The Strain, säsong 3

Längd: 7 hr 20 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, rysare.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Kevin Durand, Jonathan Hyde, Richard Sammel.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Ephs biovapen höll till en början varelserna tillbaka, men nu har de utvecklats till ett av de största hoten någonsin mot mänskligheten. Han slår sig samman med Dutch i jakt på strigois svagheter. Under tiden upptäcker Abraham en mystisk last från Egypten."
 
 
Den första säsongen av The strain var händelsefull, med annorlunda handling och intressanta karaktärer. Den andra säsongen var snäppet sämre, och nu – vid den tredje säsongen – har jag nästan förlorat intresset helt.
 
Vasiliy bekämpar strigoi i tunnlarna under staden. 
 
Serien utvecklas nämligen inte längre. Istället står den och trampar på samma ställe, vilket blir enformigt och förutsägbart. Sen har också skrivandet försämrats, då fler klyschor och krystade dialoger trängts in i manuset. Jag saknar dessutom de få skådespelarna från första säsongen som verkligen gjorde intryck – kvar finns nu bara en medioker B-ensemble.
 
Abraham försöker samarbeta med Quinlan. 
 
Allt som allt är den tredje säsongen av The strain okej. Serien är fortfarande småspännande, men går för mycket runt i cirklar för att hålla kvar intresset. 
 

The Walking Dead, säsong 7

Längd: 13 hr 17 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Thriller, rysare.
Skådespelare: Andrew Lincoln, Norman Reedus, Lauren Cohan, Danai Gurira, Jeffrey Dean Morgan.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter att Rick och gruppen hamnat i Negans våld förstår de att han inte går att resonera med, och att varje dag kan vara deras sista."
 
 
 
 
Den sjunde säsongen av The Walking Dead är ojämn. Några avsnitt är nagelbitande spännande, andra segar sig framåt. Jag har saknat karaktärerna och njuter av att vara tillbaka i den fascinerande, postapokalyptiska världen – ändå kan jag inte undgå att känna mig besviken.
 
Kämpaglöden slockar aldrig. 
 
När det väl hettar till är det svårt att slita sig från säsongen. Dessvärre är transportsträckorna mellan de spännande scenerna väldigt långa: ibland är det flera avsnitt mellan dem. Det gör att säsongen känns rätt tradig, vilket förstärks av upprepningar, klyschor och ett förutsägbart upplägg. En del scener är faktiskt rätt dumma och jag kunde inte undgå himla med ögonen åt vissa logiska luckor. Jag är också frustrerad över att säsongen bygger upp mot ett antiklimatiskt avslut, som mer består av långa tillbakablickar snarare än den förväntade explosiva actionen.
 
Kung Hezeikel försöker förstå sig på Carol. 
 
Men trots alla brister har jag svårt att tycka illa om säsongen. Jag fängslas fortfarande av konceptet, och tycker att gruppens kamp för överlevnad är väldigt intressant att följa. Jag gillar också den nya antagonisten Negan, som trots mycket prat och ingen verkstad är ett välkommet tillskott till serien.
 
Säsongen uppvisar seriens hittills coolaste zombie. 
 
Allt som allt är den sjunde säsongen av The walking dead bra: varken mer eller mindre.
 
 

Outcast, säsong 1

Längd: 8 hrs 10 mins.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, drama.
Releasedatum: 2017-02-13.
Skådespelare: Patrick Fugit, Philip Glenister, Wrenn Schmidt, Callie Brook McClincy, Reg E. Cathey.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Enstöringen Kyle, som plågas av otäcka minnen från barndomen, rekryteras för att utföra exorcism. Hans familj stöter bort honom samtidigt som han slits mellan behovet av att få vara ensam och sin önskan om att hjälpa andra. Det Kyle upptäcker kan förändra både hans eget och världens öde för alltid."
 
Den första säsongen av Outcast visade att det inte är en serie i min smak. Med en blek protagonist och en handling som aldrig lyckades fånga mitt intresse blev det en lång och tröttsam tittarupplevelse. Det mörka konceptet är lite för skruvat och trots att vissa scener är smått spännande upplevde jag helheten som överdriven, forcerad och tråkig. 
 
Kyle börjar utföra exorcism med stadens präst. 
 
Jag känner dessutom att serien inte tillför något nytt till genren. Allt som händer känns igen från andra serier/filmer om exorcism och Outcast är inte tillräckligt egen för att engagera. Den känns snarare som en fantasilös korsning mellan Supernatural och American horror story
 
Det visar sig att staden är full av demoner. 
 
Outcast är egentligen inte en dålig serie, men eftersom den återanvänder berättarelement snarare än att tillföra nya sticker den inte ut ur mängden. Skådespelarna är helt okej och vissa scener är spännande, men oftast satt jag uttråkad och väntade på att avsnittet skulle ta slut.
 

Fear the Walking Dead, säsong 2

Längd: 10 hrs 46 mins.
Antal avsnitt: 15 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, rysare, scifi.
Releasedatum: 2016-12-05.
Skådespelare: Kim Dickens, Cliff Curtis, Frank Dillane, Alycia Debnam-Carey, Mercedes Mason etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter att ha sett Los Angeles stå i lågor går familjen ombord på Agibail. Men när försvaret bombar hela södra Kalifornien för att rena området från smitta drivs de odöda mot kusten. Sällskapet sätter kurs mot okänd mark, men upptäcker snart att det är minst lika farligt till havs som på land."
 
