Stanna hos mig
Författare: Ayọ̀bámi Adébáyọ̀.
Originaltitel: Stay with me.
Serie: Fristående.
Längd: 340 sidor.
Bokförlag: Lilla Piratförlaget.
Yejide har varit gift i fyra år. Det enda som saknas i deras liv är ett barn. Hon ber om ett mirakel, träffar läkare och går motvilligt på en krävande pilgrimsfärd. Men inget händer, och släkten kräver ett barn.
Stanna hos mig är en vackert skriven roman, som jag ville tycka om med hela mitt hjärta. Och visst är det en bra bok, och det var riktigt intressant att läsa om de annorlunda sederna som medföljde i och med att den utspelas i Nigeria. Men trots att jag ser hur bra den är och att jag förstår varför alla är så imponerade, kan jag inte påstå att jag satt särskilt fängslad.
Boken har egentligen allt jag brukar tycka om: komplexitet och djup. Men det saknades något, som fick mig att bli väldigt ”meh” över hela upplevelsen. Stilen är lite för poetiskt lagd, och trots att tempot är långsamt upplevde jag romanen som extremt påskyndad då Stanna hos mig bearbetar ett väldigt långt händelseförlopp. Därtill fastnade jag aldrig riktigt med karaktärerna.
Summan av kardemumman så är Stanna hos mig egentligen en riktigt bra debut. Jag tror att anledningen till att jag inte fastnade har mer med mig som person att göra, snarare än romanens kvalitet. Så innan du dömer boken efter mina hårda ord, uppmanar jag dig att ge den en ärlig chans.
Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt
Författare: Gail Honeylman.
Originaltitel: Eleanor Oliphant is completely fine.
Serie: Fristående.
Längd: 411 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
Eleanor har ett enkelt liv: bär samma kläder, äter samma mat och dricker alltid två flaskor vodka på helgen. Hon är lycklig och inget saknas i hennes liv. Förutom ibland, allt. Efter att ha räddat en äldre man som ramlat ihop på gatan, måste Eleanor lära sig navigera i världen som alla verkar ta för given. Samtidigt behöver hon leta efter mod för att möta sitt mörka förflutna.
Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt är en bra bok som förtjänar all hajp som den har fått. Faktum är att jag gillar berättelsen skarpt. Mycket är tack vare Eleanor, som är en alldeles fantastisk karaktär. Hennes sätt att tänka underhåller, och jag kunde relatera mer till henne än vad jag egentligen vill erkänna. Till hennes rutiner och inrutade liv. Till hennes rädslor.
En annan grej som jag tycker om med boken är att den blandar allvar med humor. Vissa delar är rikigt öppenhjärtliga och lättsamma. Några fick mig rent utav att skratta, till exempel när huvudpersonen blir vaxad där nere. Och så finns det de scenerna som är lite mörkare. Som de hos psykologen. Eller de som utforskar Eleanors missbruk av alkohol och hennes förflutna. Jag gillar också slutet, som jag inte hade kunnat gissa mig till.
Något som däremot hade kunnat vara bättre är tempot. Tyvärr förlorar Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt en del charm på att vara lite utdragen. Boken hade kunnat komprimerats en del och på så sätt engagera mer. Misstolka mig inte, boken höll kvar mitt intresse. Men det fanns delar som jag skummade igenom för att det helt enkelt inte hände tillräckligt.
Allt som allt är Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt ett bra drama. Den har sina svackor, men helheten är ändå minnesvärd och grymt värd att läsas.
The Earth, my butt and other big round things
Författare: Carolyn Mackler.
Serie: Virginia Shreves #1.
Längd: 251 sidor.
Femtonåriga Virginia har en stor kropp. Hennes bästa kompis har precis flyttat, och kompanjonen Froggy har precis lyckats få handen innanför hennes tröja: och hon fruktar att han kommer se vad som finns under. De andra i familjen är perfekta. Eller, det är i alla fall vad hon tror. Tills ett telefonsamtal ändrar allt.
The Earth, my butt and other big round things är en trevlig bok. Språket är lätt att fastna för och huvudkaraktären enkel att relatera till. Därtill är budskapet fint, och bokens första halva grep verkligen tag i mig. Men framåt mitten började jag förlora intresse.
