The Vampire Diaries, säsong 8

Längd: 10 hr 40 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, urban fantasy.
Skådespelare: Paul Wesley, Ian Somderhalder, Candice King, Kat Graham, Zach Roering.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Damon och Enzo blir besatta av en mörk och onaturlig kraft medan Bonnie, Stefan och Caroline går ihop med Alaric för att försöka hitta dem. Och det verkar vara upp till Matt att rädda Mystic Falls."
 
 
 
Jag föredrar onekligen början av The vampire diaries, där serien inte är urspårad. Men fast den åttonde – och sista – säsongen inte når upp till ”den gamla, goda tiden”, är den förvånansvärt fängslande.
 
Stefan har stängt av sin mänsklighet. 
 
Efter seriens katastrofala sjunde säsong hade jag inte räknat med någon försoning. Men här rycker serien upp sig, och återfick lite av den där myspysiga känslan som föregående säsong led brist om. Säsongen bygger även upp en nyfikenhet som gör att tittaren alltid vill veta vad som händer härnäst, och fast det mesta är lätt att förutse är det svårt att slita sig.
 
Lyckan är ofta god men kortvarig. 
 
Den åttonde säsongens svaghet är dock de många klyschorna. Därtill är upplägget rörigt och själva slutet är både antiklimatiskt och lite smått förvirrande. Men som helhet är jag ändå glatt förvånad. The vampire diaries avslutas visserligen inte med perfektion, men är så pass tilldragande att jag gläds över att ha dett den.
 

Pretty Little Liars, säsong 7

Längd: 14 hr 1 min.
Antal avsnitt: 20 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, mysterium.
Skådespelare: Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Ian Harding.
Releasedatum: 4 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"När problem dyker upp måste lögnarna samarbeta för att få svar på den avgörande frågan. Efter att ha begått ett dödligt misstag vill lögnarna inget hellre än att få slut på spelet, innan det gör slut på dem."
 
 
 
Pretty little liars är inte en bra serie. Den är fånig. Överdramatiserad. Förutsägbar. Den har alldeles för många sammanträffanden, fler logiska luckor än jag kan räkna till och återanvänder för ofta material från tidigare avsnitt. På något sätt känns det som att skaparna inte haft en plan, utan att de kommit på allt eftersom som serien spelats in. Ändå fastnar jag.
 
 
Pretty little liars är nämligen en riktig guilty pleasure. Det spelar ingen roll hur dåligt utförd den är, på något sätt nästlar den ändå in sig i tittarens hjärta. Karaktärerna är charmiga, humorn underhåller och intrigerna är riktigt spännande att följa. Fast svagheterna är fler än styrkorna uppstår ett beroende som inte går att bli av med. Man vill hela tiden veta mer: hur det går för karaktärerna, vad som ska hända härnäst och vem som är A.
 
 
Att serien är långt ifrån perfekt går alltså att förlåta. Men det jag inte kan bortse ifrån är slutet. Och det är för att det är katastrofalt dåligt. Jag tror faktisk att jag aldrig har varit med om ett så klumpigt utformat avsnitt. Jag hade kunnat acceptera de obesvarade frågorna och onödiga scenerna om det inte vore för det rent utav bedrövliga avslöjandet. Efter 160 avsnitts uppladdning var jag beredd på ett chockerande avslöjande, så när jag fick se den desperat utformade finalen var det som att all energi rann ur mig. Serien har aldrig varit särskilt trovärdig eller följdriktig, men detta tog allt till en helt ny nivå. Bra mysterier låter tittaren spekulera kring vem som är skyldig, men här är det bokstavligen omöjligt att gissa. Ärligt talat hade jag hellre lämnats oväntades om A:s identitet, än att behöva leva med den här besvikelsen. 
 
 
Den sjunde säsongen är faktiskt väldigt spännande. Trots många brister höll den mig sittandes som på nålar från avsnitt till avsnitt. Men slutet är bland det sämsta som jag har sett. Riktigt uselt.
 

Lethal Weapon, säsong 1

Längd: 13 hr 9 min.
Antal avsnitt: 18 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, kriminalare.
Skådespelare: Damon Wayans, Clayne Crawford, Keesha Sharp, Kevin Rahm, Michelle Mitchenor.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Den före detta marinsoldaten Martin Riggs paras ihop med paragrafryttaren Roger Murtaugh."
 
 
 
 
 
Lethal weapon är en förvånansvärt charmig serie. Karaktärerna är rent utav förtjusande, med härligt sinne för humor och fantastisk kemi till varandra. Skådespelarna gör ett riktigt bra jobb när det kommer till att levandegöra sina roller, och det är just tack vare dem som serien fungerar så väl.
 
Galna Riggs gör livet komplicerat för stillsamma Murtaugh. 
 
