Amber

The 100, säsong 3

Längd: 10 hrs 44 mins.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, äventyr.
Releasedatum: 2016-09-26.
Skådespelare: Eliza Taylor, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Isaiah Washington, Henry Ian Cusick, Paige Turco, Lindsey Morgan m.fl.
 
"Överlevarna har återvänt hem till en till synes fredlig värld. Men känslan av att allt är som vanligt varar inte länge - snart förändras deras liv för alltid. Nya och gamla hot testar deras lojaliteter, utmanar deras begränsningar och får dem att fråga sig vad det innebär att vara människa."
 
Den tredje säsongen av The 100 är inte dålig. Faktum är att konceptet är riktigt intressant och som tidigare gör skådespelarna mycket bra ifrån sig. Ändå är jag oerhört besviken. Den är nämligen långt ifrån lika bra som sin makalösa föregångare. Säsongen tar mycket lång tid att komma in i och den första halvan är rent utav tråkig.
 
Octavia blir mycket besviken på sin bror. 
 
En av anledningarna till att det tar lång tid att komma in i serien igen är att det finns ett tidsglapp mellan denna och föregående säsong. Det har gått tre månader sedan förra säsongens avslutning och under den tiden har karaktärerna fått ny information som tittaren inte är varse om och förändrats. De beter sig annorlunda, kan tala andra språk och har upptäckt nya klaner. Inget av detta tydliggörs för tittaren, vilket skapar viss förvirring.
 
Lexa är den enda som strider för Clarke. 
 
Vidare innehåller säsongen många upprepningar, klyschor och logiska luckor. Saker och ting förklaras som hastigast, vilket lämnar mycket rum åt gissningar och missförstånd. Därtill finns en överhängande känsla av att säsongen saknar substans. Händelserna behandlas ytligt och det påskyndade tempot gör att tittaren aldrig hinner beröras. Inte ens dödsfallen har någon känslomässig inverkan, just för att serien snabbt går vidare och glömmer bort händelserna. Det gör att säsongen upplevs vara ryckig, osammanhängande och slarvigt genomförd.
 
AI:n Alie manipulerar Himlafolkets sinnen. 
 
Men trots att den smått tröttsamma säsongen är mycket ojämn och inte utnyttjar sin fulla potential kan jag inte undgå att tycka om den. De senare avsnitten är inte perfekta men håller en betydligt högre kvalité än säsongens första halva. Konceptet är fascinerande, handlingen intressant att följa och de lysande skådespelarna gör det svårt att slita sig. Som helhet är den tredje säsongen av The 100 en rörig besvikelse som ändå lyckades behålla mitt intresse. 
 

Outlander, säsong 2

Längd: 14 hrs 8 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Releasedatum: 2016-10-31.
SkådespelareCaitriona Balfe, Sam Heughan, Duncan Lacroix, Tobias Menzies, Frances de la Tour etc.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"Claire och Jamie kämpar mot tiden för att förhindra ett på förhand dömt uppror i de Skotska högländerna. De kastas in i den franska överklassen, en för dem helt ny värld och möter utmaningar som tär på deras rela-tion."
 
 
Seriens andra säsong är starkare än föregångaren. Outlander har blivit mer intensiv, fått ett högre tempo och en spändare stämning. Det är en serie som utvecklas för varje avsnitt och varken handling eller karaktärer står och trampar på samma ställe. Istället välkomnas förändring med öppna armar och speciellt vändningarna i slutet driver Outlander i en helt ny riktning.
 
I Frankrike hjälper Claire till på ett sjukhus. 
 
Det är en njutningsfull upplevelse att se Outlander. Fotot är obeskrivligt vackert, med fagra franska och skottländska miljöer, praktfulla kostymer och magnifika håruppsätt-ningar. Även landskapens klara färger och musikens ljuva toner bidrar till att Outlander är en serie som förknippas med skönhet och prakt. Genom sin effektiva kombination av humor och tragedi får den även tittaren att känna. Värmande romantik blandas med nervkittlande action, skratt varvas med tårar. Det är en serie som engagerar, berör och behagar till fullo.
 
När det stora slaget närmar sig ökar konflikterna. 
 
Skådespelarna levererar obeskrivligt kraftfulla framföranden. Balfes (Money Monster) och charmiga Heughans (Emulsion) kemi till varandra är oerhört fängslande och Men-zies (Atonement) utgör en enastående bov. Även sidskådespelarna imponerar stort. Duncan Lacroix (Vikings), Frances de la Tour (Harry Potter and the goblet of fire), Romann Berux (Détectives) och Dominique Pinon (Amelie från Montmartre) är bara några exempel på exemplariska skådespelare som förhöjer serien med sina oförglömliga insatser.
 
Claires och Jamies kärlek måste uthärda många påfrestningar. 
 
Men Outlander har några förseelser. För det första är säsongen inkonsekvent: för varje storslaget avsnitt finns en ljum motsvarighet med lägre tempo. Dessutom har den efterlängtade säsongsfinalen en hint av antiklimax. Avsnittet är kraftfullt och mycket väl utfört, men saknar det åtrådda slaget vid Culloden. Hela säsongen har laddat upp inför striden, men när det väl kommer till kritan får tittaren inte ta del av den. Eftersom vi förberett så länge inför den stunden känns det snopet att utebli höjdpunkten.
 
Ärkefienderna möts till slut i strid. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Outlander intelligent, spännande och beroendefr-amkallande. Serien har blivit en ny favorit och ribban ligger högt inför kommande delar.
 

Outlander, säsong 1 volym 2

Längd: 8 hrs 55 mins.
Antal avsnitt: 8 avsnitt.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Releasedatum: 2015-09-28.
Skådespelare: Caitriona Balfe, Sam Heughan, Duncan Lacroix, Tobias Menzies, Graham McTavish etc.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"Claires och Jaimes relation sätts på prov och Claire inser att det finns ett öde som är värre än döden när hon tvingas kämpa för att rädda både Jaimes hjärta och hans själ."
 
 
 
Outlander har växt oerhört mycket från den första volymen. På kort tid har serien utvecklats från att vara medioker till fenomenal. Tempot har ökat, stämningen tätnat och spänningen blivit mer påtaglig. Säsongens andra volym är i allra högsta grad beroende-framkallande och visar vart skåpet ska stå.
 
Claire måste ta kontroll över sitt eget öde. 
 
Den andra volymen av Outlander är förvånansvärt mörk. Fast serien har humoristiska inslag är flera av volymens avsnitt  riktigt råa, och säsongens nervkittlande avslut ”To Ransom a Man’s Soul” tar brutaliteten till en helt ny nivå. Till seriens fördel är dock våldet aldrig meningslöst. Det finns inte där bara för sakens skull. Istället har grymheten ett syfte, som hjälper karaktärerna att utvecklas och som för handlingen framåt. Det syftet ger scenerna kraft och stor känslomässig inverkan, vilket på sikt gör händelserna betydligt mer skrämmande än intetsägande våld som i exempelvis American Horror Story. Volymens enda märkbara svaghet är att den ibland upplevs som upprepande.
 
Jaimes liv blir till ett helvete. 
 
Dessutom är volymen mycket visuellt tilltalande. Den har ett vackert foto, häpnadsväck-ande vyer och slående kostymer och sminkningar. Vidare passar skådespelarna som handen i handsken i sina roller. Balfes (Money Monster) och Heughans (Emulsion) kemi till varandra lyser igenom skärmen och Menzies (Atonement) utgör en fenomenal skurk. Även sidskådespelarna presterar starkt och tack vare att samtliga skådespelare lyckas ge sina karaktärer en tilldragande komplexitet bryr sig tittaren genuint om dem allesamma-ns.
 