Boken tacklar flera svåra ämnen, däribland våldtäkt. Sådant tycker jag är psykologiskt intressant och viktigt att läsa om, men den kräver rätt hantering. Och här känns det som att det behandlas väldigt ytligt, och mest används för att få in en vändning i handlingen. Jag hade velat ha mer djup. Faktum är att jag upplevde bokens sista halva som småtråkig just på grund av detta. Det blev mest tradigt ältande, snarare än berörande.
Allt som allt tycker jag om The Earth, my butt and other big round things. Jag gillar karaktärerna och tycker att författaren tacklar vikt-frågan på ett bra sätt. Däremot känns involveringen av våldtäkt som ett billigt trick för att få in en vändning, och fick snarare motsatt effekt. Bokens upplägg känns därtill lite för enkelt, och jag hade velat se större komplexitet.
Inuti huvudet är jag kul
Författare: Lisa Bjärbo.
Serie: Fristående.
Längd: 270 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
Att börja i en ny skola i en stad där man inte känner någon kan vara världens chans. För någon annan, alltså. Inte för Liv. För hur ska hon våga säga hej till sina nya klasskompisar? Våga titta upp och möta någons blick? Få dem att veta att hon faktiskt är jättekul inuti huvudet?
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Inuti huvudet är jag kul. Å ena sidan tyckte jag att det var en intressant läsning, och jag kunde relatera mycket till protagonisten. Boken tar upp ämnen så som panikångest och hur det är att vara introvert, vilket bryter av mot "typiska" ungdomsböcker där huvudpersonen ofta är utåtriktad och modig.
Samtidigt kändes det som att något saknades: som att handlingen inte var komplett. Det finns ingen tydlig struktur och läsningen känns på något sätt... riktningslös. Som att vi helt slumpartat följer Liv under några dagar av hennes liv. Jag upplevde också slutet lite antiklimatiskt på grund av att det inte hände något utmärkande.
Allt som allt är Inuti huvudet är jag kul helt okej. Men den saknar det där lilla extra som gör att man verkligen grips tag.
Moxie
Författare: Jennifer Mathieu.
Originaltitel: Moxie.
Serie: Fristående.
Längd: 348 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
Vivian har fått nog av att killar får göra vad de vill, av skolans sexistiska klädregler, och de eviga trakasserierna i korridorerna. Hon gör det första numret av Moxie: ett fanzine som uppmanar till feministisk aktion. Det är dags för revolution.
Moxie är en fängslande roman om sexism och feminism. Boken har en enkel handling och tydligt budskap, vilket gör det lätt att hänga med. Visserligen blev läsningen lite väl övertydlig ibland, men i sin helhet tycker jag om den simpla stilen. För övrigt har texten ett bra flyt och det är lätt att fastna. Läsningen känns dessutom viktig, särskilt idag. Protagonisten Vivian är inte perfekt. Hon är medveten om sina brister och är osäker i många situationer. Ändå vågar hon ta steget att stå för sina åsikter och stötta sina kvinnliga vänner. Det hela var oerhört inspirerande, och trots att jag personligen inte har upplevt trakasserier och liknande så kunde jag relatera till en hel del.
Som helhet tycker jag riktigt mycket om Moxie. Det är en bok som passar alla åldrar, och kön. Faktum är att jag tycker att Moxie borde integreras i skolan som obligatorisk läsning. Det skulle vara en oerhört lärorik läsning för både unga killar och tjejer.
En gång för alla
Författare: Sarah Dessen.
Originaltitel: Once and for all.
Serie: Fristående.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
Louna jobbar extra hos sin mamma, som är bröllopsfixare. Men hon är övertygad om att hon själv aldrig kommer att gifta sig. Inte efter det som hände med hennes pojkvän. Louna tror inte på livslång kärlek, helt enkelt. Så när Ambrose dyker upp håller hon honom på armlängds avstånd. Men Ambrose är inte den som ger upp: inte när han har hittat något han verkligen vill ha.
