NCIS: Los Angeles, säsong 7

Längd: 16 hrs 18 mins.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, kriminalare.
Releasedatum: 2016-11-28.
Skådespelare: Chris O'Donnell, Daniela Ruah, LL Cool J, Eric Christian Olsen, Barrett Foa, Linda Hunt.
Distributör: Paramount.
 
"Agenterna Callen och Sam, med sina kollegor agent Kensi, polisen Deeks, datasnillet Eric och analytikern Nell, fruktar inga fiender. Det spelar ingen roll om det är spioner, IS-kvinnor eller gangsters. Verksamhetschef Hetty och assisterande chef Granger följer de globala hoten såväl som agenternas personliga utmaningar."
 
Precis som sina föregångare är den sjunde säsongen av NCIS: Los Angeles genomtänkt och välgjord. Den innehåller en hel del riktigt spännande fall, som engagerar tittaren till max. Dessutom har skådespelarna vid det här laget verkligen kommit in i sina roller, och ren magi uppstår när de på ett mycket trovärdigt sätt porträtterar karaktärerna. Det är även roligt att Tony DiNozzo från NCIS är med i ett crossover-avsnitt.
 
Tony DiNozzo besöker Los Angeles. 
 
Dessvärre är säsongen tröttsam att strecktitta på. Kanske börjar jag förlora intresse för att jag har sett för många sådana här serier på sistone. Men på grund av att alla avsnitt följer liknande mallar får den en upprepande struktur som upplevs vara aningen enformig. Avsnitten flyter ihop med varandra och säsongen som helhet sticker inte ut. Om säsongerna innehöll färre och mer säregna avsnitt skulle de utmärka sig mer från varandra, och på så sätt skapa ett helt annat engagemang.
 
Sam och Kensi har egna demoner att ta itu med. 
 
Som helhet är den sjunde säsongen av NCIS: Los Angeles bra; men eftersom avsnitten är uppbyggda på liknande sätt är det lätt att förlora intresse om man strecktittar.
 

Fear the Walking Dead, säsong 2

Längd: 10 hrs 46 mins.
Antal avsnitt: 15 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, rysare, scifi.
Releasedatum: 2016-12-05.
Skådespelare: Kim Dickens, Cliff Curtis, Frank Dillane, Alycia Debnam-Carey, Mercedes Mason etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter att ha sett Los Angeles stå i lågor går familjen ombord på Agibail. Men när försvaret bombar hela södra Kalifornien för att rena området från smitta drivs de odöda mot kusten. Sällskapet sätter kurs mot okänd mark, men upptäcker snart att det är minst lika farligt till havs som på land."
 
Den andra säsongen av Fear the walking dead är mycket bättre än föregångaren. Trots en del krystade insatser känns skådespelarna mer bekväma i sina roller: Debnam-Carey (The 100) och Dillane (In the heart of the sea) är riktigt fängslande. Dessutom börjar karaktärerna få mer kött på benen och handlingen är mer intressant. Ändå har serien en lång väg kvar att gå.
 
Madison och Travis färdas över havet med sina familjer. 
 
Det är nämligen så att säsongen har oerhört ojämn kvalité. Vissa avsnitt är gripande, med pulshöjande spänning och fascinerande vändningar. Men minst lika många avsnitt misslyckas att engagera på grund av ostimulerande handlingsparalleller, ogenomtänkt struktur och långsamt tempo. Mycket av det som händer känns upprepande, och seriens många förutsägbara klyschor blir tröttsamt. Dessutom presterar bland annat Cliff Curtis (Die hard 4.0) och Kim Dickens (Gone girl) mycket dåligt. Deras blanka ansiktsuttryck och avsaknad av synliga känslor gör att deras insatser känns krystade och onaturliga.
 
Nick hamnar på avvägar och måste klara sig på egen hand. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Fear the walking dead okej, men den har mycket att förbättra innan den kommer i närheten av originalseriens storslagenhet. 
 

The Strain, säsong 2

Längd: 9 hrs 59 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, sci-fi
Releasedatum: 2016-11-21.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Jonathan Hyde, Kevin Durand, Richard Sammel, Natalie Brown, Ruta Gedmintas, Mía Maestro etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Epidemin som förvandlar invånarna till monster spri-ds. Medan Eph och Nora försöker ta fram ett biologiskt vapen som kan förgöra varelserna söker Setrakian efter en gammal bok som har svaret på hur den onda Mäs-taren kan besegras."
 
The Strain gör det verkligen inte lätt för sina tittare. Serien har en hel del potential men behöver ofta kämpa för att hålla sig uppe. Karaktärerna är matta, klyschorna många och handlingen späs ofta ut av onödiga sidospår som inte leder någonstans. Säsongen lider inte brist på intressant material: handlingen är spännande, skurkarna är riktigt fascin-erande och återblickarna till andra världskriget är härligt otäcka. Men genom att fokus-era på fel saker blir inte andra säsongen The Strain så medryckande som den hade kun-nat vara.
 
Richard Sammel är enastående som den kusliga nazisten Eichorst.
 
Fast flera av skådespelarna gör stort intryck är det främst Richard Sammel (Inglorious Basterds) som imponerar. Han har en av seriens mest fascinerande roller och hans fenomenala insats gör att han lätt skulle klara av att bära upp serien på egen hand. Det finns emellertid skådespelare som inte håller måttet, exempelvis Kevin Durand (X-Men Origins: Wolverine) och Max Charles (American Sniper) som mest går mig på nerverna. Bortsett från deras mediokra prestationer känns dessutom deras karaktärer mer som rekvisita än riktiga personer, vilket gör att det blir svårt att fastna för dem.
 
Allt fler infekteras av den mystiska sjukdomen. 
 
Som helhet är den andra delen av The strain en intressant säsong med potential, men på grund av många sidospår och svaga karaktärer engageras inte tittaren till fullo. Jag är dock intresserad över vart The Strain är på väg och kommer, trots bristerna, att fortsätta följa serien.
 

