Orange is the new black, säsong 2

Längd: 12 hr 30 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Taylor Schilling, Kate Mulgrew, Uzo Aduba, Danielle Brooks, Dascha Polanco, Selenis Leyva.
Releasedatum: 8 juni 2015.
 
Piper får ta konsekvenserna för sitt agerande. Red har hamnat utanför gemenskapen. Taystee ger sig in i affärsvärlden och Morello får sitt hjärta krossat.
 
 
 
 
 
 
 
Jag är så himla glad över att jag gav Orange is the new black en ny chans. Jag såg den första säsongen för evigheter sedan. Alltså, flera flera år sedan. Det var nära att jag till och med höll på att glömma bort seriens existens. Men så såg jag den stå där i hyllan, och jag vet inte – men jag kände mig skyldig för att inte ha gett den en ordentlig chans. Så jag klickade hem fortsättningen, och ack vad nöjd jag är över det beslutet.
 
En del av fångarna kämpar för att få regera över fängelset. 
 
Den andra säsongen av Orange is the new black är inte perfekt. Tro mig, serien har många brister. Men jag kan inte undgå att falla pladask för den ändå. Stämningen är lättsam, och handlingen kräver inte att du är raketforskare. Den är lätt att ta till sig, men har ändå precis lagom med komplexitet för att det hela ska bli engagerande. Att serien dessutom blandar spännande intriger med humor är något som jag diggar skarpt.
 
Alltså på riktigt, hur kan man inte tycka om Crazy Eyes? 
 
En annan aspekt värd att ta upp är de minnesvärda karaktärerna. Det här är helt klart en karaktärsdriven serie, vilket gör det särskilt viktigt att karaktärerna har det där lilla extra. Och boy do they. Kvinnorna som vi följer är starka, initiativrika och stora inspirationer trots att de sitter bakom galler. Och det säger en hel del. Deras kämparglöd är omöjlig att inte avundas.
 
Blod, svett och tårar är vardagsmat för fångarna. 
 
Allt som allt är den andra säsongen av Orange is the new black bra. Mycket bra faktiskt. Trots att jag ser en hel del brister, och trots att jag ännu inte klassar serien som en favorit, kan jag inte neka att jag känner mig väldigt tillfreds med avsnitten överlag. Jag vill definitivt se mer.
 

NCIS: Los Angeles, säsong 8

Längd: 16 hr 18 min.
Antal avsnitt: 23 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Kriminalare, action.
Skådespelare: Chris O'Donnell, Daniela Ruah, LL Cool J, Eric Christian Olsen, Renée Felice Smith, Barrett Foa, Linda Hunt, Miguel Ferrer.
Releasedatum: 6 november 2017.
 
Chockerande arresteringar, en spion inne på avdelningen och ett äventyrat, hemligt uppdrag i Syra förändrar spelet för alla. Los Angeles tuffaste elit visar kurage och oskadliggör återigen mänsklighetens dödligaste hot både inhemskt och utanför landets gränser.
 
 
 
 
Den åttonde säsongen av NCIS: Los Angeles är riktigt bra. Jag brukar ha svårt för kriminalare, då avsnitten ofta följer samma mall och upplevs som upprepande och opersonliga. Men här engageras jag verkligen. Inte nog med att många av fallen är riktigt intressanta, jag gillar också att flera av dem löper över flera avsnitt istället. De involverar också ofta karaktärerna personligt, vilket gör dem mycket mer spännande att följa. Att se dem bli kidnappade och hotade istället för att lösa sådana brott, bryter den klassiska mallen på ett mycket positivt sätt.
 
Callen blir personligt involverad i ett fall. 
 
Och karaktärerna! När jag först började titta på NCIS: Los Angeles var jag väldigt anti: jag trodde aldrig att seriens karaktärer skulle kunna leva upp till NCIS. Men nu älskar jag dem, om inte mer än originalserien. Särskilt mycket tycker jag om deras romantiska förhållanden, och jag kan inte undgå att förälska mig lite extra i avsnitten som fokuserar på relationen mellan Deeks och Kensi, eller Nells och Eric.
 
Successivt börjar Nell och Eric visa sina känslor för varandra. 
 
Allt som allt tycker jag mycket om en åttonde säsongen av NCIS: Los Angeles. Det är riktigt synd att den inte släpps som nordisk utgåva så att fler kan ta del utav den.
 

Orphan Black, säsong 2

Längd: 6 hr 45 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Thriller, drama, scifi.
Skådespelare: Tatiana Maslany, Dylan Bruce, Jordan Gavaris, Maria Doyle Kennedy, Kevin Hanchard.
Releasedatum: 4 maj 2015.
 
Sarah och hennes klonsystrar kämpar med att hålla sin värld hemlig och samtidigt skydde dem de älskar. Men ingen är att lita på.
 
