Once Upon A Time, säsong 5

Längd: 15 hr 50 min.
Antal avsnitt: 23 avsnitt.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Fantasy, drama.
Skådespelare: Lana Parrilla, Robert Carlyle, Jared Gilmore, Jennifer Morrison, Ginnifer Goodwin.
Releasedatum: 2016–10–17.
 
"När Emma blir Den Mörka, suddas gränsen mellan gott och ont ut då hon börjar njuta av den berusade smaken av makt. Nu måste hela Storybrook ge sig ut på en skrämmande resa ner till underjorden, där de försöker rädda Hook från Hades."
 
 
 
Once upon a time är den klyschigaste serien som jag någonsin har sett. Kombinationen av ologiska sammanträffanden, tillgjort manus och ostiga dialoger gör den rent utav skrattretande löjlig. Serien motsäger sig hela tiden, hittar kryphål i allt och slår rekord i antalet gånger något har fått mig att himla med ögonen. Just den femte säsongen är, om möjligt, den klyschigaste säsongen hittills. Ändå kan jag inte låta bli att njuta av fånigheterna. För trots allt, går det inte att neka mysfaktorn.
 
Emmas stereotypiska utseende bekräftar att hon blivit ond. 
 
Fast Once upon a time aldrig har varit ett mästerverk, har den alltid lyckats underhålla. Men handlingen i den femte säsongen är svagare än tidigare. Kanske är det för att mitt intresse av berättelser som Svärdet i stenen och Herkules inte är särskilt starkt, men jag greps helt enkelt inte tag på samma sätt. Den känns också mer överdriven och ofokuserad, och jag saknar de tidigare säsongernas mer lågmälda tillvägagångssätt. Nu är varje avsnitt proppfullt med billiga effekter och förutsägbara vändningar, och någonstans däremellan kommer handlingen i kläm.
 
Merida och Mulan försöker stå emot Zelena. 
 
Denna del av Once upon a time är helt klart en guilty pleasure. Fast säsongen onekligen är dålig, kan jag inte ogilla den.
 

The 100, säsong 3

Längd: 10 hrs 44 mins.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, äventyr.
Releasedatum: 2016-09-26.
Skådespelare: Eliza Taylor, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Isaiah Washington, Henry Ian Cusick, Paige Turco, Lindsey Morgan m.fl.
 
"Överlevarna har återvänt hem till en till synes fredlig värld. Men känslan av att allt är som vanligt varar inte länge - snart förändras deras liv för alltid. Nya och gamla hot testar deras lojaliteter, utmanar deras begränsningar och får dem att fråga sig vad det innebär att vara människa."
 
Den tredje säsongen av The 100 är inte dålig. Faktum är att konceptet är riktigt intressant och som tidigare gör skådespelarna mycket bra ifrån sig. Ändå är jag oerhört besviken. Den är nämligen långt ifrån lika bra som sin makalösa föregångare. Säsongen tar mycket lång tid att komma in i och den första halvan är rent utav tråkig.
 
Octavia blir mycket besviken på sin bror. 
 
En av anledningarna till att det tar lång tid att komma in i serien igen är att det finns ett tidsglapp mellan denna och föregående säsong. Det har gått tre månader sedan förra säsongens avslutning och under den tiden har karaktärerna fått ny information som tittaren inte är varse om och förändrats. De beter sig annorlunda, kan tala andra språk och har upptäckt nya klaner. Inget av detta tydliggörs för tittaren, vilket skapar viss förvirring.
 
Lexa är den enda som strider för Clarke. 
 
Vidare innehåller säsongen många upprepningar, klyschor och logiska luckor. Saker och ting förklaras som hastigast, vilket lämnar mycket rum åt gissningar och missförstånd. Därtill finns en överhängande känsla av att säsongen saknar substans. Händelserna behandlas ytligt och det påskyndade tempot gör att tittaren aldrig hinner beröras. Inte ens dödsfallen har någon känslomässig inverkan, just för att serien snabbt går vidare och glömmer bort händelserna. Det gör att säsongen upplevs vara ryckig, osammanhängande och slarvigt genomförd.
 
AI:n Alie manipulerar Himlafolkets sinnen. 
 
Men trots att den smått tröttsamma säsongen är mycket ojämn och inte utnyttjar sin fulla potential kan jag inte undgå att tycka om den. De senare avsnitten är inte perfekta men håller en betydligt högre kvalité än säsongens första halva. Konceptet är fascinerande, handlingen intressant att följa och de lysande skådespelarna gör det svårt att slita sig. Som helhet är den tredje säsongen av The 100 en rörig besvikelse som ändå lyckades behålla mitt intresse. 
 

Fear the Walking Dead, säsong 2

Längd: 10 hrs 46 mins.
Antal avsnitt: 15 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, rysare, scifi.
Releasedatum: 2016-12-05.
Skådespelare: Kim Dickens, Cliff Curtis, Frank Dillane, Alycia Debnam-Carey, Mercedes Mason etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter att ha sett Los Angeles stå i lågor går familjen ombord på Agibail. Men när försvaret bombar hela södra Kalifornien för att rena området från smitta drivs de odöda mot kusten. Sällskapet sätter kurs mot okänd mark, men upptäcker snart att det är minst lika farligt till havs som på land."
 
Den andra säsongen av Fear the walking dead är mycket bättre än föregångaren. Trots en del krystade insatser känns skådespelarna mer bekväma i sina roller: Debnam-Carey (The 100) och Dillane (In the heart of the sea) är riktigt fängslande. Dessutom börjar karaktärerna få mer kött på benen och handlingen är mer intressant. Ändå har serien en lång väg kvar att gå.
 
Madison och Travis färdas över havet med sina familjer. 
 
Det är nämligen så att säsongen har oerhört ojämn kvalité. Vissa avsnitt är gripande, med pulshöjande spänning och fascinerande vändningar. Men minst lika många avsnitt misslyckas att engagera på grund av ostimulerande handlingsparalleller, ogenomtänkt struktur och långsamt tempo. Mycket av det som händer känns upprepande, och seriens många förutsägbara klyschor blir tröttsamt. Dessutom presterar bland annat Cliff Curtis (Die hard 4.0) och Kim Dickens (Gone girl) mycket dåligt. Deras blanka ansiktsuttryck och avsaknad av synliga känslor gör att deras insatser känns krystade och onaturliga.
 
Nick hamnar på avvägar och måste klara sig på egen hand. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Fear the walking dead okej, men den har mycket att förbättra innan den kommer i närheten av originalseriens storslagenhet. 
 

Game of Thrones, säsong 6

Längd: 9 hrs 17 mins.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, drama.
Releasedatum: 2016-11-14.
Skådespelare: Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Kit Harington, Sophie Turner, Maisie Williams, Nikolaj Coster-Waldau etc.
 
"Överlevare omgrupperar från alla delar av Westeros och Essos för att fortsätta framåt, obevekligt mot sina osäkra individuella öden. Bekanta ansikten kommer att skapa nya allianser för att stärka sina strategiska chanser att överleva, medan nya karaktärer kommer att dyka upp för att utmana maktbalansen."
 
Den sjätte säsongen av Game of Thrones är ett mästerverk. Jag har aldrig tidigare sett något så kraftfullt. Den har en spänd stämning, storslagen action och ett oerhört intelligent manus som fängslar från den stillsamma början till det explosiva slutet. Med allt från kvicka, humoristiska repliker till djupt berörande dödsfall fick denna intensiva säsong mig både att skratta och gråta. De många chockerande vändningarna gav mig gåshud och flera gånger kom jag på mig själv med att sluta andas.
 
 
Precis som tidigare är den sjätte säsongen av Game of Thrones obeskrivligt vacker. Detaljrika kostymer kombineras med häpnadsväckande miljöer, enastående effekter och kraftfull musik. Därtill är skådespelarna fulländade. Alla medverkande i denna perfekta ensemble är fenomenala och deras lysande insatser engagerar tittaren till fullo. 
 
