Längd: 13 timmar 6 minuter

Antal avsnitt: 8 avsnitt (tv-filmer)

Åldersgräns: 15 år

Genre: Äventyr, action, drama, historisk fiktion

Skådespelare: Ioan Gruffudd, Robert Lindsay, Dorian Healy, Michael Byrne, Robert Bathurst, DuncanBell, Paul Copley, Sean Gilder

Inspelningsdatum: 1998-2003

Distributör: Itv Studios

 

 

 

 

 

Jag hade inga förväntningar alls på HORNBLOWER. Jag hade personligen aldrig hört talas om den, och en blick på omslaget sa mig att det inte skulle vara en tv-serie i min smak. Det var endast för att min pojkvän ville se den som jag bet i det sura äpplet och tittade på avsnitten.

 

Men å, vad jag tyckte om den!

 

HORNBLOWER visade sig vara en förvånansvärt trevlig att titta på; en av de bättre sjöfarardraman jag sett, faktiskt. Den har en bra balans mellan personliga intriger, livet inom flottan, kriget med Frankrike och konflikter mellan mannarna. Skådespelarna är riktigt duktiga och jag gillar verkligen relationerna mellan de olika karaktärerna, särskilt mellan Haratio och hans mentor.

 

Jag uppskattar också att varje avsnitt utmärker sig. Ofta upplever jag att äldre serier är väldigt upprepande, vilket gör att jag snabbt tröttnar. Men här har varje avsnitt (eller tv-film, som det egentligen är) en tydlig, egen inriktning som gör att den får egen karaktär.

 

 

Överlag: riktigt bra serie. Lagom spännande, lagom rolig och förvånansvärt gripande. Härliga vibbar och allmänt trevlig att se på. Tumme upp!

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Längd: 8 tim 31 min

Antal avsnitt: 8 stycken

Åldersgräns: 15 år

Genre: Drama, romantik

Skådespelare: Jonathan Bailey, Nicola Coughlan, Ruth Gemmell, Florence Hunt, Claudia Jessie, Luke Thompson, Will Tilston, Bessie Carter, Polly Walker, Luke Newton, Golda Rosheuvel, Simone Ashley.

Releasedatum: 25 mars 2022

Distributör: Netflix

 

 

 

 

 

 

Det var med viss reservation som jag började titta på den andra säsongen av FAMILJEN BRIDGERTON. Jag blir ofta besviken på andra säsonger, och eftersom jag var måttligt förtjust i första säsongen var jag beredd på en flopp. Men ärligt? Jag gillade den!

 

Jag tror att en stor fördel är att jag helt enkelt börjat se serien för vad den är. Ja, den är överdramatisk. Ja, den har oerhört många klyschor, skådespelarna överspelar, dialogerna kan vara pinsamt dåliga och krystade, och dramat är absolut inte trovärdigt. Serien är inte historiskt korrekt och jag vet inte hur många gånger jag himlade med ögonen för att det som händer helt enkelt är så absurt skrattretande.

 

Men med det sagt finns det något som ändå griper tag. En lättsam stämning, en obryddhet och en allmänt mysig känsla. Det är trevligt att slötitta på, och fast jag aldrig känner samma ”wow” som många andra tittare, kom jag på mig själv att ofta vilja se vidare.

 

Den andra säsongen är dessutom mycket vassare än den första. Vi följer intressantare karaktärer, bättre skådespelare och handlingen tilltalade mig mer. Eller så är det kanske bara jag som vant mig med seriens stil. Men summan av kardemumman är helt enkelt att jag gillade säsong 2 betydligt mer.

 

Överlag: en bra säsong. Absolut med brister, men tar man inte serien på för stort allvar har man ändå kul tillsammans med den.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 20 tim 52 min

Antal avsnitt: 27 stycken

Åldersgräns: 11 år

Genre: Drama, historisk fiktion

Skådespelare: Amybeth McNulty, Geraldine James, R.H. Thomson, Dalila Bela, Lucas Jade Zumann, Corrine Koslo, Helen Johns, Aymeric Jetts Montaz, Kyla Matthews.

Releasedatum: 19 mars 2017

Distributör: Netflix

 

 

 

 

 

 

Det händer sällan att jag sträcktittar på alla säsongerna i en serie. Jag tröttnar så lätt, och vill oftast ha pauser mellan säsongerna. Men med ANNE WITH AN E var det en självklarhet att fortsätta titta.

