Here and Now

Längd: 9 hr 4 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, komedi, science-fiction.
Skådespelare: Tim Robbins, Holly Hunter, Daniel Zovatto, Jerrika Hinton, Raymond Lee, Sosie Bacon, Peter Macdissi.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Relationerna i en familj med blandad härkomst testas, när ett av barnen börjar att se saker som resten inte kan se.
 
 
 
 
 
 
 
Here and now är en tv-serie från skaparna bakom bland annat Six feet under och Dexter, och det här är precis vad jag skulle kalla en dold pärla. Ingen pratar om den här serien. Ingen har ens hört talats om den, men ack så bra den är!
 
Audrey kämpar med att vara fyrbarnsmamma. 
 
Jag gillar Here and now skarpt. Det är en väldigt annorlunda dramaserie; djupt atmosfärisk och med en väldigt tilltalande dunkelhet. Den kombinerar skickligt verklighetstroget familjedrama med spännande, supernaturliga inslag. Det hela ger en kreativt och mysteriös uppbyggd serie som på något sätt påminner mig om Heroes: där stämningen utgjorde halva serien.
 
Syskonen Ramon och Kristen får båda genomlida livsförändrande händelser. 
 
Skådespelarna gör verkligen bra ifrån sig i Here and now. De lever sig in i sina roller och bidrar till sina karaktärers komplexitet. Och jag älskar verkligen karaktärerna. Allesammans är konstruerade med sådant djup att mitt intresse fångades direkt. De känns trovärdiga, starka, äkta. Och dynamiken i relationerna som de har till varandra är makalöst övertygande. 
 
Ashley är inte helt nöjd med sitt inrutade liv. 
 
Allt som allt är Here and now en spännande serie som inte alls fått den uppskattning som den förtjänar. Serien lades ner efter sin första säsong, vilket gör mig genuint upprörd: jag vill ju ha svar! Handlingen har inte fått chans att utvecklas och serien förlorar tyvärr mycket potential på grund av att det inte finns en förklarande fortsättning. Hursomhelst är jag tacksam över att ha fått tagit del av Here and now och kunna rekommendera den till dig. Gillar du mystiska, karaktärsdrivna serier med starka budskap, lär du älska denna.
 

Ghost whisperer, säsong 1

Längd: 15 hr 22 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, fantasy.
Skådespelare: Jennifer Love Hewitt, David Conrad, Aisha Tyler, Christine Baranski.
Releasedatum: 16 maj 2007.
 
Melinda befinner sig i två olika världar, med en fot bland de döda och en bland de levande. Hennes gåva gör att hon blir tvungen att ta sig an rollen som medlare mellan osaliga andar och deras anhöriga.
 
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Ghost whisperer är trevlig, men tradig. Jag skulle inte kalla den dålig, men jag engageras så pass lite att jag inte heller vill benämna den som bra. Konceptet känns inte särskilt originellt, och fast skådespelarna gör helt okej ifrån sig sticker deras insatser inte ut.
 
Melinda hjälper döda att "gå in i ljuset". 
 
Det som jag stör mig mest på med Ghost whispererär emellertid enformigheten. Det hade kunnat vara en jätteintressant serie om den fokuserat mer på Melindas liv, och haft spökgrejorna på sidan om. Nu blir det istället lik typiska kriminalserier: där ett nytt ”spökfall” behöver lösas i varje avsnitt, vilket blir repetitivt i längden. Det gör också att det känns som att serien inte rör sig framåt, eftersom man lätt kan hoppa över en handfull avsnitt utan att missa något viktigt.
 
Som helhet är den första säsongen av Ghost whisperer rätt medioker. Helt okej att slötitta på, men inget som gör mig särskilt exalterad över fortsättningen.
 

The Originals, säsong 2

Längd: 15 hr 27 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, äventyr, drama.
Skådespelare: Joseph Morgan, Daniel Gillies, Phoebe Tonkin, Charles Michael Davis, Yusuf Gatewood.
Releasedatum: 21 september 2015.
 
Varulvar härskar över kvarteret i New Orleans för första gången på århundranden. Lederan Klaus, plågade Elijah och vargmodern Hayley jagar oheliga allianser, bygger arméer och försöker återta makten över kvarteret och göra det säkert för ett litet flickebarn.
 
 
 
 
 
Många tycker attThe originals är starkare än The vampire diaries. Jag har emellertid riktigt svårt för serien. Jag har lite svårt att sätta fingret på varför, men huvudanledningen är att den helt enkelt aldrig fångat upp intresset.
 
Elijah tas tillfånga av sin mamma. 
 
Jag har ännu inte fastnat för karaktärerna, och handlingen är ärligt talat rätt tråkig. Avsnitten känns utdragna på grund av en massa utfyllnad, och det som händer känns inte särskilt nytänkande. Serien förvånar mig aldrig, och trots att jag verkligen ville tycka om den andra säsongen slutade det ofta med att jag i princip satt och väntade på att den skulle ta slut.
 
Nina Dobrev gästar i ett av avsnitten som Tatia. 
 
