trovärdig. Jag hade hellre velat läsa om hennes liv utanför relationen.
 
I sin helhet är Förbannade kärlek en bra roman. Det är inte en bok utan brister, men en bok som är svår att inte njuta till.
 

De kommer ändå inte tro mig

Författare: Ulla Nissen.
Serie: Fristående.
Längd: 221 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
"Elsa har flyttat och börjar årskurs åtta i en ny skola. Första helgen går hon på en fest, fast hon inte får för sina föräldrar. På festen drar en kille iväg med Elsa till ett sovrum. Chockad stänger hon av under övergreppet och efteråt bestämmer hon sig: det här har inte hänt."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag tyckte verkligen om De kommer ändå inte tro mig, som är en välskriven och gripande roman om sexuella övergrepp, psykisk ohälsa och ätstörningar. Boken har en förvånansvärd trovärdighet och är nästintill skrämmande i sin tankeväckande skildring. Som läsare berördes jag, och när sista sidan var läst ville jag ha mer.
 
Det tog ett tag att fastna för De kommer ändå inte tro mig, men när handlingen väl kommit igång var det svårt att släppa taget. Språket flyter på väldigt fint och det var med en blandad känsla av fascination och fruktan som jag uppslukades av Nissens ord. Trots att jag inte har upplevt det som Elsa varit med om, kunde jag relatera till henne på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Hennes tankar och känslor blev på något sätt mina tankar och känslor, och fast jag emellanåt ville ruska om henne i frustration så förstod jag varför hon agerade som hon gjorde.
 
Det finns bara några saker som jag hade velat ändra med De kommer ändå inte tro mig, men dessa kan knappast kallas klagomål – snarare förbättringspotential. För det första hade jag velat ta del av mötet med kuratorn, istället för att bara få det återberättat lite kort i efterhand. Sen tror jag att boken hade behövt vara längre: gärna femtio sidor till. Slutet kändes lite abrupt och jag hade velat veta vad som hände efteråt och hur föräldrarna reagerade på det hela.
 
Som helhet är De kommer ändå inte tro mig en riktigt bra roman. Språket är vackert, karaktärerna lätta att relatera till och vänrelationen underbart värmande. De kommer ändå inte tro mig berörde mig, och borde läsas av alla unga vuxna. 
 

Döden är inget skämt

Författare: Karl Modig.
Serie: Fristående.
Längd: 217 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Josef bor med sina storasyskon: Natascha och Alexander. Fast nu är det bara han och Natascha kvar. Han ägnar dagarna åt att skriva skämt till sin standup-rutin, och nättarna åt att hamna i fel säng. Han pratar om vad som helst utom om Alexander. Men sakta börjar han ta in det som har hänt, trots att han försöker skämta bort det."
 
 
 
 
 
 
 
 
Döden är inget skämt är en helt okej ungdomsroman. Jag tycker om språket som gör innehållet lätt att ta till sig, och uppskattar att kapitlen är så korta. Jag gillar också hur Karl Modig skildrar livet: det känns trovärdigt och äkta, nästan som att han skriver om egna erfarenheter. Ändå föll boken lite platt i min smak.
 
Det finns två anledningar till att jag inte riktigt fastnade för Döden är inget skämt. Den ena är att handlingen känns tunn. Jag upplever inte att något egentligen händer, och jag saknar den klassiska uppbyggnaden med tydligt klimax som markerar en minnesvärd vändning. Här är det rätt slätstruket, och vi får helt enkelt bara följa Josefs vardag efter förlusten av hans bror. Den andra anledningen är att den aldrig fick mig att känna. Döden är inget skämt gör tappra försök att få läsaren att både skratta och gråta, men jag berördes inte alls. Ärligt talat vet jag inte vad det beror på. Kanske hade jag svårt att relatera till Josef som karaktär, kanske var mina förväntningar för höga. Hur som helst hade jag önskat mer hjärta och känsla.
 
Som helhet är Döden är inget skämt helt okej. Det är en läsning som inte riktigt engagerade mig, men som samtidigt aldrig heller tråkade ut mig.
 

