The Hate U Give
Originaltitel: The Hate U Give.
Serie: Fristående.
Längd: 465 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
"Sextonåriga Starrs tillvaro krossas när hon blir vittne till hur polisen skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil. Trycket på Starr är hårt, både från polisen och orten, som kräver rättvisa och upprättelse. Men även från de som inte vill att Starr ska vittna.
The hate u give är en kraftfull berättelse om rädsla och styrka att göra det rätta. Romanen baseras på Black Lives Matter-rörelsen och följer efterverkningarna av mordet på afroamerikanen Khalil. Det är en tankeväckande, gripande och förvånansvärt trovärdig läsning, med stark berättarröst och välutvecklade karaktärer.
Jag brydde mig genuint om protagonisten Starr, och njöt av komplexiteten i hennes relationer med familj, vänner och pojkvän. Inget i hennes liv är enkelt, och det var riktigt intressant att ta del utav en så "annorlunda" syn på världen. Som vit har jag haft turen att inte gå igenom samma prövningar som Starr, och The hate u give blev verkligen en ögonöppnare för det förtryck som många mörkhyade måste hantera dagligen. Boken känns viktig, och ger verkligen perspektiv på vardagen.
Jag tycker mycket om The hate u give, men är samtidigt inte lika häpnad som många andra. För boken har svagheter. Jag var inte fullt så engagerad under hela läsningen, då det finns vissa sekvenser som jag upplevde som tråkiga. Dessutom känns vissa dialoger lite forcerade. Angie Thomas har tryckt in väldigt många populärreferenser i replikerna, och fast det ger en modern prägel upplevs det i stora mängder som krystat.
Som helhet är The hate u give väl värd att läsas. Det är en underhållande och berörande historia, som behöver berättas.
Du känner mig så väl
Originaltitel: You know me well.
Serie: Fristående.
Längd: 237 sidor.
Bokförlag: Modernista.
"Mark och Kate råkar springa på varandra på stan. Det är Pridefestival och Mark har lämnat tryggheten i lugna förorten för att bege sig ut i den glittrande stadsnatten. Kate har missat chansen att träffa den person som hon på avstånd är förälskad i. Och Mark är samtidigt kär i sin bästa vän Ryan. Mark och Kates vänskap blir större än någon annan."
Du känner mig så väl berättas ur både Kates och Marks synvinklar. Båda tillhör HBTQ, och händelserna utspelar sig under Pride-veckan. Jag har inte tidigare läst en roman med så stort fokus på just HBTQ, och konceptet lät därför riktigt lovande. Dessvärre blev jag besviken på boken, främst på grund av tre anledningar.
1. Trovärdighet
Boken känns inte realistisk. Till exempel innehåller den vad jag kallar ”vänskap vid första ögonkastet”. Låt mig förklara: Mark och Kate blir bästa, förtroliga vänner efter att bara ha spenderat några timmar ihop. De har egentligen ingenting gemensamt. Ingenting, bortsett från just deras sexuella läggning. För mig kändes detta alldeles för verklighetsfrämmande.
2. Stereotyper
Å ena sidan tycker jag om romanens mångfald, och att den utspelas just under Pride-festivalen. Men karaktärerna är fruktansvärt stereotypiska. Du känner mig så väl är dessutom en karaktärsdriven bok, vilket gör det viktigare än någonsin att karaktärerna klaffar. Men på grund av klyschorna fick jag svårt att relatera till och fastna till dem.
3. Överdramatiskt språk
David Levithan är en fenomenal författare, och jag har älskat alla böcker som jag har läst av honom. Jag är mindre förtjust i Nina LaCour, men som helhet känns deras samarbete ändå som en bra idé. Dock är boken alldeles för överarbetad. Det känns som att den försöker för mycket att framstå som meningsfull, vilket får motsatt effekt och i slutändan faller platt och blir tråkigt. Dialogerna är överdramatiska och karaktärerna är löjligt poetiska när de talar. Ibland känns det nästan som att det är kärlekskranka, äldre män från 1800-talet som talar, snarare än dagens ungdomar. Det är för invecklat och lyriskt.
Som helhet är Du känner mig så väl okej. Jag gillar konceptet, och ville verkligen tycka om boken. Dessvärre föll läsningen platt, främst på grund av att karaktärerna inte höll måttet.
Vända världen rätt
Originaltitel: Holding up the universe.
Serie: Fristående.
Längd: 456 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
"Jack är ansiktsblind. Han känner inte igen någon, inte ens sina egna bröder, och kämpar hårt för att hålla det hemligt. Libby är stark, rolig och älskar att dansa. Men andra människor verkar bara se hennes yttre, hennes övervikt, som om det är det enda hon är. När Jack och Libby möts förändras allt."