Det är nämligen karaktärerna som gör Lethal weapon lätt att tycka om, då den för övrigt inte sticker ut särskilt mycket. Serien följer en typisk mall, med relativt låg trovärdighet. Den har även många överdrivna actionscener, inte särskilt intressanta kriminalfall och lite enformigt upplägg. Men detta är en personlig preferens. Jag tröttnar nämligen väldigt snabbt på kriminalare med fristående avsnitt, och hade hellre följt ett enda fall under säsongens gång istället för nya fall i varje avsnitt. Som det är nu känns det knappt som att det finns en ordentlig handling, och jag saknar starkare samband mellan avsnitten.
 
Trots att de ger varandra problem, ställer vännerna alltid upp för varandra. 
 
Allt som allt är den första säsongen av Lethal weapon bra. Dock hade jag behövt se en mer distinkt handling för att inte tröttna på upplägget med de fristående avsnitten. Fallen är inte tillräckligt intressanta för att minnas efteråt, utan det är helt och hållet karkatärerna som gör serien.
 

The Walking Dead, säsong 7

Längd: 13 hr 17 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Thriller, rysare.
Skådespelare: Andrew Lincoln, Norman Reedus, Lauren Cohan, Danai Gurira, Jeffrey Dean Morgan.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter att Rick och gruppen hamnat i Negans våld förstår de att han inte går att resonera med, och att varje dag kan vara deras sista."
 
 
 
 
Den sjunde säsongen av The Walking Dead är ojämn. Några avsnitt är nagelbitande spännande, andra segar sig framåt. Jag har saknat karaktärerna och njuter av att vara tillbaka i den fascinerande, postapokalyptiska världen – ändå kan jag inte undgå att känna mig besviken.
 
Kämpaglöden slockar aldrig. 
 
När det väl hettar till är det svårt att slita sig från säsongen. Dessvärre är transportsträckorna mellan de spännande scenerna väldigt långa: ibland är det flera avsnitt mellan dem. Det gör att säsongen känns rätt tradig, vilket förstärks av upprepningar, klyschor och ett förutsägbart upplägg. En del scener är faktiskt rätt dumma och jag kunde inte undgå himla med ögonen åt vissa logiska luckor. Jag är också frustrerad över att säsongen bygger upp mot ett antiklimatiskt avslut, som mer består av långa tillbakablickar snarare än den förväntade explosiva actionen.
 
Kung Hezeikel försöker förstå sig på Carol. 
 
Men trots alla brister har jag svårt att tycka illa om säsongen. Jag fängslas fortfarande av konceptet, och tycker att gruppens kamp för överlevnad är väldigt intressant att följa. Jag gillar också den nya antagonisten Negan, som trots mycket prat och ingen verkstad är ett välkommet tillskott till serien.
 
Säsongen uppvisar seriens hittills coolaste zombie. 
 
Allt som allt är den sjunde säsongen av The walking dead bra: varken mer eller mindre.
 
 

Shameless, säsong 2

Längd: 10 hr 2 min.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, komedi.
Skådespelare: William H. Macy, Emmy Rossum, Shanola Hampton, Jeremy Allen White, Joan Cusack, Emma Kenney, Cameron Monaghan.
Inspelningsår: 2012.
 
"Familjen Gallagher saknar måhända pengar till hyra och toalettpapper, men där finns mycket hjärta."
 
 
 
 
 
Shameless är en väldigt annorlunda serie, som inte direkt liknar något annat som jag har sett. Den är lika delar underhållande som bisarr, och fast den på något sätt känns mer autentisk än många andra tv-serier har jag svårt att avgöra vad jag egentligen tycker om den.
 
 
Å ena sidan älskar jag castingen. Shameless är oerhört välspelad, och skådespelarna imponerar verkligen i varje avsnitt. Men samtidigt har jag svårt för karaktärerna. Visserligen älskar jag Fiona och Sheila, men de andra upplever jag som rätt platta. Det känns inte som att vi kommer dem särskilt nära och jag kommer på mig själv med att aldrig riktigt bry mig om dem. Detta gäller speciellt Frank, som jag har väldigt svårt för. Jag tål verkligen inte hans osympatiska stil och tror att serien skulle bli starkare utan honom.
 
 
Som helhet tycker jag ändå om den andra säsongen av Shameless. Jag gillar de starka relationsbanden mellan karaktärerna, seriens humor och konceptet med att följa en familj som lever på begränsade tillgångar. Men samtidigt tröttnar jag snabbt när det blir för mycket kaos (exempelvis fester, alkohol, droger etc).
 

Two and a half men, säsong 11

Längd: 7 hr 32 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Komedi.
Skådespelare: Jon Cryer, Ashton Kutcher, Courtney Thorne-Smith, Conchata Ferrell, Amber Tamblyn.
Inspelningsår: 2013.
 
"Strandhuset i Malibu har blivit ödsligt för miljardentreprenören Walden Schmidt och hans snyltande huspartner Alan Harper. Men inte länge till. Alans tidigare okända brorsdotter Jenny stormar in med en samling festsugna damer i släptåg, vilket blir upptakten till nya galna upptåg och möten."
 
