Be cool Scooby-Doo, säsong 1 volym 4

Längd: 2 hr 9 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Tecknat, äventyr.
Skådespelare: Frank Welker, Grey DiLisle, Kate Micucci.
Releasedatum: 26 februari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Mysteriegänget kämpar mot en arg jätte, en galen clown, en bitter bridezilla och massa fler. Problemlösarna dyker upp för att utreda rykande färska mysterier.
 
 
 
 
 
 
 
Be cool Scooby-Doo är inte en serie i min smak, men den här volymen var faktiskt bättre än föregångaren. Om det är för att kvalitén har höjts eller för att jag har börjat vänja mig vid serien går bara att resonera kring, men faktum är att jag tycker att den här volymen hade sina stunder. Den är helt enkelt lite småsöt, och den lättsamma stämningen är precis vad jag behöver just nu.
 
Shaggy och Scooby tvingas möta många läskiga varelser. 
 
Men att den fjärde volymen är bättre än tidigare gör inte serien bra. Jag har fortfarande svårt för den animerade stilen, och tycker att serien rent estetiskt är rätt ful. Sen saknar jag också karaktärernas personligheter från originalserien. Jag tycker att de har förstörts lite här. Fred är för manligt macho, medan Vilma och Daphne är stereotypiskt fåfänga.
 
Fred är Mysteriegängets ledare. 
 
Som helhet är den fjärde volymen av Be cool Scooby-Doo inte särskilt underhållande för vuxna att titta på, men jag kan tänka mig att serien är riktigt spännande för den avsedda målgruppen.
 

Ronja Rövardotter (tv-serien)

Längd: 10 hr 44 min.
Antal avsnitt: 26 stycken.
Åldersgräns: Barntillåten.
Genre: Anime, äventyr.
Skådespelare: Gillian Anderson, Teresa Gallagher, Rasmus Hardiker, Giles New, Rufus Hound, Kelly Adams, Morwenna Banks, Bob Golding.
Releasedatum: 8 juni 2017.
 
"Ronja växer upp bland rövare. En dag möter hon pojken Birk, som flyttat in på den delen av borgen som ligger på andra sidan sprickan de kallar Helvetesgapet. Ronja och Birk blir vänner, men det är ingen enkel vänskap eftersom deras familjer är bittra fiender."
 
 
 
 
Tv-serien Ronja Rövardotter baseras på filmen med samma namn från 1984. Bakom serien ligger japanska Studio Ghibli, kända för mästerverk som bland annat Spirited away och Lånaren Arrietty. Men är en nytolkning av den svenska klassikern en flipp eller en flopp?
 
Mattis får en rövardotter. 
 
Lite av båda, faktiskt. Att se den klassiska, svenska berättelsen influerad av japansk mytologi är minst sagt intressant. Det är inte en kombination som jag hade väntat mig att se, men som fungerar förvånansvärt bra. Det mesta från originalfilmen finns med, ända ner till den varma berättarrösten, men varelsernas utseenden och beteenden har tolkats efter japansk kultur. Därtill har de ursprungliga låtarna ersatts av nykomponerad musik.
 
Ronja och pojken Birk blir vänner. 
 
Men tv-serien är lite för utdragen. Berättelsen som det tar ungefär två timmar för originalfilmen att skildra, sträcks här ut till nästan elva. Ändå har inget lagts till handlingsmässigt. Det händer i princip bara en utmärkande sak i varje avsnitt, vilket ger många långa transportsträckor mellan händelserna. Nu är jag krass, men i ärlighetens namn hade seriens avsnitt kunnat komprimeras från 26 stycken till 10, för att få en betydligt mer koncis och rapp story. Vidare förstörs karaktärerna lite. Exempelvis är Mattis rent utav odrägligt omogen.
 
Vildvittrorna sätter skräck i rövarna. 
 
Därtill är jag lite kluven till animeringarna. Miljöerna är fantastiska, med utsökt detaljrikedom och enastående färgåtergivning. Men karaktärerna ser inte lika äkta ut. De har en plastig, modern look som inte riktigt går hem. Därtill känns Ronja Rövardotter aningen fånig ibland. Dubbningen resulterar i klumpigt fördröjda repliker, och den anime-influerade stilen gör karaktärerna så pass uttrycksfulla att det ofta känns överdrivet.
 
Barnen försöker få familjerna att bli sams. 
 
Som helhet är tv-serieversionen av Ronja Rövardotter okej. Supermysig att se någon gång, men när det väl kommer till kritan föredrar jag originalfilmen. Detta för att den kan åtnjutas av hela familjen, varav tv-serien mer riktar sig mot en yngre generation.
 

Be cool Scooby-Doo, säsong 1 volym 3

Längd: 2 hr 29 min.
Antal avsnitt: 7 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Äventyr, barn.
Skådespelare: Frank Welker, Grey DeLisle, Kate Micucci.
Releasedatum: 29 januari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
"Mystiska typer lurar runt varje hörn: arga jättar, luriga trollkarlar, bittra bridezillor och fler. Våra superdetektiver håller huvudet kallt när de löser nya galna fall."
 
 
 
 
 
 
 
Den tredje volymen av Be cool Scooby-Doo var ingen hit för mig. Det är sannolikt för att jag är uppvuxen med originalserien, och inte kan undgå att jämföra de båda. Den ursprungliga serien om Scooby-Doo var något som kunde underhålla tittare i alla åldrar, men Be cool Scooby-Doo sänder starka signaler att den enbart är för barn. Detta genom dum humor, överdrivit glättiga röster och primitiva animeringar.
 
Animeringarna är inte alls lika snygga som i originalserien. 
 
Be cool Scooby-Doo är blek på alla fronter. Handlingen griper inte riktigt tag, och animeringarna är riktigt fula. Kropparna är helt utan proportioner och miljöerna saknar detaljrikedom. Därtill tycker jag att denna serie förstört karaktärerna; ärligt talat är de flesta i gruppen rätt störiga. Till exempel upplevde jag Daphne och Vilma som intelligenta och modiga i originalserien, men här är de vandrande stereotyper: tafatta och fåfänga.
 
Karaktärerna är dummare än vi minns dem. 
 
Som helhet är jag inte särskilt förtjust i Be cool Scooby-Doo. Den är säkert jättespännande för små barn, men passar inte en äldre publik.
 

Black Sails, säsong 4

Längd: 8 hr 54 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Äventyr, drama, historisk fiktion.
Skådespelare: Toby Stephens, Luke Arnold, Toby Schmitz, Hanna New, Jessica Parker Kennedy, Clara Paget.
Releasedatum: 15 januari 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Det är krig i Västindien. Medan Eleanor och Woodes kontrollerar Nassau, sätter kapten Flint kurs mot det sista slaget. Samtidigt sprids ett uppror orsakat av legenden om Long John Silver. Men ju närmare undergång civilisationen kommer, desto mer kämpar den emot."
 
 
 
 
Den fjärde säsongen av tv-serien Black Sails är också den sista. Jag vill inleda med att skriva att det var en bra säsong. Det känns härligt att återse karaktärerna och vissa scener häpnade verkligen. Men med det sagt är jag besviken. Seriens mittensäsonger var fantastiska och jag såg fram emot ett storslaget avslut, men Black Sails hade kunnat gått ut med en större skräll än vad den gjorde.
 
För piraterna gäller att döda eller dö. 
 
Mitt problem med säsongen är främst tempot. Avsnitten är stillsamma och riktigt utdragna. När det väl händer något så är det riktigt, riktigt spännande och helt omöjligt att slita sig från skärmen. Men sträckorna mellan de scenerna är långa, och ärligt talat tråkiga.
 
Intriger växer bakom kulisserna. 
 
