Westworld, säsong 1

Längd: 10 hr 16 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science-fiction.
Skådespelare: Evan Rachel Wood, Thandie Newton, James Marsden, Jeffrey Wright, Ed Harris.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"I en nöjespark med Vilda västern-tema får gästerna betala dyrt för äventyr med androider som värdar."
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Westworld är minst sagt påkostad: med snyggt foto, fantastiska miljöer, bra musik och enastående skådespelare. Men det som verkligen griper tag är det annorlunda konceptet och den komplexa handlingen. Det intelligenta manuset leker med tidslinjer, lurar tittaren och väcker existentiella frågor som ifrågasätter vad som gör oss människa. 
 
Dolores är en av parkens värdar. 
 
Westworld är en mycket bra serie. Det unika upplägget gör att allt känns nytt och fräscht, och det är spännande att se hur säsongen utvecklar sig. Serien lider inte brist på våld, men det är den lågmälda detaljrikedomen i bakgrunden som gör att man verkligen fastnar. Alltsammans är så snyggt hopvävt och genomtänkt att det känns som att varje liten beståndsdel har ett större syfte.
 
Han som driver parken har dolda planer. 
 
Ändå ger jag inte serien toppbetyg. Varför, kanske du frågar dig? Jo, för det första upplevde jag säsongen som stundtals tradig. Det var inte ofta, men i några avsnitt hände inte särskilt mycket. Men den viktigare anledningen är att den saknade WOW-faktor. Fast jag tyckte riktigt mycket om den, blev säsongen aldrig en ny besatthet.
 
Gästerna får göra vad de vill med parkens värdar. 
 
Allt som allt är den första säsongen av Westworld en riktigt stark början på en lovande serie. Den passar sig som söker mystisk och tankeväckande science fiction, med riktigt tuffa kvinnliga karaktärer.
 

Legion, säsong 1

Längd: 6 hr 48 min.
Antal avsnitt: 8 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, science fiction.
Skådespelare: Dan Stevens, Rachel Keller, Amber Midthunder, Aubrey Plaza, Bill Irvin, Jean Smart.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter diagnosen som schizofren har David åkt in och ut ur mentalsjukhus. När han möter en ny patient börjar han inse att rösterna i hans huvud kanske är på riktigt. Med hjälp av okonventionella metoder påbörjar David en resa för att finna sig själv som elder till en värld full av möjligheter och fara."
 
 
Det här var inte en serie i min smak. Helt ärligt förstod jag mig inte riktigt på Legion. Jag vet inte riktigt vad den vill säga mig: allt jag vet är att den försöker för mycket. Resultatet blir ett virrvarr av händelser som utåt sett inte verkar höra ihop.
 
David måste handskas med underliga krafter. 
 
Seriens upplägg känns rörigt. Dessutom är handlingen oklar, och det finns inte något som driver berättelsen framåt. Det hela blir rätt tråkigt att titta på, och jag kom ofta på mig själv med att distraheras av annat. Det berodde också på att jag inte alls fastnade för karaktärerna, som porträtterades av mediokra skådespelare och vars personlighetsdrag var inkonsekventa.
 
Vännerna försöker hjälpa David hantera sin schizifreni. 
 
Jag är alltså väldigt besviken på den första säsongen av Legion. Eftersom serien baseras på Marvel Comics hade jag hoppats på en häftig superhjälteserie, men istället blev det ett ologiskt plattfall.
 

The Strain, säsong 3

Längd: 7 hr 20 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, rysare.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Kevin Durand, Jonathan Hyde, Richard Sammel.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Ephs biovapen höll till en början varelserna tillbaka, men nu har de utvecklats till ett av de största hoten någonsin mot mänskligheten. Han slår sig samman med Dutch i jakt på strigois svagheter. Under tiden upptäcker Abraham en mystisk last från Egypten."
 
 
Den första säsongen av The strain var händelsefull, med annorlunda handling och intressanta karaktärer. Den andra säsongen var snäppet sämre, och nu – vid den tredje säsongen – har jag nästan förlorat intresset helt.
 
Vasiliy bekämpar strigoi i tunnlarna under staden. 
 
Serien utvecklas nämligen inte längre. Istället står den och trampar på samma ställe, vilket blir enformigt och förutsägbart. Sen har också skrivandet försämrats, då fler klyschor och krystade dialoger trängts in i manuset. Jag saknar dessutom de få skådespelarna från första säsongen som verkligen gjorde intryck – kvar finns nu bara en medioker B-ensemble.
 
Abraham försöker samarbeta med Quinlan. 
 
Allt som allt är den tredje säsongen av The strain okej. Serien är fortfarande småspännande, men går för mycket runt i cirklar för att hålla kvar intresset. 
 

Supergirl, säsong 1

Längd: 14 hr 40 min.
Antal avsnitt: 20 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, sci-fi.
Skådespelare: Melissa Benoist, Mehcad Brooks, Chyler Leigh, Jeremy Jordan, Calista Flockhart.
Inspelningsår: 2015.
 
"Kara flydde från Krypton när hon var tolv. Nu bor hon i National City och arbetar för Cat Grant tillsammans med sina vänner Winslow och James. Men när mystiska Hank ber om hjälp för att skydda världen från hot lyfter Kara mot skyarna i rollen som Supergirl."
 
 
 
Ugh. Den första säsongen av Supergirl var verkligen ingen hit. Jag tror faktiskt inte att jag har sett en serie med så dåligt manus tidigare. Handlingen är oerhört urvattnad, karaktärerna bleka och varenda scen bärs upp av äckligt sliskiga klichéer. Därtill är dialogerna så pass krystade att det kröp i kroppen vid varje uttalat ord. 
 
Det måste vara knöligt att alltid ha Supergirl-dräkten under kläderna. 
 
Något annat som gör att Supergirl känns väldigt trashy är alla uppenbara nödlösningar. Serien har nämligen stora glapp i logiken som enbart ”räddas” av befängda sammanträffanden. Dessutom upplever jag att så gott som allt är tillåtet i serien. Krafterna är övermäktiga och det finns alldeles för få begränsningar för att det hela ska kännas trovärdigt. Istället blir det överdrivet och riktigt, riktigt fånigt.
 
Supergirl upptäcker att hennes adoptivsyster inte är den hon trott. 
 