 
Two and a half men har sakta men säkert blivit allt sämre. Fast den elfte säsongen har några ljusglimtar, finns ingen tvekan om att det är seriens sämsta säsong hittills. Two and a half men har nästan helt slutat vara rolig, just på grund av att handlingen vid det här laget är så grymt urvattnad. De fantasilösa skämten får på sin höjd fram några fniss, men oftast är de för vulgära och taktlösa för att jag ska underhållas.
 
Grabbarna får konkurens om tjejerna när lesbiska Jenny flyttar in. 
 
I den här säsongen är inte Jake med. Istället introduceras en ny karaktär: Jenny, som är den avgångne Charlies dotter. Jag såg fram emot att se en ny karaktär fräscha upp serien, men det visade sig Jenny verkligen inte var rätt person för det. Jag hade nämligen svårt för henne redan från första avsnittet. Sättet som hon kommer in i serien på känns oerhört ansträngt, och nästintill desperat. Att hon dessutom knappt gör mer än att dricka och ligga runt gör henne till en riktigt tråkig karaktär att följa.
 
Walden lyckas inte få ut Alan ur huset. 
 
Men säsongen är inte katastrofal. Första halvan är rätt dålig, men den blir faktiskt roliga framåt slutet. Där skiftar fokus återigen tillbaka till Alan, och jag underhölls förvånansvärt mycket av parallellen där han antar identiteten som Jeff Strongman. Det var just detta som hindrade säsongen från att bli ett bottennapp.
 
Den elfte säsongen är alltså en färglös kopia av tidigare delar. Den bidrar inte direkt med något nytt, utan upprepar bara sådant som vi redan har sett dussintals gånger tidigare. Det är tur att Strongman-parallellen fanns med, annars skulle serien har sjunkit snabbare än en sten.
 

The Mentalist, säsong 3

Längd: 15 hr 43 min.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, kriminalare.
Skådespelare: Simon Baker, Robin Tunney, Tim Kang, Owain Yeoman, Amanda Righetti.
Inspelningsår: 2010.
 
"Patrick Jane jobbar för CBI. Han har ett imponerande register av lösta brott bakom sig och är känd för sin förmåga att lösa svåra brott med hjälp av sin knivskarpa observationsförmåga. Inom CBI är Jane ökänd för sin brist på respekt för regler och för sitt förflutna som medium."
 
 
Den tredje säsongen av The mentalist är bra, men inte toppen.
 
Det dåliga: Säsongens avsnitt följer ofta samma mönster, vilket blir uttjatat och förutsägbart, och i längden även väldigt enformigt att titta på. Få fall sticker ut, och det blir svårt att hålla isär avsnitten från varandra. En lösning hade kunnat vara att lägga mer fokus på Red John istället för att påbörja nya fall i varje avsnitt. Det hade gett säsongen en mer sammanhållen känsla.
 
Ett problem är också att jag ännu inte fastnat för sidkaraktärerna. Wayne, Grace och Kimball är med i vartenda avsnitt, men väcker inget intresse alls. I mina ögon är de bleka, och oerhört tråkiga att följa.
 
Agent Lisbon och Jane samarbetar för att fånga skurkar. 
 
Det bra: Seriens styrka är Patrick Jane. Han. Är. Fantastisk. Hans kvicka humor, skarpa slutledningsförmåga och intelligens gör honom till en utmärkt protagonist. Det är han som gör serien till vad den är, och utan honom skulle The mentalist inte hålla sig uppe alls.
 
Jag blev också imponerad av det sista avsnittet. Visserligen var det väldigt förutsägbart, men det hade ett högt tempo och en spännande premiss. Mer var på spel än vanligt, vilket gjorde det förvånansvärt gripande.
 
Janes trick är det som gör serien värd att se. 
 
Allt som allt var den tredje säsongen av The mentalist bra, men inget som sticker ut bland alla kriminalare.
 

24: Legacy, säsong 1

Längd: 8 hr 46 min.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, action.
Skådespelare: Corey Hawkins, Miranda Otto, Anna Diop, Teddy Sears, Ashley Thomas, Jimmy Smits.
Releasedatum: 24 juli 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Eric Carter tar med sig problem till USA när han återvänder hem från ett farligt uppdrag i Yemen. Han tvingas be CTU om hjälp för att rädda hans liv, så att han kan stoppa en av de största terroristattackerna på Amerikansk mark."
 
 
Första säsongen av 24: Legacy gör mig kluven. Den är spännande, med högt tempo och välkoreograferad action. Den är alltså långt ifrån att vara dålig – men får mig att sakna originalserien, som har helt annan kraft. Nya protagonisten Eric Carter må vara bad-ass, men han är ingen Jack Bauer. I själva verket framstår alla karaktärer i Legacy som bleka i jämförelse med de mer karismatiska individerna från 24. Rebecca Ingram, som spelas av Sagan om Ringen-stjärnan Miranda Otto, är den enda som jag verkligen fastnar för – men hon kan omöjligen bära upp ett 24 utan Kiefer Sutherland på egen hand.
 
Eric Carter är en blek Jack Bauer-wannabe. 
 