Som helhet är jag kluven på seriens avslutande säsong. Den har som sagt några ljusglimtar, men jag hade förväntat mig så mycket mer. Det är en fungerande avslutning, som hade potential att vara kraftfullare. Allt om allt är det sorgligt att Black Sails är över, men samtidigt tror jag inte att serien hade så mycket kvar att ge.
 

Vikings, säsong 4 volym 1

Längd: 14 hr 55 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, äventyr.
Skådespelare: Travis Fimmel, Gustaf Skarsgård, Katheryn Winnick, Alexander Ludwig, Clive Strander.
Releasedatum: 7 november 2016.
 
"Kung Ragnar återvänder från slagfältet svårt skadad. Nedstämd av sitt äktenskap med Aslaug och utmaningarna med sina söner, söker han sig till slaven Yidu. Samtidigt stanner Rollo kvar i Frankia, drottning Kwenthrith smider planer för att återta Mercia och gåtfulla Harald dyker upp."
 
 
 
 
 
Den första volymen av tv-serien Vikings fjärde säsong är riktigt spännande. Hämndfulla intriger varvas med blodiga slag, och ger avsnitten ett tempo som aldrig saktar ner. Volymen är dessutom välspelad och oerhört snygg att titta på. Fotot är utsökt, med makalösa vyer och kunniga klippningar. Därtill är effekterna grymma, kostymerna vackra och håruppsättningarna en dröm.
 
Björn ger sig ut på en resa för att hitta sig själv. 
 
Karaktärerna är mycket intressanta att följa. Det beror både på den fascinerande tiden de lever i: med annorlunda seder, fängslande mytologi och betagande livssätt. Men det har också grund i karaktärernas genomtänkta uppbyggnader. Deras komplexa personligheter gör nämligen deras liv fängslande att ta del utav. Karaktärer som Björn och Lagertha, till exempel, blir intressantare för varje avsnitt som går, just för att de ger tittaren upplevelsen av ett kontinuerligt utvecklande. Ragnar, däremot, har jag tröttnat på sedan länge.
 
Vikingarna suktar efter land, guld och makt. 
 
En av volymens nackdelar är att den är lite upprepande, och ibland önskar jag som tittare att något nytt och fräscht ska hända. Därtill är en stor brist – som jag har nämnt i mina tidigare recensioner – alla tidshopp. Mellan avsnitt eller enskilda scener kan flera år passera, och jag kan inte undgå att känna att jag gått miste om viktiga händelser och karaktärernas utveckling. Visst gör tidshoppen att händelserna rör sig snabbare framåt, men jag vet inte om det kompenserar för det som tittaren missar.
 
Lagertha kämpar på sidan om männen. 
 
Som helhet är den första volymen av Vikings fjärde säsong riktigt bra. Om du har tyckt om tidigare delar kommer du att älska den här.
 

The 100, säsong 4

Längd: 8 hr 47 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, äventyr.
Skådespelare: Eliza Taylor, Paige Turco, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Henry Ian Cusick, Christoper Larkin.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Jordens reaktorer smälter och kommer snart att sätta eld på atmosfären. Kommer människorna tillbringa sina sista dagar med att försöka överleva, eller kommer de att använda dem till att äntligen leva? Gränsen mellan rättvisa och hämnd är hårfin när överlevarna måste möta sina livs mörkaste ögonblick."
 
 
 
Eftersom den tredje säsongen av The 100 gjorde mig besviken, visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta av fortsättningen. Men det visade sig snart att jag inte behövde oroa mig. Serien gör här verkligen ett krafttag, och återetablerar sig som en av TV:s starkaste science fiction-serier. Den fjärde säsongen av The 100 sätter serien på kartan igen, och ökar tittarens engagemang för varje avsnitt som passerar.
 
Himlafolket måste ta till drastiska åtgärder för att överleva. 
 
Jag minns att jag hade svårt för skådespelarna i seriens början. På något sätt kändes det som att många av dem inte var redo att stå framför kameran. Men vid det här laget har de mognat, och jag upplever att de är bekvämare i sina roller. De framställer sina karaktärer med finess, och personer som jag har tyckt illa om i det förflutna är nu mina hjärtebarn. I takt med skådespelarnas utveckling, har även karaktärerna växt sig starkare och i den fjärde säsongen bryr jag mig genuint om dem allesammans. Vad jag i första säsongen skulle ha beskrivit som en tafatt skådespelarensemble, skulle jag idag säga är grym!
 
Clark försöker resonera med sina fiender. 
 
Den fjärde säsongen är riktigt spännande. Tempot är högt och scenerna intensiva. Trots att säsongen bara består av 13 avsnitt hinner det hända väldigt mycket. Inte heller falnar intresset, och den växande intensiteten stärker beroendet tills det är omöjligt att slita sig. Något som jag tyckte om var också att säsongen fick mig att känna. Den har ett väldigt tankeväckande koncept och väcker många moraliska frågor som är aktuella i vårt eget samhälle, vilket berörde djupt. Samtidigt finns inslag av humor som lättar upp stämningen emellanåt och fick mig att le som ett fån.
 
Murphy börjar bry sig om andra än sig själv. 
 
Det enda jag har att kritisera är slutet. Utan att avslöja vad som händer, kan jag berätta att vändningen kändes väldigt billig och den passade inte alls ihop med den kunskap vi har fått tidigare under seriens gång. När en viss världsbild har etablerats är det viktigt att den upprätthålls, men här bryts det vi har trott varit sant på ett sätt som känns desperat snarare än realistiskt. Och det gör mig nervös över hur väl utförd fortsättningen kommer att vara.
 
Octavia är en av seriens grymmaste karaktärer. 
 
Som helhet är den fjärde säsongen av The 100 riktigt gripande. Här bevisar serien att den är värd mer tid i rampljuset. Avsnitten är actionpackade och härligt intensiva. Synd är bara att slutet tyder på en fortsättning som inte håller samma kvalité. Men det får tiden avgöra.
 

Vikings, säsong 3

Längd: 15 hr.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Äventyr, action.
Skådespelare: Travis Fimmel, Gustaf Skarsgård, Katheryn Winnick, Alexander Ludwig, Clive Standen.
Inspelningsår: 2014.
 
"Släkthistorien med Ragnar, Rollo, Lagertha och Björn fortsätter samtidigt som lojalitet och blodsband ifrågasätts och prövas. Ragnar, nu kung för sitt folk, förblir en rastlös själ som leder sina krigare på erövringståg från Essex kust till Paris. Förräderi och dolda faror sätter hans mod och styrka på prov."
 
 
Den tredje säsongen av Vikings är riktigt spännande. Avsnitten innehåller mycket action och det händer saker nästan hela tiden. Intrigerna griper tag, karaktärerna utvecklas och effekterna är himla snygga. Sammantaget är serien starkare än någonsin.
 
Vikingarna slåss för land och ära. 
 
Men säsongen har stunder där jag förlorade intresse. Trots att mycket händer lider den nämligen av tempobrist, bland annat på grund av alla tidshopp. Serien studsar ofta från händelse till händelse och vi får sällan se händelsernas efterverkningar. På så sätt skapas en annan rytm. Det leder även till många obesvarade frågor, och ger känslan att innehållet är spretigt strukturerat.
 
Fast gudarna står på deras sida, går inte allt som planerat. 
 
En annan sak som är smått förvirrande – men som man vänjer sig vid efter ett tag – är hur karaktärerna växlar mellan olika språk. När karaktärerna är med personer inom sitt eget folk så talar de engelska, men när de istället pratar med personer från andra länder byts det talade språket till exempelvis isländska, för att betona att karaktärerna inte förstår varandra. Det hela blir rörigt eftersom det varierar vilket folk som pratar engelska, och jag hade personligen föredragit om de talade samma språk hela tiden.
 