I tron att hon är en häxa tillfångatas Claire. 
 
Den andra volymen av Outlander är i sin helhet riktigt bra. Genom nervkittlande spänn-ing, fantastiska skådespelare och ett oväntat mörkt koncept trollbinder den början till slut.
 

The Last Kingdom, säsong 1

Längd: 8 hrs 8 mins.
Antal avsnitt: 8 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, action, krig.
Skådespelare: Alexander Dreymon, Ian Hart, David Dawson, Adrian Bower, Emily Cox, Amy Wren, Rune Temte, Harry McEntire, Thomas Gabrielsson etc.
Releasedatum: 2016-07-04.
Skapare: Bernard Cornwell (böcker).
 
"Året är 872 och kungadömet Wessex står ensamt mot de invaderande danerna. Uhtred, den saxiske sonen som tillfångatagits och uppfostrats av danerna, tvingas välja mellan sitt fädernesland och det folk han vuxit upp hos, och hans lojalitet testas ständigt."
 
The Last Kingdom är ett trovärdigt och oerhört spännande historiskt drama. Den välpro- ducerade serien utspelar sig under medeltiden och kombinerar fiktiva händelser med sådant som faktiskt har haft stort inflytande under epoken. Det gör att serien får en stark koppling till det förflutna, samtidigt som den innehåller vågade vändningar som inte ens de som är insatta i berättelsen kan förutspå. 
 
Uhtred strävar efter att återta sina förfäders mark. 
 
Fast jag inte håller med dem som kallat The Last Kingdom för ”nästa Game of Thrones” anser jag att den håller sig på en högre kvalitetsmässig nivå än exempelvis Vikings och Outlander. De genomtänkta avsnitten har ett högt tempo och snålar inte när det kommer till brutal action. Seriens bloddrypande scener är riktigt snyggt gjorda och det är härligt med ännu en serie som inte drar sig för att ha ihjäl huvudpersoner: det gör serien så mycket mer spännande och oförutsägbar.
 
Danernas krigsherre bekämpar saxarna med full styrka. 
 
Skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Störst intryck gör Alexander Dreymon (Ameri- can Horror Story), Charlie Murphy (Philomena) och Adrian Bower (Teachers), men även David Dawson (Gracie!), Harry McEntire (Episodes), Amy Wren (Wuthering Heights) och Rune Temte (Eddie the Eagle) bidrar till att serien blir oförglömlig. De levandegör sina roller och får tittaren att genuint bry sig om karaktärerna.
 
Mildrith tvingas in i ett arrangerat äktenskap med Uhtred. 
 
Serien hade dock kunnat vara bättre på att tydliggöra hur lång tid som passerat mellan avsnitten. Det är inte alltid de fortsätter där föregående episod avslutat, och ibland är det svårt att uppskatta i vilken takt som händelserna fortskridit. Tyvärr blir resultatet att en del scener upplevs som påskyndade och osammanhängande.
 
Allt avgörs i en sista, slutgiltig strid mellan danerna och saxarna. 
 
The Last Kingdom är i sin helhet ett överraskande starkt, historiskt drama. Serien är rikt- igt spännande och lyckas både att engagera och beröra tittaren. Dessutom avslutas säsongen med ett episkt avsnitt som skapar ett behov efter att se mer.
 

Outlander, säsong 1 volym 1

Längd: 7 hrs 38 mins.
Antal avsnitt: 8 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Caitriona Balfe, Sam Heughan, Tobias Menzies, Graham McTavish, Duncan Lacroix etc.
Releasedatum: 2015-03-23.
Skapare: Ronald D. Moore.
 
"Den brittiska fältsköterskan Claire Randall separeras plötsligt från sin make och förflyttas till Skottland år 1743 av krafter hon inte kan förstå. Hon tvingas att gif- ta sig med en fredlös högländare, förälskar sig och slits snart mellan två män från helt olika tidsåldrar. Och pl- ötsligt står både hennes liv och hjärta på spel."
 
Outlander fångar tittarens intresse direkt genom sitt enastående intro, som med en kom- bination av slagkraftig musik och fagra bilder trollbinder. Det tar dock ett tag att fastna för seriens handling. I volymens början är tempot relativt långsamt och det är inte förrän i de senare avsnitten som spänningen tar vid ordentligt. Volymen har en stark avslutning som lämnar stora förhoppningar på fortsättningen, men som dessvärre inte klarar av att kompensera för den svaga starten. 
 
Claire Randall skickas två sekel tillbaka i tiden. 
 
Serien har mycket snygga kostymer och välgjorda håruppsättningar. Fotot är dessutom riktigt vackert, med klara färger och skarpa detaljer. Eftersom karaktärerna ofta befinner sig på resande fot har Outlander en ombytlig miljö och de häpnadsväckande vyerna avbyter varandra. Dessutom hjälper den ständigt förändrande omgivningen handlingen att utvecklas.
 
Claire förflyttas från ett civiliserat till ett krigshärjat samhälle. 
 
Rollsättaren har gjort mycket bra val av skådespelare. Caitriona Balfe (Now You See Me) är lysande i rollen som Claire och har en otroligt rogivande berättarröst. Likaså imponerar både Sam Heughan (Doctors) och Tobias Menzies (Casino Royale). Det som förvånade mig var dock den mycket höga kvalitén på insatserna från gästskådespelarna. Genom att levandegöra sina roller – stora som små – skapar rollbesättningen tillsam- mans en serie där man verkligen bryr sig om karaktärerna.
 
Trots sitt äktenskap med Frank förälskar sig Claire i Jamie.
 
Outlander börjar skakigt och upplevs ibland vara långsam samt upprepande. Men succe- ssivt förbättras serien och framåt slutet av volymen hade jag svårt att slita mig. Fängslad av passionen och berörd av brutalitetens ärlighet ser jag fram emot fortsättningen.
 

The Shannara Chronicles, säsong 1

Skapare: Alfred Gough, Miles Millar.
Längd: 6 h 45 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, äventyr.
Skådespelare: Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton, Manu Bennett, Aaron Jakubenko, Jed Brophy, John Rhys-Davies, James Remar, Brooke Williams etc.
Releasedatum: 2016-05-02.
 
"De fyra länderna hotas av urgamla demoner. Kraften från trädet Allman har hittills hållit dem inspärrade, men trädet är döende och för varje löv som faller vak- nar en demon till liv."
 
 
Den lättsamma The Shannara Chronicles är en mycket vacker serie. Inspelad på pra- ktfulla Nya Zeeland visar den upp öns fagra landskap. Omgivningen belyses av ljuvliga färger och intagande detaljer som skapar ett omsorgsfullt foto. Trots att de lite för mätt- ade kulörerna ger ett onaturligt intryck är den uppvisade miljön mycket tilldragande.
 
Alvprinsessan Amberle blir en av de utvalda. 
 
Serien har ett intressant koncept och imponerar med välkoreograferad action och riktigt snygga effekter. Därtill medverkar en del starka skådespelare, och tack vare insatserna från John Rhys-Davis, Jed Brophy och Manu Bennet fängslas tittaren. Dessvärre gör huvudrollsinnehavarna inget vidare intryck. Prestationerna från Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton och de andra unga skådespelarna är tafatta och uttryckslösa, vilket leder till intetsägande protagonister.
 
Allman är döende och demoner väcks till liv. 
 
Beklagligtvis har The Shannara Chronicles en ovarsam hantering utav de övernaturliga aspekterna och serien upplevs som en överdriven Lord of the Rings-wannabe med inslag av tonårsdrama. De många olika varelserna och det allsmäktiga magisystemet gör att det blir svårt att få grepp om vad som är möjligt och inte i serien.
 