Till alla killar jag har gillat

Författare: Jenny Han.
Originaltitel: To all the boys I've loved before.
Serie: Till alla killar jag har gillat #1.
Längd: 362 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"I sitt rum har sextonåriga Lara Jean en hattask med kärleksbrev som hon har skrivit själv: ett för varje kille som hon varit kär i. I breven öser hon ur sig alla känslor, och de är bara till för henne. Men en dag är de borta, och alla killar som Lara Jean någonsin har gillat får reda på hur hon känner. Plötsligt är hennes kärleksliv, som tidigare bara existerade i fantasin, utom kontroll."
 
 
 
 
 
 
Till alla killar jag har gillat är en sockersöt, lättsam läsning som passar perfekt för att ladda upp inför sommaren. Karaktärerna har en underbar dynamik till varandra, och jag blev förvånad över hur närvarande Lara Jeans familj visade sig vara. I ungdomsböcker har exempelvis föräldrar en tendens att plötsligt försvinna när handlingen kommer igång, men i Till alla killar jag har gillat är både Lara Jeans systrar och pappa väl integrerade i berättelsen. Jag tycker också om att kärleksintresset växer fram successivt, snarare än det klassiska ”kärlek vid första ögonkastet”.
 
Men det tar ett tag innan boken kommer igång, och i längden visade sig Till alla killar jag har gillat vara helt annorlunda än vad jag hade väntat mig. Till exempel hade jag förväntat mig att kärleksbreven skulle vara en bärande del av handlingen. Men de används mest för att starta berättelsen, och sen är deras syfte avtjänat. Detta var något jag störde mig på. Lara Jean blir aldrig särskilt uppriven över att hennes privata brev har skickats, och jag upplevde det inte som trovärdigt att hon inte verkade bry sig om vem som skickat dem eller varför. Jag hade sannolikt själv mått dåligt över situationen och försökt undersöka vad som hänt, men Lara Jean ägnar det knappt en tanke.
 
Sen tänkte jag även på kärlekstriangeln. Som jag nämnde tidigare, är jag glad över att kärleken växer fram istället för att dumpas på läsaren. Men det som störde mig var att Lara Jean gick från noll kärleksintressen till två på kort tid, samt att Jenny Han aldrig riktigt fick mig att heja på någon av grabbarna. Jag tycker att båda framstod som relativt omogna, och jag som läsare blev aldrig förälskad i dem.
 
Som helhet är Till alla killar jag har gillat en bra bok. Jag fastnade för familjedynamiken och underhölls särskilt av ”låtsas pojkvän”-berättelsen. Jag ser helt klart fram emot nästa del, fast jag hade väntat mig lite mer av denna.
 

Vi hade ju bara en paus

Författare: Lindsey Kelk.
Originaltitel: We were on a break.
Serie: Fristående.
Längd: 349 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Liv och Adam på sin drömresa, och kvällen innan de ska åka hem tror hon att han ska fria. Istället slutar det med en paus i förhållandet. Snart växer den lilla pausen till en avgrundsdjup klyfta, och frågan är om de kan ta sig över den och hitta tillbaka till varandra?"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi hade ju bara en paus är en småmysig rom-com, med behagligt språk och en handling som trots bristen på originalitet håller kvar intresset. Berättelsen innehåller dessutom inslag av humor. Denna humor lyckas inte alltid få komisk effekt, men gör tappra försök.
 
Det är främst två faktorer som gör att jag inte förälskar mig i boken. Dessa är:
  • Kommunikationen mellan karaktärerna
  • Berättarperspektiven.
För att förtydliga: jag är otålig när det kommer till handlingar som baseras på kommunikativa problem. Jag tycker att det är oerhört frustrerande när karaktärernas situationer hade kunnat lösas om de bara pratat med varandra och varit mer ärliga i sin relation. Kanske är det för att jag själv är inne i en spiral, där lärarna på högskolan inte kan/vill ge ordentliga svar angående examensarbetet, men bristande kommunikation är helt enkelt inte något som jag har tålamod med. I fallet med Vi hade ju bara en paus tycker jag att det mest fick karaktärerna att framstå som barnsliga.
 