Gamla kärleken Lagertha bryr sig fortfarande om Ragnar. 
 
Som helhet är den tredje säsongen av actionpackade Vikings riktigt bra, och jag ser fram emot fortsättningen.
 

Elena och Avalors hemlighet

Längd: 2 hr 27 min.
Antal avsnitt: 5 stycken.
Åldersgräns: Barntillåten.
Genre: Äventyr, familj.
Releasedatum: 2017-04-24.
Skådespelare: Aimee Carrero, Emiliano Díez, Julia Vera, Jillian Rose Reed, Carlos Alazraqui.
Distributör©Disney.
 
"Tillsammans med magiska flygande nobliner, andliga djuret Zuzu och unga trollkarlen Mateo måste prinsessan Elena ena sitt folk, kämpa mot den elaka drottningen Shuriki och återta sin tron."
 
 
 
Elena och Avalors hemlighet består av fyra avsnitt ur den första säsongen av Elena från Avalor, samt ett långavsnitt som för samman serien med Sofia the first. Trots att tv-serien har enkla animeringar, barnsliga handlingsparalleller och glättiga karaktärer kan jag inte undgå från att tycka att den också är rätt mysig och gullig att se på.
 
Elena räddar kungariket tillsammans med sina vänner. 
 
Den innehåller nämligen mycket glad musik, många söta varelser och annat som gör serien söt som socker. Elena och Avalors hemlighet är dessutom ”barnsäker”, och innehåller inte annat än kärlek, optimism och positiva lärdomar. Detta gör att serien passar perfekt för de allra yngsta.
 
Med sitt mod besegrar Elena den onda häxan. 
 
Den färgstarka seriens glädje och hoppfullhet gör att Elena och Avalors hemlighet passar utmärkt för unga tittare. Även för vuxna fungerar den helt okej.
 
 
– Bilderna är copyrightskyddade av Disney.

Black Sails, säsong 3

Längd: 9 hrs 10 mins.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Äventyr, Drama.
Releasedatum: 2017–03–06.
Skådespelare: Toby Stephens, Luke Arnold, Hannah New, Toby Schmitz, Jessica Parker Kennedy, Zach McGowan, Clara Paget, Tom Hopper.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter att Charles Town brunnit, lever hela den nya världen i skräck för kapten Flint, och det är upp till John Silver att söka upp honom. Allt ställs på spel när en ny fiende dyker upp."
 
 
Eftersom den andra säsongen av sjörövardramat Black Sails var en så klar förbättring från den första, befarade jag att serien redan nått sin klimax. Men jag hade fel. Den tredje säsongen visar framfötterna och styr skickligt in serien på ett mer komplext område. Karaktärerna utvecklas och får oerhört intressanta handlingsparalleller, och det briljanta manuset driver fram berättelsen mot en spektakulär avslutning. Allt klickar, och med små men kraftfulla medel klättrar Black Sails upp till att bli en stor favorit.
 
Trots svackor håller säsongen en mäktigt hög nivå. 
 
Stormar, fängslande intriger, avrättningar och mästerliga vändningar gör den tredje säsongen av actionfyllda Black Sails riktigt spännande. De grymma stridsscenerna är oerhört snyggt koreograferade, och de fotorealistiskt sömlösa effekterna är i en särklass för sig. Skådespelarna lever sig verkligen in i sina roller, och framför sina illistiga repliker med så stort eftertryck att tittaren får gåshud.
 
Seriens starka, kvinnliga karaktärer gör stort intryck. 
 
Den tredje säsongen av Black Sails är riktigt bra. Varje karaktär växer och tas på ett gripande äventyr, och det är svårt att inte svepas med av det som händer. Säsongen bygger långsamt upp inför en laddad avslutning, och den explosiva finalen väcker ett omedelbart behov av att se mer.
 

Elena från Avalor: Redo att leda

Längd: 1 hr 27 mins.
Antal avsnitt: 3 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Äventyr, familj.
Releasedatum: 2017-01-23.
Skådespelare: Aimee Carrero, Emiliano Diéz, Jenna Ortega, Jillian Rose Reed m.fl.
Distributör: ©Disney.
 
"Efter att ha räddat sitt förtrollade rike Avalor från en ond häxa, måste prinsessan Elena nu regera som kronprinsessa tills hon är gammal nog att bli drottning. Lyckligtvis får hon massor av hjälp från sin familj och sina vänner."
 
 
Elena från Avalor är en tv-serie som visas på Disney Channel och Disney Junior. Den utspelar sig i samma värld som Sofia the First och har därmed en snarlik stil. Som vuxen tittare har jag svårt att engageras av serien eftersom den är enkel, barnslig och glättig, men det är tydligt att Elena från Avalor är utmärkt för unga tittare.
 
Elena försöker bevisa att hon är redo att leda kungariket. 
 
Elena från Avalor passar perfekt för barn under åtta år. Det är en trygg serie: inga svordomar, minimalt med våld och massor av kärlek. Seriens optimistiska huvudperson Elena, är en positiv förebild som förmedlar viktiga budskap om förståelse och omtanke genom musikaliska sånger och inspirerande äventyr. Positiviteten och enkelheten gör Elena från Avalor till en tankeväckande och lagom spännande serie för små barn.
 
Med hjälp från sina vänner försöker prinsessan regera rättvist. 
 
Som helhet är Elena från Avalor en tv-serie som inte engagerar vuxna, men som lämpar sig mycket väl för unga tittare som håller på att lära sig skillnaden mellan rätt och fel.
 
 
Alla bildena är copyright-skyddade av ©Disney. 

The 100, säsong 3

Längd: 10 hrs 44 mins.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, äventyr.
Releasedatum: 2016-09-26.
Skådespelare: Eliza Taylor, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Isaiah Washington, Henry Ian Cusick, Paige Turco, Lindsey Morgan m.fl.
 
"Överlevarna har återvänt hem till en till synes fredlig värld. Men känslan av att allt är som vanligt varar inte länge - snart förändras deras liv för alltid. Nya och gamla hot testar deras lojaliteter, utmanar deras begränsningar och får dem att fråga sig vad det innebär att vara människa."
 
Den tredje säsongen av The 100 är inte dålig. Faktum är att konceptet är riktigt intressant och som tidigare gör skådespelarna mycket bra ifrån sig. Ändå är jag oerhört besviken. Den är nämligen långt ifrån lika bra som sin makalösa föregångare. Säsongen tar mycket lång tid att komma in i och den första halvan är rent utav tråkig.
 
Octavia blir mycket besviken på sin bror. 
 
En av anledningarna till att det tar lång tid att komma in i serien igen är att det finns ett tidsglapp mellan denna och föregående säsong. Det har gått tre månader sedan förra säsongens avslutning och under den tiden har karaktärerna fått ny information som tittaren inte är varse om och förändrats. De beter sig annorlunda, kan tala andra språk och har upptäckt nya klaner. Inget av detta tydliggörs för tittaren, vilket skapar viss förvirring.
 
Lexa är den enda som strider för Clarke. 
 
Vidare innehåller säsongen många upprepningar, klyschor och logiska luckor. Saker och ting förklaras som hastigast, vilket lämnar mycket rum åt gissningar och missförstånd. Därtill finns en överhängande känsla av att säsongen saknar substans. Händelserna behandlas ytligt och det påskyndade tempot gör att tittaren aldrig hinner beröras. Inte ens dödsfallen har någon känslomässig inverkan, just för att serien snabbt går vidare och glömmer bort händelserna. Det gör att säsongen upplevs vara ryckig, osammanhängande och slarvigt genomförd.
 