John Rhys-Davis spelar alvernas konung. 
 
The Shannara Chronicles upplevs dessutom som enfaldig. Med skillnad från exempelvis Game of Thrones där tittaren måste läsa mellan raderna och hålls gissandes i flera säsonger – levereras alla svar utan eftertanke. Som tittare hinner man knappt undra över något förrän frågan besvaras, och de antiklimatiska avslöjandena får därför ingen större verkan. 
 
Romantik uppstår mellan Will och Amberle. 
 
Det bortkomna intrycket betonas ytterligare utav den klyschiga kärlekstriangeln och det svaga manuset. Trots att The Shannara Chronicles utspelar sig i vår egen värld, tusen år efter vår livstid, finns ytterst få inslag som påminner om detta. Den moderna tekniken är utdöd och bortsett från en rostig bil och en malplacerad pistol finns ingenting som för tankarna till vår civilisation. På grund av den ointelligenta uppbyggnaden uppfattas serien som en fullskalig fantasy och inte som den dystopi den är ämnad att vara. Tro- värdigheten faller ytterligare genom krystade repliker och det faktum att karaktärerna – trots strider mot demoner och långa springturer – förblir rena och perfekta i håret.
 
Dagda Mor har återuppstått och är redo att ta över världen. 
 
Serien har ett snabbt framåtskridande, vilket gör det svårt att få ett samband mellan hän- delserna. Karaktärerna tar sig hastigt runt mellan olika ställen och de frekvent växlande platserna gör att tittaren tappar uppfattningen om hur lång tid som har gått och vart karaktärerna befinner sig. Utformningen upplevs som ryckig, tradig och förvirrande, samtidigt som många chanser till att utveckla handlingen förloras.
 
Eretria får Wills hjärta att slitas mellan henne och Amberle. 
 
På grund utav seriens många brister har jag svårt att njuta helhjärtat av The Shannara Chronicles. Den är estetiskt tilltalande, men mer behövs för att väcka min entusiasm. Den osammanhängande oredan fick mig inte att känna något för karaktärerna, men tack vare det intressanta konceptet och den tillräckliga mängden action underhölls jag någor- lunda. 
 

Game of Thrones, säsong 5

Fakta
Den femte säsongen av Game of Thrones har Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Kit Harington, Sophie Turner, Iain Glen, Maisie Williams, Nikolaj Coster-Waldau, John Bradley, Alfie Allen, Aidan Gillen, Gwendoline Christie, Liam Cunningham, Natalie Dormer, Carice van Houten, Iwan Rheon och Stephen Dillane i huvudrollerna. Den är 558 minuter lång, består utav 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 14 mars 2016.
 
Handling
"Krafter från Westeros och Essos alla hörn flyttar fram positionerna för att fylla det maktvakuum som uppstått. Daenerys börjar förstå vad det innebär att härska; Sansa lyssnar på Littlefinger; Jamie far till Dorne för att hämta sin dotter; Arya blir de ansiktslösas lärling; Cerseis makt sviktar och Stannis vänder blicken mot Vinterhed. Samtidigt närmar sig vintern - och med snön kommer de döda."
 
Recension
En lite seg uppstart utvecklas till en för övrigt fantastisk säsong. Mötet mellan humor, spänning, fantasy och politik gör den mångsidig och intelligent. Därtill imponerar serien med vackra kostymer, förtjusande håruppsättningar, detaljrika stadskonstruktioner och enastående animeringar.
 
Cersei lär sig den hårda vägen att inte alla går att kontrollera.
 
Den femte säsongen omfattar nio huvudparalleller, med en handfull protagonister närvarande i varje. Varje karaktär har ett rikt personlighetsark och det finns ingen som inte är intressant att följa. Att därtill se några av de tidigare handlingsspåren sammanstråla till en enhet är mycket uppskattat. Men med det stora antalet karaktärer uppstår även bekymmer: vissa får nämligen väldigt lite skärmtid och glöms nästan bort under säsongens gång.
 
Melisandre fortsätter predika för Ljusets Gud.
 
Skådespelarna gör stort intryck. De äger sina roller och inger stor respekt för deras talanger. Rollerna präglas utav begåvade stjärnor vars erfarenheter får dem att utstråla en naturlig karisma. Samtliga har en fallenhet för yrket och en förmåga att med en enkel skiftning i kroppsspråk och tonfall skapa känslostormar. Storartade Lena Headey (300) är exempel på det.
 
I Dorne söker Ellaria Sand hämnd.
 
Sedan sin första säsong har Game of Thrones utvecklats enormt. De fiktiva personerna har förändrats oerhört mycket och det är engagerande att följa deras framåtskridande. Därtill har handlingen och vad som står på spel växt sig större och världen blir för varje avsnitt allt mer komplex. Samhällets genomtänkta uppbyggnad fängslar och att hela upptäcka nya saker väcker stor entusiasm.
 
Arya påbörjar ett lärningsskap hos de ansökslösa männen.
 
Manuset är välskrivet och jag älskar att mycket förblir osagt. Karaktärerna talar poetiskt i gåtor och det gäller ofta att läsa mellan raderna. Att det ideligen gömmer sig hotfulla undermeningar bakom de vänligaste dialogerna är otroligt hänförande. Därtill är språket i sig mycket tjusande och omfattar många minnesvärda repliker.
 
Vintern kommer, och de döda kommer med den.
 
Seriens musik spelas med storslagen inlevelse. Därtill får vi ta del utav vackra vyer och fantastiska miljöer. Vi får för första gången besöka Dorne, vars starka färger fängslar i kontrast mot nordens kalla kulörer. Dock måste jag medge att jag är aningen besviken på Dorne-upplevelsen. Vi får inte spendera särskilt mycket tid där och då jag förväntat mig en intensiv, farofylld resa med blodtörstiga Sand Snakes föll besöket lite platt.
 
Daenerys måste slå tillbaka mot stadens rebeller.
 
I sin helhet är den femte säsongen ett fantastiskt tillskott till Game of Thrones-serien. Det är en fartfylld och överväldigande säsong, som bjuder på både humor och spänning. Karaktärerna växer, handlingen utvecklas och som tittare får vi uppleva mer av vad Westeros har ett erbjuda. 
 

The 100, säsong 2

Fakta
I den andra säsongen av The 100 är Eliza Taylor, Paige Turco, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Devon Bostick, Christopher Larkin, Isaiah Washington, Henry Ian Cursik, Lindsey Morgan, Richard Harmon och Ricky Whittle i huvudrollerna. Säsongen är 645 minuter lång, består av 16 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014. Du kan läsa min recension av första säsongen här.
 
Handling
"Clarke och hennes vänner är fångade inuti Mount Weather: en stad under marken. När Clarke ensam flyr därifrån sätter hon igång en händelsekedja som påverkar de fängslade ungdomarna, de vuxna som anlänt till jorden och till och med jordingarna. Allianser skapas, vänskapsband bryts och rättvisa skipas."
 
Recension
Den andra säsongen av The 100 har verkligen överträffat den första. Serien har gått från förutsägbar och klyschig till vågad och otroligt spännande. Tempot är högt och handlingen häpnadsväckande. Det är en stark och beroendeframkallande säsong som höjt ribban rejält.
 
Eliza Taylor återses i rollen som Clarke.
 
Jag är mycket entusiastisk över att serien fått ett fullskaligt intro - tidigare visades endast serieloggan upp med en ljudeffekt i början av varje avsnitt. Nu välkomnas tittaren istället med fängslande bilder, tilltalande typografi och kraftfull musik. Introt trollbinder och vägleder tittaren in i respektive avsnitt, samtidigt som känslan som uppstår förbereder inför vad som komma skall.
 