 
Säsongen särskiljer sig mycket från föregående delar. Tempot är högre, fler hemligheter avslöjas och de fristående handlingsparallellerna börjar vävas samman. En mycket tillfredsställande rensning av karaktärer betonar dessutom att serien är på väg mot sitt oundvikliga slut. Vidare består säsongen av många oförglömliga avsnitt, varav det starkaste otvivelaktigt är ”The Winds of Winter”. Det är utan tvekan seriens bästa säsongsavslutning, och obestridligen även det mest episka avsnittet i TV:s historia.
 
 
Som helhet är den sjätte säsongen av Game of Thrones en legendarisk vändpunkt i serien.
 

The Strain, säsong 2

Längd: 9 hrs 59 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, sci-fi
Releasedatum: 2016-11-21.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Jonathan Hyde, Kevin Durand, Richard Sammel, Natalie Brown, Ruta Gedmintas, Mía Maestro etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Epidemin som förvandlar invånarna till monster spri-ds. Medan Eph och Nora försöker ta fram ett biologiskt vapen som kan förgöra varelserna söker Setrakian efter en gammal bok som har svaret på hur den onda Mäs-taren kan besegras."
 
The Strain gör det verkligen inte lätt för sina tittare. Serien har en hel del potential men behöver ofta kämpa för att hålla sig uppe. Karaktärerna är matta, klyschorna många och handlingen späs ofta ut av onödiga sidospår som inte leder någonstans. Säsongen lider inte brist på intressant material: handlingen är spännande, skurkarna är riktigt fascin-erande och återblickarna till andra världskriget är härligt otäcka. Men genom att fokus-era på fel saker blir inte andra säsongen The Strain så medryckande som den hade kun-nat vara.
 
Richard Sammel är enastående som den kusliga nazisten Eichorst.
 
Fast flera av skådespelarna gör stort intryck är det främst Richard Sammel (Inglorious Basterds) som imponerar. Han har en av seriens mest fascinerande roller och hans fenomenala insats gör att han lätt skulle klara av att bära upp serien på egen hand. Det finns emellertid skådespelare som inte håller måttet, exempelvis Kevin Durand (X-Men Origins: Wolverine) och Max Charles (American Sniper) som mest går mig på nerverna. Bortsett från deras mediokra prestationer känns dessutom deras karaktärer mer som rekvisita än riktiga personer, vilket gör att det blir svårt att fastna för dem.
 
Allt fler infekteras av den mystiska sjukdomen. 
 
Som helhet är den andra delen av The strain en intressant säsong med potential, men på grund av många sidospår och svaga karaktärer engageras inte tittaren till fullo. Jag är dock intresserad över vart The Strain är på väg och kommer, trots bristerna, att fortsätta följa serien.
 

Star Trek Beyond

Regissör: Justin Lin.
Genre: Action, Scifi
Längd: 1 hr 57 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pine, Zachary Quinto,
Simon Pegg, Karl Urban, Zoe Saldana, John Cho etc.
Releasedatum: 2016-11-21.
Distributör: Paramount.
 
"USS Enterprise attackeras av Krall, en skoningslös fiende till Federationen. Kapten Kirk och besättningen störtar och blir strandsatta på en okänd planet. Endast en rebellkrigare kan hjälpa dem förhindra att Kralls armé utlöser ett fullskaligt galaktiskt krig."
 
 
Star Trek Beyond är en riktigt bra film, med högt tempo och spännande handling. Den actionfyllda och genomtänkta berättelsen kombineras med spektakulära effekter som häpnar. Skådespelarna är dessutom lysande och de charmiga karaktärerna underhåller till skratt genom rappa och intelligenta repliker.
 
Scotty träffar den rebelliska Jaylah. 
 
Men i och med att Star Trek Beyond har fullt ös hela tiden förlorar historien hjärta och filmen hade tjänat på att sakta ned ibland och ta en andningspaus. Därtill hade jag velat veta mer om Kralls förflutna och hans motiv. Han är en riktigt intressant karaktär men på grund av att relativt lite bakgrundsinformation ges om honom upplevs han vara svagare än föregångarens skurk.
 
USS Enterprises besättning tvingas kämpa mot Krall. 
 
Som helhet är Star Trek Beyond ett hänförande actionäventyr. Den exalterande handl-ingen och de härliga karaktärerna gör att jag lätt kan tänka mig att se filmen igen.
 

Fear the Walking Dead, säsong 1

Längd: 4 hrs 58 mins.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, drama, sci-fi.
Releasedatum: 2016-11-07.
Skådespelare: Kim Dickens, Cliff Curtis, Mercedes Mason, Alycia Debnam-Carey, Frank Dillane etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"När ett mystiskt smittoutbrott hotar att rasera den lilla stabilitet som Madison  och Travis lyckats bygga upp läggs bestyren med att förena de två familjerna och samtidigt handskas med förbittrade, dagdrömmande och stökiga barn på is. Istället blir överlevnad blir deras främsta prioritering."
 
Fear the walking dead äger rum innan The walking dead, under tiden när Rick Grimes låg i koma och zombie-apokalypsen initierades. Serien utspelas dessutom i en annan stad och följer en ny grupp karaktärer. Som ett hängivet fan av originalserien hade jag, mot bättre vetande, stora förväntningar på spinoff-serien. Dessvärre lyckades den inte leva upp till originalets höga standard.
 
Travis försöker beskydda båda sina familjer. 
 
Den hårda sanningen är att Fear the walking dead är en relativt intetsägande och obehö-vlig serie. Den kastar bort potentialen att besvara frågorna som väckts i originalserien och fokuserar alldeles för mycket på dysfunktionellt familjedrama. Fast serien har en del intressanta idéer leds ingen av parallellerna till tillfredsställande klimax. I sin helhet hä-nder det inte mycket i säsongen och det monotona upplägget gör att den hade kunnat komprimeras till ett enda avsnitt.
 
Alicia och hennes pojkvän är ovetande om det som försegår. 
 
Som ni förstår är avsaknaden av originalseriens intensivt råa spänning och fascinerande psykologiska strider påtaglig. Jag har dessutom svårt för manuset, som är slarvigt skriv-et och fullt med förutsägbara klyschor. Även karaktärerna är svagt uppbyggda och får inte tittaren att bry sig om det som sker. Genom bristfälliga kommunikationsförmågor, befängda beslut i nödsituationer, en oförmåga att förutse uppenbara följder och total brist på reflektion av det som sker frustrerar de snarare än underhåller. Frånvaron av trovärdiga reaktioner gör därtill att karaktärerna känns oerhört platta.
 
När de döda återvänder måste familjen fly. 
 
Som helhet är Fear the walking dead en spinoff-serie som kastar bort sin potential. Säs-ongen gör inget större intryck och är långt ifrån att kunna mäta sig med originalserien. Men jag hoppas att serien rycker upp sig och växer sig starkare i nästkommande delar.
 

Outlander, säsong 2

Längd: 14 hrs 8 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Releasedatum: 2016-10-31.
SkådespelareCaitriona Balfe, Sam Heughan, Duncan Lacroix, Tobias Menzies, Frances de la Tour etc.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"Claire och Jamie kämpar mot tiden för att förhindra ett på förhand dömt uppror i de Skotska högländerna. De kastas in i den franska överklassen, en för dem helt ny värld och möter utmaningar som tär på deras rela-tion."
 
 
Seriens andra säsong är starkare än föregångaren. Outlander har blivit mer intensiv, fått ett högre tempo och en spändare stämning. Det är en serie som utvecklas för varje avsnitt och varken handling eller karaktärer står och trampar på samma ställe. Istället välkomnas förändring med öppna armar och speciellt vändningarna i slutet driver Outlander i en helt ny riktning.
 
I Frankrike hjälper Claire till på ett sjukhus. 
 
