Homeland, säsong 6

Längd: 10 hrs.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, thriller.
Skådespelare: Claire Danes, Rupert Friend, F. Murray Abraham, Mandy Patinkin, Elizabeth Marvel.
Releasedatum: 2017–06–26.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Carrie, som nu bor i New Yok, dras med i det amerikanska presidentvalets efterdyningar och försöker samtidigt handskas med den skadade Peter Quinn och en alltmer misstänksam Saul Berenson."
 
 
 
Jag tycker mycket om Homeland, och den sjätte säsongen är inte ett undantag. Genom stark handling, välspelade karaktärer och intressanta intriger fängslar och berör den. Med det sagt är ändå den sjätte säsongen den hittills svagaste. Det tar lång tid för den att komma igång, och det är inte förrän halvvägs igenom som spänning och intresse väcks. I mitt tycke är det för sent.
 
Linjen mellan vän och fiende blir allt mer otydlig. 
 
Den sjätte säsongen av Homeland är inte lika fartfylld som tidigare säsonger. Mer fokus ligger på politiska intriger, snarare än den oförutsägbara action som vi har vant oss vid. Resultatet blir ett långsammare tempo och en mindre laddad atmosfär, och jag kom på mig själv med att ofta distraheras av annat. Fast det finns en del explosiva spänningsscener gör den påtagligt minskade energin att det känns som att skaparna av serien börjar få slut på idéer. Kanske är det snart dags att säga adjö till Homeland?
 
Carrie försöker hjälpa skadade Quinn. 
 
Som helhet är den sjätte säsongen av Homeland bra, men i jämförelse med tidigare säsonger kan jag inte undgå att bli besviken. Jag saknar tempot, kraften och energin som hänfört mig så många gånger tidigare – och bristen på engagemang gör att jag inte kan neka att serien har förlorat det där lilla extra.
 

Reign, säsong 2

Längd: 14 hr 38 min.
Antal avsnitt: 22 avsnitt.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, romantik.
Skådespelare: Adelaide Kane, Megan Follows, Toby Regbo, Torrance Coombs, Celina Sinden, Anna Popplewell, Craig Parker, Rose Williams.
 
"Skimret från bröllopsresan slocknar snabbt för det nygifta paret. Frankrike blir alltmer oroligt och Mary och Francis måste hantera en oäkta son, mord, utpressning, våldtäkt och kraven på en tronarvinge. Det kungliga paret kämpar med att göra det som är bäst för kungadömet och som känns bäst för dem själva."
 
 
Den andra säsongen bekräftar Reign som en guilty pleasure. Jag fängslas av intrigerna och vill hela tiden veta vad som kommer att hända, men serien har onekligen fler brister än vad jag kan räkna till. Ändå underhålls jag, och jag kan omöjligen tycka illa om den – så ta recensionen med en nypa salt.
 
Frances måste hantera följderna av sitt korta förhållande med Lola. 
 
Reign är fruktansvärt chessy. Dialogerna är sötsliskigt krystade, och mycket av det som händer känns rent utav löjligt. Jag blir också matt av all kärleksdrama. Eftersom jag var så lättad när kärlekstriangeln mellan Mary, Frances och Bash tog slut, blev jag minst sagt besviken när jag upptäckte att den ersatts med en ny. Det är tröttsamt att karaktärerna inte kan vara lyckligt monogama, och de oräkneliga grälen tar udden av det annars spännande dramat.
 
Marys och Frances styre kräver många liv. 
 
En annan sak som stör är seriens övernaturliga element, som helt skulle kunna tas bort utan någon påverkan. Det känns som att serieskaparna slängt in detta för att de inte litar på att innehållet är tillräckligt bra, och vill intressera så många som möjligt. Dock får det motsatt effekt, då spökena, de magiska ritualerna, och demoniska märkena minst sagt känns malplacerade. De passar inte alls in i kontexten, och eftersom Reign är en verklighetsbaserad intrigserie känns det bara underligt att det finns där.
 
Kungafamiljen arbetar proaktivt för att behålla tronen. 
 
Den andra säsongen av Reign har många brister. Ändå hade jag svårt att släppa taget. Det är inte en serie som passar den kritiske, men om du är sugen på något lättsamt och intrigfyllt lär det passa som handen i handsken.
 

Hawaii Five-0, säsong 6

Längd: 17 hr 23 min.
Antal avsnitt: 25 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, kriminalare.
Skådespelare: Alex O'Loughlin, Scott Caan, Daniel Dae Kim, Grace Park, Masi Oka, Chi McBride.
Distributör: Paramount.
 
"Under ledning av McGarrett och Danny tar sig Hawaii Five-0 an några av Hawaiis mest svårlösta kriminalfall. Chin och Kono pistolhotas av två mördare som inte vet att de är poliser, Grover hemsöks av en 15 år gammal utredning och Caterine återvänder till de hawaiianska öarna."
 
 
För att undvika missförstånd vill jag inleda med att skriva att Hawaii five-0 är en riktigt bra serie. Skådespelarna är duktiga, avsnitten spännande och de kriminologiska fallen intressanta. Det är på inget sätt en dålig serie. Men. Det är en serie som jag har fruktansvärt svårt att strecktitta på.
 
