These broken stars

Författare: Amie Kaufman & Meagan Spooner.
Serie: Starbound #1.
Längd: 374 sidor.
 
"Rymdfarkosten Icarus kastas ut ur hyperrymden och störtar mot närmaste planet. Lilac och Tarver överlever, och måste bege sig ut på en farofylld färd över den öde terrängen. Allting ändras när de upptäcker hemligheten bakom de kalla viskningarna som hemsöker deras steg. Lilac och Tarver kanske kan hitta ett sätt att ta sig ifrån planeten, men i så fall kommer de inte att vara samma personer som landade på den."
 
 
 
These broken stars är inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Det är en bra bok, men jag blev inte så överväldigad som jag hade hoppats.
 
These broken stars är en karaktärsdriven bok. Den manliga protagonisten Tarver fastnade jag för direkt, men Lilac tog lite längre tid att vänja sig vid. Detta för att hennes bortskämda och oförskämda bemötande var tröttsamt att läsa om. Men som tur är utvecklas hon under läsningens gång, och hennes berättelse blir allt mer intressant att ta del utav. Ändå föredrar jag att läsa ur Tarvers perspektiv, eftersom hans berättarröst är mer behagligt och underhållande.
 
Jag är mycket tacksam över att relationen mellan Tarver och Lilac långsamt byggs upp. Det finns få saker som är så avtändande som ett ytligt, kärlek-vid-första-ögonkastet-förhållande, så jag blev lättad över att relationen fick tid att utvecklas. Det ger också läsaren chans att fästa sig vid karaktärerna och lära känna dem individuellt snarare än som ett hopsvetsat par.
 
Boken är dock stillsam och har många händelselösa sekvenser. Stora delar består enbart av att karaktärerna utforskar vildmarken och tar sig från plats A till plats B. I längden ger det boken en torr, upprepande och monoton känsla. These broken stars innehåller dessutom en del förutsägbara klyschor, och boken hade tjänat på att utveckla världen mer. Vidare blev jag inte lika imponerad av slutet som jag hade önskat, och jag känner mig lite besviken över att jag inte tilltalades mer av det. 
 
Som helhet är These broken stars en bra bok. Den har dock vissa platta scener, där det inte hände tillräckligt för att hålla mig engagerad. Jag kommer definitivt läsa fortsättningen, men med lite mer dämpade förväntningar.
 

Den sista stjärnan

Författare: Rick Yancey.
OrigintaltitelThe last star.
SerieDen femte vågen #3.
Längd: 371 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Det är fyra dagar kvar tills det utomjordiska moderskeppet ska bomba sönder varenda stad på jorden. Fyra dagar tills den sista attacken kommer att utrota de få människor som finns kvar. Cassie, Zombie och Ringer ställs inför det avgörande beslutet om vad som är mest viktigt: att rädda sig själva eller att rädda det som gör oss mänskliga."
 
 
 
Som en av årets mest efterlängtade utsläpp hade Den sista stjärnan mycket press på sig. Dessvärre höll den inte måttet. Trots att jag fortfarande tycker om konceptet och världen som Yancey har byggt upp, hade jag väldigt svårt att komma in i berättelsen igen. Jag kände mig distanserad från handlingen, och av någon anledning kändes karaktärerna som främlingar. Deras personligheter har ändrats, och exempelvis Cassie har gått från att vara en stark förebild till en innehållslös protagonist med stort bekräftelsebehov. Att jag uppfattade karaktärerna annorlunda än tidigare gjorde att jag fick svårt att knyta an till dem, vilket i sin tur ledde till att jag inte berördes av romanens mer känslomässiga scener. 
 
Den sista stjärnan är dessutom förvånansvärt långsam, och ofta känns det som att boken saknar en tydlig riktning. Boken har en del riktigt spännande scener, men transportsträckorna mellan dem är ofta långa och ointressanta. Den sista stjärnan har också en romans som inte alls tilltalar mig, då den byggs upp och förklaras på ett minst sagt underligt sätt.
 
Som helhet är Den sista stjärnan okej, men besvikelsen är stor då boken inte knyter ihop trilogin på ett så fantastiskt sett som jag hade förväntat mig.
 

Tusende våningen

Författare: Katharine McGee.
OriginaltitelThe thousandth floor.
SerieTusende våningen #1.
Längd: 427 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"I det tusen våningar höga tornet som skuggar hela Brooklyn, finns allt man kan önska sig - för den som har råd. Livet i tornet bjuder på oerhörda möjlighter. Men det gäller att vara försiktig; från tusende våningen är fallet högt."
 
 
 
 
 
 
Tusende våningen är ett trollbindande debut, som genom skandaler, skarp social hierarki och häftig teknologi bäst kan beskrivas som Gossip Girl i futuristisk miljö. Vi följer fem huvudpersoner, vars paralleller sammanvävs på ett snyggt sätt. De är mycket intressanta att följa och som läsare brydde jag genuint om dem. Men mest imponerad är jag den mångfald som McGee skapat. Hon har på ett väldigt naturligt sätt integrerat personer med skilda hudfärger och sexualiteter i handlingen, och gör ingen stor grej utav deras olikheter.
 
