Mamma Mia! Here we go again (bio)

Regissör: Ol Parker.
Genre: Komedi, musikal.
Längd: 1 hr 54 min.
Skådespelare: Lily James, Amanda Seyfried, Christine Baranski, Julie Walters, Andy Garcia, Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård, Cher, Meryl Streep.
Biopremiär: 20 juli 2018.
 
Sophie lär sig mer om sin mammas förflutna, medan hon är gravid själv.
 
 
 
 
 
 
 
 
Mamma Mia! Here we go again utspelas fem år efter den första filmen, och växlar mellan handlingsparalleller om Sophie i nutiden och Donna som ung. Det är ett fantastiskt glädjepiller till film, som fick mig att le stort från början till slut. Ända kan jag inte neka att den här musikalfranchisen har fått vidkännas ett ökande antal felsteg. 
 
Sophie förbereder inför invigningen av Hotell Belladonna. 
 
Låt mig börja med det positiva. Mamma Mia! Here we go again är en oerhört inspirerande och underhållande musikal. Vackert filmad, med starka färger och idylliska miljöer förtrollar den tittaren på ett naturligt sätt. Därtill är musiken oerhört medryckande, skådespelarna lika duktiga som alltid och den muntra och öppenhjärtiga stämningen kan få vem som helst på fall. Det är helt enkelt en varm och kärleksfylld komedi: perfekt att se för att fly undan verkligheten ett tag.
 
Vi får följa unga Donna under år 1979. 
 
Men trots att jag är upp över öronen förälskad i Mamma Mia! Here we go again, finns tydliga sprickor i den vackra fasaden som jag inte kan ignorera. För det första är handlingen inte alls lika klockren som i Mamma mia!. Faktum är att den är rätt förutsägbar, eftersom vi sedan tidigare vet det mesta som hänt i Donnas förflutna. Många av scenerna känns därför upprepande, och ibland upplever jag att Mamma Mia! Here we go again inte riktigt är sin egen, utan snarare åker räkmacka på förra filmens framgång utan att anstränga sig särskilt att stå på egna ben. Filmen har också en hel del utfyllnadsscener, och känns inte lika väl sammanhållen som sin föregångare.
 
Sophies tre pappor är lika charmiga som alltid. 
 
Något annat som är till filmens disfavör är att den inte riktigt klaffar med originalfilmen. I Mamma mia! berättades en hel del om Donna och hennes uppväxt, som av olika anledningar har ändrats i Mamma Mia! Here we go again. Exempel på sådant är att Sophies döda mormor plötsligt återuppstår, att Donnas pojkvänner ändrar utseende och att sätten de träffas på inte stämmer överens. Det är inte stora grejer, men avsaknaden av konsekvent tänkande är något som jag blir lite frustrerad av. Utöver det innehåller Mamma Mia! Here we go again också en hel del lösa trådar och klyschiga sammanträffanden, och jag hade gärna velat se en mer trovärdig förankring i verkligheten.
 
Lite tårar i ögonen blir det också. 
 
Summan av kardemumman är att Mamma Mia! Here we go again är en enastående musikal, för en viss typ av människor. Är du den sortens person som irriteras av bristande logik och som är lite kinkig när det kommer till att allt ska upplevas som vettigt? Då är detta inte något för dig. Men har du lätt för att svepas med av sprudlande musik och skådespelarnas genuina glädje, så är Mamma Mia! Here we go again en må bra-film som du inte får missa.
 

Molly's Game

Regissör: Aaron Sorkin.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jessica Chastain, Idris Elba, Kevin Costner, Michael Cera, Jeremy Strong, Chris O'Dowd.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Molly Bloom drev världens mest exklusiva höginsats-pokerspel i tio år, innan hon mitt i natten greps av 17 FBI-agenter med dragna automatvapen. Hos henne spelade hollywoodkungligheter, sportstjärnor, näringslivsjättar och medlemmar i den ryska maffian. Mollys enda allierade var försvarsadvokaten Charlie, som förstod att Molly var mycket mer än vad media försökte få alla att tro.
 
 
Ja! Äntligen en bra film!
 
Molly’s game fångade mitt intresse redan vid första scenen, och höll mig engagerad rakt igenom. Det är en riktigt bra film: med högt tempo, rapp klippning och en annorlunda berättarstil. Berättelsen som vi får följa är förvånansvärt fascinerande, och jag hade aldrig trott att en film om poker skulle kunna vara så spännande.
 
Molly grips mitt i natten för höginsatsspel och involvering med maffian. 
 
Något som jag blev väldigt förtjust i, var Molly Blooms fantastiskt kaxiga attityd. Jessica Chastain, som innehar huvudrollen, är en gudinna. Hon äger filmen: ser fenomenal ut och presterar ännu bättre. Hon är rent utav klockren som Molly, och övertygar med små medel att de är en och samma person. Och hon väckte genuin sympati och intresse för Molly som person.
 
Vi får följa Mollys resa både före och efter arresten. 
 
Det enda negativa jag har att säga om Molly’s game är att den är aningen för lång. Jag upplevde aldrig att filmen blev tråkig, men under vissa delar sackar tempot och en del scener hade lätt kunnat klippas ner. 140 minuter är för mig en smärtgräns när det kommer till speltid, och just Molly’s game hade nog kunnat vara 40 minuter kortare utan att handlingen eller engagemanget från tittaren hade påverkats negativt.
 