 
Fast det är tydligt på många sätt och vis att Hawaii five-0 är en högkvalitativ serie blir det snabbt tröttsamt när man tittar på flera avsnitt tätt inpå varandra. Var och en för sig är avsnitten fantastiska – men de har liknande upplägg, så när man strecktittar blir det i längden enformigt och tråkigt. Det krävs att man är på rätt humör för att orka titta på en hel säsong från början till slut, och ses serien vid fel tillfälle blir det lätt plattfall. Detta är fallet för mig nu. 
 
 
När jag tittade på säsongen insåg jag till min förfäran att jag inte alls kunde ta till mig det som hände. Istället gäspade och distraherades jag konstant av annat. Men troligen har det inte har med säsongen i sig att göra. Kriminalare och juridikserier har en tendens att tråka ut mig, och enbart ett fåtal – som The Good Wife – lyckas gripa tag i mig från början till slut. Detta eftersom sådana serier ofta har förutsägbara och fristående avsnitt, medan de saknar genomgående handling som engagerar. Eftersom jag sett många serier inom dessa genrer på sistone var jag redan trött på stilen innan jag ens börjat titta på säsongen. Det var alltså säkerligen dålig timing.
 
 
Som helhet är Hawaii five-0 säsong 6 en helt okej säsong. Eller, säsongen i sig är bra, men den saknar det där lilla extra som griper tag avsnitt efter avsnitt. Rätt sinnesstämning krävs för att tittaren ska orka strecktitta på serien, och då jag inte var på passande humör, blev tittarupplevelsen relativt tråkig.
 

Mars, säsong 1

Längd: 4 hr 43 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Äventyr, sci-fi, dokumentär.
Releasedatum: 2017-05-02.
Skådespelare: Jihae, Alberto Ammann, Clémentine Poidatz, Anamaria Marinca, Sammi Rotibi.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Året är 2033 och mänsklighetens första bemannade resa till Mars ska just påbörjas. Under nedstigningen genom Mars atmosfär upptäcker man att rymdfarkosten krånglar."
 
 
 
Mars baseras på boken How to live om Mars av Stephen Petranek. Den har ett unikt upplägg, där ett fiktivt drama kombineras med dokumentäriska inslag så som intervjuer och gamla videor om planeten. Detta gör att serien både blir spännande såväl som lärorik. Men det har sina brister.
 
Ett team anländer på Mars för att se om liv finns. 
 
Detta är minst sagt en intressant, tankeväckande och välgjord serie. Ändå kan jag inte låta bli att undra om Mars hade blivit bättre om den varit en renodlad dokumentär eller drama. Detta för att det nu blir ett halvdant mellanting. Hattandet fram och tillbaka fungerar, men när den påhittade berättelsen blir spännande och avbryts med fakta om Mars är det svårt att hålla tillbaka irritationen. Det saktar dessutom ned tempot, och för varje avsnitt blir serien tråkigare. Det gör ont att skriva så; men faktum är att serien börjar spännande och lyckas beröra, för att sen bli allt mer händelselös. Du vet den där känslan, som skriker "jag måste se mer"? Den försvinner.
 
En ny planet, nya livsvanor, nya relationer. 
 
Som helhet är den första säsongen av Mars en intelligent och lärorik serie. Dock blir det enformigt att se på efter ett tag, och fast dramat blir riktigt spännande ibland är inte tillräckligt starkt för att skapa ett beroende.
 

Two and a half men, säsong 10

Längd: 7 hr 44 min.
Antal avsnitt: 23 avsnitt.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Komedi.
Releasedatum: 2013-10-09.
Skådespelare: Jon Cryer, Ashton Kutcher, Angus T. Jones, Conchata Ferrell, Cortney Thorne-Smith.
 
 
"Livet verkar perfekt för Walden och Alan. Men när Waldens flickvän säger nej till hans frieri hamnar han i en nedåtgående spiral som bara Alan och hans son Jake kan hjälpa honom ur. Deras sexkapader skapar ytterligare ett dråpigt år strandhuset."
 
 
Jag har alltid tyckt att Two and a half men är en småcharmig och upplyftande serie. Dessvärre tappar den mycket av sin karaktäristiska humor i den tionde säsongen. Trots att den har en del klockrena repliker som får det att bullra av skratt är det tydligt att serieskaparna fått slut på kreativitet. Handlingen har blivit urvattnad, och de flesta skämten anspelar fantasilöst på sex, vilket i längden både blir osmakligt och tråkigt. Som bäst är Two and a half men när den driver med Alans snålhet eller Jakes dumhet, men dessa används inte alls lika flitigt som tidigare.
 
Vi får se allt mindre av Angus T. Jones. 
 
Ytterligare anledning till att Two and a half men inte håller samma kvalité längre är skådespelarna. Ashton Kutscher, Jon Cryer och Conchata Ferrell är de enda frekvent återkommande ansiktena som syns i säsongen. Vi får se ytterst lite av Melanie Lynskey, Holland Taylor, Marin Hinkle, Angus T. Jones och de andra ursprungliga skådespelarna. De få avsnitt som de är med i är guld värda, men utan dem känns serien ofta tom, energilös och ansträngd. Trots att huvudrollsinnehavarna är duktiga har de svårt att bära upp serien helt på egen hand. 
 
Cryer och Kutscher försöker desperat hålla serien uppe själva. 
 
Trots att den tionde säsongen av Two and a half men både är lättsam och smårolig når den alltså inte alls upp till samma kvalité som tidigare säsonger haft.
 

Morran och Tobias

Längd: 1 hr 56 min.
Antal avsnitt: 4 stycken. 
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Komedi.
Releasedatum: 2015-12-14.
Skådespelare: Johan Rheborg, Robert Gustafsson.
 