Det är en njutningsfull upplevelse att se Outlander. Fotot är obeskrivligt vackert, med fagra franska och skottländska miljöer, praktfulla kostymer och magnifika håruppsätt-ningar. Även landskapens klara färger och musikens ljuva toner bidrar till att Outlander är en serie som förknippas med skönhet och prakt. Genom sin effektiva kombination av humor och tragedi får den även tittaren att känna. Värmande romantik blandas med nervkittlande action, skratt varvas med tårar. Det är en serie som engagerar, berör och behagar till fullo.
 
När det stora slaget närmar sig ökar konflikterna. 
 
Skådespelarna levererar obeskrivligt kraftfulla framföranden. Balfes (Money Monster) och charmiga Heughans (Emulsion) kemi till varandra är oerhört fängslande och Men-zies (Atonement) utgör en enastående bov. Även sidskådespelarna imponerar stort. Duncan Lacroix (Vikings), Frances de la Tour (Harry Potter and the goblet of fire), Romann Berux (Détectives) och Dominique Pinon (Amelie från Montmartre) är bara några exempel på exemplariska skådespelare som förhöjer serien med sina oförglömliga insatser.
 
Claires och Jamies kärlek måste uthärda många påfrestningar. 
 
Men Outlander har några förseelser. För det första är säsongen inkonsekvent: för varje storslaget avsnitt finns en ljum motsvarighet med lägre tempo. Dessutom har den efterlängtade säsongsfinalen en hint av antiklimax. Avsnittet är kraftfullt och mycket väl utfört, men saknar det åtrådda slaget vid Culloden. Hela säsongen har laddat upp inför striden, men när det väl kommer till kritan får tittaren inte ta del av den. Eftersom vi förberett så länge inför den stunden känns det snopet att utebli höjdpunkten.
 
Ärkefienderna möts till slut i strid. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Outlander intelligent, spännande och beroendefr-amkallande. Serien har blivit en ny favorit och ribban ligger högt inför kommande delar.
 

Extant, säsong 2

Längd8 hrs 38 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Releasedatum: 2016-10-03.
Skådespelare: Halle Berry, Jeffrey Dean Morgan, Kate Burton, Pierce Gagnon, Grace Gummer etc.
Filmbolag: Paramount.
 
"Efter makens död och robotsonen Ethans försvinnande skickas Molly Woods till ett vilohem. Hon är övertygad om att hon är utsatt för en konspiration och rymmer. Molly lyckas spåra både Ethan och sin son, alienhy-briden Adhu. Regeringen fruktar att hybriderna kom-mer att utplåna mänskligheten och beslutar att skapa kraftfulla robotsoldater för att bekämpa dem."
Den andra säsongen av Extant gör mig kluven. Å ena sidan är världen oerhört häftigt uppbyggd. Den har en intressant bakgrundshistoria och häpnadsväckande teknologi. Robotarna är fascinerande och engagerar tittaren till att fortsätta titta. Men serien är samtidigt klyschig och väldigt förutsägbar, och inslagen av aliens känns överflödigt.
 
Molly samarbetar med JD Richter för att ta reda på sanningen. 
 
Halle Berry (X-Men) och Jeffrey Dean Morgan (The Walking Dead) presterar riktigt bra och seriens stjärna, barnskådespealren Pierce Gagnon (Looper), fortsätter att imponera. Dock saknar deras karaktärer djup på grund av ett svagt framställt manus. Ett intresse för karaktärerna finns, men deras platta personlighetsdrag gör att åskådaren inte blir kä-nslomässigt involverad.
 
Molly måste omfamna den hon egentligen är. 
 
Den andra säsongen av Extant är också seriens sista. Därför blev jag missnöjd över att säsongen avslutas med en öppen cliffhanger och många obesvarade frågor. Jag hade ön-skat att serien skulle få ett ordentligt och tillfredsställande avslut, men de oavslutade och spänningsskapande händelserna blev snarare antiklimatiskt. Om säsongen hade slutat ett par minuter tidigare skulle uppgörelsen upplevas som mer slutgiltig och gett en känsla av fullbordan.
 
Den vänskapliga relationen utvecklas till något mer. 
 
Extant bygger på en stark grundidé och har det mesta tittaren kan önska sig. Men fast serien är långt ifrån dålig tar den inte för sig tillräckligt mycket för att anknyta starka band till sina åskådare. Serien är spännande utan att bli nervkittlande, underhållande utan att bli rolig och bra utan att bli fantastisk.
 

The Walking Dead, säsong 6

Längd: 12 hrs 36 mins.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, thriller, sci-fi.
Releasedatum: 2016-09-26.
Skådespelare: Andrew Lincoln, Chandler Riggs, Josh McDernitt, Melissa McBride, Normal Reedus, Steven Yeun, Lauren Cohan, Danai Gurira etc.
 
"Fast hoppet om säkerhet i Alexandria är förlorat upp-täcker Rick och de andra i gruppen en ny värld som är större än de kunnat föreställa sig. För att berättiga sin tillvaro måste de själva bli hotet, lika fasansfullt som motståndarna de tidigare mött."
 
 
The Walking Dead är en fantastiskt kraftfull serie och trots att den sjätte säsongen håller en väldigt ojämn nivå njuter jag av att äntligen vara tillbaka i den postapokalyptiska världen. Det är en serie som vågar ta för sig, och säsongens laddade stämning, intensiva spänning och förmåga att få det att krypa i huden håller mig fängslad.
 
För att överleva måste Ricks grupp själva bli monstren. 
 
Jag har svårt för hur avsnitten i säsongens början är disponerade. Ibland visas exempel-vis karaktärernas olika synvinklar av en händelse i separata avsnitt, trots att parallellerna överlappar. Det hade blivit bättre om de olika perspektiven vävts samman. Andra avsnitt slutar i spännande cliffhangers, men efterföljs av stillsamma återblickar av något som ägde rum flera månader innan. Det blir antiklimatiskt, och fast avsnitten i sig är engag-erande skapar deras placering stor frustration.
 
Sminkningarna ser fantastiska ut. 
 
Avsnitten innehåller dessutom en del överflödiga och händelselösa scener som får säso-ngen att upplevas vara onödigt utdragen. Därtill är de relativt missvisande, och säsongen gör upprepade försök att vilseleda tittaren. Inte nog med att det leder till ett minskat för-troende för det man ser. Ansatserna att lura åskådarna är dessutom relativt genom-skinliga och som tittare förstår man ofta att det som visas inte är hela sanningen.
 
Fast han agerar tuff är Daryl en av de mest omtänksamma karaktärerna. 
 
Jag har därtill blandade känslor om säsongsfinalen. Å ena sidan är avslutet otroligt spän-nande. Samtidigt anser jag att det var ett stort misstag att avsluta med en cliffhanger. Hela säsongen har laddat inför uppgörelsen och därför gör det implicita tillvägagångs-sättet att scenen förlorar kraft. När serien väl tar vid igen i säsong 7 kommer händelsen att vara passé och efterverkningarna kommer att ha förlorat sin potential till att beröra.
 
Den spännande avslutningen förstörs av cliffhangern. 
 
Fast den sjätte säsongen av The Walking Dead har en hel del svagheter finns det inte ord för hur mycket jag älskar den. Den må vara utdragen och vilseledande, men det komp-enseras av en intensiv spänning, spänd atmosfär,  charmerande karaktärer och engagera-de skådespelare. Säsongen är allt annat än dålig: det är snarare att serien håller en så pass hög nivå att minsta fel framhävs, likt ett blinkande ljus i natten.
 

Limitless, säsong 1

Längd: 15 hrs 2 mins.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Kriminalare, science fiction.
Skådespelare: Jake McDorman, Jennifer Carpenter, Hill Harper, Mary Mastrantonio, Tom Degnan etc.
Releasedatum: 2016-09-19.
Filmbolag: Paramount.
 
"Efter att ha testat ett nytt preparat kan Brian utnyttja sin fulla hjärnkapacitet, vilket gör honom till den sm- artaste personen i världen. Han börjar hjälpa FBI-agenten Rebecca med hennes fall samtidigt som han försöker lista ut varför han tycks vara en ende i världen som är immun mot de dödliga biverkningarna."
 