 
 
 
 
 
 
Den andra säsongen av Orphan black är bra. Spännande, välgjord och med briljanta skådespelarinsatser. Speciellt från Tatiana Maslany. Humorn är fantastisk och actionen blir stundtals riktigt intensiv. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken.
 
Sarah Manning kan bara förlita sig på sin adoptivbror. 
 
Den andra säsongen når nämligen inte upp till de höga förväntningarna efter föregångaren. Den är mer osammanhängande och rörig, och inte fullt lika händelserik. Som resultat förlorade jag ibland intresse för serien, vilket är tråkigt då jag verkligen hade hoppats på en ny favorit.
 
Några av klonerna är vänner, andra fiender. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Orphan black bra, med några riktigt starka stunder. Men jag hade hoppats på mer.
 

New Girl, säsong 2

Längd: 9 hr 6 min.
Antal avsnitt: 25 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Komedi.
Skådespelare: Zooey Deschanel, Jake Johnson, Max Greenfield, Hannah Simone, Lamorne Morris.
Releasedatum: 9 april 2014.
 
Kommer Jess och Nick att bli de någon gång? Medan Schmidt och Winston brottas med ytliga problem drabbas Nick av ett dödsfall i familjen.
 
 
 
 
 
 
 
Den andra säsongen av New Girl är bättre än den första. Jag frustreras fortfarande av att serien är överdriven och högljudd; med många skrik och gräl. Jag kan inte heller påstå att jag någonsin skrattar till de omogna skämten. Men med skillnad från tidigare ser jag en viss charm med New Girl. När karaktärerna väl lugnar ner sig och blir mer sansade, är serien faktiskt rätt trevlig att koppla av till.
 
Det är inte lätt för Jess att bo med killarna på loftet. 
 
Det är dessutom roligt att se så många oväntade gästskådespelare i säsongen. Några exempel är Dylan O’Brien (The maze runner), Josh Gad (Beauty and the beast), Jaime Lee Curtis (Freaky Friday), Mary Lynn Rajskub (24) och sångerskan Taylor Swift. Sen är förstås de ledande skådespelarna också rätt duktiga, när det kommer till kritan.
 
Allt som allt är New Girl en serie som jag irriterar mig grymt mycket på, men som jag ändå vill se mer av.
 

Reign, säsong 3

Längd: 11 hr 56 min.
Antal avsnitt: 18 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, fantasy, historisk fiktion.
Skådespelare: Adelaide Kane, Megan Follows, Torrance Coombs, Anna Popplewell, Craig Parker, Rachel Skarsten.
Releasedatum: 14 november 2016.
 
När Francis blir sämre börjar drottning Elizabeth planera hur hon kan ta tronen från Mary, medan Catherine fortsätter att sukta efter makt. De tre drottningarna har mycket gemensamt: deras kungariken står på spel och både deras inre och militära styrkor testas.
 
 
 
 
 
Åh, vad jag har saknat Regin. Det är en riktig guilty pleasure: trots att handlingen är överdramatisk och full av klyschor har jag svårt att slita mig. Jag tycker att serien har blivit så mycket bättre nu när fokus ligger på intriger och maktspel, snarare än kärleksdrama. Det är spännande att återigen följa karaktärerna, och skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Att den tredje säsongen dessutom slutar med en cliffhanger, gör att jag sitter som på nålar och väntar på avslutningen.
 
Mary och Francis är Frankrikes regenter. 
 
Det enda som jag stör mig på är emellertid parallellen som drivs av karaktären Bash, som bidrar med fantasyelement till den annars renodlade dramaserien. Jag tycker att de övernaturliga inslagen är onödiga och malplacerade: de passar inte alls in med resten, och dramat är tillräckligt bärande utan det. Egentligen hade jag velat att Bash klippts bort helt från serien: både han och hans handlingsspår känns överflödigt.
 
Lola hålls gisslan av Englands drottning. 
 
Som helhet tycker jag om den tredje säsongen av Reign. Visst, serien är lite överdriven och "tonårsaktig", men den innehåller också en hel del intriger och oväntade vändningar – vilket är precis vad jag gillar. Jag ser fram emot att se den avslutande säsongen.
 

12 monkeys, säsong 1

Längd: 9 hr 18 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction.
Skådespelare: Aaron Stanford, Amanda Schull, Barbara Sukowa, Emily Hampshire, Todd Stashwick, Kirk Acevedo.
Releasedatum: 29 juni 2015.
 
Genom att använda en farlig och obeprövad metod för att resa i tiden färdas James Cole från en postapokalyptisk framtid till nutiden med uppdraget att hitta och eliminera källan till en dödlig epidemi som kommer att decimera människosläktet.
 
 
 
 
 
Åh. 12 monkeys har verkligen potential till att bli en riktigt bra serie. Konceptet är oerhört fascinerande, handlingen spännande och effekterna snygga. Jag tycker dessutom mycket om skådespelarna: speciellt Aaron Stanford, bland annat känd från Nikita och X-men. Dessvärre var mina förväntningar innan lite för höga.
 