Jag har svårt att stämpla Sarah Dessen som ”bra” eller ”dålig”. Hennes romaner går mycket upp och ner för mig: vissa, som I dina ögon, älskar jag av hela mitt hjärta. Andra tycker jag är rätt tråkiga. En gång för alla lutar mer åt det senare. Det är inte en dålig bok, men samtidigt inget speciellt.
Låt mig börja med det positiva. Dessens språk är behagligt och lätt att ta till sig. Jag tycker om konceptet med att arbeta som bröllopsfixare och tror inte att jag har läst om det tidigare. Jag gillar dessutom karaktärernas lite cyniska tankesätt. När jag tänker ”bröllopsfixare” ser jag framför mig en hopplös romantiker, men sådana är inte dessa karaktärer: något som jag tyckte om.
Jag fick emellertid inga gulli-gull-känslor av En gång för alla. Ni vet, en sån där härligt varm och hjärtevärmande känsla som sveper in en som en varm filt och får en att bli alldeles lycklig? En gång för alla fick mig inte att känna mycket alls. Jag fastnade inte riktigt för karaktärerna och var helt enkelt inte särskilt intresserad av förhållandet mellan Louna och Ambrose: hon är tråkig och nedstämd, han irriterande. Förövrigt är tempot lite för långsamt, och jag saknar en starkare handling samt karaktärsutveckling.
Som helhet är jag relativt besviken. Jag vet att Sarah Dessen kan bättre. En gång för alla är inte dålig, men det känns som en förutsägbar dussinbok som inte har mycket att säga. Tyvärr.
P.S. Jag gillar dig fortfarande
Författare: Jenny Han.
Originaltitel: P.S. I still love you.
Serie: Till alla killar som jag har gillat #2.
Längd: 339 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
Lara-Jean hade inte planerat att falla för Peter. De var ju aldrig ens ett par på riktigt – eller? Men när allt ser ut att ordna sig mellan dem händer något: ett filmklipp som fångat Lara-Jeans mest privata ögonblick sprids som en löpeld över skolan. Samtidigt dyker en gammal bekantskap upp och komplicerar allt ytterligare.
P.S. Jag gillar dig fortfarande är hur mysig som helst. Bättre än första boken. Söt som socker. Romanen är rent utav bedårande.
Det känns som att Lara-Jean har växt och mognat sedan förra boken, och jag gillar henne betydligt mer nu. Jag älskar också hennes hjärtevärmande relationer till sina systrar och sin pappa. Det är ärligt talat det bästa med hela boken: familjedynamiken är så underbar, ger boken en fantastisk stämning och fick mig att känna mig alldeles varm och fluffig inombords. Visst är Lara-Jeans kärleksförhållande också väldigt mysigt att läsa om (jag är i team John, by the way!) men det är något speciellt med hennes familj som får mig att känna mig alldeles gosig.
Förövrigt har boken ett bra tempo. Språket är lätt att ta till sig och romanen är snabbläst. Det är dessutom mycket intressant med inslagen av koreansk kultur, som bidrar med mycket hjärta och djup till karaktärerna. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Jag förälskade mig fullständigt i P.S. Jag gillar dig fortfarande och ser det som en perfekt sommarläsning. Längtar ihjäl mig till trilogins avslutande del!
Eliza och hennes monster
Författare: Fransesca Zappia.
Originaltitel: Eliza and her monsters.
Serie: Fristående.
Längd: 399 sidor.
Bokförlag: Modernista.
I verkligheten är Eliza blyg, knepig, smart och helt utan vänner. På nätet är hon däremot en supersuccé: under ett alias skriver och ritar hon den populära serien Monsterhaven som har miljoner fans. Men så råkar Elizas alter ego bli avslöjat, varpå allt ställs på spel: hennes serie, relation med sina vänner och hela hennes tillvaro.
Eliza och hennes monster fick mitt hjärta att svälla över. Vilken underbar bok! Den fängslade mig redan vid första sidan och ju mer jag läste desto mer greps jag tag. Det är en varm, lättsam och underhållande roman som verkligen får läsaren att känna, och som är så gott som omöjlig att släppa taget om.