Den första säsongen av Supergirl känns riktigt billig. Då menar jag inte nödvändigtvis seriens budget, utan hur allt har satts samman. Det är svårt att med ord uttrycka hur skrattretande klyschig serien är. Den enda jämförelsen jag kommer på är detta: Ni vet när man tittar på Mr. Bean (som by the way är fantastisk) och själv skäms över det han gör? Jag upplevde samma sak med Supergirl. Oerhört pinsam att titta på.
 

Once Upon A Time, säsong 5

Längd: 15 hr 50 min.
Antal avsnitt: 23 avsnitt.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Fantasy, drama.
Skådespelare: Lana Parrilla, Robert Carlyle, Jared Gilmore, Jennifer Morrison, Ginnifer Goodwin.
Releasedatum: 2016–10–17.
 
"När Emma blir Den Mörka, suddas gränsen mellan gott och ont ut då hon börjar njuta av den berusade smaken av makt. Nu måste hela Storybrook ge sig ut på en skrämmande resa ner till underjorden, där de försöker rädda Hook från Hades."
 
 
 
Once upon a time är den klyschigaste serien som jag någonsin har sett. Kombinationen av ologiska sammanträffanden, tillgjort manus och ostiga dialoger gör den rent utav skrattretande löjlig. Serien motsäger sig hela tiden, hittar kryphål i allt och slår rekord i antalet gånger något har fått mig att himla med ögonen. Just den femte säsongen är, om möjligt, den klyschigaste säsongen hittills. Ändå kan jag inte låta bli att njuta av fånigheterna. För trots allt, går det inte att neka mysfaktorn.
 
Emmas stereotypiska utseende bekräftar att hon blivit ond. 
 
Fast Once upon a time aldrig har varit ett mästerverk, har den alltid lyckats underhålla. Men handlingen i den femte säsongen är svagare än tidigare. Kanske är det för att mitt intresse av berättelser som Svärdet i stenen och Herkules inte är särskilt starkt, men jag greps helt enkelt inte tag på samma sätt. Den känns också mer överdriven och ofokuserad, och jag saknar de tidigare säsongernas mer lågmälda tillvägagångssätt. Nu är varje avsnitt proppfullt med billiga effekter och förutsägbara vändningar, och någonstans däremellan kommer handlingen i kläm.
 
Merida och Mulan försöker stå emot Zelena. 
 
Denna del av Once upon a time är helt klart en guilty pleasure. Fast säsongen onekligen är dålig, kan jag inte ogilla den.
 

The 100, säsong 3

Längd: 10 hrs 44 mins.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, äventyr.
Releasedatum: 2016-09-26.
Skådespelare: Eliza Taylor, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Isaiah Washington, Henry Ian Cusick, Paige Turco, Lindsey Morgan m.fl.
 
"Överlevarna har återvänt hem till en till synes fredlig värld. Men känslan av att allt är som vanligt varar inte länge - snart förändras deras liv för alltid. Nya och gamla hot testar deras lojaliteter, utmanar deras begränsningar och får dem att fråga sig vad det innebär att vara människa."
 
Den tredje säsongen av The 100 är inte dålig. Faktum är att konceptet är riktigt intressant och som tidigare gör skådespelarna mycket bra ifrån sig. Ändå är jag oerhört besviken. Den är nämligen långt ifrån lika bra som sin makalösa föregångare. Säsongen tar mycket lång tid att komma in i och den första halvan är rent utav tråkig.
 
Octavia blir mycket besviken på sin bror. 
 
En av anledningarna till att det tar lång tid att komma in i serien igen är att det finns ett tidsglapp mellan denna och föregående säsong. Det har gått tre månader sedan förra säsongens avslutning och under den tiden har karaktärerna fått ny information som tittaren inte är varse om och förändrats. De beter sig annorlunda, kan tala andra språk och har upptäckt nya klaner. Inget av detta tydliggörs för tittaren, vilket skapar viss förvirring.
 
Lexa är den enda som strider för Clarke. 
 
Vidare innehåller säsongen många upprepningar, klyschor och logiska luckor. Saker och ting förklaras som hastigast, vilket lämnar mycket rum åt gissningar och missförstånd. Därtill finns en överhängande känsla av att säsongen saknar substans. Händelserna behandlas ytligt och det påskyndade tempot gör att tittaren aldrig hinner beröras. Inte ens dödsfallen har någon känslomässig inverkan, just för att serien snabbt går vidare och glömmer bort händelserna. Det gör att säsongen upplevs vara ryckig, osammanhängande och slarvigt genomförd.
 
AI:n Alie manipulerar Himlafolkets sinnen. 
 
Men trots att den smått tröttsamma säsongen är mycket ojämn och inte utnyttjar sin fulla potential kan jag inte undgå att tycka om den. De senare avsnitten är inte perfekta men håller en betydligt högre kvalité än säsongens första halva. Konceptet är fascinerande, handlingen intressant att följa och de lysande skådespelarna gör det svårt att slita sig. Som helhet är den tredje säsongen av The 100 en rörig besvikelse som ändå lyckades behålla mitt intresse. 
 

Fear the Walking Dead, säsong 2

Längd: 10 hrs 46 mins.
Antal avsnitt: 15 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, rysare, scifi.
Releasedatum: 2016-12-05.
Skådespelare: Kim Dickens, Cliff Curtis, Frank Dillane, Alycia Debnam-Carey, Mercedes Mason etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter att ha sett Los Angeles stå i lågor går familjen ombord på Agibail. Men när försvaret bombar hela södra Kalifornien för att rena området från smitta drivs de odöda mot kusten. Sällskapet sätter kurs mot okänd mark, men upptäcker snart att det är minst lika farligt till havs som på land."
 
Den andra säsongen av Fear the walking dead är mycket bättre än föregångaren. Trots en del krystade insatser känns skådespelarna mer bekväma i sina roller: Debnam-Carey (The 100) och Dillane (In the heart of the sea) är riktigt fängslande. Dessutom börjar karaktärerna få mer kött på benen och handlingen är mer intressant. Ändå har serien en lång väg kvar att gå.
 
Madison och Travis färdas över havet med sina familjer. 
 
Det är nämligen så att säsongen har oerhört ojämn kvalité. Vissa avsnitt är gripande, med pulshöjande spänning och fascinerande vändningar. Men minst lika många avsnitt misslyckas att engagera på grund av ostimulerande handlingsparalleller, ogenomtänkt struktur och långsamt tempo. Mycket av det som händer känns upprepande, och seriens många förutsägbara klyschor blir tröttsamt. Dessutom presterar bland annat Cliff Curtis (Die hard 4.0) och Kim Dickens (Gone girl) mycket dåligt. Deras blanka ansiktsuttryck och avsaknad av synliga känslor gör att deras insatser känns krystade och onaturliga.
 