James reser tillbaka i tiden för att hindra en epidemi från att döda mänskligheten. 
 
Hela idén med 12 monkeys är himla intressant, men beklagligtvis tröttande jag efter ett tag. Det som händer känns nämligen lite upprepande att tjatigt, och efter ett tag började jag undra när handlingen skulle drivas framåt och ta sig an något nytt. Den största delen av säsongen spenderar karaktärerna med att leta efter personer, oskadliggöra dem och börja om på nytt. I längden blev det lite tradigt. Det vänder emellertid i slutet, men då är det lite för sent.
 
År 2046 gäller det att döda eller bli dödad. 
 
En annan sak som påverkade min upplevelse av 12 monkeys negativt var avsaknaden av verklig fara och oväntade vändningar. Upplägget känns nämligen relativt linjärt, enkelt och förutsägbart. Sen finns förstås ett problem som ofta närvarar när tidsresor finns med i bilden: paradoxer, som ibland gör det svårt att koppla samman hur allt hänger ihop.
 
Vännerna försöker hitta orsaken till utbrottet. 
 
Som helhet tycker jag att den första säsongen av 12 monkeys är bra, men jag hade väntat mig något ännu bättre.
 

Skärgårdsdoktorn, säsong 2

Längd: 5 hr 50 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Samuel Fröler, Ebba Hultkvist, Sten Ljunggren, Helena Brodin, Göran Engman, Tove Nordin.
Inspelningsår: 1998.
 
"Det är sommar på Saltö. Johan Steen fortsätter att behandla skadade och sjuka öbor, Wilma uppvaktas av två killar, Sören försöker hitta en strandsatt, Axel lägger näsan i blöt och Eva kommer hem från Afrika."
 
 
 
 
 
 
Den andra säsongen av Skärgårdsdoktorn är precis lika mysig som den första, om inte mysigare. Vid det här laget har tittaren verkligen lärt känna karaktärerna och när första avsnittet började kändes det lite som att komma hem efter en lång resa. Det som gjort att jag förälskat mig i serien är att den är så kravlös: det är lätt att hänga med i vad som händer och allt man behöver göra är bara att luta sig tillbaka och njuta.
 
Wilma hamnar lätt i skymundan när fadern har många att hjälpa. 
 
Skärgårdsdoktorn skildrar ett underbart Sverige: med gemytlig miljö, långa soliga dagar och fantastisk natur och gemenskap. Serien förmedlar sån värme, och får mig att längta efter sommar och solljus. Därtill har serien många intressanta fall, och trots att de är enklare och betydligt mindre dramatiska än i moderna sjukhusserier kan jag inte undgå att hänföras.
 
Som helhet är den andra säsongen av Skärgårdsdoktorn supermysig: ett måste för alla som vill ha en nostalgisk återblick eller väcka varma känslor inför sommaren.
 

Ronja Rövardotter (tv-serien)

Längd: 10 hr 44 min.
Antal avsnitt: 26 stycken.
Åldersgräns: Barntillåten.
Genre: Anime, äventyr.
Skådespelare: Gillian Anderson, Teresa Gallagher, Rasmus Hardiker, Giles New, Rufus Hound, Kelly Adams, Morwenna Banks, Bob Golding.
Releasedatum: 8 juni 2017.
 
"Ronja växer upp bland rövare. En dag möter hon pojken Birk, som flyttat in på den delen av borgen som ligger på andra sidan sprickan de kallar Helvetesgapet. Ronja och Birk blir vänner, men det är ingen enkel vänskap eftersom deras familjer är bittra fiender."
 
 
 
 
Tv-serien Ronja Rövardotter baseras på filmen med samma namn från 1984. Bakom serien ligger japanska Studio Ghibli, kända för mästerverk som bland annat Spirited away och Lånaren Arrietty. Men är en nytolkning av den svenska klassikern en flipp eller en flopp?
 
Mattis får en rövardotter. 
 
Lite av båda, faktiskt. Att se den klassiska, svenska berättelsen influerad av japansk mytologi är minst sagt intressant. Det är inte en kombination som jag hade väntat mig att se, men som fungerar förvånansvärt bra. Det mesta från originalfilmen finns med, ända ner till den varma berättarrösten, men varelsernas utseenden och beteenden har tolkats efter japansk kultur. Därtill har de ursprungliga låtarna ersatts av nykomponerad musik.
 
Ronja och pojken Birk blir vänner. 
 
Men tv-serien är lite för utdragen. Berättelsen som det tar ungefär två timmar för originalfilmen att skildra, sträcks här ut till nästan elva. Ändå har inget lagts till handlingsmässigt. Det händer i princip bara en utmärkande sak i varje avsnitt, vilket ger många långa transportsträckor mellan händelserna. Nu är jag krass, men i ärlighetens namn hade seriens avsnitt kunnat komprimeras från 26 stycken till 10, för att få en betydligt mer koncis och rapp story. Vidare förstörs karaktärerna lite. Exempelvis är Mattis rent utav odrägligt omogen.
 