"Morran och sonen Tobias befinner sig i samhällets utkant. De har sålt en bit land till kommunen och fått möjlighet att flytta tillbaka till deras torp i Trosa under en månads tid. Det är många känslor som rivs upp när bohaget ska packas upp och under mötet med det gamla livet i huset."
 
 
 
Fast den svenska tv-serien Morran och Tobias inte når några spektakulära höjder, är det svårt att inte fastna för den. Vissa av situationerna som de underliga karaktärerna hamnar i går absurt nog att relatera till, och de slagkraftiga skämten väcker många skratt. Trots att serien ofta tar ut svängarna för mycket och blir överdriven, kom jag på mig själv med att ivrigt se fram emot mer.
 
Morran berättar om hennes och sin sons vardag. 
 
DVD-utgåvan av Morran och Tobias skiljer sig lite åt fram versionen som gick på SVT. När serien visades på TV bestod den av 16 avsnitt, på tio minuter vardera. Nu har de sammanförts till fyra stycken längre avsnitt, vilket i sig inte är något märkvärdigt. Avsnitten har dock kortats ner, och de scener som syntes samtidigt som eftertexterna rullade har klippts bort för att ge snyggare övergångar. Tyvärr innebär detta att en del förklaringar och skämt avlägsnats.
 
Inget problem är för stort för den här duon. 
 
En av seriens styrkor är skådespelarna, som kompetent bär upp Morran och Tobias på sina axlar. Favoriten är briljanta Johan Rheborg, som med sitt härliga minspel och sin unika röstdynamik får tittaren på fall med en enda blick. Att jag föredrar Rheborg framför Gustafsson beror troligen också på hur deras karaktärer är uppbyggda. Den godtrogna och lite dumma Morran är nämligen lättare att fastna för än Tobias, eftersom hans konstanta bekräftelsebehov och oförskämt, ovårdade språk skapar en destruktiv relation och väcker stor avsmak.
 
Enligt Morran är det inte konstigt att bada i sonens akvarium. 
 
Som helhet är Morran och Tobias bra, och trots en uppskruvad överdrivenhet är det svårt att inte låta sig charmas. 
 

Jane the Virgin, säsong 1

Längd: 14 h 50 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Komedi.
Releasedatum: 2015–11–16.
Skådespelare: Gina Rodriguez, Andrea Navedo, Yael Grobglas, Justin Baldoni, Ivonne Coll, Jaime Camil.
 
"När Jane var liten lovade hon att förbli oskuld tills hennes bröllopsdag. Men på grund av ett misstag råkar hon insemineras,vilket sätter igång en serie av händelser. Nu är Jane gravid och fadern till hennes barn är hennes chef."
 
 
 
Den första säsongen av Jane the Virgin är ett trevligt och småcharmigt tidsfördriv. Konceptet är kreativt och jag tycker om den lite parodiska känslan som uppstår genom den överdramatiska berättarrösten och de många uppförstorade situationerna. Dessutom gör skådespelarna bra ifrån sig och de intressanta karaktärerna inspirerar.
 
Oskulden Jane får reda på att hon är gravid. 
 
Men trots den lättsamma stämningen lyckades Jane the Virgin inte engagera mig fullt ut. Handlingen skapar inte beroende och humorn väckte inga skratt. Den har dessutom många förutsägbara klyschor och upplevs inte som trovärdig. Därtill gör den avsiktliga överdrivenheten – som är en del av seriens charm – att allvaret tas bort i seriösa situationer, vilket leder till att Jane the Virgin får en överhängande känsla av att vara fånig och ytlig.
 
Jane slits mellan fästmannen Michael och chefen Raphael. 
 
Den första säsongen av Jane the Virgin ger nöjsam avkoppling, men håller sig på en så pass ytlig nivå att tittaren inte helt engageras.
 

NCIS: Los Angeles, säsong 7

Längd: 16 hrs 18 mins.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, kriminalare.
Releasedatum: 2016-11-28.
Skådespelare: Chris O'Donnell, Daniela Ruah, LL Cool J, Eric Christian Olsen, Barrett Foa, Linda Hunt.
Distributör: Paramount.
 
"Agenterna Callen och Sam, med sina kollegor agent Kensi, polisen Deeks, datasnillet Eric och analytikern Nell, fruktar inga fiender. Det spelar ingen roll om det är spioner, IS-kvinnor eller gangsters. Verksamhetschef Hetty och assisterande chef Granger följer de globala hoten såväl som agenternas personliga utmaningar."
 
Precis som sina föregångare är den sjunde säsongen av NCIS: Los Angeles genomtänkt och välgjord. Den innehåller en hel del riktigt spännande fall, som engagerar tittaren till max. Dessutom har skådespelarna vid det här laget verkligen kommit in i sina roller, och ren magi uppstår när de på ett mycket trovärdigt sätt porträtterar karaktärerna. Det är även roligt att Tony DiNozzo från NCIS är med i ett crossover-avsnitt.
 
Tony DiNozzo besöker Los Angeles. 
 
Dessvärre är säsongen tröttsam att strecktitta på. Kanske börjar jag förlora intresse för att jag har sett för många sådana här serier på sistone. Men på grund av att alla avsnitt följer liknande mallar får den en upprepande struktur som upplevs vara aningen enformig. Avsnitten flyter ihop med varandra och säsongen som helhet sticker inte ut. Om säsongerna innehöll färre och mer säregna avsnitt skulle de utmärka sig mer från varandra, och på så sätt skapa ett helt annat engagemang.
 