Den andra säsongen av Fear the walking dead är mycket bättre än föregångaren. Trots en del krystade insatser känns skådespelarna mer bekväma i sina roller: Debnam-Carey (The 100) och Dillane (In the heart of the sea) är riktigt fängslande. Dessutom börjar karaktärerna få mer kött på benen och handlingen är mer intressant. Ändå har serien en lång väg kvar att gå.
 
Madison och Travis färdas över havet med sina familjer. 
 
Det är nämligen så att säsongen har oerhört ojämn kvalité. Vissa avsnitt är gripande, med pulshöjande spänning och fascinerande vändningar. Men minst lika många avsnitt misslyckas att engagera på grund av ostimulerande handlingsparalleller, ogenomtänkt struktur och långsamt tempo. Mycket av det som händer känns upprepande, och seriens många förutsägbara klyschor blir tröttsamt. Dessutom presterar bland annat Cliff Curtis (Die hard 4.0) och Kim Dickens (Gone girl) mycket dåligt. Deras blanka ansiktsuttryck och avsaknad av synliga känslor gör att deras insatser känns krystade och onaturliga.
 
Nick hamnar på avvägar och måste klara sig på egen hand. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Fear the walking dead okej, men den har mycket att förbättra innan den kommer i närheten av originalseriens storslagenhet. 
 

The Strain, säsong 2

Längd: 9 hrs 59 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, sci-fi
Releasedatum: 2016-11-21.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Jonathan Hyde, Kevin Durand, Richard Sammel, Natalie Brown, Ruta Gedmintas, Mía Maestro etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Epidemin som förvandlar invånarna till monster spri-ds. Medan Eph och Nora försöker ta fram ett biologiskt vapen som kan förgöra varelserna söker Setrakian efter en gammal bok som har svaret på hur den onda Mäs-taren kan besegras."
 
The Strain gör det verkligen inte lätt för sina tittare. Serien har en hel del potential men behöver ofta kämpa för att hålla sig uppe. Karaktärerna är matta, klyschorna många och handlingen späs ofta ut av onödiga sidospår som inte leder någonstans. Säsongen lider inte brist på intressant material: handlingen är spännande, skurkarna är riktigt fascin-erande och återblickarna till andra världskriget är härligt otäcka. Men genom att fokus-era på fel saker blir inte andra säsongen The Strain så medryckande som den hade kun-nat vara.
 
Richard Sammel är enastående som den kusliga nazisten Eichorst.
 
Fast flera av skådespelarna gör stort intryck är det främst Richard Sammel (Inglorious Basterds) som imponerar. Han har en av seriens mest fascinerande roller och hans fenomenala insats gör att han lätt skulle klara av att bära upp serien på egen hand. Det finns emellertid skådespelare som inte håller måttet, exempelvis Kevin Durand (X-Men Origins: Wolverine) och Max Charles (American Sniper) som mest går mig på nerverna. Bortsett från deras mediokra prestationer känns dessutom deras karaktärer mer som rekvisita än riktiga personer, vilket gör att det blir svårt att fastna för dem.
 
Allt fler infekteras av den mystiska sjukdomen. 
 
Som helhet är den andra delen av The strain en intressant säsong med potential, men på grund av många sidospår och svaga karaktärer engageras inte tittaren till fullo. Jag är dock intresserad över vart The Strain är på väg och kommer, trots bristerna, att fortsätta följa serien.
 

Fear the Walking Dead, säsong 1

Längd: 4 hrs 58 mins.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, drama, sci-fi.
Releasedatum: 2016-11-07.
Skådespelare: Kim Dickens, Cliff Curtis, Mercedes Mason, Alycia Debnam-Carey, Frank Dillane etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"När ett mystiskt smittoutbrott hotar att rasera den lilla stabilitet som Madison  och Travis lyckats bygga upp läggs bestyren med att förena de två familjerna och samtidigt handskas med förbittrade, dagdrömmande och stökiga barn på is. Istället blir överlevnad blir deras främsta prioritering."
 
Fear the walking dead äger rum innan The walking dead, under tiden när Rick Grimes låg i koma och zombie-apokalypsen initierades. Serien utspelas dessutom i en annan stad och följer en ny grupp karaktärer. Som ett hängivet fan av originalserien hade jag, mot bättre vetande, stora förväntningar på spinoff-serien. Dessvärre lyckades den inte leva upp till originalets höga standard.
 
Travis försöker beskydda båda sina familjer. 
 
Den hårda sanningen är att Fear the walking dead är en relativt intetsägande och obehö-vlig serie. Den kastar bort potentialen att besvara frågorna som väckts i originalserien och fokuserar alldeles för mycket på dysfunktionellt familjedrama. Fast serien har en del intressanta idéer leds ingen av parallellerna till tillfredsställande klimax. I sin helhet hä-nder det inte mycket i säsongen och det monotona upplägget gör att den hade kunnat komprimeras till ett enda avsnitt.
 
Alicia och hennes pojkvän är ovetande om det som försegår. 
 