Vildvittrorna sätter skräck i rövarna. 
 
Därtill är jag lite kluven till animeringarna. Miljöerna är fantastiska, med utsökt detaljrikedom och enastående färgåtergivning. Men karaktärerna ser inte lika äkta ut. De har en plastig, modern look som inte riktigt går hem. Därtill känns Ronja Rövardotter aningen fånig ibland. Dubbningen resulterar i klumpigt fördröjda repliker, och den anime-influerade stilen gör karaktärerna så pass uttrycksfulla att det ofta känns överdrivet.
 
Barnen försöker få familjerna att bli sams. 
 
Som helhet är tv-serieversionen av Ronja Rövardotter okej. Supermysig att se någon gång, men när det väl kommer till kritan föredrar jag originalfilmen. Detta för att den kan åtnjutas av hela familjen, varav tv-serien mer riktar sig mot en yngre generation.
 

Six feet under, säsong 2

Längd: 12 hr 5 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Michael C. Hall, Frances Conroy, Peter Krause, Lauren Ambrose, Freddy Rodríguez.
Releasedatum: 11 augusti 2004.
 
"När döden är det du lever på, vad är då meningen med ditt liv? För Nate, David, Ruth och Claire förtsätter världen utanför begravningsbyrån vara minst lika utmanande och oförutsägbar än den de är vana vid."
 
 
 
 
 
 
Den andra säsongen av Six feet under är både stilmässigt och kvalitetsmässigt lik den första. Precis som sin föregångare är den tillräckligt bra för vilja se fortsättningen, men inte så pass bra att man fastnar och blir beroende. 
 
Nates relation med Brenda är inte den mest hälsosamma. 
 
Jag är relativt neutralt inställt gentemot Six feet under hittills. Den andra säsongen är smårolig och trivsam, med charmiga karaktärer och en del minnesvärda scener. Men sammantaget är den rätt stillsam, och det händer inte särskilt mycket. Visst är den småputtrig och trevlig, men inget sticker direkt ut. Därtill känner jag mig inte särskilt känslomässigt investerad. Varför vet jag inte riktigt, men även när serien är som mest känslosam har jag svårt att känna mig berörd. Jag är aldrig rädd för karaktärernas säkerhet och även när serien försöker intala mig att de är i fara kan jag inte förmå mig att tro på det.
 
Familjen måste hantera både egna och andras kriser. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Six feet under bra. Men vid det här laget hade jag förväntat mig något mer.
 

Private practice, säsong 1

Längd: 6 hr 18 min.
Antal avsnitt: 9 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Kate Walsh, Tim Daly, Paul Adelstein, KaDee Strickland, AMy Brenneman, Audra McDonald.
Releasedatum: 3 december 2008.
 
"Livet i Seattle bleknar sakta bort medan den berömda kirurgen Addison planerar en omstart. Längtan efter ett enklare och soligare liv får henne att ta jobb på en hälsoklinik i Los Angeles tillsammans med sina gamla studiekamrater från läkarlinjen."
 
 
 
 
 
Private practice är en spin-off på Grey’s anatomy, som följer karaktären Addison efter att hon lämnat Grey Sloan Memorial. Serien är småmysig och lätt att ta till sig, men långt ifrån lika bra som sin föregångare.
 
Addison får inte ett varmt mottagande i Los Angeles. 
 
Private practice är en lugnare och mindre komplex version av Grey’s. Här är det centrala karaktärernas relationer snarare än medicin. Faktum är att Private practice innehåller väldigt lite läkarkonst: sjukhusmiljön har bytts mot en vårdcentral, läkarrockar mot vanliga kläder, kirurgi mot akupunktur. Det är något som jag inte riktigt hade förväntat mig, och de enkla, medicinska fallen bidrog varken till mycket fascination eller spänning.
 
Dell, Sam och de andra läkarna gör hembesök. 
 
När det kommer till karaktärerna har jag inte mycket att säga. Jag tycker inte illa om dem, men har inte heller fastnat. De flesta har rätt omogna beteenden, och fast de är runt 40 år gamla beter de sig som skvallriga, sexgalna 16-åringar. Addison är fortfarande helt okej, men Private practice förstörde henne lite för mig. Hon ska trots allt föreställa en världsberömd kirurg, och därför var den stagnerade övergången till ”vanlig” barnmorska något som jag inte upplevde som trovärdigt.
 
Serien försöker desperat göra innehållet mer spännande. 
 
Den första säsongen av Private practice är helt okej, så länge man inte stör sig på de smått krystade dialogerna och barnsliga karaktärerna. Serien passar dig som söker ett läkardrama fokuserat på relationer. 
 