AI:n Alie manipulerar Himlafolkets sinnen. 
 
Men trots att den smått tröttsamma säsongen är mycket ojämn och inte utnyttjar sin fulla potential kan jag inte undgå att tycka om den. De senare avsnitten är inte perfekta men håller en betydligt högre kvalité än säsongens första halva. Konceptet är fascinerande, handlingen intressant att följa och de lysande skådespelarna gör det svårt att slita sig. Som helhet är den tredje säsongen av The 100 en rörig besvikelse som ändå lyckades behålla mitt intresse. 
 

Outlander, säsong 2

Längd: 14 hrs 8 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Releasedatum: 2016-10-31.
SkådespelareCaitriona Balfe, Sam Heughan, Duncan Lacroix, Tobias Menzies, Frances de la Tour etc.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"Claire och Jamie kämpar mot tiden för att förhindra ett på förhand dömt uppror i de Skotska högländerna. De kastas in i den franska överklassen, en för dem helt ny värld och möter utmaningar som tär på deras rela-tion."
 
 
Seriens andra säsong är starkare än föregångaren. Outlander har blivit mer intensiv, fått ett högre tempo och en spändare stämning. Det är en serie som utvecklas för varje avsnitt och varken handling eller karaktärer står och trampar på samma ställe. Istället välkomnas förändring med öppna armar och speciellt vändningarna i slutet driver Outlander i en helt ny riktning.
 
I Frankrike hjälper Claire till på ett sjukhus. 
 
Det är en njutningsfull upplevelse att se Outlander. Fotot är obeskrivligt vackert, med fagra franska och skottländska miljöer, praktfulla kostymer och magnifika håruppsätt-ningar. Även landskapens klara färger och musikens ljuva toner bidrar till att Outlander är en serie som förknippas med skönhet och prakt. Genom sin effektiva kombination av humor och tragedi får den även tittaren att känna. Värmande romantik blandas med nervkittlande action, skratt varvas med tårar. Det är en serie som engagerar, berör och behagar till fullo.
 
När det stora slaget närmar sig ökar konflikterna. 
 
Skådespelarna levererar obeskrivligt kraftfulla framföranden. Balfes (Money Monster) och charmiga Heughans (Emulsion) kemi till varandra är oerhört fängslande och Men-zies (Atonement) utgör en enastående bov. Även sidskådespelarna imponerar stort. Duncan Lacroix (Vikings), Frances de la Tour (Harry Potter and the goblet of fire), Romann Berux (Détectives) och Dominique Pinon (Amelie från Montmartre) är bara några exempel på exemplariska skådespelare som förhöjer serien med sina oförglömliga insatser.
 
Claires och Jamies kärlek måste uthärda många påfrestningar. 
 
Men Outlander har några förseelser. För det första är säsongen inkonsekvent: för varje storslaget avsnitt finns en ljum motsvarighet med lägre tempo. Dessutom har den efterlängtade säsongsfinalen en hint av antiklimax. Avsnittet är kraftfullt och mycket väl utfört, men saknar det åtrådda slaget vid Culloden. Hela säsongen har laddat upp inför striden, men när det väl kommer till kritan får tittaren inte ta del av den. Eftersom vi förberett så länge inför den stunden känns det snopet att utebli höjdpunkten.
 
Ärkefienderna möts till slut i strid. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Outlander intelligent, spännande och beroendefr-amkallande. Serien har blivit en ny favorit och ribban ligger högt inför kommande delar.
 

Outlander, säsong 1 volym 2

Längd: 8 hrs 55 mins.
Antal avsnitt: 8 avsnitt.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Releasedatum: 2015-09-28.
Skådespelare: Caitriona Balfe, Sam Heughan, Duncan Lacroix, Tobias Menzies, Graham McTavish etc.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"Claires och Jaimes relation sätts på prov och Claire inser att det finns ett öde som är värre än döden när hon tvingas kämpa för att rädda både Jaimes hjärta och hans själ."
 
 
 
Outlander har växt oerhört mycket från den första volymen. På kort tid har serien utvecklats från att vara medioker till fenomenal. Tempot har ökat, stämningen tätnat och spänningen blivit mer påtaglig. Säsongens andra volym är i allra högsta grad beroende-framkallande och visar vart skåpet ska stå.
 
Claire måste ta kontroll över sitt eget öde. 
 
Den andra volymen av Outlander är förvånansvärt mörk. Fast serien har humoristiska inslag är flera av volymens avsnitt  riktigt råa, och säsongens nervkittlande avslut ”To Ransom a Man’s Soul” tar brutaliteten till en helt ny nivå. Till seriens fördel är dock våldet aldrig meningslöst. Det finns inte där bara för sakens skull. Istället har grymheten ett syfte, som hjälper karaktärerna att utvecklas och som för handlingen framåt. Det syftet ger scenerna kraft och stor känslomässig inverkan, vilket på sikt gör händelserna betydligt mer skrämmande än intetsägande våld som i exempelvis American Horror Story. Volymens enda märkbara svaghet är att den ibland upplevs som upprepande.
 
Jaimes liv blir till ett helvete. 
 
Dessutom är volymen mycket visuellt tilltalande. Den har ett vackert foto, häpnadsväck-ande vyer och slående kostymer och sminkningar. Vidare passar skådespelarna som handen i handsken i sina roller. Balfes (Money Monster) och Heughans (Emulsion) kemi till varandra lyser igenom skärmen och Menzies (Atonement) utgör en fenomenal skurk. Även sidskådespelarna presterar starkt och tack vare att samtliga skådespelare lyckas ge sina karaktärer en tilldragande komplexitet bryr sig tittaren genuint om dem allesamma-ns.
 
I tron att hon är en häxa tillfångatas Claire. 
 
Den andra volymen av Outlander är i sin helhet riktigt bra. Genom nervkittlande spänn-ing, fantastiska skådespelare och ett oväntat mörkt koncept trollbinder den början till slut.
 

The Last Kingdom, säsong 1

Längd: 8 hrs 8 mins.
Antal avsnitt: 8 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, action, krig.
Skådespelare: Alexander Dreymon, Ian Hart, David Dawson, Adrian Bower, Emily Cox, Amy Wren, Rune Temte, Harry McEntire, Thomas Gabrielsson etc.
Releasedatum: 2016-07-04.
Skapare: Bernard Cornwell (böcker).
 
"Året är 872 och kungadömet Wessex står ensamt mot de invaderande danerna. Uhtred, den saxiske sonen som tillfångatagits och uppfostrats av danerna, tvingas välja mellan sitt fädernesland och det folk han vuxit upp hos, och hans lojalitet testas ständigt."
 
The Last Kingdom är ett trovärdigt och oerhört spännande historiskt drama. Den välpro- ducerade serien utspelar sig under medeltiden och kombinerar fiktiva händelser med sådant som faktiskt har haft stort inflytande under epoken. Det gör att serien får en stark koppling till det förflutna, samtidigt som den innehåller vågade vändningar som inte ens de som är insatta i berättelsen kan förutspå. 
 
Uhtred strävar efter att återta sina förfäders mark. 
 
Fast jag inte håller med dem som kallat The Last Kingdom för ”nästa Game of Thrones” anser jag att den håller sig på en högre kvalitetsmässig nivå än exempelvis Vikings och Outlander. De genomtänkta avsnitten har ett högt tempo och snålar inte när det kommer till brutal action. Seriens bloddrypande scener är riktigt snyggt gjorda och det är härligt med ännu en serie som inte drar sig för att ha ihjäl huvudpersoner: det gör serien så mycket mer spännande och oförutsägbar.
 