Angående berättarperspektivet så var det väldigt svårt att särskilja dem från varandra. Boken berättas ur både Adams och Olivias synvinklar, men läsaren får aldrig någon indikation när perspektiven växlar mellan varandra: ingen rubrik med karaktärens namn eller något. Eftersom karaktärernas tankar och berättarröster dessutom är ”låter” likadant, tog det ibland flera sidor innan jag insåg att jag läste ur ett annat perspektiv. Att behöva gissa vilken karaktär som skildrade händelserna blev rätt påfrestande, och förstörde läsrytmen.
 
Som helhet är Vi hade ju bara en paus okej. Det är en småmysig läsning som inte särskiljer sig särskilt mycket från andra rom-coms.
 

Danny bäst i världen

Författare: Roald Dahl.
OriginaltitelDanny, the champion of the world.
Serie: Fristående.
Längd: 233 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Dannys bästa vän är hans pappa, som är fenomenal på att berätta galna historier och hitta på festliga saker. De bor i en gammal husvagn brevid den lilla bensinstationen de driver. En natt upptäcker Danny att hans pappa har smitit ut. När han kommer tillbaka avslöjar han att han i hela sitt liv haft en hemlighet för Danny."
 
 
 
 
 
Danny bäst i världen är en snabbläst och mysig roman, med fina illustrationer och intressant koncept. Det tilltalande språket gör innehållet enkelt att ta till sig, och relationen mellan Danny och hans pappa är underbar. Det var länge sedan jag läste om en så kärleksfull och närvarande förälder, vilket gjorde att jag verkligen fastnade för karaktärernas förhållande.
 
Men boken är smått utdragen, och känns inte lika kreativ som många av Dahls andra verk. Den har nämligen en hel del utfyllnad: exempelvis sammanfattas berättelsen om Stora vänliga jätten i ett kapitel, vilket känns onödigt. Därtill förstår jag inte riktigt vad Dahl vill säga till sin målgrupp. Detta för att Danny bäst i världen har många skeva budskap. Boken framställer tjuvjakt, stöld och intrång som något positivt och äventyrligt, vilket kan ge unga läsare fel uppfattning. Med tanke på hur moraliska många av Dahls andra verk är, blev jag förvånad över detta.
 
Som helhet är Danny bäst i världen okej – så länge någon vuxen påpekar och diskuterar de moraliskt tvivelaktiga ämnena som tas upp i boken med sitt barn.
 

Ditt livs affär

Författare: Fredrik Backman.
Engelsk titelThe deal of a lifetime.
Serie: Fristående.
Längd: 78 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
"En grå kvinna går genom sjukhusets korridorer för att hämta en av oss. Hon bär en pärm med våra namn: en cancersjuk 5-åring som sitter ensam och målar, en 20-åring som putsar ölglas och en 45-åring som kör ursinnigt genom mörkret. Ett av våra liv måste tas, om inte ett annat ges frivilligt."
 
 
 
 
 
 
Ditt livs affär är en roman som gör mig ambivalent. Det finns sådant som jag verkligen värdesätter hos den, samtidigt som jag inte ser helheten som något märkvärdigt.
 
Låt mig börja med det som jag tyckte om. Ditt livs affär är en vacker och gripande berättelse om livets värde. Det som skrivs känns äkta, och jag kan inte undgå att falla för det poetiska språket. Boken går snabbt att läsa, men stannar i läsarens tankar ett bra tag efteråt.
 
Men det som jag inte tyckte om då? Tja, till en början så känns ”handlingen” lite tunn, samtidigt som boken – trots sin längd – har rätt många sidor som agerar utfyllnad. Därtill fastnade jag inte helhjärtat för det som berättades, och lika mycket som jag förälskade mig i det poetiska språket kändes det krystat. Det är lite som att Backman försöker för hårt med att beröra, vilket snarare får motsatt effekt. Visst hade hans ord inverkan på mig, men ibland blev det helt enkelt för många fina, inlindade ord istället budskap i klarspråk.
 
Ditt livs affär är en tankeväckande och fin roman som jag är glad att jag gav en chans. Trots att den inte är helt on point, var det en läsning som jag uppskattade.
 