Sam och Kensi har egna demoner att ta itu med. 
 
Som helhet är den sjunde säsongen av NCIS: Los Angeles bra; men eftersom avsnitten är uppbyggda på liknande sätt är det lätt att förlora intresse om man strecktittar.
 

Fear the Walking Dead, säsong 2

Längd: 10 hrs 46 mins.
Antal avsnitt: 15 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, rysare, scifi.
Releasedatum: 2016-12-05.
Skådespelare: Kim Dickens, Cliff Curtis, Frank Dillane, Alycia Debnam-Carey, Mercedes Mason etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter att ha sett Los Angeles stå i lågor går familjen ombord på Agibail. Men när försvaret bombar hela södra Kalifornien för att rena området från smitta drivs de odöda mot kusten. Sällskapet sätter kurs mot okänd mark, men upptäcker snart att det är minst lika farligt till havs som på land."
 
Den andra säsongen av Fear the walking dead är mycket bättre än föregångaren. Trots en del krystade insatser känns skådespelarna mer bekväma i sina roller: Debnam-Carey (The 100) och Dillane (In the heart of the sea) är riktigt fängslande. Dessutom börjar karaktärerna få mer kött på benen och handlingen är mer intressant. Ändå har serien en lång väg kvar att gå.
 
Madison och Travis färdas över havet med sina familjer. 
 
Det är nämligen så att säsongen har oerhört ojämn kvalité. Vissa avsnitt är gripande, med pulshöjande spänning och fascinerande vändningar. Men minst lika många avsnitt misslyckas att engagera på grund av ostimulerande handlingsparalleller, ogenomtänkt struktur och långsamt tempo. Mycket av det som händer känns upprepande, och seriens många förutsägbara klyschor blir tröttsamt. Dessutom presterar bland annat Cliff Curtis (Die hard 4.0) och Kim Dickens (Gone girl) mycket dåligt. Deras blanka ansiktsuttryck och avsaknad av synliga känslor gör att deras insatser känns krystade och onaturliga.
 
Nick hamnar på avvägar och måste klara sig på egen hand. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Fear the walking dead okej, men den har mycket att förbättra innan den kommer i närheten av originalseriens storslagenhet. 
 

The Strain, säsong 2

Längd: 9 hrs 59 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, sci-fi
Releasedatum: 2016-11-21.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Jonathan Hyde, Kevin Durand, Richard Sammel, Natalie Brown, Ruta Gedmintas, Mía Maestro etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Epidemin som förvandlar invånarna till monster spri-ds. Medan Eph och Nora försöker ta fram ett biologiskt vapen som kan förgöra varelserna söker Setrakian efter en gammal bok som har svaret på hur den onda Mäs-taren kan besegras."
 
The Strain gör det verkligen inte lätt för sina tittare. Serien har en hel del potential men behöver ofta kämpa för att hålla sig uppe. Karaktärerna är matta, klyschorna många och handlingen späs ofta ut av onödiga sidospår som inte leder någonstans. Säsongen lider inte brist på intressant material: handlingen är spännande, skurkarna är riktigt fascin-erande och återblickarna till andra världskriget är härligt otäcka. Men genom att fokus-era på fel saker blir inte andra säsongen The Strain så medryckande som den hade kun-nat vara.
 
Richard Sammel är enastående som den kusliga nazisten Eichorst.
 
Fast flera av skådespelarna gör stort intryck är det främst Richard Sammel (Inglorious Basterds) som imponerar. Han har en av seriens mest fascinerande roller och hans fenomenala insats gör att han lätt skulle klara av att bära upp serien på egen hand. Det finns emellertid skådespelare som inte håller måttet, exempelvis Kevin Durand (X-Men Origins: Wolverine) och Max Charles (American Sniper) som mest går mig på nerverna. Bortsett från deras mediokra prestationer känns dessutom deras karaktärer mer som rekvisita än riktiga personer, vilket gör att det blir svårt att fastna för dem.
 
Allt fler infekteras av den mystiska sjukdomen. 
 
Som helhet är den andra delen av The strain en intressant säsong med potential, men på grund av många sidospår och svaga karaktärer engageras inte tittaren till fullo. Jag är dock intresserad över vart The Strain är på väg och kommer, trots bristerna, att fortsätta följa serien.
 

Quantico, säsong 1

Längd: 15 hrs 6 mins.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Kriminalare, drama.
Releasedatum: 2016-11-14.
Skådespelare: Priyanka Chopra, Jake McLaughlin, Jo-sh Hopkins, Aunjanue Ellis, Johanna Braddy etc.
Distributör©Disney.
 
"Alex är en av rekryterna vid FBIs Quantico bas. Trots hemligheter och komplicerade förflutna är Alex och hennes kollegor de bästa, smartaste och  noggrannaste kandidaterna i USA, så det verkar omöjligt att en av dem skulle vara en förrädare."
 
 
Quantico börjar helt okej. Jag fastnade för konceptet och tyckte att det var intressant att få följa FBI-agenternas utbildning. Dessvärre står serien och trampar på samma ställe alldeles för länge. Händelserna dras ut på och flera av avsnitten tillför ingenting. I läng-den är den första säsongen av Quantico både enformig och intetsägande.
 
Alex Parrish och Ryan Booth utbildar sig till agenter. 
 