 

Alltså, vilken härlig serie!

 

För det första: Anne som karaktär är fantastisk. Så himla charmig, genuin, karismatisk och optimistisk. Jag både älskade och frustrerades av hennes överdramatiska natur, och imponerades av hennes förmåga att stå upp för sig själv och hennes vänner. Dessutom har hon varit med om så mycket att jag mest ville krama om henne varje gång hon syndes i bild.

 

Därtill är jag positivt förvånad över seriens djup och mörker. Jag hade förväntat mig ett ”rosa fluff”, men serien utforskar olika efterdyningar av trauman och tar upp tuffa ämnen som självmordstankar, misshandel, övergrepp och mobbning. Det är hjärtskärande, men ger serien en välbehövd kontrast till allt det varma.

 

Jag gillar dessutom de fina vänskapsrelationerna, den kärleksfulla familjekänslan, de duktiga skådespelarna och det slående fotot. Det är en välgjord och gripande serie, helt enkelt.

 

Med det sagt så är den första säsongen utan tvekan den bästa. Den har ett tydligt fokus och lyckades beröra mig på djupet. Säsong 2 och 3 är också riktigt bra, men mycket spretigare. De har otaliga paralleller och går från att fokusera bara på Anne till många av hennes vänner och bekanta. Tyvärr knyts inte alla paralleller ihop, vilket gör slutet något antiklimatiskt då vi inte har alla svar vi efterfrågar. Min personliga preferens hade varit att hela serien haft Anne och hennes familj i fokus. Jag var inte alls lika intresserad av de andra, i alla fall inte när deras ark behandlades så pass löst.

 

Allt som allt: en riktigt bra historisk serie som jag varmt kan rekommendera. Den får dig att känna allt från lycka och frihet, till ilska och sorg.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Längd: 8 timmar

Antal avsnitt: 8 stycken

Åldersgräns: 15 år

Genre: Historisk fiktion, romantik, drama

Skådespelare: Jonathan Bailey, Harriet Cains, Bessie Carter, Nicola Coughlan, Pheobe Dynevor, Ruth gemmell, Florence Hunt, Claudia Jessie, Luke Newton

Releasedatum: 25 december 2020

Distributör: Netflix

 

 

 

 

 

 

FAMILJEN BRIDGERTON har hyllats till skyarna och blivit en av Netflix mest populära serier. Så självfallet drog jag nytta av grupptrycket och tittade på den första säsongen. Ställer jag mig till den stora mängden hurrarop? Nja…

 

Jag vill börja med att säga att jag inte tycker att det här är en dålig serie. Den är mysig och puttrig och jag fastnade verkligen för vissa av karaktärerna, som Marina, Eloise och Penelope. Och jag kommer sannolikt att titta på nästa säsong, för det var helt enkelt trevligt.

 

Med det sagt så levde FAMILJEN BRIDGERTON inte upp till mina förväntningar. Den är inte bara klyschig, förutsägbar och utan trovärdighet. Den känns dessutom rätt urvattnad och ytlig. Jag saknar komplexitet och känsla och djup. Det jag fick nu var hjärndött kul, men inget mer än så.

 

Därtill fastnade jag inte för de flesta av karaktärerna. Särskilt svårt hade jag för protagonisterna, Daphne och Simon, som ärligt talat mest irriterade mig. De betedde sig båda två oerhört omoget och jag längtade ofta till perspektivet skulle bytas till någon av de andra, med mer personlighet och sunt förnuft.

 

Sen måste jag även medge att jag – trots att jag underhölls smått av det – tycker att serien är rätt fånig. Jag såg en annan recensent beskriva FAMILJEN BRIDGERTON som ”Walt Disney’s tolkning av perioddrama” och det var så on point. Sättet som karaktärerna beter sig på, trovärdigheten… det är verkligen Disney.

 

Allt som allt så tyckte jag ändå om FAMILJEN BRIDGERTON, även om det kanske inte låter som det. Det är absolut ingen ny favorit, men lite som att äta salta pinnar: det går inte att sluta ta fler trots att det inte är särskilt gott.

 

BETYG: 5,5/10

 

Längd: 10 hr.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama, historisk fiktion.

Skådespelare: Claire Foy, Matt Smith, Victoria Hamilton, Vanessa Kirby, Pip Torrens, Will Keen.

Releasedatum: 6 november 2017.