Riverdale, säsong 1

Längd: 8 hr 52 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: K.J. Apa, Lili Reinhart, Camila Mendes, Cole Sprouse, Marison Nichols, Mädchen Amick.
Releasedatum: 12 februari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
"Invånarna i Riverdale är omskakade efter Jason Blossoms chockerande död – en händelse som drar upp allt fler hemligheter i den en gång idylliska småstaden."
 
 
 
 
 
 
Jag känner mig kluvet inställd till den första säsongen av Riverdale. Det är helt klart en småspännande serie. Jag tycker om intrigerna och det finns alltid något som gör att tittaren vill veta mer. Men efter allt som jag har hört om serien, hade jag förväntat mig mer.
 
Vännerna försöker lösa mordmysteriet med livet i behåll. 
 
Riverdale är nämligen inte originell. Serien håller sig inom ramarna för vad vi har sett förut, karaktärerna är stereotypiska och den sötsliskigt melodramatiska berättelsen är på gränsen till barnslig. Därtill känns den klyschiga handlingen spretig: fokus hoppar fram och tillbaka mellan paralleller och får aldrig riktigt grepp. Den smått irriterande berättarrösten som integreras mellan scenerna förklarar dessutom situationerna på ett så övertydligt sätt att det nästan dumförklarar tittaren. 
 
Skolans artistgrupp Pussycats vill slå igenom stort. 
 
Som helhet är Riverdale en rätt typisk tonårsserie. Jag förstår inte riktigt hajpen kring den, men trots brister finns en viss nyfikenhet att se vidare.
 

Shooter, säsong 1

Längd: 6 hr 38 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, action.
Skådespelare: Ryan Phillippe, Shantel VanSanten, Cynthia Addai-Robinson, Omar Epps, Lexy Kolker.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Paramount.
 
"När krigsveteranen Bob Lee övertalas att återvända i tjänst, anklagas han för mordförsök på presidenten och hamnar på rymmen i jakt på den riktiga mördaren."
 
 
 
 
 
 
Tv-serien Shooter baseras på filmen med samma namn från 2007, som i sin tur är en tolkning av Stephen Hunters roman Point of Impact. Den första säsongen är helt okej, med några riktigt medryckande stunder. Men den grep samtidigt inte tag som jag hoppats, och långa transportsträckor mellan spännande scener gjorde att mitt intresse förlorades någonstans på vägen.
 
Bob Lee behöver riskera livet för att skydda sin familj. 
 
Shooter gör egentligen inget fel, men det känns som att jag har sett det förut. Jag upplevde mig som avskärmad från det som hände i serien just för att det inte är unikt. Med alla Mission impossible, Bourne-filmer och liknande är det vardagsmat med duktiga agenter som blir felaktigt anklagade och därför måste bryta dussintals lagar för att rentvå sitt namn. Det är alldagligt och inte alls särskilt spännande längre, vilket gör att både handlingen och karaktärerna i Shooter känns opersonliga och platta. Serien hade behövt ta ut svängarna och bege sig ut på outforskad mark för att inte bli en i mängden.
 
Erfarenheterna som krypskytt kommer väl till pass. 
 
Allt som allt är Shooter okej. Genomförandet är riktigt bra, men då vi har sett handling och karaktärer förut upplevs de som intetsägande eftersom de inte bidrar med något nytt. Som helhet gillar jag specifika scener ur serien, men inte säsongen som helhet.
 

Six feet under, säsong 1

Längd: 11 hr 55 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama, komedi.
Skådespelare: Michael C. Hall, Peter Krause, Frances Conroy, Lauren Ambrose, Freddy Rodíguez.
Releasedatum: 19 november 2003.
 
"Familjen Fisher driver en begravningsbyrå. När en buss dödar ägaren kastar den tragiska händelsen en skugga över hemkomsten av den förlorade sonen. Tillsammans med mamman Ruth måste brodern David och systern Claire ta tag i familjerörelsen."
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Six feet under är verkligen bra. Den är välspelad, och lite så där härligt underlig. Den har mörk humorn som roar, samtidigt som det satiriska innehållet får tittaren att tänka till ordentligt över hur det moderna samhället ser ut.
 
Familjen Fisher är vana vid död. 
 
Men det tog lång tid att komma in i serien. Handlingen är inte särskilt tydlig, och det tar ett tag att fastna för karaktärerna. Faktum är att det inte var förrän halvvägs igenom som jag började tycka om Six feet under. Men det är värt att kämpa sig igenom de där första, halvtråkiga avsnitten – för karaktärerna utvecklas och seriens riktning blir allt mer påtaglig. Visst har säsongen fortfarande svaga stunder, men helheten visade sig vara förvånansvärt engagerande.
 