En nackdel med att ha så många berättarröster är dock att det tar ett tag att vänja sig vid. Eftersom de fem protagonisterna introduceras med rätt korta mellanrum är det i början svårt att komma ihåg vem som var vem. Det är inte förrän mer bakgrundsinformation lagts till och karaktärerna växt sig allt mer komplexa som det är lättare att skilja dem åt.
 
Något som verkligen tilltalar mig med Tusende våningen är de spännande intrigerna. En handling fylld med hemligheter och konspirationer är nämligen helt i min smak och gjorde Tusende våningen till en riktig bladvändare. Däremot hade jag gärna velat ha en mer konkret världsuppbyggnad. McGee förklarar väldigt lite om hennes framtidsvision och som en följd blir det svårt att förstå konceptet och syftet med tornet. Många frågor om hur samhället ser ut och fungerar väcks under läsningens gång, men nästan ingen av dem besvaras, vilket minskar världens trovärdighet.
 
Tusende våningen är en förvånansvärt stark debutroman. Jag hade svårt att släppa taget om boken och fängslades av språket samt de intressanta intrigerna. Om du tycker om tv-serien Gossip girl är Tusende våningen verkligen en bok för dig.
 

Stulna liv

Författare: James Dashner.
OriginaltitelThe rule of thoughts.
SerieVirtnetspelen #2.
Längd: 301 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
"Michael har förlorat allt. Men han kan inte ge upp nu. Han är en av få som känner till hackern Kaines plan för att ta över världen. Myndigheterna låtsas att allt är som det ska. Det är bara Michael och hans två bästa vänner som vet sanningen. De måste ta konsekvenserna och riskera allt för att rädda mänskligheten."
 
 
 
 
 
Jag har svårt för Stulna liv, och trots det mycket fascinerande konceptet grips jag inte tag. Karaktärerna saknar djup, dialogerna är ointressanta och Dashners sätt att skriva tilltalar mig inte. På grund av ett dåligt genomförande blir handlingen alltså aldrig riktigt fängslande.
 
En annan anledning till att den i grund och botten spännande berättelsen faller platt är Dashners påtagliga okunskap. Han upplevs inte vara särskilt insatt i ämnet, och hans sätt att beskriva datorprogrammering på känns inte trovärdigt eller logiskt. Istället känns det som att han har kodning mer som en ”cool grej” och inte som ett genomtänkt inslag.
 
Min förmåga att ta till mig innehållet påverkades dessutom av formgivningen; främst valet av typsnitt. I Stulna liv används en sanserif, alltså en sorts typsnitt där tecknens linjer är jämntjocka och saknar små "flaggor" eller "fötter" som antikvatypsnitt har. Sanserifer har alltså färre detaljer än andra typsnitt, vilket gör det svårare att särskilja typsnittens tecken från varandra. Därför används sådana typsnitt sällan i längre texter, och nästan aldrig i romaner. Men i Stulna liv används då en sanserif, och fast man vänjer sig efter ett tag så blir det definitivt mer mödosamt att ta sig igenom texten – vilket gjorde mig disträ och ofokuserad.
 
Stulna liv har alltså en bra grundidé men ett dåligt genomförande, och som läsare fastnar jag varken för karaktärer eller handling. Innehållet är dessutom relativt ansträngande att ta till sig på grund av att det valda typsnittet har dålig läsbarhet.
 

The Crown

Författare: Kiera Cass.
SerieThe Selection #5.
Längd: 278 sidor.
 
"När Eadlyn blev den första prinsessan av Illéa som anordnade sitt eget Urval, trodde hon inte att hon skulle förälska sig i någon av hennes trettiofem friare. Hon spenderade de första veckorna av tävlingen med att räkna ner dagarna tills hon kunde skicka dem hem. Men Eadlyn upptäcker att hon inte helt nöjd med att förbli ensam och plötsligt måste hon göra ett omöjligt val."
 
 
 
 
 
The Crown är en sådan där bok som får läsaren att sitta och le fånigt under hela läsningen. Boken har en lättsam och glädjande stämning, och är skriven på ett sätt som gör det oerhört lätt att fångas upp – men desto svårare att lägga ifrån sig den. Protagonisten Eadlyn, som i The Heir var så pass självisk och bortskämd att det blev påfrestande, har växt mycket som person och är betydligt mer sympatisk och lättomtyckt. Faktum är att alla karaktärerna är måttlöst goa: till och med männen som tävlar om prinsessans hjärta är vänner snarare än rivaler. Deras överväldigande omtänksamhet gör nästan att jag vill omfamna dem allesammans i en stor gruppkram och sjunga kumbaya.
 
Men The Crown är långt ifrån perfekt. Precis som i föregångarna är bokens största svaghet den ointelligenta världsuppbyggnaden och de många logiska luckorna som uppstår i berättandet. Trovärdigheten ligger i botten och kungafamiljen är pinsamt oinsatta i politik. De isolerar sig från folket som de styr över och gör omfattande förändringar utan att fundera över vilka konsekvenser det får. Därtill är boken förutsägbar och klyschig, och jag tycker att det är lite synd att männen i Eadlyns urval inte testas för att göra sig förtjänta av kronan. De närvarar bara vid vissa evenemang och påverkar inte sina egna öden på samma sätt som kvinnorna gjorde i seriens tre första böcker.
 