Som ni förstår är avsaknaden av originalseriens intensivt råa spänning och fascinerande psykologiska strider påtaglig. Jag har dessutom svårt för manuset, som är slarvigt skriv-et och fullt med förutsägbara klyschor. Även karaktärerna är svagt uppbyggda och får inte tittaren att bry sig om det som sker. Genom bristfälliga kommunikationsförmågor, befängda beslut i nödsituationer, en oförmåga att förutse uppenbara följder och total brist på reflektion av det som sker frustrerar de snarare än underhåller. Frånvaron av trovärdiga reaktioner gör därtill att karaktärerna känns oerhört platta.
 
När de döda återvänder måste familjen fly. 
 
Som helhet är Fear the walking dead en spinoff-serie som kastar bort sin potential. Säs-ongen gör inget större intryck och är långt ifrån att kunna mäta sig med originalserien. Men jag hoppas att serien rycker upp sig och växer sig starkare i nästkommande delar.
 

American Horror Story: Hotel

Längd: 10 hrs 17 mins.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare.
Releasedatum: 2016-10-17.
Skådespelare: Kathy Pates, Lady Gaga, Sarah Paulson, Evan Peters, Wes Bently, Denis O'Hare, Matt Bomer, Angela Bassett, Finn Wittrock etc.
Filmbolag: 20th Century Fox.
 
"En rad ohyggliga mord spåras tillbaka till den diabo-liska och sensuella grevinnan som bor på det lyxiga Hotel Cortez i Los Angeles."
 
 
 
Den femte säsongen av American Horror Story är inte imponerande. Trots briljanta skå-despelare, intressanta karaktärer och ett riktigt snyggt foto är serien allt annat än fängs-lande. Handlingen är svag och händelserna mycket osammanhängande. Dessutom gör säsongens överdrivenhet att tittaren förblir oengagerad från första till sista avsnitt.
 
Ramona går från monsterjägare till monster. 
 
American Horror Story: Hotel är inte skrämmande. Men den innehåller mycket omotiv-erat våld. De flesta brutala scenerna känns planlösa: de för inte handlingen vidare och har inget annat syfte än att chockera tittaren. Värst är säsongens första kväljande avsnitt, ”Checking in”, som går alldeles för långt. Den omåttligt grafiska brutaliteten gjorde mig så pass äcklad och upprörd att jag var nära att stänga av tv:n och vägra fortsätta med ser-ien. Tyvärr var jag inte snabb nog och nu kommer scenen i fråga alltid vara fastbränd i mitt minne.  
 
Transsexuella Liz Taylor bidrar med charm och humor. 
 
Säsongen blir dock lite bättre efter det första avsnittet, mestadels tack vare de enastå-ende skådespelarna som maskerar det bedrövliga manuset med sina talanger. Speciellt Sarah Paulson (Carol), Denis O’Hare (Milk) och Evan Peters (X-Men: Apocalypse) gör intryck. Det är dessutom roligt att säsongen har så många minnesvärda gästskådespe-lare, exempelvis Alexandra Daddario (San Andreas), Gabourey Sidibe (The Big C) och Darren Criss (Glee).
 
John och James knyter vänskapsband över döda kroppar. 
 
Som helhet är American Horror Story: Hotel en svag säsong, vars desperata försök att fängsla tittaren snarare resulterar i att den blir frånstötande.
 

Scream Queens, säsong 1

Längd: 9 hrs 30 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Komedi, rysare.
Releasedatum: 2016-10-03.
Skådespelare: Emma Roberts, Lea Michele, Abigail Breslin, Keke Palmer, Billie Lourd, Jamie Lee Curtis, Glen Powell, Skyler Samuels, Oliver Hudson etc.
Filmbolag: 20th Century Fox.
 
"En mystisk mördare utklädd till röd djävul sprider skräck inom studentföreningen Kappa Kappa Tau på Wallace-universitetet. Ingen går längre säker. Spänni-ngen tilltar när alla inser att vem som helst kan vara mördaren eller nästa mordoffer."
 
 
Det tog mig lång tid att komma in i Scream Queens. Faktum är att mitt första intryck var ”vad är det här för skit?”. Men otroligt nog vande jag mig vid seriens unika stil och till min stora förvåning hade jag till slut riktigt svårt att slita mig. Det är till största del Emma Roberts (Nerve) förtjänst. Hon är helt briljant i sin roll och levererar sina kvicka repliker med bravur. Tillsammans med charmiga Glen Powell (The Expendables 3) och lysande Jamie Lee Curtis (Freaky Friday) gör hon säsongen riktigt sevärd och får de andra skådespelarna att upplevas som rekvisita.
 
Channel härskar över sina minioner. 
 
Scream Queens är inte en handlingsdriven serie. Det är inte en serie som man följer för mordmysteriets skull. Berättelsen är svag och utdragen, och de många villospåren gör att tittaren förlorar intresset av att ta reda på vem den skyldige är. Men det som gör Scream Queens värd att se är de satiriska skämten. Från början hade jag svårt för seriens sinne för humor. Den är nämligen väldigt överdriven, på gränsen till löjlig. Men sättet den är gjord på är oerhört intelligent. Skarpa skämt levereras i ultrarapid och replikerna är ofta så bisarra att man omöjligen kan undvika att skratta. Ju mer jag tittade, desto mer underhölls jag och till sist kom jag på mig med att njuta helhjärtat. 
 
En seriemördare avrättar föreningens medlemmar en efter en. 
 