Något som jag tycker är irriterande – i alla serier som använder tropen, och inte bara denna – är när karaktärer ser, pratar med eller integrerar med människor som dött. Självklart förstår jag att det är inbillning av något slag – men jag finner det oerhört orealistiskt, och det är något som jag inte kan undgå att himla med ögonen åt varje gång det sker. Tyvärr är detta element lite för återkommande i den första säsongen av Six feet under, och jag hoppas att det tagits bort från senare delar.
 
Som helhet tycker jag om den första säsongen av Six feet under. Jag upplever det som en serie som har väldigt mycket kvar att ge, och jag är säker på att den tids nog kommer att bli en favorit.
 
 

Black Sails, säsong 4

Längd: 8 hr 54 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Äventyr, drama, historisk fiktion.
Skådespelare: Toby Stephens, Luke Arnold, Toby Schmitz, Hanna New, Jessica Parker Kennedy, Clara Paget.
Releasedatum: 15 januari 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Det är krig i Västindien. Medan Eleanor och Woodes kontrollerar Nassau, sätter kapten Flint kurs mot det sista slaget. Samtidigt sprids ett uppror orsakat av legenden om Long John Silver. Men ju närmare undergång civilisationen kommer, desto mer kämpar den emot."
 
 
 
 
Den fjärde säsongen av tv-serien Black Sails är också den sista. Jag vill inleda med att skriva att det var en bra säsong. Det känns härligt att återse karaktärerna och vissa scener häpnade verkligen. Men med det sagt är jag besviken. Seriens mittensäsonger var fantastiska och jag såg fram emot ett storslaget avslut, men Black Sails hade kunnat gått ut med en större skräll än vad den gjorde.
 
För piraterna gäller att döda eller dö. 
 
Mitt problem med säsongen är främst tempot. Avsnitten är stillsamma och riktigt utdragna. När det väl händer något så är det riktigt, riktigt spännande och helt omöjligt att slita sig från skärmen. Men sträckorna mellan de scenerna är långa, och ärligt talat tråkiga.
 
Intriger växer bakom kulisserna. 
 
Som helhet är jag kluven på seriens avslutande säsong. Den har som sagt några ljusglimtar, men jag hade förväntat mig så mycket mer. Det är en fungerande avslutning, som hade potential att vara kraftfullare. Allt om allt är det sorgligt att Black Sails är över, men samtidigt tror jag inte att serien hade så mycket kvar att ge.
 

Skärgårdsdoktorn, säsong 1

Längd: 5 hr 28 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Samuel Fröler, Ebba Hultkvist, Sten Ljunggren, Helena Brodin, Göran Engman, Tove Nordin.
Inspelningsår: 1997.
 
"När skärgården är som vackrast kommer en ny doktor, Johan Steen, till läkarpraktiken på Saltö. Med sig har han sin tolvåriga dotter Wilma. Johan får det inte lätt i sin nya roll. Både den gamle doktorn och skärgårdsborna är misstänksamma över att Johan gör saker på sitt sätt."
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Skärgårdsdoktorn går att definiera med ett enda ord: mysig. Miljön är gemytlig, karaktärerna förtjusande och känslan i allmänhet är lättsam och puttrig. Jämför man med moderna läkarserier skulle man antagligen komma fram till att det inte händer mycket i Skärgårdsdoktorn. Den är mer lågmäld, och de medicinska fallen är inte särskilt dramatiska. Men det är en härlig serie, karakteristisk för sin tid.
 
Wilma och hennes pappa flyttar från Afrika till skärgården. 
 
Fast Johan Steel är läkare och serien handlar om hans tid på Skärgårdskliniken, skulle jag inte påstå att seriens fokus ligger på medicin. Istället är moraliska dilemman i centrum, tillsammans med karaktärernas anpassning till nya miljöer och människor. Serien förmedlar att visa respekt till sina medmänniskor och att våga stå upp för sig själv. Men sen har den förstås lättare, medicinska fall som gör att den ändå räknas till genren ”läkarserie”.
 
Skärgårdsdoktorn blir lite småkrystad ibland: med bristande trovärdighet och inte helt övertygande skådespelarprestationer. Men det är något som jag inte bryr mig om, eftersom det är en sån trevlig serie att slötitta på tillsammans med familjen.
 

The leftovers, säsong 1

Längd: 9 hr 17 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Skådespelare: Justin Theroux, Amy Brenneman, Christopher Eccleston, Chris Zylka, Liv Tyler, Carrie Coon.
Releasedatum: 26 oktober 2015.
 
"Två procent av jordens befolkning har försvunnit. Hämtade av änglar? Kidnappade av utomjordingar? Eller något annat? Polischefen Kevin kämpar med att leva vidare, tre år efter den mystiska händelsen."
 