Molly litar bara på sin advokat Charlie. 
 
Som helhet tycker jag riktigt mycket om Molly’s game. Filmen är spännande, med hänförande skådespelare och vass redigering. Rekommenderas varmt till er som vill se ett lite annorlunda drama.
 

Coco

Regissör: Lee Unkrich.
Genre: Familj, äventyr.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anthony Gonzalez, Gael García Bernal, Benjamin Bratt, Alanna Ubach, Renee victor, Jaime Camil.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör©Disney/Pixar.
 
Miguel ger sig ut på en resa till sina förfäders förtrollade rike. Där får han en oväntad vän i skojaren Hector, som hjälper Miguel att lösa mysterierna kring hans familjs berättelser och traditioner.
 
 
 
 
 
Coco är en varm animation för hela familjen. Filmen har härliga karaktärer, bra tempo och riktigt snygga animeringar. Miljöerna är detaljrika och de dynamiska färgerna hänför. Men Coco är inte bara vacker rent visuellt, utan också på ett djupare plan. Filmen har ett fint budskap om att inte glömma våra nära och kära, och lyckades beröra mig djupt. Samtidigt lider den inte brist på humor, och trots att jag skrattade rätt ut fick Coco mig le och att må bra. Filmen påminner lite om Manolos magiska resa. Om du tyckte om den, kommer du säkerligen att gilla Coco också.
 
Miguel vill bli musiker, precis som sin idol. 
 
Det som drar ner filmen är de många klyschorna. Konceptet i sig är unikt, men själva upplägget är förutsägbart och relativt urvattnat. Det är inte svårt att lista ut hur alltsammans kommer att sluta, och det känns som att vi har sett många av händelserna förut. På grund av det blir Coco inte så bra som den hade kunnat vara. Jag kan också tycka att budskapet präntas in i tittarens huvud lite för tydligt, på gränsen till att det hela blir moraliserande. På så sätt anser jag att Cocoär aningen överskattad. Missförstå mig inte: jag tycker väldigt mycket om filmen och tycker att alla borde se den. Men den var inte riktigt lika ”wow” som jag hade förväntat mig.
 
I dödsriket får Miguel träffa sina avlidna släktingar. 
 
Som helhet är Coco vacker: både rent visuellt och på ett djupare plan. Det är en underhållande och berörande film, som passar såväl stora som små. Men personligen tror jag att jag tyckte om Manolos magiska resa snäppet mer.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av Disney/Pixar 2018. 

The greatest showman

Regissör: Michael Gracey.
Genre: Musikal, drama.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 14 maj 2018.
Skådespelare: Hugh Jackman, Michelle Williams, Zac Efron, Zendaya, Rebecca Ferguson, Keala Settle.
Releasedatum: 14 maj 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
P. T. Barnum var en visionär som från ingenting lyckades skapa en spektakulär cirkus som fängslade miljontals människor runt om i hela världen.
 
 
 
 
 
 
The greatest showman är en fantastisk musikal. Och det kommer från någon som vanligtvis inte tycker om musikaler. Filmer som La la land och Le miserablés har hyllats men inte varit i min smak, men The greatest showman berörde mig djupt inpå själen. Det är ett oerhört vackert drama: fyllt med glädje, värme och galet bra musik.
 
Barnum öppnar en ovanlig cirkus. 
 
Låtarna i The greatest showmanär kraftfulla och känslofyllda; så pass att de berörde mig till tårar. Musiken har dessutom riktigt svängig och det är svårt att inte ryckas med och sitta och halvdansa i soffan. Vidare är filmens skådespelare riktigt bra, och Hugh Jackman strålar i huvudrollen. Han kan verkligen göra alla typer av roller, och övertygar minst lika mycket som cirkusdirektören Barnum som Wolverine i X-men.
 
De som arbetar på cirkusen blir inte behandlade väl av utomstående. 
 
Det finns dock sådant med The greatest showman som jag inte kan undgå att vara lite kritisk mot. Till exempel går lite av handlingen, budskapet karaktärernas komplexitet förlorad på grund av att musikalnumren tar så stor plats. Det är många karaktärer att hålla koll på, och det känns inte riktigt som att vi får lära känna dem ordentligt. De hamnar lite i skymundan, för att större fokus ligger på musiken. Men som sagt: låtarna och konceptet som helhet gör så pass starkt intryck att det egentligen är en petitess.
 
Med fru och barn försöker Barnum hitta sin plats i livet. 
 
Som helhet är The greatest showman en riktigt bra musikal, med underbart soundtrack, tankeväckande koncept och begåvade skådespelare. Rekommenderas varmt!
 

Pretty Woman

Regissör: Garry Marshall.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Richard Gere, Julia Roberts, Ralph Bellamy, Jason Alexander, Laura San Giacomo.
Inspelningsår: 1990.
 
"Edward är på visit i Los Angeles. En kväll möter han Vivian, och eftersom hon både är vacker och intelligent erbjuder Edward henne rollen som hans sällskapsdam. För Vivian öppnas en ny värld av flärd och vackra kläder, och för Edwad öppnar sig en annan – kärlekens."
 