Quantico, säsong 1

Längd: 15 hrs 6 mins.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Kriminalare, drama.
Releasedatum: 2016-11-14.
Skådespelare: Priyanka Chopra, Jake McLaughlin, Jo-sh Hopkins, Aunjanue Ellis, Johanna Braddy etc.
Distributör©Disney.
 
"Alex är en av rekryterna vid FBIs Quantico bas. Trots hemligheter och komplicerade förflutna är Alex och hennes kollegor de bästa, smartaste och  noggrannaste kandidaterna i USA, så det verkar omöjligt att en av dem skulle vara en förrädare."
 
 
Quantico börjar helt okej. Jag fastnade för konceptet och tyckte att det var intressant att få följa FBI-agenternas utbildning. Dessvärre står serien och trampar på samma ställe alldeles för länge. Händelserna dras ut på och flera av avsnitten tillför ingenting. I läng-den är den första säsongen av Quantico både enformig och intetsägande.
 
Alex Parrish och Ryan Booth utbildar sig till agenter. 
 
Det slarvigt skrivna manuset innehåller många klyschor och parodiska repliker. Händ-elserna upplevs inte vara trovärdiga och serien som helhet känns både ytlig och fåfäng. Skaparna har lagt ner alldeles för mycket energi på att få Quantico att se bra ut, vilket i slutändan slår tillbaka och får en väldigt krystad effekt. Att exempelvis karaktärerna, oavsett situation, alltid är hårt sminkade och har perfekta frisyrer gör att hela situationen känns fejk. Därtill känns inte skådespelarnas kroppsspråk naturliga och de framför sina repliker på ett ansträngt sätt. 
 
Felaktigt anklagad för terrorism måste Alex fly. 
 
Som helhet är den första säsongen av Quantico ostadig. Den bygger på en intressant grundidé men gör inte tillräckligt stort intryck för att övertyga tittaren om att serien är värt att följa.
 
 
- Alla bilder är copyrightskyddade av ©Disney. 

Scream Queens, säsong 1

Längd: 9 hrs 30 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Komedi, rysare.
Releasedatum: 2016-10-03.
Skådespelare: Emma Roberts, Lea Michele, Abigail Breslin, Keke Palmer, Billie Lourd, Jamie Lee Curtis, Glen Powell, Skyler Samuels, Oliver Hudson etc.
Filmbolag: 20th Century Fox.
 
"En mystisk mördare utklädd till röd djävul sprider skräck inom studentföreningen Kappa Kappa Tau på Wallace-universitetet. Ingen går längre säker. Spänni-ngen tilltar när alla inser att vem som helst kan vara mördaren eller nästa mordoffer."
 
 
Det tog mig lång tid att komma in i Scream Queens. Faktum är att mitt första intryck var ”vad är det här för skit?”. Men otroligt nog vande jag mig vid seriens unika stil och till min stora förvåning hade jag till slut riktigt svårt att slita mig. Det är till största del Emma Roberts (Nerve) förtjänst. Hon är helt briljant i sin roll och levererar sina kvicka repliker med bravur. Tillsammans med charmiga Glen Powell (The Expendables 3) och lysande Jamie Lee Curtis (Freaky Friday) gör hon säsongen riktigt sevärd och får de andra skådespelarna att upplevas som rekvisita.
 
Channel härskar över sina minioner. 
 
Scream Queens är inte en handlingsdriven serie. Det är inte en serie som man följer för mordmysteriets skull. Berättelsen är svag och utdragen, och de många villospåren gör att tittaren förlorar intresset av att ta reda på vem den skyldige är. Men det som gör Scream Queens värd att se är de satiriska skämten. Från början hade jag svårt för seriens sinne för humor. Den är nämligen väldigt överdriven, på gränsen till löjlig. Men sättet den är gjord på är oerhört intelligent. Skarpa skämt levereras i ultrarapid och replikerna är ofta så bisarra att man omöjligen kan undvika att skratta. Ju mer jag tittade, desto mer underhölls jag och till sist kom jag på mig med att njuta helhjärtat. 
 
En seriemördare avrättar föreningens medlemmar en efter en. 
 
Som helhet är den första säsongen av Scream Queens en riktigt unik upplevelse. Fast serien har fler svagheter än jag kan räkna till ser jag med genuin entusiasm fram emot fortsättningen. Emma Roberts är fenomenal och tillsammans med den absurda komiken gör serien intryck.
 

Extant, säsong 2

Längd8 hrs 38 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Releasedatum: 2016-10-03.
Skådespelare: Halle Berry, Jeffrey Dean Morgan, Kate Burton, Pierce Gagnon, Grace Gummer etc.
Filmbolag: Paramount.
 
"Efter makens död och robotsonen Ethans försvinnande skickas Molly Woods till ett vilohem. Hon är övertygad om att hon är utsatt för en konspiration och rymmer. Molly lyckas spåra både Ethan och sin son, alienhy-briden Adhu. Regeringen fruktar att hybriderna kom-mer att utplåna mänskligheten och beslutar att skapa kraftfulla robotsoldater för att bekämpa dem."
Den andra säsongen av Extant gör mig kluven. Å ena sidan är världen oerhört häftigt uppbyggd. Den har en intressant bakgrundshistoria och häpnadsväckande teknologi. Robotarna är fascinerande och engagerar tittaren till att fortsätta titta. Men serien är samtidigt klyschig och väldigt förutsägbar, och inslagen av aliens känns överflödigt.
 
Molly samarbetar med JD Richter för att ta reda på sanningen. 
 
Halle Berry (X-Men) och Jeffrey Dean Morgan (The Walking Dead) presterar riktigt bra och seriens stjärna, barnskådespealren Pierce Gagnon (Looper), fortsätter att imponera. Dock saknar deras karaktärer djup på grund av ett svagt framställt manus. Ett intresse för karaktärerna finns, men deras platta personlighetsdrag gör att åskådaren inte blir kä-nslomässigt involverad.
 