 
 
 
 
 
The leftovers baseras på boken med samma namn av Tom Perrotta, och är en av de underligaste serierna som jag har sett. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka, mest för mina förväntningar inte alls stämde överens med verkligheten. Jag hade förväntat mig ett spännande science fiction-mysterium, men det visade sig att The leftovers inte alls fokuserar på själva försvinnandet. Istället ligger fokus på befolkningens vardagliga liv, flera år efter händelsen – vilket är bra, men inte alls det jag hade väntat mig.
 
En kult försöker få individen att förstå sin obetydlighet. 
 
Jag är väldigt kluven när det kommer till den här serien. Den är så oerhört fascinerande och speciell – med underliga kulter, oförklarliga beteenden och förvildade hundar. Det som händer fängslar verkligen, fast jag aldrig riktigt är säker på vad som händer och varför. Det jag hade velat ha är fler svar. Antalet obesvarade frågor växer för varje avsnitt, men något svar ges aldrig. Och tyvärr grämer det mig, och jag hade sannolikt tyckt om serien mer om jag faktiskt förstått mig på den.
 
Ingen förstår varför försvinnandet hände. 
 
En stor anledning till att jag inte riktigt fastnade för The leftovers är att jag hade helt andra förväntningar. Det, och att det som händer är så oförståeligt. Samtidigt kan jag inte förtränga att serien är fascinerande – med underliga karaktärer, bra musik och förvånansvärt brutala scener. Jag ville hela tiden veta mer, även när jag var som mest uttråkad. Allt som allt rekommenderar jag The leftovers till dig som vill se en långsammare, karaktärsdriven serie snarare än ett actionfylld science fiction-mysterium.
 

NCIS, säsong 14

Längd: 16 hr 13 min.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Kriminalare, thriller.
Skådespelare: Mark Harmon, Pauley Perrette, Sean Murray, Wilmer Valderrama, Jennifer Esposito, Emily Wickersham, Brian Dietzen, Duane Henry.
Releasedatum: 20 november 2017.
Distributör: Paramount.
 
"Gibbs och resten av insatsstyrkan fortsätter att lösa kriminalfall som rör USA:s marinkår. Två nya agenter ansluter sig till familjen: Nicholas Torres och Alexandra Quinn. Officern Clayton Reeves blir också del av teamet."
 
 
 
 
Det är allmänt känt att skådespelaren Michael Weatherly, som spelade Tony, valde att lämna NCIS i seriens förra säsong. Jag var väl förberedd på att det skulle kännas annorlunda utan honom, men ändå var jag inte redo för tomrummet han efterlämnat sig. Trots att han ersatts av tre nya gruppmedlemmar, känns det som att något saknas. Weatherly var en sån stor del av serien att NCIS känns mer slätstruken utan karaktärens härliga humor.
 
Ellies bröder visar sig vara överbeskyddande. 
 
De nya skådespelarna i säsongen är Jennifer Esposito, Wilmer Valderrama och Duane Henry. De gör helt okej ifrån sig. Jag kan inte påstå att jag älskar dem eller deras karaktärer, men jag störs inte heller av dem. Men precis som Emily Wickersham, som ersatte Cote de Pablo i seriens tionde säsong, känns de lite reserverade. Det får mig att undra hur länge serien egentligen kommer att kunna fortsätta, nu när energiska karaktärer som Tony, och snart även Abbey, inte längre finns med.
 
Alexandra Quinn är en av säsongens nya karaktärer. 
 
Den fjortonde säsongen är generellt spännande. Men den saknar avsnitt som verkligen sticker ut och utmärker sig. De flesta följer den gamla vanliga mallen, och personifieras inte på något vis. Strukturen känns därför upprepande, och det blir lite enformigt att titta på. Jag hade helt enkelt velat se kriminalfall som involverar protagonisterna mer. Vidare är jag besviken på säsongsfinalen, som kändes förvånansvärt blek.
 
Nicholas Torres tycker att det är svårt att arbeta på kontor. 
 
Allt som allt är den fjortonde säsongen av NCIS bra, men det märks att serien måste anstränga sig för att hållas på fötter. Den bjuder helt enkelt inte på något speciellt.
 

The Vampire Diaries, säsong 8

Längd: 10 hr 40 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, urban fantasy.
Skådespelare: Paul Wesley, Ian Somderhalder, Candice King, Kat Graham, Zach Roering.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Damon och Enzo blir besatta av en mörk och onaturlig kraft medan Bonnie, Stefan och Caroline går ihop med Alaric för att försöka hitta dem. Och det verkar vara upp till Matt att rädda Mystic Falls."
 
 
 
 
 
Jag föredrar onekligen början av The vampire diaries, där serien inte är urspårad. Men fast den åttonde – och sista – säsongen inte når upp till ”den gamla, goda tiden”, är den förvånansvärt fängslande.
 
Stefan har stängt av sin mänsklighet. 
 
Efter seriens katastrofala sjunde säsong hade jag inte räknat med någon försoning. Men här rycker serien upp sig, och återfick lite av den där myspysiga känslan som föregående säsong led brist om. Säsongen bygger även upp en nyfikenhet som gör att tittaren alltid vill veta vad som händer härnäst, och fast det mesta är lätt att förutse är det svårt att slita sig.
 