 
 
 
 
Åh, vad jag tyckte om Pretty woman! Vilken mysig och hjärtevärmande film! Jag hade hört mycket gott om den, men inte riktigt vågat lita på omdömena eftersom känslor gentemot äldre filmer ofta baseras på en stor dos nostalgi, och inte nödvändigtvis på att filmen i sig håller idag. Men efter att nu ha sett den själv, förstår jag varför Pretty woman har blivit en klassiker.
 
Prostituerade Vivian erbjuds följa med Edward hem. 
 
Pretty woman underhöll mig verkligen, främst tack vare skådespelarnas utstrålning. Julia Roberts är hur charmig som helst! Hon känns fullständigt naturlig i sin roll och är alldeles bedårande. Även Richard Gere är väldigt intagande, och deras romans förmedlar en känsla av äkta kemi. Som tittare tror jag på karaktärernas känslor för varandra, då skådespelarna med hela sina väsen utstrålar en övertygande passion.
 
Det dröjer inte länge innan det omaka paret förälskar sig. 
 
Visst är Pretty woman klyschig, förutsägbar och inte särskilt trovärdig. Jag kan också förstå varför vissa kritiker har kallat den för kvinnoförnedrande. Det finns många brister att hitta om man tar på sig rätt glasögon. Men helt ärligt väljer jag att bortse från dessa. Pretty woman ingav en sån härlig må bra-känsla att jag helt enkelt inte besvärar mig med att överanalysera vad den kan och inte kan säga med sin gestaltning.
 
Edward fängslas av Vivians fria personlighet. 
 
Som helhet är Pretty woman en riktigt härlig film med bra musik, charmanta karaktärer och en lagom dos drömlik romantik.
 

What happened to Monday

Regissör: Tommy Wirkola.
Genre: Science fiction, action.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Noomi Rapace, Glenn Close, Willem Dafoe, Marwan Kenzari, Christian Rubeck, Pål Hagen.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"I framtiden får familjer bara får ha ett barn var på grund av överbefolkning. Sju identiska syskon måste undvika regeringen genom att anta identiteten av samma person. De kan var och en gå ut en gång i veckan, men enbart vara sig själva i deras lägenhet. Men det ändras när en av systrarna inte kommer hem."
 
 
 
What happened to Monday var mycket bättre än jag hade väntat mig. Omslaget gav signaler om att det inte skulle vara en film i min smak, men faktum är att det är ett av de bättre verken som jag har tagit del utav hittills i år. What happened to Monday har en genomtänkt världsuppbyggnad, ett tankeväckande koncept och ruggigt snygg action. Tempot är stadigt genom hela filmen och spänningen höll mig fängslad från början till slut. Inslag av humor kombineras med förvånansvärd brutal våld, och ger en överraskande välbalanserad tittarupplevelse.
 
Terrence tar hand om sina barnbarn efter dotterns bortgång. 
 
Ensemblen skådespelare är stark. Vi får se veteraner som exempelvis Glenn Close och Willem Dafoe, men mest briljerar svenska Noomi Rapace. Trots att hon spelar sju olika roller lyckas hon ge dem allesammans distinkta personligheter som skiljer dem åt. Ibland känns de till och med för olika, då deras kontrasterande karaktärsdrag känns som ett uppenbart sätt för att hjälpa tittaren hålla isär dem. Men oavsett, så är det grymt bra jobbat av Rapace.
 
Syskonen Settman gömmer sig från regeringen. 
 
Det som What happened to Monday faller på är främst trovärdigheten. Ofta förlät jag avsaknaden av kredibilitet för att jag blev så hänförd av det som hände, men det finns vissa scener där logiken helt enkelt inte håller. Som en följd uppstår några klyschor som lätt hade kunnat undvikas, om manusförfattarens sikte varit mer inställt på realism snarare än typiska Hollywood-vändningar. Därtill hade jag önskat en annan upplösning. Eftersom filmens intensitet bygger upp mot en storslagen avslutning, blev jag besviken på tredje aktens lite slentriala utgång.
 
Alla systrarna har en dag i veckan då de låtsas vara Karen Settman. 
 
What happened to Monday är en förvånansvärt underhållande och actionfylld scifi-film som passar dig om du inte stör dig alltför mycket på bristfällig trovärdighet.
 

Brimstone

Regissör: Martin Koolhoven.
Genre: Thriller, drama, västern.
Längd: 2 hr 23 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dakota Fanning, Guy Pearce, Emilia Jones, Carice Van Houten, Kit Harinton, Ivy George.
Releasedatum: 11 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Från ögonblicket när den nya pastorn intar predikstolen känner Liz på sig att hennes familjs säkerhet är hotad. Hon är en ung barnmorska med make och barn, men stum och kommunicerar genom teckenspråk. När Liz man inte tar hennes oro på allvar visar det sig att faran är större än de kunnat ana."
 
 
 
Brimstone är en rå västernfilm. På riktigt, om du vet med dig att du har svårt för brutalitet så är detta inte något för dig. Faktum är att det är en av de mörkaste filmerna som jag har sett i år, och personen som jag tittade på den med klarade inte av att de klart den. Brimstone är sadomasochistisk, och innehåller både misshandel, våldtäkt, barnprygling och annat. Den ger en obarmhärtig skildring av riktigt tuffa ämnen, och får tittaren att må allt annat än bra. Men med det sagt, griper Brimstone verkligen tag.
 
Anna är gift med en präst som rättfärdigar sin sadomasochism med Guds vilja. 
 