Som helhet är The Crown en riktigt bra roman. Det som The Crown saknar i hjärna kompenseras stort i hjärta. Inte alla böcker behöver vara intelligenta och aktivera alla hjärnceller. Ibland räcker det gott och väl med att den får läsaren att må fantastiskt bra.
 

Dödens märken

Författare: Veronica Roth.
OriginaltitelCarve the mark.
SerieDödens märken #1.
Längd: 448 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Cyra är syster till den brutale tyrann som regerar över Shotet-folket. Cyras flödesgåva gör att hon med en enkel beröring kan få andra människor att känna ofattbar smärta, något som hennes bror utnyttjar för att plåga sina fiender. Men Cyra är mer än ett vapen i sin brors händer: hon är motståndskraftig, snabbtänkt och hon vet vad brodern fruktar mer än något annat."
 
 
 
 
Dödens märken är en välskriven, karaktärsdriven roman. De dynamiska protagonisterna rycker med läsaren redan vid första sidan, och deras inre strider är oerhört spännande att ta del utav. Därtill är världen fascinerande, och trots att jag har läst om liknande samhällsuppbyggnader förut så var det riktigt intressant att ta del av magisystemet och de olika kulturerna. Roths tilltalande språk ger dessutom texten ett behagligt flyt, och under bokens första halva satt jag som klistrad till sidorna.
 
Men andra halvan av Dödens märken är inte lika bra. Det känns inte som att handlingen kommer igång och på något sätt upplevs tempot bli långsammare för varje sida. Som ett resultat falnar engagemanget, och trots att de härliga karaktärerna fortsätter att intressera så upplevs bokens senare halva nästan som tråkig. En annan nackdel är att skurken inte byggs upp på ett särskilt komplex sätt, vilket gör att man som läsare inte ser honom som ett värdigt hot.
 
Som helhet är Dödens märken en bra bok – som hade kunnat vara bättre. Karaktärerna och världen är gripande, medan tempot och handlingen har sina brister. Men jag ser fram emot att läsa fortsättningen och förväntar mig mycket av Roths efterföljare.
 

Diabolic

Författare: S. J. Kincaid.
OriginaltitelThe diabolic.
SerieDiabolic #1.
Längd: 506 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"Nemesis är en diabol: en varelse manipulerad och programmerad att inte bry sig om något annat än sin ägares välmående. I Nemesis fall är detta Sidonia. När kejsaren får reda på att Sidonias pappa planerat ett uppror, kräver han att Sidonia reser till det kejserliga palatset som gisslan och försäkran om att hennes pappa inte går vidare med sina planer. Det enda sättet för Nemesis att skydda Sidonia är att ta hennes plats."
 
 
 
Diabolic är en spännande roman med ett riktigt fascinerande koncept. Den har en tankeväckande värld och den starka, kvinnliga protagonisten fångade mitt intresse redan vid första sidan. Hennes råa brutalitet och hållfasta lojalitet fick mig att tycka om henne direkt. Hon bryr sig inte om vad andra tycker och inspirerar med sin kick-ass attityd.
 
Men det är synd att Kincaid inte tar längre tid på sig att bygga upp scenerna. Boken känns rätt påskyndad och många sekvenser rusas förbi i all hast. Det får boken att upplevas vara relativt ytlig och jag hade troligen njutit mer av läsningen om Kincaid arbetat mer med beskrivningar och stämning. Avsaknaden av detaljer gör också att det blir svårt att få en klar bild över hur det dystopiska samhället ser ut.
 
Eftersom jag älskar att läsa om konspirationer blev jag glatt förvånad när jag upptäckte att Diabolic är fullproppad av fängslande intriger. De gripande komplotterna fungerar som en effektiv pulshöjare och bidrar med en del oväntade vändningar. Jag är dock besviken över hur pass stereotypisk boken är. Diabolic känns nämligen som ett hopplock av andra böcker och bjuder egentligen inte på något nytt och eget. Klyschorna radar upp sig och kärleksdramat fick mig gång på gång att himla med ögonen.
 
Under läsningen falnar engagemanget ibland på grund av klyschor och ytlighet, men intrigerna håller intresset vid liv. Som helhet är Diabolic en bra roman som inte riktigt sticker ut ur mängden. 
 

Dödlig kod

Författare: James Dashner.
OriginaltitelThe Fever Code.
SerieThe Maze Runner #0,6.
Längd: 329 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
"Det var en gång en värld som gick under. Skogarna grann, sjöarna torkade ut och haven svämmade över. Sedan kom en sjukdom, en feber som spred sig över hela jorden. Familjer dog och våldet härskade. Så kom WICKED. De sökte en lösning och hittade det perfekta svaret. Hans namn var Thomas. Det är är berättelsen om hur Thomas, Teresa och WICKED byggde en labyrint. En historia om hemligheter, lögner och katastrofer. Om vänskap och lojalitet."
 
 
På grund av hans sätt att skriva har min tidigare erfarenhet av James Dashner varit negativ, men Dödlig kod är förvånansvärt bra. Den spännande romanen fängslade mig redan från första början och det var oerhört intressant att läsa om tiden när labyrinten byggdes. Det var dessutom riktigt roligt att få lära känna karaktärerna på nytt; så som de var innan de dumpades i Gläntan.
 