För det första är konceptet oerhört intressant. Jag tycker verkligen om grejen med två identiteter: något som jag har gjort ända sedan jag såg Hannah Montana som ung. Det är riktigt fascinerande att läsa om kontrasterna mellan Elizas berömdhet på Internet, och hennes impopulära tillvaro i skolan. Sättet det utförs på känns dessutom nytt och fräscht.
Sen är protagonisten oerhört enkel att tycka om. Det är lätt att relatera till Eliza: hon känns så… genuin? Jag inspirerades av hennes skaparglädje och kände igen mig i hennes sätt att tänka. Hon genomgår också en karaktärsutveckling som bara fick mig att tycka om henne mer. Det bästa är emellertid hennes relationer. Jag tycker om att hennes föräldrar är närvarande genom hela boken, något som är relativt ovanligt för ungdomsböcker där protagonistens föräldrar har en tendens att gå upp i rök. Jag förälskade mig också i Elizas relation till sina syskon. Inte minst tycker jag om förhållandet med Wallace, och är tacksam över att romansen är så där härligt sockersöt utan att ta få för stort fokus.
För övrigt har Eliza och hennes monster ett bra tempo, behagligt språk och inslag av både komik och tragedi. Den fick mig att skratta, men berörde mig också på djupet. Det känns som en oerhört meningsfull bok: tankeväckande och ifrågasättande. Den fick mig att vilja ta ut svängarna mer i mitt eget liv, samtidigt som den gav ett nytt, ögonöppnande perspektiv på exempelvis psykisk ohälsa.
Är det något som jag har att ”klaga” på så är det att Eliza och hennes monster är rätt förutsägbar. Jag tycker också att det är roligt med seriestripparna och illustrationerna i boken, men att de egentligen inte bidrar med mycket. Detta är dock petitesser, och som helhet älskade jag boken. Älskade, älskade, älskade. Eliza och hennes monster är en av de bästa böckerna som jag läst i år, och jag vill definitivt ta del av fler av Zappias verk.
Livet i en skokartong
Författare: Liv Marit Weberg.
Originaltitel: Jeg blir heldigvis ikke lagt merke til.
Serie: Fristående.
Längd: 198 sidor.
Bokförlag: Vox by Opal.
CSN har slutat leverera och pojkvännen Tore har fått nog. Föräldrarna är de enda som fortfarande tror att hon lever ett så kallat normalt liv. Men de bor långt bort, så det gör inte så mycket. För är ett normalt liv verkligen något att eftersträva? Kan man inte ha det lika bra ensam inne i sin lägenhet som är lika liten som en skokartong?
Vox by Opal fortsätter att leverera: Livet i en skokartong är en himla fin roman. Jag tyckte mycket om den redan vid första sidan, och förstod snabbt att det skulle bli ytterligare en pärla att rekommendera till alla i min omgivning.
Det första jag fastnade för var protagonisten. Hon är lätt att relatera till, och har ett oerhört inspirerande tankesätt. Hon säger vad hon tycker och tänker utan att riktigt reflektera innan, vilket både är uppfriskande och mycket underhållande. Faktum är att hennes rappa (och ogenomtänkta) kommentarer fick mig att sitta och le som ett fån under nästan hela läsningen, trots att bokens koncept i själva verket är rätt nedstämt. Livet i en skokartong fick mig helt enkelt att må bra.
Något annat som jag tyckte om var Webergs sätt att skriva. Inte nog med att boken är välskriven och att texten har ett behagligt flyt. Livet i en skokartong har också väldigt korta kapitel, vilket jag tycker mycket om. Sidorna flyger förbi, och konceptet ”bara ett kapitel till” får en helt ny mening. Vips är hela boken slut.
Som helhet är Livet i en skokartong en lättsam och underhållande roman, med tankeväckande budskap. Det finns inte mycket mer att säga än att det är en himla fin bok som fler borde läsa.
I ett rosa skimmer
Författare: Brianna Wolfson.
Originaltitel: Rosie colored glasses.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
Allt elvaåriga Willow vill är att vara hos sin mamma, Rosie. Hon får Willow att känna sig speciell och älskad. Hos Willows pappa känner hon sig mest i vägen. Men den rosaskimrande tillvaron hos Rosie börjar långsamt att rämna och snart inser Willow att inget är som det verkar.