Molly måste omfamna den hon egentligen är. 
 
Den andra säsongen av Extant är också seriens sista. Därför blev jag missnöjd över att säsongen avslutas med en öppen cliffhanger och många obesvarade frågor. Jag hade ön-skat att serien skulle få ett ordentligt och tillfredsställande avslut, men de oavslutade och spänningsskapande händelserna blev snarare antiklimatiskt. Om säsongen hade slutat ett par minuter tidigare skulle uppgörelsen upplevas som mer slutgiltig och gett en känsla av fullbordan.
 
Den vänskapliga relationen utvecklas till något mer. 
 
Extant bygger på en stark grundidé och har det mesta tittaren kan önska sig. Men fast serien är långt ifrån dålig tar den inte för sig tillräckligt mycket för att anknyta starka band till sina åskådare. Serien är spännande utan att bli nervkittlande, underhållande utan att bli rolig och bra utan att bli fantastisk.
 

Community, säsong 6

Skapare: Dan Harmon.
Längd: 5 hrs 45 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Komedi.
Skådespelare: Joel McHale, Gillian Jacobs, Danny Pudi, Alison Brie, Jim Rash, Paget Brewster etc.
Releasedatum: 2016-04-04.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"Välkommen till sista året på Greendale Community College! När Dean Pelton anlitar en byråkratisk kons- ult för att förbättra skolans dagliga verksamhet blir det uppror i gruppen."
 
 
Skådespelarna presterar som alltid riktigt bra: Pudi (Star Trek Beyond), Rash (The Way Way Back) och de andra är helt enkelt lysande. Även härliga Ken Jeong (Baksmällan), som tidigare hållits i skymundan, tar mer plats och har fått riktigt bra material att arbeta med. Den sjätte säsongen av Community visar även upp två nya ansikten: Paget Brew- ster (Criminal Minds) och Keith David (Crash). Båda passar som handen i handsken i sina roller och förändringen hanteras mycket bra av alla inblandade.
 
Jim Rash är lika underbar som alltid. 
 
Dessvärre är jag riktigt besviken på säsongen. Fast den är charmig och smårolig ibland så är den långt ifrån att ha samma humoristiska nivå som tidigare. Handlingen håller inte och det är tydligt att idéerna tagit slut. Dessutom är tempot långsammare och säson- gen känns frånkopplad de föregående delarna. 
 
Ensemblen stärks av de nya skådespelarna. 
 
Den avslutande delen av Community är okej. Skådespelarna levererar starkt och bjuder på en del humor, men säsongen är långt ifrån att vara lika underhållande som de tidigare delarna. 
 

The Strain, säsong 1

Längd: 9 hr 58 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, rysare.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Kevin Dur-and, Richard Sammel, Mía Maestro etc.
Releasedatum: 2016-08-15.
Skapare: Guillermo del Toro, Chuck Hogan.
 
"När ett mystiskt virusutbrott dödar nästan alla passa- gerare ombord på ett flygplan kallas Eph, chef för ett specialistteam vid Center for Disease Control, omedel- bart till platsen. Det enda sättet att stoppa den skräm- mande sjukdomen är att möta dess ursprung: en lömsk, övernaturlig varelse med kopplingar till vampyrism."
 
Den annorlunda tolkningen utav vampyrism ger The Strain ett nytänkande koncept. Ge- nom den fascinerande premissen får serien en stark grund att stå på och säsongens första halva blir riktigt intressant. Därtill kompletteras den centrala handlingen med återblickar till andra världskriget, vilket både bidrar med spänning och större förståelse för karaktä- rerna.
 
CDC undersöker en dödlig smitta. 
 
Serien håller dock inte samma kvalité rakt igenom och med tiden blir avsnitten mer slätstrukna och upprepande. Manuset känns stundtals ogenomtänkt och antalet klyschor och logiska luckor ökar successivt. Ett exempel är att de flesta människorna lever ovet- andes om det som sker, trots kaoset på gatorna. Därtill är det inte alltid som dialoger och händelser fyller någon funktion. Dessa utfyllande scener gör att tempot saktar ned och intresset svalnar.
 
Intressanta kopplingar till Andra Världskriget görs. 
 
Fast animationerna i The Strain är välgjorda anser jag att själva utformningen utav vam- pyrerna är mediokra. Monstrens underliga munnar, stora framtänder och avhuggna näsor får snarare en komisk än skrämmande effekt. Däremot är musiken oväntat bra och kask- aderna av toner fick mig att rysa.
 
Strigoi-monstren ser inte särskilt läskiga ut. 
 
Richard Sammel (Inglorious Basterds) är den som gör störst intryck bland skådespel- arna. Hans fenomenala porträttering av tyske Eichhorst gör karaktären härligt otäck och ger säsongen en kuslig stämning. Även David Bradley (Game of Thrones) imponerar. Men The Strain har även en del bottennapp. Kevin Durands (X-Men Origins: Wolverine) och Ruta Gedmintas (Prowl) insatser är svaga, och Ben Hyland och de andra barnskåde- spelarna agerar krystat.
 
Eph och hans nyfunna vänner ger sig ut på jakt. 
 
The Strain är en bra serie, som behåller intresset genom sitt koncept och sina starka skådespelare. Men på grund utav avsnittens successiva försämring känns serien framåt slutet som en slarvig Walking Dead-wannabe.
 

Piff & Puff: Räddningspatrullen, volym 1

Längd: 2 h 9 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: barntillåten.
Genre: animerad, äventyr, komedi.
OriginaltitelChip 'n' Dale Rescue Rangers.
Skådespelare: Corey Burton, Peter Cullen, Jim Cumm- ings, Tress MacNeille etc.
Inspelningsår: 1989.
 