Vända världen rätt gör mig kluven. Å ena sidan är språket fantastiskt och konceptet intressant. Bokens början griper verkligen tag, och som läsare sugs man in i berättelsen som Jennifer Niven har skapat. Men successivt förlorar romanen kraft. Handlingen plattas ut, får allt fler klyschor, och karaktärerna förlorar attraktionskrats.
Det är nämligen så att både Jack och Libby enbart identifieras utifrån deras ”syndrom”. Jack är den ansiktsblinda killen och Libby är den tjocka tjejen. De karakteriseras bara utifrån dessa enstaka karaktärsdrag och får aldrig nya, komplexa lager. Det gör att de inte upplevs som kompletta, verkliga personer. Passande nog beskrivs detta på bokens baksida. Där står ”Men andra människor verkar bara se hennes yttre, hennes övervikt, som om det är det enda hon är”. Precis så känns det att läsa Vända världen rätt. Den ytliga skildringen grundas helt enkelt inte på vilka de är innerst inne, vilket gör att de känns som bleka skuggor i sin egna berättelse.
Jag blev också besviken på romansen. Den känns inte trovärdig, och jag hade hellre sett Libby och Jack bli vänner än partners. Kärleken känns forcerad, och karaktärerna saknar kemi till varandra. Dessutom känns det med att ”två orofyllda tonåringar som räddar varandra” uttjatat vid det här laget.
Som helhet är Vända världen rätt en bra roman, och trots att det finns uppenbara luckor i logiken är läsningen intressant. Jag har personligen inte läst om ansiktsblindhet förut, och fascinerades djupt av dess verkan.
Destination: Chile
Originaltitel: Destination: Chile.
Serie: Äventyr för ensamma hjärtan #3.
Längd: 302 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
"Georgias resebyrå går över förväntan och hon har precis flyttat ihop med sin pojkvän. Så dyker ett oväntat erbjudande upp, och innan hon vet ordet av har den hon åkt till Chile med Ben för att medverka i en reality-show för par i resebranschen. Resen kommer dock att bjuda på oväntade avslöjanden, och den framtid som Georgia varit så säker på ter sig allt mer avlägsen."
Destination: Chile är en lättsam må bra-bok, lika bra som tidigare delar i serien. Innehållet är lätt att ta till sig, texten flyter på bra och karaktärerna har ett härligt sinne för humor. Det är en gladlynt och sorglös läsning som passar perfekt nu under sommaren.
Men romanen har brister. Och fast de inte väger särskilt tungt i förhållande till det som är bra med boken, är de värda att nämna.
- Georgia går tidvis på mina nerver. Ibland blir hon för mycket av ett kontrollfreak, och det blir lite tröttsamt att många av grälen som paret har hade kunnat undvikas med bättre kommunikation.
-
Handlingen är rätt förutsägbar och utmärker sig inte från mängden.
-
Jag hade velat ta mer del utav Chiles kultur och fått en mer levande beskrivning av samhället, snarare än att ha fokus på reality-serien.
Men trots bokens brister bjöd Destination: Chile på en underhållande läsning. Jag tycker väldigt mycket om Katy Colins sätt att skriva, och läser gärna mer av henne i framtiden.
Forbidden
Författare: Tabitha Suzuma.
Serie: Fristående.
Längd: 418 sidor.
"Lochan och Maya har alltid varit mer som vänner än syskon. De har behövt växa upp snabbt, och hjälpa deras alkoholiserade mamma ta hand om deras tre yngre syskon. Stressen och deras förståelse för varandra har fört dem närmare varandra än två syskon vanligen är. Så nära, att de förälskat sig i varandra."
Forbidden lider av ett stundtals långsamt tempo och tar ett tag att komma in i ordentligt. Men successivt blir läsaren allt mer investerad i karaktärernas liv, och inom kort sitter man som fastgjuten. Det är en fantastiskt tankeväckande och berörande roman, som tar läsaren på en känslomässig berg- och dalbana mellan skratt och tårar.
Forbidden är en mörk och komplex berättelse som behandlar flera svåra ämnen, så som panikångest, incest, misshandel och alkoholism. Det är en intensiv bok, som minst sagt kan upplevas som ”triggering” för vissa läsare. Men den är minst sagt värd att läsa. Karaktärerna – både protagonisterna och sidkaraktärerna – är djupt konstruerade med livfulla personlighetsdrag. De känns som verkliga individer, och det är riktigt intressant att läsa om hela familjen och deras vardagliga kamp. Tabitha Suzuma sammanlänkar dem skickligt till läsaren, och det gör genuint ont att läsa om det som karaktärerna går igenom. Smärtan intensifieras ju längre in i läsningen man kommer, och framåt slutet var jag nära att brista ut i gråt.