Något jag tycker riktigt mycket om är att Dödlig kod faktiskt fyller sin funktion som prequel. Med skillnad från Dashners andra, relativt meningslösa, prequel (I solstormens spår) ger Dödlig kod en hel del intressant bakgrundsinformation som fyller ut de tidigare tomma luckorna. Frågorna som dykt upp i tidigare böcker besvaras och som läsare fick jag en härligt tillfredsställande känsla av att äntligen förstå hur saker och ting hör ihop.
 
Trovärdigheten håller inte alltid. Ändå är Dödlig kod en riktigt bra bok. Karaktärerna är charmerande och de spännande vändningarna håller läsaren engagerad. Prequeln fyller sitt syfte och får läsaren att se på serien med nya ögon.
 

Stars Above

Författare: Marissa Meyer.
Längd: 369 sidor.
Bokförlag: Feiwel and friends.
Serie: The Lunar Chronicles #4,5.
 
"Hur kom Cinder till Nya Beijing? Hur förvandlades soldaten Wolf från en ung man till en mördare? När insåg prinsessan Winter och palatsets soldat Jacin deras öden? Med nio berättelser - fem som aldrig tidigare publicerats - fyller Marissa Meyer i luckorna."
 
 
 
 
 
 
 
Antologin Stars Above har nio samlade noveller som utspelar sig innan, under tiden och efter The Lunar Chronicles-serien. Den handlar om samma karaktärer som seriens resterande böcker, men skildrar delar av deras liv som vi inte tagit del utav tidigare. Det är en fröjd att återigen få läsa om de älskvärda karaktärerna, och alla novellerna tillför genomtänkt bakgrundsinformation som knyter samman de komplexa händelserna på ett mycket snyggt och professionellt sätt. 
 
Samtliga noveller håller en väldigt hög kvalité och bidrar till en djupare förståelse för karaktärerna och deras handlingar. Två av novellerna sticker dock ut lite mer än de andra, nämligen ”The Little Android” och ”Something old, something new. ”The Little Android”, som är en retelling av Hans Christian Andersens The Little Mermaid är förvånansvärt berörande, medan ”Something old, something newger serien ett mycket tillfredsställande avslut. Men trots deras höga kvalité ger egentligen ingen av novellerna en "aha"-upplevelse. Berättelserna ger karaktärerna mer kött på benen men tillför ingen information som gör att synen på händelserna förändras.
 
Som helhet var Stars Above en intressant läsning. Marissa Meyer är en enastående författare och med enkla men effektiva medel trollbinder hennes vackra språk.
 

Kallelsen

Författare: James Frey.
OriginaltitelThe Calling.
SerieEndgame #1.
Längd: 511 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Tolv spelare är kallade till striden. Tolv ungdomar från uråldriga familjer. Mänskligheten härstammar från deras ätter och de valdes ut för tusentals år sedan. Sedan dess har de förberett sig, varje dag, på Spelet. De är smarta, korkare, starka, svaga, lata, vackra, fula, goda och onda. De har inga superkrafter, kan inte flyga, förvandla bly till guld eller hela sig själva. När döden kommer är det slut. För dem och för oss alla. En av dem måste lösa den stora gåtan. Annars är allt förlorat."
 
Kallelsen gör mig kluven. Å ena sidan är det en oerhört fascinerande roman. Det annorlunda konceptet är riktigt intressant och bokens komplexitet fängslar. Kallelsen har dessutom en del riktigt intensiva scener som gör att det är svårt att släppa taget.
 
Men som läsare får vi följa alldeles för långa karaktärer. Tolv karaktärer introduceras på samma gång och vi får inte riktigt lära känna någon av dem på djupet. De korta kapitlen hoppar mellan olika perspektiv och eftersom berättarrösterna är lika varandra blandas karaktärerna ihop. Det är många att hålla reda på och det är svårt att känslomässigt knyta an till dem. Eftersom inte tillräckligt med tid spenderas med varje individ upplevs de knappt vara verkliga personer och det gör att hela berättelsen faller platt.
 
En annan svaghet är att bokens abstrakta stil skapar stor förvirring. Frey förklarar inte mycket kring Spelet och som läsare vet vi knappt vad det går ut på. Det lilla som faktiskt avslöjas blir inte tillräckligt för att skapa ett engagemang och som läsare kände jag mig exkluderad.
 
Kallelsen har i grund och botten riktigt stor potential, men mängden karaktärer samt de bristande förklaringarna gör att intresset falnar. Det fascinerande konceptet får mig dock att vilja läsa mer och jag ser fram emot att ta del utav fortsättningen. 
 

Morgonstjärnan

Författare: Pierce Brown.
OriginaltitelMorning star.
SerieRött uppror #3.
Längd: 524 sidor.
Bokförlag: Norstedts.
 
"Efter att ha fått makt och förtroende blir Darrow till slut avslöjad och tillfångatagen. Han blir torterad och nedbruten, och allt hopp tycks vara ute. Men han är fortfarande sitt folks sista hopp och hans vänner har inte övergivit honom. Darrow föddes som slav och blev en Gyllene - en av världens mäktigaste. Sedan raserades allt han byggt upp. Nu måste han uppbåda all sin styrka, slå sig fri och avsluta kampen han en gång startade."
 