Den minst tilltalande rollen spelas av Washington.
 
Säsong två av The 100 är mer djärv än den första. Serien har börjat ta ut svängarna; är betydligt mer brutal och spännande än föregångaren. Både handlingen samt karaktärerna har utvecklats oerhört mycket och manus är påtagligt mer välskrivet och genomtänkt. Säsongen har få ointressanta stunder och lyckas tjusa tittaren med sin dramatik.
 
Jordingen Lexa är ett starkt tillskott till serien.
 
De flesta skådespelarna är exceptionella och många känns tryggare i sina roller vid det här laget. Mina favoriter är Paige Turco (Person of Interest) och Henry Ian Cusick (Lost), som är aningen underutnyttjande men ändå tillför en hel del styrka och maturitet till serien. Eliza Taylor (The November Man), som jag tidigare omnämnt som irriterande och barnslig, har växt en hel del och imponerar med sin prestation. Även Marie Avgeropoulos (Tracers), Christopher Larkin (Squad 85), Devon Bostick (Regression) och Lindsey Morgan (Casa Vita) gör överväldigande intryck. 
 
Clarke upptäcker Mount Weathers hemlighet.
 
Säsongen domineras av starka, kvinnliga karaktärer. Clarke, Abby, Anya, Indra och Lexa är kvinnor med bra självförtroende och stark progressivitet. Genom deras utvecklingar lär vi känna både dem och de olika folkslagen bättre. Det faller mig i smaken att de är i olika åldrar och utvecklingsstadier. De flesta serier fokuserar på antingen tonåringar eller vuxna, men en av The 100s mest tilltalande aspekter är just åldersvariationen hos karaktärerna. Den skiftande erfarenheten skapar en intressant dynamik mellan dem.
 
Octavia genomgår en stor karaktärsutveckling.
 
Med tanke på hur klyschig den första säsongen var blev jag förvånad över romantikens frånvaro. Serier lik denna har en tendens att lägga mycket fokus på stereotypiska, småfåniga romanser, så när The 100 istället valt att lägga energi på att successivt bygga upp starka relationer mellan karaktärerna blev jag glatt överraskad. Genom att gradvis öka kemin mellan utvalda karaktärer ökar trovärdigheten och intensiteten i relationerna, vilket gör serien mer äkta och fängslande. Istället för att låta romantiken sacka ner säsongen blir det istället ett diskret men viktigt tillskott.
 
Allianser och fiendeskap bildas mellan de olika klanerna.
 
The 100 har en mängd karaktärer att hålla reda på, vilket i sin tur innebär en del olika handlingsparalleller – varav vissa är mer intressanta än andra. Ibland sviktar balansen och allt för mycket fokus läggs på fel karaktär, vilket resulterar i att resterande skådespelare inte får lika mycket skärmtid. Karaktären Jaha, som spelas av Isaiah Washington (Grey’s Anatomy) och hans parallell tilltalar mig minst. Jag förstår mycket väl att den är viktig för seriens fortskridande, men både Jaha samt hans resa känns torr, ointressant och resulterar i ett lite antiklimatiskt säsongsavslut. Han är inte lika integrerad i serien och ärligt talat bryr jag mig inte om vad som händer honom.
 
Lexa och Clarke tvingas förlita sig på varandra.
 
Något annat jag reagerat på är att det inte känns som att vi fått lära känna världen och miljön ordentligt. Jag känner ofta att information dumpas på tittaren för att sedan glömmas bort och aldrig återses igen. Därtill kan jag känna att det finns en del sammanträffanden, samt att vissa aspekter löses alldeles för enkelt och därmed inte blir särskilt trovärdiga. 
 
Människosläktet är splittrat och olika grupper har vänt sig mot varandra.
 
Avslutningsvis är denna del av The 100 fantastisk. Trots en del svaga aspekter, så som bristande handlingsparalleller och kredibilitet, imponerar säsongen stort. Med bra musik, starka skådespelare, utvecklade karaktärer, fascinerande handling och ökad dramatik överraskar den. Ett beroende har skapats hos mig och jag ser mycket fram emot fortsättningen.
 

The 100, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av The 100 får vi se Eliza Taylor, Bob Morley, Paige Turco, Marie Avgeropoulos, Devon Bostick, Christopher Larkin, Isaiah Washington och Henry Ian Cusick i huvudrollerna. Serien är 542 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 5 januari 2015.
 
Handling:
"97 år efter det kärnvapenkrig som ledde till Jordens undergång skickas 100 ungdomsbrottslingar från en av rymdstationerna tillbaka till planeten Jorden med uppgiften att kontrollera om det går att leva där. Bland dem finns den självständige Clarke, äventyraren Finn och syskonen Bellamy och Octavia som nu alla måste lära sig att klara av oförutsägbara levnadsvillkor, osynliga rovdjur och varandra. Ett misslyckande innebär slutet för mänskligheten."
 
Recension:
Det tog oväntat lång tid för mig att komma in i The 100. Det var inte förrän vid fjärde avsnittet som jag började gilla serien. Anledningen till detta är att serien är rätt klyschig och allmänt smålöjlig ibland. De yngre skådespelarna känns inte särskilt professionella vilket gör att deras karaktärer inte heller blir trovärdiga. Men efter att ha sett några avsnitt inte bara vande jag mig vid karaktärerna, utan började faktiskt uppskatta dem. 

I början av sitt äventyr njuter ungdomsbrottslingarna av sin nyfunna frihet.

Seriens koncept och idé är fantastiskt och jag är otroligt fascinerad av den dystopiska science fiction-världen. Arken, det vill säga rymdstationen, fängslade mig redan från början. Dess lagar och annorlunda livsstil är väldigt intressant och som tittare vill man hela tiden veta mer om det. Dessutom är rymdstationen riktigt snyggt gjord. Animeringarna och effekterna i serien är över förväntan och vi får se riktigt många snygga miljö- och rymdbilder. Parallellerna på Jorden är också spännande, men det var något hos Arken som verkligen förundrade mig och drog mig till att titta på ”ett avsnitt till”.

Arken, den enda överlevande rymdstationen, har en gripande och berörande berättelse.

The 100 har några stjärnskådespelare som lyser genom serien. De bästa enligt mig är utan tvekan Paige Turco (Person of Interest), Henry Ian Cusick (Lost) och Isaiah Washington (Grey’s Anatomy) och jag får känslan av att de kommer få ta ännu större plats med sina roller i följande säsong, vilket jag ser fram emot. Det jag gillar med deras prestationer är att det känns som att de har den kunskap och erfarenhet som behövs för att skapa trovärdiga och intressanta karaktärer att följa. De är kompetenta, helt enkelt, och får tittaren att engagera sig i serien.

De Hundra tvingas rusta upp sig för krig nere på Jorden.

Ungdomsskådespelarna är duktiga de också, trots att de inte alls har samma sakkunniga stjärnglans som de mer erfarna skådespelarna och därmed känns aningen oäkta. Jag gillar speciellt Thomas McDonnell (The Forbidden Kingdom) och Christopher Larkin (The Flamingo Rising). Jag är dock inte särskilt förtjust i Eliza Taylor (The November Man) som spelar huvudrollen. Hon känns relativt omogen och presterar inte mer än OK. Serien har dock några välkända och begåvade gästskådespelare som kompenserar för det. Ett par exempel är underbara Kelly Hu (The Vampire Diaries) samt skickliga Kate Vernon (Battlestar Galactica: The Plan).

Octavia är den enda som bryr sig om den tillfångatagna jordlingen.