Förutom tempot, som jag nämnde i recensionens början, har Forbidden ytterligare en svaghet. Boken berättas ur både Mayas och Lochans perspektiv, vilket gör att vi får en djup förståelse för dem båda. Men deras berättarröster är relativt lika varandra, och ibland blandade jag ihop vem som gjorde vad. Jag hade velat se dem utmärka sig mer karaktäristiskt i deras sätt att tänka och agera, för att tydliggöra ur vems perspektiv man läser.
Som helhet är Forbidden en riktigt stark och berörande läsning. Det är inte en bok man glömmer i första taget.
Idag är allt
Författare: Nicola Yoon.
Originaltitel: The sun is also a star.
Serie: Fristående.
Längd: 334 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
"Natasha och Daniel är två tonåringar med olika bakgrund som av en slump möts på en gata i New York. Det handlar om att känna att man aldrig riktigt duger för sina föräldrar, om att inte veta om man får stanna i landet man växt upp i – men också om kärlek som uppstår när man minst anar det och om hur varje litet val kan få stora konsekvenser."
Hoppfulla Idag är allt bjuder på en vacker må-bra berättelse, som trots kärleksfull humor både är tankeväckande och väl förankrad i verkligheten. Boken är inte klockren rakt igenom, men stannar definitivt kvar i minnet långt efter att läsningen är över.
Yoon har ett språk som verkligen tilltalar mig. Texten har ett oerhört bra flyt, som tillsammans med de korta kapitlen gör att sidorna flyger förbi. Just Idag är allt utspelas under en enda dag och berättas hur många olika perspektiv. De huvudsakliga narrativen är såklart Daniel och Natasha, men även till synes obetydliga sidkaraktärer – exempelvis servitrisen på en restaurang – får berätta sin bakgrundshistoria efter att de nämnts. Jag förälskades i detta upplägg, då det gav känslan av att allt – alla personer vi möter, alla beslut vi tar – hör ihop.
Något som jag hade väldigt svårt för var dock bokens bristande trovärdighet, som främst orsakas på grund av att Daniel förälskar sig i Natasha vid första ögonkastet. Redan efter några minuter börjar han fantisera om sin framtid med henne. Karaktärernas kemi till varandra gör att bokens så kallade ”instalove” ibland glöms bort, men då och då händer saker som känns rent utav löjliga på grund av det korta tidsspannet. Att karaktärerna exempelvis trånar efter varandra bara efter ett par timmar, orsakade en skrattretande irritation hos mig.
Idag är allt är en vacker roman, med en tankeväckande berättelse och charmiga karaktärer. Dock är avsaknaden på trovärdighet ett hinder som boken inte helt kommer helskinnad över.
Svartlistad
Författare: Alyson Noël.
Originaltitel: Blacklist.
Serie: Beautyful idols #2.
Längd: 334 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
"Layla har hamnat mitt i en kändisskandal värd att skriva om. Asters namn nämns i varje skvallertidning. Tommy är galet nära att få sin drömtjej. Ingen av dem hade dock kunnat föreställa sig att deras kändisskap skulle bygga på att de blivit inblandade i stjärnan Madison Brooks försvinnande. Och att Aster nu är huvudmisstänkt för mord."
Svartlistad fångar snabbt upp läsaren och håller kvar intresset till slutet. Den påminner på något sätt om Pretty little liars-serien, och kombinerar på liknande sätt mystik med ett lättsamt språk. Boken har ett behagligt uttryckssätt, och Noëls skrivteknik gör det lätt att ta till sig innehållet.
Men Svartlistad är inte lika bra som sin föregångare, Rivalerna, utan känns mer som en slags övergång till seriens avslutande del. Det händer inte mycket, och bortsett från ett par nya berättarperspektiv tillförs inte mycket till handlingen. Läsningen blir aldrig tråkig, men den gör inte heller intryck.
Som helhet är Svartlistad en bok som påtagligt lider av ”andra boken”-syndromet. Den förser inte handlingen med något värdefullt, utan fungerar mest som en bro mellan den första och tredje romanen.
Björnstad
Serie: Björnstad #1.
Längd: 470 sidor.
Bokförlag: Piratförlaget.
"Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad? Bara allt. Den betyder bara allt."