24: Legacy har samma struktur som originalserien, och använder därför både splitscreen, realtid och likartad stil på avsnitten. Precis som 24 består Legacy också av många olika handlingsparalleller som vävs samman. Några av dessa är riktigt fängslande, medan andra mest irriterar. Mitt största problem är dock att handlingen i sin helhet inte sticker ut. Den är enkel och spännande, men känns som en upprepning av det som vi redan har sett i 24. Den tillför inte något nytt, vilket gör att serien känns uttjatad redan innan handlingen kommit igång ordentligt.
 
Miranda Ottos karaktär ger serien liv. 
 
Som helhet är 24: Legacy en bra actionserie, men ställs den mot det kraftfullare originalet känns den urmjölkad och passé. 
 

Planet Earth, säsong 1

Längd: 9 hr 23 min.
Antal avsnitt: 11 stycken.
Åldersgräns: Barntillåten.
Genre: Dokumentär.
Skådespelare: David Attenborough.
Inspelningsår: 2006.
 
"Denna dokumentärserie hyllar Jorden som aldrig förr. Planet Earth är inspelad i hd-format med banbrytande teknik och bjuder med oss till platser vi aldrig fått se förut för att uppleva bilder och ljud som vi kanske aldrig kommer att få vara med om igen."
 
 
 
 
Den första säsongen av Planet Earth tog över fem år att spela in, med fyrtio kamerateam färdande mellan mer än 200 platser på Jorden. I varje avsnitt berättas om ett nytt habitat, exempelvis polarisar eller grottor, och om vilket slags liv som finns på just den platsen. Närbilder på encelliga organismer kombineras med avlägsna vyer över planeten, och det är ofattbart hur teamet har fått ihop den enastående fotorepertoaren. Det hela är häpnadsväckande vackert.
 
Vi tar del av djur och natur i världens alla hörn. 
 
Att serien blivit kallad för ”mästerverk” är förtjänat. Ändå kan jag inte låta bli att gäspa efter att ha sett ett par avsnitt i rad. Planet Earth är nämligen rätt tröttsam att strecktitta på, och som tittare blir man lätt mättad på det likartade innehållet. Dessutom återanvänds vissa bilder mellan avsnitten, och klippningen mellan vissa scener känns ryckig. Jag hade också velat få mer slående kunskaper om planeten – som det är nu är det mer en vacker än lärorik tv-serie.
 

Once Upon A Time, säsong 5

Längd: 15 hr 50 min.
Antal avsnitt: 23 avsnitt.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Fantasy, drama.
Skådespelare: Lana Parrilla, Robert Carlyle, Jared Gilmore, Jennifer Morrison, Ginnifer Goodwin.
Releasedatum: 2016–10–17.
 
"När Emma blir Den Mörka, suddas gränsen mellan gott och ont ut då hon börjar njuta av den berusade smaken av makt. Nu måste hela Storybrook ge sig ut på en skrämmande resa ner till underjorden, där de försöker rädda Hook från Hades."
 
 
 
Once upon a time är den klyschigaste serien som jag någonsin har sett. Kombinationen av ologiska sammanträffanden, tillgjort manus och ostiga dialoger gör den rent utav skrattretande löjlig. Serien motsäger sig hela tiden, hittar kryphål i allt och slår rekord i antalet gånger något har fått mig att himla med ögonen. Just den femte säsongen är, om möjligt, den klyschigaste säsongen hittills. Ändå kan jag inte låta bli att njuta av fånigheterna. För trots allt, går det inte att neka mysfaktorn.
 
Emmas stereotypiska utseende bekräftar att hon blivit ond. 
 
Fast Once upon a time aldrig har varit ett mästerverk, har den alltid lyckats underhålla. Men handlingen i den femte säsongen är svagare än tidigare. Kanske är det för att mitt intresse av berättelser som Svärdet i stenen och Herkules inte är särskilt starkt, men jag greps helt enkelt inte tag på samma sätt. Den känns också mer överdriven och ofokuserad, och jag saknar de tidigare säsongernas mer lågmälda tillvägagångssätt. Nu är varje avsnitt proppfullt med billiga effekter och förutsägbara vändningar, och någonstans däremellan kommer handlingen i kläm.
 
Merida och Mulan försöker stå emot Zelena. 
 
Denna del av Once upon a time är helt klart en guilty pleasure. Fast säsongen onekligen är dålig, kan jag inte ogilla den.
 

Homeland, säsong 6

Längd: 10 hrs.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, thriller.
Skådespelare: Claire Danes, Rupert Friend, F. Murray Abraham, Mandy Patinkin, Elizabeth Marvel.
Releasedatum: 2017–06–26.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Carrie, som nu bor i New Yok, dras med i det amerikanska presidentvalets efterdyningar och försöker samtidigt handskas med den skadade Peter Quinn och en alltmer misstänksam Saul Berenson."
 
 
 
Jag tycker mycket om Homeland, och den sjätte säsongen är inte ett undantag. Genom stark handling, välspelade karaktärer och intressanta intriger fängslar och berör den. Med det sagt är ändå den sjätte säsongen den hittills svagaste. Det tar lång tid för den att komma igång, och det är inte förrän halvvägs igenom som spänning och intresse väcks. I mitt tycke är det för sent.
 