Som den avslutande delen i storslagna Rött uppror-trilogin har Morgonstjärnan mycket att leva upp till, men fans lär inte bli besvikna. En intensiv inledning kastar läsaren dir-ekt in i händelserna och därefter fortskrider boken i samma höga tempo. Precis som för-egående böcker har romanen en enastående handling, spänd stämning och mycket act-ion. Det hinner hända otroligt mycket under bokens gång och konceptet, tillsammans med den fascinerande världen, fängslar ända till slutet.
 
Men precis som i tidigare delar av trilogin är språket relativt tungt och jag hade ibland svårt att engagera mig i berättelsen på grund av Pierces unika sätt att skriva. Det finns en viss distans mellan läsare och författare som gjorde att jag inte känslomässigt greps tag. Dessutom hade jag svårt att relatera till karaktärerna.
 
Som helhet är Morgonstjärnan en spännande avslutning på den episka trilogin. Fast bokens svagheter gör att jag inte sitter trollbunden under hela läsningen kan jag inte neka dess förträfflighet. Det är en välskriven och oerhört genomtänkt roman som fans av Brandon Sanderson borde läsa omgående. 
 

Ensam kvar

Författare: Alexandra Oliva.
OriginaltitelThe Last One.
Serie: Fristående.
Längd: 345 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"Zoo skickar in en ansökan och snart är hon en av tolv deltagare som tävlar i en realityserie i vildmarken. Det handlar om att överleva och att klara psykiska utman-ingar. Samtidigt som serien spelas in inträffar en kata-strof som hotar att slå ut civilisationen. Ovetande om vad som hänt fortsätter Zoo att kämpa utan att förstå att det inte längre är någon som filmar."
 
 
 
 
Ensam kvar är en riktigt fascinerande roman och en häpnadsväckande debut. Den har en intelligent premiss som griper tag redan vid första sidan och tankeväckande anknytn-ingar till vårt moderna samhälle som ger boken en ökad trovärdighet. Ensam kvar känns som en blandning mellan dokusåpan Robinson och filmen Vägen (2009): en kombina-tion som blir riktigt fängslande. 
 
Romanen varvar två olika tidsparalleller. Den ena berättas i första person och utspelas i nutid. Där kämpar Zoo för att överleva, ovetandes om att världen är döende. Den andra parallellen är skriven i tredje person och skildrar istället några av utmaningarna som deltagarna möter i realityseriens början. Båda parallellerna är spännande, och det är intressant att följa de olika grenarna samt Zoos kamp. Berättelsen rör sig dock långsamt framåt och bristen på fartfyllda händelser gör att romanen ibland upplevs vara tung att läsa.
 
Alexandra Oliva har lagt mycket energi på att beskriva karaktärerna och hon låter läsa-ren lära känna dem ordentligt. Dessvärre övertygade hon inte mig om att karaktärerna var värda att läsa om. Jag upplevde dem som distanserade och jag började aldrig känna något för dem, vilket blev problematiskt. Att skapa engagerande karaktärer är A och O: det spelar ingen roll hur bra handlingen är, fastnar läsaren inte för karaktärerna är det kört.
 
Som helhet är Ensam kvar en smart och genomtänkt roman, som på grund av sitt tempo och sina andefattiga karaktärer inte engagerar.
 

Hord

Författare: Ann Aguirre.
Originaltitel: Horde.
Serie: Razorlands #3.
Längd: 434 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Staden Räddning är omringad, monstren har samlats vid stadsportarna och den här gången kommer de inte att ge sig av. Men Spadertvå är inte den som tar till flykten. Med knivar i händerna och kompanjonerna vid sin sida, kommer hon inte att ge upp, vare sig hon kämpar för stit liv eller Tåligs kärlek. Framför sig har de sitt livs strid. Den här gången är det mer än en enstaka enklavs eller utposts öde det handlar om. Den här gången står hela mänsklighetens överlevnad på spel."
 
Hord är en riktigt bra avslutning på en riktigt bra trilogi. Den actionfyllda boken har näst intill konstant spänning och fast ett par sega sekvenser förekommer håller den generellt sett ett högt tempo. Språket både underhåller och berör, och Aguirres briljans ser till att hon blir ihågkommen långt efter att den sista sidan är läst.
 
Protagonisten Spadertvå har redan från början varit en kick-ass hjältinna och det är otroligt inspirerande att hon alltid vågar stå för sina åsikter. Hord fick mig att även fastna mer för Tegan och Stalker, då båda två genomgår stora utvecklingar. Sedan hans agerande i Utpost har jag dock haft svårt för Tålig, men som tur är lyckas Hord få honom att framstå som lite mer sympatisk än tidigare.
 
Hord är en bok som har det mesta: småputtrig romans, underhållande humor och nag- elbitande action. Dessutom fortsätter världens komplexa uppbyggnad att imponera och Aguirres språk att beröra. Allt som allt knyter Hord ihop säcken bra och ger läsaren ett tillfredsställande slut på trilogin. 
 