Jag har egentligen inte någon vilja att se fortsättningen av The originals. Det är helt enkelt inte min typ av serie. Nu har jag dock – i brist på utvilade hjärnceller – skaffat hem två säsonger till, så jag verkar ha en rolig tid framför mig. Eller inte.
 

Orphan Black, säsong 1

Längd: 7 hr 4 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Thriller, science fiction, drama.
Skådespelare: Tatiana Maslany, Jordan Gavaris, Maria Doyle Kennedy, Kristian Bruun, Kevin Hanchard.
Releasedatum: 24 september 2014.
 
När Sarah blir vittne till hur en kvinna som ser ut precis som hon tar sitt liv, tar hon över den döda kvinnans identiet, pojkvän och bankkonto.
 
 
 
 
 
 
 
Äntligen! Som jag har längtat efter en serie som sticker ut från det mediokra bruset! Den första säsongen av Orphan black känns ny och fräsch. Det är en serie som vågar ta ut svängarna och vara originell, samtidigt som den knivskarpa dialogen och omåttliga spänningen håller tittaren fängslad vid varje scen.
 
Tatiana Maslini är enastående i sina nio roller. 
 
Den allmänna stämningen som Orphan black utstrålar är i sig tillräckligt för att gripa tag. Det är något med sättet som serien är filmad på som är rent magiskt. Sen är förstås handlingen riktigt intressant, och karaktärerna är rent utav underbara. Favoriten är Felix, som fick mig att skratta otaliga gånger. Seriens stjärna är emellertid Tatiana Maslani, vars insats är klockren. Hon spelar en flera olika karaktärer i serien men lyckas få tittaren att betrakta dem som egna individer. Faktum är att jag hela tiden glömde bort av att de spelades av samma person. Briljant!
 
Action, romantik och drama och spänning. Vad finns det mer att vilja ha? 
 
Som helhet var den första säsongen av Orphan black lyckad. Jag är riktigt nyfiken på att se var serien kommer att leda: det finns en hel del potential. 
 

Once upon a time, säsong 6

Längd: 15 hr 8 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, drama, äventyr.
Skådespelare: Jennifer Morrison, Lana Parrilla, Robert Carlyle, Ginnifer Goodwin, Josh Dallas, Jared Gilmore.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
 
Friden i Storybrooke blir kortlivad då den Onda drottningen återvänder med kaos som gör hennes tidigare grymheter bleka i jämförelse. Desperat att rätta sina fel kämpar Regina i den ultimata striden mot sin nemesis. Men kan en överleva om den andra förstörs?
 
 
 
 
 
Åh, vad jag tycker om Once upon a time! Det är en av de mest klyschiga, fåniga och fult animerade serierna som jag har sett – ändå älskar jag den av hela mitt hjärta. Det är den typen av serie som jag helt enkelt sväljer med hull och hår: logiska luckor och allt. En riktig guilty pleasure.
 
Regina möter den Onda Drottningen i en slutlig kamp. 
 
Det är något magiskt över den sjätte säsongen av Once upon a time. Det är en fröjd att vara tillbaka i Storybrooke: jag insåg inte hur mycket jag saknat den mysiga stämningen och härliga karaktärerna förrän första avsnittet tog sin början. Jag blev emellertid förskräckt när jag upptäckte att säsongen innehåller ett musikalavsnitt. Sådana brukar sällan bli bra. Men i Once upon a time blev jag överraskad. Låtarna i musikalavsnittet är original och sjungs av skådespelarna själva; något som lät förvånansvärt bra. Sen passade dessutom glättigheten som uppstår när karaktärer brister ut i sång faktiskt in i seriens sagolika tema. Det slutade med att musikalavsnittet blev en av mina favoriter.
 
Rumpelstiltskin upplever att han inte förtjänar sin sons kärlek. 
 
Som helhet är den sjätte säsongen av Once upon a time supermysig. Visst finns en hel del brister; som att det ibland känns som att saker och ting hittas på allt eftersom. Liksom, varför frukta döden när en puss på pannan läker såret efter ett svärd som körts igenom någons mage? Men vid den här typen av serie orkar jag inte ens bry mig: istället njuter jag av hela min själ.
 

Reign, säsong 3

Längd: 11 hr 56 min.
Antal avsnitt: 18 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, fantasy, historisk fiktion.
Skådespelare: Adelaide Kane, Megan Follows, Torrance Coombs, Anna Popplewell, Craig Parker, Rachel Skarsten.
Releasedatum: 14 november 2016.
 
När Francis blir sämre börjar drottning Elizabeth planera hur hon kan ta tronen från Mary, medan Catherine fortsätter att sukta efter makt. De tre drottningarna har mycket gemensamt: deras kungariken står på spel och både deras inre och militära styrkor testas.
 
 
 
 
 
Åh, vad jag har saknat Regin. Det är en riktig guilty pleasure: trots att handlingen är överdramatisk och full av klyschor har jag svårt att slita mig. Jag tycker att serien har blivit så mycket bättre nu när fokus ligger på intriger och maktspel, snarare än kärleksdrama. Det är spännande att återigen följa karaktärerna, och skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Att den tredje säsongen dessutom slutar med en cliffhanger, gör att jag sitter som på nålar och väntar på avslutningen.
 