Som helhet är den första säsongen av Scream Queens en riktigt unik upplevelse. Fast serien har fler svagheter än jag kan räkna till ser jag med genuin entusiasm fram emot fortsättningen. Emma Roberts är fenomenal och tillsammans med den absurda komiken gör serien intryck.
 

The Walking Dead, säsong 6

Längd: 12 hrs 36 mins.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, thriller, sci-fi.
Releasedatum: 2016-09-26.
Skådespelare: Andrew Lincoln, Chandler Riggs, Josh McDernitt, Melissa McBride, Normal Reedus, Steven Yeun, Lauren Cohan, Danai Gurira etc.
 
"Fast hoppet om säkerhet i Alexandria är förlorat upp-täcker Rick och de andra i gruppen en ny värld som är större än de kunnat föreställa sig. För att berättiga sin tillvaro måste de själva bli hotet, lika fasansfullt som motståndarna de tidigare mött."
 
 
The Walking Dead är en fantastiskt kraftfull serie och trots att den sjätte säsongen håller en väldigt ojämn nivå njuter jag av att äntligen vara tillbaka i den postapokalyptiska världen. Det är en serie som vågar ta för sig, och säsongens laddade stämning, intensiva spänning och förmåga att få det att krypa i huden håller mig fängslad.
 
För att överleva måste Ricks grupp själva bli monstren. 
 
Jag har svårt för hur avsnitten i säsongens början är disponerade. Ibland visas exempel-vis karaktärernas olika synvinklar av en händelse i separata avsnitt, trots att parallellerna överlappar. Det hade blivit bättre om de olika perspektiven vävts samman. Andra avsnitt slutar i spännande cliffhangers, men efterföljs av stillsamma återblickar av något som ägde rum flera månader innan. Det blir antiklimatiskt, och fast avsnitten i sig är engag-erande skapar deras placering stor frustration.
 
Sminkningarna ser fantastiska ut. 
 
Avsnitten innehåller dessutom en del överflödiga och händelselösa scener som får säso-ngen att upplevas vara onödigt utdragen. Därtill är de relativt missvisande, och säsongen gör upprepade försök att vilseleda tittaren. Inte nog med att det leder till ett minskat för-troende för det man ser. Ansatserna att lura åskådarna är dessutom relativt genom-skinliga och som tittare förstår man ofta att det som visas inte är hela sanningen.
 
Fast han agerar tuff är Daryl en av de mest omtänksamma karaktärerna. 
 
Jag har därtill blandade känslor om säsongsfinalen. Å ena sidan är avslutet otroligt spän-nande. Samtidigt anser jag att det var ett stort misstag att avsluta med en cliffhanger. Hela säsongen har laddat inför uppgörelsen och därför gör det implicita tillvägagångs-sättet att scenen förlorar kraft. När serien väl tar vid igen i säsong 7 kommer händelsen att vara passé och efterverkningarna kommer att ha förlorat sin potential till att beröra.
 
Den spännande avslutningen förstörs av cliffhangern. 
 
Fast den sjätte säsongen av The Walking Dead har en hel del svagheter finns det inte ord för hur mycket jag älskar den. Den må vara utdragen och vilseledande, men det komp-enseras av en intensiv spänning, spänd atmosfär,  charmerande karaktärer och engagera-de skådespelare. Säsongen är allt annat än dålig: det är snarare att serien håller en så pass hög nivå att minsta fel framhävs, likt ett blinkande ljus i natten.
 

The Strain, säsong 1

Längd: 9 hr 58 mins.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, rysare.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Kevin Dur-and, Richard Sammel, Mía Maestro etc.
Releasedatum: 2016-08-15.
Skapare: Guillermo del Toro, Chuck Hogan.
 
"När ett mystiskt virusutbrott dödar nästan alla passa- gerare ombord på ett flygplan kallas Eph, chef för ett specialistteam vid Center for Disease Control, omedel- bart till platsen. Det enda sättet att stoppa den skräm- mande sjukdomen är att möta dess ursprung: en lömsk, övernaturlig varelse med kopplingar till vampyrism."
 
Den annorlunda tolkningen utav vampyrism ger The Strain ett nytänkande koncept. Ge- nom den fascinerande premissen får serien en stark grund att stå på och säsongens första halva blir riktigt intressant. Därtill kompletteras den centrala handlingen med återblickar till andra världskriget, vilket både bidrar med spänning och större förståelse för karaktä- rerna.
 
CDC undersöker en dödlig smitta. 
 
Serien håller dock inte samma kvalité rakt igenom och med tiden blir avsnitten mer slätstrukna och upprepande. Manuset känns stundtals ogenomtänkt och antalet klyschor och logiska luckor ökar successivt. Ett exempel är att de flesta människorna lever ovet- andes om det som sker, trots kaoset på gatorna. Därtill är det inte alltid som dialoger och händelser fyller någon funktion. Dessa utfyllande scener gör att tempot saktar ned och intresset svalnar.
 
Intressanta kopplingar till Andra Världskriget görs. 
 
Fast animationerna i The Strain är välgjorda anser jag att själva utformningen utav vam- pyrerna är mediokra. Monstrens underliga munnar, stora framtänder och avhuggna näsor får snarare en komisk än skrämmande effekt. Däremot är musiken oväntat bra och kask- aderna av toner fick mig att rysa.
 
Strigoi-monstren ser inte särskilt läskiga ut. 
 