Brimstone är indelad i fyra kapitel: Revelation, Exodus, Genesis och Retribution. De tre första kapitlen visas i motsatt kronologisk ordning, och tar därför tittaren allt längre tillbaka i tiden, medan det fjärde kapitlet knyter ihop alla paralleller. Det här upplägget är riktigt fascinerande, och gör att Brimstone inte liknar någon annan västern som jag har sett. Jag är riktigt imponerad över filmens utveckling, och gillar verkligen hur kapitelindelningen tillåter tittaren successivt få svar på sina frågor.
 
Prästen har sökt efter Liz i många år. 
 
Filmen har ett fängslande mysterium, en spänd stämning och en förvånansvärt kraftfull handling. Den har också överraskande komplexa karaktärer. Min erfarenhet av västern är ytlig, men de filmer som jag har sett har haft platta och ointressanta karaktärer. Men i Brimstone är de lätta att fastna för. Skådespelarna som porträtterar dem är briljanta, och deras övertygande tolkningar fick mitt hjärta att brista gång på gång. Dessutom ger filmen precis tillräckligt med bakgrundsinformation om karaktärerna: inte så mycket så att det blir tradigt, men inte så lite att det är svårt att sympatisera.
 
Samuel försöker skydda sin nyfunna vän. 
 
Brimstone är alltså en andlöst spännande västernthriller. Men den har scener som drar ner helheten. Detta på grund av bristande trovärdighet, och ibland även förutsägbarhet som jag inte kan undgå att störas utav. Dessutom är slutet lite förvirrande, och jag sitter än och försöker få ihop det hela i mitt huvud.
 
Joanna kämpar varje dag för överlevnad. 
 
Allt som allt är Brimstone en sanslöst bra film som leker med tittarens hjärtsträngar. Den är visserligen obehaglig att se på och därför inget för klenmodiga, men om du inte skyr råhet rekommenderar jag den varmt. Jag föreslår dock att du ger dig in i Brimstone utan att veta mycket om den, då den utvecklas på ett mycket oväntat sätt. 
 

Prometheus

Regissör: Ridley Scott.
Genre: Science fiction.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldergräns: 15 år.
Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, Idris Elba, Guy Pearce, Sean Harris.
Releasedatum: 13 oktober 2013.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"En grupp vetenskapsmän och äventyrsresande sätter deras fysiska och mentala gränser på prov när de landar i en avlägsen värld. Där hittar de svaren på våra svåraste frågor och livets slutliga mysteriet."
 
 
 
Jag är inte särskilt förtjust i Alien-filmerna, men tycker mycket om Prometheus. Det visade sig vara en förvånansvärt spännande film med högt tempo och många duktiga skådespelare. Dessutom är effekterna grymma, och det visuella överlag imponerar.
 
Gruppen utforskar planetens tunnlar. 
 
Men Prometheus har förstås brister. Exempelvis är trovärdigheten låg, vissa scener överdrivna och en del dialoger krystade. Dessutom hade jag svårt att verkligen känna något för protagonisterna, och sidkaraktärerna är mest likgiltiga skuggor i bakgrunden. Det finns också några logiska luckor.
 
Ingenjörerna visar sig vara människans förfäder. 
 
Men allt som allt är Prometheus mycket bra. Den får effektivt adrenalinet att pumpa, och trots att filmen är två timmar hade jag gärna sett mer.
 

A Monster Calls

Regissör: J. A. Bayona.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Lewis MacDougall, Sigourney Weaver, Felicity Jones, Toby Kebbell, Liam Neeson.
Inspelningsår: 2016.
 
"Sju minuter efter midnatt vaknar Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Monstret är uråldrigt, vilt och har tre historier att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt i utbyte: det vill ha sanningen."
 
 
 
A monster calls baseras på den enastående boken med samma namn, skriven av Patrick Ness. Om du är nyfiken på mina tankar kring romanen finns min bokrecension att läsa här, för denna recension fokuserar på filmen. Filmen är… bra. Riktigt bra, faktiskt. Men samtidigt når den inte samma höjd som boken. Fast jag inte direkt kan påstå att jag är besviken, hade jag förväntat mig mer. På något sätt känns filmen som en mindre mäktig, hollywoodiserad version.
 
Conors mamma är allvarligt sjuk i cancer. 
 
Filmen har samma vackra berättelse och starka budskap som boken. Jag tycker verkligen om hur den skildrar livets moraliska gråzoner, och fast saker både lagts till och tagits bort håller sig filmatiseringen förvånansvärt trogen originalberättelsen. Det enda som jag reagerar på är slutscenen, som inte direkt tillför något. Det hade blivit mäktigare om filmen avslutats likadant som boken.
 
En natt besöks Conor av ett monster. 
 
A monster calls-filmen är – precis som boken – väldigt gripande och lyckades beröra mig till tårar. Det som är annorlunda är förstås de mer filmiska medierna som musik, specialeffekter och skådespelare. Här levererar filmen starkt. Animationerna är ruggigt snygga och skådespelarna gör mycket bra ifrån sig. Särskilt imponerande är barnskådisen MacDougall, som var den som väckte mest känslor hos mig.
 
Conor och hans mormor måste lära sig att leva ihop. 
 