Jag är inte det minsta sportintresserad, vilket kändes som ett problem i början av läsningen eftersom det var hockey, hockey och hockey. Jag kände mig distanserad från karaktärerna då jag inte delade deras intresse eller kunde relatera till deras passion. Dessutom är Björnstad väldigt långsam i början, och eftersom många karaktärer introduceras på samma gång fick jag svårt att särskilja dem.
Men efter ungefär 150 sidor blev romanen bättre. Jag var självfallet fortfarande inte sportintresserad, men trollbands allt mer av spelarnas gemenskap och kämpaglöd. Dessutom visade sig Björnstad vara betydligt mörkare än förväntat, och den fick mig att känna mer än jag trott att den skulle. Det vackra språket ingav en nästintill poetisk känsla, och spänningen som tog vid blev oväntat gripande.
Som helhet är Björnstad en smått utdragen men förvånansvärt kraftfull roman. Orkar man ta sig förbi de första hundra sidorna har man en minnesvärd läsning framför sig.
Tisteltankar
Serie: Fristående.
Längd: 238 sidor.
Bokförlag: Opal.
"Linn kan känna sitt hjärta klappa nästan hela tiden. När mamam tjatar, när hon tänker på mormor, när hon ska välja plats i klassrummet och när hon kollar på Tim. ibland känns det nästan som att det ska klappa sig ur bröstet på henne. Det är då tankarna kommer. De elaka tankarna. Tisteltankarna."
Tisteltankar är en sådan där bok som bara är. Bokens problem är inte att den är dåligt skriven eller ogenomtänkt. Det är snarare att den aldrig väcker intresse, och lämnar mig så neutral att jag ifrågasätter dess värde.
Fast jag känner igen mig i sättet som protagonisten Linn resonerar, hennes osäkerhet och ideal har jag svårt att knyta an till henne. Hon är inte en tillräckligt komplex karaktär och känns inte som en verklig person. Detta skildrar även handlingen, som även den är platt och uttryckslös. Också språket känns lider av detta, och fast det inte är något fel på skrivstilen i sig upplever jag den som rätt intetsägande och opersonlig. Det finns helt enkelt inget som rycker tag eller sticker ut.
Som helhet är Tisteltankar en bok som inte egentligen är dålig någonstans, men som inte väcker känslor eller får läsaren att bry sig om karaktärerna. Den bara är, och gör därför inget intryck.
Ni kommer sakna mig
Serie: Fristående.
Längd: 303 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
"När mamma åker till Dalarna med sin nya kärlek och pappa flyger till Mallorca med sin familj blir My kvarglömd. Istället för att avslöja misstaget bestämmer hon sig för att dra och klara sig på egen hand. Om hon inte är önskvärd så ska de slippa henne."
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av boken. Att den skulle vara fartfylld? Spännande? Ha oväntade vändningar? Hur som helst är Ni kommer sakna mig inget av det där.
Eftersom konceptet med en runaway som ger sig in på en kriminell bana lät intressant i mina öron, satte jag ivrigt igång med läsningen. Men redan efter ett par sidor kände jag att Ni kommer sakna mig inte var en bok för mig. Både språket och tempot hade ett finger med i detta, men största problemet var huvudkaraktären My. Jag hade svårt för henne redan från första stund, och ju mer jag läste desto gnälligare och mer osympatisk framstod hon. Jag kunde inte alls relatera till hennes egocentriska tankesätt, och irriterades på avsaknaden av förståelse och omtanke. När jag gav mig in i läsningen hoppades jag på en spännande berättelse om någon som flydde från hemska förhållanden, men i själva verket handlar det om en bortskämd tonåring som är trött på att inte alltid sättas i första hand. Det hela är oerhört omoget, och genom boken beter hon sig mer som en klagande sjuåring än någon som snart är vuxen.
Ni kommer sakna mig är som helhet en rätt ytlig bok. Konceptet hade kunnat utforskas mer noggrant och karaktärerna hade behövt göras mer dynamiska. Som det är nu känns berättelsen platt, och som läsare greps jag inte tag av handlingen då jag saknar trovärdighet och hjärta. Ni kommer sakna mig är dessutom rätt långsam, och det tar ett tag innan romanen kommer igång. Som tur är ökar tempot framåt slutet, och där lyckas boken fånga mitt intresse på ett annat sätt. Dessvärre kom det för sent för att kompensera för tidigare svackor.
Allt som allt är Ni kommer sakna mig en rätt medioker läsning som inte gjorde ett särskilt stort intryck.
Otroligt
Författare: Sara Shepard.
Originaltitel: Unbelievable.
Serie: Pretty Little Liars #4.