Danernas krigsherre bekämpar saxarna med full styrka. 
 
Skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Störst intryck gör Alexander Dreymon (Ameri- can Horror Story), Charlie Murphy (Philomena) och Adrian Bower (Teachers), men även David Dawson (Gracie!), Harry McEntire (Episodes), Amy Wren (Wuthering Heights) och Rune Temte (Eddie the Eagle) bidrar till att serien blir oförglömlig. De levandegör sina roller och får tittaren att genuint bry sig om karaktärerna.
 
Mildrith tvingas in i ett arrangerat äktenskap med Uhtred. 
 
Serien hade dock kunnat vara bättre på att tydliggöra hur lång tid som passerat mellan avsnitten. Det är inte alltid de fortsätter där föregående episod avslutat, och ibland är det svårt att uppskatta i vilken takt som händelserna fortskridit. Tyvärr blir resultatet att en del scener upplevs som påskyndade och osammanhängande.
 
Allt avgörs i en sista, slutgiltig strid mellan danerna och saxarna. 
 
The Last Kingdom är i sin helhet ett överraskande starkt, historiskt drama. Serien är rikt- igt spännande och lyckas både att engagera och beröra tittaren. Dessutom avslutas säsongen med ett episkt avsnitt som skapar ett behov efter att se mer.
 

Outlander, säsong 1 volym 1

Längd: 7 hrs 38 mins.
Antal avsnitt: 8 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Caitriona Balfe, Sam Heughan, Tobias Menzies, Graham McTavish, Duncan Lacroix etc.
Releasedatum: 2015-03-23.
Skapare: Ronald D. Moore.
 
"Den brittiska fältsköterskan Claire Randall separeras plötsligt från sin make och förflyttas till Skottland år 1743 av krafter hon inte kan förstå. Hon tvingas att gif- ta sig med en fredlös högländare, förälskar sig och slits snart mellan två män från helt olika tidsåldrar. Och pl- ötsligt står både hennes liv och hjärta på spel."
 
Outlander fångar tittarens intresse direkt genom sitt enastående intro, som med en kom- bination av slagkraftig musik och fagra bilder trollbinder. Det tar dock ett tag att fastna för seriens handling. I volymens början är tempot relativt långsamt och det är inte förrän i de senare avsnitten som spänningen tar vid ordentligt. Volymen har en stark avslutning som lämnar stora förhoppningar på fortsättningen, men som dessvärre inte klarar av att kompensera för den svaga starten. 
 
Claire Randall skickas två sekel tillbaka i tiden. 
 
Serien har mycket snygga kostymer och välgjorda håruppsättningar. Fotot är dessutom riktigt vackert, med klara färger och skarpa detaljer. Eftersom karaktärerna ofta befinner sig på resande fot har Outlander en ombytlig miljö och de häpnadsväckande vyerna avbyter varandra. Dessutom hjälper den ständigt förändrande omgivningen handlingen att utvecklas.
 
Claire förflyttas från ett civiliserat till ett krigshärjat samhälle. 
 
Rollsättaren har gjort mycket bra val av skådespelare. Caitriona Balfe (Now You See Me) är lysande i rollen som Claire och har en otroligt rogivande berättarröst. Likaså imponerar både Sam Heughan (Doctors) och Tobias Menzies (Casino Royale). Det som förvånade mig var dock den mycket höga kvalitén på insatserna från gästskådespelarna. Genom att levandegöra sina roller – stora som små – skapar rollbesättningen tillsam- mans en serie där man verkligen bryr sig om karaktärerna.
 
Trots sitt äktenskap med Frank förälskar sig Claire i Jamie.
 
Outlander börjar skakigt och upplevs ibland vara långsam samt upprepande. Men succe- ssivt förbättras serien och framåt slutet av volymen hade jag svårt att slita mig. Fängslad av passionen och berörd av brutalitetens ärlighet ser jag fram emot fortsättningen.
 

The Shannara Chronicles, säsong 1

Skapare: Alfred Gough, Miles Millar.
Längd: 6 h 45 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, äventyr.
Skådespelare: Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton, Manu Bennett, Aaron Jakubenko, Jed Brophy, John Rhys-Davies, James Remar, Brooke Williams etc.
Releasedatum: 2016-05-02.
 
"De fyra länderna hotas av urgamla demoner. Kraften från trädet Allman har hittills hållit dem inspärrade, men trädet är döende och för varje löv som faller vak- nar en demon till liv."
 
 
Den lättsamma The Shannara Chronicles är en mycket vacker serie. Inspelad på pra- ktfulla Nya Zeeland visar den upp öns fagra landskap. Omgivningen belyses av ljuvliga färger och intagande detaljer som skapar ett omsorgsfullt foto. Trots att de lite för mätt- ade kulörerna ger ett onaturligt intryck är den uppvisade miljön mycket tilldragande.
 
Alvprinsessan Amberle blir en av de utvalda. 
 
Serien har ett intressant koncept och imponerar med välkoreograferad action och riktigt snygga effekter. Därtill medverkar en del starka skådespelare, och tack vare insatserna från John Rhys-Davis, Jed Brophy och Manu Bennet fängslas tittaren. Dessvärre gör huvudrollsinnehavarna inget vidare intryck. Prestationerna från Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton och de andra unga skådespelarna är tafatta och uttryckslösa, vilket leder till intetsägande protagonister.
 
Allman är döende och demoner väcks till liv. 
 
Beklagligtvis har The Shannara Chronicles en ovarsam hantering utav de övernaturliga aspekterna och serien upplevs som en överdriven Lord of the Rings-wannabe med inslag av tonårsdrama. De många olika varelserna och det allsmäktiga magisystemet gör att det blir svårt att få grepp om vad som är möjligt och inte i serien.
 
John Rhys-Davis spelar alvernas konung. 
 
The Shannara Chronicles upplevs dessutom som enfaldig. Med skillnad från exempelvis Game of Thrones där tittaren måste läsa mellan raderna och hålls gissandes i flera säsonger – levereras alla svar utan eftertanke. Som tittare hinner man knappt undra över något förrän frågan besvaras, och de antiklimatiska avslöjandena får därför ingen större verkan. 
 
Romantik uppstår mellan Will och Amberle. 
 
Det bortkomna intrycket betonas ytterligare utav den klyschiga kärlekstriangeln och det svaga manuset. Trots att The Shannara Chronicles utspelar sig i vår egen värld, tusen år efter vår livstid, finns ytterst få inslag som påminner om detta. Den moderna tekniken är utdöd och bortsett från en rostig bil och en malplacerad pistol finns ingenting som för tankarna till vår civilisation. På grund av den ointelligenta uppbyggnaden uppfattas serien som en fullskalig fantasy och inte som den dystopi den är ämnad att vara. Tro- värdigheten faller ytterligare genom krystade repliker och det faktum att karaktärerna – trots strider mot demoner och långa springturer – förblir rena och perfekta i håret.
 
Dagda Mor har återuppstått och är redo att ta över världen. 
 
Serien har ett snabbt framåtskridande, vilket gör det svårt att få ett samband mellan hän- delserna. Karaktärerna tar sig hastigt runt mellan olika ställen och de frekvent växlande platserna gör att tittaren tappar uppfattningen om hur lång tid som har gått och vart karaktärerna befinner sig. Utformningen upplevs som ryckig, tradig och förvirrande, samtidigt som många chanser till att utveckla handlingen förloras.
 
Eretria får Wills hjärta att slitas mellan henne och Amberle. 
 
På grund utav seriens många brister har jag svårt att njuta helhjärtat av The Shannara Chronicles. Den är estetiskt tilltalande, men mer behövs för att väcka min entusiasm. Den osammanhängande oredan fick mig inte att känna något för karaktärerna, men tack vare det intressanta konceptet och den tillräckliga mängden action underhölls jag någor- lunda. 
 