Nick hamnar på avvägar och måste klara sig på egen hand. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Fear the walking dead okej, men den har mycket att förbättra innan den kommer i närheten av originalseriens storslagenhet. 
 

Game of Thrones, säsong 6

Längd: 9 hrs 17 mins.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, drama.
Releasedatum: 2016-11-14.
Skådespelare: Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Kit Harington, Sophie Turner, Maisie Williams, Nikolaj Coster-Waldau etc.
 
"Överlevare omgrupperar från alla delar av Westeros och Essos för att fortsätta framåt, obevekligt mot sina osäkra individuella öden. Bekanta ansikten kommer att skapa nya allianser för att stärka sina strategiska chanser att överleva, medan nya karaktärer kommer att dyka upp för att utmana maktbalansen."
 
Den sjätte säsongen av Game of Thrones är ett mästerverk. Jag har aldrig tidigare sett något så kraftfullt. Den har en spänd stämning, storslagen action och ett oerhört intelligent manus som fängslar från den stillsamma början till det explosiva slutet. Med allt från kvicka, humoristiska repliker till djupt berörande dödsfall fick denna intensiva säsong mig både att skratta och gråta. De många chockerande vändningarna gav mig gåshud och flera gånger kom jag på mig själv med att sluta andas.
 
 
Precis som tidigare är den sjätte säsongen av Game of Thrones obeskrivligt vacker. Detaljrika kostymer kombineras med häpnadsväckande miljöer, enastående effekter och kraftfull musik. Därtill är skådespelarna fulländade. Alla medverkande i denna perfekta ensemble är fenomenala och deras lysande insatser engagerar tittaren till fullo. 
 
 
Säsongen särskiljer sig mycket från föregående delar. Tempot är högre, fler hemligheter avslöjas och de fristående handlingsparallellerna börjar vävas samman. En mycket tillfredsställande rensning av karaktärer betonar dessutom att serien är på väg mot sitt oundvikliga slut. Vidare består säsongen av många oförglömliga avsnitt, varav det starkaste otvivelaktigt är ”The Winds of Winter”. Det är utan tvekan seriens bästa säsongsavslutning, och obestridligen även det mest episka avsnittet i TV:s historia.
 
 
Som helhet är den sjätte säsongen av Game of Thrones en legendarisk vändpunkt i serien.
 

The Strain, säsong 2

Längd: 9 hrs 59 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, sci-fi
Releasedatum: 2016-11-21.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Jonathan Hyde, Kevin Durand, Richard Sammel, Natalie Brown, Ruta Gedmintas, Mía Maestro etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Epidemin som förvandlar invånarna till monster spri-ds. Medan Eph och Nora försöker ta fram ett biologiskt vapen som kan förgöra varelserna söker Setrakian efter en gammal bok som har svaret på hur den onda Mäs-taren kan besegras."
 
The Strain gör det verkligen inte lätt för sina tittare. Serien har en hel del potential men behöver ofta kämpa för att hålla sig uppe. Karaktärerna är matta, klyschorna många och handlingen späs ofta ut av onödiga sidospår som inte leder någonstans. Säsongen lider inte brist på intressant material: handlingen är spännande, skurkarna är riktigt fascin-erande och återblickarna till andra världskriget är härligt otäcka. Men genom att fokus-era på fel saker blir inte andra säsongen The Strain så medryckande som den hade kun-nat vara.
 
Richard Sammel är enastående som den kusliga nazisten Eichorst.
 
Fast flera av skådespelarna gör stort intryck är det främst Richard Sammel (Inglorious Basterds) som imponerar. Han har en av seriens mest fascinerande roller och hans fenomenala insats gör att han lätt skulle klara av att bära upp serien på egen hand. Det finns emellertid skådespelare som inte håller måttet, exempelvis Kevin Durand (X-Men Origins: Wolverine) och Max Charles (American Sniper) som mest går mig på nerverna. Bortsett från deras mediokra prestationer känns dessutom deras karaktärer mer som rekvisita än riktiga personer, vilket gör att det blir svårt att fastna för dem.
 
Allt fler infekteras av den mystiska sjukdomen. 
 
Som helhet är den andra delen av The strain en intressant säsong med potential, men på grund av många sidospår och svaga karaktärer engageras inte tittaren till fullo. Jag är dock intresserad över vart The Strain är på väg och kommer, trots bristerna, att fortsätta följa serien.
 

Star Trek Beyond

Regissör: Justin Lin.
Genre: Action, Scifi
Längd: 1 hr 57 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pine, Zachary Quinto,
Simon Pegg, Karl Urban, Zoe Saldana, John Cho etc.
Releasedatum: 2016-11-21.
Distributör: Paramount.
 
"USS Enterprise attackeras av Krall, en skoningslös fiende till Federationen. Kapten Kirk och besättningen störtar och blir strandsatta på en okänd planet. Endast en rebellkrigare kan hjälpa dem förhindra att Kralls armé utlöser ett fullskaligt galaktiskt krig."
 
 
Star Trek Beyond är en riktigt bra film, med högt tempo och spännande handling. Den actionfyllda och genomtänkta berättelsen kombineras med spektakulära effekter som häpnar. Skådespelarna är dessutom lysande och de charmiga karaktärerna underhåller till skratt genom rappa och intelligenta repliker.
 
Scotty träffar den rebelliska Jaylah. 
 
Men i och med att Star Trek Beyond har fullt ös hela tiden förlorar historien hjärta och filmen hade tjänat på att sakta ned ibland och ta en andningspaus. Därtill hade jag velat veta mer om Kralls förflutna och hans motiv. Han är en riktigt intressant karaktär men på grund av att relativt lite bakgrundsinformation ges om honom upplevs han vara svagare än föregångarens skurk.
 
USS Enterprises besättning tvingas kämpa mot Krall. 
 
Som helhet är Star Trek Beyond ett hänförande actionäventyr. Den exalterande handl-ingen och de härliga karaktärerna gör att jag lätt kan tänka mig att se filmen igen.
 

Fear the Walking Dead, säsong 1

Längd: 4 hrs 58 mins.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, drama, sci-fi.
Releasedatum: 2016-11-07.
Skådespelare: Kim Dickens, Cliff Curtis, Mercedes Mason, Alycia Debnam-Carey, Frank Dillane etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"När ett mystiskt smittoutbrott hotar att rasera den lilla stabilitet som Madison  och Travis lyckats bygga upp läggs bestyren med att förena de två familjerna och samtidigt handskas med förbittrade, dagdrömmande och stökiga barn på is. Istället blir överlevnad blir deras främsta prioritering."
 
