Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Du följer väl mig @bookbringer på Instagram?

 

 

Du följer väl mig @bookbringer på Instagram?

 

 

Du följer väl mig @bookbringer på Instagram?

 

Intresserad av förhandsrecensioner, tävlingar, roliga reels, fler bokrekommendationer, taggar och inlägg där jag visar alla mina bokiga inköp? Följ mitt Instagramkonto @bookbringer!

 

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: The Mysterious Affair at Styles.

Genre: Puzzeldeckare.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall.

Nyckelord: Mysterium, brottsutredning, detektiv.

Serie: Hercule Poirot #1.

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 260 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 1920).

Bokförlag: Bookmark Förlag.

 

 

 

Det är hundra år sedan Agatha Christie debuterade med den här boken. Hundra år sedan drottningen av detektivberättelser började att etablera ett arv inte bara inom genren som sådan, utan inom litteratur som helhet. Det är galet!

 

Och det är inte möjligt för mig att inte gilla en bok med Poirot i sig. Det är bara inte det. Han är fantastisk. Humoristisk, fåfäng och med många underhållande små egenheter. Jag gillar att han är en komplett gentleman, men ändå självcentrerad och smådryg. Han är helt enkelt... perfekt.

 

Sen avgudar jag också Christies stil: hennes sätt att skriva och disponera mysteriet. Jag älskar att försöka lösa brottet tillsammans med karaktärerna, och känna mig som en idiot när den skyldige avslöjas. Alla ledtrådarna finns där, men det är omöjligt att se ett samband mellan dem innan Christe vill att du ska se det. Precis som jag gillar. Det ger en väldigt tillfredsställande aha-upplevelse i slutet.

 

Jag gillar också att brottlösandet som sådant är i fokus. Det finns ingen action, inga onödiga sidberättelser: bara en intellektuell utforskning av brottsplatsen, ledtrådar och vittnen. Det resulterar i en gripande och kort läsning.

 

Det är rätt uppenbart dock att det här är Christies debut. Den är inte riktigt lika raffinerad och elegant som hennes andra böcker. Men det är förstås normalt: man utvecklas med tiden.

 

Allt som allt gillade jag verkligen boken. Och jag är såå tacksam över Christies berättelser och den verkan de haft på modern litteratur, även hundra år efter att de skrevs. Jag är vanligtvis inte ett fan av klassiker, men hennes böcker är definitivt värda att läsa!

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Louisa May Alcott.

Svensk titel: Unga kvinnor.

Genre: Klassiker, historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Fattigdom, barnaga.

Nyckelord: Slice of life, kärleksdrama, syskonrelation.

Serie: Little women #1.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 374 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 1868).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

 

Jag läste LITTLE WOMEN på svenska för några år sedan, och tyckte inte alls om den. Men jag blev sugen på att läsa om boken igen i samband med att jag såg filmatiseringen från 2019. Den var så bra, och kanske hade bokens innehåll helt enkelt gått över mitt huvud som ung läsare? Kanske skulle den vara bättre nu?

 

Nja. Jag tycker visserligen mer om LITTLE WOMEN nu än vad jag gjorde då, men det beror helt och hållet på att jag ser filmens scener framför mig. Det låter skevt, men så är det. Filmen gjorde boken bättre i mitt huvud. Dock inte tillräckligt bra för att jag faktiskt skulle njuta och underhållas av upplevelsen.

 

Å ena sidan gillar jag verkligen relationen mellan syskonen March. Men överlag var jag väldigt uttråkad under läsningens gång. Det långsamma tempot, det gammaldagsa språket och det faktum att Alcott inte stannar särskilt länge vid varje scen utan bara snuddar på varje grej, gjorde att jag helt enkelt förlorade intresset. Därtill tyckte jag att boken var något predikande, vilket blev påfrestande i längden.

 

Överlag kan jag inte påstå att LITTLE WOMEN blev en ny favorit. Boken blev absolut bättre efter att jag sett filmen, men jag tvivlar starkt på att jag kommer att läsa den igen. Den var helt enkelt inte underhållande för mig.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: –

Genre: Pusseldeckare.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, droganvändning.

Nyckelord: Mordmysterium, gåtor.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 128 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 1929-1947).

Bokförlag: Novellix.

 

 

 

 

Den här presentasken innehåller fyra klassiska noveller av Agatha Christie: ETT VATTENTÄTT ALIBI, DEN BLÅ PELAGONEN, DÖDEN I FLODEN och DIOMEDES HÄSTAR. Och som det Christie-fan som jag är måste jag säga att jag är… besviken.