I ett rosa skimmer är en gripande läsning. Redan vid första kapitlet fastnade jag, främst tack vare den fina relationen mellan Rosie och Willow. De är helt underbara tillsammans, och förmedlade en oförglömlig värme och kärlek genom sidorna. Jag fastnade också för det behagliga språket, och trots att jag brukar ha svårt för böcker där nutid kombineras med dåtid var denna aspekt av I ett rosa skimmer något som jag verkligen tyckte om.
Det här är en sån där bok som verkligen berör. Den känns så genuin och äkta. Jag känner med karaktärerna och fast jag ibland tycker att de beter sig galet så förstår jag deras sätt att tänka. Jag gillar också hur boken går från att vara öppenhjärtig, glädjande och lättsam, till att ta en snabb vändning åt det tyngre och mer tankeväckande hållet. Ena halvan satt jag och log som ett fån. Andra halvan var jag nära till tårar.
Som helhet är I ett rosa skimmer en vacker och gripande bok. Om du vill läsa en roman om fantastiska familjerelationer och om psykisk ohälsa, rekommenderar jag denna starkt.
Love, Simon
Författare: Becky Albertalli.
Originaltitel: Simon vs. the homo sapiens agenda.
Serie: Creekwood #1.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han vill inte hamna i strålkastarljuset. Men så råkar någon läsa Simons mejl och hans hemligheter riskerar att avslöjas. Han måste stoppa rykterna eller visa alla vem han är. Helst utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.
Love, Simon är en perfekt sommarläsning: så där härligt varm, lättsam och upplyftande. Det tog mig ett tag att komma in i romanen, mest på grund av att jag hade svårt att skilja karaktärerna åt i början. Men ju mer jag läste, desto mer fastnade jag, och halvvägs igenom hade jag svårt att släppa taget.
Protagonisten Simon är hur söt som helst. Han är definitionen av en älskvärd karaktär: godhjärtad, enkel att relatera till och med en underbar känsla för humor. Jag kunde inte undgå att förälska mig i honom. Något annat som jag tycker om med boken är ”mysterieaspekten”, alltså att lista ut vem Blue var. Jag tycker att det hela utvecklades på ett väldigt snyggt sätt och jag kunde inte gissa mig till hans verkliga identitet.
Som helhet tyckte jag mycket om Love, Simon. Jag åkte inte direkt på den känslomässiga berg- och dalbana som jag förväntat mig efter alla hyllningar, men jag förstår definitivt hajpen. Love, Simon är väl värd att läsas.
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Serie: Fristående.
Längd: 86 sidor.
Bokförlag: Forum.
Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han sätta här på bänken med Noah. men minnena blir allt svårare att fånga, och Noah är nu tvungen att lära sig göra det svåraste av allt: ta farväl.
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en fin berättelse. Tankeväckande, något som stannar kvar länge – som till och med är lite skrämmande. Det är en novell som berör, och som får läsaren att fungera över livet. Mest tilltalar den fina relationen mellan Noah och hans farfar: trots få sidor förmedlar deras förhållande en fantastisk värme.
Novellen är emellertid lite för metaforisk i min smak – och det säger en hel del, för jag älskar metaforer! Men här blir det lite luddigt: jag kunde inte alltid avgöra vad som var verkligt, och eftersom en stor del av berättelsen utspelar sig i den gamla mannens huvud kände jag mig lite distanserad från det som hände. Det blev liksom avlägset.
Som helhet är Och varje morgon blir vägen hem längre och längre helt okej, men precis som med Backmans andra novell, Ditt livs affär, kunde jag inte riktigt ta till mig berättelsen.
Kärlek, hat och andra filter
Författare: Samira Ahmed.
Originaltitel: Love, hate and other filters.
Serie: Fristående.
Längd: 290 sidor.
Bokförlag: Lavender lit.
Det känns som att Maya lever i två världar. Hon är kluven mellan att följa sina föräldrars önskningar och att följa sin egen dröm. När en terrorattack drabbar staden visar det sig att den misstänkte delar efternamn med hennes familj. Människorna i deras närhet blir fyllda av fruktan och hat, och Mayas liv förändras till oigenkännlighet.