Ändå kan jag inte tycka att A monster calls-filmen är lika bra som boken. Anledningen varför är svår att sätta fingret på, då den trots allt är väl utförd och har allt man kan begära. Men boken är så djupt atmosfärisk och bygger upp karaktärerna så väl att det blir svårt att spegla det hela på skärm. Mestadelen av boken byggs trots allt upp av Conors känslor och tankar, och de kan vi så klart inte ta del av på samma sätt i filmen. Resultatet blir att hans ensamhet och behov av att bestraffas inte framgår lika tydligt, och på något sätt blir han en blek skugga av romanens komplexa protagonist.
 
Monstret ger Conor modet att se sanningen. 
 
A monster calls är alltså en riktigt bra film, väl värd att titta på. Men boken är betydligt mer kraftfull, så om du står i valet och kvalet mellan att se eller läsa, så rekommenderar jag boken starkt.
 

The Edge of Seventeen

Regissör: Kelly Fremon Craig.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Hailee Steinfeld, Haley Lu Richardson, Blake Jenner, Kyra Sedgqick, Woody Harrelson.
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det är inte lätt att vara ung, och för Nadine som går i high school blir livet ännu mer outhärdligt när hennes bästa kompis Krista börjar dejta hennes storebror."
 
 
 
 
The edge of seventeen är en härlig må bra-film som vibrerar av liv. Den är både riktigt rolig och berörande, samtidigt som den charmar med en underbart sarkastisk berättarstil. Konceptet är gripande, skådespelarna toppen och karaktärernas färgstarka personligheter gör det omöjligt att inte förälska sig i dem allesammans.
 
Läraren Bruner tar ingen skit men ställer ändå upp för uppkäftiga Nadine. 
 
Något som är ovanligt för den här genren är filmens höga trovärdighet. Det är läskigt lätt att relatera till karaktärernas sätt att tänka och agera, vilket ger The edge of seventeen en väldigt autentisk ton. Igenkänningsfaktorn är så pass hög att jag ibland fick känslan av att jag tittade på en film om mig själv. Det hela blev tankeväckande och komiskt, om än något obehagligt.
 
Nadine besvarar inte Erwins romantiska känslor. 
 
Filmen har egentligen bara en brist, och det är att den har en rätt medioker början – det tog mig lite tid att verkligen fastna och sympatisera för karaktärerna. Men The edge of seventeen är snabb att rycka upp sig och resten av filmen är ren magi. Faktum är att ju mer jag såg, desto mer ville jag se, och när eftertexterna kom ropade jag nästan ut av frustration: för inte kunde det väl redan vara slut?
 
När vännen Krista blir tillsammans med Nadines bror går vänskapen utför. 
 
Som helhet är The edge of seventeen en av årtiondets starkaste filmer om att växa upp och hitta sig själv. Det är ett oerhört mysigt och intelligent drama, som berättar en historia som verkligen känns äkta.
 

Guardians of the galaxy vol. 2

Regissör: James Gunn.
Genre: Sci-fi, äventyr, action.
Längd: 2 hr 15 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Vin Diesel, Bradley Cooper, Michael Rooker.
Releasedatum: 11 september 2017.
DistributörDisney, ©Marvel
 
"Gänget färdas i kosmos yttersta gränsland. De måste kämpa för att hålla ihop sin nyfunna familj när de nu börjar nysta i mysteriet kring vilka som är Peter Quills riktiga föräldrar."
 
 
 
Nästan alla verkar tycka mer om den första Guardians of the galaxy-filmen än den andra, men av någon anledning föredrar jag denna. Sure, handlingen är inte särskilt originell och ibland känns alltsammans rätt långrandigt, men ändå lyckades jag underhållas. Filmen har bra skådespelare, svängig musik, grymma effekter och fick mig verkligen att fastna.
 
Väktarna är tillbaka för att skydda galaxen. 
 
Filmens största styrka är humorn, som enligt mig är ännu roligare än i föregångaren. Jag fastnade allt mer för karaktärerna och är helt förälskad i gruppdynamiken mellan dem. Deras färgstarka personligheter och konstanta munhuggande fick mig att skratta högt flera gånger. Favoriten är mini-Groot. Han är så söt att man vill krama honom till döds, och att han fick större roll i denna film är en av anledningarna till att jag fängslades mer.
 
Mysteriet kring Peters föräldrar får en farlig vändning. 
 
Allt som allt blev jag förvånansvärt underhållen av Guardians of the galaxy 2. Visst har den brister, men de fantastiska karaktärerna gör att jag faktiskt inte bryr mig.
 

Freaky Friday

Regissör: Mark S. Waters.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Lindsay Lohan, Mark Harmon, Harold Gould, Chad Michael Murray.
Inspelningsår: 2003.
 
"Stressade mamman Tess och tonårsdottern Anna tycker olika om allt. Några dagar innan Tess bröllop ryker de ihop på en kinakrog. För att sluta gräla bjuds de på varsin lyckokaka. Nästa morgon har de på något mystiskt sätt bytt kroppar med varandra."
 
 
 
Jag växte upp med Freaky friday. När jag såg den för första gången var jag åtta år gammal, och jag har älskat den ända sen dess. Att jag har sett den många gånger gör mig visserligen partisk i min bedömning, men jag kan garantera att Freaky friday är värd att se.
 
Tess och Anna byter kroppar med varandra. 
 