 

Missförstå mig inte. Det här är små, söta pärlor som är kul att läsa en varm sommardag. Men precis som att det aldrig är tillräckligt att äta bara ett chips, blir det helt enkelt för lite av det goda. Varje novell har intressanta historier och potential till att bli fullfjädrade böcker. Men i sitt korta format blir det lite knapphändigt. Det hela blir påskyndat och förutsägbart, med snabba upplösningar och simpla gåtor. Novellerna känns som sammanfattningar snarare än kompletta berättelser, och det som gör Christie så speciell framhävs inte riktigt i det här formatet.

 

Med det sagt tycker jag att Agatha Christie-novellerna från Novellix är småcharmiga och smått underhållande läsningar. Men jämför man med Christies romaner känns de otillräckliga.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Rudyard Kipling.

Svensk titel: Djungelboken.

Genre: Klassiker, barnfiktion, fabel.

Traumatiskt innehåll: Våld mellan djur.

Nyckelord: Talande djur, djungelliv.

Serie: The Jungle Book #1.

Målgrupp: Barn.

Längd: 251 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 1893).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

Herrejisses.

 

Det här var inte min typ av bok. Jag ville gilla den, men det gick verkligen inte. Den här utgåvan har utsökta illustrationer, det medger jag, men för övrigt är THE JUNGLE BOOK ett riktigt bottennapp.

 

Så var ska jag börja?

 

Språket. Huh. Gammeldags. Extremt många bisatser. Och onödigt komplexa meningsuppbyggnader. Det här ska vara en barnbok, men den krävde sjukt mycket energi av mig som 24-åring att avläsa och ta in.

 

Sen var jag faktiskt inte beredd på att boken skulle skiljas så mycket från Disney-filmen. Om du funderar på att läsa THE JUNGLE BOOK för att du tycker om filmen kan jag bara säga en sak: låt bli. De är som natt och dag. Både händelseförloppet som sådant, men också det faktum att filmen enbart fokuserar på Mowgli. Boken består däremot av sju olika berättelser, varav tre handlar om Mowgli i olika livsskeden och de andra fyra om den Vita Sälen, Rikki-Tikki-Tavi, elefanten Tomai och slutligen om drottningens tjänare. Och det finns inget som förbinder dem med varandra. Faktum är att exempelvis berättelsen om Vita Sälen inte ens utspelar sig i djungeln. Alltsammans känns bara väldigt slumpartat och allmänt bisarrt, och jag kunde inte alls njuta av läsupplevelsen.

 

Överlag hade jag väldigt svårt för THE JUNGLE BOOK. Jag fastnade varken för språk, karaktärer eller handling. Klassiker i all ära, men den här boken är i min mening inte värd att lägga någon tid på. 

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Författare: J.M. Barrie.

Svensk titel: Peter Pan.

Genre: Klassiker, äventyr, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Föräldralöshet, dödsfall.

Nyckelord: Magi, älvor, pirater.

Serie: –

Målgrupp: Barn.

Längd: 235 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 1904).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

 

 

Känner du för ett nostalgiskt äventyr, fylld med underlig magi och charmiga karaktärer? Då ska du läsa PETER PAN.

 

PETER PAN är en oerhört mysig läsning, som är svår att släppa taget om. Ett äventyr på ytan, men en komplex berättelse om tillhörighet och moderskap på insidan. En berättelse som engagerar och berör. Jag fastnade för det nyckfulla och ologiska magisystemet, och det oerhört vackra språket. Boken är ibland förvirrande att ta del utav, då det inte alltid är helt självklart om man läser det som faktiskt händer eller en metafor för något annat, men överlag gillade jag verkligen den lite annorlunda strukturen.

 

Jag fastnade dessutom för Peter som karaktär. Han är förvånansvärt… narcissistisk? Väldigt självbelåten och bisarr, men ändå väldigt gripande att läsa om. Jag tyckte om att utforska hans sinne och ser egentligen hela hans karaktär som en enda stor metafor ung oskuldsfullhet men även vårdslöshet.

 

Sist men inte minst vill jag kort nämna illustrationerna, för herrejisses så fina de är! Varje kapitel inleds med en sida som täcks upp av en utförlig skiss, och de är allesammans andlöst vackra! Wow.

 

Överlag tyckte jag mycket om PETER PAN. Visst är den konstig och stundtals förvirrande, men jag fastnade verkligen för innehållet. Om du är sugen på ett lite absurt, magiskt äventyr rekommenderar jag den varmt.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Nikolai Gogel.