Richard Sammel (Inglorious Basterds) är den som gör störst intryck bland skådespel- arna. Hans fenomenala porträttering av tyske Eichhorst gör karaktären härligt otäck och ger säsongen en kuslig stämning. Även David Bradley (Game of Thrones) imponerar. Men The Strain har även en del bottennapp. Kevin Durands (X-Men Origins: Wolverine) och Ruta Gedmintas (Prowl) insatser är svaga, och Ben Hyland och de andra barnskåde- spelarna agerar krystat.
 
Eph och hans nyfunna vänner ger sig ut på jakt. 
 
The Strain är en bra serie, som behåller intresset genom sitt koncept och sina starka skådespelare. Men på grund utav avsnittens successiva försämring känns serien framåt slutet som en slarvig Walking Dead-wannabe.
 

American Horror Story: Freak Show

Fakta
Freak Show är den fjärde säsongen av American Horror Story. I säsongen får vi se bland annat Sarah Paulson, Evan Peters, Michael Chiklis, Frances Conroy, Denis O'Hare, Emma Roberts, Finn Wittrock, Angela Bassett, Kathy Bates, Jessica Lange, Neil Patrick Harris, John Carroll Lynch, Grace Summer och Naomi Grossman i huvudrollerna. Den är 647 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 18 år. Den släpps 23 november 2015 av 20th Century Fox.
 
Handling
"Elsa Mars driver en mänsklig freakshow som kämpar för sin fortsatta existens i den sömniga småstaden Jupiter i Florida 1952. Bland artisterna finns en tvehövdad telepatisk tvilling, en skäggig dam, en känslig kraftkarl och hans trebröstade hustru. Men en mörk kraft hotar att störa friden för både folk och freaks i den lilla byn..."
 
Recension
Freak Show är lite smått obehaglig ibland men är definitivt inte otäck. Däremot är den fascinerande. Många av karaktärerna i säsongen har ett otroligt komplext psyke som trollbinder mig som tittare. Här kan man inte kategorisera de fiktiva personerna i ”ont” och ”gott”, utan de har allesammans en invecklad natur och mörka bakgrunder som gör att de är kapabla att agera på båda sätt.
 
En av världens sista freakshows finns i småstaden Jupiter.
 
Det faktum att alla säsonger i American Horror Story är fristående ger skaparna en hel del frihet. De kan verkligen ta ut svängarna utan att behöva fundera på hur det påverkar nästkommande säsong. Det gör att mycket av det som sker är oförutsägbart och överraskande. Som tittare måste man förkasta det gamla tankesättet att huvudkaraktärerna alltid överlever.
 
Den mystiska Maggie faller för freaket Jimmy.
 
Skådespelarna är fenomenala. Seriens stora stjärna är Jessica Lange (Big Fish) som spelar Elsa Mars. Jag blir hänförd av hennes utomordentliga minspel och kroppsspråk och skulle inte kunna tänka mig någon annan i rollen. Lange trollbinder tittaren från första avsnittet och hon gör sin karaktär komplex och otroligt intressant. Jag skulle nästan kunna påstå att det är hon som bygger upp serien, och därför är det väldigt synd att hon inte kommer att vara med i den femte säsongen (Hotel).
 
Det är den starkvilliga Elsa Mars som äger showen.
 
Dock presterar även resterande skådespelarna mycket bra. Sarah Paulson (12 Years a Slave) är exemplarisk i rollen som tvillingarna Dot och Bette. Det är fantastiskt att se hur hon lyckas skilja deras karaktärsdrag åt så pass mycket att de verkligen känns som två separata individer: trots att de delar kropp och har likadana ansikten. Genom ansiktsuttryck, förändring av tonfall och dylikt vet tittaren direkt vem det är som talar. Även Denis O’Hare (True Blood), Frances Conroy (Six Feet Under), Emma Roberts (We’re the Millers), och Finn Wittrock (Unbroken) är mycket imponerande i sina roller.
 
En av säsongens tre skurkar är Twisty the Clown.
 
Precis som jag nämnde ovan är karaktärerna mycket fascinerande. Det är riktigt häftigt att känna en stark avsky för vissa karaktärer, samtidigt som man tycker synd om dem. Dock kan jag inte påstå att jag brydde mig mycket om dem i slutändan: jag var inte tillräckligt personligt involverad i deras liv och hade inte kopplats känslomässigt till dem.
 
Tragedi drabbar freaksen gång på gång.
 
Som helhet tycker jag att American Horror Story: Freak Show är bra. Det är en otroligt fascinerande säsong som utforskar karaktärernas psyke på ett fängslande sätt. Skådespelarna är intagande och imponerar stort och Freak Show lyckas blanda spänning med humor på ett oförutsägbart och genomtänkt sätt. Problemet är mest att jag inte fastnade för karaktärerna på ett känslomässigt plan och att vissa delar kändes upprepande samt utdragna.
 

The Walking Dead, säsong 5

Fakta:
I den femte säsongen av The Walking Dead, baserad på de grafiska böckerna av Robert Kirkman, får vi se Andrew Lincoln, Steven Yeun, Chandler Riggs, Norman Reedus, Melissa McBride, Lauren Cohan, Danai Gurira, Sonequa Martin-Green, Emily Kinney, Alanna Masterson, Michael Cudlitz och Josh McDermitt i huvudrollerna. Säsongen är 705 minuter lång, består av 16 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 28 september 2015.
 