Limitless grundar sig på en riktigt intressant idé, men på grund av det dåliga utförandet fångades aldrig mitt intresse upp. Fast konceptet känns unikt är säsongen som helhet allt annat än originell. Avsnitten är nämligen enformiga, upprepande och fyllda av klyschor och bekväma sammanträffanden som får tittaren att himla med ögonen.
 
Brian Finch börjar arbeta för FBI. 
 
Jag upplever dessutom att serien fördummar åskådarna. Information bör planteras obemärkt, och ibland är ett implicit tillvägagångssätt bättre än att konstatera det upp- enbara. Misslyckas det, som här, känner publiken sig dumförklarad och tittaruppl- evelsen blir tröttsam. Den påtagliga informationsdumpningen känns krystad, eftersom man i verkliga livet inte skulle påpeka sådant alla redan är medvetna om.
 
Piper ämnar att mörda senatorn. 
 
Därtill hade jag svårt för karaktärerna. Protagonisten är barnslig och sidkaraktärerna är för vagt uppbyggda för att engagera. Dock tycker jag om flera av skådespelarna. Jen- nifer Carpenter (Dexter) känns naturlig i sin roll och det är roligt att se Bradley Cooper (The Silver Linings Playbook) dyka upp i några av avsnitten.
 
Trots lögnerna mellan dem bildar Brian och Rebecka ett bra team. 
 
Något som jag faktiskt tycker om är humorn. Limitless är förvånansvärt skämtsamt och den lättsamma komiken ger serien en härligt värmande ton. Jag imponerades även av det visuella. Animeringarna är snyggt gjorda och fotot estetiskt tilltalande. Dessutom mat- erialiseras Brians tankar med pop up-grafik, vilket var ett intressant inslag.
 
NZT-tabletterna gör Brian till världens smartaste person. 
 
Limitless tar vid där filmen från 2011 avslutade och fortskrider som en relativt typisk kriminalare. Fast klyschorna och upprepningarna gör säsongen tröttsam har jag för- ståelse för varför så många har charmats. 
 

The Shannara Chronicles, säsong 1

Skapare: Alfred Gough, Miles Millar.
Längd: 6 h 45 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, äventyr.
Skådespelare: Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton, Manu Bennett, Aaron Jakubenko, Jed Brophy, John Rhys-Davies, James Remar, Brooke Williams etc.
Releasedatum: 2016-05-02.
 
"De fyra länderna hotas av urgamla demoner. Kraften från trädet Allman har hittills hållit dem inspärrade, men trädet är döende och för varje löv som faller vak- nar en demon till liv."
 
 
Den lättsamma The Shannara Chronicles är en mycket vacker serie. Inspelad på pra- ktfulla Nya Zeeland visar den upp öns fagra landskap. Omgivningen belyses av ljuvliga färger och intagande detaljer som skapar ett omsorgsfullt foto. Trots att de lite för mätt- ade kulörerna ger ett onaturligt intryck är den uppvisade miljön mycket tilldragande.
 
Alvprinsessan Amberle blir en av de utvalda. 
 
Serien har ett intressant koncept och imponerar med välkoreograferad action och riktigt snygga effekter. Därtill medverkar en del starka skådespelare, och tack vare insatserna från John Rhys-Davis, Jed Brophy och Manu Bennet fängslas tittaren. Dessvärre gör huvudrollsinnehavarna inget vidare intryck. Prestationerna från Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton och de andra unga skådespelarna är tafatta och uttryckslösa, vilket leder till intetsägande protagonister.
 
Allman är döende och demoner väcks till liv. 
 
Beklagligtvis har The Shannara Chronicles en ovarsam hantering utav de övernaturliga aspekterna och serien upplevs som en överdriven Lord of the Rings-wannabe med inslag av tonårsdrama. De många olika varelserna och det allsmäktiga magisystemet gör att det blir svårt att få grepp om vad som är möjligt och inte i serien.
 
John Rhys-Davis spelar alvernas konung. 
 
The Shannara Chronicles upplevs dessutom som enfaldig. Med skillnad från exempelvis Game of Thrones där tittaren måste läsa mellan raderna och hålls gissandes i flera säsonger – levereras alla svar utan eftertanke. Som tittare hinner man knappt undra över något förrän frågan besvaras, och de antiklimatiska avslöjandena får därför ingen större verkan. 
 
Romantik uppstår mellan Will och Amberle. 
 
Det bortkomna intrycket betonas ytterligare utav den klyschiga kärlekstriangeln och det svaga manuset. Trots att The Shannara Chronicles utspelar sig i vår egen värld, tusen år efter vår livstid, finns ytterst få inslag som påminner om detta. Den moderna tekniken är utdöd och bortsett från en rostig bil och en malplacerad pistol finns ingenting som för tankarna till vår civilisation. På grund av den ointelligenta uppbyggnaden uppfattas serien som en fullskalig fantasy och inte som den dystopi den är ämnad att vara. Tro- värdigheten faller ytterligare genom krystade repliker och det faktum att karaktärerna – trots strider mot demoner och långa springturer – förblir rena och perfekta i håret.
 
Dagda Mor har återuppstått och är redo att ta över världen. 
 
Serien har ett snabbt framåtskridande, vilket gör det svårt att få ett samband mellan hän- delserna. Karaktärerna tar sig hastigt runt mellan olika ställen och de frekvent växlande platserna gör att tittaren tappar uppfattningen om hur lång tid som har gått och vart karaktärerna befinner sig. Utformningen upplevs som ryckig, tradig och förvirrande, samtidigt som många chanser till att utveckla handlingen förloras.
 
Eretria får Wills hjärta att slitas mellan henne och Amberle. 
 
På grund utav seriens många brister har jag svårt att njuta helhjärtat av The Shannara Chronicles. Den är estetiskt tilltalande, men mer behövs för att väcka min entusiasm. Den osammanhängande oredan fick mig inte att känna något för karaktärerna, men tack vare det intressanta konceptet och den tillräckliga mängden action underhölls jag någor- lunda. 
 

Under the Dome, säsong 3

Fakta
I den tredje och avslutande säsongen av Under the Dome är Mike Vogel, Rachelle Lefevre, Alexander Koch, Colin Ford, Mackenzie Lintz, Dean Norris, Eddie Cahill, Marg Helgenberger och Kylie Bunbury i huvudrollerna. Säsongen är 523 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 4 april 2016 av Paramount och baseras på boken med samma namn, av Stephen King.
 
Handling
"Gränsen mellan vän och fiende suddas ut alltmer. Efter de livsomvälvande upplevelserna i tunnlarna under stan försöker invånare i Chester's Mill att gå vidare. Men en nyinflyttad invånare och ett hänsynslöst företag sätter käppar i hjulen. När hemligheten bakom kupolen börjar uppdagas blir det uppenbart att inte alla kommer att komma därifrån levande."
 
Recension
Det fascinerande konceptet i Under the Dome har fängslat mig sedan det första avsnittet. Den tredje säsongen är även den mycket intressant att följa, och jag tycker om att se invånarnas överlevnadsstrategier. Dock är det samtidigt seriens sämsta säsong, och den kraftfulla avslutningen jag hoppats på kom inte. 
 
Invånarna i Chester's Mills ställs mot nya prövningar. 
 
Seriens inriktning och handling skiftar helt, och på grund av det känns säsongen inte riktigt ansluten till de tidigare delarna. Handlingen som serien växlar till är i sig intressant, men i Under the Dome blir den malplacerad. Säsongen börjar bra, men det stora avslöjandet känns inte genomtänkt och ju mer av kupolen som förklaras desto fler logiska luckor skapas. Avslutet är öppet, ger få svar och antyder nästan att en fortsättning var planerad: jag hade hoppats på att få fler svar. Personligen hade jag föredragit slutet som presenterades i avsnittet "Ejecta", det hade känts kraftfullare och mer passande.
 