Mary och Francis är Frankrikes regenter. 
 
Det enda som jag stör mig på är emellertid parallellen som drivs av karaktären Bash, som bidrar med fantasyelement till den annars renodlade dramaserien. Jag tycker att de övernaturliga inslagen är onödiga och malplacerade: de passar inte alls in med resten, och dramat är tillräckligt bärande utan det. Egentligen hade jag velat att Bash klippts bort helt från serien: både han och hans handlingsspår känns överflödigt.
 
Lola hålls gisslan av Englands drottning. 
 
Som helhet tycker jag om den tredje säsongen av Reign. Visst, serien är lite överdriven och "tonårsaktig", men den innehåller också en hel del intriger och oväntade vändningar – vilket är precis vad jag gillar. Jag ser fram emot att se den avslutande säsongen.
 

12 monkeys, säsong 1

Längd: 9 hr 18 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction.
Skådespelare: Aaron Stanford, Amanda Schull, Barbara Sukowa, Emily Hampshire, Todd Stashwick, Kirk Acevedo.
Releasedatum: 29 juni 2015.
 
Genom att använda en farlig och obeprövad metod för att resa i tiden färdas James Cole från en postapokalyptisk framtid till nutiden med uppdraget att hitta och eliminera källan till en dödlig epidemi som kommer att decimera människosläktet.
 
 
 
 
 
Åh. 12 monkeys har verkligen potential till att bli en riktigt bra serie. Konceptet är oerhört fascinerande, handlingen spännande och effekterna snygga. Jag tycker dessutom mycket om skådespelarna: speciellt Aaron Stanford, bland annat känd från Nikita och X-men. Dessvärre var mina förväntningar innan lite för höga.
 
James reser tillbaka i tiden för att hindra en epidemi från att döda mänskligheten. 
 
Hela idén med 12 monkeys är himla intressant, men beklagligtvis tröttande jag efter ett tag. Det som händer känns nämligen lite upprepande att tjatigt, och efter ett tag började jag undra när handlingen skulle drivas framåt och ta sig an något nytt. Den största delen av säsongen spenderar karaktärerna med att leta efter personer, oskadliggöra dem och börja om på nytt. I längden blev det lite tradigt. Det vänder emellertid i slutet, men då är det lite för sent.
 
År 2046 gäller det att döda eller bli dödad. 
 
En annan sak som påverkade min upplevelse av 12 monkeys negativt var avsaknaden av verklig fara och oväntade vändningar. Upplägget känns nämligen relativt linjärt, enkelt och förutsägbart. Sen finns förstås ett problem som ofta närvarar när tidsresor finns med i bilden: paradoxer, som ibland gör det svårt att koppla samman hur allt hänger ihop.
 
Vännerna försöker hitta orsaken till utbrottet. 
 
Som helhet tycker jag att den första säsongen av 12 monkeys är bra, men jag hade väntat mig något ännu bättre.
 

The 100, säsong 4

Längd: 8 hr 47 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, äventyr.
Skådespelare: Eliza Taylor, Paige Turco, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Henry Ian Cusick, Christoper Larkin.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Jordens reaktorer smälter och kommer snart att sätta eld på atmosfären. Kommer människorna tillbringa sina sista dagar med att försöka överleva, eller kommer de att använda dem till att äntligen leva? Gränsen mellan rättvisa och hämnd är hårfin när överlevarna måste möta sina livs mörkaste ögonblick."
 
 
 
Eftersom den tredje säsongen av The 100 gjorde mig besviken, visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta av fortsättningen. Men det visade sig snart att jag inte behövde oroa mig. Serien gör här verkligen ett krafttag, och återetablerar sig som en av TV:s starkaste science fiction-serier. Den fjärde säsongen av The 100 sätter serien på kartan igen, och ökar tittarens engagemang för varje avsnitt som passerar.
 
Himlafolket måste ta till drastiska åtgärder för att överleva. 
 
Jag minns att jag hade svårt för skådespelarna i seriens början. På något sätt kändes det som att många av dem inte var redo att stå framför kameran. Men vid det här laget har de mognat, och jag upplever att de är bekvämare i sina roller. De framställer sina karaktärer med finess, och personer som jag har tyckt illa om i det förflutna är nu mina hjärtebarn. I takt med skådespelarnas utveckling, har även karaktärerna växt sig starkare och i den fjärde säsongen bryr jag mig genuint om dem allesammans. Vad jag i första säsongen skulle ha beskrivit som en tafatt skådespelarensemble, skulle jag idag säga är grym!
 
Clark försöker resonera med sina fiender. 
 