Världen efter

Författare: Susan Ee.
Originaltitel: World After.
Serie: Penryn & tidernas slut #2.
Längd: 288 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"De som överlevt den stora ängla-apokalypsen börjar skrapa ihop det som återstår av den moderna världen. När en grupp människor tillfångatar Penryns syster Paige, eftersom de tror att hon är ett monster, slutar situationen med en massaker. Paige försvinner, människor är livrädda, hennes mamma är förkrossad. Penryn driver runt på gatorna och letar efter Paige. Hennes sökande leder henne till hjärtat av änglarnas planer, där hon får en skymt av deras motiv och inser hur skräckinjagande långt de är villiga att gå."
 
Penryn & tidernas slut-trilogin grundar sig på ett starkt koncept och en mycket trovärdig och intressant postapokalyptisk värld. Världen efter är, precis som Änglafall, en mörk roman och fast boken inte är lika actionpackad som sin föregångare är den onekligen spännande.
 
Dessvärre känns inte handlingen särskilt nyskapande. Världen efter är väldigt lik Änglafall och de upprepande händelserna gör att en överhängande känsla av deja-vu följer med genom hela läsningen. Jag vet inte om upprepningarna var ett medvetet eller omedvetet val, men det känns oambitiöst och upplevs som tradigt. 
 
Penryn och Raffe är båda två charmanta karaktärer, men de är som bäst när de är tillsammans. I första halvan av Världen efter är de dock frånskilda, vilket gör att det tar ett tag för boken att bli intressant. Början upplevs därför som relativt platt och det är inte förrän efter deras återförening som spänningen tar vid.
 
Det bästa med boken är dess humor: Världen efter är nämligen riktigt rolig. De livfulla dialogerna fick mig att skratta rätt ut flera gånger och ett bestående leende sattes på mina läppar. Penryn och Raffe har en härlig kemi mellan sig och det är underhållande att läsa deras rappa dialoger.
 
Allt som allt är Världen efter en bra bok, som trots sina brister får mig att sukta efter trilogins avslutande del.
 

Illuminae

Författare: Amie Kaufman, Jay Krist- off.
SerieThe Illuminae Files #1.
Längd: 599 sidor.
Bokförlag: Knopf.
 
"År 2575 krigar två rivaliserande företag och bomber- na regnar över planeter. När Kady och hennes ex Ezra tvingas ombord på en evakueringsflotta upptäcker de att deras problem bara har börjat. En dödlig pest har brutit ut och muteras med skrämmande resultat. Dess- utom kan flottans AI, som borde skydda dem, vara deras fiende och ingen ombord berättar vad som pågår. På jakt efter sanningen måste Kady samarbeta med pojkvännen hon svor att aldrig mer prata med."
 
 
Eftersom mängder av lovord har regnat över Illuminae är det med stor besvikelse som jag skriver att jag inte tyckte om boken. Jag ser romanens potential genom det nytänk- ande konceptet och den mycket intressanta handlingen: men problemen som uppstod på grund av bokens format gjorde att jag inte kunde njuta utav läsningen.
 
Illuminae är kreativt utformad och berättas genom hackade dokument, mejl, militära filer, medicinska rapporter, intervjuer, ritningar och dylikt. Hade dessa berättartekniker varit ett komplement till vanlig löptext hade det kunnat fungera bra, men eftersom de upptar hela boken skapas ett oönskat avstånd mellan författarna och läsaren. Trots den unika stilen känns texten opersonlig och det som hade kunnat bli en fenomenal berätte- lse upplevs istället som distanserat och rörigt.
 
All information som förmedlas berättas genom sekundära källor och som läsare får vi aldrig uppleva det som sker genom karaktärernas ögon. Istället återberättas händelserna via exempelvis chattforum och transkriptioner av videoinspelningar: vilket inte är till- räckligt för att ge berättelsen liv. Att romanen berättar istället för visar det som sker ska- par ett avstånd till karaktärerna och gör att läsaren aldrig lär känna dem ordentligt. Und- er hela läsningen kände jag mig som en passiv åskådare och jag började aldrig bry mig om vare sig handlingen eller protagonisterna.
 
Illuminae har ett riktigt intressant koncept och det syns tydligt att det är en genomtänkt roman. Dock hade jag svårt för formatet och jag upplevde mig vara alldeles för avsku- ren från berättelsen. Ibland kändes Illuminae mer som en lärobok än ett skönlitterärt verk, och för mig blev det helt enkelt inte en njutbar läsning.
 

Nivå: Dödlig

Författare: James Dashner.
OriginaltitelThe Eye of Minds.
Serie: Virtnetspelen.
Längd: 280 sidor.
Bokförlag Semic.
 
"VirtNet erbjuder en virtuell värld för alla sinnen. Michael är en skicklig spelare som lever större delen av sitt liv på VirtNet. När andra spelare förstätts i koma på riktigt hamnar han i en härva av virtuella och verkliga faror. Den ökände spelaren Kaine tar över andra spelares kroppar, och Michael och hanns vänner får i uppdrag att hitta honom. Han finns någonstans i VirtNet-spelens mörkaste nivåer, där få någonsin varit. Men spelet är inte bara ett spel längre, och Kaine är inte den han utger sig för att vara..."
 