Längd: 255 sidor.
Bokförlag: Modernista.
"A har förvandlat Arias, Spenders, Hannas och Emilys trygga liv till en mardröm. Emily har skickats till sina konservativa kusiner, Spencer oroar sig för att hon haft något att göra med mordet på Alison och Hanna kämpar för sitt liv på sjukhuset. Medan hoten från A blir allvarligare och Alisons mördare fortfarande är på fri fot, måste tjejerna avslöja sanningen innan någon av dem blir A:s nästa offer."
Pretty Little Liars-böckerna är väldigt svåra att släppa taget om, och Otroligt är inget undantag. Faktum är att det är den starkaste delen hittills i serien. Spänningen ökar, intrigerna tätnar och det är något visst över Shepards språk som gör alltsammans trollbindande. Romanen är oerhört lätt att ta till sig, och trots att den har fler brister än vad jag kan räkna till kan jag inte undgå från att älska den.
Precis som sina föregångare är boken förutsägbar, långsökt och väldigt klyschig. Dessutom är hela konceptet med A absurt, och som läsare ser jag inte någon logisk förklaring till hur A kan vara så allvetande. Det hela känns orealistiskt och näst intill dumt. Ändå fångar boken min uppmärksamhet, och som genom magi skapas ett obrytbart beroende. Jag relaterar till karaktärerna, fascineras av mysteriet, fängslas av konspirationerna och förälskar mig i språket. Fast jag så tydligt ser att Otroligt inte är särskilt genomtänkt blir den en riktig bladvändare, och genom hela läsningen undrar jag vad som kommer att hända härnäst.
Precis som med seriens tidigare delar har jag en älska/hata-relation med guilty pleasure-romanen Otroligt. Stor eloge till Shepard som lyckas skapa ett så stort engagemang över så lite.
Allt som blir kvar
Serie: Fristående.
Längd: 207 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
"Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten."
Jag ville verkligen tycka om Allt som blir kvar, men hade förvånansvärt svårt för den. Handlingen är alldeles för abstrakt, med fragmentariska händelser och en berättelse som aldrig utvecklas eller går framåt. Väldigt lite händer under läsningens gång och avsaknaden av en tydlig, röd tråd gör att jag får svårt att bilda mig en helhetsbild över vad boken ens handlar om. Fast boken är kort och läsningen gick snabbt, blev jag uttråkad flera gånger om.
Även karaktärerna är svåra att få grepp om. De har inga utmärkande personlighetsdrag och deras platta uppbyggnad får dem att kännas mer som tomma skal än komplexa människor. Jag kunde varken relatera till eller sympatisera för dem, och brydde mig ärligt talat inte om dem alls.
Bokens styrka är att den har ett mycket fint och målande språk. Men ibland blir det nästan för poetiskt. Den lyriska texten skapar distans till läsaren, och exempelvis dialogerna förlorar trovärdighet och blir på gränsen till fåniga. Det känns som att författaren har försökt för mycket, och tiden som borde ha lagts ner på en bra handling och stabila karaktärer gick istället till att formulera vackra meningar.
Allt som blir kvar är alltså en bok vars syfte jag inte riktigt förstår. Den fångade aldrig upp mitt intresse och engagerade mig inte i vare sig karaktärer eller handling, vad den nu än var.
Berättelser om en (inte så) evig lycka
Originaltitel: Tales from a not-so-happily ever after.
Serie: Nikkis dagbok #8.
Längd: 295 sidor.
Bokförlag: Modernista.
"Efter att ha slagit i huvudet på gympalektionen den första april har Nikki en galen dröm där hon, hennes bästisar Chloe och Zoey, hennes drömkille Brandon och den elaka Mackenzie spelar rollerna av klassiska sagofigurer. Men historierna utvecklas förstås inte riktigt som väntat."
Berättelser om en (inte så) evig lycka skiljer sig mycket åt från seriens tidigare delar. Den utspelar sig nämligen under en enda dag, och äger rum i drömmarnas värld medan Nikki är medvetslös. Egentligen är detta ett intressant koncept, men på grund av att idén är uttjatad och att handlingen inte rör sig framåt ger det ändå intrycket av att den åttonde boken i Nikkis dagbok-serien är relativt överflödig. Boken är dessutom upprepande, och karaktärerna saknar som tidigare personliga egenskaper som utmärker dem.
Ändå är läsningen av Berättelser om en (inte så) evig lycka väldigt mysig. De luftiga sidorna präglas av gulliga seriestrippar och teckningar, och det behagliga, humoristiska språket gör att boken lätt blir utläst på mindre än en timme. Trots att jag är vuxen förälskar jag mig lite i bokens sockersöta stil.