Linjen mellan vän och fiende blir allt mer otydlig. 
 
Den sjätte säsongen av Homeland är inte lika fartfylld som tidigare säsonger. Mer fokus ligger på politiska intriger, snarare än den oförutsägbara action som vi har vant oss vid. Resultatet blir ett långsammare tempo och en mindre laddad atmosfär, och jag kom på mig själv med att ofta distraheras av annat. Fast det finns en del explosiva spänningsscener gör den påtagligt minskade energin att det känns som att skaparna av serien börjar få slut på idéer. Kanske är det snart dags att säga adjö till Homeland?
 
Carrie försöker hjälpa skadade Quinn. 
 
Som helhet är den sjätte säsongen av Homeland bra, men i jämförelse med tidigare säsonger kan jag inte undgå att bli besviken. Jag saknar tempot, kraften och energin som hänfört mig så många gånger tidigare – och bristen på engagemang gör att jag inte kan neka att serien har förlorat det där lilla extra.
 

Reign, säsong 2

Längd: 14 hr 38 min.
Antal avsnitt: 22 avsnitt.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, romantik.
Skådespelare: Adelaide Kane, Megan Follows, Toby Regbo, Torrance Coombs, Celina Sinden, Anna Popplewell, Craig Parker, Rose Williams.
 
"Skimret från bröllopsresan slocknar snabbt för det nygifta paret. Frankrike blir alltmer oroligt och Mary och Francis måste hantera en oäkta son, mord, utpressning, våldtäkt och kraven på en tronarvinge. Det kungliga paret kämpar med att göra det som är bäst för kungadömet och som känns bäst för dem själva."
 
 
Den andra säsongen bekräftar Reign som en guilty pleasure. Jag fängslas av intrigerna och vill hela tiden veta vad som kommer att hända, men serien har onekligen fler brister än vad jag kan räkna till. Ändå underhålls jag, och jag kan omöjligen tycka illa om den – så ta recensionen med en nypa salt.
 
Frances måste hantera följderna av sitt korta förhållande med Lola. 
 
Reign är fruktansvärt chessy. Dialogerna är sötsliskigt krystade, och mycket av det som händer känns rent utav löjligt. Jag blir också matt av all kärleksdrama. Eftersom jag var så lättad när kärlekstriangeln mellan Mary, Frances och Bash tog slut, blev jag minst sagt besviken när jag upptäckte att den ersatts med en ny. Det är tröttsamt att karaktärerna inte kan vara lyckligt monogama, och de oräkneliga grälen tar udden av det annars spännande dramat.
 
Marys och Frances styre kräver många liv. 
 
En annan sak som stör är seriens övernaturliga element, som helt skulle kunna tas bort utan någon påverkan. Det känns som att serieskaparna slängt in detta för att de inte litar på att innehållet är tillräckligt bra, och vill intressera så många som möjligt. Dock får det motsatt effekt, då spökena, de magiska ritualerna, och demoniska märkena minst sagt känns malplacerade. De passar inte alls in i kontexten, och eftersom Reign är en verklighetsbaserad intrigserie känns det bara underligt att det finns där.
 
Kungafamiljen arbetar proaktivt för att behålla tronen. 
 
Den andra säsongen av Reign har många brister. Ändå hade jag svårt att släppa taget. Det är inte en serie som passar den kritiske, men om du är sugen på något lättsamt och intrigfyllt lär det passa som handen i handsken.
 

Hawaii Five-0, säsong 6

Längd: 17 hr 23 min.
Antal avsnitt: 25 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, kriminalare.
Skådespelare: Alex O'Loughlin, Scott Caan, Daniel Dae Kim, Grace Park, Masi Oka, Chi McBride.
Distributör: Paramount.
 
"Under ledning av McGarrett och Danny tar sig Hawaii Five-0 an några av Hawaiis mest svårlösta kriminalfall. Chin och Kono pistolhotas av två mördare som inte vet att de är poliser, Grover hemsöks av en 15 år gammal utredning och Caterine återvänder till de hawaiianska öarna."
 
 
För att undvika missförstånd vill jag inleda med att skriva att Hawaii five-0 är en riktigt bra serie. Skådespelarna är duktiga, avsnitten spännande och de kriminologiska fallen intressanta. Det är på inget sätt en dålig serie. Men. Det är en serie som jag har fruktansvärt svårt att strecktitta på.
 
 
Fast det är tydligt på många sätt och vis att Hawaii five-0 är en högkvalitativ serie blir det snabbt tröttsamt när man tittar på flera avsnitt tätt inpå varandra. Var och en för sig är avsnitten fantastiska – men de har liknande upplägg, så när man strecktittar blir det i längden enformigt och tråkigt. Det krävs att man är på rätt humör för att orka titta på en hel säsong från början till slut, och ses serien vid fel tillfälle blir det lätt plattfall. Detta är fallet för mig nu. 
 