I helvetet vet alla vem jag är

Författare: Fredrik Hardenborg.
Serie: Fristående.
Längd: 263 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"När Rosanna får ett meddelande är hon inte intresserad. Hon har fullt upp med annat. Men snart personen blir en anonym vän att anförtro sig åt. Och personen bakom aliaset är någon som får Rosanna att göra saker hon aldrig gjort förut. Snart är hon fast i ett nät, spunnet av någon med onda avsikter."
 
 
 
 
 
 
 
Det gick snabbt att läsa I helvetet vet alla vem jag är. Språket är enkelt, konceptet intressant och relationen mellan Rosanna och hennes mamma är himla mysig. Dessutom vill man som läsare veta vad allt kommer att leda till. Men det tar lång tid för boken att komma igång. Läsningen är relativt händelselös fram till de sista nittio sidorna, och därefter sker allt så snabbt att det känns som att allt är över i princip samma stund som det börjat. Efterverkningarna utforskas ytligt och i det hela taget känns författarens fokus skevt.
 
I helvetet vet alla vem jag är gjorde mig frustrerad. Detta för att det i min åsikt är väldigt dumt att inleda en intim relation med någon man aldrig träffat. Självklart är det något som händer i verkligheten, och visst tycker jag synd om Rosanna för det hon behöver genomlida. Men får man be om lite sunt förnuft? Det må låta osympatiskt, men jag förstår verkligen inte varför någon skulle skicka nakenvideor till en person som man aldrig träffat. Det skulle i alla fall jag aldrig någonsin göra, och det faktum att Rosanna tog så lättvindigt på det hela fick boken att kännas klyschig och förutsägbar.
 
Det här är en helt okej bok. Någorlunda ojämn, med lång uppladdning och snabb upplösning – men ändå okej. Budskapet är, om något, värt att fundera över.
 

Inte för nära

Författare: Colleen Oakley.
OriginaltitelClose enough to touch.
Serie: Fristående.
Längd: 407 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"Jubilee har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas hon lämna sin trygga exil."
 
 
 
 
 
 
 
 
Inte för nära är en fängslande roman, vars koncept påminner om Ingenting och allting av Nicola Yoon. Men enligt mig är Inte för nära mycket bättre – och trovärdigare – än den populära ungdomsboken.
 
Jag fastnade direkt för Inte för nära. Handlingen fångade omedelbart mitt intresse och språket trollband mig från första sidan. Dessutom är karaktärerna underbara, och det tog inte lång tid förrän jag förälskat mig i dem. Jag fastnade särskilt för Jubilee, som inte bara är riktigt fascinerande som person, utan också har en väldigt behaglig berättarröst som gör det lätt att ta till sig innehållet. Trots allvaret i boken är hennes tankar skrivna med en humoristisk touch, som gör boken omöjlig att lägga ifrån sig.
 
Det enda som jag har att kritisera är slutet. Det kändes påskyndat och klyschigt, och på något sätt upplevde jag det som att författaren inte hade energi över till att knyta ihop säcken ordentligt. Men för övrigt är Inte för nära en mysig må bra-bok; en riktig pärla. 
 

För att väcka hon som drömmer

Författare: Johanna Nilsson.
Serie: Fristående.
Längd: 336 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Josefins mamma blir sjuk och plötsligt är livet mycket svårare. Varken Josefine eller hennes familj vet hur de ska leva i den nya tillvaron. I kyrkan finns en fristad. Dit går hon när allt är på väg att koka över."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
För att väcka hon som drömmer är en fin bok, skriven med mycket känsla. Jag gillar att Nilsson tar upp och reflekterar kring sorg och mental ohälsa, som ätstörningar och ångest. Jag tycker också mycket om att ämnet ”familj” hålls centralt, då det är något som de flesta har ett samband till. Ändå känns bokens innehåll inte helt självklart.
 
Av någon anledning fastnade jag inte fullt så mycket som jag hade velat. Något störde under läsningen, men vad är svårt att sätta fingret på. Jag hade svårt att relatera till huvudkaraktären, och ibland förstod jag inte heller vad Nilsson ville säga. Delar av boken känns dessutom inte trovärdiga, och under vissa sekvenser falnade mitt intresse så pass att jag skummade igenom sidorna.
 