"Där det finns fara, finns också Räddningspatrullen! Piff, Puff och deras gäng är modiga nog att möta alla sorters skurkar och smarta nog att lösa vilka mysterier som helst: oavsett om de kämpar mot pirater på havets botten eller jagar en flygande hundkoja."
 
 
Jag följde Piff & Puff: Räddningspatrullen slaviskt när jag var liten. Som barn var det en stor favorit, och blandningen mellan fartfyllda äventyr och humor höll mig fängslad. Nu är jag över tjugo år gammal, och fast spänningen inte är densamma finns charmen kvar.
 
 
Serien följer fem, härliga huvudkaraktärer. Fast protagonisterna Piff och Puff står i cen- trum har samtliga karaktärer utmärkande egenskaper som gör att tittaren förälskar sig i dem: kunniga Pärlan, ostgalne Oskar och modige Zipper gör att gänget känns komplett.
 
 
Därtill har serien medryckande musik och snygga animeringar. Dock är fotot ofta riktigt suddigt och ibland syns knappt vad som är i bild. Endast när man ser saker och ting på nära håll finns en viss skärpa.
 
 
Allt som allt är den första volymen av Piff & Puff: Räddningspatrullen en charmig, ani- merad kriminalserie som underhåller såväl stora som små.
 

The Shannara Chronicles, säsong 1

Skapare: Alfred Gough, Miles Millar.
Längd: 6 h 45 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, äventyr.
Skådespelare: Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton, Manu Bennett, Aaron Jakubenko, Jed Brophy, John Rhys-Davies, James Remar, Brooke Williams etc.
Releasedatum: 2016-05-02.
 
"De fyra länderna hotas av urgamla demoner. Kraften från trädet Allman har hittills hållit dem inspärrade, men trädet är döende och för varje löv som faller vak- nar en demon till liv."
 
 
Den lättsamma The Shannara Chronicles är en mycket vacker serie. Inspelad på pra- ktfulla Nya Zeeland visar den upp öns fagra landskap. Omgivningen belyses av ljuvliga färger och intagande detaljer som skapar ett omsorgsfullt foto. Trots att de lite för mätt- ade kulörerna ger ett onaturligt intryck är den uppvisade miljön mycket tilldragande.
 
Alvprinsessan Amberle blir en av de utvalda. 
 
Serien har ett intressant koncept och imponerar med välkoreograferad action och riktigt snygga effekter. Därtill medverkar en del starka skådespelare, och tack vare insatserna från John Rhys-Davis, Jed Brophy och Manu Bennet fängslas tittaren. Dessvärre gör huvudrollsinnehavarna inget vidare intryck. Prestationerna från Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton och de andra unga skådespelarna är tafatta och uttryckslösa, vilket leder till intetsägande protagonister.
 
Allman är döende och demoner väcks till liv. 
 
Beklagligtvis har The Shannara Chronicles en ovarsam hantering utav de övernaturliga aspekterna och serien upplevs som en överdriven Lord of the Rings-wannabe med inslag av tonårsdrama. De många olika varelserna och det allsmäktiga magisystemet gör att det blir svårt att få grepp om vad som är möjligt och inte i serien.
 
John Rhys-Davis spelar alvernas konung. 
 
The Shannara Chronicles upplevs dessutom som enfaldig. Med skillnad från exempelvis Game of Thrones där tittaren måste läsa mellan raderna och hålls gissandes i flera säsonger – levereras alla svar utan eftertanke. Som tittare hinner man knappt undra över något förrän frågan besvaras, och de antiklimatiska avslöjandena får därför ingen större verkan. 
 
Romantik uppstår mellan Will och Amberle. 
 
Det bortkomna intrycket betonas ytterligare utav den klyschiga kärlekstriangeln och det svaga manuset. Trots att The Shannara Chronicles utspelar sig i vår egen värld, tusen år efter vår livstid, finns ytterst få inslag som påminner om detta. Den moderna tekniken är utdöd och bortsett från en rostig bil och en malplacerad pistol finns ingenting som för tankarna till vår civilisation. På grund av den ointelligenta uppbyggnaden uppfattas serien som en fullskalig fantasy och inte som den dystopi den är ämnad att vara. Tro- värdigheten faller ytterligare genom krystade repliker och det faktum att karaktärerna – trots strider mot demoner och långa springturer – förblir rena och perfekta i håret.
 
Dagda Mor har återuppstått och är redo att ta över världen. 
 
Serien har ett snabbt framåtskridande, vilket gör det svårt att få ett samband mellan hän- delserna. Karaktärerna tar sig hastigt runt mellan olika ställen och de frekvent växlande platserna gör att tittaren tappar uppfattningen om hur lång tid som har gått och vart karaktärerna befinner sig. Utformningen upplevs som ryckig, tradig och förvirrande, samtidigt som många chanser till att utveckla handlingen förloras.
 
Eretria får Wills hjärta att slitas mellan henne och Amberle. 
 
På grund utav seriens många brister har jag svårt att njuta helhjärtat av The Shannara Chronicles. Den är estetiskt tilltalande, men mer behövs för att väcka min entusiasm. Den osammanhängande oredan fick mig inte att känna något för karaktärerna, men tack vare det intressanta konceptet och den tillräckliga mängden action underhölls jag någor- lunda. 
 

Solsidan, säsong 5

Skapare: Ulf Kvensler m.f.
Längd: 220 minuter.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Felix Herngren, Mia Skäringer, Johan Rheborg, Josephine Bornebusch, Henrik Dorsin etc.
Release-datum: 2015-12-21.
Filmbolag: SF.
 
"Mickan längtar efter att stå på egna ben, vilket oroar Fredde. Oves nya jobb i Norge gör att han reser den del. Anna och Alex liv puttrar på, de är lyckliga till- sammans. Anna börjar inse att hon kanske lutar mer åt det blåa blocket. Har hon förvandlats till moderattant? Kanske är det dags att flytta in till stan?"
 