Fear the walking dead äger rum innan The walking dead, under tiden när Rick Grimes låg i koma och zombie-apokalypsen initierades. Serien utspelas dessutom i en annan stad och följer en ny grupp karaktärer. Som ett hängivet fan av originalserien hade jag, mot bättre vetande, stora förväntningar på spinoff-serien. Dessvärre lyckades den inte leva upp till originalets höga standard.
 
Travis försöker beskydda båda sina familjer. 
 
Den hårda sanningen är att Fear the walking dead är en relativt intetsägande och obehö-vlig serie. Den kastar bort potentialen att besvara frågorna som väckts i originalserien och fokuserar alldeles för mycket på dysfunktionellt familjedrama. Fast serien har en del intressanta idéer leds ingen av parallellerna till tillfredsställande klimax. I sin helhet hä-nder det inte mycket i säsongen och det monotona upplägget gör att den hade kunnat komprimeras till ett enda avsnitt.
 
Alicia och hennes pojkvän är ovetande om det som försegår. 
 
Som ni förstår är avsaknaden av originalseriens intensivt råa spänning och fascinerande psykologiska strider påtaglig. Jag har dessutom svårt för manuset, som är slarvigt skriv-et och fullt med förutsägbara klyschor. Även karaktärerna är svagt uppbyggda och får inte tittaren att bry sig om det som sker. Genom bristfälliga kommunikationsförmågor, befängda beslut i nödsituationer, en oförmåga att förutse uppenbara följder och total brist på reflektion av det som sker frustrerar de snarare än underhåller. Frånvaron av trovärdiga reaktioner gör därtill att karaktärerna känns oerhört platta.
 
När de döda återvänder måste familjen fly. 
 
Som helhet är Fear the walking dead en spinoff-serie som kastar bort sin potential. Säs-ongen gör inget större intryck och är långt ifrån att kunna mäta sig med originalserien. Men jag hoppas att serien rycker upp sig och växer sig starkare i nästkommande delar.
 

Outlander, säsong 2

Längd: 14 hrs 8 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Releasedatum: 2016-10-31.
SkådespelareCaitriona Balfe, Sam Heughan, Duncan Lacroix, Tobias Menzies, Frances de la Tour etc.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"Claire och Jamie kämpar mot tiden för att förhindra ett på förhand dömt uppror i de Skotska högländerna. De kastas in i den franska överklassen, en för dem helt ny värld och möter utmaningar som tär på deras rela-tion."
 
 
Seriens andra säsong är starkare än föregångaren. Outlander har blivit mer intensiv, fått ett högre tempo och en spändare stämning. Det är en serie som utvecklas för varje avsnitt och varken handling eller karaktärer står och trampar på samma ställe. Istället välkomnas förändring med öppna armar och speciellt vändningarna i slutet driver Outlander i en helt ny riktning.
 
I Frankrike hjälper Claire till på ett sjukhus. 
 
Det är en njutningsfull upplevelse att se Outlander. Fotot är obeskrivligt vackert, med fagra franska och skottländska miljöer, praktfulla kostymer och magnifika håruppsätt-ningar. Även landskapens klara färger och musikens ljuva toner bidrar till att Outlander är en serie som förknippas med skönhet och prakt. Genom sin effektiva kombination av humor och tragedi får den även tittaren att känna. Värmande romantik blandas med nervkittlande action, skratt varvas med tårar. Det är en serie som engagerar, berör och behagar till fullo.
 
När det stora slaget närmar sig ökar konflikterna. 
 
Skådespelarna levererar obeskrivligt kraftfulla framföranden. Balfes (Money Monster) och charmiga Heughans (Emulsion) kemi till varandra är oerhört fängslande och Men-zies (Atonement) utgör en enastående bov. Även sidskådespelarna imponerar stort. Duncan Lacroix (Vikings), Frances de la Tour (Harry Potter and the goblet of fire), Romann Berux (Détectives) och Dominique Pinon (Amelie från Montmartre) är bara några exempel på exemplariska skådespelare som förhöjer serien med sina oförglömliga insatser.
 
Claires och Jamies kärlek måste uthärda många påfrestningar. 
 
Men Outlander har några förseelser. För det första är säsongen inkonsekvent: för varje storslaget avsnitt finns en ljum motsvarighet med lägre tempo. Dessutom har den efterlängtade säsongsfinalen en hint av antiklimax. Avsnittet är kraftfullt och mycket väl utfört, men saknar det åtrådda slaget vid Culloden. Hela säsongen har laddat upp inför striden, men när det väl kommer till kritan får tittaren inte ta del av den. Eftersom vi förberett så länge inför den stunden känns det snopet att utebli höjdpunkten.
 
Ärkefienderna möts till slut i strid. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Outlander intelligent, spännande och beroendefr-amkallande. Serien har blivit en ny favorit och ribban ligger högt inför kommande delar.
 

Extant, säsong 2

Längd8 hrs 38 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Releasedatum: 2016-10-03.
Skådespelare: Halle Berry, Jeffrey Dean Morgan, Kate Burton, Pierce Gagnon, Grace Gummer etc.
Filmbolag: Paramount.
 
"Efter makens död och robotsonen Ethans försvinnande skickas Molly Woods till ett vilohem. Hon är övertygad om att hon är utsatt för en konspiration och rymmer. Molly lyckas spåra både Ethan och sin son, alienhy-briden Adhu. Regeringen fruktar att hybriderna kom-mer att utplåna mänskligheten och beslutar att skapa kraftfulla robotsoldater för att bekämpa dem."
Den andra säsongen av Extant gör mig kluven. Å ena sidan är världen oerhört häftigt uppbyggd. Den har en intressant bakgrundshistoria och häpnadsväckande teknologi. Robotarna är fascinerande och engagerar tittaren till att fortsätta titta. Men serien är samtidigt klyschig och väldigt förutsägbar, och inslagen av aliens känns överflödigt.
 
Molly samarbetar med JD Richter för att ta reda på sanningen. 
 