Handling:
"Rick och de andra i gruppen är fångade i en tågvagn i avvaktan på ett grymt öde. Historien väver samman människorna i Terminus med hoppet om att finna ett botemedel i Washington D.C., de förlorade medlemmarnas öde och nya omgivningar, nya konflikter och hinder för att hålla ihop gruppen och överleva. Efter allt de sett, gjort, offrat och hållit fast vid oavsett vad det kostat... Vem gör det dem till?"
 
Recension:
På grund av min besvikelse över seriens fjärde säsong var jag inställd på att bli måttligt imponerad av den femte. Dock kan jag berätta att serien har ryckt upp sig och nu levererar en av de bästa säsongerna hittills. Nästan allt zombie-relaterat jag varit med om har levererats dåligt, men The Walking Dead är en chockerande stark serie som slår undan mina zombie-fördomar med en smäll.
 
Separerad från gruppen har Beth det tufft.
 
Den post-apokalyptiska världen i The Walking Dead är otroligt respektingivande. Allt är genomtänkt, noggrant uppbyggt och fascinerande: från samhället till zombierna själva. Trots att serien självfallet har övernaturliga element (duh, zombier) så är serien imponerande realistisk. Jag beundrar hur skaparna har fått varelserna, attackerna och allt annat att se så verkligt ut. Vandrarna ser blir vidrigare och bättre gjorda för varje säsong.
 
Zombierna känner varken smärta eller fruktan.
 
The Walking Dead är en mycket överväldigande serie och trots att jag vill rekommendera den till alla så kan det vara bra att ta dig en ordentlig funderarare om du är känslig. För serien är minst sagt brutal. Blod forsar, ögon exploderar, inälvor läcker ut är magen, hjärnsubstans sprutar. Trots att jag ibland rycker till på grund av vissa sceners brutalitet, så kan jag inte låta bli att njuta av att serien vågar ta för sig. Dessutom är The Walking Dead definitivt inte bara en ”hack and slash”-serie, utan har ett sällsynt djup som fängslar tittaren genom äventyret. Men som sagt, är du känslig så tänk dig för.
 
Utan vatten måste gruppen ta vara på varenda droppe regn.
 
Skådespelarna är allesammans fantastiska. De känns äkta, trovärdiga och engagerar tittaren känslomässigt. I en scen brast jag till och med ut i gråt: inte på grund av det som hände i scenen utan tack vare skådespelarnas makalösa prestationer som rörde upp en massa känslor. Skådespelarna känns professionella och de lyckas involvera tittaren i serien. Dessutom hjälper de, tillsammans med manuset, till att utveckla karaktärerna för varje säsong.
 
Om natten gömmer sig de levande döda i mörkret.
 
Jag måste dock medge att jag tycker att säsongen är lite rörig i mitten. Vi får följa ett par olika paralleller, och dessutom genomförs några tidshopp. Tillsammans blir det aningen ostrukturerat. Exempelvis: ett avsnitt slutar spännande och man vill genast se mer. I nästa avsnitt får vi dock följa en helt annan parallell med andra karaktärer. I avsnittet därefter återgår vi till den förstnämnda parallellen, men några dagar innan händelsen. Det blir lite smått virrigt att orientera sig i tid och plats. Dessutom hade säsongen några små, men noterbara, logiska luckor.
 
Gruppen måste dagligen kämpa för att behålla sina liv.
 
Sammanfattningsvis så älskade jag säsongen. The Walking Dead visar verkligen vart skåpet ska stå och imponerar stort. Mycket händer i de actionfyllda och brutala avsnitten och som tittare sitter man fängslad från början till slut. Självklart har säsongen några dippar, men den överklassar ändå allt jag sett den senaste tiden. Denna säsong bevisar att The Walking Dead är en fantastisk, episk serie som förhoppningsvis finns kvar i många säsonger till. Jag är redan desperat efter att se mer.
 

Penny Dreadful, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Penny Dreadful, skapad av John Logan, får vi se Eva Green, Reeve Carney, Timothy Dalton, Rory Kinnear, Billie Piper, Harry Treadaway, Josh Hartnett och Olivia Lleqellyn i huvudrollerna. Säsongen är 419 minuter lång, består av 8 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014.
 
Handling:
"Penny Dreadful är en berättelse om några av litteraturens mest skrämmande karaktärer. Dorian Gray, Victor Frankenstein och tidlösa karaktärer från Dracula kämpar sida vid sida med nya bekantskaper för att slåss mot övernaturliga hot. Samtidigt brottas de med sina egna frestelser.
 
Recension:
Jag är riktigt, riktigt besviken på Penny Dreadful. Jag hade hoppats på att få se en mörk, intagande och riktigt spännande serie i actionstuk. Och visst är serien mörk och minst sagt speciell, men den är också riktigt tråkig.
 
Vanessa, Victor och Ethan assisterar Malcom i att tortera ett byte.
 
I säsongen får vi möta klassiska litterära figurer så som varulven Dorian Grey, Frankenstein och hans monster, vampyrer osv. Huvudkaraktären Vanessa (Eva Green) är dessutom ett medium. Som du förstår så finns det en hel del övernaturliga varelser och hade det gjorts rätt hade det kunnat bli en superb mix. Istället blir det alldeles för mycket.
 