Kärlek, hat och andra filter är en fin må bra-roman. Det är en vackert skriven bok som värmde mitt hjärta och som är så där härligt gullig, men som försöker och misslyckas att vara mer än så.
Det är som att något saknas i boken. Romanen ämnar vara representativ för islam genom att ha en muslimsk protagonist, men som läsare får vi inte ta del av hennes religion särskilt mycket. Huvudpersonen Maya bär inte hijab, hon ber inte och hon verkar inte bry sig om att hon inte får dejta. Om det inte vore för att det står utskrivet att hon är muslim, så skulle jag knappt ha noterat det. Istället ligger bokens fokus på romansen mellan Maya och Phil, vilket blir fluffigt och sött, men inte mycket mer. Maya är emellertid lätt att tycka om: hon har en behaglig berättarröst och framstår som en charmig individ.
Som helhet är Kärlek, hat och andra filter en riktigt härlig, romantisk ungdomsbok. Romanen fungerar emellertid lite sämre om syftet ämnar vara att representera den islamska religionen och skildra hur destruktiv rasism är. De aspekterna hamnar nämligen i bakgrunden för kärleksdramat.
Den lilla bokhandeln runt hörnet
Författare: Jenny Colgan.
Originaltitel: Little shop of happy ever after.
Serie: Fristående.
Längd: 343 sidor.
Bokförlag: Massolit.
Som bibliotekarie får Nina göra det hon gillar mest: matcha rätt bok med rätt person. Men när hennes bibliotek tvungas stänga står hon plötsligt utan jobb. Så hittar hon en annons om en skåpbil och får en idé: hon ska starta en egen bokhandel, på hjul!
Den lilla bokhandeln runt hörnet är en mysig, småcharmig och om något överskattad roman. Missförstå mig inte, jag tycker att det är en bra bok. Språket är behagligt och läsningen kändes allmänt avkopplande: passande för alla som söker en lättsam feelgood-bok. Men efter allt som jag har hört om den, kan jag inte undgå att känna mig lite besviken.
Det är nämligen en rätt så typisk chick-lit, som håller sig inom ramarna och inte bjuder på något utöver det vanliga. Handlingen är förutsägbar och fylld med troper, och som helhet känns romanen rätt ytlig. Den fick mig inte att kännaoch karaktärerna kändes inte tillräckligt komplexa för att jag skulle fastna ordentligt. Det känns lite som en dussinbok.
Allt som allt är Den lilla bokhandeln runt hörnet helt okej. Jag skulle till och med kunna påstå att den är bra. Men det är en sån där bok där man får precis vad man väntar sig, och efter hajp kring den hade jag hoppats på mer.
Allt ska brinna
Författare: Sofia Nordin.
Serie: Fristående.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
Agnes och Minna tänker förändra världen. De ska största patriarkatet och köttindustrin och utrota varenda orättvisa. Det är som om Minna känner starkare än andra människor, och hon får Agnes att känna mer, våga mer. Men sorgen och meningslösheten är också stark. Och vad ska Agnes göra när hon inte längre räcker till?
När Allt ska brinna kom i brevlådan, visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag kände varken till titeln eller författaren sedan tidigare, och kunde inte utläsa mycket av handlingen från bokens baksida. Det var alltså som ett tomt blad som jag gick in i läsningen. Men vilken läsning sen!
Allt ska brinna är riktigt stark: en bok som jag intresserades och berördes förvånansvärt mycket av. Stämningen är intagande, språket genomtänkt och de dynamiska karaktärerna har en fantastisk komplexitet som gör dem trovärdiga och lätta att tycka om. Boken känns jordnära, och på något sätt full av liv. Fast tempot svackar på sina ställen, är Allt ska brinna en tankeväckande roman väl värd att läsa.
Som helhet tyckte jag mycket om boken. Det finns inte mer att säga: läs den.
A dog's purpose
Svensk titel: Mina liv som hund.
Serie: A dog's purpose #1.
Längd: 333 sidor.