Allt som allt är För att väcka hon som drömmer okej. Det är en sån bok som jag ville tycka om mer än vad jag faktiskt gjorde.
 

Grace

Författare: Anthony Doerr.
OriginaltitelAbout Grace.
Serie: Fristående.
Längd: 468 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"David drömmer sanndrömmar. Efter att dottern Grace föds får David en föraning om att han bär skuld till att hon druknar i en översvämning. Han flyr landet för att rädda henne. Först tjugofem år senare vågar han sig tillbaka, men utan livstecken från dottern."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Grace har ett riktigt intressant koncept, men misslyckas dessvärre med att gripa tag i läsaren. Den karaktärsdrivna boken har frustrerande karaktärer, och jag kände hur jag snabbt förlorade tålamodet för den gnälliga protagonisten som vältrar sig i elände. Utöver det rör sig handlingen riktigt långsamt framåt, vilket gjorde att intresset dog ut.
 
Vidare är det vackra språket lite för krystat. Långa, poetiska stycken beskriver saker som egentligen inte har någon betydelse, och tar udden av spänningen. Ibland känns det som att Doerr fokuserat mer på att skapa ett målande språk, än att integrera det väl i handlingen. På något sätt tar det överhanden, på kostnad av handling och karaktärsutveckling.
 
Som du förstår var Grace inte en bok för mig. Boken har en intressant grundidé och vackert yttre, men jag fastnade inte alls för innehållet.
 

Allt det vackra är inte förstört

Författare: Danielle Younge-Ullman.
OriginaltitelEverything beautiful is not ruined.
Serie: Fristående.
Längd: 435 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"När Ingrids mamma förstör sina stämband får hennes karriär som sångerska ett abrupt slut, och minnet av det som gått förlorat är smärtsamt närvarande. Ingrid lovar sin mamma att hon ska delta i ett överlevnadsläger för att bevisa att hon är mogen nog att flytta till London för att plugga musik. Men allt är inte som det verkar, och Ingrid måste räkna ut varför hon är på lägret och den egentliga orsaken till att musiken försvann ur deras liv."
 
 
 
 
 
Den här boken alltså! Allt det vackra är inte förstört är tusen gånger bättre än vad jag hade väntat mig. Jag fastnade redan vid första sidan och ju mer jag läste desto mer fantastisk blev den. Det är en mycket tankeväckande roman, med kraftfullt koncept och en handling som berör på djupet. 
 
En av bokens styrkor är karaktärerna – de är underbara! Varje individ har en komplex bakgrundshistoria som skickligt vävs in i berättelsen. Personerna i romanen har också en egen röst som utmärker dem från alla andra, vilket gör att de känns oerhört verkliga. Jag gillar dessutom komplexiteten som relationerna uppvisar, och fascinerades av hur okonstlat men ändå komplicerat allt kändes.
 
Vidare ger det målande språket boken en fantastisk stämning, som personifieras i form av en värmande må bra-känsla hos läsaren. Det märks att Younge-Ullman tänkt igenom berättelsen noggrant: alltsammans känns väldigt välarbetat. Exempelvis är författares sätt att skildra sexuella övergrepp, depression och självmord väldigt genomtänkt. Hon har gett de svåra ämnena ett syfte, och integrerar dem i handlingen på ett naturligt sätt. 
 
Romanens enda svaghet är slutet. Jag tycker inte om vändningen som epilogen tar, och de sista sidorna kändes onödiga. På något sätt gjorde de att protagonisten tog ett steg tillbaka i utvecklingen, och jag hade gärna sett henne avsluta på samma spår som hon påbörjat.
 
Allt som allt är Allt det vackra är inte förstört en underbar bok som tar läsaren på en känslomässig berg-och-dalbana. Boken har många oväntade vändningar och varvar hela tiden skratt med tårar. Om du är sugen på att läsa en tankeväckande och berörande må bra-roman är Allt det vackra är inte förstört boken för dig.
 