Den fjärde säsongen är riktigt spännande. Tempot är högt och scenerna intensiva. Trots att säsongen bara består av 13 avsnitt hinner det hända väldigt mycket. Inte heller falnar intresset, och den växande intensiteten stärker beroendet tills det är omöjligt att slita sig. Något som jag tyckte om var också att säsongen fick mig att känna. Den har ett väldigt tankeväckande koncept och väcker många moraliska frågor som är aktuella i vårt eget samhälle, vilket berörde djupt. Samtidigt finns inslag av humor som lättar upp stämningen emellanåt och fick mig att le som ett fån.
 
Murphy börjar bry sig om andra än sig själv. 
 
Det enda jag har att kritisera är slutet. Utan att avslöja vad som händer, kan jag berätta att vändningen kändes väldigt billig och den passade inte alls ihop med den kunskap vi har fått tidigare under seriens gång. När en viss världsbild har etablerats är det viktigt att den upprätthålls, men här bryts det vi har trott varit sant på ett sätt som känns desperat snarare än realistiskt. Och det gör mig nervös över hur väl utförd fortsättningen kommer att vara.
 
Octavia är en av seriens grymmaste karaktärer. 
 
Som helhet är den fjärde säsongen av The 100 riktigt gripande. Här bevisar serien att den är värd mer tid i rampljuset. Avsnitten är actionpackade och härligt intensiva. Synd är bara att slutet tyder på en fortsättning som inte håller samma kvalité. Men det får tiden avgöra.
 

The leftovers, säsong 1

Längd: 9 hr 17 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Skådespelare: Justin Theroux, Amy Brenneman, Christopher Eccleston, Chris Zylka, Liv Tyler, Carrie Coon.
Releasedatum: 26 oktober 2015.
 
"Två procent av jordens befolkning har försvunnit. Hämtade av änglar? Kidnappade av utomjordingar? Eller något annat? Polischefen Kevin kämpar med att leva vidare, tre år efter den mystiska händelsen."
 
 
 
 
 
 
The leftovers baseras på boken med samma namn av Tom Perrotta, och är en av de underligaste serierna som jag har sett. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka, mest för mina förväntningar inte alls stämde överens med verkligheten. Jag hade förväntat mig ett spännande science fiction-mysterium, men det visade sig att The leftovers inte alls fokuserar på själva försvinnandet. Istället ligger fokus på befolkningens vardagliga liv, flera år efter händelsen – vilket är bra, men inte alls det jag hade väntat mig.
 
En kult försöker få individen att förstå sin obetydlighet. 
 
Jag är väldigt kluven när det kommer till den här serien. Den är så oerhört fascinerande och speciell – med underliga kulter, oförklarliga beteenden och förvildade hundar. Det som händer fängslar verkligen, fast jag aldrig riktigt är säker på vad som händer och varför. Det jag hade velat ha är fler svar. Antalet obesvarade frågor växer för varje avsnitt, men något svar ges aldrig. Och tyvärr grämer det mig, och jag hade sannolikt tyckt om serien mer om jag faktiskt förstått mig på den.
 
Ingen förstår varför försvinnandet hände. 
 
En stor anledning till att jag inte riktigt fastnade för The leftovers är att jag hade helt andra förväntningar. Det, och att det som händer är så oförståeligt. Samtidigt kan jag inte förtränga att serien är fascinerande – med underliga karaktärer, bra musik och förvånansvärt brutala scener. Jag ville hela tiden veta mer, även när jag var som mest uttråkad. Allt som allt rekommenderar jag The leftovers till dig som vill se en långsammare, karaktärsdriven serie snarare än ett actionfylld science fiction-mysterium.
 

Fear the walking dead, säsong 3

Längd: 11 hr 17 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, sci-fi, drama.
Skådespelare: Kim Dickens, Frank Dillane, Alycia Debnam-Carey, Mercedes Mason, Colman Domingo.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Fox.
 
"Madison har återförenats med Travis, och Alicia är splittrad över sitt mord på Andres. Nicks första beslut som ledare resulterar i att Luciana blir attackerad, men de undkommer döden. Strand har satt sikte på att utnyttja den nya världens valuta, och Ofelias fångenskap sätter hennes överlevnadsförmåga på prov."
 
 
 
Det smärtar mig att medge att jag har riktigt svårt för Fear the walking dead. Jag vill verkligen tycka om serien, men upplever att den aldrig kommer igång. Tempot är långsamt och det som händer griper inte tag. Manuset känns inte särskilt arbetat och de många klyschorna får mig att tappa intresset allt mer.
 
Travis och Madison återförenas. 
 
Mitt största problem med Fear the walking dead är att jag inte fastnar för karaktärerna. Precis som The walking dead är spinoff-serien karaktärsdriven, men med skillnad från originalserien saknar denna starka heroer som tittaren verkligen ser upp till och hejar på. Skådespelarna känns relativt uttryckslösa i sina framställningssätt, och när jag tittar på avsnitten bryr jag helt enkelt inte om vad som händer med karaktärerna.
 
Gruppen behöver kämpa mot både zombier och människor. 
 
Som helhet är Fear the walking dead en serie som jag inte vet om jag kommer att fortsätta med. Kanske är det inte seriens fel att jag fastnar, utan att jag ser den i fel period av mitt liv. Men min aktuella uppfattning är att den är allmänt tråkig.
 