"Överraskad att återfödas som en golden retriever-valp efter ett tragiskt kort liv som en herrelös blandrashund, letar Bailey efter sitt livs mening."
A dog’s purpose är en söt roman. Boken har inte mycket till handling, men det kompenseras med stort hjärta. Läsningen berör, samtidigt som den charmiga berättarrösten fick mig att skratta högt flera gånger. Det som förundrar mig är författarens förståelse för hundens liv och beteende. Det är rent utav fantastiskt att ta del utav.
Det som sänker boken är att den är upprepande. Trots att boken bara är strax över 300 sidor känns den lång eftersom vi får se Bailey återfödas gång på gång och leva rätt liknande liv. Visst tillförs något nytt varje gång, men det känns ändå som en repris.
Som helhet är A dog’s purpose en bedårande må bra-bok. Men jag kommer inte att läsa fortsättningen. Jag tycker att boken har ett tillfredställande slut som det är, och känner inte ett behov av att veta mer.
Det handlar om oss
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
Johan verkar ha allt, men framtiden är inte så perfekt som den ser ut. För Malin innebär flytten till Östersund att hon kan träna och tävla sin häst med siktet inställt på SM i dressyr. Han gillar verkligen inte hästtjejer. Hon gillar verkligen inte hockeykillar. Men när de träffas händer det omöjliga: de faller för varandra.
Det handlar om oss är inte riktigt min typ av roman. Den är helt okej för att vara en debut – men jag hade svårt för boken av flera skäl.
För det första tycker jag att konceptet är rätt dumt. Karaktärerna dömer varandra baserat på deras intressen, vilket enligt mig är befängt. Bara för att exempelvis Johans pappas nya flickvän är en hästtjej, har han bestämt sig för att hata alla hästtjejer. Detsamma gäller Malin och hennes inställning mot hockeykillar. Även om jag bortser från den delen har jag svårt för karaktärerna. De litar mer på omgivningens åsikter än varandra, vilket leder till en hel del frustrerande kommunikationsproblem. Och sånt har jag sällan tålamod för.
Sen tycker jag också att Det handlar om oss har en väldigt simpel handling, och språket föll mig inte riktigt i smaken. Det är talspråkligt, med korta meningar och ”pratiga” ordval. Det är inte nödvändigtvis något fel med det, men jag föredrar personligen mer skriftspråkliga romaner.
Som helhet är Det handlar om oss okej. Om du inte frustreras av kommunikationssvårigheter och böcker med verbal stil, så kan du säkert gilla den mer.
Förbannade kärlek
Serie: Fristående.
Originaltitel: Ugly love.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
"När Tate flyttar är Miles den första hon träffar. De upptäcker attraktion, och de enas om det perfekta upplägget: sex. Relationen är enkel, så länge Tate håller sig till två villor: Fråga aldrig om det förflutna, förvänta dig aldrig en framtid."
Förbannade kärlek är en fantastisk roman som jag ogillar. Lät det underligt? Det är för att jag känner mig väldigt kluven. Ena halvan av mig tycker mycket om boken, medan den andra halvan inte gör det.
Detta är en väldigt typisk romance. Du vet, med en medgörlig kvinnlig protagonist som faller för en bad boy med tragiskt förflutet. Det händer inte mycket mer än att de har sex och försöker hålla sig borta från varandra. Ändå fastnade jag. Jag gillar Hoovers språk skarpt. Texten är lätt att ta till sig och kräver inte mycket tankeverksamhet. Sidorna flög förbi och allt som allt underhölls jag av läsningen.
Boken berättas ur två perspektiv. Tates berättarröst tycker jag om, men jag har svårare för Miles. Faktum är att jag skummade igenom hans kapitel. Hans berättelse utspelar sig nämligen sex år innan händelserna i boken och handlar bara om hans besatthet av en tjej, vilket känns upprepande och innehållslöst. Hans perspektiv är dessutom skrivna i vers, vilket jag tyckte var rätt störande.