Game of Thrones, säsong 5

Fakta
Den femte säsongen av Game of Thrones har Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Kit Harington, Sophie Turner, Iain Glen, Maisie Williams, Nikolaj Coster-Waldau, John Bradley, Alfie Allen, Aidan Gillen, Gwendoline Christie, Liam Cunningham, Natalie Dormer, Carice van Houten, Iwan Rheon och Stephen Dillane i huvudrollerna. Den är 558 minuter lång, består utav 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 14 mars 2016.
 
Handling
"Krafter från Westeros och Essos alla hörn flyttar fram positionerna för att fylla det maktvakuum som uppstått. Daenerys börjar förstå vad det innebär att härska; Sansa lyssnar på Littlefinger; Jamie far till Dorne för att hämta sin dotter; Arya blir de ansiktslösas lärling; Cerseis makt sviktar och Stannis vänder blicken mot Vinterhed. Samtidigt närmar sig vintern - och med snön kommer de döda."
 
Recension
En lite seg uppstart utvecklas till en för övrigt fantastisk säsong. Mötet mellan humor, spänning, fantasy och politik gör den mångsidig och intelligent. Därtill imponerar serien med vackra kostymer, förtjusande håruppsättningar, detaljrika stadskonstruktioner och enastående animeringar.
 
Cersei lär sig den hårda vägen att inte alla går att kontrollera.
 
Den femte säsongen omfattar nio huvudparalleller, med en handfull protagonister närvarande i varje. Varje karaktär har ett rikt personlighetsark och det finns ingen som inte är intressant att följa. Att därtill se några av de tidigare handlingsspåren sammanstråla till en enhet är mycket uppskattat. Men med det stora antalet karaktärer uppstår även bekymmer: vissa får nämligen väldigt lite skärmtid och glöms nästan bort under säsongens gång.
 
Melisandre fortsätter predika för Ljusets Gud.
 
Skådespelarna gör stort intryck. De äger sina roller och inger stor respekt för deras talanger. Rollerna präglas utav begåvade stjärnor vars erfarenheter får dem att utstråla en naturlig karisma. Samtliga har en fallenhet för yrket och en förmåga att med en enkel skiftning i kroppsspråk och tonfall skapa känslostormar. Storartade Lena Headey (300) är exempel på det.
 
I Dorne söker Ellaria Sand hämnd.
 
Sedan sin första säsong har Game of Thrones utvecklats enormt. De fiktiva personerna har förändrats oerhört mycket och det är engagerande att följa deras framåtskridande. Därtill har handlingen och vad som står på spel växt sig större och världen blir för varje avsnitt allt mer komplex. Samhällets genomtänkta uppbyggnad fängslar och att hela upptäcka nya saker väcker stor entusiasm.
 
Arya påbörjar ett lärningsskap hos de ansökslösa männen.
 
Manuset är välskrivet och jag älskar att mycket förblir osagt. Karaktärerna talar poetiskt i gåtor och det gäller ofta att läsa mellan raderna. Att det ideligen gömmer sig hotfulla undermeningar bakom de vänligaste dialogerna är otroligt hänförande. Därtill är språket i sig mycket tjusande och omfattar många minnesvärda repliker.
 
Vintern kommer, och de döda kommer med den.
 
Seriens musik spelas med storslagen inlevelse. Därtill får vi ta del utav vackra vyer och fantastiska miljöer. Vi får för första gången besöka Dorne, vars starka färger fängslar i kontrast mot nordens kalla kulörer. Dock måste jag medge att jag är aningen besviken på Dorne-upplevelsen. Vi får inte spendera särskilt mycket tid där och då jag förväntat mig en intensiv, farofylld resa med blodtörstiga Sand Snakes föll besöket lite platt.
 
Daenerys måste slå tillbaka mot stadens rebeller.
 
I sin helhet är den femte säsongen ett fantastiskt tillskott till Game of Thrones-serien. Det är en fartfylld och överväldigande säsong, som bjuder på både humor och spänning. Karaktärerna växer, handlingen utvecklas och som tittare får vi uppleva mer av vad Westeros har ett erbjuda. 
 

The 100, säsong 2

Fakta
I den andra säsongen av The 100 är Eliza Taylor, Paige Turco, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Devon Bostick, Christopher Larkin, Isaiah Washington, Henry Ian Cursik, Lindsey Morgan, Richard Harmon och Ricky Whittle i huvudrollerna. Säsongen är 645 minuter lång, består av 16 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014. Du kan läsa min recension av första säsongen här.
 
Handling
"Clarke och hennes vänner är fångade inuti Mount Weather: en stad under marken. När Clarke ensam flyr därifrån sätter hon igång en händelsekedja som påverkar de fängslade ungdomarna, de vuxna som anlänt till jorden och till och med jordingarna. Allianser skapas, vänskapsband bryts och rättvisa skipas."
 
Recension
Den andra säsongen av The 100 har verkligen överträffat den första. Serien har gått från förutsägbar och klyschig till vågad och otroligt spännande. Tempot är högt och handlingen häpnadsväckande. Det är en stark och beroendeframkallande säsong som höjt ribban rejält.
 
Eliza Taylor återses i rollen som Clarke.
 
Jag är mycket entusiastisk över att serien fått ett fullskaligt intro - tidigare visades endast serieloggan upp med en ljudeffekt i början av varje avsnitt. Nu välkomnas tittaren istället med fängslande bilder, tilltalande typografi och kraftfull musik. Introt trollbinder och vägleder tittaren in i respektive avsnitt, samtidigt som känslan som uppstår förbereder inför vad som komma skall.
 
Den minst tilltalande rollen spelas av Washington.
 
Säsong två av The 100 är mer djärv än den första. Serien har börjat ta ut svängarna; är betydligt mer brutal och spännande än föregångaren. Både handlingen samt karaktärerna har utvecklats oerhört mycket och manus är påtagligt mer välskrivet och genomtänkt. Säsongen har få ointressanta stunder och lyckas tjusa tittaren med sin dramatik.
 
Jordingen Lexa är ett starkt tillskott till serien.
 
De flesta skådespelarna är exceptionella och många känns tryggare i sina roller vid det här laget. Mina favoriter är Paige Turco (Person of Interest) och Henry Ian Cusick (Lost), som är aningen underutnyttjande men ändå tillför en hel del styrka och maturitet till serien. Eliza Taylor (The November Man), som jag tidigare omnämnt som irriterande och barnslig, har växt en hel del och imponerar med sin prestation. Även Marie Avgeropoulos (Tracers), Christopher Larkin (Squad 85), Devon Bostick (Regression) och Lindsey Morgan (Casa Vita) gör överväldigande intryck. 
 
Clarke upptäcker Mount Weathers hemlighet.
 
Säsongen domineras av starka, kvinnliga karaktärer. Clarke, Abby, Anya, Indra och Lexa är kvinnor med bra självförtroende och stark progressivitet. Genom deras utvecklingar lär vi känna både dem och de olika folkslagen bättre. Det faller mig i smaken att de är i olika åldrar och utvecklingsstadier. De flesta serier fokuserar på antingen tonåringar eller vuxna, men en av The 100s mest tilltalande aspekter är just åldersvariationen hos karaktärerna. Den skiftande erfarenheten skapar en intressant dynamik mellan dem.
 
Octavia genomgår en stor karaktärsutveckling.
 