Det slarvigt skrivna manuset innehåller många klyschor och parodiska repliker. Händ-elserna upplevs inte vara trovärdiga och serien som helhet känns både ytlig och fåfäng. Skaparna har lagt ner alldeles för mycket energi på att få Quantico att se bra ut, vilket i slutändan slår tillbaka och får en väldigt krystad effekt. Att exempelvis karaktärerna, oavsett situation, alltid är hårt sminkade och har perfekta frisyrer gör att hela situationen känns fejk. Därtill känns inte skådespelarnas kroppsspråk naturliga och de framför sina repliker på ett ansträngt sätt. 
 
Felaktigt anklagad för terrorism måste Alex fly. 
 
Som helhet är den första säsongen av Quantico ostadig. Den bygger på en intressant grundidé men gör inte tillräckligt stort intryck för att övertyga tittaren om att serien är värt att följa.
 
 
- Alla bilder är copyrightskyddade av ©Disney. 

Scream Queens, säsong 1

Längd: 9 hrs 30 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Komedi, rysare.
Releasedatum: 2016-10-03.
Skådespelare: Emma Roberts, Lea Michele, Abigail Breslin, Keke Palmer, Billie Lourd, Jamie Lee Curtis, Glen Powell, Skyler Samuels, Oliver Hudson etc.
Filmbolag: 20th Century Fox.
 
"En mystisk mördare utklädd till röd djävul sprider skräck inom studentföreningen Kappa Kappa Tau på Wallace-universitetet. Ingen går längre säker. Spänni-ngen tilltar när alla inser att vem som helst kan vara mördaren eller nästa mordoffer."
 
 
Det tog mig lång tid att komma in i Scream Queens. Faktum är att mitt första intryck var ”vad är det här för skit?”. Men otroligt nog vande jag mig vid seriens unika stil och till min stora förvåning hade jag till slut riktigt svårt att slita mig. Det är till största del Emma Roberts (Nerve) förtjänst. Hon är helt briljant i sin roll och levererar sina kvicka repliker med bravur. Tillsammans med charmiga Glen Powell (The Expendables 3) och lysande Jamie Lee Curtis (Freaky Friday) gör hon säsongen riktigt sevärd och får de andra skådespelarna att upplevas som rekvisita.
 
Channel härskar över sina minioner. 
 
Scream Queens är inte en handlingsdriven serie. Det är inte en serie som man följer för mordmysteriets skull. Berättelsen är svag och utdragen, och de många villospåren gör att tittaren förlorar intresset av att ta reda på vem den skyldige är. Men det som gör Scream Queens värd att se är de satiriska skämten. Från början hade jag svårt för seriens sinne för humor. Den är nämligen väldigt överdriven, på gränsen till löjlig. Men sättet den är gjord på är oerhört intelligent. Skarpa skämt levereras i ultrarapid och replikerna är ofta så bisarra att man omöjligen kan undvika att skratta. Ju mer jag tittade, desto mer underhölls jag och till sist kom jag på mig med att njuta helhjärtat. 
 
En seriemördare avrättar föreningens medlemmar en efter en. 
 
Som helhet är den första säsongen av Scream Queens en riktigt unik upplevelse. Fast serien har fler svagheter än jag kan räkna till ser jag med genuin entusiasm fram emot fortsättningen. Emma Roberts är fenomenal och tillsammans med den absurda komiken gör serien intryck.
 

Extant, säsong 2

Längd8 hrs 38 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Releasedatum: 2016-10-03.
Skådespelare: Halle Berry, Jeffrey Dean Morgan, Kate Burton, Pierce Gagnon, Grace Gummer etc.
Filmbolag: Paramount.
 
"Efter makens död och robotsonen Ethans försvinnande skickas Molly Woods till ett vilohem. Hon är övertygad om att hon är utsatt för en konspiration och rymmer. Molly lyckas spåra både Ethan och sin son, alienhy-briden Adhu. Regeringen fruktar att hybriderna kom-mer att utplåna mänskligheten och beslutar att skapa kraftfulla robotsoldater för att bekämpa dem."
Den andra säsongen av Extant gör mig kluven. Å ena sidan är världen oerhört häftigt uppbyggd. Den har en intressant bakgrundshistoria och häpnadsväckande teknologi. Robotarna är fascinerande och engagerar tittaren till att fortsätta titta. Men serien är samtidigt klyschig och väldigt förutsägbar, och inslagen av aliens känns överflödigt.
 
Molly samarbetar med JD Richter för att ta reda på sanningen. 
 
Halle Berry (X-Men) och Jeffrey Dean Morgan (The Walking Dead) presterar riktigt bra och seriens stjärna, barnskådespealren Pierce Gagnon (Looper), fortsätter att imponera. Dock saknar deras karaktärer djup på grund av ett svagt framställt manus. Ett intresse för karaktärerna finns, men deras platta personlighetsdrag gör att åskådaren inte blir kä-nslomässigt involverad.
 
Molly måste omfamna den hon egentligen är. 
 
Den andra säsongen av Extant är också seriens sista. Därför blev jag missnöjd över att säsongen avslutas med en öppen cliffhanger och många obesvarade frågor. Jag hade ön-skat att serien skulle få ett ordentligt och tillfredsställande avslut, men de oavslutade och spänningsskapande händelserna blev snarare antiklimatiskt. Om säsongen hade slutat ett par minuter tidigare skulle uppgörelsen upplevas som mer slutgiltig och gett en känsla av fullbordan.
 