Skådespelaren Marg Helgenberger är ett välkomnat tillskott till serien. 
 
Återigen så varierar skådespelarinsatserna rejält. De som fängslar är Lefevre (Twilight), Vogel (Cloverfield) och nykomlingen Helgenberger (Mr. Brooks). Andra lyckas dock inte lika väl, och genom bortkommet framförda repliker och krystade kroppsspråk uppstår en del tillgjorda scener.
 
Att överleva blir snart svårare än någonsin. 
 
Den tredje säsongen av Under the Dome är alltså okej: inget mästerverk, men inte heller en flopp. Den är lite för omständlig i min smak, och jag hade velat ha trovärdigare skådespelarprestationer, färre klyschor och ett slagkraftigare slut. Men det intressanta konceptet griper ändå tag, och nyfikenheten håller sig vid liv till slutet.
 

Under the Dome, säsong 2

Fakta
I den andra säsongen av Under the Dome är Mike Vogel, Rachelle Lefevre, Alexander Koch, Colin Ford, Mackenzie Lintz, Dean Norris, Eddie Cahill och Grace Victoria Cox i huvudrollerna. Säsongen är 510 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014 och baseras på boken med samma namn av Stephen King.
 
Handling
"Invånarna i Chester's Mill kämpar för att fly sin mardrömslika tillvaro samtidigt som en mystisk främling och minskad tillgång på mat hotar deras överlevnad. Big Jim tar på sig rollen som sheriff och någon har upptäckt en väg ut ur kupolen. Kommer de andra att följa efter?"
 
Recension
Besvärad av mängden klyschor förväntade jag mig att säsongen skulle vara otillfredsställande. Efter ett par avsnitt vande jag mig dock vid de utnötta stereotyperna, och till min förvåning skapades ett starkt intresse av att se mer. Den överdrivna ”Hollywood-känslan” närvarar genom hela säsongen, och jag kan inte påstå att det som sker är trovärdigt, men säsongen bjuder på tillräckligt mycket spänning för att hålla mig fängslad.
 
Kupolen börjar förändras. 
 
Konceptet är riktigt fascinerande och det är medryckande att lära sig mer om kupolen. Jag brukar tycka det är påfrestande med oförklarliga händelser, men i Under the Dome är det en av aspekterna jag är förtjust i. Det är gripande att följa de mystiska fenomenen och fast det finns mängder av logiska luckor är det så pass intressant att jag inte bryr mig särskilt mycket.
 
Att hitta en väg ut ur kupolen blir allt mer angeläget. 
 
Det är dock stor variation på skådespelarnas talanger. Mike Vogel (Cloverfield), Rachelle Lefevre (Twilight) och Dean Norris (Breaking Bad) presterar utmärkt och deras karaktärer är engagerande att följa. Men det finns också de vars prestationer känns tillgjorda. Mackenzie Lintz (The Hunger Games), Colin Ford (Push) och Sherry Stringfield (Cityakuten) är exempel på skådespelare som inte känns naturliga i sina roller och de drar ner seriens helhetskänsla.
 
Fjärilar används flitigt som metafor i serien. 
 
Allt som allt är den andra säsongen av Under the Dome bra. Fast säsongen har många brister kan jag inte låta bli att fascineras av konceptet. Actionen griper tag och mystiken fängslar. Jag är nyfiken på hur serien slutar och ser fram emot att se nästa säsong.
 

Game of Thrones, säsong 5

Fakta
Den femte säsongen av Game of Thrones har Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Kit Harington, Sophie Turner, Iain Glen, Maisie Williams, Nikolaj Coster-Waldau, John Bradley, Alfie Allen, Aidan Gillen, Gwendoline Christie, Liam Cunningham, Natalie Dormer, Carice van Houten, Iwan Rheon och Stephen Dillane i huvudrollerna. Den är 558 minuter lång, består utav 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 14 mars 2016.
 
Handling
"Krafter från Westeros och Essos alla hörn flyttar fram positionerna för att fylla det maktvakuum som uppstått. Daenerys börjar förstå vad det innebär att härska; Sansa lyssnar på Littlefinger; Jamie far till Dorne för att hämta sin dotter; Arya blir de ansiktslösas lärling; Cerseis makt sviktar och Stannis vänder blicken mot Vinterhed. Samtidigt närmar sig vintern - och med snön kommer de döda."
 
Recension
En lite seg uppstart utvecklas till en för övrigt fantastisk säsong. Mötet mellan humor, spänning, fantasy och politik gör den mångsidig och intelligent. Därtill imponerar serien med vackra kostymer, förtjusande håruppsättningar, detaljrika stadskonstruktioner och enastående animeringar.
 
Cersei lär sig den hårda vägen att inte alla går att kontrollera.
 
Den femte säsongen omfattar nio huvudparalleller, med en handfull protagonister närvarande i varje. Varje karaktär har ett rikt personlighetsark och det finns ingen som inte är intressant att följa. Att därtill se några av de tidigare handlingsspåren sammanstråla till en enhet är mycket uppskattat. Men med det stora antalet karaktärer uppstår även bekymmer: vissa får nämligen väldigt lite skärmtid och glöms nästan bort under säsongens gång.
 
Melisandre fortsätter predika för Ljusets Gud.
 
Skådespelarna gör stort intryck. De äger sina roller och inger stor respekt för deras talanger. Rollerna präglas utav begåvade stjärnor vars erfarenheter får dem att utstråla en naturlig karisma. Samtliga har en fallenhet för yrket och en förmåga att med en enkel skiftning i kroppsspråk och tonfall skapa känslostormar. Storartade Lena Headey (300) är exempel på det.
 
I Dorne söker Ellaria Sand hämnd.
 
Sedan sin första säsong har Game of Thrones utvecklats enormt. De fiktiva personerna har förändrats oerhört mycket och det är engagerande att följa deras framåtskridande. Därtill har handlingen och vad som står på spel växt sig större och världen blir för varje avsnitt allt mer komplex. Samhällets genomtänkta uppbyggnad fängslar och att hela upptäcka nya saker väcker stor entusiasm.
 
Arya påbörjar ett lärningsskap hos de ansökslösa männen.
 
Manuset är välskrivet och jag älskar att mycket förblir osagt. Karaktärerna talar poetiskt i gåtor och det gäller ofta att läsa mellan raderna. Att det ideligen gömmer sig hotfulla undermeningar bakom de vänligaste dialogerna är otroligt hänförande. Därtill är språket i sig mycket tjusande och omfattar många minnesvärda repliker.
 
Vintern kommer, och de döda kommer med den.
 
Seriens musik spelas med storslagen inlevelse. Därtill får vi ta del utav vackra vyer och fantastiska miljöer. Vi får för första gången besöka Dorne, vars starka färger fängslar i kontrast mot nordens kalla kulörer. Dock måste jag medge att jag är aningen besviken på Dorne-upplevelsen. Vi får inte spendera särskilt mycket tid där och då jag förväntat mig en intensiv, farofylld resa med blodtörstiga Sand Snakes föll besöket lite platt.
 
Daenerys måste slå tillbaka mot stadens rebeller.
 
I sin helhet är den femte säsongen ett fantastiskt tillskott till Game of Thrones-serien. Det är en fartfylld och överväldigande säsong, som bjuder på både humor och spänning. Karaktärerna växer, handlingen utvecklas och som tittare får vi uppleva mer av vad Westeros har ett erbjuda. 
 

The 100, säsong 2

Fakta
I den andra säsongen av The 100 är Eliza Taylor, Paige Turco, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Devon Bostick, Christopher Larkin, Isaiah Washington, Henry Ian Cursik, Lindsey Morgan, Richard Harmon och Ricky Whittle i huvudrollerna. Säsongen är 645 minuter lång, består av 16 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014. Du kan läsa min recension av första säsongen här.
 