Som helhet är Berättelser om en (inte så) evig lycka okej. Som vuxen är det svårt att inte se på boken med ett kritiskt öga, men jag tror att det sagoliknande konceptet skulle falla yngre läsare i smaken.
Maybe someday
Serie: Maybe #1.
Längd: 367 sidor.
"Sydney är 22 år gammal och har ett toppenliv. Hon går på högskolan, har ett stadigt jobb, är förälskad i sin pojkvän Hunter, och delar lägenhet med sin bästa vän. Men allt ändrar när hon upptäcker att Hunter är otrogen mot henne. Sydney och grannen Ridge märker snart att de behöver varandra mer än de någonsin kunnat ana."
Jag har väldigt kluvna känslor för Maybe someday. Å ena sidan fångade boken mitt intresse direkt. Språket är väldigt behagligt och texten är oerhört lätt att ta till sig. Som läsare sugs man in i berättelsen redan vid första meningen, och det är svårt att släppa taget om den. Jag gillar dessutom det annorlunda konceptet med en döv musiker, och fascinerades eftersom jag aldrig läst om hörselskadade karaktärer förut.
Men. Intresset svalnar efter ett tag. Fast jag engagerades av att läsa om karaktärerna kunde jag inte låta bli att störa mig på dem. Sydney är alldeles för osjälvständig och gråtmild, medan ”drömprinsen” Ridges beteende gjorde mig genuint arg. Båda två är hycklare, och jag frustrerades av deras enträgna kärleksdrama. Flera gånger ville jag bara skrika ”ryck upp er och ta ansvar över era liv!”, och eftersom boken inte skildrar något annat än just deras förhållande blev det efter ett tag riktigt tröttsamt. Det enda vi får läsa om är hur de trånar efter varandra, och jag hade velat ta del av en större del av deras liv.
Som helhet är Maybe someday bra, men inte så bra som jag hade förväntat mig. Jag fullkomligt älskade bokens början och såg fram emot en extraordinär läsning, men på grund av triangeldraman, idiotiska karaktärer och bristande trovärdighet blev Mayby someday inte mer än ordinär.
Destination: Indien
Originaltitel: Destination: India.
Serie: Äventyr för ensamma hjärtan.
Längd: 300 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
"Att bli lämnad av sin pojkvän var det bästa som kunde hända Georgia Green. Äntligen fick hon en chans att göra saker som hon tidigare bara drömt om: resa till exotiska platser, träffa nya och starta en alldeles egen resebyrå. Men inget blir riktigt som hon har tänkt sig."
Eftersom jag inte var lika entusiastisk över Destination: Thailand som många andra, var jag osäker på om jag skulle fortsätta att läsa serien. Efterföljare har trots allt en tendens att känns bleka, och mina förväntningar var inte särskilt höga. Men Destination: Indien var förvånansvärt lätt att fastna för. Jag föll snabbt för de härligt charmerande karaktärerna och det dröjde inte länge förrän jag var helt uppslukad av deras äventyr.
Destination: Indien är en lättsam och riktigt inspirerande må bra-bok, som får mig att vilja ge mig ut i världen och resa. Den exotiska miljön, maten och människorna beskrivs med ett rikt språk, och ofta känns det nästan som att man befinner sig på plats. Katy Colins ord transporterar läsaren till Indien, och gör det mycket svårt att återvända till verkligheten.
Destination: Indien är dockbåde förutsägbar och klyschig, men det är lätt att låta bero just för att den för övrigt är så pass värmande. Som helhet är Destination: Indien en bok med livsgnista och härlig attityd, och den får verkligen mig att vilja läsa mer av Katy Colins.
Golden Boy
Författare: Abigail Tarttelin.
Originaltitel: Golden Boy.
Serie: Fristående.
Längd: 429 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
"Max är smart, snygg, har kompisar och flickvänner. Men han gör alltid slut innan det blir för seriöst. Han har nämligen en hemlighet han varken kan eller vill prata om. Den ende som vet är barndomsvännen Hunter, och en kväll går de från att vara vänner till att bli offer och förövare. Efter det tänker Max mest på saker som går sönder, som spricker."
Wow. Varför har inte fler läst den här boken?
Golden Boy är en intensiv roman. Med sitt kraftfulla koncept och berörande handling griper boken verkligen tag. Den vackert skrivna berättelsen är förvånansvärt mäktig och de överväldigande händelserna tog andan ur mig gång på gång. Golden Boy är en bok som verkligen hänför, och jag kan inte säga annat än att jag är riktigt imponerad.