Victor Frankenstein har sin egna lilla fetish.
 
Penny Dreadful känns som en historisk och gotisk version av The Vampire Diaries, fast med äldre skådespelare, underligare karaktärer, råare sex, grövre språk och en konstant erotiskt laddad atmosfär. Här får vi se det klassiska ”hitta-och-döda-monster”-upplägget, lite som i Van Helsing, fast det blir aldrig fullt tempo och actionfyllt i serien. Det är inte ofta som monstren själva syns på skärmen utan serien fokuserar mest på Vanessas psyke och alla gånger hon blir besatt av onda andar. Bra att veta är att seriens åldersgräns troligen inte från våldet i sig, utan just från Vanessas grova språk och… besynnerliga natur.
 
Vanessa har en tendens att bli besatt av onda andar.
 
Eva Green (Oskuldens Tid) är anledningen till att jag såg den här serien, och hon presterar onekligen utmärkt. Dock har jag fastnat för väldigt få karaktärer då majoriteten är alldeles för grova i munnen och allmänt underliga för min smak. Jag både ogillar och gillar Greens karaktär, Vanessa. Hon är otroligt besynnerlig, högljudd och allmänt jobbig, men samtidigt drogs jag till hennes mörker av ren fascination. Jag skulle vilja veta ännu mer om hennes förflutna och varför hon är som hon är. Den enda karaktären jag dock har ett genuint gillande för är Frankensteins monster. Men då Penny Dreadful återigen fokuserar väldigt mycket på karaktärernas psyke så förlorar den karaktärsutvecklingen och handlingen på vägen.
 
Frankensteins monster vill inget hellre än att se normal ut.
 
Personligen uppskattar jag tillbakablickarna mest, vilket är ytterst ovanligt. Jag har alltid varit väldigt kritisk mot tidshopp i serier och filmer, men i Penny Dreadful känner jag att tillbakablickarna är den enda chansen att  lära känna karaktärerna mer på djupet. Det är just tillbakablickarna som fått mig att fastna för Frankensteins monster, och som gjort att jag förstått mig på Vanessa... lite mer i alla fall.
 
Vanessa upptäckte sina demoner redan när hon var tonåring.
 
Att inte fastna för karaktärerna och att hela tiden möta fler frågor än svar gjorde att jag tidigt tröttnade och kände mig uttråkad. Redan vid andra avsnittet kände jag att detta inte skulle bli en serie som jag skulle vilja fortsätta att följa. Jag plöjde mig igenom säsongen, och känner inte för att se mer. Men känner jag mig rätt så kommer jag lockas tillbaka just av det sjuka konceptet och antagligen se övriga säsonger också.
 
Att inte kunna kontrollera sina handlingar bryter ner Vanessa Ives.
 
Penny Dreadful är helt enkelt för mycket. Den dansar för mycket mellan ytterligheterna; växlar hastigt mellan enformiga dialoger och högljudda skrik, mellan erotiska sexscener och kirurgiska ingrepp på mentalsjukhus, mellan blodiga experiment och balettdansande småflickor. Det blir för mycket och det som är menat att vara dramatiskt blir istället tråkigt. Den skumma delen är att jag faktiskt är kluven. En del av mig gillar den lite sjuka skräck-atmosfären. Jag skulle definitivt inte kalla Penny Dreadful läskig, men personligen tycker jag att den var mycket obehagligare än American Horror Story. Jag hade riktigt svårt att skriva den här recensionen, och det enda ordet som egentligen beskriver serien är "udda".
 

American Horror Story, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen (Murder House) av American Horror Story får vi se Connie Britton, Dylan McDermott, Taissa Farmiga, Evan Peters, Jessica Lange, Sarah Paulson, Frances Conroy, Denis O'Hare och Kate Mara i huvudrollerna. Säsongen är 512 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 18 år. Den spelades in 2011.
 
Handling:
"Familjen Harmon flyttar från Boston till Los Angeles och in i en gammal herrgård med mörka hemligheter dolda i väggarna. Harmons består av pappa Ben, mamma Vivian och dottern Violet, och de har lämnat Boston i hopp om att glömma och gå vidare efter en jobbig tid. Vad de inte vet är att huset de flyttar in i redan har invånare; spöken som har en egen agenda för familjen."
 
Recension:
Jag är grymt besviken på American Horror Story. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta men allvarligt; skulle det här vara läskigt? Jag, om någon, borde ha skitit på mig av fruktan genom att se en skräckserie med 18-årsgräns men jag tycker snarare att den är fånig. Jag var riktigt nervös inför att se säsongen eftersom jag avskyr att bli rädd. Jag hade hört att American Horror Story skulle vara riktigt ruggig och obehaglig. Wake up people! Till och med tv-serien Supernatural är mer otäck! Jag tycker inte att American Horror Story är det minsta skrämmande och det gör mig lite arg eftersom jag var så uppjagad och orolig inför att se den. Serien har definitivt potential, men den har hittills inte tagit vara på den.
 
Familjen Harmon flyttar in i det ökända Mördarhuset.
 