Handling
"Clarke och hennes vänner är fångade inuti Mount Weather: en stad under marken. När Clarke ensam flyr därifrån sätter hon igång en händelsekedja som påverkar de fängslade ungdomarna, de vuxna som anlänt till jorden och till och med jordingarna. Allianser skapas, vänskapsband bryts och rättvisa skipas."
 
Recension
Den andra säsongen av The 100 har verkligen överträffat den första. Serien har gått från förutsägbar och klyschig till vågad och otroligt spännande. Tempot är högt och handlingen häpnadsväckande. Det är en stark och beroendeframkallande säsong som höjt ribban rejält.
 
Eliza Taylor återses i rollen som Clarke.
 
Jag är mycket entusiastisk över att serien fått ett fullskaligt intro - tidigare visades endast serieloggan upp med en ljudeffekt i början av varje avsnitt. Nu välkomnas tittaren istället med fängslande bilder, tilltalande typografi och kraftfull musik. Introt trollbinder och vägleder tittaren in i respektive avsnitt, samtidigt som känslan som uppstår förbereder inför vad som komma skall.
 
Den minst tilltalande rollen spelas av Washington.
 
Säsong två av The 100 är mer djärv än den första. Serien har börjat ta ut svängarna; är betydligt mer brutal och spännande än föregångaren. Både handlingen samt karaktärerna har utvecklats oerhört mycket och manus är påtagligt mer välskrivet och genomtänkt. Säsongen har få ointressanta stunder och lyckas tjusa tittaren med sin dramatik.
 
Jordingen Lexa är ett starkt tillskott till serien.
 
De flesta skådespelarna är exceptionella och många känns tryggare i sina roller vid det här laget. Mina favoriter är Paige Turco (Person of Interest) och Henry Ian Cusick (Lost), som är aningen underutnyttjande men ändå tillför en hel del styrka och maturitet till serien. Eliza Taylor (The November Man), som jag tidigare omnämnt som irriterande och barnslig, har växt en hel del och imponerar med sin prestation. Även Marie Avgeropoulos (Tracers), Christopher Larkin (Squad 85), Devon Bostick (Regression) och Lindsey Morgan (Casa Vita) gör överväldigande intryck. 
 
Clarke upptäcker Mount Weathers hemlighet.
 
Säsongen domineras av starka, kvinnliga karaktärer. Clarke, Abby, Anya, Indra och Lexa är kvinnor med bra självförtroende och stark progressivitet. Genom deras utvecklingar lär vi känna både dem och de olika folkslagen bättre. Det faller mig i smaken att de är i olika åldrar och utvecklingsstadier. De flesta serier fokuserar på antingen tonåringar eller vuxna, men en av The 100s mest tilltalande aspekter är just åldersvariationen hos karaktärerna. Den skiftande erfarenheten skapar en intressant dynamik mellan dem.
 
Octavia genomgår en stor karaktärsutveckling.
 
Med tanke på hur klyschig den första säsongen var blev jag förvånad över romantikens frånvaro. Serier lik denna har en tendens att lägga mycket fokus på stereotypiska, småfåniga romanser, så när The 100 istället valt att lägga energi på att successivt bygga upp starka relationer mellan karaktärerna blev jag glatt överraskad. Genom att gradvis öka kemin mellan utvalda karaktärer ökar trovärdigheten och intensiteten i relationerna, vilket gör serien mer äkta och fängslande. Istället för att låta romantiken sacka ner säsongen blir det istället ett diskret men viktigt tillskott.
 
Allianser och fiendeskap bildas mellan de olika klanerna.
 
The 100 har en mängd karaktärer att hålla reda på, vilket i sin tur innebär en del olika handlingsparalleller – varav vissa är mer intressanta än andra. Ibland sviktar balansen och allt för mycket fokus läggs på fel karaktär, vilket resulterar i att resterande skådespelare inte får lika mycket skärmtid. Karaktären Jaha, som spelas av Isaiah Washington (Grey’s Anatomy) och hans parallell tilltalar mig minst. Jag förstår mycket väl att den är viktig för seriens fortskridande, men både Jaha samt hans resa känns torr, ointressant och resulterar i ett lite antiklimatiskt säsongsavslut. Han är inte lika integrerad i serien och ärligt talat bryr jag mig inte om vad som händer honom.
 
Lexa och Clarke tvingas förlita sig på varandra.
 
Något annat jag reagerat på är att det inte känns som att vi fått lära känna världen och miljön ordentligt. Jag känner ofta att information dumpas på tittaren för att sedan glömmas bort och aldrig återses igen. Därtill kan jag känna att det finns en del sammanträffanden, samt att vissa aspekter löses alldeles för enkelt och därmed inte blir särskilt trovärdiga. 
 
Människosläktet är splittrat och olika grupper har vänt sig mot varandra.
 
Avslutningsvis är denna del av The 100 fantastisk. Trots en del svaga aspekter, så som bristande handlingsparalleller och kredibilitet, imponerar säsongen stort. Med bra musik, starka skådespelare, utvecklade karaktärer, fascinerande handling och ökad dramatik överraskar den. Ett beroende har skapats hos mig och jag ser mycket fram emot fortsättningen.
 

Once Upon A Time, säsong 4

Fakta
I den fjärde säsongen av Once upon a time får vi se bland annat Jennifer Morrison, Lana Parrilla, Josh Dallas, Emilie de Ravin, Ginnifer Goodwin, Colin O'Donoghue, Jared Gilmore, Robert Carlyle, Rebecca Mader, Sean Maguire, Kristin Bauer van Straten, Georgina Haig, Elizabeth Lail och Elizabeth Mitchell i huvudrollerna. Säsongen är 956 minuter lång, består av 23 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 19 oktober 2015.
 
Handling
"Kärlek, lika förförande och farlig som magi, visar sig bli det ultimata vapnet i den storslagna kampen mellan gott och ont. Efter att Emma och Hook råkar framkalla Elsa från Arendelle till Storybrooke, så möter de en mystisk Snödrottning, vars hänsynslösa besatthet av både Emma och Elsa får iskalla följder."
 
Recension
Once upon a time är en kreativ serie med många olika lager. Trots att den baseras på sagor för barn så är berättelsen relativt komplex. I den fjärde säsongen fokuserar serien på tre aspekter: den inleder med en Frozen-parallell, går över till mörkrets drottningar som består av Maleficent, Ursula och Cruella de Vil, för att sedan avsluta med bokens författare. Handlingsparallellerna avbyter varandra på ett snyggt sätt och får tittaren att ständigt vilja se mer.
 
Emma och Regina kommer varandra närmare.
 
Enligt mig är den första halvan av säsongen bäst. Trots att jag minst sagt är trött på Frozen vid det här laget så tycker jag att Once upon a time lyckats mycket väl med den parallellen. De har utforskat den på djupet och får tittaren att bry sig om de temporära karaktärerna på bara några få avsnitt. Dessutom bjuder den första halvan på många begåvade gästskådespelare.
 
Drottning Elsa får stöd från systern Anna.
 
Elizabeth Mitchell (Lost) visar ännu en gång att hon är en fenomenal skådespelare. Hon äger verkligen sin roll och första halvan av säsongen står nästan enbart på hennes axlar. Även Georgina Haig (Road Train), och speciellt Elizabeth Lail (Model Airplane), imponerar stort. Karismatiska är de båda två och Lail tillför liv och charm till serien.
 
Cruella de Vil har förmågan att kontrollera djur.
 
Kristin Bauer van Straten (True Blood) är ytterligare ett mycket välkommet tillskott till serien. Men självfallet är det inte bara gästerna som är värda att nämna. Lana Parilla (24) är häpnadsväckande begåvad. Hennes karaktär, Regina, har från början varit en av mina favoriter och det har varit otroligt roligt att få följa hennes resa. Parilla är en extraordinär skådespelerska och hon utstrålar både självsäkerhet och karisma. Många av hennes repliker är dessutom slagkraftiga och minnesvärda. Även Robert Carlyle (28 veckor senare), Emilie de Ravin (Lost), Jennifer Morrison (House m.d.) och Rebecca Mader (Lost) presterar utmärkt. Jag måste dock medge att jag fortfarande hyser stark motvilja mot Ginnifer Goodwin (Walk the Line) och Josh Dallas (Thor).
 