The 100 är väldigt förutsägbar. Men trots detta så är serien fängslande, spännande och ärligt talat aningen förvånande. För fast man kan förutspå mycket så är det omöjligt att förutspå allt. Serien har några tvister framåt slutet och säsongen slutar i en stor cliffhanger som gör att tittaren måste få veta svaren. Känslan är lite som Pretty Little Liars: man vet att serien inte är särskilt bra men ändå blir man beroende och vill se mer.

Två av seriens stjärnor är Paige Turco som Abby, och Henry Cusick som Marcus.

Något jag stör mig på är de lösa trådarna, och då snackar jag inte om cliffhangers och liknande, för sådant gillar jag. Men vad jag inte gillar är när saker och ting tas upp i början av serien och sedan glöms bort helt och hållet. Det ger en ofärdig och ogenomtänkt känsla till serien. Ett litet exempel är att vissa delar av träden på Jorden glödde i mörkret i ett enda avsnitt, men senare i serien är det kolsvart i skogen på natten. Det är en väldigt liten detalj, men någonting jag stör mig på. Dessutom är serien orealistisk. Då menar jag inte det övernaturliga, utan att någon kan få ett spjut i bröstet och må bra efter några dagar. Det är en av anledningarna till att serien ibland känns löjlig.

Utan lagar och vuxna blir det snabbt kaos bland ungdomarna.
 
Allt som allt så gillade jag The 100. Det tog mig ett tag att komma in i serien men när jag väl gjort det fascinerades jag av den annorlunda världen. Personligen föredrar jag att följa de vuxna karaktärerna och livet på Arken, men ungdomarnas liv på Jorden blev intressantare framåt slutet. The 100 är som en tonårsblandning av Lost, Lord of the Flies och Battlestar Galactica och det blir en förvånadsvärt bra mix. Jag ser mycket fram emot fortsättningen och hoppas på att första säsongens klyschiga tonårsdrama försvinner.
 

Game of Thrones, säsong 4

Fakta:
I den fjärde säsongen av Game of Thrones, som baseras på bokserien A Song of Ice and Fire av George R. R. Martin, får vi se bland annat Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Maisie Williams, Kit Harington, Sophie Turner, Nikolaj Coster-Waldau, Charles Dance, Rory McCann, Alfie Allen, Isaac Hempstead Wright, Aidan Gillen, Gwendoline Christie och John Bradley i huvudrollerna. Säsongen är 522 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 16 februari 2015 och du kan se trailern här.
 
Handling:
"Medan Huset Lannister kämpar mot varandra och för att behålla kontrollen över Järntronen blir hoten utifrån allt mer påtagliga. Stannis Baratheon samlar sin armé på slottet Dragonstone; vaktstyrkan Night Watch verkar inte kunna hålla tillbaka Mance Rayders armé som nu tar mark och Daenerys Targaryen står beredd med sina tre drakar för att sätta sin plan att återerövra Järntronen i verket."
 
Recension:
Mina trogna följare vet att Game of Thrones är min favoritserie. Det syns direkt hur välgjord och påkostad den är. Kostymer, byggnader, smink, frisyrer och animationer har alltsammans en välgrundad baktanke. Många som arbetar med film och serier avfärdar avancerade effekter och animeringar för att istället ersätta dem med simplare versioner som ser konstlat ut, och på så sätt spara pengar till annat. Sådant är acceptabelt, men inte så tjusande på skärm. Men i Game of Thrones har de verkligen tagit vara på sina resurser och noggrant genomarbetat varje animering till perfektion; och det uppskattas mycket av mig som tittare.
 
Margaery Tyrell fortsätter att kämpa för att bli drottning.
 
Dessutom är manuset otroligt välskrivet. Dialogerna är bland de vackraste jag hört och jag är förtjust över hur orden har en praktfull, intagande och samtidigt hotfull klang. Något annat imponerande är musiken. Jag älskar hur den är komponerad och varje ton framkallar sin specifika känsla. Det finns mycket inlevelse i den storslagna musiken och den påverkar tittaren stort känslomässigt och ger föraningar om vad som kommer att hända.
 
Jon Snow får det svårt efter att ha kommit tillbaka till Castle Black.
 
Själva handlingen är fängslande och jag älskar konceptet och världsuppbyggnaden. Världen är verklighetstrogen och jag gillar uppdelningen av länderna, de olika Husen och familjernas olika värderingar. Miljöerna är slående vackra och jag gillar att vi får se allt från den kalla Norden till värmen i Meereen.
 
Bran, Hodor och Reed-syskonen fortsätter sin jakt efter korpen.
 
Något annat jag uppskattar är att de övernaturliga individerna ökar successivt. För varje säsong får vi se mer och mer supernaturliga varelser och jag tycker det är bra att inte allt kommer på en gång då det lätt kan bli för mycket. I denna säsong får vi precis som tidigare se jättar, drakar och vita vandrare, men vi får även ta del av några nya varelser med häftiga krafter. Eftersom ökningen av dessa paranormala figurer är gradvis så håller serien inte bara kvar intresset för dem, utan det gör också Game of Thrones mycket mer realistisk.
 
Daenerys upptäcker att hennes drakar är svårare att fostra än hon trott.
 
I Game of Thrones får vi följa ett ofantligt antal karaktärer, och bara mängden huvudkaraktärer i sig är kopiöst. Men det är faktiskt en av de faktorerna som jag gillar med serien. Vi får ta del av många starka karaktärers liv i olika delar världen Westeros, och det är väldigt fängslande att se hur de påverkar varandras liv. Det enda negativa med att ha så många olika paralleller är att varje karaktär får lite skärmtid och det kan ta rätt lång tid innan man får återse samma person igen.
 
Tyrion blir felaktigt anklagad för en förrädares brott.
 
I den fjärde säsongen av Game of Thrones får vi följa inte mindre än 10 huvudparalleller. Då syftar jag till sådana paralleller där de viktigaste karaktärerna befinner sig i olika delar av världen. Vi har den största parallellen med Tyrion, Jaime, Cersei, Tywin, Joffrey, Margaery och Tyrell-familjen, Varys, Shae och Oberyn i Kingslanding. Sedan har vi Daenerys, Jorah, Unsullied-soldaterna och Second Sons i Meereen. Jon, Sam, Gilly och Nattens väktare på Castle Black. Sansa, Petyr och Lysa i Eyrie. Davos, Stannis och Melisandre vid Dragonstone. Theon och Ramsey i Dreadfort. Bran, Hodor och Reed-syskonen i Norden. Sandor och Arya någonstans i vildmarken, och likaså Brienne. Och till sist Tormund, Ygrette och vildingarna i Norr. Som du märker är det en hel del huvudkaraktärer att hålla reda på. Vi får dessutom möta på några nya betydelsefulla karaktärer; bland annat Oberyn och Olly.
 
Prins Oberyn kommer till Kingslanding med hämnd i sinnet.
 
En rätt stor negativ del när det kommer till den fjärde säsongen av Game of Thrones är alla skådespelsbyten. Jag gillar inte när en karaktär byter skådespelare, oavsett anledning. Det är både förvirrande och irriterande att se en helt annan människa spela samma person. De karaktärer som bytt skådespelare inför säsong fyra är Gregor Clegane, Daario Naharis och Tommen Baratheon och den enda av dem jag egentligen accepterar är Tommen då han varit en relativt liten karaktär tidigare och ändå liknar sig själv. De andra störde jag mig mycket på eftersom skådespelarna inte alls liknande den karaktär som tidigare varit med i serien.
 
Återföreningen mellan syskonen Jaime och Cersei är inte helt igenom uppskattad.
 