Den vänskapliga relationen utvecklas till något mer. 
 
Extant bygger på en stark grundidé och har det mesta tittaren kan önska sig. Men fast serien är långt ifrån dålig tar den inte för sig tillräckligt mycket för att anknyta starka band till sina åskådare. Serien är spännande utan att bli nervkittlande, underhållande utan att bli rolig och bra utan att bli fantastisk.
 

Community, säsong 6

Skapare: Dan Harmon.
Längd: 5 hrs 45 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Komedi.
Skådespelare: Joel McHale, Gillian Jacobs, Danny Pudi, Alison Brie, Jim Rash, Paget Brewster etc.
Releasedatum: 2016-04-04.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"Välkommen till sista året på Greendale Community College! När Dean Pelton anlitar en byråkratisk kons- ult för att förbättra skolans dagliga verksamhet blir det uppror i gruppen."
 
 
Skådespelarna presterar som alltid riktigt bra: Pudi (Star Trek Beyond), Rash (The Way Way Back) och de andra är helt enkelt lysande. Även härliga Ken Jeong (Baksmällan), som tidigare hållits i skymundan, tar mer plats och har fått riktigt bra material att arbeta med. Den sjätte säsongen av Community visar även upp två nya ansikten: Paget Brew- ster (Criminal Minds) och Keith David (Crash). Båda passar som handen i handsken i sina roller och förändringen hanteras mycket bra av alla inblandade.
 
Jim Rash är lika underbar som alltid. 
 
Dessvärre är jag riktigt besviken på säsongen. Fast den är charmig och smårolig ibland så är den långt ifrån att ha samma humoristiska nivå som tidigare. Handlingen håller inte och det är tydligt att idéerna tagit slut. Dessutom är tempot långsammare och säson- gen känns frånkopplad de föregående delarna. 
 
Ensemblen stärks av de nya skådespelarna. 
 
Den avslutande delen av Community är okej. Skådespelarna levererar starkt och bjuder på en del humor, men säsongen är långt ifrån att vara lika underhållande som de tidigare delarna. 
 

The Strain, säsong 1

Längd: 9 hr 58 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, rysare.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Kevin Dur-and, Richard Sammel, Mía Maestro etc.
Releasedatum: 2016-08-15.
Skapare: Guillermo del Toro, Chuck Hogan.
 
"När ett mystiskt virusutbrott dödar nästan alla passa- gerare ombord på ett flygplan kallas Eph, chef för ett specialistteam vid Center for Disease Control, omedel- bart till platsen. Det enda sättet att stoppa den skräm- mande sjukdomen är att möta dess ursprung: en lömsk, övernaturlig varelse med kopplingar till vampyrism."
 
Den annorlunda tolkningen utav vampyrism ger The Strain ett nytänkande koncept. Ge- nom den fascinerande premissen får serien en stark grund att stå på och säsongens första halva blir riktigt intressant. Därtill kompletteras den centrala handlingen med återblickar till andra världskriget, vilket både bidrar med spänning och större förståelse för karaktä- rerna.
 
CDC undersöker en dödlig smitta. 
 
Serien håller dock inte samma kvalité rakt igenom och med tiden blir avsnitten mer slätstrukna och upprepande. Manuset känns stundtals ogenomtänkt och antalet klyschor och logiska luckor ökar successivt. Ett exempel är att de flesta människorna lever ovet- andes om det som sker, trots kaoset på gatorna. Därtill är det inte alltid som dialoger och händelser fyller någon funktion. Dessa utfyllande scener gör att tempot saktar ned och intresset svalnar.
 
Intressanta kopplingar till Andra Världskriget görs. 
 
Fast animationerna i The Strain är välgjorda anser jag att själva utformningen utav vam- pyrerna är mediokra. Monstrens underliga munnar, stora framtänder och avhuggna näsor får snarare en komisk än skrämmande effekt. Däremot är musiken oväntat bra och kask- aderna av toner fick mig att rysa.
 
Strigoi-monstren ser inte särskilt läskiga ut. 
 
Richard Sammel (Inglorious Basterds) är den som gör störst intryck bland skådespel- arna. Hans fenomenala porträttering av tyske Eichhorst gör karaktären härligt otäck och ger säsongen en kuslig stämning. Även David Bradley (Game of Thrones) imponerar. Men The Strain har även en del bottennapp. Kevin Durands (X-Men Origins: Wolverine) och Ruta Gedmintas (Prowl) insatser är svaga, och Ben Hyland och de andra barnskåde- spelarna agerar krystat.
 
Eph och hans nyfunna vänner ger sig ut på jakt. 
 
The Strain är en bra serie, som behåller intresset genom sitt koncept och sina starka skådespelare. Men på grund utav avsnittens successiva försämring känns serien framåt slutet som en slarvig Walking Dead-wannabe.
 

Piff & Puff: Räddningspatrullen, volym 1

Längd: 2 h 9 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: barntillåten.
Genre: animerad, äventyr, komedi.
OriginaltitelChip 'n' Dale Rescue Rangers.
Skådespelare: Corey Burton, Peter Cullen, Jim Cumm- ings, Tress MacNeille etc.
Inspelningsår: 1989.
 
"Där det finns fara, finns också Räddningspatrullen! Piff, Puff och deras gäng är modiga nog att möta alla sorters skurkar och smarta nog att lösa vilka mysterier som helst: oavsett om de kämpar mot pirater på havets botten eller jagar en flygande hundkoja."
 