Game of Thrones, säsong 7

Längd: 7 hr 37 min.
Antal avsnitt: 7 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, drama.
Skådespelare: Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Kit Harington, Sophie Turner, Maisie Williams.
Releasedatum: 11 december 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Den långa vintern är här. Arméer drabbar samman och gamla konflikter kommer upp till ytan."
 
 
 
 
 
 
 
Game of thrones är, och kommer sannolikt alltid att vara, min favorit. Jag har aldrig sett en sån mäktig och episk serie. Det skarpsinniga och actionfyllda manuset fulländas med makalösa skådespelare. Allt är dessutom oerhört vackert filmat, och effekterna slutar aldrig att imponera. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte avgudar den här storslagna serien. Men med det sagt, ser jag den sjunde säsongen som en av de svagaste delarna.
 
Jon tar sig för första gången utanför Norden. 
 
Nu kommer resten av recensionen vara negativ, men ha i minnet att jag som sagt älskar serien av hela mitt hjärta. Men det hindrar mig inte från att vara kritisk. Den sjunde säsongen är mer påskyndad än tidigare delar. Exempelvis förvrängs det geografiska perspektivet genom snabbresor, där karaktärerna transporteras på ett ögonblick mellan platser, istället för att vi får ta del utav resan som tidigare. Det resulterar visserligen i ett ökat tempo, men gör samtidigt att händelserna känns hopklämda. Det skapar även viss förvirring, eftersom platserna känns närmare varandra än vad de är.
 
En stor strid äger rum i "The Spoils of War". 
 
Jag upplevde även säsongen som en transportsträcka mot avslutningen. Det ökade tempot tillåter snabbare utveckling mot slutmålet, och bara ”oviktiga” karaktärer avlider. Alla huvudpersonerna känns trygga, som att de skyddas av att deras berättelse ännu inte är avslutad. Till exempel tvivlar jag på att Gendry försvinner innan han återförenas med Arya, precis som att Tormund måste få träffa Brienne igen. Det gör att säsongen känns tryggare än resten av serien, varpå den inte väckte lika starka känslor hos mig som tittare.
 
Littlefinger konspirerar för att uppnå sina mål. 
 
Det jag nämnt ovan är mest petitesser, men något som jag faktiskt störde mig på en hel del var säsongens markanta försök att lura tittaren. Missförstå mig inte, jag tycker om att bli lurad. Men här blev det alldeles för uppenbart och det gick att syna det hela långt i förväg. Exempelvis kändes inte Aryas bemötande mot Sansa det minsta trovärdigt, vilket gjorde senare vändning förutsägbar.
 
Is möter till slut eld i ett episkt slag. 
 
I den här recensionen har jag som sagt valt att framhäva mer kritiska tankar än annars. Detta eftersom ni redan vet hur mycket jag älskar serien. Den sjunde säsongen är inte ett undantag. Den är spännande (särskilt avsnittet ”The Spoils of War”!), välgjord och beroendeframkallande. Men, mina förväntningar efter den sjätte, intensiva säsongen var lite för höga för att kunna tillmötesgås. 
 

Spider-man: homecoming

Regissör: Jon Watts.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 2 hr 13 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Holland, Michael Keaton, Marisa Tomei, Jon Favreau, Laura harrier, Robert Downey Jr.
Releasedatum: 20 november 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Spider-man börjar utforska sin nyfunna identitet som nätkastande superhjäte under överinseende av sin mentor Tony Stark/Iron Man."
 
 
 
 
 
 
Spider-man: homecoming har mestadels bemöts av positiv respons. Men jag är lite mer kritisk. Det är definitivt inte en dålig film, men jag skulle heller inte sträcka mig till att kalla den bra.
 
Peter Parker avslöjar hemligheten för sin vän. 
 
Detta är en väldigt typisk superhjältefilm, som innehåller de gamla vanliga klyschorna och utgår från en relativt typisk mall. Bortsett från Halland, Downey och Keaton är skådespelarna rätt mediokra, och karaktärerna gör inte särskilt stort intryck. Därtill har filmen för lång speltid för att bära upp handlingen, och trots att några av de många skämten fick mig att le övergår humorn ofta till att bli krystad och barnslig.
 
Den nya dräkten hjälper Parker nå sin potential. 
 
Jag tycker väldigt mycket om den ursprungliga Spiderman-trilogin, mest för att Peter Parker hade sig själv att tacka för sina prestationer. Han litade på sin egen intelligens och sina egna förmågor för att få resultat, snarare än teknologi. Men i Spider-man: homecoming framstår det som att Iron Man ligger bakom Peters bedrifter. Det är nämligen han som byggt en high-tech dräkt som sköter jobbet åt honom, vilket ger upplevelsen att Peter Parker själv inte är något utan sin dräkt.
 
Iron Man är som Spidermans mästare. 
 
Allt som allt är Spider-man: homecoming okej tack vare en stundtals rolig humor, men inget som jag skulle vilja se igen. Personligen anser jag att det är den sämsta Spiderman-filmen.
 