Svensk titel: –

Genre: Antologi, historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, fattigdom.

Nyckelord: Novellsamling, 1800-talet.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 103 sidor.

Publiceringsår: 1992 (org. 1836).

Bokförlag: Dover Publications.

 

 

 

THE OVERCOAT AND OTHER SHORT STORIES är en novellsamling med fyra av den ryska författaren Nikolai Gogols populäraste verk. Och hur mycket jag i grund och botten gillar själva grundidén med hans historier, kan jag inte påstå att de underhåller mig. Ja, jag tycker att de har en intelligens bakom sig. Ja, jag blev berörd. Men nej, jag tyckte inte om att läsa dem. Faktum är att jag var extremt uttråkad.

 

Mitt främsta problem är språket. Novellerna skrevs för nästan två hundra år sedan, och det märks. Boken är riktigt jobbig att läsa. För det första är meningarna riktigt långa. Och då menar jag riktigt långa. Här handlar det inte bara om många ord, utan till och med många rader. Sen är det dessutom påfrestande med alla onödiga detaljer och sidospår. Gogol beskriver allt. Ta en scen i THE OVERCOAT som exempel, där Gogol beskriver att protagonisten har en skräddare. Visst, det är bra – då vet jag. Men det räcker inte för Gogol att bara lämna det som ett faktiskt konstaterande. Nej. Han nämnde ju att han hade en skräddare, och då behöver han spendera minst en sida till att beskriva skräddaren. Och när han beskriver skräddaren så räknar han nämna att skräddaren är gift, och ja då måste han ju beskriva frun också…Det är sjukt hur mycket plats som upptas på det här sättet, genom irrelevanta sidospår som orsakar avbrott i såväl berättelsen som engagemanget. Extra påfrestande blir det är Gogol själv tillkännager att det är onödigt, men ändå väljer att lägga upp texten så.

 

Överlag var THE OVERCOAT AND OTHER SHORT STORIES inte för mig. Och det är himla synd. För tar man bort det jobbiga språket och allt jobbigt snickelisnack, så har Gogol en bra poäng. Men i det här formatet orkar jag inte ta till mig den.

 

BETYG: 2,5/10

FAKTA

Författare: Charles Dickens.

Svensk titel: En julsaga.

Genre: Magisk realism, klassiker.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, fattigdom.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 141 sidor.
Publiceringsår: 2018 (org. 1843).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

 

A CHRISTMAS CAROL är en tidlös klassiker som tåls att läsas om och om igen. Den välkända berättelsen finns med all rätt i tusentals olika utgåvor, och har filmatiserats otaliga gånger. Det är en gemytlig och mysig story som försätter läsaren i härlig julstämning. Samtidigt finns ett påtagligt mörker, och jag kan inte undgå att bli något skrämd. Dickens tvingar till reflektion och självrannsakan, och får läsaren att vilja bli en bättre människa genom att oförhindrat måla upp konsekvenserna av ens inrutade handlingar. Det är en kort och kompakt bok, men som verkligen gör intryck.

 

Det enda som jag egentligen har att klaga på, är att Ebenezer Scrooge ändrar attityd lite väl snabbt i boken. I de filmatiseringar som jag har sett har ett litet frö såtts vid varje ande, men förändringen som sådan har inte kommit förrän efter det sista besöket. I boken däremot, ser vi en förändring direkt, vilket gör att de resterande besöken nästan känns överflödiga. För övrigt har Dickens ett stundtals överbeskrivande språk, men överlag gillar jag sättet som boken är skriven på. Texten är vacker och har skickligt invävd humor och pikar. Och så ett bra budskap, förstås. Ja, A CHRISTMAS CAROL är en bra bok som är som klippt och skuren att läsa varje jul. 

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Lewis Carroll.

Originaltitel: Alice's adventures in Wonderland.

Svensk titel: Alice i Underlandet.

Genre: Nonsens, magisk realism, fantasy.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Alice's adventures in Wonderland #1.

Längd: 157 sidor.
Publiceringsår: 2018 (org. 1865).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

De som har läst ALICE IN WONDERLAND kan delas in i två grupper: de som älskar bokens nyckfullhet och de som tycker att den bara innehåller en massa strunt. Tyvärr tillhör jag den senaste. Jag förstår att bokens surrealism tilltalar många, men för mig kändes det bara som rappakalja. Det finns ingen konkret handling, ingen struktur. Istället består ALICE IN WONDERLAND av en handfull sporadiska händelser utan direkt samband. Händelserna är ologiska, allt motsäger sig och irrelevanta sånger tar förvånansvärt mycket plats. Och jag vet att det är meningen, men för mig blev det inte underhållande. Jag visste knappt vad jag läste.