Halle Berry (X-Men) och Jeffrey Dean Morgan (The Walking Dead) presterar riktigt bra och seriens stjärna, barnskådespealren Pierce Gagnon (Looper), fortsätter att imponera. Dock saknar deras karaktärer djup på grund av ett svagt framställt manus. Ett intresse för karaktärerna finns, men deras platta personlighetsdrag gör att åskådaren inte blir kä-nslomässigt involverad.
 
Molly måste omfamna den hon egentligen är. 
 
Den andra säsongen av Extant är också seriens sista. Därför blev jag missnöjd över att säsongen avslutas med en öppen cliffhanger och många obesvarade frågor. Jag hade ön-skat att serien skulle få ett ordentligt och tillfredsställande avslut, men de oavslutade och spänningsskapande händelserna blev snarare antiklimatiskt. Om säsongen hade slutat ett par minuter tidigare skulle uppgörelsen upplevas som mer slutgiltig och gett en känsla av fullbordan.
 
Den vänskapliga relationen utvecklas till något mer. 
 
Extant bygger på en stark grundidé och har det mesta tittaren kan önska sig. Men fast serien är långt ifrån dålig tar den inte för sig tillräckligt mycket för att anknyta starka band till sina åskådare. Serien är spännande utan att bli nervkittlande, underhållande utan att bli rolig och bra utan att bli fantastisk.
 

The Walking Dead, säsong 6

Längd: 12 hrs 36 mins.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, thriller, sci-fi.
Releasedatum: 2016-09-26.
Skådespelare: Andrew Lincoln, Chandler Riggs, Josh McDernitt, Melissa McBride, Normal Reedus, Steven Yeun, Lauren Cohan, Danai Gurira etc.
 
"Fast hoppet om säkerhet i Alexandria är förlorat upp-täcker Rick och de andra i gruppen en ny värld som är större än de kunnat föreställa sig. För att berättiga sin tillvaro måste de själva bli hotet, lika fasansfullt som motståndarna de tidigare mött."
 
 
The Walking Dead är en fantastiskt kraftfull serie och trots att den sjätte säsongen håller en väldigt ojämn nivå njuter jag av att äntligen vara tillbaka i den postapokalyptiska världen. Det är en serie som vågar ta för sig, och säsongens laddade stämning, intensiva spänning och förmåga att få det att krypa i huden håller mig fängslad.
 
För att överleva måste Ricks grupp själva bli monstren. 
 
Jag har svårt för hur avsnitten i säsongens början är disponerade. Ibland visas exempel-vis karaktärernas olika synvinklar av en händelse i separata avsnitt, trots att parallellerna överlappar. Det hade blivit bättre om de olika perspektiven vävts samman. Andra avsnitt slutar i spännande cliffhangers, men efterföljs av stillsamma återblickar av något som ägde rum flera månader innan. Det blir antiklimatiskt, och fast avsnitten i sig är engag-erande skapar deras placering stor frustration.
 
Sminkningarna ser fantastiska ut. 
 
Avsnitten innehåller dessutom en del överflödiga och händelselösa scener som får säso-ngen att upplevas vara onödigt utdragen. Därtill är de relativt missvisande, och säsongen gör upprepade försök att vilseleda tittaren. Inte nog med att det leder till ett minskat för-troende för det man ser. Ansatserna att lura åskådarna är dessutom relativt genom-skinliga och som tittare förstår man ofta att det som visas inte är hela sanningen.
 
Fast han agerar tuff är Daryl en av de mest omtänksamma karaktärerna. 
 
Jag har därtill blandade känslor om säsongsfinalen. Å ena sidan är avslutet otroligt spän-nande. Samtidigt anser jag att det var ett stort misstag att avsluta med en cliffhanger. Hela säsongen har laddat inför uppgörelsen och därför gör det implicita tillvägagångs-sättet att scenen förlorar kraft. När serien väl tar vid igen i säsong 7 kommer händelsen att vara passé och efterverkningarna kommer att ha förlorat sin potential till att beröra.
 
Den spännande avslutningen förstörs av cliffhangern. 
 
Fast den sjätte säsongen av The Walking Dead har en hel del svagheter finns det inte ord för hur mycket jag älskar den. Den må vara utdragen och vilseledande, men det komp-enseras av en intensiv spänning, spänd atmosfär,  charmerande karaktärer och engagera-de skådespelare. Säsongen är allt annat än dålig: det är snarare att serien håller en så pass hög nivå att minsta fel framhävs, likt ett blinkande ljus i natten.
 

Limitless, säsong 1

Längd: 15 hrs 2 mins.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Kriminalare, science fiction.
Skådespelare: Jake McDorman, Jennifer Carpenter, Hill Harper, Mary Mastrantonio, Tom Degnan etc.
Releasedatum: 2016-09-19.
Filmbolag: Paramount.
 
"Efter att ha testat ett nytt preparat kan Brian utnyttja sin fulla hjärnkapacitet, vilket gör honom till den sm- artaste personen i världen. Han börjar hjälpa FBI-agenten Rebecca med hennes fall samtidigt som han försöker lista ut varför han tycks vara en ende i världen som är immun mot de dödliga biverkningarna."
 
Limitless grundar sig på en riktigt intressant idé, men på grund av det dåliga utförandet fångades aldrig mitt intresse upp. Fast konceptet känns unikt är säsongen som helhet allt annat än originell. Avsnitten är nämligen enformiga, upprepande och fyllda av klyschor och bekväma sammanträffanden som får tittaren att himla med ögonen.
 
Brian Finch börjar arbeta för FBI. 
 
Jag upplever dessutom att serien fördummar åskådarna. Information bör planteras obemärkt, och ibland är ett implicit tillvägagångssätt bättre än att konstatera det upp- enbara. Misslyckas det, som här, känner publiken sig dumförklarad och tittaruppl- evelsen blir tröttsam. Den påtagliga informationsdumpningen känns krystad, eftersom man i verkliga livet inte skulle påpeka sådant alla redan är medvetna om.
 
Piper ämnar att mörda senatorn. 
 
Därtill hade jag svårt för karaktärerna. Protagonisten är barnslig och sidkaraktärerna är för vagt uppbyggda för att engagera. Dock tycker jag om flera av skådespelarna. Jen- nifer Carpenter (Dexter) känns naturlig i sin roll och det är roligt att se Bradley Cooper (The Silver Linings Playbook) dyka upp i några av avsnitten.
 
Trots lögnerna mellan dem bildar Brian och Rebecka ett bra team. 
 