Stentrollen är både söta och intelligenta.
 
Jag avskyr tidshopp i filmer och tv-serier. Dock är tillbakablickarna i Once upon a time faktiskt något jag tycker mycket om. Jag tycker att det är väldigt intressant att få reda på mer om karaktärerna och se deras liv i sagovärlden. Dessutom ger tillbakablickarna många ledtrådar till huvudberättelsen, vilket kopplar samman dem på ett snyggt sätt. Därtill ger de nya perspektiv på karaktärerna vi trodde att vi kände.
 
Familjen måste samarbeta för att klara av de mörka krafterna i Storybrooke.
 
Något som serien förlorar på i denna säsong är dock att många av sidkaraktärerna lägger beslag på stjärnglansen. Huvudkaraktärerna är inte lika centrala som de har varit tidigare och istället för att komplettera serien så tar sidkaraktärerna istället överhanden. Jag tycker att sidkaraktärerna är intressanta att följa, men eftersom fokus har skiftat så förlorar de huvudsakliga karaktärerna lite av djupet de hade i tidigare säsonger.
 
Med ett hjärta av is försöker Ingrid få sina systrars kärlek.
 
Once upon a time är inte en serie man tittar på för specialeffekterna. Jag skriver det en gång för alla: animeringarna är bedrövliga. De är inte det minsta verklighetstrogna och ärligt talat är de många gånger rent utav skrattretande. De mindre animeringarna fungerar ofta helt okej, men när det blir något större som exempelvis en drake eller en CGI-framkallad stad, är det rent utav eländigt. Dock kompletteras mycket av det av snygga, välgjorda och eleganta kostymer.
 
Hook och Emma går på sin första dejt.
 
Säregna repliker är något som Once upon a time brister på. Den är ibland obehagligt klyschig och ofta faller allt bara på plats. Tråkigt nog har denna säsong också en några ”utfyllnadsavsnitt”, dvs. relativt utdragna avsnitt som finns där bara för sakens skull. Det ger en lite underväldigande känsla.
 
Den onda drottningen och Frälsaren har lärt sig att samarbeta.
 
Avslutningsvis tycker jag mycket om den fjärde säsongen av Once upon a time. Trots svagheter som klyschor och animeringar så fängslar serien mig. Tack vare en komplex handling, intressanta karaktärer och begåvade skådespelare skapas ett beroende. Styrkan ligger i utforskandet av de klassiska sagorna, vilket ger serien en unik, nostalgisk och allmänt trevlig känsla. Säsongen är inte lika bra som sin föregångare, men tillräckligt för att skapa ett beroende.
 

The Walking Dead, säsong 5

Fakta:
I den femte säsongen av The Walking Dead, baserad på de grafiska böckerna av Robert Kirkman, får vi se Andrew Lincoln, Steven Yeun, Chandler Riggs, Norman Reedus, Melissa McBride, Lauren Cohan, Danai Gurira, Sonequa Martin-Green, Emily Kinney, Alanna Masterson, Michael Cudlitz och Josh McDermitt i huvudrollerna. Säsongen är 705 minuter lång, består av 16 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 28 september 2015.
 
Handling:
"Rick och de andra i gruppen är fångade i en tågvagn i avvaktan på ett grymt öde. Historien väver samman människorna i Terminus med hoppet om att finna ett botemedel i Washington D.C., de förlorade medlemmarnas öde och nya omgivningar, nya konflikter och hinder för att hålla ihop gruppen och överleva. Efter allt de sett, gjort, offrat och hållit fast vid oavsett vad det kostat... Vem gör det dem till?"
 
Recension:
På grund av min besvikelse över seriens fjärde säsong var jag inställd på att bli måttligt imponerad av den femte. Dock kan jag berätta att serien har ryckt upp sig och nu levererar en av de bästa säsongerna hittills. Nästan allt zombie-relaterat jag varit med om har levererats dåligt, men The Walking Dead är en chockerande stark serie som slår undan mina zombie-fördomar med en smäll.
 
Separerad från gruppen har Beth det tufft.
 
Den post-apokalyptiska världen i The Walking Dead är otroligt respektingivande. Allt är genomtänkt, noggrant uppbyggt och fascinerande: från samhället till zombierna själva. Trots att serien självfallet har övernaturliga element (duh, zombier) så är serien imponerande realistisk. Jag beundrar hur skaparna har fått varelserna, attackerna och allt annat att se så verkligt ut. Vandrarna ser blir vidrigare och bättre gjorda för varje säsong.
 
Zombierna känner varken smärta eller fruktan.
 
The Walking Dead är en mycket överväldigande serie och trots att jag vill rekommendera den till alla så kan det vara bra att ta dig en ordentlig funderarare om du är känslig. För serien är minst sagt brutal. Blod forsar, ögon exploderar, inälvor läcker ut är magen, hjärnsubstans sprutar. Trots att jag ibland rycker till på grund av vissa sceners brutalitet, så kan jag inte låta bli att njuta av att serien vågar ta för sig. Dessutom är The Walking Dead definitivt inte bara en ”hack and slash”-serie, utan har ett sällsynt djup som fängslar tittaren genom äventyret. Men som sagt, är du känslig så tänk dig för.
 
Utan vatten måste gruppen ta vara på varenda droppe regn.
 
Skådespelarna är allesammans fantastiska. De känns äkta, trovärdiga och engagerar tittaren känslomässigt. I en scen brast jag till och med ut i gråt: inte på grund av det som hände i scenen utan tack vare skådespelarnas makalösa prestationer som rörde upp en massa känslor. Skådespelarna känns professionella och de lyckas involvera tittaren i serien. Dessutom hjälper de, tillsammans med manuset, till att utveckla karaktärerna för varje säsong.
 
Om natten gömmer sig de levande döda i mörkret.
 
Jag måste dock medge att jag tycker att säsongen är lite rörig i mitten. Vi får följa ett par olika paralleller, och dessutom genomförs några tidshopp. Tillsammans blir det aningen ostrukturerat. Exempelvis: ett avsnitt slutar spännande och man vill genast se mer. I nästa avsnitt får vi dock följa en helt annan parallell med andra karaktärer. I avsnittet därefter återgår vi till den förstnämnda parallellen, men några dagar innan händelsen. Det blir lite smått virrigt att orientera sig i tid och plats. Dessutom hade säsongen några små, men noterbara, logiska luckor.
 
Gruppen måste dagligen kämpa för att behålla sina liv.
 
Sammanfattningsvis så älskade jag säsongen. The Walking Dead visar verkligen vart skåpet ska stå och imponerar stort. Mycket händer i de actionfyllda och brutala avsnitten och som tittare sitter man fängslad från början till slut. Självklart har säsongen några dippar, men den överklassar ändå allt jag sett den senaste tiden. Denna säsong bevisar att The Walking Dead är en fantastisk, episk serie som förhoppningsvis finns kvar i många säsonger till. Jag är redan desperat efter att se mer.
 

Extant, säsong 1

Fakta:
Den första säsongen av tv-serien Extant är producerad av Steven Spielberg och i huvudrollerna får vi se bland annat Halle Berry, Pierce Gagnon, Grace Gummer, Tyler Hilton, Goran Visnjic, Hiroyuki Sanada, Michael O'Neill, Camryn Manheim, Maury Sterlig, Charlie Bewley och Sergio Harford. Säsongen är 541 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpps 19 oktober 2015 av Paramount.
 
Handling:
"Astronauten Molly Woods återvänder gravid från ett 13 månader långt enmansuppdrag, vilket förbryllar hennes läkare. Eftersom Molly inte kunde få barn tillsammand med sin man skapade han sonen Ethan - en android. Snart blir det uppenbart att uppdraget kan påverka hela mänsklighetens historia."
 