War for the planet of the apes

Regissör: Matt Reeves.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Andy Serkis, Woody Harrelson, Steve Zahn, Karin Konoval, Amiah Miller, Terry Notary.
Releasedatum: 27 november 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Caesar och de andra aporna tvingas in i en dödlig konflikt med en människoarmé som leds av en hänsynslös överste. När aporna lider enorma förluster brottas Caesar med sina mörka insikter och beslutar sig för att hämnas sin art. Han drabbar samman med översten i en storslagen strid som kommer att avgöra båda arternas öde."
 
 
 
War for the planet of the apes är en spännande och actionfylld avslutning på trilogin. Den är också förvånansvärt tankeväckande och berörande, med flera allegoriska hänvisningar till exempelvis Andra världskriget. Fast jag föredrar de mer lågmälda föregångarna, gör det snygga fotot, de grymma effekterna och härliga karaktärerna det omöjligt att inte tycka om filmen. De animerade aporna har nämligen mer själ och hjärta än många människor, och karaktärer som nyintroducerade Bad Ape lättar upp filmens täta stämning med charmerande personligheter.
 
Caesar och flickan Nova hjälper varandra överleva. 
 
Men War for the planet of the apes har en lite för tunn handling för att kunna fylla ut den långa speltiden. I mitten finns några utdragna sekvenser, och jag upplever att filmen hade kunnat kortas ner en del. Ändå känns det som att det blir väl mycket action ibland, och jag hade velat se större komplexitet i den lite enkelspåriga handlingen.
 
Aporna måste slåss mot en armé. 
 
Alltså är War for the planet of the apes en film som haltar lite, men som tack vare ett stort hjärta ändå fångar och behåller tittarens uppmärksamhet.
 

Westworld, säsong 1

Längd: 10 hr 16 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science-fiction.
Skådespelare: Evan Rachel Wood, Thandie Newton, James Marsden, Jeffrey Wright, Ed Harris.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"I en nöjespark med Vilda västern-tema får gästerna betala dyrt för äventyr med androider som värdar."
 
 
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Westworld är minst sagt påkostad: med snyggt foto, fantastiska miljöer, bra musik och enastående skådespelare. Men det som verkligen griper tag är det annorlunda konceptet och den komplexa handlingen. Det intelligenta manuset leker med tidslinjer, lurar tittaren och väcker existentiella frågor som ifrågasätter vad som gör oss människa. 
 
Dolores är en av parkens värdar. 
 
Westworld är en mycket bra serie. Det unika upplägget gör att allt känns nytt och fräscht, och det är spännande att se hur säsongen utvecklar sig. Serien lider inte brist på våld, men det är den lågmälda detaljrikedomen i bakgrunden som gör att man verkligen fastnar. Alltsammans är så snyggt hopvävt och genomtänkt att det känns som att varje liten beståndsdel har ett större syfte.
 
Han som driver parken har dolda planer. 
 
Ändå ger jag inte serien toppbetyg. Varför, kanske du frågar dig? Jo, för det första upplevde jag säsongen som stundtals tradig. Det var inte ofta, men i några avsnitt hände inte särskilt mycket. Men den viktigare anledningen är att den saknade WOW-faktor. Fast jag tyckte riktigt mycket om den, blev säsongen aldrig en ny besatthet.
 
Gästerna får göra vad de vill med parkens värdar. 
 
Allt som allt är den första säsongen av Westworld en riktigt stark början på en lovande serie. Den passar sig som söker mystisk och tankeväckande science fiction, med riktigt tuffa kvinnliga karaktärer.
 

Legion, säsong 1

Längd: 6 hr 48 min.
Antal avsnitt: 8 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, science fiction.
Skådespelare: Dan Stevens, Rachel Keller, Amber Midthunder, Aubrey Plaza, Bill Irvin, Jean Smart.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter diagnosen som schizofren har David åkt in och ut ur mentalsjukhus. När han möter en ny patient börjar han inse att rösterna i hans huvud kanske är på riktigt. Med hjälp av okonventionella metoder påbörjar David en resa för att finna sig själv som elder till en värld full av möjligheter och fara."
 
 
 
Det här var inte en serie i min smak. Helt ärligt förstod jag mig inte riktigt på Legion. Jag vet inte riktigt vad den vill säga mig: allt jag vet är att den försöker för mycket. Resultatet blir ett virrvarr av händelser som utåt sett inte verkar höra ihop.
 
David måste handskas med underliga krafter. 
 
Seriens upplägg känns rörigt. Dessutom är handlingen oklar, och det finns inte något som driver berättelsen framåt. Det hela blir rätt tråkigt att titta på, och jag kom ofta på mig själv med att distraheras av annat. Det berodde också på att jag inte alls fastnade för karaktärerna, som porträtterades av mediokra skådespelare och vars personlighetsdrag var inkonsekventa.
 
Vännerna försöker hjälpa David hantera sin schizifreni. 
 