Sköldpaddor hela vägen ner

Författare: John Green.
OriginaltitelTurtles all the way down.
Serie: Fristående.
Längd: 292 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Aza vill inte ge sig in i jakten på Russel Pickett, den försvunna miljardären som jagas av FBI. Men 100 000 dollar i belöning ändrar planerna. Aza kommer nära Picketts son Davis, som aldrig kan lita på om någon tycker om honom för den han är eller för pappas pengar. Men han kan vara lugn med Aza. Hon har sina tvångstankar och blotta tanken på alla bakterier som finns i en annan människas saliv får henne att rygga."
 
 
 
 
 
 
Sköldpaddor hela vägen ner är en av John Greens starkaste böcker. Den är annorlunda, men präglas ändå av Greens kännetecknande språk och stil. Om du har läst något av honom tidigare vet du att han är en av få ungdomsboksförfattare som inte fördummar läsaren med översimplifierat språk eller ointelligenta karaktärer. Istället för att romantisera eller överdriva, berättar han helt enkelt hur det är.
 
Det jag gillar mest med Sköldpaddor hela vägen ner är bokens trovärdighet. Karaktärerna känns verkliga, och jag kunde relatera läskigt mycket till protagonistens tvångstankar, krångliga vänskapsrelationer och ångest. Särskilt hårt träffade metaforen med spiralen; som satte ord på hur jag har känt otaliga gånger. Därtill är jag obeskrivligt glad över att Green inte föll i den gamla klyschan, där huvudpersonen frisknar till och allt slutar lyckligt. Här mår huvudpersonen dåligt, och hur mycket hon än försöker blir hon inte bättre. Det är hemskt, men samtidigt äkta. Mental ohälsa är en livslång kamp, och jag applåderar Green för hans genuina representation.
 
Allt som allt är Sköldpaddor hela vägen ner en tankeväckande roman, som skildrar att livet kan vara meningsfullt trots att man kämpar mot sig själv. Boken slår Efter Alaska, Pappersstäder och Katherineteorin med hästlängder.
 

Allt jag inte sa

Författare: Yrsa Walldén.
Serie: Fristående.
Längd: 214 sidor.
Bokförlag: VoxbyOpal.
 
"Tänk att flytta till en helt ny stad, börja på högskola och möta Dena – ditt livs kärlek, men som har en pojkvän. Tänk att hantera allt detta, nya vänner och ett nytt du, när allt du kan tänka på är en överväldigande kärlek som tar över din kropp."
 
 
 
 
 
 
 
 
Åh vad jag tyckte om Allt jag inte sa! Det är en annorlunda skriven och mycket vacker roman. Språket är nästintill poetiskt, och målar upp en så levande bild att det känns som att man är där. Dessutom har boken korta kapitel och ett fantastiskt flyt, som gör läsningen väldigt behaglig.
 
Något som jag tyckte mycket om med boken var förhållandet mellan protagonisten och Dena. Att de båda är tjejer görs inte till någon konstig grej. Ingen av personerna i deras liv – varken föräldrar eller klasskamrater – anmärker det på något sätt. Istället framställs deras relation som vacker och fullt naturlig, vilket jag applåderar Walldén för.
 
Men jag har några saker att anmärka på, fast det mest är oväsentligheter:
  * Fokus hade gärna kunnat avvika från kärlekshistorien ibland.
  * Ibland blir språket lite för poetiskt, så att det känns krystat.
  * Avslutet är lite för enkelt, kom för snabbt och blev avhugget. 
 
Allt som allt är Allt jag inte sa överraskande bra. Det är en fin kärlekshistoria och en förvånansvärt stark debut. Jag har aldrig skrivit så förut: men välj vad som helst från bokförlaget VoxbyOpal och du lär bli nöjd!
 

När äventyret väntar

Författare: Sofia Fritzson.
Serie: Systrarna och kärleken #2.
Längd: 269 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Fanny är rebellen som balanserar på lagens gräns. Christopher är den ensamstående pappan som alltid är korrekt och perfekt. När de möts är det  något som sprakar, som skulle kunna leda till djupare känslor. Men ska Fanny våga släppa sin rädsla för relationer?"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
När äventyret väntar är en härligt lättsam må bra-bok. Berättelsen har en behaglig rytm och det gripande språket gör att sidorna flyger förbi. Den är lite mer förutsägbar än När drömmen slår in då den följer en rätt typisk romance-mall: med oönskade känslor, ett besvärligt förflutet och ett lyckligt slut. Ändå är det svårt att lägga ifrån sig boken förrän sista sidan är läst.
 