Jag förväntade mig inte särskilt mycket när jag började läsa Golden Boy. Jag hade inte hört talats om boken tidigare och utifrån baksidestexten uppfattade jag handlingen som relativt ytlig och stereotypisk. Därför blev jag förvånad när jag motbevisades redan efter några sidor. Det blev tidigt tydligt att Golden Boy var något utöver det vanliga. Det rika språket, den laddade stämningen och Tarttelins fantastiska förmåga att få läsaren att reflektera och ifrågasätta gör Golden Boy till något extraordinärt. Jag lärde mig nya saker på varje sida och berördes så djupt att det nästan gjorde ont.
De dynamiska karaktärerna är genomtänkta och trovärdiga. De sjuder av liv och känns verkligen som riktiga personer. Mest fastnar jag ändå för huvudpersonen, Max – som är lätt att sympatisera med och oerhört intressant att följa. Boken berättas dock ur fem perspektiv. Det kan låta som mycket, men det ger faktiskt en hel del. Situationen som skildras är nämligen komplex, och genom att framställa den ur flera synvinklar skapas både större förståelse och empati än vad som hade varit möjligt med en berättarröst.
Som helhet är Golden Boy en roman som jag rekommenderar varmt. Den har ett annorlunda koncept, en kraftfull handling, flera tankeväckande budskap och stor känslomässig inverkan.
Våra kemiska hjärtan
Originaltitel: Our chemical hearts.
Serie: Fristående.
Längd: 331 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
"Henry Page är en obotlig romantiker. Han har bara aldrig den stora kärleken. Inte ännu i alla fall. När Grace Town haltar in i hans liv med käpp och för stora herrkläder vet han att det är på väg att ändras. För alltid."
Våra kemiska hjärtan är en riktigt imponerande debut. Det är en oerhört välskriven och genomtänkt roman, och trots att det är författarens första bok känns hon mycket erfaren. Våra kemiska hjärtan har nämligen en sällsynt komplexitet, är riktigt vackert skriven – med ett nästintill poetiskt språk – och lyckas beröra på ett sätt som få böcker klarar av.
Bokens främsta styrka är de underbara karaktärerna, som är lätta att relatera till och fastna för. De har allesammans tydligt utmärkande personligheter som gör dem till trovärdiga, enskilda individer snarare än bara ord på papper. De är genomtänkt uppbyggda och deras intressanta komplexitet gjorde att jag inte bara fastnade för protagonisten, utan även sidkaraktärerna i hans omgivning. Bortsett från att karaktärerna känns som riktiga personer är det deras humor som gör att hjärtat smälter. De störtsköna karaktärerna har en obeskrivlig charm, är rappa i käften och för underhållande dialoger som får läsaren att skratta rätt ut.
Våra kemiska hjärtan är för det mesta en lättsam och underhållande läsning – men boken är långt ifrån att vara glättig. Faktum är att romanens humoristiska sida balanseras upp av en rejäl dos allvar. Våra kemiska hjärtan behandlar en del tyngre ämnen och väcker många tankar om livet och döden och allt däremellan. Det gör att boken, med sitt viktiga budskap, uppfattas som väldigt mogen för sin målgrupp.
Som helhet är Våra kemiska hjärtan en fantastisk debut och en av årets hittills bästa böcker. Det är inte en renodlad kärlekshistoria, utan snarare en berättelse om vänskap och vad som gör livet värt att leva. Karaktärerna är underbara och bokens humor värmer ända in på själen. För oss nördar är det dessutom riktigt roligt att den innehåller dussintals referenser till andra populära verk.
Perfekt
Originaltitel: Perfect.
Serie: Pretty Little Liars #3.
Längd: 236 sidor.
Bokförlag: Modernista.
"Aria, Hanna, Emily och Spencer - dessa fyra tjejer i är inte så perfekta som de verkar. Aria kan inte stå emot sitt förbjudna ex. Hanna är på vippen att förlora sin bästis. Emily tappar fattningen efter en simpel kyss. Och Spender kan inte hålla fingrarna borta från sin systers tillhörigheter..."
Perfekt är en riktig ”guilty pleasure” för mig. Jag känner mig nästan skyldig för att jag tycker om den. Romanen är förutsägbar, med ointelligenta karaktärer, dumma dialoger och långsökta händelser. Boken slutar dessutom i en svag cliffhanger som får irritation att uppstå. Men trots dessa brister kan jag inte undgå att ryckas med och fastna.