Trots att jag försöker låta bli är det omöjligt för mig att inte döma en bok efter dess omslag. Faktum är att jag inte hade sett åt denna bok två gånger om jag hittat den i bokhandeln, då det anskrämliga omslaget är allt annat än estetiskt tilltalande. Komb- inationen av fotot och de röriga koderna gör att det uppfattas som slarvigt och billigt, och fast det är innehållet jag ska bedöma kan jag inte undgå att känna att omslaget påverkar den sammanlagda läsupplevelsen negativt.
 
Själva konceptet och idén som boken grundar sig på är mycket intressant och påminner till viss del om Poznanskis fantastiska roman Erebos. Men på grund utav att den svaga världsuppbyggnaden innehåller många logiska luckor lyckades inte Nivå: Dödlig fånga mitt intresse. Fascinationen för den virtuella världen föll platt på grund utav den otrovärdiga programmeringen och de många irrationella vändningarna.
 
Något jag upptäckte redan när jag läste The Maze Runner-trilogin är att jag har svårt för Dashners sätt att skriva. På grund utav hans simpla språk blir boken utdragen, och både hans ord och karaktärer saknar komplexitet. Personernas beteenden känns avlägsna och jag hade svårt att relatera till dem. Därtill hindrar deras bristande utveckling känslor från att väckas, och som läsare brydde jag mig inte om vad som hände med dem.
 
Allt som allt är Nivå: Dödlig en roman som grundar sig på en god idé, men som på grund utav ett dåligt utförande inte blir särskilt tilltalande.
 

Slutet

Författare: Ursula Poznanski.
Originaltitel: Die Vernichteten.
Serie: Sveket #3.
Längd: 508 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"Nu känner Ria till det smittsamma viruset. Hon vet att det är tänkt att förinta sfärerna och deras invånare, som hämnd för alla de bortrövade barnen och för att skapa en ny framtid för ytterbefolkningen. Det enda motgift som finns bevakas av Quirin. En dag är han spårlöst försvunnen, och Ria och hennes vänner har förlorat sin trygghet. Då får hon reda på något fullkompligt oväntat, något av ofattbar grymhet. Något som är större än allt som hon hittills har avslöjat."

Ursula Poznanski är allt annat än en dussinförfattare: hon är en oerhört begåvad skribent, vars texter trollbinder från början till slut. I Sveket-trilogin har hon byggt upp en fascinerande värld, präglad av mörk realism och satiriska samhällskonstruktioner. Sfärsystemen som hon skapat är genomtänkta och gör läsningen otroligt fängslande.
 
Fast tempot i boken är relativt långsamt är Slutet riktigt spännande. De intensiva intrigerna och engagerande mysterierna får läsaren att sitta som på nålar, och sakta men säkert byggs ett starkt beroende upp. Därtill är de färgstarka karaktärerna lätta att tycka om och det är otroligt intressant att följa intelligenta Ria och hennes vänner.
 
Slutet är en tillfredsställande avslutning till en mycket spännande serie. Poznanski har byggt upp en fascinerande värld, med gripande konspirationer och trovärdiga karaktärer. Sveket-trilogin passar alla som uppskattar en laddad dystopi eller välskriven psykologisk thriller.
 

Budbäraren

Fakta
Budbäraren (org. Messenger) är den tredje delen i The Giver Quartet-serien av Lois Lowry. Boken är 191 sidor lång och publiceras av Natur- &kultur.
 
Handling
"Matt bor i en fredlig by där de svaga och sjuka tas hand om och gränserna är öppna. Människor flyr hit från förtryck och förföljelse. Matts bästa vän Kira bor på andra sidan skogen i ett samhälle hon valt att stanna i, trots dess auktoritära regim. Matt har rollen som byns budbärare, en uppgift som kräver mod och osjälviskhet. Men klimatet hårdnar även i hans by. Röster höjs för att bygga en mur som håller främlingar ute. Samtidigt tätnar skogen och blir en ogenom- tränglig och livsfarlig plats. Matt tvingas göra en allra sista resa: han måste varna Kira."
 
Recension
Seriens tidigare delar har varit relativt fristående från varandra. Genom att låta protagonisterna från Den utvalde och Blå tråd närvara i romanen kopplar dock Budbäraren samman föregångarna och får böckerna att kännas som en enhet. De olika samhällenas skilda levnadsstilar förenas och läsaren får en större förståelse för den värld Lowry byggt upp.
 
Budbäraren är en mycket välskriven och intressant bok. Det är dessutom en aktuell läsning som väcker tankar kring vårt eget samhälle. Genom den starka handlingen och det metaforiska språket tar Lowry upp ämnen så som exempelvis invandrarfientlighet.
 
Det händer dock inte särskilt mycket i romanen. Budbäraren är väldigt kort och ofta tas intressanta aspekter upp för att sedan försvinna helt igen. De många förlorade handlingstrådarna gör att upplägget känns spretigt och slutet upplevs som anti-klimatiskt. Fast jag förvånades och berördes djupt över det starka avslutet lämnades för många frågor obesvarade för att jag skulle kunna njuta helhjärtat.
 
Intressanta karaktärer, ett fascinerande samhälle och tankeväckande koncept gör Bud- bäraren till en riktigt bra roman. Det vackra, metaforiska språket griper tag i läsaren och slutet berör. Fast boken har sina brister är det en spännande och tankeväckande läsning.
 