 

Utöver all goja och svammel, hade jag dessutom svårt för språket som är gammeldags, och Alice som karaktär. Jag hade inte alls förväntat mig att hon skulle vara så mallig och högfärdig! Det blev riktigt påfrestande att läsa om henne, då jag majoriteten av tiden mest ville sätta henne på plats.

 

I slutändan kan jag konstatera att ALICE IN WONDERLAND inte är en bok för mig. Nonsens är roligt till en viss gräns, men jag vill ändå ha någon form av ordning på egendomligheterna.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Antoine de Saint-Exupéry.

Originaltitel: Le Petit Prince.

Svensk titel: Den lille prinsen.

Genre: Klassiker, fabel.

Traumatiskt innehåll: Ensamhet, alkoholism.
Representativt innehåll: –
Serie: –

Längd: 139 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 1943).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

 

 

Jag läste THE LITTLE PRINCE på svenska för några år sedan och minns att jag inte tyckte om den. För trots att många klassificerar boken som en barnbok, är den komplex och relativt svår att förstå. Nu är jag äldre och har utvecklat ett annat sätt att se på livet, och fast några delar fortfarande känns lite väl abstrakta har jag upptäckt en ny uppskattning för den här sortens litteratur.

 

THE LITTLE PRINCE är tankeväckande och väldigt analyserande. Jag gillar hur boken ifrågasätter auktoriteter, tar upp faran med trångsynthet, kritiserar vuxnas bekräftelsebehov och uppmuntrar läsaren till att reflektera över sina handlingar och våga anpassa sig till att göra förändringar. Det är en klok och meningsfull liten pärla, som blir vad man gör den till. Ser du THE LITTLE PRINCE som en simpel barnbok, då är det precis det som den är. Men om du ser bortom enkelheten och begrundar de satiriska metaforerna och liknelserna, blir din upplevelse helt annorlunda.

 

Överlag är THE LITTLE PRINCE bra. Söt, med fina illustrationer och ett gott budskap. Smått vimsig, men likväl en trevlig läsupplevelse.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: Death on the Nile.

Genre: Mystik, kriminalare, klassiker.

Traumatiskt innehåll: Förföljelse, mord, avundsjuka.

Representativt innehåll: –

Serie: Hercule Poirot #17, Colonel Race #3, fristående.

Längd: 360 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 1937).

Bokförlag: Bookmark.

 

 

 

Det är rätt fantastiskt hur DÖDEN PÅ NILEN, trots 82 år på nacken, med lätthet överträffar moderna romaner inom genren. Jag, som vanligtvis skyr deckarberättelser och mysterier som pesten, är fullkomligt förälskad. Ursäkta mitt språk, men fy fan vad Agatha Christie är bra!

 

DÖDEN PÅ NILEN är en noggrant konstruerad och genomtänkt pusseldeckare, och en personlig favorit när det kommer till Christies verk. Genom spännande intriger, oförutsägbara vändningar och intelligent gömda ledtrådar håller hon läsaren på helspänn från början till slut. Detektiven Poirot är lika charmig och härligt självgod som alltid, och själva mysteriet är mer komplext än någonsin tidigare.

 

Något som jag tycker väldigt mycket om med DÖDEN PÅ NILEN, är att boken har något längre uppbyggnad än vad Christie vanligtvis erbjuder. Hennes böcker brukar inledas pang på, ofta med ett mord redan i första kapitlet. Men DÖDEN PÅ NILEN tar tid på sig att bygga upp intriger, ge läsaren bakgrundsinformation och låta oss lära känna samtliga inblandade karaktärer. Det är inte förrän nästan halvvägs igenom som själva mordet som är mysteriets utgångspunkt sker. Och vid det laget är vi redan så pass fäst vid karaktärerna och involverad i deras konflikter att det hela blir väldigt skakande.

 

Överlag njöt jag som en katt i solen av att läsa DÖDEN PÅ NILEN. Boken har inte några tillkortakommanden, utan är rent utav briljant. Den innehåller en oerhört stark karaktärsensemblé och en upplösning som gav mig tillfredsställelse att leva på i flera dagar. Det är ett spännande mysterium, där slutet är omöjligt att gissa sig till. Ändå känns allt så logiskt och noga avvägt när sanningen avslöjas.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: The murder of Roger Ackroyd.