Skådespelarprestationerna är dock oklanderliga. Både gästskådespelarna och huvudskådespelarna gör fantastiska arbeten och många gör sina livs bästa insatser. Under åren som gått har vi förlorat många begåvningar, men fortfarande finns ett hav av talanger kvar i serien. De starkaste skådespelarna enligt mig är Lena Headey (Terminator: The Sarah Connor Chronicles), Peter Dinklage (X-Men: Days of Future Past), Sophie Turner (X-Men: Apocalypse), Kit Harington (Pompeii), Maisie Williams (Corvidae), Nikolaj Coster-Waldau (The Other Woman) och Charles Dance (The Imitation Game) men det är näst intill omöjligt att utse en favorit. Dessutom är det ingen som presterar dåligt. Jack Gleeson, Sibel Kekilli, Rose Leslie, Natalie Dormer, Rory McCann, John Bradley, Isaac Hempstead Wright, Aidan Gillen, Conleth Hill, Stephen Dillane, Thomas Brodie-Sangster, Carice van Houten… alla är fantastiska och gör sina karaktärer levande och äkta.
 
Sansa lär sig att utnyttja sin situation till det bästa.
 
Den fjärde säsongen av Game of Thrones lyckas, precis som föregående delar, verkligen att beröra. Den är fängslande och den mest episka serien jag känner till. Det händer mycket på säsongens få avsnitt och när jag blickar tillbaka till dess början så är det nästan oförståeligt hur mycket handlingen och karaktärerna utvecklats på så kort tid. Det är en serie som passar alla tycken då den inte är inbiten i en viss genre. Den har både fantasy, historia, krig och romantik och blandar dem väl.
 
Ute i vildmarken med Blodhunden tvingas Arya bli allt mer samvetslös.
 
Säsongen efterlämnar sig många obesvarade frågor som garanterat kommer få mig att gå och undra i väntan på fortsättningen. Det kommer bli riktigt tufft att vänta ytterligare ett år på att få se mer, men det speciella med just Game of Thrones är att det är värt det. Trots att jag personligen uppskattade säsong tre mer än denna, så är det fortfarande en succéserie och utan tvekan min favorit.
 
 

Game of Thrones säsong 3

Fakta:
Den tredje säsongen av Game of Thrones tog hela världen med storm när den för första gången visades. Vi får återse skådespelarna Peter Dinklage, Lena Headey, Maisie Williams, Emilia Clarke, Michelle Fairley, Iain Glen, Sophie Turner, Alfie Allen, Jack Gleeson, Carice van Houten, Richard Madden, Isaac Wright, Nikolaj Coster-Waldau, Kit Harrington och många andra i sina tidigare roller. Säsongen är 555 minuter lång och består av 10 avsnitt. Den rekommenderas från 15 år och släpptes 17 februari 2014. Denna säsong baseras på första halvan av den tredje boken i A song of ice and fire-serien av George R. R. Martin: A storm of swords: steel and snow. För att se trailern, klicka här.
 
Handling:
"I säsong 3 av HBO®s succéserie Game of Thrones, baserad på George R.R Martins bästsäljande böcker, fortsätter striden om Westeros mellan klanerna Baratheon, Stark, Lannister, Rayder och Targaryen. Band slits, lojaliteter prövas, drakar tämjs, och grymma öden möts när Järntronen står på spel."
 
Recension:
I över elva månader har jag nu väntat på att få se den här säsongen av Game of thrones, och trots att jag precis avslutat den så dör jag redan av längtan efter forsättningen. Som ni vet så har jag läst boken som baserar den tredje (och fjärde) säsongen, så därför visste jag förstås vad som skulle hända, men trots det satt jag som förstenad i soffan och stirrade stint på skärmen, och varje avsnitt lyckades chockera mig. Jag såg klart säsongen för några dagar sedan men jag behövde vänta ett tag med att skriva recensionen för att samla mina tankar.
 
Syskonen Tyrion och Cersei Lannister spelas av Peter Dinklage och Lena Headey.
 
Jag kan börja med att berätta att den tredje säsongen av serien berättas ur tio olika perspektiv. Det första perspektivet är ur Robb och Catelyn Starks synvinklar, där de befinner sig i norr och ska försöka återförena sin familj. Sedan har vi Daenerys Targaryans perspektiv från söder, där vi får följa hennes växande maktkamp tillsammans med hennes drakar. Ett tredje perspektiv är med Jon Snow, Ygrette och vildingarna, på andra sidan muren. Sedan har vi älskade Jaimes och Briennes synvinklar där vi får lära känna dem båda två mer på djupet. Det största perspektivet utspelar sig i King's Landning med Tyrion, Shae, Sansa, Joffrey, Tywin, Littlefinger, Cersei och familjen Tyrell. Men vi får också följa Arya, The Hound och brödraskapet i sjätte synvinkel, Stannis, Melisandre och Davis i en sjunde, Sam i en åttonde, Bran, Rickon, Hodor, Osha och Reed-syskonen i en nionde och till slut Theon Greyjoy i det tionde perspetivet. Huh - ja det är många huvudkaraktärer att hålla reda på, men väl inne i serien är det inget problem alls att hänga med.
 
Den smått obehagliga röda damen, Melisandre, tillsammans med Stannis.
 
Jag älskar bokstavligen alla karaktärerna, till och med de mest avskyvärda som Theon och Joffrey, eftersom alla har sina viktiga roller att spela i serien. Min favorit är dock Daenerys som alltid har varit fascinerande och stark. Jag känner att hon är den karaktären som har utvecklats mest sedan den första säsongen och hon har den mest unika historien att berätta. Dock visade Jaime Lannister en helt ny sida för mig som tittare, och jag gick från att tycka att han var elak men charmig, till en av de mest givande karaktärerna. Sedan har vi förstås Catelyn Stark, Tyrion Lannister, Melisandre, Arya Stark, Margaery Tyrell och Cersei Lannister som också är några av mina personliga favoriter: men av helt skilda anledningar.
 
Emilia Clarke spelar Daenerys Stormborn: drakmodern.
 
Ärligt talat, så har jag aldrig varit med om en serie, eller film för den delen, som haft ett så starkt fält av skådespelare. Jag hittar ingen svaghet hos någon av dem och jag har aldrig sett någon göra ett misstag. De är allesammans fantastiska skådespelare och det är en fröjd att se dem sammarbeta. Alla är så pass begåvade att man glömmer att de spelar sina roller. Det känns som om de föddes som sina karaktärer och deras skådespelari kunde inte ha varit mer äkta.
 
Aldrig hade jag trott Jaime och Brianne kunde vara ett sådant charmerande par.
 
Game of thrones är en sådan serie som är enkel att älska, även om du händelsevis inte gillar fantasy. Den är otroligt realistiskt gjord och trots att det är mer onaturligt med i denna säsong än i de tidigare, så tar det inte överhanden över handlingen. Handlingen i sig är fantastisk och har ett underbart koncept. Världens uppbyggnad är minst sagt  intressant och fängslande, och hela tiden upptäcker tittaren någonting nytt.
 
Margaery och avskummet kung Joffrey tränar på att skjuta.
 
Den tredje säsongen av Game of thrones lyckades på något sätt överträffa de tidigare säsongerna - trots att det borde vara omöjligt. Den var väldigt brutal, och fylld med våld samt sex, men samtidigt hemskt spännande och rolig. Det är verkligen en serie som har det mesta, och därmed passar alla tycken. Det mest passande ordet att beskriva serien med är att den är episk. Den fick mig både att skratta och gråta, och trots att den är underhållande så kunde den bli rent av smärtsam att titta på ibland.
 