 
När jag tittade på säsongen insåg jag till min förfäran att jag inte alls kunde ta till mig det som hände. Istället gäspade och distraherades jag konstant av annat. Men troligen har det inte har med säsongen i sig att göra. Kriminalare och juridikserier har en tendens att tråka ut mig, och enbart ett fåtal – som The Good Wife – lyckas gripa tag i mig från början till slut. Detta eftersom sådana serier ofta har förutsägbara och fristående avsnitt, medan de saknar genomgående handling som engagerar. Eftersom jag sett många serier inom dessa genrer på sistone var jag redan trött på stilen innan jag ens börjat titta på säsongen. Det var alltså säkerligen dålig timing.
 
 
Som helhet är Hawaii five-0 säsong 6 en helt okej säsong. Eller, säsongen i sig är bra, men den saknar det där lilla extra som griper tag avsnitt efter avsnitt. Rätt sinnesstämning krävs för att tittaren ska orka strecktitta på serien, och då jag inte var på passande humör, blev tittarupplevelsen relativt tråkig.
 

Mars, säsong 1

Längd: 4 hr 43 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Äventyr, sci-fi, dokumentär.
Releasedatum: 2017-05-02.
Skådespelare: Jihae, Alberto Ammann, Clémentine Poidatz, Anamaria Marinca, Sammi Rotibi.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Året är 2033 och mänsklighetens första bemannade resa till Mars ska just påbörjas. Under nedstigningen genom Mars atmosfär upptäcker man att rymdfarkosten krånglar."
 
 
 
Mars baseras på boken How to live om Mars av Stephen Petranek. Den har ett unikt upplägg, där ett fiktivt drama kombineras med dokumentäriska inslag så som intervjuer och gamla videor om planeten. Detta gör att serien både blir spännande såväl som lärorik. Men det har sina brister.
 
Ett team anländer på Mars för att se om liv finns. 
 
Detta är minst sagt en intressant, tankeväckande och välgjord serie. Ändå kan jag inte låta bli att undra om Mars hade blivit bättre om den varit en renodlad dokumentär eller drama. Detta för att det nu blir ett halvdant mellanting. Hattandet fram och tillbaka fungerar, men när den påhittade berättelsen blir spännande och avbryts med fakta om Mars är det svårt att hålla tillbaka irritationen. Det saktar dessutom ned tempot, och för varje avsnitt blir serien tråkigare. Det gör ont att skriva så; men faktum är att serien börjar spännande och lyckas beröra, för att sen bli allt mer händelselös. Du vet den där känslan, som skriker "jag måste se mer"? Den försvinner.
 
En ny planet, nya livsvanor, nya relationer. 
 
Som helhet är den första säsongen av Mars en intelligent och lärorik serie. Dock blir det enformigt att se på efter ett tag, och fast dramat blir riktigt spännande ibland är inte tillräckligt starkt för att skapa ett beroende.
 

Two and a half men, säsong 10

Längd: 7 hr 44 min.
Antal avsnitt: 23 avsnitt.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Komedi.
Releasedatum: 2013-10-09.
Skådespelare: Jon Cryer, Ashton Kutcher, Angus T. Jones, Conchata Ferrell, Cortney Thorne-Smith.
 
 
"Livet verkar perfekt för Walden och Alan. Men när Waldens flickvän säger nej till hans frieri hamnar han i en nedåtgående spiral som bara Alan och hans son Jake kan hjälpa honom ur. Deras sexkapader skapar ytterligare ett dråpigt år strandhuset."
 
 
Jag har alltid tyckt att Two and a half men är en småcharmig och upplyftande serie. Dessvärre tappar den mycket av sin karaktäristiska humor i den tionde säsongen. Trots att den har en del klockrena repliker som får det att bullra av skratt är det tydligt att serieskaparna fått slut på kreativitet. Handlingen har blivit urvattnad, och de flesta skämten anspelar fantasilöst på sex, vilket i längden både blir osmakligt och tråkigt. Som bäst är Two and a half men när den driver med Alans snålhet eller Jakes dumhet, men dessa används inte alls lika flitigt som tidigare.
 
Vi får se allt mindre av Angus T. Jones. 
 
Ytterligare anledning till att Two and a half men inte håller samma kvalité längre är skådespelarna. Ashton Kutscher, Jon Cryer och Conchata Ferrell är de enda frekvent återkommande ansiktena som syns i säsongen. Vi får se ytterst lite av Melanie Lynskey, Holland Taylor, Marin Hinkle, Angus T. Jones och de andra ursprungliga skådespelarna. De få avsnitt som de är med i är guld värda, men utan dem känns serien ofta tom, energilös och ansträngd. Trots att huvudrollsinnehavarna är duktiga har de svårt att bära upp serien helt på egen hand. 
 
Cryer och Kutscher försöker desperat hålla serien uppe själva. 
 
Trots att den tionde säsongen av Two and a half men både är lättsam och smårolig når den alltså inte alls upp till samma kvalité som tidigare säsonger haft.
 