Jag ville verkligen tycka om The crown. Därför känner jag mig rätt nedstämd över det faktum att serien verkligen tråkade ut mig. Missförstå mig inte: det är inte en dålig serie. Men den underhöll mig inte i den grad jag hade förväntat mig.

 

 

Den första säsongen av The crownhar alla förutsättningar till att bli en fantastisk serie. Premissen är spännande, skådespelarna duktiga och fotot makalöst snyggt. Addera därtill utsökta kostymer och pampig musik, så har du ett potentiellt mästerverk. Men för mig föll det på två aspekter: karaktärer och tempo. Karaktärerna intresserade mig aldrig, utan känns mest platta och stela. Relationerna mellan dem saknar kemi, och känns nästan katatoniska. När det sedan kommer till tempot är The crown alldeles för långsam i min smak, vilket är himla synd. Att jag upplevde avsnitten som utdragna gjorde helt enkelt att jag tappade intresse för något som jag annars med stor sannolikhet hade älskat. 

 

 

Som helhet är jag besviken på The crown. Det är en serie med stor potential, men som inte riktigt tar ut svängarna. Det är tveksamt om jag kommer att fortsätta följa den.

Outlanderfår mig verkligen att må bra. Det är något med stämningen som sprider den mest värmande av känslor. Skådespelarnas kemi till varandra är genuin, och fotot är himla snyggt. Varje scen utstrålar kompetens. Ljussättning, kostymer, håruppsättningar: allt är on point. Den tredje säsongen är minst sagt beroendeframkallande.

 

 

Sen tycker jag visserligen att säsongen också är mer utdragen och förutsägbar än tidigare säsonger. Det tar relativt lång tid innan handlingen kommer igång, och hjärtat satt inte i halsgropen på samma sätt. Men även när Outlander är som sämst är serien bättre än de flesta andra serierna, så det var knappast något som genererade särskilt betydande konsekvenser.

 

 

Som helhet är serien riktigt bra. Definitivt bättre än böckerna. Den tredje säsongen slutar inte riktigt i en cliffhanger, men jag kan inte vänta tills fortsättningen kommer! 

 

Åh, vad jag har saknat Regin. Det är en riktig guilty pleasure: trots att handlingen är överdramatisk och full av klyschor har jag svårt att slita mig. Jag tycker att serien har blivit så mycket bättre nu när fokus ligger på intriger och maktspel, snarare än kärleksdrama. Det är spännande att återigen följa karaktärerna, och skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Att den tredje säsongen dessutom slutar med en cliffhanger, gör att jag sitter som på nålar och väntar på avslutningen.

 

 

Det enda som jag stör mig på är emellertid parallellen som drivs av karaktären Bash, som bidrar med fantasyelement till den annars renodlade dramaserien. Jag tycker att de övernaturliga inslagen är onödiga och malplacerade: de passar inte alls in med resten, och dramat är tillräckligt bärande utan det. Egentligen hade jag velat att Bash klippts bort helt från serien: både han och hans handlingsspår känns överflödigt.

 

 

Som helhet tycker jag om den tredje säsongen av Reign. Visst, serien är lite överdriven och "tonårsaktig", men den innehåller också en hel del intriger och oväntade vändningar – vilket är precis vad jag gillar. Jag ser fram emot att se den avslutande säsongen.

Den fjärde säsongen av tv-serien Black Sails är också den sista. Jag vill inleda med att skriva att det var en bra säsong. Det känns härligt att återse karaktärerna och vissa scener häpnade verkligen. Men med det sagt är jag besviken. Seriens mittensäsonger var fantastiska och jag såg fram emot ett storslaget avslut, men Black Sails hade kunnat gått ut med en större skräll än vad den gjorde.

 

 

Mitt problem med säsongen är främst tempot. Avsnitten är stillsamma och riktigt utdragna. När det väl händer något så är det riktigt, riktigt spännande och helt omöjligt att slita sig från skärmen. Men sträckorna mellan de scenerna är långa, och ärligt talat tråkiga.

 

 

Som helhet är jag kluven på seriens avslutande säsong. Den har som sagt några ljusglimtar, men jag hade förväntat mig så mycket mer. Det är en fungerande avslutning, som hade potential att vara kraftfullare. Allt om allt är det sorgligt att Black Sails är över, men samtidigt tror jag inte att serien hade så mycket kvar att ge.