En beundransvärd insats från Michelle Fairley (Catelyn) lyckades krossa mitt hjärta.
 
De två första avsnitten, "Valar dohaeris" och "Dark wings, dark words" hade inte riktigt samma tempo som resten av serien. Handlingen påbörjar på riktigt i det tredje avsnittet "Walk of punishment" och spänningen tar vid i "And now his watch has ended". Därefter håller serien ett bra tempo med hög spänning ända fram till slutet. Jag älskade avsnittet "The bear and the maiden fair" eftersom Jamie ännu en gång visade sitt rätta jag och även "Second sons" slog mig med häpnad. Men det bästa avsnittet var utan tvekan "The rains of castamere", där vi får vara med om The Red Wedding. Händelsen var hemsk, den var sorglig, den var förkrossande, men den var episk. Jag ska inte säga någonting om händelsen i sig eftersom det kan förstöra för dig som inte sett säsongen ännu, men jag blev minst sagt chockerad: trots att jag läst böckerna. Det sista avsnittet, "Mhysa" avslutade säsongen på ett fantastiskt sätt, och ärligt talat så grät jag för att det var ett så vackert slut.
 
Arya Stark korsar väg med The Hound.
 
Avslutningsvis så var den tredje säsongen av Game of thrones det bästa jag någonsin sett: både bland serier och filmer. Skådespelarna är fantastiska och spelar sina roller på ett äkta och realistiskt sätt. De är som gjutna för karaktärerna. Allt har utvecklats enormt mycket sedan serien började; inte bara skådespelarna och karaktärerna, utan även handlingen i sig. Den är brutal och väldigt spännande, samtidigt som den är underhållande och rolig. Musiken är riktigt bra och karaktäristisk samt utmärkande för varje scen. Vi får träffa några nya karaktärer och duktiga skådespelare, samtidigt som vi förlorar många av de gamla. Med ett fantastiskt koncept, vackra miljöer och slående tvister och överraskningar så blir Game of thrones en storartad, unik och enastående serie som jag rekommenderar till er alla. Har du inte sett den ännu är det dags nu. Köp den, se den, älska den! Jag avslutar denna recension med att citat från serien, som passar perfekt: "valar morghulis".

Xena: Warrior Princess säsong 1

Fakta:
Xena: warrior princess season 1 är en serie med bland annat Lucy Lawless och Renée O'Connor i huvudrollerna. Säsongen spelades in 1995 och är från 11 år. Denna äventyrssäsong är på 1018 minuter och har 24 avsnitt. Det finns ytterligare fem säsonger i serien och det har även börjat göras en ny version av säsong 1 och en film.

Handling:
"In a time of ancient Gods, ruthless warlords and capricious kings, a landin turmoil cried out for a hero. She was Xena, a Mighty warrior princessforged in the heat of battle."

Recension:
Den här serien är väldigt gammal (lika gammal som mig för att vara exakt) och därför är den väldigt dåligt gjord. Monstren är skrattretande, magin är overklig och effekterna snarare förstör än förstärker serien. 1995 hade man ju inte samma tillgångar som vi har idag, och därför blir det lite vemodigt att se på serien.

Men, seriens plus-sidor är minst lika många som dess brister. Karaktärerna är otroligt starka och man får känslor för dem efter bara några avsnitt. De vet vad de vill och de är inte rädda för att kämpa för det. Även handlingen är stark, med monster, spänning, romantik och action - det är just utförandet som är problemet. Hade de haft en bättre budget samt bättre teknik närvarande hade den här serien kunnat slå igenom på stort och blivit en större succé än vad den blev.

 
Serien är rätt så våldsam. Jag minns när jag var liten, kanske åtta eller tio år, och jag tittade på den här på tv. Jag drömde mardrömmar i månader efteråt. Nu såklart, när jag ser den, så är den ju inte ett dugg läskig - mestadels på grund av de dåliga effekterna - men jag rekommenderar inte någon yngre att se den här serien.

Jag har tänkt att köpa den här serien jättelänge men hittills har det fått duga med att se den på tv eller på youtube, eftersom den bara finns som importerad här i Sverige. Inte för att jag har problem med att förstå engelska, men jag vill inte ha filmer eller serier utan någon valmöjlighet till svensk text. Det är mer avslappnat och vissa jag känner kan inte engelska, så då skulle vi inte kunna se den tillsammans. Men hade den funnits med svensk text hade jag köpt den för länge sedan.


Den här serien är väldigt unik och har med väldigt mycket. Det som brister är att den är dåligt gjord samt gammaldags och detta gör att den förlorar många stjärnor. Jag hoppas innerligt att den nya versionen av säsongen har kvar Xena-andan, men att den helt enkelt är i bättre kvalité. Tror jag skulle kunna börja älska serien om de gjorde om den rätt.

Game of Thrones säsong 2

Fakta:
Game of Thrones säsong 2 är andra säsongen av en tv-serie på tio avsnitt varav cirka 520 minuter. Serien är från 15 år eftersom den innehåller både mycket våld och sex. Regissörerna varierar med varje avsnitt, men George R. R. Martin (författaren till A Song of Ice and Fire serien som baserar Game of Thrones) medverkar i alla avsnitt för att få det enligt hans tolkning. Säsongen är på engelska, producerad av HBO och släpptes 6 mars 2013. Just nu kostar DVD:n 349:-. Just andra säsongen av serien baseras på boken A Clash of Kings.
 
Handling:
"Den episka HBO®-serien Game of Thrones är en hisnande resa genom ett böljande och oförglömligt landskap. Säsong två baseras på den bästsäljande bokserien av George R.R. Martin och kokar av dubbelspel och förräderi, adel och ära, erövring och triumf när kungarna i hela den fiktiva kontinenten Västeros kämpar om järntronen."
 
Recension:
Alltså herre min jisses jävlar... Jag såg precis klart andra säsongen av Game of Thrones och jag är mållös, jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. Jag sitter här med en O-formd mun och stirrad framför mig.
 
Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla Game of Thrones serien. Idén på kungar och ständiga strider fann jag helt enkelt tråkig och barbarisk. Men medan jag tyckte om första säsongen av serien, absolut freakin' älskade jag andra säsongen! Du kan se trailern för säsong 2 här nedan:
 
 
 Jag tyckte att de fyra första avsnitten var lite smått sega (det ingenting stort men ändå värt att nämnas) men övriga sex avsnitt var fantastiska. Trots att jag läst boken innan jag såg säsongen fanns otroligt många överraskningar och jag satt som på nålar så gott som hela tiden. För trots att allt som händer i boken händer i serien är den otroligt spännande!
 
Margaery tillsammans med sin trolovade.
 
Säsong 2 av Game of Thrones är mycket mörkare än den första säsongen. I första säsongen fick man se hur alla hade det innan krigen började, innan döda män började gå igen, innan Döden gick från hus till hus. Jag lovar dig att serien är otroligt hemsk, mycket våld, blod och död, så om du är känslig mot sådant rekomenderar jag tyvärr inte denna serie. Men jag älskar det (trots att jag storgrät flera gånger)! Serien har så mycket känslor i alla former: kärlek, hopp och sorg tillsammans med stark komik. Andra säsongen har verkligen utvecklat Game of Thrones med sina betonade känslor! Det blir en känslomässig berg-och-dal-bana medan man skrattar ena sekunder, gråter den andra och klamrar krampaktigt och spänt fast i soffan den tredje.
 
De vita vandrarna uppenbarar sig.
 