Jag tycker mycket om konceptet med att mor och dotter byter kroppar med varandra, men det hade lätt kunnat bli fånigt med fel slags skådespelare. Som tur är sköter sig den utvalda ensemblen sina roller briljant. De är trovärdiga i sina uttryckssätt och har en ovärderlig kemi mellan varandra. Men fast alla är bra finns en stjärna som sticker ut mest: Jamie Lee Curtis. Hon gör en enastående skildring av tonåriga Anna och fick mig att skratta i så gott som varje scen som hon är med i.
 
Fästmannen Ryan börjar tycka att Tess beter sig underligt. 
 
Förövrigt har filmen ett intelligent manus och bra tempo. Karaktärerna är lätta att sympatisera med, och även de som inte syns så ofta (exempelvis lillebrodern, farfadern, fästmannen) gör sig oförglömliga. Som helhet är Freaky Friday riktigt underhållande och kommer för min del att förbli en tidlös komedi.
 

The Help

Regissör: Tate Taylor.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Emma Stone, Viola Davis, Octavia Spencer, Bryce Dallas Howard, Jessica Chastain, Ahna O'Reilly, Allison Janney, Anna Camp.
Inspelningsår: 2011.
 
"En grupp kvinnor bildar en oväntad vänskap över ett hemligt skrivprojekt som bryter mot samhällets regler och riskerar deras säkerhet."
 
 
 
 
Jag blev förvånad över hur mycket jag tyckte om The help. Den visade sig vara rätt så fantastisk, och innehålla lite av allt. En intressant handling bär stadigt upp filmen, och kombinationen av humor och berörande drama gjorde att jag aldrig kände mig uttråkad. Istället lät jag mig inspireras och må bra av den härliga feelgood-känslan.
 
Skeeter är en av få vita som faktiskt bryr sig om hemhjälpen. 
 
Men det är inte bara den gripande handlingen som är filmens styrka, utan även skådespelarna. Jag har alltid haft svårt för Emma Stone, och därför blev jag riktigt förvånad över hennes prestation. Hon imponerar med ett dynamiskt framförande, och det är omöjligt att inte tycka om hennes käcka karaktär. Andra som sticker ut är Howard (perfekt som den obehagliga antagonisten!), Chastain som lyser upp filmen med en härligt vrickad personlighet, och Janney som fick mig att skratta fler gånger än jag kan räkna till.
 
Samarbetet mellan vännerna riskerar få grava konsekvenser. 
 
Visserligen är filmen lite för lång och en del scener hade kunnat kortas ned. Men ärligt talat var inte det något som jag störde mig på. Tvärtom, så njöt jag av varje minut och bortsett från den lite sega uppstarten satt jag fängslad hela tiden. Som helhet är The help underbar – ett förvånansvärt glädjande, berörande och vackert feelgood-drama, som är ett måste att se! 
 

Before the flood

Regissör: Fisher Stevens.
Genre: Dokumentär.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ki-moon Ban, George Bush, Barack Obama, Bill Clinton.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Filmskaparen Fisher Stevens och skådespelaren, miljöaktivisten och FN:s fredsbudbärare Leonardo DiCaprio ger en gripande inblick i de dramatiska klimatförändringar som sker världen över till följd av global uppvärmning."
 
 
Från början kändes Before the flood som en tråkig lärofilm från skolan. Men filmen ryckte upp sig, och fortsättningen utvecklades och blev betydligt mer dynamisk än början.
 
Isarna smälter och vattennivåerna höjs. 
 
Before the flood är nämligen en vacker, tankeväckande och lärorik dokumentär. Att Leonardo DiCaprio åker mellan olika delar av världen och diskuterar miljöfrågor med världsledare, forskare och personer som redan drabbats av planetens klimatförändringar låter inte särskilt lockande – men visade sig vara förvånansvärt fängslande. DiCaprio är riktigt insatt i ämnet, och det är inspirerande att se hans glöd för miljön.
 
De senaste åren har hälften av alla korallrev försvunnit. 
 
DiCaprios engagemang och regissörens sätt att skildra hotet berörde mig oväntat djupt. Men filmen gjorde mig också arg – arg på mänskligheten och arg på personer som blint vänder kinden till, inte tillkännager problemet eller tänker på sin konsumtion. Alltför få inser att vi måste agera nu. Den skrämmande sanningen är att klimatförändringarna inte är ett avlägset hot som vi kan avväpna i framtiden – det sker nu. Isarna smälter, vattennivån ökar och atmosfären fylls med allt mer föroreningar, och faktum är att vi är de sista som kan göra något åt det innan det är för sent. Precis som före detta president Obama säger i filmen, så handlar det inte längre om en miljöfråga, utan om ett säkerhetshot.
 
Regnskogarna bränns för att ge plats åt plantage med palmolja. 
 
Som helhet är Before the flood en mycket viktig film. Det kanske inte är den mest underhållande dokumentären, men den uppfyller sitt syfte väl: att få tittaren att tänka efter och att öka medvetenheten om det miljöhot som vi står inför.
 

Going in Style

Regissör: Zach Braff.
Genre: Komedi.
Längd: 2 hr.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Caine, Morgan Freeman, Alan Arkin, Matt Dillon, Christopher Lloyd, Josh Pais.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Willie, Joe och Al bestämmer sig för att ta saken i egna händer när deras pensionsutbetalningar fryser inne. För att kunna betala sina räkningar och hjälpa nära och kära bestämmer de sig för att riskera allt och råna banken som roffat åt sig deras pengar."
 