 
Jag följde Piff & Puff: Räddningspatrullen slaviskt när jag var liten. Som barn var det en stor favorit, och blandningen mellan fartfyllda äventyr och humor höll mig fängslad. Nu är jag över tjugo år gammal, och fast spänningen inte är densamma finns charmen kvar.
 
 
Serien följer fem, härliga huvudkaraktärer. Fast protagonisterna Piff och Puff står i cen- trum har samtliga karaktärer utmärkande egenskaper som gör att tittaren förälskar sig i dem: kunniga Pärlan, ostgalne Oskar och modige Zipper gör att gänget känns komplett.
 
 
Därtill har serien medryckande musik och snygga animeringar. Dock är fotot ofta riktigt suddigt och ibland syns knappt vad som är i bild. Endast när man ser saker och ting på nära håll finns en viss skärpa.
 
 
Allt som allt är den första volymen av Piff & Puff: Räddningspatrullen en charmig, ani- merad kriminalserie som underhåller såväl stora som små.
 

The Shannara Chronicles, säsong 1

Skapare: Alfred Gough, Miles Millar.
Längd: 6 h 45 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, äventyr.
Skådespelare: Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton, Manu Bennett, Aaron Jakubenko, Jed Brophy, John Rhys-Davies, James Remar, Brooke Williams etc.
Releasedatum: 2016-05-02.
 
"De fyra länderna hotas av urgamla demoner. Kraften från trädet Allman har hittills hållit dem inspärrade, men trädet är döende och för varje löv som faller vak- nar en demon till liv."
 
 
Den lättsamma The Shannara Chronicles är en mycket vacker serie. Inspelad på pra- ktfulla Nya Zeeland visar den upp öns fagra landskap. Omgivningen belyses av ljuvliga färger och intagande detaljer som skapar ett omsorgsfullt foto. Trots att de lite för mätt- ade kulörerna ger ett onaturligt intryck är den uppvisade miljön mycket tilldragande.
 
Alvprinsessan Amberle blir en av de utvalda. 
 
Serien har ett intressant koncept och imponerar med välkoreograferad action och riktigt snygga effekter. Därtill medverkar en del starka skådespelare, och tack vare insatserna från John Rhys-Davis, Jed Brophy och Manu Bennet fängslas tittaren. Dessvärre gör huvudrollsinnehavarna inget vidare intryck. Prestationerna från Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton och de andra unga skådespelarna är tafatta och uttryckslösa, vilket leder till intetsägande protagonister.
 
Allman är döende och demoner väcks till liv. 
 
Beklagligtvis har The Shannara Chronicles en ovarsam hantering utav de övernaturliga aspekterna och serien upplevs som en överdriven Lord of the Rings-wannabe med inslag av tonårsdrama. De många olika varelserna och det allsmäktiga magisystemet gör att det blir svårt att få grepp om vad som är möjligt och inte i serien.
 
John Rhys-Davis spelar alvernas konung. 
 
The Shannara Chronicles upplevs dessutom som enfaldig. Med skillnad från exempelvis Game of Thrones där tittaren måste läsa mellan raderna och hålls gissandes i flera säsonger – levereras alla svar utan eftertanke. Som tittare hinner man knappt undra över något förrän frågan besvaras, och de antiklimatiska avslöjandena får därför ingen större verkan. 
 
Romantik uppstår mellan Will och Amberle. 
 
Det bortkomna intrycket betonas ytterligare utav den klyschiga kärlekstriangeln och det svaga manuset. Trots att The Shannara Chronicles utspelar sig i vår egen värld, tusen år efter vår livstid, finns ytterst få inslag som påminner om detta. Den moderna tekniken är utdöd och bortsett från en rostig bil och en malplacerad pistol finns ingenting som för tankarna till vår civilisation. På grund av den ointelligenta uppbyggnaden uppfattas serien som en fullskalig fantasy och inte som den dystopi den är ämnad att vara. Tro- värdigheten faller ytterligare genom krystade repliker och det faktum att karaktärerna – trots strider mot demoner och långa springturer – förblir rena och perfekta i håret.
 
Dagda Mor har återuppstått och är redo att ta över världen. 
 
Serien har ett snabbt framåtskridande, vilket gör det svårt att få ett samband mellan hän- delserna. Karaktärerna tar sig hastigt runt mellan olika ställen och de frekvent växlande platserna gör att tittaren tappar uppfattningen om hur lång tid som har gått och vart karaktärerna befinner sig. Utformningen upplevs som ryckig, tradig och förvirrande, samtidigt som många chanser till att utveckla handlingen förloras.
 
Eretria får Wills hjärta att slitas mellan henne och Amberle. 
 
På grund utav seriens många brister har jag svårt att njuta helhjärtat av The Shannara Chronicles. Den är estetiskt tilltalande, men mer behövs för att väcka min entusiasm. Den osammanhängande oredan fick mig inte att känna något för karaktärerna, men tack vare det intressanta konceptet och den tillräckliga mängden action underhölls jag någor- lunda. 
 

Solsidan, säsong 5

Skapare: Ulf Kvensler m.f.
Längd: 220 minuter.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Felix Herngren, Mia Skäringer, Johan Rheborg, Josephine Bornebusch, Henrik Dorsin etc.
Release-datum: 2015-12-21.
Filmbolag: SF.
 