Morran och Tobias

Längd: 1 hr 56 min.
Antal avsnitt: 4 stycken. 
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Komedi.
Releasedatum: 2015-12-14.
Skådespelare: Johan Rheborg, Robert Gustafsson.
 
"Morran och sonen Tobias befinner sig i samhällets utkant. De har sålt en bit land till kommunen och fått möjlighet att flytta tillbaka till deras torp i Trosa under en månads tid. Det är många känslor som rivs upp när bohaget ska packas upp och under mötet med det gamla livet i huset."
 
 
 
Fast den svenska tv-serien Morran och Tobias inte når några spektakulära höjder, är det svårt att inte fastna för den. Vissa av situationerna som de underliga karaktärerna hamnar i går absurt nog att relatera till, och de slagkraftiga skämten väcker många skratt. Trots att serien ofta tar ut svängarna för mycket och blir överdriven, kom jag på mig själv med att ivrigt se fram emot mer.
 
Morran berättar om hennes och sin sons vardag. 
 
DVD-utgåvan av Morran och Tobias skiljer sig lite åt fram versionen som gick på SVT. När serien visades på TV bestod den av 16 avsnitt, på tio minuter vardera. Nu har de sammanförts till fyra stycken längre avsnitt, vilket i sig inte är något märkvärdigt. Avsnitten har dock kortats ner, och de scener som syntes samtidigt som eftertexterna rullade har klippts bort för att ge snyggare övergångar. Tyvärr innebär detta att en del förklaringar och skämt avlägsnats.
 
Inget problem är för stort för den här duon. 
 
En av seriens styrkor är skådespelarna, som kompetent bär upp Morran och Tobias på sina axlar. Favoriten är briljanta Johan Rheborg, som med sitt härliga minspel och sin unika röstdynamik får tittaren på fall med en enda blick. Att jag föredrar Rheborg framför Gustafsson beror troligen också på hur deras karaktärer är uppbyggda. Den godtrogna och lite dumma Morran är nämligen lättare att fastna för än Tobias, eftersom hans konstanta bekräftelsebehov och oförskämt, ovårdade språk skapar en destruktiv relation och väcker stor avsmak.
 
Enligt Morran är det inte konstigt att bada i sonens akvarium. 
 
Som helhet är Morran och Tobias bra, och trots en uppskruvad överdrivenhet är det svårt att inte låta sig charmas. 
 

Jane the Virgin, säsong 1

Längd: 14 h 50 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Komedi.
Releasedatum: 2015–11–16.
Skådespelare: Gina Rodriguez, Andrea Navedo, Yael Grobglas, Justin Baldoni, Ivonne Coll, Jaime Camil.
 
"När Jane var liten lovade hon att förbli oskuld tills hennes bröllopsdag. Men på grund av ett misstag råkar hon insemineras,vilket sätter igång en serie av händelser. Nu är Jane gravid och fadern till hennes barn är hennes chef."
 
 
 
Den första säsongen av Jane the Virgin är ett trevligt och småcharmigt tidsfördriv. Konceptet är kreativt och jag tycker om den lite parodiska känslan som uppstår genom den överdramatiska berättarrösten och de många uppförstorade situationerna. Dessutom gör skådespelarna bra ifrån sig och de intressanta karaktärerna inspirerar.
 
Oskulden Jane får reda på att hon är gravid. 
 
Men trots den lättsamma stämningen lyckades Jane the Virgin inte engagera mig fullt ut. Handlingen skapar inte beroende och humorn väckte inga skratt. Den har dessutom många förutsägbara klyschor och upplevs inte som trovärdig. Därtill gör den avsiktliga överdrivenheten – som är en del av seriens charm – att allvaret tas bort i seriösa situationer, vilket leder till att Jane the Virgin får en överhängande känsla av att vara fånig och ytlig.
 
Jane slits mellan fästmannen Michael och chefen Raphael. 
 
Den första säsongen av Jane the Virgin ger nöjsam avkoppling, men håller sig på en så pass ytlig nivå att tittaren inte helt engageras.
 

NCIS: Los Angeles, säsong 7

Längd: 16 hrs 18 mins.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, kriminalare.
Releasedatum: 2016-11-28.
Skådespelare: Chris O'Donnell, Daniela Ruah, LL Cool J, Eric Christian Olsen, Barrett Foa, Linda Hunt.
Distributör: Paramount.
 
"Agenterna Callen och Sam, med sina kollegor agent Kensi, polisen Deeks, datasnillet Eric och analytikern Nell, fruktar inga fiender. Det spelar ingen roll om det är spioner, IS-kvinnor eller gangsters. Verksamhetschef Hetty och assisterande chef Granger följer de globala hoten såväl som agenternas personliga utmaningar."
 
Precis som sina föregångare är den sjunde säsongen av NCIS: Los Angeles genomtänkt och välgjord. Den innehåller en hel del riktigt spännande fall, som engagerar tittaren till max. Dessutom har skådespelarna vid det här laget verkligen kommit in i sina roller, och ren magi uppstår när de på ett mycket trovärdigt sätt porträtterar karaktärerna. Det är även roligt att Tony DiNozzo från NCIS är med i ett crossover-avsnitt.
 