Men jag hade velat lära känna karaktärerna mer ordentligt. Jag tycker om dem, men känner inte riktigt med dem. De är lite för ytliga och stereotypiska, och hade behövt mer komplexitet för att gå från att kännas som fiktiva personer till verkliga individer. 
 
Allt som allt är När äventyret väntar bra, och jag ser fram emot att läsa mer av Sofia Fritzson i framtiden.
 

Flora Banks förlorade minne

Författare: Emily Barr.
Originaltitel: The one memory of Flora Banks.
Serie: Fristående.
Längd: 317 sidor.
Bokförlag: Alfabeta.
 
"Flora har inga minnen. Hon minns inte vilka hennes vänner är, vad hon gjorde dagen innan eller hur gammal hon är. Hennes armar är fullklottrade med saker hon inte får glömma. En kväll kysser hon någon hon inte borde kyssa. Och nästa dag minns hon det. Det är hennes första minne på tio år."
 
 
 
 
 
 
 
Jag såg mycket fram emot att läsa Flora Banks förlorade minne. Bokens fascinerande premiss gjorde mig verkligen nyfiken på vad berättelsen hade att säga. Och ja, konceptet är intressant – men spänningen hålls inte upp särskilt länge. Mest beror det på att innehållet är väldigt upprepande. Huvudpersonen har bara ett minne, och det upprepas gång på gång för läsaren. ”Jag kysste Drake” påminns vi om, men efter ungefär hundrade gången kändes det hela tradigt.
 
Jag anser också att för mycket fokus ligger på kärleksintresset. Jag tror att boken hade kunnat bli riktigt intressant om vi fått följa Floras vardagliga liv och utmaningar, men handlingen förlorade all substans när jakten på Drake hela tiden var i centrum. Det kändes klyschigt och var helt enkelt inte särskilt gripande.
 
En annan anledning till att jag hade svårt för boken var karaktärerna. Jag fastnade inte för någon av dem, inte ens Flora. Hon är inte alls trovärdig, och jag störde mig på att hon blev så besatt av kyssen när hon i sitt huvud är tio år gammal. Dessutom gör hon saker som hon inte borde kunna göra utan minnen från de senaste sju åren, vilket gör att jag som läsare aldrig övertygas om hennes tillstånds allvar. Andra karaktärer som jag inte tyckte om var Drake (som utnyttjar Flora), Floras föräldrar (som lurar henne, samt lämnar henne ensam) och Floras bästa vän (som i sin surhet överger Flora fast hon är medveten om att hon behöver stöd). Jag tycker också att det är rätt antiklimatiskt att Floras bror – som är viktig för handlingen – inte ”syns” i boken, utan bara berättas om.
 
Allt som allt är Flora Banks förlorade minne okej. Jag tycker om premissen, och några småroliga scener, men förövrigt är den rätt blek.
 

Vakuum

Författare: Mia Öström.
Serie: Fristående.
Längd: 208 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
"Det är snart ett år sedan Jonnas storebror Johan tog sitt liv. Tydligen är det dags att gå vidare. Men vad rör det Jonna? Hon är ju inte där, hon svävar omkring i tomma rymden, så långt bort man kan komma. Samtidigt går hon omkring på marken med Johans gamla tröja på sig. Och i fickan hittar hon en lapp."
 
 
 
 
 
 
 
 
Vakuum är en svenskskriven roman om att hantera sorg. Det är en lågmäld bok, som jag har svårt att göra en rättvis bedömning av. På något sätt sticker språket ut mer än själva handlingen. Orden känns vackra, och försätter läsaren en viss stämning under läsningen. Men samtidigt är språket inte tillräckligt mäktigt, och ibland blir den konstant melankoliska känslan enformig.
 