En av seriens starkaste faktorer är den stora igenkänningen och det faktum att man som tittare kan relatera till mycket som karaktärerna går igenom. Det blir dessvärre lite väl uppskruvat ibland och i denna säsong blev jag oftare irriterad än road. Istället för att underhållas blev jag frustrerad av karaktärernas konflikträdslor och enerverad av kommunikationsbristen. Att de dessutom mår allmänt dåligt och bråkar genom hela säsongen tog bort den glättiga atmosfären som jag förknippar med Solsidan.
 
Ove och Anette får ofta sin vilja igenom. 
 
Till min stora besvikelse gör den dominanta allvarligheten att säsongen tappar den humoristiska gnista som funnits i tidigare säsonger. Visst finns en del roliga och min- nesvärda scener, men för det mesta misslyckas säsongen med att underhålla: antalet skratt som säsongen frammanade hos mig kan räknas på en hand.
 
Mickans sliskiga psykolog vill att hon skiljs. 
 
Trots skådespelarnas exceptionella prestationer, de charmanta karaktärerna och några riktiga guldkorn till avsnitt är jag besviken på säsongen. Humorn hamnar lite i skym- undan och jag skrattade allt för sällan för att jag skulle känna mig belåten efter avslutet. Beklagligtvis går alltså serien ut med sin svagaste säsong.
 

Justified, säsong 4

Skapare: Graham Yost.
Längd: 558 minuter.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Timothy Olyphant, Joelle Carter, Walter Goggins, Abby Miller,  Jere Burns, Jim Beaver etc.
Release-datum: 2015-11-09.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"Raylan börjar rota i ett olöst fall med över 30 år på nacken och upptäcker ett mysterium som tar honom tillbaka till barndomen och hans fars tveksamma lev- erne. Samtidigt inser Boyd att han börjar tappa greppet om Harlan till en predikant med en förkärlek mani- pulation som kan matcha hans egen..."
 
Det finns inga tvivel om att Justified är en välgjord serie: ändå har jag svårt att engagera mig. Det tradiga upplägget gör att jag lätt distraheras av annat, och fast avsnitten livas upp av dramatiska actionscener och gripande karaktärsutvecklingar upplever jag säsongen som uttryckslös. Den lider brist på ett extraordinärt uttryckssätt – det lilla extra, som framkallar ett beroende - och mitt intresse minskar successivt.
 
Ava och Raylan står numera på olika sidor om lagen. 
 
Det som gör serien intressant är dock de fenomenala skådespelarna. Timothy Olyphant (Hitman) är enastående i rollen som vicesheriffen Raylan, och Walter Goggins (The Hateful Eight) är lysande som den fascinerande antagonisten Boyd. Även Joelle Carter (Scandal) imponerar stort. Det är tack vare dessa talanger som serien hålls vid liv, och det är riktigt intressant att följa deras liv.
 
Poliser och brottslingar utkämpar en dödlig kamp. 
 
Genom sin stadiga grund får den fjärde säsongen av Justified en del riktigt starka avsnitt. Men inte alla handlingsparalleller får ett tillfredsställande slut. Många avslutas istället abrupt och helheten upplevs ibland som ogenomtänkt och riktningslös. Sam- mantaget är det en bra säsong, med många duktiga skådespelare och en del intressanta idéer. Jag blev bara inte så förstummad som jag hoppats på.
 

Hart of Dixie, säsong 3

Skapare: Leila Gerstein.
Längd: 889 minuter.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Rachel Bilson, Kaitlyn Black, Jaime King, Cress Williams, Wilson Bethel, Scott Porter etc.
Inspelningsår: 2013.
Filmbolag: Warner Bros.
 
"Medan Zoe Hart försöker återfå sin läkarpraktik, kämpar hennes New Yorker-pojkvän Joel med att smälta in i Bluebell. Lemon och Wade blir affärspar- tners, Lavon kommer närmare AnnaBeth och Georges hjärta krossas igen."

 
Tillgjorda insatser från skådespelarna, ett styltat manus samt en mycket klyschig utformning borde störa mig. Men faktum är att Hart of Dixie är en av mina ”guilty pleasure”-serier, och trots bristerna upplever jag den som en mysig och underhållande. Den tredje säsongen är inget undantag. 
 
Lemon och Zoe nekar att de behöver varandra. 
 
Säsongen har en ofokuserad handling som ofta spårar ur, vilket gör att den uppfattas som spretig. Mycket av det som sker är dessutom förutsägbart och överdrivet, och det ändlösa kärleksdramat är extremt tradigt. Trots det finns dock något oförklarligt som håller intresset kvar. Den lättsamma atmosfären och de charmanta karaktärerna gör Hart of Dixie till en trevlig serie att följa. Fast serien ibland tråkar ut mig bjuder den på så pass många värmande stunder att engagemanget hålls kvar. 
 
AnnaBeth lever sin dröm med Lavon. 
 
Den tredje säsongen av Hart of Dixie har alltså många brister, men genom den varma stämningen och intagande karaktärerna hålls intresset kvar. Ett välskrivet manus lyser med sin frånvaro: ändå är det omöjligt att inte tjusas.
 

Community, säsong 3

Fakta
I den tredje säsongen av Commun- ity spelas huvudrollerna av Joel Mc- Hale, Gillian Jacobs, Danny Pudi, Alison Brie, Ken Jeong, Yvette Nicole Brown, Jim Rash, Donald Glover och Chevy Chase. Säsongen är 468 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 2013 av Universal Sony.
 
Handling
"Jeff möter en gammal nemesis, Shirley och Pierce kämpar för att starta sitt företag, Abed faller offer för sitt onda alter ego, Troy bestämmer sig för att möta sitt öde på luftkonditioneringsskolan, Annie flyttar och Britta försöker ta reda på vem i gruppen som är en psykopat."
 