Något som jag faktiskt tycker om är humorn. Limitless är förvånansvärt skämtsamt och den lättsamma komiken ger serien en härligt värmande ton. Jag imponerades även av det visuella. Animeringarna är snyggt gjorda och fotot estetiskt tilltalande. Dessutom mat- erialiseras Brians tankar med pop up-grafik, vilket var ett intressant inslag.
 
NZT-tabletterna gör Brian till världens smartaste person. 
 
Limitless tar vid där filmen från 2011 avslutade och fortskrider som en relativt typisk kriminalare. Fast klyschorna och upprepningarna gör säsongen tröttsam har jag för- ståelse för varför så många har charmats. 
 

The Shannara Chronicles, säsong 1

Skapare: Alfred Gough, Miles Millar.
Längd: 6 h 45 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, äventyr.
Skådespelare: Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton, Manu Bennett, Aaron Jakubenko, Jed Brophy, John Rhys-Davies, James Remar, Brooke Williams etc.
Releasedatum: 2016-05-02.
 
"De fyra länderna hotas av urgamla demoner. Kraften från trädet Allman har hittills hållit dem inspärrade, men trädet är döende och för varje löv som faller vak- nar en demon till liv."
 
 
Den lättsamma The Shannara Chronicles är en mycket vacker serie. Inspelad på pra- ktfulla Nya Zeeland visar den upp öns fagra landskap. Omgivningen belyses av ljuvliga färger och intagande detaljer som skapar ett omsorgsfullt foto. Trots att de lite för mätt- ade kulörerna ger ett onaturligt intryck är den uppvisade miljön mycket tilldragande.
 
Alvprinsessan Amberle blir en av de utvalda. 
 
Serien har ett intressant koncept och imponerar med välkoreograferad action och riktigt snygga effekter. Därtill medverkar en del starka skådespelare, och tack vare insatserna från John Rhys-Davis, Jed Brophy och Manu Bennet fängslas tittaren. Dessvärre gör huvudrollsinnehavarna inget vidare intryck. Prestationerna från Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton och de andra unga skådespelarna är tafatta och uttryckslösa, vilket leder till intetsägande protagonister.
 
Allman är döende och demoner väcks till liv. 
 
Beklagligtvis har The Shannara Chronicles en ovarsam hantering utav de övernaturliga aspekterna och serien upplevs som en överdriven Lord of the Rings-wannabe med inslag av tonårsdrama. De många olika varelserna och det allsmäktiga magisystemet gör att det blir svårt att få grepp om vad som är möjligt och inte i serien.
 
John Rhys-Davis spelar alvernas konung. 
 
The Shannara Chronicles upplevs dessutom som enfaldig. Med skillnad från exempelvis Game of Thrones där tittaren måste läsa mellan raderna och hålls gissandes i flera säsonger – levereras alla svar utan eftertanke. Som tittare hinner man knappt undra över något förrän frågan besvaras, och de antiklimatiska avslöjandena får därför ingen större verkan. 
 
Romantik uppstår mellan Will och Amberle. 
 
Det bortkomna intrycket betonas ytterligare utav den klyschiga kärlekstriangeln och det svaga manuset. Trots att The Shannara Chronicles utspelar sig i vår egen värld, tusen år efter vår livstid, finns ytterst få inslag som påminner om detta. Den moderna tekniken är utdöd och bortsett från en rostig bil och en malplacerad pistol finns ingenting som för tankarna till vår civilisation. På grund av den ointelligenta uppbyggnaden uppfattas serien som en fullskalig fantasy och inte som den dystopi den är ämnad att vara. Tro- värdigheten faller ytterligare genom krystade repliker och det faktum att karaktärerna – trots strider mot demoner och långa springturer – förblir rena och perfekta i håret.
 
Dagda Mor har återuppstått och är redo att ta över världen. 
 
Serien har ett snabbt framåtskridande, vilket gör det svårt att få ett samband mellan hän- delserna. Karaktärerna tar sig hastigt runt mellan olika ställen och de frekvent växlande platserna gör att tittaren tappar uppfattningen om hur lång tid som har gått och vart karaktärerna befinner sig. Utformningen upplevs som ryckig, tradig och förvirrande, samtidigt som många chanser till att utveckla handlingen förloras.
 
Eretria får Wills hjärta att slitas mellan henne och Amberle. 
 
På grund utav seriens många brister har jag svårt att njuta helhjärtat av The Shannara Chronicles. Den är estetiskt tilltalande, men mer behövs för att väcka min entusiasm. Den osammanhängande oredan fick mig inte att känna något för karaktärerna, men tack vare det intressanta konceptet och den tillräckliga mängden action underhölls jag någor- lunda. 
 

Under the Dome, säsong 3

Fakta
I den tredje och avslutande säsongen av Under the Dome är Mike Vogel, Rachelle Lefevre, Alexander Koch, Colin Ford, Mackenzie Lintz, Dean Norris, Eddie Cahill, Marg Helgenberger och Kylie Bunbury i huvudrollerna. Säsongen är 523 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 4 april 2016 av Paramount och baseras på boken med samma namn, av Stephen King.
 
Handling
"Gränsen mellan vän och fiende suddas ut alltmer. Efter de livsomvälvande upplevelserna i tunnlarna under stan försöker invånare i Chester's Mill att gå vidare. Men en nyinflyttad invånare och ett hänsynslöst företag sätter käppar i hjulen. När hemligheten bakom kupolen börjar uppdagas blir det uppenbart att inte alla kommer att komma därifrån levande."
 
Recension
Det fascinerande konceptet i Under the Dome har fängslat mig sedan det första avsnittet. Den tredje säsongen är även den mycket intressant att följa, och jag tycker om att se invånarnas överlevnadsstrategier. Dock är det samtidigt seriens sämsta säsong, och den kraftfulla avslutningen jag hoppats på kom inte. 
 
Invånarna i Chester's Mills ställs mot nya prövningar. 
 
Seriens inriktning och handling skiftar helt, och på grund av det känns säsongen inte riktigt ansluten till de tidigare delarna. Handlingen som serien växlar till är i sig intressant, men i Under the Dome blir den malplacerad. Säsongen börjar bra, men det stora avslöjandet känns inte genomtänkt och ju mer av kupolen som förklaras desto fler logiska luckor skapas. Avslutet är öppet, ger få svar och antyder nästan att en fortsättning var planerad: jag hade hoppats på att få fler svar. Personligen hade jag föredragit slutet som presenterades i avsnittet "Ejecta", det hade känts kraftfullare och mer passande.
 
Skådespelaren Marg Helgenberger är ett välkomnat tillskott till serien. 
 