 
Going in style är en förvånansvärt välgjord remake av Seniorligan från 1979. Den är överraskande mysig, med bra tempo och en lättsam ton. Filmen går inte direkt utanför ramarna, men i det här fallet behövs det inte för att den ska lyckas underhålla.
 
De tre vännerna blir av med sina pensionspengar. 
 
Där Going in style saknar hjärna kompenserar filmen stort med hjärta. Komedin är faktiskt riktig rolig, och fast skämten inte är särskilt banbrytande fick de mig att skratta högt flera gånger. Detta främst tack vare de duktiga skådespelarna. En legendarisk ensemble veteraner spelar de tre huvudrollerna med en enastående kemi. Visserligen är valet av Freeman, Caine och Arkin som skådespelare tryggt och förutsägbart eftersom de gjort liknande roller så ofta att de skulle kunna göra det i sömnen, men det fungerar icke desto mindre väl. Deras oförglömliga charm och glödande energi gör filmen riktigt underhållande.
 
Willie, Joe och Al kontaktar en bov för att få lite tips. 
 
Som helhet är Going in style en enkel men roande komedi, med lysande skådespelare och varm humor kryddat med en liten dos satiriskt allvar.
 

Sense and sensibility

Regissör: Ang Lee.
Genre: Romantik, drama.
Längd: 2 hr 11 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Emma Thompson, Kate Winslet, Hugh Grant, Alan Rickman, Imelda Staunton, Hugh Laurie.
Inspelningsår: 1995.
 
"När rika Mr. Dashwood dör, går förmögenheten till hans son och hans fru och tre döttrar lämnas fattiga. De måste flytta, och de två äldsta syskonen behöver hitta kärleken för att klara sig."
 
 
 
 
Sense and sensibility är ett utsökt kostymdrama. Lättsam stämning, passionerade skådespelare och vackert foto gör filmen oerhört mysig att titta på. Dessutom låter det viktorianska samhället tittaren att drömma sig bort. Det är fascinerande att följa den annorlunda livsstilen, och det är svårt att inte bli hopplöst förälskad i de raffinerade gentlemännens försynthet. 
 
Syskonen Dashwood förlorar sitt hem när fadern dör. 
 
Något som jag tycker väldigt mycket om med Sense and sensibility är hur väl den bygger upp intimitet. Nu för tiden används naken- och sexscener i nästan alla romantiska filmer, trots att det egentligen inte visar mer än åtrå. Men i Sense and sensibility får vi inte se någon fysisk kontakt mellan karaktärerna. Ändå förmedlas den djupaste passionen, och kärleken glöder hetare än i många andra filmer. Detta tack vare skådespelarnas utomordentliga prestationer och det faktum att vi får lära känna karaktärerna så väl, att det räcker med längtansfulla ögonkast för att hjärtat ska ta ett extra skutt. 
 
Finns det ett lyckligt slut för alla? 
 
Som helhet utstrålar Sense and sensibility sån värme att det är svårt att inte le genom hela filmen. Det är dessutom riktigt roligt att se så många begåvade kändisar i början av deras karriärer. 
 

The Dressmaker

Regissör: Jocelyn Moorhouse.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 53 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Kate Winslet, Judy Davis, Liam Hemsworth, Hugo Weaving, Caroline Goodall.
Releasedatum: 10 oktober 2016.
 
"Tilly är en världsberömd skräddare, men hon bär på smärtsamma minnen från sin uppväxt på landsbygden. Så en kväll står hon plötsligt på busstationen hemma i byhålan Dungatar, rättar till couturedräkten och muttrar: 'Jag är tillbaka, era jävlar'."
 
 
 
The dressmaker är en briljant utformad hämndhistoria. Detta viljestarka drama går sin egen väg, och bryter loss från mängden på ett uppfriskande sätt. Filmen har enastående foto, utsökta kostymer och härligt stolliga karaktärer som charmar sig in i tittarens hjärta. Samtliga skådespelare excellerar, men stjärnan är tveklöst mästerliga Kate Winslet, som strålar starkare än solen.
 
Tilly vill hämnas på de som drev henne från hemstaden. 
 
Den förvånansvärt mångsidiga filmen är som ett unikt hopplock av en handfull olika genrer. The dressmaker skiftar nämligen kraftigt mellan tårdrypande drama, passionerad romantik, skojfrisk komedi och blodigt vendetta. Det är en mörk må bra-film, strösslad med mystik och humor. The dressmaker följer ingen mall, utan beger sig in på outforskat område och skriker om uppmärksamhet. Att den ibland är svår att ta seriöst gör ingenting – alltihopa är så pass väl utfört att varenda scen underhåller eller berör.
 
Den begåvade sömmerskan syr mästerliga verk med en baktanke. 
 
Enastående The dressmaker fick både tårarna att rinna och skratten att klinga högt. Det är ett välkomponerat drama som ingen borde missa!
 

Life

Regissör: Daniel Espinosa.
Genre: Science fiction, thriller.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rebecca Ferguson, Jake Gyllenhaal, Hiroyuki Sanada, Ryan Reynolds, Ariyon Bakare.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Ett team ombord på rymdstationen ISS är på väg att finna bevis för liv på planeten Mars. Allt eftersom forskningen fortskrider börjar deras metoder få oönskade konsekvenser, och livsformen de nyss upptäckt visar sig långt mer intelligent än någon hade kunnat föreställa sig."
 