Recension
Den tredje säsongen av Community är charmig, lättsam och väldigt underhållande. Genom härliga karaktärer, ett fängslande manus och kreativa skämt hålls tittaren engagerad. Några utfyllnadsavsnitt finns och på grund av att serien ibland försöker för mycket blir den stundtals överdriven och rörig. Men allt som allt är det en förtjusande säsong.
 
Gruppen gör ett gemensamt försök att betala av en skuld. 
 
Community gör frekvent parodier och refererar ofta till kända filmer och tv-serier. Anspelningarna vävs skickligt in i handlingen, är minst sagt underhållande och en av anledningarna till att jag tycker mycket om serien. I denna säsong hänvisas det till bland annat Glee, Batman, The shining, Die hard, Inception, Minority report och Back to the future.
 
Rektorn Pelton är förtjust i att klä ut sig. 
 
Eftersom serien följer relativt många karaktärer är det svårt att fastna för alla, men det finns några guldkorn som sticker ut. Mina favoriter är rektorn, Abed och Chang – som allesammans är karismatiska och underbart humoristiska. Dessvärre har jag svårt för Shirley, Britta och Pierce, eftersom deras brist på tilltalande egenskaper gör att de upplevs som stela.
 
Är Greendale Seven verkligen galna? 
 
En annan anmärkning är att jag gärna skulle vilja se en tydligare röd tråd. Nu är de flesta av avsnitten fristående, och fast det gör att tittaren inte behöver anstränga sig för att hänga med i serien skulle jag vilja att handlingen som helhet förs framåt mer. Just nu känns det som att serien står still och fast avsnitten är underhållande skulle jag vilja bli mer involverad.
 
Pillowtown krigar mot Blanketsburg i en brutal strid. 
 
Allt som allt är den tredje säsongen av Community charmig. De vanligt förekommande filmreferenserna förhöjer helheten och flera av karaktärerna är underbara. Eftersom Community är en trevlig serie som inte kräver mycket av tittaren är den perfekt att slötitta på.
 

Heroes Reborn

Fakta
Heroes Reborn är skapad av Tim Kring och utspelar sig efter Heroes. Huvudrollerna spelas av Jack Cole- man, Zachary Levi, Robbie Kay, Kiki Sukezane, Ryan Guzman, Rya Kihlstedt, Gatlin Green, Danika Yarosh, Toru Uchikado och Henry Zebrowski. Säsongen är 554 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 16 maj 2016 av Universal Sony.
 
Handling
"För ett år sedan lamslog en terroristattack Odessa. I ett desperat försök att hitta den skyldige anklagas de med övernaturliga förmågor, vilket tvingar dem att fly från dem med ondsinta motiv."
 
Recension
Heroes Reborn börjar inte bra. Karaktärerna är bleka och avsnitten präglas av logiska luckor och klyschor. Att kvalitén på skådespelarnas prestationer därtill varierar enormt gör att det tar lång tid att komma in i serien. Det blir dock bättre. Framåt det sjunde avsnittet ökar intresset och spänningen tar vid. Skådespelare som vi känner igen från den ursprungliga serien tar mer plats, mystiken tätnar och karaktärerna djupnar. Fast serien inte är lika bra som Heroes utvecklas den till att bli riktigt fängslande.
 
Miko upptäcker att hon har ett bestämt öde. 
 
Rya Kihlstedt spelar seriens bov: Erica Kravid. Trots hennes svaga introduktion visade hon sig vara en av seriens intressantaste nya karaktärer. Genom exempelvis till- bakablickar lär vi känna hennes drivkrafter och svagheter och via dessa uppstår empati. Kihlstedt gör en snygg skildring av henne och som tittare kunde jag inte undgå att heja på Erica, trots att jag egentligen stod på hjältarnas sida.
 
Erica lanserar en produkt som avslöjar alla evos. 
 
En annan skådespelare som gör intryck är Robbie Kay (Once upon a time). Dessvärre känns insatserna från bland annat Danika Yarosh (Retribution) och Ryan Guzman (The Boy Next Door) krystade. Det kompenseras dock utav att så många skådespelare från originalserien återses. Det är intressant att ta del utav hur karaktärernas liv förändrats efter Heroes avslut, och en känsla av nostalgi genomsyrar avsnitten. De karaktärer vi får återse är bland annat Noah, Hiro, Matt, Mohinder, René, Micah och Angela.
 
Två ungdomar ansvarar för mänsklighetens överlevnad. 
 
Heroes Reborn har engagerande mystik och knyter ihop de olika handlingstrådarna bra. Därtill bjuder den på humor och en del tankeväckande vändningar. Att serien har svackor i manuset, några svaga skådespelare samt upprepar vissa idéer från ori- ginalserien är stora svagheter, men allt som allt är jag nöjd. Fast serien är långt ifrån lika bra som Heroes är jag relativt tillfreds med resultatet. Om en fortsättning fanns skulle jag gärna se den.
 

Community, säsong 2

Fakta
I den andra säsongen av Community är Joel McHale, Gillian Jacobs, Danny Pudi, Yvette Nicole Brown, Alison Brie, Donald Glover, Ken Jeong och Chevy Chase i huvudrollerna. Säsongen är 514 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 2012 av Universal Sony.
 
Handling
"Den före detta advokaten Jeff Winger har en hel del att lära, och han har kommit till Greendale komvux- skola för att undvika det. Dessvärre är han inte den enda missanpassade på skolan, och desperata personer har en tendens att hitta varandra. Hans påhittade studiegrupp blir en riktig studiegrupp, och någon gång på vägen utvecklas dem till en familj: något som Jeff aldrig velat ha, men som han behöver."
 