Med tanke på hur klyschig den första säsongen var blev jag förvånad över romantikens frånvaro. Serier lik denna har en tendens att lägga mycket fokus på stereotypiska, småfåniga romanser, så när The 100 istället valt att lägga energi på att successivt bygga upp starka relationer mellan karaktärerna blev jag glatt överraskad. Genom att gradvis öka kemin mellan utvalda karaktärer ökar trovärdigheten och intensiteten i relationerna, vilket gör serien mer äkta och fängslande. Istället för att låta romantiken sacka ner säsongen blir det istället ett diskret men viktigt tillskott.
 
Allianser och fiendeskap bildas mellan de olika klanerna.
 
The 100 har en mängd karaktärer att hålla reda på, vilket i sin tur innebär en del olika handlingsparalleller – varav vissa är mer intressanta än andra. Ibland sviktar balansen och allt för mycket fokus läggs på fel karaktär, vilket resulterar i att resterande skådespelare inte får lika mycket skärmtid. Karaktären Jaha, som spelas av Isaiah Washington (Grey’s Anatomy) och hans parallell tilltalar mig minst. Jag förstår mycket väl att den är viktig för seriens fortskridande, men både Jaha samt hans resa känns torr, ointressant och resulterar i ett lite antiklimatiskt säsongsavslut. Han är inte lika integrerad i serien och ärligt talat bryr jag mig inte om vad som händer honom.
 
Lexa och Clarke tvingas förlita sig på varandra.
 
Något annat jag reagerat på är att det inte känns som att vi fått lära känna världen och miljön ordentligt. Jag känner ofta att information dumpas på tittaren för att sedan glömmas bort och aldrig återses igen. Därtill kan jag känna att det finns en del sammanträffanden, samt att vissa aspekter löses alldeles för enkelt och därmed inte blir särskilt trovärdiga. 
 
Människosläktet är splittrat och olika grupper har vänt sig mot varandra.
 
Avslutningsvis är denna del av The 100 fantastisk. Trots en del svaga aspekter, så som bristande handlingsparalleller och kredibilitet, imponerar säsongen stort. Med bra musik, starka skådespelare, utvecklade karaktärer, fascinerande handling och ökad dramatik överraskar den. Ett beroende har skapats hos mig och jag ser mycket fram emot fortsättningen.
 

The 100, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av The 100 får vi se Eliza Taylor, Bob Morley, Paige Turco, Marie Avgeropoulos, Devon Bostick, Christopher Larkin, Isaiah Washington och Henry Ian Cusick i huvudrollerna. Serien är 542 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 5 januari 2015.
 
Handling:
"97 år efter det kärnvapenkrig som ledde till Jordens undergång skickas 100 ungdomsbrottslingar från en av rymdstationerna tillbaka till planeten Jorden med uppgiften att kontrollera om det går att leva där. Bland dem finns den självständige Clarke, äventyraren Finn och syskonen Bellamy och Octavia som nu alla måste lära sig att klara av oförutsägbara levnadsvillkor, osynliga rovdjur och varandra. Ett misslyckande innebär slutet för mänskligheten."
 
Recension:
Det tog oväntat lång tid för mig att komma in i The 100. Det var inte förrän vid fjärde avsnittet som jag började gilla serien. Anledningen till detta är att serien är rätt klyschig och allmänt smålöjlig ibland. De yngre skådespelarna känns inte särskilt professionella vilket gör att deras karaktärer inte heller blir trovärdiga. Men efter att ha sett några avsnitt inte bara vande jag mig vid karaktärerna, utan började faktiskt uppskatta dem. 

I början av sitt äventyr njuter ungdomsbrottslingarna av sin nyfunna frihet.

Seriens koncept och idé är fantastiskt och jag är otroligt fascinerad av den dystopiska science fiction-världen. Arken, det vill säga rymdstationen, fängslade mig redan från början. Dess lagar och annorlunda livsstil är väldigt intressant och som tittare vill man hela tiden veta mer om det. Dessutom är rymdstationen riktigt snyggt gjord. Animeringarna och effekterna i serien är över förväntan och vi får se riktigt många snygga miljö- och rymdbilder. Parallellerna på Jorden är också spännande, men det var något hos Arken som verkligen förundrade mig och drog mig till att titta på ”ett avsnitt till”.

Arken, den enda överlevande rymdstationen, har en gripande och berörande berättelse.

The 100 har några stjärnskådespelare som lyser genom serien. De bästa enligt mig är utan tvekan Paige Turco (Person of Interest), Henry Ian Cusick (Lost) och Isaiah Washington (Grey’s Anatomy) och jag får känslan av att de kommer få ta ännu större plats med sina roller i följande säsong, vilket jag ser fram emot. Det jag gillar med deras prestationer är att det känns som att de har den kunskap och erfarenhet som behövs för att skapa trovärdiga och intressanta karaktärer att följa. De är kompetenta, helt enkelt, och får tittaren att engagera sig i serien.

De Hundra tvingas rusta upp sig för krig nere på Jorden.

Ungdomsskådespelarna är duktiga de också, trots att de inte alls har samma sakkunniga stjärnglans som de mer erfarna skådespelarna och därmed känns aningen oäkta. Jag gillar speciellt Thomas McDonnell (The Forbidden Kingdom) och Christopher Larkin (The Flamingo Rising). Jag är dock inte särskilt förtjust i Eliza Taylor (The November Man) som spelar huvudrollen. Hon känns relativt omogen och presterar inte mer än OK. Serien har dock några välkända och begåvade gästskådespelare som kompenserar för det. Ett par exempel är underbara Kelly Hu (The Vampire Diaries) samt skickliga Kate Vernon (Battlestar Galactica: The Plan).

Octavia är den enda som bryr sig om den tillfångatagna jordlingen.

The 100 är väldigt förutsägbar. Men trots detta så är serien fängslande, spännande och ärligt talat aningen förvånande. För fast man kan förutspå mycket så är det omöjligt att förutspå allt. Serien har några tvister framåt slutet och säsongen slutar i en stor cliffhanger som gör att tittaren måste få veta svaren. Känslan är lite som Pretty Little Liars: man vet att serien inte är särskilt bra men ändå blir man beroende och vill se mer.

Två av seriens stjärnor är Paige Turco som Abby, och Henry Cusick som Marcus.

Något jag stör mig på är de lösa trådarna, och då snackar jag inte om cliffhangers och liknande, för sådant gillar jag. Men vad jag inte gillar är när saker och ting tas upp i början av serien och sedan glöms bort helt och hållet. Det ger en ofärdig och ogenomtänkt känsla till serien. Ett litet exempel är att vissa delar av träden på Jorden glödde i mörkret i ett enda avsnitt, men senare i serien är det kolsvart i skogen på natten. Det är en väldigt liten detalj, men någonting jag stör mig på. Dessutom är serien orealistisk. Då menar jag inte det övernaturliga, utan att någon kan få ett spjut i bröstet och må bra efter några dagar. Det är en av anledningarna till att serien ibland känns löjlig.

Utan lagar och vuxna blir det snabbt kaos bland ungdomarna.
 
Allt som allt så gillade jag The 100. Det tog mig ett tag att komma in i serien men när jag väl gjort det fascinerades jag av den annorlunda världen. Personligen föredrar jag att följa de vuxna karaktärerna och livet på Arken, men ungdomarnas liv på Jorden blev intressantare framåt slutet. The 100 är som en tonårsblandning av Lost, Lord of the Flies och Battlestar Galactica och det blir en förvånadsvärt bra mix. Jag ser mycket fram emot fortsättningen och hoppas på att första säsongens klyschiga tonårsdrama försvinner.
 