Det här är på något sätt en återhållsam bok. Den har något där, men känslorna och drivkraften når inte riktigt fram till läsaren. Dessutom finns inte mycket till handling, och fast berättelsen är lätt att ta till sig så känns den lite innehållslös. Jag berördes inte lika mycket som jag hoppades, och fast jag hela tiden ville fortsätta läsa så fanns egentligen inget som grep tag, vilket är paradoxalt.
 
Allt som allt är Vakuum en okej bok, som lämnade mig rätt neutralt inställd. Den är varken bra eller dålig, den bara är.
 

Syndig

Författare: Sara Shepard.
Originaltitel: Wicked.
Serie: Pretty little liars #5.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Hanna skulle göra allt för att vara coolast i stan. Spencer rotar i familjehemligheter. Emily kan inte sluta tänka på sin nya kille. Och Aria är lite väl förtjust i mammas pojkvän. Nu när Alis mördare är bakom lås och bom tror tjejerna att de går säkra. Men de som glömmer bort det förflutna är dömda att upprepa det."
 
 
 
 
 
Syndig är en beroendeframkallande fortsättning på serien. Det är något visst med Shepards språk som gör att jag fängslas direkt. Sättet som hon formulerar texten på skapar ett väldigt behagligt flyt, och trots att detta är en thriller känns läsningen lättsam. Med det sagt så är Syndig även spännande, och trots att boken inte lider brist på klyschor kan jag lova att den är svår att lägga ifrån sig.
 
Men efter händelserna i Otrolig hade jag hoppats att serien skulle ta en ny, fräsch vändning. Därför blev jag lite besviken när bokens handling verkade upprepa sig själv, som att allt började om från ruta ett. Det får serien att verka lite tradig; som att den aldrig kommer till sitt slutmål. Dessutom kändes intrigerna inte riktigt lika gripande som i tidigare böcker, och jag upplever det nästan som att karaktärerna utvecklats baklänges och blivit mer omogna.
 
Allt som allt är Syndig en bra roman. Den har inte riktigt samma hjärta som tidigare delar, och följer förstås samma långsökta koncept. Men läsningen är faktiskt rätt spännande, och det är omöjligt att inte fastna för Shepards språk. Det spelar egentligen ingen roll vad hon skriver, allt lyckas på något magiskt vis fängsla. Syndig slutar dessutom i en cliffhanger som väcker stor nyfikenhet för fortsättningen. 
 

Tid att ta farväl

Författare: S.D. Robertson.
OriginaltitelTime to say goodbye.
Serie: Fristående.
Längd: 366 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Will älskar sin dotter över allt annat. Och sexåriga Ella vet att hennes pappa aldrig kommer att lämna henne, det lovade han när hennes mamma dog. Men det löftet kommer snart visa sig svårare att hålla än Will kunnat föreställa sig."
 
 
 
 
 
 
Tid att ta farväl är enkel att ta till sig, tack vare genomtänkt språk och lättsmält innehåll. Jag hade dessvärre svårt att fastna för handlingen. Protagonisten Will dör (oroa dig inte, det händer i första kapitlet och är därför ingen spoiler) och resten av boken går ut på att han försöker hålla kontakten med sin dotter från andra sidan. Detta är inte riktigt min grej, då hela ”spöke kommunicerar med de levande”-konceptet känns fånigt och utdaterat. Det hela blir sötsliskigt klyschigt, och den konstanta sentimentaliteten gör läsningen tråkig i längden.
 
Mitt största problem med boken är att gråtmildheten tar vid redan vid första sidan. Som läsare hann jag inte fastna för eller bry mig om karaktärerna, innan Robertson förväntar sig att jag ska sörja för dem. Jag hade velat att han successivt byggt upp känslorna för personerna i boken, genom humor och att visa hur de levde ihop. Istället blir det mer ”BAM! Här kommer känslorna!” direkt, vilket inte har någon inverkan på mig. Det fick mig snarare att tröttna och himla med ögonen.
 
Som helhet är Tid att ta farväl en sentimental roman med starka Ghost-vibbar. En välskriven bok som inte riktigt föll mig i smaken.
 

RSS 2.0