Perfekt är bättre skriven än sina föregångare och trots sina svagheter är det en riktig bladvändare. Kombinationen av spännande mysterium, romantik och värmande humor gör att ett beroende långsamt växer fram. Som läsare vill man få svar på sina frågor och fast karaktärerna ofta gör dumma saker är det svårt att inte fängslas av deras berättelser.
Som helhet är Perfekt en bristfylld bok som ändå har läsaren i ett järngrepp.
Om jag får stanna
Serie: Fristående.
Längd: 139 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
"Hur är det att leva i ett land där man egentligen inte får lov att bo? Hur är det att år efter år tränga ihop sig i ett litet rum med fördragna gardiner samtidigt som man går till skolan, har en bästa vän och är kär, som vilket annat barn som helst? Och hur är det att vara den bästa vännen; den som har en självklar rätt att bo här och som har allt? Ska man känna skuld för att man har det bra?"
Kajsa Gordans Om jag får stanna är en tankeväckande och mycket aktuell roman som skildrar flyktingars berättelser ur barnens perspektiv. Bokens handling framställs ur två synvinklar: flyktingen Ilonas och svenskfödda Stellas, och deras kompletterande perspektiv väcker många intressanta och viktiga frågor.
Eftersom Om jag får stanna riktar sig till en yngre publik är det fullt naturligt att den inte hade en kraftfull inverkan på mig. Det lättsamma språket och den relativt ytliga behandlingen av ämnet var helt enkelt inte tillräckligt för att beröra mig djupt. Men trots det anser jag att det är en mycket viktig bok för unga att läsa och fundera kring. Jag kan tänka mig att bokens budskap och sätt att skildra problemet ur både utlandsföddas och svenskföddas ögon kan bidra med ett värdefullt omvärldsperspektiv och spräcka bubblan många lever i idag.
Som helhet är Om jag får stanna en intressant ögonöppnare, som unga läsare i grundskolan borde ta del utav. För mig som vuxen kändes den dock lite platt, och jag hade velat ha ett större och mer komplext djup för att verkligen engageras.
Baby Doll
Originaltitel: Baby doll.
Serie: Fristående.
Längd: 281 sidor.
Bokförlag: Norstedts.
"Sextonåriga Lily försvinner spårlöst en dag. Hon hämnar sin familj och en hel stad i sorg och chock. Åtta år senare dyker hon plötsligt upp igen. Hon har varit kidnappad och instängd i en källare. Dottern Sky har hon fött under fångenskapen. Nu har de äntligen lyckats fly. Hennes berättelse om övergreppen och livet i källaren chockerar alla. Men när hon berättar vem det är som har hållit henne fången blir chocken ännu större. För Lily och hennes dotter börjar nu en kamp för rättvisa och upprättelse."
Baby doll grundas på en riktigt intressant idé, i stil med Room av Emma Donoghue. Ändå lyckades den inte riktigt gripa tag i mig. Själva berättelsen är tankeväckande och läsvärd, men sättet som den framförs på upplevs inte vara realistiskt. Boken innehåller dessutom en del onödiga klyschor och för att vara en roman om kidnappning, våldtäkt och misshandel är Baby doll förvånansvärt lättsam.
Holly Overton är en duktig författare och Baby Doll har både ett behagligt tempo och ett bra flyt på texten. Dessvärre fokuserar Overton på fel saker i berättelsen. Romanens brännpunkt ligger snarare på familjedrama än på de psykologiska effekterna Lilys kidnappning fått. Det känns till exempel mycket märkligt att läsa om Lilys planer att stjäla sin systers pojkvän, bara några dagar efter att hon återvänt hem efter sina åtta år i fångenskap. Det hela gör att boken upplevs vara ytlig, vilket i längden blir tröttsamt.
En annan svaghet är att läsaren inte får veta mycket om vad som hände under Lilys fångenskap; och det lilla vi får reda på berättas i andra hand. Handlingen skildras ur fyra olika synvinklar men multiperspektivet fyller ingen större funktion. Läsaren upplever nämligen väldigt få av händelserna direkt ur karaktärernas ögon. Istället får vi informationen genom dialoger och liknande, vilket blir statiskt och gör det svårare att relatera till och få känslor för de fiktiva personerna
I grund och botten är Baby doll bra och jag var aldrig uttråkad under läsningen. Men romanen har ett skevt fokus och att inte få närvara när händelserna utspelade sig, utan enbart ta del av efterverkningarna, föll rätt platt. Det är inte en bok som sticker ut eller bjuder på något extraordinärt. Men om du tycker att Room är för spänd och att den fokuserar för lite på protagonistens förhållanden lär Baby doll passa dig som handen i handsken.