Återigen så varierar skådespelarinsatserna rejält. De som fängslar är Lefevre (Twilight), Vogel (Cloverfield) och nykomlingen Helgenberger (Mr. Brooks). Andra lyckas dock inte lika väl, och genom bortkommet framförda repliker och krystade kroppsspråk uppstår en del tillgjorda scener.
 
Att överleva blir snart svårare än någonsin. 
 
Den tredje säsongen av Under the Dome är alltså okej: inget mästerverk, men inte heller en flopp. Den är lite för omständlig i min smak, och jag hade velat ha trovärdigare skådespelarprestationer, färre klyschor och ett slagkraftigare slut. Men det intressanta konceptet griper ändå tag, och nyfikenheten håller sig vid liv till slutet.
 

Under the Dome, säsong 2

Fakta
I den andra säsongen av Under the Dome är Mike Vogel, Rachelle Lefevre, Alexander Koch, Colin Ford, Mackenzie Lintz, Dean Norris, Eddie Cahill och Grace Victoria Cox i huvudrollerna. Säsongen är 510 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014 och baseras på boken med samma namn av Stephen King.
 
Handling
"Invånarna i Chester's Mill kämpar för att fly sin mardrömslika tillvaro samtidigt som en mystisk främling och minskad tillgång på mat hotar deras överlevnad. Big Jim tar på sig rollen som sheriff och någon har upptäckt en väg ut ur kupolen. Kommer de andra att följa efter?"
 
Recension
Besvärad av mängden klyschor förväntade jag mig att säsongen skulle vara otillfredsställande. Efter ett par avsnitt vande jag mig dock vid de utnötta stereotyperna, och till min förvåning skapades ett starkt intresse av att se mer. Den överdrivna ”Hollywood-känslan” närvarar genom hela säsongen, och jag kan inte påstå att det som sker är trovärdigt, men säsongen bjuder på tillräckligt mycket spänning för att hålla mig fängslad.
 
Kupolen börjar förändras. 
 
Konceptet är riktigt fascinerande och det är medryckande att lära sig mer om kupolen. Jag brukar tycka det är påfrestande med oförklarliga händelser, men i Under the Dome är det en av aspekterna jag är förtjust i. Det är gripande att följa de mystiska fenomenen och fast det finns mängder av logiska luckor är det så pass intressant att jag inte bryr mig särskilt mycket.
 
Att hitta en väg ut ur kupolen blir allt mer angeläget. 
 
Det är dock stor variation på skådespelarnas talanger. Mike Vogel (Cloverfield), Rachelle Lefevre (Twilight) och Dean Norris (Breaking Bad) presterar utmärkt och deras karaktärer är engagerande att följa. Men det finns också de vars prestationer känns tillgjorda. Mackenzie Lintz (The Hunger Games), Colin Ford (Push) och Sherry Stringfield (Cityakuten) är exempel på skådespelare som inte känns naturliga i sina roller och de drar ner seriens helhetskänsla.
 
Fjärilar används flitigt som metafor i serien. 
 
Allt som allt är den andra säsongen av Under the Dome bra. Fast säsongen har många brister kan jag inte låta bli att fascineras av konceptet. Actionen griper tag och mystiken fängslar. Jag är nyfiken på hur serien slutar och ser fram emot att se nästa säsong.
 

Game of Thrones, säsong 5

Fakta
Den femte säsongen av Game of Thrones har Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Kit Harington, Sophie Turner, Iain Glen, Maisie Williams, Nikolaj Coster-Waldau, John Bradley, Alfie Allen, Aidan Gillen, Gwendoline Christie, Liam Cunningham, Natalie Dormer, Carice van Houten, Iwan Rheon och Stephen Dillane i huvudrollerna. Den är 558 minuter lång, består utav 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 14 mars 2016.
 
Handling
"Krafter från Westeros och Essos alla hörn flyttar fram positionerna för att fylla det maktvakuum som uppstått. Daenerys börjar förstå vad det innebär att härska; Sansa lyssnar på Littlefinger; Jamie far till Dorne för att hämta sin dotter; Arya blir de ansiktslösas lärling; Cerseis makt sviktar och Stannis vänder blicken mot Vinterhed. Samtidigt närmar sig vintern - och med snön kommer de döda."
 
Recension
En lite seg uppstart utvecklas till en för övrigt fantastisk säsong. Mötet mellan humor, spänning, fantasy och politik gör den mångsidig och intelligent. Därtill imponerar serien med vackra kostymer, förtjusande håruppsättningar, detaljrika stadskonstruktioner och enastående animeringar.
 
Cersei lär sig den hårda vägen att inte alla går att kontrollera.
 
Den femte säsongen omfattar nio huvudparalleller, med en handfull protagonister närvarande i varje. Varje karaktär har ett rikt personlighetsark och det finns ingen som inte är intressant att följa. Att därtill se några av de tidigare handlingsspåren sammanstråla till en enhet är mycket uppskattat. Men med det stora antalet karaktärer uppstår även bekymmer: vissa får nämligen väldigt lite skärmtid och glöms nästan bort under säsongens gång.
 
Melisandre fortsätter predika för Ljusets Gud.
 
Skådespelarna gör stort intryck. De äger sina roller och inger stor respekt för deras talanger. Rollerna präglas utav begåvade stjärnor vars erfarenheter får dem att utstråla en naturlig karisma. Samtliga har en fallenhet för yrket och en förmåga att med en enkel skiftning i kroppsspråk och tonfall skapa känslostormar. Storartade Lena Headey (300) är exempel på det.
 
I Dorne söker Ellaria Sand hämnd.
 
Sedan sin första säsong har Game of Thrones utvecklats enormt. De fiktiva personerna har förändrats oerhört mycket och det är engagerande att följa deras framåtskridande. Därtill har handlingen och vad som står på spel växt sig större och världen blir för varje avsnitt allt mer komplex. Samhällets genomtänkta uppbyggnad fängslar och att hela upptäcka nya saker väcker stor entusiasm.
 
Arya påbörjar ett lärningsskap hos de ansökslösa männen.
 
Manuset är välskrivet och jag älskar att mycket förblir osagt. Karaktärerna talar poetiskt i gåtor och det gäller ofta att läsa mellan raderna. Att det ideligen gömmer sig hotfulla undermeningar bakom de vänligaste dialogerna är otroligt hänförande. Därtill är språket i sig mycket tjusande och omfattar många minnesvärda repliker.
 
Vintern kommer, och de döda kommer med den.
 