Recension:
Extant utspelar sig mestadels på planeten Jorden: men det är inte Jorden som vi känner till den idag. Serien äger rum i framtiden, med avancerad teknologi och ett förändrat levnadssätt. Världen är fascinerande uppbyggd och som tittare vill jag hela tiden få reda på mer om samhället. Här finns rörliga foton, häftiga gadgetar, androider och cyborgs. Jag gillar att teknologin integreras snyggt i karaktärernas vardag istället för att ståtligt demonstreras för tittaren. Det mer diskreta – men samtidigt kraftfulla – tillvägagångssättet imponerar stort och gör att det inte känns extremt med allt det nya.
 
Molly har varit ute på ett mystiskt solouppdrag i rymden.
 
Extant har två olika paralleller och tyvärr tycker jag inte att de sammanlänkas särskilt bra. Jag gillar den parallell som innefattar det dystopiska samhället och familjen. Det är där som man lär känna karaktärerna mer på djupet, och som teknologin känns mest respektingivande. Det är också i den parallellen som jag kände mig känslomässigt involverad. Den andra parallellen tröttnade jag dock på väldigt snabbt. Den fokuserar på utomjordingar med superkrafter och det blir rörigt och överdrivet. Koncepten är för separerade och jag hade föredragit att serien haft ett tydligare fokus. Som det är nu känns det lite osammanhängande, speciellt framåt slutet.
 
I framtiden väntar en hel del cool teknologi.
 
Skådespelarna är dock oklanderliga. Halle Berry (X-Men) passar perfekt i rollen som Molly Woods och tillsammans med Pierce Gagnon (Tomorrowland: A World Beyond) och Goran Visnjic (Cityakuten) bildas en intressant och trovärdig familj. Det är även kul att få se Grace Gummer, Tyler Hilton, Annie Wersching, Hiroyuki Sanada och Camryn Manheim i serien. Min favorit är dock Gagnon som spelar Ethan, vilket är rätt ironiskt. I början tyckte jag att Ethan var jobbig och bortskämd men efter några avsnitt upptäckte jag att jag älskade honom. Han är charmig  och Gagnon lyckas skapa empati för den lilla androiden. 
 
Det är inte alltid man vet vilken sida sina vänner står på.
 
Som helhet tycker jag om den första säsongen av Extant, trots dess brister. Samhället är otroligt fascinerande och jag fastnade för karaktärerna och skådespelarna som porträtterade dem. Serien förlorar dock på att den är rörig och tar in för många övernaturliga element. Det är alltså en bra sci-fi som är i behov av bättre fokus.
 

The 100, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av The 100 får vi se Eliza Taylor, Bob Morley, Paige Turco, Marie Avgeropoulos, Devon Bostick, Christopher Larkin, Isaiah Washington och Henry Ian Cusick i huvudrollerna. Serien är 542 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 5 januari 2015.
 
Handling:
"97 år efter det kärnvapenkrig som ledde till Jordens undergång skickas 100 ungdomsbrottslingar från en av rymdstationerna tillbaka till planeten Jorden med uppgiften att kontrollera om det går att leva där. Bland dem finns den självständige Clarke, äventyraren Finn och syskonen Bellamy och Octavia som nu alla måste lära sig att klara av oförutsägbara levnadsvillkor, osynliga rovdjur och varandra. Ett misslyckande innebär slutet för mänskligheten."
 
Recension:
Det tog oväntat lång tid för mig att komma in i The 100. Det var inte förrän vid fjärde avsnittet som jag började gilla serien. Anledningen till detta är att serien är rätt klyschig och allmänt smålöjlig ibland. De yngre skådespelarna känns inte särskilt professionella vilket gör att deras karaktärer inte heller blir trovärdiga. Men efter att ha sett några avsnitt inte bara vande jag mig vid karaktärerna, utan började faktiskt uppskatta dem. 

I början av sitt äventyr njuter ungdomsbrottslingarna av sin nyfunna frihet.

Seriens koncept och idé är fantastiskt och jag är otroligt fascinerad av den dystopiska science fiction-världen. Arken, det vill säga rymdstationen, fängslade mig redan från början. Dess lagar och annorlunda livsstil är väldigt intressant och som tittare vill man hela tiden veta mer om det. Dessutom är rymdstationen riktigt snyggt gjord. Animeringarna och effekterna i serien är över förväntan och vi får se riktigt många snygga miljö- och rymdbilder. Parallellerna på Jorden är också spännande, men det var något hos Arken som verkligen förundrade mig och drog mig till att titta på ”ett avsnitt till”.

Arken, den enda överlevande rymdstationen, har en gripande och berörande berättelse.

The 100 har några stjärnskådespelare som lyser genom serien. De bästa enligt mig är utan tvekan Paige Turco (Person of Interest), Henry Ian Cusick (Lost) och Isaiah Washington (Grey’s Anatomy) och jag får känslan av att de kommer få ta ännu större plats med sina roller i följande säsong, vilket jag ser fram emot. Det jag gillar med deras prestationer är att det känns som att de har den kunskap och erfarenhet som behövs för att skapa trovärdiga och intressanta karaktärer att följa. De är kompetenta, helt enkelt, och får tittaren att engagera sig i serien.

De Hundra tvingas rusta upp sig för krig nere på Jorden.

Ungdomsskådespelarna är duktiga de också, trots att de inte alls har samma sakkunniga stjärnglans som de mer erfarna skådespelarna och därmed känns aningen oäkta. Jag gillar speciellt Thomas McDonnell (The Forbidden Kingdom) och Christopher Larkin (The Flamingo Rising). Jag är dock inte särskilt förtjust i Eliza Taylor (The November Man) som spelar huvudrollen. Hon känns relativt omogen och presterar inte mer än OK. Serien har dock några välkända och begåvade gästskådespelare som kompenserar för det. Ett par exempel är underbara Kelly Hu (The Vampire Diaries) samt skickliga Kate Vernon (Battlestar Galactica: The Plan).

Octavia är den enda som bryr sig om den tillfångatagna jordlingen.

The 100 är väldigt förutsägbar. Men trots detta så är serien fängslande, spännande och ärligt talat aningen förvånande. För fast man kan förutspå mycket så är det omöjligt att förutspå allt. Serien har några tvister framåt slutet och säsongen slutar i en stor cliffhanger som gör att tittaren måste få veta svaren. Känslan är lite som Pretty Little Liars: man vet att serien inte är särskilt bra men ändå blir man beroende och vill se mer.

Två av seriens stjärnor är Paige Turco som Abby, och Henry Cusick som Marcus.

Något jag stör mig på är de lösa trådarna, och då snackar jag inte om cliffhangers och liknande, för sådant gillar jag. Men vad jag inte gillar är när saker och ting tas upp i början av serien och sedan glöms bort helt och hållet. Det ger en ofärdig och ogenomtänkt känsla till serien. Ett litet exempel är att vissa delar av träden på Jorden glödde i mörkret i ett enda avsnitt, men senare i serien är det kolsvart i skogen på natten. Det är en väldigt liten detalj, men någonting jag stör mig på. Dessutom är serien orealistisk. Då menar jag inte det övernaturliga, utan att någon kan få ett spjut i bröstet och må bra efter några dagar. Det är en av anledningarna till att serien ibland känns löjlig.

Utan lagar och vuxna blir det snabbt kaos bland ungdomarna.
 
Allt som allt så gillade jag The 100. Det tog mig ett tag att komma in i serien men när jag väl gjort det fascinerades jag av den annorlunda världen. Personligen föredrar jag att följa de vuxna karaktärerna och livet på Arken, men ungdomarnas liv på Jorden blev intressantare framåt slutet. The 100 är som en tonårsblandning av Lost, Lord of the Flies och Battlestar Galactica och det blir en förvånadsvärt bra mix. Jag ser mycket fram emot fortsättningen och hoppas på att första säsongens klyschiga tonårsdrama försvinner.
 

RSS 2.0