Jag älskar att de övernaturliga varelserna får en större del i serien. Tidigare har vi bara fått stöta på två scener med de vita vandrarna, men här får vi allt från vita vandrare och drakar till ansiktslösa män och trollkarlar. Men det blir ärligt talat inte ett dugg overkligt, utan tillsammans med en ständig gnutta spänning så blir det en härlig blandning.
 
I andra säsongen får vi ta del av både gamla karaktärer och nya karaktärer samtidigt som vi får ta farväl till några av dem under seriens gång. De karaktärer vi känner igen sedan tidigare har enorma karaktärsutvecklingar - vilket jag älskar! Jag känner även att man kom de nya karaktärerna närmare i tv-serien än i boken.
 
Daenerys träffar en obehaglig trollkarl.
 
Andra säsongen av Game of Thrones var verkligen en episk och vacker berättelse fylld med spänning, terror, kärlek och sorg. Jag rekomenderar serien till alla som inte är allt för känsliga för blod, våld eller sex. Själv kan jag inte sluta tänka på den då slutet var otroligt! Game of thrones är den bästa serien som någonsin gjorts.
 
Betyg: 9/10
Favoritkaraktär: Daenerys och Jaqen H'ghar
Karaktär jag gillade minst: Theon Greyjoy och Joffrey Baratheon.

Rekomenderar för: er som älskar stark spänning, stora tvister och gråtframkallande sorg.
Rekomenderar inte för: er som är känsliga för blod, våld och nakenhet. Men ge den en chans!

Lost säsong 1 - 6

Fakta:
Lost är en sci-fi och drama tv-serie bestående av sex säsonger. Totalt har serien 121 avsnitt och varje avsnitt är 40-120 minuter långt, men oftast kring 50.
 
Handling:
"Efter att deras plan, Oceanic 815, krashat på en öde ö måste dess fyrtio överlevare till slut inse att ingen hjälp kommer. De måste lära sig att jaga och skaffa mat, bygga skydd och att ta hand om varandra. Men den tillsynes öde ön har spår efter andra levande varelser, och efter en rad pulshöjande händelser måste överlevanrna inse den skrämmande faktan: de är inte ensamma. En mängd frågor väcks. Vilka är De Andra? Kommer de någonsin bli räddade? Var deras krash på ön endast en slump eller ett ödets nyck? Snart får de alla lära sig, via den hårda vägen, att ön har speciella krafter och att ord som slump inte finns i ordlistan. Mysterier väcks till liv och de överlevande börjar långsamt förstå vad de, var och en, är ämnade till att göra. 200 passangerare. 40 överlevare. Hur många överlever ön?"
 
Recension:
Alltså vilken serie! När jag hade köpt min samlarbox med Lost ångrade jag mig nästan. Den var otroligt dyr och efter tre skivor var jag bara uttråkad. Men sedan hände någonting; efter de där extremt sega första skivorna var resten av serien fantastisk.
 
 
Serien är otroligt mystisk och ibland blir man väldigt oförstående; men mycket avslöjas i den allra sista säsongen (trots att många obesvarande frågor förblir). Spänningen håller sig genom hela serien och den är fullproppad med action, romantik och extremt mycket humor. Den har även vissa sci-fi ingredienser men inte så att det tog över. Serien var för det mesta mycket realistisk.
 
 
Om du har sett de första säsongerna och tror att du vet det mesta som skett i Lost så garanterar jag dig att du är helt fel ute. Ingenting är som det ser ut att vara, det får man reda på i allra sista avsnittet. I de senare säsongerna förstår man att det man förr trott var slump var någonting helt annat.
 
 
Jag förstår mig på alla karakäternas handlingar, trots att mycket de gör är otroligt fel. Men ingen är en typisk steroetyp utan alla har både godhet och ondska i sig. Jag kan med gott samveta skriva att jag älskade alla karaktärerna i serien.
 
 
Dock var musiken och effekterna i serien väldigt dålig och förstörde en hel del. Om musiken hade varit bättre hade serien garanterat fått högre betyg. Och slutet! Vilket slut! Så otroligt sorgligt om man förstår det som sker bland mystiken. Jag storgrät när jag förstod hur det låg till och det kändes som om allt hade varit förjäves.
 
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men serien har verkligen alla känslor inblandade. Jag kunde skratta högt många gånger, gråta och bli väldigt ledsen vid andra scener, och ha ett hoppade hjärta vid spänning och romantik. Tror att denna serie passar alla, om man orkar ta sig förbi de första skivorna. Serien blir bättre och bättre ju längre du tittar; sista avsnittet är fantastiskt!
 

Lost är en serie om ödet, att våga tro, och att kämpa för både sin överlevnad och sitt sinne. Men även om att kunna skilja mellan lögner och sanning, gott och ont, och att, i slutändan, finna frid.
 
Betyg: 8/10

Game of Thrones säsong 1

Fakta:
Första säsongen av Game of thrones släpptes 3 juni 2012. I huvudrollerna får vi se bland annat Sean Bean, Mark Addy, Nikolaj Coster-Waldau, Michelle Fairley, Lena Headey och Emilia Clarke. Detta äventyrsdrama är 538 minuter långt och består av 10 avsnitt. Serien rekommenderas från 15 år. Serien baseras på A song of ice and fire-serien av George R. R. Martin.
 
Handling:
"In a land where summers span decades and winters can last a lifetime, trouble is brewing. From the scheming south and the savage eastern lands, to the frozen north and the ancient Wall that protects the realm from the darkness beyond, powerful families are engaged in a deadly cat-and-mouse game for control of the Seven Kingdoms of Westeros. As betrayal, lust, intrigue and supernatural forces shake the four corners of the Kingdoms, their bloody struggle for the Iron Throne will have unforeseen and far-reaching consequences. Winter is coming. Let the Game of Thrones begin."

Recension:
Jag hade inte några förhoppningar på serien eftersom jag oftast inte brukar gilla serier som utspelar sig i äldre tider med kungar och så vidare... Men jag måste skriva att Game of thrones är otroligt unik och jag älskade verkligen den! Den har det mesta och passar därför alla. Den har mycket humor och spänning, men samtidigt många sexscener samt fantasyingredienser.

Sean Bean och Michelle Fairley spelar föräldrarna i Stark-familjen.

Serien är rätt långsam men lyckas ändå bli otroligt händelsefylld. Det finns en ständig känsla av mystik i avsnitten och som tittare sitter man och undrar ända fram till slutet hur allt ska gå. Och när sista avsnittets eftertexter börjar rulla ber man efter mer.
 
Viserys säljer systern Daenerys till Khal Drogo.

Handlingen är exemplarisk, musiken fantastisk och miljön den fagraste jag sett, men det är ändå karaktärerna och skådespelarna som tar priset. Startfältet av skådespelare är det starkaste jag någonsin sett. När man ser serien tänker man inte ens på att de spelar, utan de gör det så levande och realistiskt att det känns som att allting sker i verkligheten. Alla är verkligen fantastiska, och därför vill jag inte peka ut några favoriter, eftersom de allesammans förtjänar all beröm de kan få.

Lena Headey spelar drottning Cersei.
 
Serien var verkligen över förväntan. Den berörde mig, fick mig att gråta, skratta och att sitta som på nålar i soffan. Trots att det finns humor, spänning och romantik finns där också många viktiga meddelanden och budskap till tittaren, och trots att serien klassificeras som fantasy så finns många fler verklighetskopplingar än de flesta serier idag. Serien förlöjligar och visar hur samhället verkligen ser ut, och jag kan lova dig, att det är minst sagt underhållande att se! Game of thrones är en vacker, spännande och rent av fantastisk serie som jag rekommenderar till alla. Jag måste dock varna dig om du är väldigt känslig: en del av seriens charm är att den är brutal. 

RSS 2.0