Recension
Precis som sin föregångare är den andra säsongen av Community en charmig och underhållande glädjespridare. Den når dock inte upp till den höga ribba som första säsongen satte. Säsongen börjar lite långsamt och avsnittens kvalité varierar mellan att vara förtjusande och onödig utfyllnad. Ett exempel är det obehövliga avsnittet ”Abed’s uncontrollable christmas”. 
 
Annie och Britta konkurrerar mot varandra. 
 
Serien är perfekt för nördar eftersom den grundas på filmreferenser. I denna säsong hänvisas Alien, Sagan om Ringen, Inception, Terminator, Pulp Fiction, Star Wars och många fler. De intelligenta inslagen bidrar med varm humor. Dock blir det för mycket av det goda, och de frekventa parodierna blir ibland för överdrivna och förlöjlig- ande. Med filmreferenserna i fokus tas därtill värdefull tid från seriens egen utveckling.
 
”Abed’s uncontrollable christmas” bidrar inte med mycket. 
 
Tack vare fenomenala insatser fängslar Ken Jeong (Baksmällan), Jim Rash (The Way Way Back) och Danny Pudi (The Pretty One) tittaren. Serien har dock skådespelare jag gärna varit utan: Chevy Chase, Gillian Jacobs och Yvette Nicole Brown, som enligt mig inte bidrar tillräckligt mycket för att bli intressanta. Säsong 2 av Community har dock en hel del minnesvärda gästskådespelare. Bland annat Hilary Duff (Lizzie McGuire), Josh Holloway (Lost), Rob Corddry (What Happens in Vegas), Stephen Tobolowsky (Heroes) och LeVar Burton (Perception) dyker upp.
 
Säsongen präglas av intelligenta parodier. 
 
Allt som allt är den andra säsongen underhållande och sevärd. Upprepande, med några knaggliga insatser och stundtals överdrivna parodier… men ändå härlig. 
 

Under the Dome, säsong 3

Fakta
I den tredje och avslutande säsongen av Under the Dome är Mike Vogel, Rachelle Lefevre, Alexander Koch, Colin Ford, Mackenzie Lintz, Dean Norris, Eddie Cahill, Marg Helgenberger och Kylie Bunbury i huvudrollerna. Säsongen är 523 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 4 april 2016 av Paramount och baseras på boken med samma namn, av Stephen King.
 
Handling
"Gränsen mellan vän och fiende suddas ut alltmer. Efter de livsomvälvande upplevelserna i tunnlarna under stan försöker invånare i Chester's Mill att gå vidare. Men en nyinflyttad invånare och ett hänsynslöst företag sätter käppar i hjulen. När hemligheten bakom kupolen börjar uppdagas blir det uppenbart att inte alla kommer att komma därifrån levande."
 
Recension
Det fascinerande konceptet i Under the Dome har fängslat mig sedan det första avsnittet. Den tredje säsongen är även den mycket intressant att följa, och jag tycker om att se invånarnas överlevnadsstrategier. Dock är det samtidigt seriens sämsta säsong, och den kraftfulla avslutningen jag hoppats på kom inte. 
 
Invånarna i Chester's Mills ställs mot nya prövningar. 
 
Seriens inriktning och handling skiftar helt, och på grund av det känns säsongen inte riktigt ansluten till de tidigare delarna. Handlingen som serien växlar till är i sig intressant, men i Under the Dome blir den malplacerad. Säsongen börjar bra, men det stora avslöjandet känns inte genomtänkt och ju mer av kupolen som förklaras desto fler logiska luckor skapas. Avslutet är öppet, ger få svar och antyder nästan att en fortsättning var planerad: jag hade hoppats på att få fler svar. Personligen hade jag föredragit slutet som presenterades i avsnittet "Ejecta", det hade känts kraftfullare och mer passande.
 
Skådespelaren Marg Helgenberger är ett välkomnat tillskott till serien. 
 
Återigen så varierar skådespelarinsatserna rejält. De som fängslar är Lefevre (Twilight), Vogel (Cloverfield) och nykomlingen Helgenberger (Mr. Brooks). Andra lyckas dock inte lika väl, och genom bortkommet framförda repliker och krystade kroppsspråk uppstår en del tillgjorda scener.
 
Att överleva blir snart svårare än någonsin. 
 
Den tredje säsongen av Under the Dome är alltså okej: inget mästerverk, men inte heller en flopp. Den är lite för omständlig i min smak, och jag hade velat ha trovärdigare skådespelarprestationer, färre klyschor och ett slagkraftigare slut. Men det intressanta konceptet griper ändå tag, och nyfikenheten håller sig vid liv till slutet.
 

Justified, säsong 1

Fakta
I den första säsongen av Justified är Timothy Olyphant, Joelle Carter, Natalie Zea, Jacob Pitts, Erica Tazel, Nick Searcy och Walton Goggins i huvudrollerna. Säsongen är 560 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2010 och släpps av Universal Sony. Den baseras på novellen Fire in the hole av Elmore Leonard.
 
Handling
"Vicesheriff Raylan Givens hamnar i exil i hemstaden Harlan County i Kentucky, efter att skjutningen av en torpen för knarkkartellen i Miami väckt tvivel om hans ovanliga rättskipningsmetoder. Tyvärr dröjer det inte länge innan personer han lämnat bakom sig dyker upp på helt oväntade sätt. Raylans nya, intensiva jobb omfattar allt från fångar på flykt till kurrupta sheriffer."
 
Recension
Den första säsongen av Justified är bra, men serien har en lång bit kvar att gå. Säsongen charmar tittaren med rappa dialoger, härliga karaktärer och en humoristisk underton. Samtidigt sackar tempot och inte tillräckligt mycket står på spel för att säsongen ska bli spännande.
 
De tidigare vännerna Raylan och Boyd är nu på motsatta sidor. 
 