Jag är alltså väldigt besviken på den första säsongen av Legion. Eftersom serien baseras på Marvel Comics hade jag hoppats på en häftig superhjälteserie, men istället blev det ett ologiskt plattfall.
 

The Strain, säsong 3

Längd: 7 hr 20 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, rysare.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Kevin Durand, Jonathan Hyde, Richard Sammel.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Ephs biovapen höll till en början varelserna tillbaka, men nu har de utvecklats till ett av de största hoten någonsin mot mänskligheten. Han slår sig samman med Dutch i jakt på strigois svagheter. Under tiden upptäcker Abraham en mystisk last från Egypten."
 
 
Den första säsongen av The strain var händelsefull, med annorlunda handling och intressanta karaktärer. Den andra säsongen var snäppet sämre, och nu – vid den tredje säsongen – har jag nästan förlorat intresset helt.
 
Vasiliy bekämpar strigoi i tunnlarna under staden. 
 
Serien utvecklas nämligen inte längre. Istället står den och trampar på samma ställe, vilket blir enformigt och förutsägbart. Sen har också skrivandet försämrats, då fler klyschor och krystade dialoger trängts in i manuset. Jag saknar dessutom de få skådespelarna från första säsongen som verkligen gjorde intryck – kvar finns nu bara en medioker B-ensemble.
 
Abraham försöker samarbeta med Quinlan. 
 
Allt som allt är den tredje säsongen av The strain okej. Serien är fortfarande småspännande, men går för mycket runt i cirklar för att hålla kvar intresset. 
 

Supergirl, säsong 1

Längd: 14 hr 40 min.
Antal avsnitt: 20 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, sci-fi.
Skådespelare: Melissa Benoist, Mehcad Brooks, Chyler Leigh, Jeremy Jordan, Calista Flockhart.
Inspelningsår: 2015.
 
"Kara flydde från Krypton när hon var tolv. Nu bor hon i National City och arbetar för Cat Grant tillsammans med sina vänner Winslow och James. Men när mystiska Hank ber om hjälp för att skydda världen från hot lyfter Kara mot skyarna i rollen som Supergirl."
 
 
 
Ugh. Den första säsongen av Supergirl var verkligen ingen hit. Jag tror faktiskt inte att jag har sett en serie med så dåligt manus tidigare. Handlingen är oerhört urvattnad, karaktärerna bleka och varenda scen bärs upp av äckligt sliskiga klichéer. Därtill är dialogerna så pass krystade att det kröp i kroppen vid varje uttalat ord. 
 
Det måste vara knöligt att alltid ha Supergirl-dräkten under kläderna. 
 
Något annat som gör att Supergirl känns väldigt trashy är alla uppenbara nödlösningar. Serien har nämligen stora glapp i logiken som enbart ”räddas” av befängda sammanträffanden. Dessutom upplever jag att så gott som allt är tillåtet i serien. Krafterna är övermäktiga och det finns alldeles för få begränsningar för att det hela ska kännas trovärdigt. Istället blir det överdrivet och riktigt, riktigt fånigt.
 
Supergirl upptäcker att hennes adoptivsyster inte är den hon trott. 
 
Den första säsongen av Supergirl känns riktigt billig. Då menar jag inte nödvändigtvis seriens budget, utan hur allt har satts samman. Det är svårt att med ord uttrycka hur skrattretande klyschig serien är. Den enda jämförelsen jag kommer på är detta: Ni vet när man tittar på Mr. Bean (som by the way är fantastisk) och själv skäms över det han gör? Jag upplevde samma sak med Supergirl. Oerhört pinsam att titta på.
 

Once Upon A Time, säsong 5

Längd: 15 hr 50 min.
Antal avsnitt: 23 avsnitt.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Fantasy, drama.
Skådespelare: Lana Parrilla, Robert Carlyle, Jared Gilmore, Jennifer Morrison, Ginnifer Goodwin.
Releasedatum: 2016–10–17.
 
"När Emma blir Den Mörka, suddas gränsen mellan gott och ont ut då hon börjar njuta av den berusade smaken av makt. Nu måste hela Storybrook ge sig ut på en skrämmande resa ner till underjorden, där de försöker rädda Hook från Hades."
 
 
 
Once upon a time är den klyschigaste serien som jag någonsin har sett. Kombinationen av ologiska sammanträffanden, tillgjort manus och ostiga dialoger gör den rent utav skrattretande löjlig. Serien motsäger sig hela tiden, hittar kryphål i allt och slår rekord i antalet gånger något har fått mig att himla med ögonen. Just den femte säsongen är, om möjligt, den klyschigaste säsongen hittills. Ändå kan jag inte låta bli att njuta av fånigheterna. För trots allt, går det inte att neka mysfaktorn.
 
Emmas stereotypiska utseende bekräftar att hon blivit ond. 
 
Fast Once upon a time aldrig har varit ett mästerverk, har den alltid lyckats underhålla. Men handlingen i den femte säsongen är svagare än tidigare. Kanske är det för att mitt intresse av berättelser som Svärdet i stenen och Herkules inte är särskilt starkt, men jag greps helt enkelt inte tag på samma sätt. Den känns också mer överdriven och ofokuserad, och jag saknar de tidigare säsongernas mer lågmälda tillvägagångssätt. Nu är varje avsnitt proppfullt med billiga effekter och förutsägbara vändningar, och någonstans däremellan kommer handlingen i kläm.
 