Life har fått mycket kritik för uttjatad handling, logiska luckor, klyschigt manus, korkade karaktärer och förutsägbart händelseförlopp. Allt detta är sant, och fick även mig att himla med ögonen. Ändå kan jag inte undgå att tycka riktigt mycket om filmen.
 
Teamet försöker bevisa att det finns liv på Mars. 
 
Faktum är att jag verkligen gillade Life. Den är välspelad och riktigt spännande, och jag satt som på nålar under hela filmens gång. Intensiva och stundtals obehagliga actionscener gör tillsammans med den täta stämningen Life smått skrämmande. Dessutom är fotot riktigt snyggt, och de visuella effekterna väl utförda.
 
Besättningen kämpar för sin överlevnad. 
 
Life är alltså en scifi-film värd att se. Jag kan förstå varför den har fått kritik, men bryr mig inte särskilt eftersom jag verkligen underhölls. Som helhet är det en stadig alienfilm.
 

Logan

Regissör: James Mangold.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 17 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Dafne Keen, Boyd Holbrook, Stephen Merchant.
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"I en nära framtid tar en sliten Logan hand om en sjuk Professor X, i en gömma nära den mexikanska gränsen. Men Logans försök att hålla sig undangömd från världen och sitt förflutna ställs plötsligt på sin spets när en ung mutant anländer och som visar sig förföljas utav mörka krafter."
 
Logan utspelas år 2029, alltså sex år efter Days of future past, och utmärker sig stort från resterande Xmen-filmer. Bland annat är den betydligt mer laddad och atmosfärisk. Med en lågmäld stämning i stil med postapokalyptiska tv-spelet The last of us, blir filmen kraftfull och intim i sin enkelhet, och på något sätt känns den mer smärtsam, mogen och tung än tidigare installationer.
 
Logan tar hand om en sjuk Charles. 
 
Logan är mer karaktärsdriven än franchisens föregående filmer. Brännpunkten har skiftat till individerna, och fokus ligger på deras relationer snarare än på effekter och storslagna kraftmätningar. Vi lär känna en mer sårbar Logan, vars melankoli förstärks av filmens förvånansvärda brutalitet. Logan är nämligen riktigt våldsam, och den ökade åldersgränsen tydliggörs i form av råa actionscener och hårdare språk.
 
En ny, ung mutant har mycket gemensamt med Logan. 
 
Filmen har egentligen bara två svagheter: antagonisten är underutvecklad och filmen aningen för lång. Bortsett från det är Logan briljant. Det är utan tvekan en av de starkare filmerna i franchisen. Detta oförglömliga actiondrama både roar och berör, och markerar ett mäktigt avslut för Charles och Logan. 
 

Skönheten och odjuret

Regissör: Bill Condon.
Genre: Fantasy, musikal, familj.
Längd: 2 hr 9 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans, Josh Gad, Kevin Kline, Ewan McGregor, Ian McKellen, Emma Thompson, Stanley Tucci.
Releasedatum: 31 juli 2017.
Distributör: ©Disney.
 
"En ung kvinna blir tillfångatagen av ett odjur, som visar sig vara en förtrollad prins."
 
 
 
 
Skönheten och odjuret är en spelfilm som baseras på den tecknade filmen från 1991. Några scener är tillagda medan andra har tagits bort, men allt som allt håller sig denna uppdaterade version relativt trogen originalet. Det blir en sentimental nostalgitripp, som sätter ett leende på tittarens läppar.
 
Uppfinnaren Belle hjälper fadern Maurice.  
 
Filmen är oerhört välspelad. Emma Watson är fantastisk i rollen som protagonisten Belle, Luke Evans passar som handen i handsken som Gaston och Josh Gad sätter liv i den tidigare stereotypiska LeFou. Dessutom är fotot riktigt snyggt, och CGI:n används till att skapa de mest makalösa av vyer. Jag övertygas dock inte helt när det kommer till de animerade karaktärernas utseenden, och exempelvis Odjuret ser inte verklig ut i förhållande till de mänskliga karaktärerna.
 
De som bor i slottet har blivit förtrollade. 
 
Skönheten och odjuret känns dock inte lika mäktig som originalet. Filmen upplevs nämligen som lite tafatt ibland. Enligt mig är spelfilmsversioner en chans att göra berättelsen mer mogen och vågad, men här är det snarare så att kraftfulla scener har tonats ner eller tagits bort helt. Glädjen är inte riktigt lika euforisk, sorgen inte lika förkrossande och rädslan inte lika skräckfylld. Mycket av det som händer sker snarare suggestivt, vilket gör att denna otecknade version nästan känns mer barntillåten än den tecknade. Resultatet av de dämpade känslorna blev att jag inte berördes lika mycket.
 
Gaston uppvaktar en motvillig Belle. 
 
Som helhet är Skönheten och odjuret en ljuvlig må bra-film. Originalet må vara snäppet bättre, men berättelsen gör sig ändå riktigt bra i spelfilmsformat. Jag älskar musiken trots den tydliga användningen av autotune, och förvånades över skådespelarnas fantastiska sångröster. Skönheten och odjuret är allt som allt en härlig nostalgitripp som rekommenderas varmt.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Disney.  

RSS 2.0