Lyckan är ofta god men kortvarig. 
 
Den åttonde säsongens svaghet är dock de många klyschorna. Därtill är upplägget rörigt och själva slutet är både antiklimatiskt och lite smått förvirrande. Men som helhet är jag ändå glatt förvånad. The vampire diaries avslutas visserligen inte med perfektion, men är så pass tilldragande att jag gläds över att ha dett den.
 

Pretty Little Liars, säsong 7

Längd: 14 hr 1 min.
Antal avsnitt: 20 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, mysterium.
Skådespelare: Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Ian Harding.
Releasedatum: 4 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"När problem dyker upp måste lögnarna samarbeta för att få svar på den avgörande frågan. Efter att ha begått ett dödligt misstag vill lögnarna inget hellre än att få slut på spelet, innan det gör slut på dem."
 
 
 
Pretty little liars är inte en bra serie. Den är fånig. Överdramatiserad. Förutsägbar. Den har alldeles för många sammanträffanden, fler logiska luckor än jag kan räkna till och återanvänder för ofta material från tidigare avsnitt. På något sätt känns det som att skaparna inte haft en plan, utan att de kommit på allt eftersom som serien spelats in. Ändå fastnar jag.
 
 
Pretty little liars är nämligen en riktig guilty pleasure. Det spelar ingen roll hur dåligt utförd den är, på något sätt nästlar den ändå in sig i tittarens hjärta. Karaktärerna är charmiga, humorn underhåller och intrigerna är riktigt spännande att följa. Fast svagheterna är fler än styrkorna uppstår ett beroende som inte går att bli av med. Man vill hela tiden veta mer: hur det går för karaktärerna, vad som ska hända härnäst och vem som är A.
 
 
Att serien är långt ifrån perfekt går alltså att förlåta. Men det jag inte kan bortse ifrån är slutet. Och det är för att det är katastrofalt dåligt. Jag tror faktisk att jag aldrig har varit med om ett så klumpigt utformat avsnitt. Jag hade kunnat acceptera de obesvarade frågorna och onödiga scenerna om det inte vore för det rent utav bedrövliga avslöjandet. Efter 160 avsnitts uppladdning var jag beredd på ett chockerande avslöjande, så när jag fick se den desperat utformade finalen var det som att all energi rann ur mig. Serien har aldrig varit särskilt trovärdig eller följdriktig, men detta tog allt till en helt ny nivå. Bra mysterier låter tittaren spekulera kring vem som är skyldig, men här är det bokstavligen omöjligt att gissa. Ärligt talat hade jag hellre lämnats oväntades om A:s identitet, än att behöva leva med den här besvikelsen. 
 
 
Den sjunde säsongen är faktiskt väldigt spännande. Trots många brister höll den mig sittandes som på nålar från avsnitt till avsnitt. Men slutet är bland det sämsta som jag har sett. Riktigt uselt.
 

Lethal Weapon, säsong 1

Längd: 13 hr 9 min.
Antal avsnitt: 18 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, kriminalare.
Skådespelare: Damon Wayans, Clayne Crawford, Keesha Sharp, Kevin Rahm, Michelle Mitchenor.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Den före detta marinsoldaten Martin Riggs paras ihop med paragrafryttaren Roger Murtaugh."
 
 
 
 
 
Lethal weapon är en förvånansvärt charmig serie. Karaktärerna är rent utav förtjusande, med härligt sinne för humor och fantastisk kemi till varandra. Skådespelarna gör ett riktigt bra jobb när det kommer till att levandegöra sina roller, och det är just tack vare dem som serien fungerar så väl.
 
Galna Riggs gör livet komplicerat för stillsamma Murtaugh. 
 
Det är nämligen karaktärerna som gör Lethal weapon lätt att tycka om, då den för övrigt inte sticker ut särskilt mycket. Serien följer en typisk mall, med relativt låg trovärdighet. Den har även många överdrivna actionscener, inte särskilt intressanta kriminalfall och lite enformigt upplägg. Men detta är en personlig preferens. Jag tröttnar nämligen väldigt snabbt på kriminalare med fristående avsnitt, och hade hellre följt ett enda fall under säsongens gång istället för nya fall i varje avsnitt. Som det är nu känns det knappt som att det finns en ordentlig handling, och jag saknar starkare samband mellan avsnitten.
 
Trots att de ger varandra problem, ställer vännerna alltid upp för varandra. 
 
Allt som allt är den första säsongen av Lethal weapon bra. Dock hade jag behövt se en mer distinkt handling för att inte tröttna på upplägget med de fristående avsnitten. Fallen är inte tillräckligt intressanta för att minnas efteråt, utan det är helt och hållet karkatärerna som gör serien.
 

RSS 2.0