Den kallaste flickan i Coldtown

Fakta
Rabén&Sjögren publicerar Holly Bla- cks fristående roman Den kallaste flickan i Coldtown (org. The coldest girl in Coldtown). Boken är 440 sidor lång.
 
Handling
"Morgonen efter en fest vaknar Tana upp i ett badkar. När hon kommer ut i vardagsrummet hittar hon sina kompisar döda. De enda som fortfarande lever är hennes före detta pojkvän Aidan och en annan kille, med hår svart som bläck och ögon röda som rubiner. Snart är Tana indragen i en livsfarlig jakt. För att överleva måste de ta sig till Coldtown, det enda stället där de är säkra."
 
Recension
Den kallaste flickan i Coldtown börjar riktigt intressant och griper tag redan från första sidan. Dessvärre lyckades boken inte hålla kvar mitt engagemang. Jag upplevde konceptet som uttjatat och fast det utfördes riktigt bra kändes romanen som en blek kopia av Kagawas De odödligas regler.
 
Holly Black är en begåvad författare och jag tycker mycket om hennes språk. Tack vare hennes vackra formuleringar får texten ett bra flyt. Dock känns många dialoger krystade och jag många av samtalen är inte realistiskt utförda. Därtill utvecklas handlingen långsamt och jag hade svårt att fastna för karaktärerna. Jag förstod mig inte på mycket av det protagonisten, Tana, gjorde och sidkaraktärerna kändes ogenomtänkta.  
 
Handlingen i sig är mycket intressant men tyvärr utgörs boken av många irrelevanta delar som saktar mer tempot. De många oväsentliga tillbakablickarna gör att spänningen förloras. Därtill är världen Black byggt upp fascinerande och påhittig, men de sociala medierna och den moderna tekniken känns malplacerad och passar inte riktigt in i den mörka atmosfären.
 
Jag tillhör minoriteten som tycker att Den kallaste flickan i Coldtown inte är mer än okej. Jag ser definitivt tjusningen i boken, men på grund av att jag läst så många liknande böcker hölls inte mitt intresse kvar. Romanen har ett intressant koncept, vackert språk och en fascinerande värld – men det visade sig inte vara tillräckligt för att behålla mitt engagemang genom hela boken.
 

Ceremonin

Fakta
Ceremonin är den första delen i The Selection-serien av Kiera Cass. Boken är 298 sidor lång och publiceras av B. Wahlströms. Denna recension är en del av förlagets bloggstafett: föregående deltagare är My lifestyle by Elvira, medan nästkommande är Havs- djupens sal.
 
Handling
"För trettiofem tjejer är Urvalet deras livs chans. En möjlighet att fly den kast de fötts i, slippa det enkla liv som stakats ut för dem och istället leva i lyx och överflöd. De ska få bo i det kungliga slottet, tävla om att vinna prins Maxons hjärta och om att bli Illéas nästa drottning. America Singer har aldrig drömt om den typen av liv och vill absolut inte vara en del av en kungafamilj som förtrycker sina undersåtar. Men kanske har America och prins Maxon mer gemensamt än någon av dem kunnat ana."
 
Recension
Ceremonin är en värmande glädjespridare som ger läsaren ett bestående leende från öra till öra. Den lättsamma boken är karaktärsdriven och oerhört vackert skriven. Genom vitsiga repliker underhåller romanen och inger läsaren en salig må bra-känsla. 
 
Romanens protagonist – America Singer – är lätt att tycka om. Trots att hon gör en del dumma saker fängslar hennes ärlighet. Genom att stå för sina åsikter och stötta sina vänner får hon beundransvärda empatiska karaktärsdrag. Att hon därtill följer sitt hjärta istället för att styras av finansiella intressen i tävlingen bidrar till att hon uppfattas som en stark och pålitlig kvinna.
 
Något som belastar både handlingen och America är dock kärlekstriangeln. På grund av dramat som uppstår uppfattas America som oförmögen att ta beslut, vilket gör delar av läsningen påfrestande. Om America fokuserat helhjärtat på en av männen istället för att vela fram och tillbaka mellan Aspen och prins Maxon, hade berättelsen blivit mer effektfull. För läsaren är det dessutom uppenbart redan från början vem hon kommer att välja.
 
Kemin mellan Maxon och America är hänförande. Den oskyldige prins Maxon är otroligt rar och kärleksfull och som läsare är det omöjligt att inte förälska sig i honom. Scenerna med honom och America har en förtjusande dynamik och deras vitsiga konversationer fick mig att skratta. Deras sockersöta tillkännagivanden och roande missförstånd bidrar till bokens mysiga känsla. 
 
Framtiden som Ceremonin utspelar sig i är intressant, men dessvärre inte särskilt trovärdig. Kiera Cass är en begåvad författare, men hon förklarar inte mycket om kastsystemen, rebellattackerna och dylikt. Den bristande bakgrundsinformationen gör att många logiska luckor uppstår, och världen tappar sin tillförlitlighet. Men genom att vara en karaktärsdriven roman kommer Ceremonin ändå undan med detta.
 
De kärleksfulla karaktärerna och vitsiga dialogerna gör Ceremonin till en glädje- spridande roman som värmer ända in till själen. Fast kärleksdramat och trovärdigheten drar ned helheten är det omöjligt att inte älska boken.
 

RSS 2.0