Merida och Mulan försöker stå emot Zelena. 
 
Denna del av Once upon a time är helt klart en guilty pleasure. Fast säsongen onekligen är dålig, kan jag inte ogilla den.
 

The 100, säsong 3

Längd: 10 hrs 44 mins.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, äventyr.
Releasedatum: 2016-09-26.
Skådespelare: Eliza Taylor, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Isaiah Washington, Henry Ian Cusick, Paige Turco, Lindsey Morgan m.fl.
 
"Överlevarna har återvänt hem till en till synes fredlig värld. Men känslan av att allt är som vanligt varar inte länge - snart förändras deras liv för alltid. Nya och gamla hot testar deras lojaliteter, utmanar deras begränsningar och får dem att fråga sig vad det innebär att vara människa."
 
Den tredje säsongen av The 100 är inte dålig. Faktum är att konceptet är riktigt intressant och som tidigare gör skådespelarna mycket bra ifrån sig. Ändå är jag oerhört besviken. Den är nämligen långt ifrån lika bra som sin makalösa föregångare. Säsongen tar mycket lång tid att komma in i och den första halvan är rent utav tråkig.
 
Octavia blir mycket besviken på sin bror. 
 
En av anledningarna till att det tar lång tid att komma in i serien igen är att det finns ett tidsglapp mellan denna och föregående säsong. Det har gått tre månader sedan förra säsongens avslutning och under den tiden har karaktärerna fått ny information som tittaren inte är varse om och förändrats. De beter sig annorlunda, kan tala andra språk och har upptäckt nya klaner. Inget av detta tydliggörs för tittaren, vilket skapar viss förvirring.
 
Lexa är den enda som strider för Clarke. 
 
Vidare innehåller säsongen många upprepningar, klyschor och logiska luckor. Saker och ting förklaras som hastigast, vilket lämnar mycket rum åt gissningar och missförstånd. Därtill finns en överhängande känsla av att säsongen saknar substans. Händelserna behandlas ytligt och det påskyndade tempot gör att tittaren aldrig hinner beröras. Inte ens dödsfallen har någon känslomässig inverkan, just för att serien snabbt går vidare och glömmer bort händelserna. Det gör att säsongen upplevs vara ryckig, osammanhängande och slarvigt genomförd.
 
AI:n Alie manipulerar Himlafolkets sinnen. 
 
Men trots att den smått tröttsamma säsongen är mycket ojämn och inte utnyttjar sin fulla potential kan jag inte undgå att tycka om den. De senare avsnitten är inte perfekta men håller en betydligt högre kvalité än säsongens första halva. Konceptet är fascinerande, handlingen intressant att följa och de lysande skådespelarna gör det svårt att slita sig. Som helhet är den tredje säsongen av The 100 en rörig besvikelse som ändå lyckades behålla mitt intresse. 
 

Fear the Walking Dead, säsong 2

Längd: 10 hrs 46 mins.
Antal avsnitt: 15 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, rysare, scifi.
Releasedatum: 2016-12-05.
Skådespelare: Kim Dickens, Cliff Curtis, Frank Dillane, Alycia Debnam-Carey, Mercedes Mason etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter att ha sett Los Angeles stå i lågor går familjen ombord på Agibail. Men när försvaret bombar hela södra Kalifornien för att rena området från smitta drivs de odöda mot kusten. Sällskapet sätter kurs mot okänd mark, men upptäcker snart att det är minst lika farligt till havs som på land."
 
Den andra säsongen av Fear the walking dead är mycket bättre än föregångaren. Trots en del krystade insatser känns skådespelarna mer bekväma i sina roller: Debnam-Carey (The 100) och Dillane (In the heart of the sea) är riktigt fängslande. Dessutom börjar karaktärerna få mer kött på benen och handlingen är mer intressant. Ändå har serien en lång väg kvar att gå.
 
Madison och Travis färdas över havet med sina familjer. 
 
Det är nämligen så att säsongen har oerhört ojämn kvalité. Vissa avsnitt är gripande, med pulshöjande spänning och fascinerande vändningar. Men minst lika många avsnitt misslyckas att engagera på grund av ostimulerande handlingsparalleller, ogenomtänkt struktur och långsamt tempo. Mycket av det som händer känns upprepande, och seriens många förutsägbara klyschor blir tröttsamt. Dessutom presterar bland annat Cliff Curtis (Die hard 4.0) och Kim Dickens (Gone girl) mycket dåligt. Deras blanka ansiktsuttryck och avsaknad av synliga känslor gör att deras insatser känns krystade och onaturliga.
 
Nick hamnar på avvägar och måste klara sig på egen hand. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Fear the walking dead okej, men den har mycket att förbättra innan den kommer i närheten av originalseriens storslagenhet. 
 

RSS 2.0