Game of Thrones, säsong 4

Fakta:
I den fjärde säsongen av Game of Thrones, som baseras på bokserien A Song of Ice and Fire av George R. R. Martin, får vi se bland annat Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Maisie Williams, Kit Harington, Sophie Turner, Nikolaj Coster-Waldau, Charles Dance, Rory McCann, Alfie Allen, Isaac Hempstead Wright, Aidan Gillen, Gwendoline Christie och John Bradley i huvudrollerna. Säsongen är 522 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 16 februari 2015 och du kan se trailern här.
 
Handling:
"Medan Huset Lannister kämpar mot varandra och för att behålla kontrollen över Järntronen blir hoten utifrån allt mer påtagliga. Stannis Baratheon samlar sin armé på slottet Dragonstone; vaktstyrkan Night Watch verkar inte kunna hålla tillbaka Mance Rayders armé som nu tar mark och Daenerys Targaryen står beredd med sina tre drakar för att sätta sin plan att återerövra Järntronen i verket."
 
Recension:
Mina trogna följare vet att Game of Thrones är min favoritserie. Det syns direkt hur välgjord och påkostad den är. Kostymer, byggnader, smink, frisyrer och animationer har alltsammans en välgrundad baktanke. Många som arbetar med film och serier avfärdar avancerade effekter och animeringar för att istället ersätta dem med simplare versioner som ser konstlat ut, och på så sätt spara pengar till annat. Sådant är acceptabelt, men inte så tjusande på skärm. Men i Game of Thrones har de verkligen tagit vara på sina resurser och noggrant genomarbetat varje animering till perfektion; och det uppskattas mycket av mig som tittare.
 
Margaery Tyrell fortsätter att kämpa för att bli drottning.
 
Dessutom är manuset otroligt välskrivet. Dialogerna är bland de vackraste jag hört och jag är förtjust över hur orden har en praktfull, intagande och samtidigt hotfull klang. Något annat imponerande är musiken. Jag älskar hur den är komponerad och varje ton framkallar sin specifika känsla. Det finns mycket inlevelse i den storslagna musiken och den påverkar tittaren stort känslomässigt och ger föraningar om vad som kommer att hända.
 
Jon Snow får det svårt efter att ha kommit tillbaka till Castle Black.
 
Själva handlingen är fängslande och jag älskar konceptet och världsuppbyggnaden. Världen är verklighetstrogen och jag gillar uppdelningen av länderna, de olika Husen och familjernas olika värderingar. Miljöerna är slående vackra och jag gillar att vi får se allt från den kalla Norden till värmen i Meereen.
 
Bran, Hodor och Reed-syskonen fortsätter sin jakt efter korpen.
 
Något annat jag uppskattar är att de övernaturliga individerna ökar successivt. För varje säsong får vi se mer och mer supernaturliga varelser och jag tycker det är bra att inte allt kommer på en gång då det lätt kan bli för mycket. I denna säsong får vi precis som tidigare se jättar, drakar och vita vandrare, men vi får även ta del av några nya varelser med häftiga krafter. Eftersom ökningen av dessa paranormala figurer är gradvis så håller serien inte bara kvar intresset för dem, utan det gör också Game of Thrones mycket mer realistisk.
 
Daenerys upptäcker att hennes drakar är svårare att fostra än hon trott.
 
I Game of Thrones får vi följa ett ofantligt antal karaktärer, och bara mängden huvudkaraktärer i sig är kopiöst. Men det är faktiskt en av de faktorerna som jag gillar med serien. Vi får ta del av många starka karaktärers liv i olika delar världen Westeros, och det är väldigt fängslande att se hur de påverkar varandras liv. Det enda negativa med att ha så många olika paralleller är att varje karaktär får lite skärmtid och det kan ta rätt lång tid innan man får återse samma person igen.
 
Tyrion blir felaktigt anklagad för en förrädares brott.
 
I den fjärde säsongen av Game of Thrones får vi följa inte mindre än 10 huvudparalleller. Då syftar jag till sådana paralleller där de viktigaste karaktärerna befinner sig i olika delar av världen. Vi har den största parallellen med Tyrion, Jaime, Cersei, Tywin, Joffrey, Margaery och Tyrell-familjen, Varys, Shae och Oberyn i Kingslanding. Sedan har vi Daenerys, Jorah, Unsullied-soldaterna och Second Sons i Meereen. Jon, Sam, Gilly och Nattens väktare på Castle Black. Sansa, Petyr och Lysa i Eyrie. Davos, Stannis och Melisandre vid Dragonstone. Theon och Ramsey i Dreadfort. Bran, Hodor och Reed-syskonen i Norden. Sandor och Arya någonstans i vildmarken, och likaså Brienne. Och till sist Tormund, Ygrette och vildingarna i Norr. Som du märker är det en hel del huvudkaraktärer att hålla reda på. Vi får dessutom möta på några nya betydelsefulla karaktärer; bland annat Oberyn och Olly.
 
Prins Oberyn kommer till Kingslanding med hämnd i sinnet.
 
En rätt stor negativ del när det kommer till den fjärde säsongen av Game of Thrones är alla skådespelsbyten. Jag gillar inte när en karaktär byter skådespelare, oavsett anledning. Det är både förvirrande och irriterande att se en helt annan människa spela samma person. De karaktärer som bytt skådespelare inför säsong fyra är Gregor Clegane, Daario Naharis och Tommen Baratheon och den enda av dem jag egentligen accepterar är Tommen då han varit en relativt liten karaktär tidigare och ändå liknar sig själv. De andra störde jag mig mycket på eftersom skådespelarna inte alls liknande den karaktär som tidigare varit med i serien.
 
Återföreningen mellan syskonen Jaime och Cersei är inte helt igenom uppskattad.
 
Skådespelarprestationerna är dock oklanderliga. Både gästskådespelarna och huvudskådespelarna gör fantastiska arbeten och många gör sina livs bästa insatser. Under åren som gått har vi förlorat många begåvningar, men fortfarande finns ett hav av talanger kvar i serien. De starkaste skådespelarna enligt mig är Lena Headey (Terminator: The Sarah Connor Chronicles), Peter Dinklage (X-Men: Days of Future Past), Sophie Turner (X-Men: Apocalypse), Kit Harington (Pompeii), Maisie Williams (Corvidae), Nikolaj Coster-Waldau (The Other Woman) och Charles Dance (The Imitation Game) men det är näst intill omöjligt att utse en favorit. Dessutom är det ingen som presterar dåligt. Jack Gleeson, Sibel Kekilli, Rose Leslie, Natalie Dormer, Rory McCann, John Bradley, Isaac Hempstead Wright, Aidan Gillen, Conleth Hill, Stephen Dillane, Thomas Brodie-Sangster, Carice van Houten… alla är fantastiska och gör sina karaktärer levande och äkta.
 
Sansa lär sig att utnyttja sin situation till det bästa.
 
Den fjärde säsongen av Game of Thrones lyckas, precis som föregående delar, verkligen att beröra. Den är fängslande och den mest episka serien jag känner till. Det händer mycket på säsongens få avsnitt och när jag blickar tillbaka till dess början så är det nästan oförståeligt hur mycket handlingen och karaktärerna utvecklats på så kort tid. Det är en serie som passar alla tycken då den inte är inbiten i en viss genre. Den har både fantasy, historia, krig och romantik och blandar dem väl.
 
Ute i vildmarken med Blodhunden tvingas Arya bli allt mer samvetslös.
 
Säsongen efterlämnar sig många obesvarade frågor som garanterat kommer få mig att gå och undra i väntan på fortsättningen. Det kommer bli riktigt tufft att vänta ytterligare ett år på att få se mer, men det speciella med just Game of Thrones är att det är värt det. Trots att jag personligen uppskattade säsong tre mer än denna, så är det fortfarande en succéserie och utan tvekan min favorit.
 
 

RSS 2.0