Vidare hade jag gärna velat se större bredd på bokens innehåll. Tate studerar till att bli specialistsjuksköterska, men vi får inte ta del av hennes tid på skolan eller jobbet. Istället är romansen helt i fokus, och det framstår som att Tate tänker på Miles hela sin vakna tid. Och visst förstår jag att det är den typen av roman, det är trots allt romance, men hennes besatthet kändes inte särskilt trovärdig. Jag hade hellre velat läsa om hennes liv utanför relationen.
I sin helhet är Förbannade kärlek en bra roman. Det är inte en bok utan brister, men en bok som är svår att inte njuta till.
De kommer ändå inte tro mig
Serie: Fristående.
Längd: 221 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
"Elsa har flyttat och börjar årskurs åtta i en ny skola. Första helgen går hon på en fest, fast hon inte får för sina föräldrar. På festen drar en kille iväg med Elsa till ett sovrum. Chockad stänger hon av under övergreppet och efteråt bestämmer hon sig: det här har inte hänt."
Jag tyckte verkligen om De kommer ändå inte tro mig, som är en välskriven och gripande roman om sexuella övergrepp, psykisk ohälsa och ätstörningar. Boken har en förvånansvärd trovärdighet och är nästintill skrämmande i sin tankeväckande skildring. Som läsare berördes jag, och när sista sidan var läst ville jag ha mer.
Det tog ett tag att fastna för De kommer ändå inte tro mig, men när handlingen väl kommit igång var det svårt att släppa taget. Språket flyter på väldigt fint och det var med en blandad känsla av fascination och fruktan som jag uppslukades av Nissens ord. Trots att jag inte har upplevt det som Elsa varit med om, kunde jag relatera till henne på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Hennes tankar och känslor blev på något sätt mina tankar och känslor, och fast jag emellanåt ville ruska om henne i frustration så förstod jag varför hon agerade som hon gjorde.
Det finns bara några saker som jag hade velat ändra med De kommer ändå inte tro mig, men dessa kan knappast kallas klagomål – snarare förbättringspotential. För det första hade jag velat ta del av mötet med kuratorn, istället för att bara få det återberättat lite kort i efterhand. Sen tror jag att boken hade behövt vara längre: gärna femtio sidor till. Slutet kändes lite abrupt och jag hade velat veta vad som hände efteråt och hur föräldrarna reagerade på det hela.
Som helhet är De kommer ändå inte tro mig en riktigt bra roman. Språket är vackert, karaktärerna lätta att relatera till och vänrelationen underbart värmande. De kommer ändå inte tro mig berörde mig, och borde läsas av alla unga vuxna.
Döden är inget skämt
Författare: Karl Modig.
Serie: Fristående.
Längd: 217 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
"Josef bor med sina storasyskon: Natascha och Alexander. Fast nu är det bara han och Natascha kvar. Han ägnar dagarna åt att skriva skämt till sin standup-rutin, och nättarna åt att hamna i fel säng. Han pratar om vad som helst utom om Alexander. Men sakta börjar han ta in det som har hänt, trots att han försöker skämta bort det."
Döden är inget skämt är en helt okej ungdomsroman. Jag tycker om språket som gör innehållet lätt att ta till sig, och uppskattar att kapitlen är så korta. Jag gillar också hur Karl Modig skildrar livet: det känns trovärdigt och äkta, nästan som att han skriver om egna erfarenheter. Ändå föll boken lite platt i min smak.
Det finns två anledningar till att jag inte riktigt fastnade för Döden är inget skämt. Den ena är att handlingen känns tunn. Jag upplever inte att något egentligen händer, och jag saknar den klassiska uppbyggnaden med tydligt klimax som markerar en minnesvärd vändning. Här är det rätt slätstruket, och vi får helt enkelt bara följa Josefs vardag efter förlusten av hans bror. Den andra anledningen är att den aldrig fick mig att känna. Döden är inget skämt gör tappra försök att få läsaren att både skratta och gråta, men jag berördes inte alls. Ärligt talat vet jag inte vad det beror på. Kanske hade jag svårt att relatera till Josef som karaktär, kanske var mina förväntningar för höga. Hur som helst hade jag önskat mer hjärta och känsla.
Som helhet är Döden är inget skämt helt okej. Det är en läsning som inte riktigt engagerade mig, men som samtidigt aldrig heller tråkade ut mig.