 

På grund av att det är två år sedan som jag såg seriens första säsong, hade jag till en början svårt att hänga med ordentligt i Vikings andra del. Vi kastas direkt in i handlingen, och det är fullt ös från första början. Efter några avsnitt var jag dock helt uppdaterad om de viktigaste händelserna och, fast jag intalat mig själv att Vikings inte är min typ av serie, var jag helt tagen av berättelsen.

 

 

Vikings är en välspelad och spännande serie, fylld med intriger och intressanta gestaltningar av vikingatiden. Fast serien inte är helt historiskt korrekt, är det lärorikt och fascinerande att följa de verklighetsbaserade personerna. Därtill är fotot riktigt snyggt, och skönheten i det estetiska får en häftig kontrast mot det brutala våldet.

 

 

Säsongens svaghet är att berättelsen för sig för fort framåt. År passerar under avsnittens gång, och karaktärernas liv fortskrider snabbare än vad tittaren är förmögen att hänga med. Exempelvis kan det innebära att en person tillkännagiver sin graviditet i ett avsnitt, för att sedan i efterföljande avsnitt redan ha fött sitt barn. Som ett resultat gör det lite stressade upplägget att tittaren går miste om värdefull utveckling, och intim närhet till karaktärerna. 

 

 

Som helhet är den andra säsongen av Vikings riktigt bra. Fast ett mindre tidspressat upplägg hade gjort att jag knutit an till karaktärerna bättre, går det inte att neka att spänningen kompenserar för den förlorade intimiteten.

 

Eftersom den andra säsongen av sjörövardramat Black Sails var en så klar förbättring från den första, befarade jag att serien redan nått sin klimax. Men jag hade fel. Den tredje säsongen visar framfötterna och styr skickligt in serien på ett mer komplext område. Karaktärerna utvecklas och får oerhört intressanta handlingsparalleller, och det briljanta manuset driver fram berättelsen mot en spektakulär avslutning. Allt klickar, och med små men kraftfulla medel klättrar Black Sails upp till att bli en stor favorit.

 

 

Stormar, fängslande intriger, avrättningar och mästerliga vändningar gör den tredje säsongen av actionfyllda Black Sails riktigt spännande. De grymma stridsscenerna är oerhört snyggt koreograferade, och de fotorealistiskt sömlösa effekterna är i en särklass för sig. Skådespelarna lever sig verkligen in i sina roller, och framför sina illistiga repliker med så stort eftertryck att tittaren får gåshud.

 

 

Den tredje säsongen av Black Sails är riktigt bra. Varje karaktär växer och tas på ett gripande äventyr, och det är svårt att inte svepas med av det som händer. Säsongen bygger långsamt upp inför en laddad avslutning, och den explosiva finalen väcker ett omedelbart behov av att se mer.

 

Outlander fångar tittarens intresse direkt genom sitt enastående intro, som med en kom- bination av slagkraftig musik och fagra bilder trollbinder. Det tar dock ett tag att fastna för seriens handling. I volymens början är tempot relativt långsamt och det är inte förrän i de senare avsnitten som spänningen tar vid ordentligt. Volymen har en stark avslutning som lämnar stora förhoppningar på fortsättningen, men som dessvärre inte klarar av att kompensera för den svaga starten. 

 

 

Serien har mycket snygga kostymer och välgjorda håruppsättningar. Fotot är dessutom riktigt vackert, med klara färger och skarpa detaljer. Eftersom karaktärerna ofta befinner sig på resande fot har Outlander en ombytlig miljö och de häpnadsväckande vyerna avbyter varandra. Dessutom hjälper den ständigt förändrande omgivningen handlingen att utvecklas.

 

 

Rollsättaren har gjort mycket bra val av skådespelare. Caitriona Balfe (Now You See Me) är lysande i rollen som Claire och har en otroligt rogivande berättarröst. Likaså imponerar både Sam Heughan (Doctors) och Tobias Menzies (Casino Royale). Det som förvånade mig var dock den mycket höga kvalitén på insatserna från gästskådespelarna. Genom att levandegöra sina roller – stora som små – skapar rollbesättningen tillsam- mans en serie där man verkligen bryr sig om karaktärerna.

 

 

Outlander börjar skakigt och upplevs ibland vara långsam samt upprepande. Men succe- ssivt förbättras serien och framåt slutet av volymen hade jag svårt att slita mig. Fängslad av passionen och berörd av brutalitetens ärlighet ser jag fram emot fortsättningen.