"Mickan längtar efter att stå på egna ben, vilket oroar Fredde. Oves nya jobb i Norge gör att han reser den del. Anna och Alex liv puttrar på, de är lyckliga till- sammans. Anna börjar inse att hon kanske lutar mer åt det blåa blocket. Har hon förvandlats till moderattant? Kanske är det dags att flytta in till stan?"
 
En av seriens starkaste faktorer är den stora igenkänningen och det faktum att man som tittare kan relatera till mycket som karaktärerna går igenom. Det blir dessvärre lite väl uppskruvat ibland och i denna säsong blev jag oftare irriterad än road. Istället för att underhållas blev jag frustrerad av karaktärernas konflikträdslor och enerverad av kommunikationsbristen. Att de dessutom mår allmänt dåligt och bråkar genom hela säsongen tog bort den glättiga atmosfären som jag förknippar med Solsidan.
 
Ove och Anette får ofta sin vilja igenom. 
 
Till min stora besvikelse gör den dominanta allvarligheten att säsongen tappar den humoristiska gnista som funnits i tidigare säsonger. Visst finns en del roliga och min- nesvärda scener, men för det mesta misslyckas säsongen med att underhålla: antalet skratt som säsongen frammanade hos mig kan räknas på en hand.
 
Mickans sliskiga psykolog vill att hon skiljs. 
 
Trots skådespelarnas exceptionella prestationer, de charmanta karaktärerna och några riktiga guldkorn till avsnitt är jag besviken på säsongen. Humorn hamnar lite i skym- undan och jag skrattade allt för sällan för att jag skulle känna mig belåten efter avslutet. Beklagligtvis går alltså serien ut med sin svagaste säsong.
 

Justified, säsong 4

Skapare: Graham Yost.
Längd: 558 minuter.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Timothy Olyphant, Joelle Carter, Walter Goggins, Abby Miller,  Jere Burns, Jim Beaver etc.
Release-datum: 2015-11-09.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"Raylan börjar rota i ett olöst fall med över 30 år på nacken och upptäcker ett mysterium som tar honom tillbaka till barndomen och hans fars tveksamma lev- erne. Samtidigt inser Boyd att han börjar tappa greppet om Harlan till en predikant med en förkärlek mani- pulation som kan matcha hans egen..."
 
Det finns inga tvivel om att Justified är en välgjord serie: ändå har jag svårt att engagera mig. Det tradiga upplägget gör att jag lätt distraheras av annat, och fast avsnitten livas upp av dramatiska actionscener och gripande karaktärsutvecklingar upplever jag säsongen som uttryckslös. Den lider brist på ett extraordinärt uttryckssätt – det lilla extra, som framkallar ett beroende - och mitt intresse minskar successivt.
 
Ava och Raylan står numera på olika sidor om lagen. 
 
Det som gör serien intressant är dock de fenomenala skådespelarna. Timothy Olyphant (Hitman) är enastående i rollen som vicesheriffen Raylan, och Walter Goggins (The Hateful Eight) är lysande som den fascinerande antagonisten Boyd. Även Joelle Carter (Scandal) imponerar stort. Det är tack vare dessa talanger som serien hålls vid liv, och det är riktigt intressant att följa deras liv.
 
Poliser och brottslingar utkämpar en dödlig kamp. 
 
Genom sin stadiga grund får den fjärde säsongen av Justified en del riktigt starka avsnitt. Men inte alla handlingsparalleller får ett tillfredsställande slut. Många avslutas istället abrupt och helheten upplevs ibland som ogenomtänkt och riktningslös. Sam- mantaget är det en bra säsong, med många duktiga skådespelare och en del intressanta idéer. Jag blev bara inte så förstummad som jag hoppats på.
 

Hart of Dixie, säsong 3

Skapare: Leila Gerstein.
Längd: 889 minuter.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Rachel Bilson, Kaitlyn Black, Jaime King, Cress Williams, Wilson Bethel, Scott Porter etc.
Inspelningsår: 2013.
Filmbolag: Warner Bros.
 
"Medan Zoe Hart försöker återfå sin läkarpraktik, kämpar hennes New Yorker-pojkvän Joel med att smälta in i Bluebell. Lemon och Wade blir affärspar- tners, Lavon kommer närmare AnnaBeth och Georges hjärta krossas igen."

 
Tillgjorda insatser från skådespelarna, ett styltat manus samt en mycket klyschig utformning borde störa mig. Men faktum är att Hart of Dixie är en av mina ”guilty pleasure”-serier, och trots bristerna upplever jag den som en mysig och underhållande. Den tredje säsongen är inget undantag. 
 
Lemon och Zoe nekar att de behöver varandra. 
 
Säsongen har en ofokuserad handling som ofta spårar ur, vilket gör att den uppfattas som spretig. Mycket av det som sker är dessutom förutsägbart och överdrivet, och det ändlösa kärleksdramat är extremt tradigt. Trots det finns dock något oförklarligt som håller intresset kvar. Den lättsamma atmosfären och de charmanta karaktärerna gör Hart of Dixie till en trevlig serie att följa. Fast serien ibland tråkar ut mig bjuder den på så pass många värmande stunder att engagemanget hålls kvar. 
 
AnnaBeth lever sin dröm med Lavon. 
 
Den tredje säsongen av Hart of Dixie har alltså många brister, men genom den varma stämningen och intagande karaktärerna hålls intresset kvar. Ett välskrivet manus lyser med sin frånvaro: ändå är det omöjligt att inte tjusas.
 

RSS 2.0