Genre: Kriminalare, puzzeldeckare.

Traumatiskt innehåll: Mord.

Representativt innehåll: –

Serie: Hercule Poirot #4.

Längd: 300 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 1926).

Bokförlag: Bookmark.

 

 

DOLKEN FRÅN TUNIS är en fristående del i serien om detektiven Hercule Poirot. Boken har blivit utsedd till tidernas bästa kriminalroman av Crime Writers Association, och anses vara en grundsten för genren. Jag, personligen, är inte förtjust i deckare. Faktum är att det är den enda genren som jag aktivt undviker att plocka upp. Ändå… Agatha Christie slår aldrig fel. Trots att många år passerat sedan boken skrevs, är hennes puzzel-deckare en frisk fläkt i havet med kriminalare. Tristessen är oundviklig när jag läser moderna kriminalhistorier, om alkoholiserade poliser och blodiga strider. Men i DOLKEN FRÅN TUNIS och Agatha Christies andra romaner ligger fokus istället på att lösa ett mysterium och att se samband mellan olika ledtrådar. Och det, mina damer och herrar, är minst sagt spännande att ta del utav.

 

DOLKEN FRÅN TUNIS är riktigt bra. Boken grep tag i mig redan vid första sidan och det var med stor nyfikenhet och med ett genuint engagemang som jag tog mig vidare i berättelsen. Historien är intelligent uppbyggd, med intressanta intriger och flera vändningar som jag aldrig hade kunnat gissa mig till. Stämningen är spänd, men likväl lättsam och fylld med värme och humor. Poirot som karaktär är härligt trotsig, och trots att boken inte skildras ur hans perspektiv mjukar han upp atmosfären med roande ”comebacks” och självgoda kommentarer.

 

Överlag är DOLKEN FRÅN TUNIS den typen av bok som borde stå på allas ”Behöver läsa innan jag dör”-lista. Jag förstår varför den är så högt aktad och ger en mental applåd till Christie som vävt ihop alltsammans så elegant.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Kate DiCamillo.

Originaltitel: The tale of Despereaux.

Genre: Fabel.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, barnmisshandel.

Serie: Fristående.

Längd: 269 sidor.

Bokförlag: Lilla Piratförlaget.

 

 

 

 

 

 

 

År 2004 belönades Sagan om Despereaux med ett Newbery-pris för årets mest framstående amerikanska barnbok. Tre år senare konstaterades det att boken var en av de vanligaste böckerna som lärare valde åt sina elever att läsa. Inte långt därefter filmatiserades romanen, med röster av bland annat Emma Watson och Dustin Hoffman. Och efter att ha varit på allas läppar i flera år, räknas nu Sagan om Despereaux som en av tidernas bästa barnböcker.

 

Trots detta var jag kritiskt inställd till att läsa Sagan om Despereaux. En barnbok är ändå en barnbok, och det finns begränsningar i vad en sådan kan erbjuda vuxna läsare. Trodde jag. Men det här är en av få gånger som jag stolt tillkännager att jag hade fel. Sagan om Despereaux är underbar på alla sätt och vis. Hjärtevärmande, sockersöt och anspråkslös, men ändå brutalt ärlig. Livfullheten och värmen förmedlar äkta magi, samtidigt som ett överhängande, satiriska mörker bidrar med komplexitet. Lycka balanseras med förlust och uppoffring, och romanens stora hjärta ger berättelsen en förvånansvärd emotionell kraft.

 

Kate DiCamillo har skrivit boken med genuin berättarglädje. Språket är vackert och varje ord är laddat med kärlek. Trots att Sagan om Despereaux skrevs så sent som 2003, går det att förnimma en gammaldags ton bakom meningarnas formuleringar, vilket jag gillar skarpt. Därtill förmedlar DiCamillo ett värdefullt budskap om fördomar, moral, drömmar och att våga stå upp för sig själv och andra. Det gör boken tankeväckande och lärdomsfull i den mån att den kan klassas som ”livsförändrande” om den läses som ung.

 

Som du förstår, greps jag verkligen tag av Sagan om Despereaux. Det är den typen av barnbok som passar minst lika bra för vuxna. Och det, min vän, är definitionen för en bra barnbok. Sagan om Despereaux är en given klassiker, en pärla som bör utforskas av fler. Det är definitivt en roman som jag kommer att påtvinga mina framtida barn.

 

BETYG: 7/10