Tony DiNozzo besöker Los Angeles. 
 
Dessvärre är säsongen tröttsam att strecktitta på. Kanske börjar jag förlora intresse för att jag har sett för många sådana här serier på sistone. Men på grund av att alla avsnitt följer liknande mallar får den en upprepande struktur som upplevs vara aningen enformig. Avsnitten flyter ihop med varandra och säsongen som helhet sticker inte ut. Om säsongerna innehöll färre och mer säregna avsnitt skulle de utmärka sig mer från varandra, och på så sätt skapa ett helt annat engagemang.
 
Sam och Kensi har egna demoner att ta itu med. 
 
Som helhet är den sjunde säsongen av NCIS: Los Angeles bra; men eftersom avsnitten är uppbyggda på liknande sätt är det lätt att förlora intresse om man strecktittar.
 

Fear the Walking Dead, säsong 2

Längd: 10 hrs 46 mins.
Antal avsnitt: 15 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, rysare, scifi.
Releasedatum: 2016-12-05.
Skådespelare: Kim Dickens, Cliff Curtis, Frank Dillane, Alycia Debnam-Carey, Mercedes Mason etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter att ha sett Los Angeles stå i lågor går familjen ombord på Agibail. Men när försvaret bombar hela södra Kalifornien för att rena området från smitta drivs de odöda mot kusten. Sällskapet sätter kurs mot okänd mark, men upptäcker snart att det är minst lika farligt till havs som på land."
 
Den andra säsongen av Fear the walking dead är mycket bättre än föregångaren. Trots en del krystade insatser känns skådespelarna mer bekväma i sina roller: Debnam-Carey (The 100) och Dillane (In the heart of the sea) är riktigt fängslande. Dessutom börjar karaktärerna få mer kött på benen och handlingen är mer intressant. Ändå har serien en lång väg kvar att gå.
 
Madison och Travis färdas över havet med sina familjer. 
 
Det är nämligen så att säsongen har oerhört ojämn kvalité. Vissa avsnitt är gripande, med pulshöjande spänning och fascinerande vändningar. Men minst lika många avsnitt misslyckas att engagera på grund av ostimulerande handlingsparalleller, ogenomtänkt struktur och långsamt tempo. Mycket av det som händer känns upprepande, och seriens många förutsägbara klyschor blir tröttsamt. Dessutom presterar bland annat Cliff Curtis (Die hard 4.0) och Kim Dickens (Gone girl) mycket dåligt. Deras blanka ansiktsuttryck och avsaknad av synliga känslor gör att deras insatser känns krystade och onaturliga.
 
Nick hamnar på avvägar och måste klara sig på egen hand. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Fear the walking dead okej, men den har mycket att förbättra innan den kommer i närheten av originalseriens storslagenhet. 
 

The Strain, säsong 2

Längd: 9 hrs 59 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, sci-fi
Releasedatum: 2016-11-21.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Jonathan Hyde, Kevin Durand, Richard Sammel, Natalie Brown, Ruta Gedmintas, Mía Maestro etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Epidemin som förvandlar invånarna till monster spri-ds. Medan Eph och Nora försöker ta fram ett biologiskt vapen som kan förgöra varelserna söker Setrakian efter en gammal bok som har svaret på hur den onda Mäs-taren kan besegras."
 
The Strain gör det verkligen inte lätt för sina tittare. Serien har en hel del potential men behöver ofta kämpa för att hålla sig uppe. Karaktärerna är matta, klyschorna många och handlingen späs ofta ut av onödiga sidospår som inte leder någonstans. Säsongen lider inte brist på intressant material: handlingen är spännande, skurkarna är riktigt fascin-erande och återblickarna till andra världskriget är härligt otäcka. Men genom att fokus-era på fel saker blir inte andra säsongen The Strain så medryckande som den hade kun-nat vara.
 
Richard Sammel är enastående som den kusliga nazisten Eichorst.
 
Fast flera av skådespelarna gör stort intryck är det främst Richard Sammel (Inglorious Basterds) som imponerar. Han har en av seriens mest fascinerande roller och hans fenomenala insats gör att han lätt skulle klara av att bära upp serien på egen hand. Det finns emellertid skådespelare som inte håller måttet, exempelvis Kevin Durand (X-Men Origins: Wolverine) och Max Charles (American Sniper) som mest går mig på nerverna. Bortsett från deras mediokra prestationer känns dessutom deras karaktärer mer som rekvisita än riktiga personer, vilket gör att det blir svårt att fastna för dem.
 
Allt fler infekteras av den mystiska sjukdomen. 
 
Som helhet är den andra delen av The strain en intressant säsong med potential, men på grund av många sidospår och svaga karaktärer engageras inte tittaren till fullo. Jag är dock intresserad över vart The Strain är på väg och kommer, trots bristerna, att fortsätta följa serien.
 

RSS 2.0