Säsongen är tydligt karaktärsdriven. Fokus läggs på att lära känna de fiktiva personerna och deras motivationer. Att ha karaktärerna i säsongens centrum ger serien en stadig uppbyggnad. Extra intressanta är säsongens bovar; som på ett fascinerande sätt fångar tittarens uppmärksamhet. En sidoeffekt blir dock att handlingen ibland hamnar i skymundan: vissa avsnitt leder ingenstans, tillför inget till helheten. Därtill är säsongen stundtals överdriven och har en del omotiverat våld.
 
Som vicesheriff måste Raylan ta sig an en del tuffa uppdrag. 
 
Första säsongen av Justified fungerar som en intresseväckande inledning till serien. Fast säsongen inte riktigt utnyttjar sin fulla förmåga känns det som att den kommer att ge resterande delar en bra grund att stå på. Så länge efterföljande säsonger utnyttjar sin potential kan detta växa till att bli en riktigt bra serie.
 

Mr. Robot, säsong 1

Fakta
I den första säsongen av Mr. Robot är Rami Malek, Carly Chaikin, Portia Doubleday, Martin Wallström, Christ- ian Slater och Stephanie Corneliussen i huvudrollerna. Säsongen är 483 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 14 mars 2016 av Universal Sony.
 
Handling
"Elliot är IT-ingenjör på dagen och illegal hacker på natten. Han rekryteras av en mystisk ledare för en hackergrupp som ger Elliot i uppdrag att förstöra företaget som han är anställd att skydda. Splittrad kämpar Elliot med frestelsen att fälla VD:n för det multinationella företag som han är säker på styr - och förstör - världen."
 
Recension
Mr. Robot är minst sagt en egendomlig serie. Som en del av minoriteten kan jag inte påstå att jag hänfördes av den – men samtidigt har serien en hel del intressanta aspekter. Då många av styrkorna och svagheterna hamnar i konflikt med varandra har jag svårt att bestämma mig för vad min slutgiltiga åsikt är.
 
Elliot rekryteras av hackergruppen fsociety. 
 
Efter noga rannsakning har jag kommit fram till att Mr. Robot är en av de underligaste serierna jag sett. Ofta förstod jag knappt vad jag såg, då serien är kaosartad med sina röriga händelser. Hallucinationer blandas med verklighet och förenas i ett virrvarr. Vart berättelsen är på väg någonstans framgår inte tydligt.
 
Under förklädnad går fsociety ut med hotfulla meddelanden. 
 
Därtill har jag en irrationell svårighet för Rami Malek (Until Dawn). Han presterar riktigt bra och har definitivt inte gjort något för att förtjäna att bli ogillad; men trots flera försök kan jag inte tycka om honom. Att hans karaktär sedan är påfrestande och stressande är inte fördelaktigt. Hans utbrott, självmedicinerande och allmänna galenskap blev alltför ansträngande att följa.
 
Angela testar nya sätt att ta udden av sin stress. 
 
Musiken i Mr. Robot utmärker sig stort – men tyvärr inte på rätt sätt. Ofta hörs högljudda och malplacerade toner som stundtals blir besvärande. Flera gånger var jag tvungen att snabbt rycka åt mig fjärrkontrollen för att temporärt sänka ljudet: det blev ett så pass kraftfullt och jobbigt ljud att jag inte orkade med. 
 
Modemedvetna Darlene är en av fsocietys hackare. 
 
Fast serien har många brister griper den tag. Den är fascinerande, psykologiskt intressant och omfattar en hel del riktigt häftiga och oförutsägbara tvister som fängslar. En del utav mig har fått nog av serien, men samtidigt är jag mycket nyfiken på vad som komma skall. Sättet som Mr. Robot är uppbyggd på möjliggör två tänkbara utfall: antingen förfaller serien i kaos, eller så griper den tag i sin potential och blir storartad.
 

Two and a Half Men, säsong 8

Fakta
I den åttonde säsongen av Two and a half men är Charlie Sheen, Jon Cryer, Angus T. Jones, Conchata Ferrell, Holland Taylor och Melanie Lynskey i huvudrollerna. Säsongen är 323 minuter lång, består utav 16 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2011.
 
Handling
"Charlie har ett problem: Rose. Innan var hon helt galen i Charlie. Nu är hon gift och förbjudet område, det vill säga helt oemotståndlig för kärlekstörstiga Charlie. Han, hans hopplösa bror Alan och talanglösa brorson kämpar med livets vardagliga aktiviter."
 
Recension
Den åttonde säsongen är en klar förbättring från den energilösa föregångaren. Den bjuder på värmande underhållning, minnesvärda skämt och en del karaktärsutvecklingar. Trots att säsongen egentligen inte tillför något nytt till serien är det ett trevligt tillskott.
 
Charlie får fnatt när han får reda på sin dejts ålder.
 
Säsongens stjärnor är Melanie Lynskey (Over the garden wall), Jon Cryer (Pretty in pink) och Holland Taylor (Spy kids). De är väldigt naturliga i sina roller och bjuder karismatiskt på sig själva. Även det nya tillskottet Courtney Thorne-Smith (Ally McBeal) levererar, och tack vare hennes och Graham Patrick Martins (Anna Nicole) närvaro känns det som att serien börjar utvecklas till det bättre. 
 
Däremot har Charlie Sheen (Anger management) slutat tilltala mig. Tidigare gillade jag honom mycket men de senaste säsongerna har han inte tillfört något till serien. Hans skådespeleri har dessutom blivit konstlat. Ärligt talat ser jag fram emot att se hur serien blir utan honom och jag hoppas att det ger den nytt liv.
 
Guldgrävaren Courtney återvänder till Charlies öppna armar.
 
Den åttonde säsongen av Two and a half men är ett lättsamt och trevligt tidsfördriv. Serien håller sig till det den är van vid och det fungerar. Man underhålls, utan att skratta. Charmas, utan att förälska sig. Two and a half men är allt som allt en trivsam serie, men att ta ut svängarna mer skulle göra den gott.
 

RSS 2.0