Seriens musik spelas med storslagen inlevelse. Därtill får vi ta del utav vackra vyer och fantastiska miljöer. Vi får för första gången besöka Dorne, vars starka färger fängslar i kontrast mot nordens kalla kulörer. Dock måste jag medge att jag är aningen besviken på Dorne-upplevelsen. Vi får inte spendera särskilt mycket tid där och då jag förväntat mig en intensiv, farofylld resa med blodtörstiga Sand Snakes föll besöket lite platt.
 
Daenerys måste slå tillbaka mot stadens rebeller.
 
I sin helhet är den femte säsongen ett fantastiskt tillskott till Game of Thrones-serien. Det är en fartfylld och överväldigande säsong, som bjuder på både humor och spänning. Karaktärerna växer, handlingen utvecklas och som tittare får vi uppleva mer av vad Westeros har ett erbjuda. 
 

The 100, säsong 2

Fakta
I den andra säsongen av The 100 är Eliza Taylor, Paige Turco, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Devon Bostick, Christopher Larkin, Isaiah Washington, Henry Ian Cursik, Lindsey Morgan, Richard Harmon och Ricky Whittle i huvudrollerna. Säsongen är 645 minuter lång, består av 16 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014. Du kan läsa min recension av första säsongen här.
 
Handling
"Clarke och hennes vänner är fångade inuti Mount Weather: en stad under marken. När Clarke ensam flyr därifrån sätter hon igång en händelsekedja som påverkar de fängslade ungdomarna, de vuxna som anlänt till jorden och till och med jordingarna. Allianser skapas, vänskapsband bryts och rättvisa skipas."
 
Recension
Den andra säsongen av The 100 har verkligen överträffat den första. Serien har gått från förutsägbar och klyschig till vågad och otroligt spännande. Tempot är högt och handlingen häpnadsväckande. Det är en stark och beroendeframkallande säsong som höjt ribban rejält.
 
Eliza Taylor återses i rollen som Clarke.
 
Jag är mycket entusiastisk över att serien fått ett fullskaligt intro - tidigare visades endast serieloggan upp med en ljudeffekt i början av varje avsnitt. Nu välkomnas tittaren istället med fängslande bilder, tilltalande typografi och kraftfull musik. Introt trollbinder och vägleder tittaren in i respektive avsnitt, samtidigt som känslan som uppstår förbereder inför vad som komma skall.
 
Den minst tilltalande rollen spelas av Washington.
 
Säsong två av The 100 är mer djärv än den första. Serien har börjat ta ut svängarna; är betydligt mer brutal och spännande än föregångaren. Både handlingen samt karaktärerna har utvecklats oerhört mycket och manus är påtagligt mer välskrivet och genomtänkt. Säsongen har få ointressanta stunder och lyckas tjusa tittaren med sin dramatik.
 
Jordingen Lexa är ett starkt tillskott till serien.
 
De flesta skådespelarna är exceptionella och många känns tryggare i sina roller vid det här laget. Mina favoriter är Paige Turco (Person of Interest) och Henry Ian Cusick (Lost), som är aningen underutnyttjande men ändå tillför en hel del styrka och maturitet till serien. Eliza Taylor (The November Man), som jag tidigare omnämnt som irriterande och barnslig, har växt en hel del och imponerar med sin prestation. Även Marie Avgeropoulos (Tracers), Christopher Larkin (Squad 85), Devon Bostick (Regression) och Lindsey Morgan (Casa Vita) gör överväldigande intryck. 
 
Clarke upptäcker Mount Weathers hemlighet.
 
Säsongen domineras av starka, kvinnliga karaktärer. Clarke, Abby, Anya, Indra och Lexa är kvinnor med bra självförtroende och stark progressivitet. Genom deras utvecklingar lär vi känna både dem och de olika folkslagen bättre. Det faller mig i smaken att de är i olika åldrar och utvecklingsstadier. De flesta serier fokuserar på antingen tonåringar eller vuxna, men en av The 100s mest tilltalande aspekter är just åldersvariationen hos karaktärerna. Den skiftande erfarenheten skapar en intressant dynamik mellan dem.
 
Octavia genomgår en stor karaktärsutveckling.
 
Med tanke på hur klyschig den första säsongen var blev jag förvånad över romantikens frånvaro. Serier lik denna har en tendens att lägga mycket fokus på stereotypiska, småfåniga romanser, så när The 100 istället valt att lägga energi på att successivt bygga upp starka relationer mellan karaktärerna blev jag glatt överraskad. Genom att gradvis öka kemin mellan utvalda karaktärer ökar trovärdigheten och intensiteten i relationerna, vilket gör serien mer äkta och fängslande. Istället för att låta romantiken sacka ner säsongen blir det istället ett diskret men viktigt tillskott.
 
Allianser och fiendeskap bildas mellan de olika klanerna.
 
The 100 har en mängd karaktärer att hålla reda på, vilket i sin tur innebär en del olika handlingsparalleller – varav vissa är mer intressanta än andra. Ibland sviktar balansen och allt för mycket fokus läggs på fel karaktär, vilket resulterar i att resterande skådespelare inte får lika mycket skärmtid. Karaktären Jaha, som spelas av Isaiah Washington (Grey’s Anatomy) och hans parallell tilltalar mig minst. Jag förstår mycket väl att den är viktig för seriens fortskridande, men både Jaha samt hans resa känns torr, ointressant och resulterar i ett lite antiklimatiskt säsongsavslut. Han är inte lika integrerad i serien och ärligt talat bryr jag mig inte om vad som händer honom.
 
Lexa och Clarke tvingas förlita sig på varandra.
 
Något annat jag reagerat på är att det inte känns som att vi fått lära känna världen och miljön ordentligt. Jag känner ofta att information dumpas på tittaren för att sedan glömmas bort och aldrig återses igen. Därtill kan jag känna att det finns en del sammanträffanden, samt att vissa aspekter löses alldeles för enkelt och därmed inte blir särskilt trovärdiga. 
 
Människosläktet är splittrat och olika grupper har vänt sig mot varandra.
 
Avslutningsvis är denna del av The 100 fantastisk. Trots en del svaga aspekter, så som bristande handlingsparalleller och kredibilitet, imponerar säsongen stort. Med bra musik, starka skådespelare, utvecklade karaktärer, fascinerande handling och ökad dramatik överraskar den. Ett beroende har skapats hos mig och jag ser mycket fram emot fortsättningen.
 

RSS 2.0