Helt ärligt så är säsongen snarare tråkig än läskig. Den har ett relativt lågt tempo och inte mycket händer genom säsongen. Vi får reda på mer om karaktärerna, istället för att fokus läggs på handlingen. Dock är själva berättelsen stundtals intressant; mestadels för att den är så otroligt udda. American Horror Story är minst sagt en av de mest underliga serierna jag sett; på gott och ont. Serien känns påhittig och den blandar klassiska skräckhistorier till en sammanhängande mix. Fascinationen går dock upp och ner under tittandets gång och det kunde snabbt växla mellan att sitta fängslad och att nästan somna. Mest gillade jag säsongens sluttvist.
 
En mystisk gummiman hemsöker den gamla byggnaden.
 
Jag älskar Connie Britton (Nashville) som spelar en av huvudrollerna men jag har desto större problem med Dylan McDermott (The Perks of Being a Wallflower) och Taissa Farmiga (The Bling Ring). De är relativt tråkiga skådespelare och deras ansträngingar känns klena. Däremot fascinerades jag stort av Jessica Langes (Big Fish) och Sarah Paulsons (12 Years a Slave) prestationer. De gör sina karaktärer otroligt levande och mystiska och det är en fröjd att få se dem agera. Det är också kul att få se duktiga gästskådespelare, exempelvis Zachary Quinto (Heroes) och Kate Mara (House of Cards).
 
Modern Vivian kämpar för att få en normal familj.
 
Allt som allt är den första säsongen av American Horror Story okej, men jag hade förväntat mig mer. Säsongen är inte det minsta skrämmande och kan lätt bli tråkig. Det som höjer känslan är påhittigheten och skådespelarna. Det finns dock en hel del lösa trådar och eftersom långt ifrån allt förklaras så blir säsongen också aningen förvirrande. Är du fascinerad av spökhistorier är detta serien för dig, men söker du efter något skrämmande får du leta vidare.
 

The Walking Dead, säsong 4

Fakta:
I den fjärde säsongen av The Walking Dead, baserad på böckerna av Robert Kirkman, får vi se Andrew Lincoln, Steven Yeun, Changlder Riggs, Norman Reedus, Melissa McBride, Lauren Cohan, Emily Kinney, Danai Gurira och Sonequa Martin-Green i huvudrollerna. Säsongen är 696 minuter lång och består av 16 avsnitt. Serien rekommenderas från 15 år och släpptes 3 september 2014.
 
Handling:
"Rick och de andra överlevarna lider fortfarande av att ha förlorat hem, familj och vänner. I och med raseringen av fängelset så har gruppen splittrats och skickats ut åt olika håll utan att veta vad som händer de andra. Det som var utmanande innanför staket och murar blir om möjligt ännu farligare när de utsätts för nya faror, nya fiender och oerhört svåra beslut. Deras trohet kommer att sättas på prov - ett förtroende som krossar några och befriar andra."
 
Recension:
The Walking Dead är utan tvekan en av de mest välgjorda serierna jag sett (tillsammans med Game of Thrones och Sherlock). Trots det långsamma tempot så finns ett ständigt djup i serien. Här och var finns subtila meddelanden och ledtrådar, och spänningen släpps aldrig. The Walking Dead är en serie som fokuserar väldigt mycket på karaktärerna och deras utveckling, och trots att zombier (eller så kallade "Vandrare") är en viktig del av serien så skulle jag snarare kalla det för en överlevnadsserie än en zombieserie. Just säsong 4 var enligt mig inte riktigt lika bra som de tidigare säsongerna, då den var mer händelselös, men den var fortfarande otroligt bra.
 
Att vakna upp mitt bland en grupp Vandrare är ingen större hit.
 
The Walking Dead är en serie som verkligen lyckas beröra, just för att tittaren lär känna karaktärerna så pass väl på djupet och verkligen bryr sig om dem. Skådespelarna gör fantastiska prestationer och jag skulle inte kunna tänka mig ett annat cast i The Walking Dead. Några personliga favoriter för mig är Norman Reedus som Daryl, Lauren Cohan som Maggie, Melissa McBride som Carol, Steven Yeun som Glenn och Danai Gurira som Michonne, medan jag inte riktigt har fastnat för Andrew Lincolns karaktär Rick. Men alla skådespelarnas prestationer känns äkta och inte ett dugg konstlat, och oavsett om tittaren gillar karaktärerna eller inte så går det inte att undgå castets talang.
 
Trots minskad brutalitet så är blod och senor en del av serien.

Sminkningarna och animeringarna är riktigt bra gjorda, och Vandrarna ser verkligen ut som zombier, och inte som missförstådda människor. Effekterna är även de otroligt välgjorda och kunde få mig som tittare att hoppa högt i soffan. Musiken är diskret och stjäl inte uppmärksamhet från det som händer på skärmen, men lyckas samtidigt påverka tittaren känslomässigt.
 
Seriens kärlekshistoria är mellan Glenn och Maggie.

Trots att jag inte tycker att denna säsong är lika mörk och brutal (duh, få huvudkaraktärer dör) som tidigare säsonger så är den otroligt stark och intensiv. Visserligen går avsnitten lite upp och ned; vissa kunde bli lite småtråkiga medan andra var omöjliga att slita sig bort ifrån, men som helhet håller den definitivt måttet. Mina favoritavsnitt i säsongen är nummer 8 ("Too Far Gone"), 14 ("The Grove") och 16 ("A") medan jag inte var överförtjust i exempelvis avsnitt 6 ("Live Bait"). Säsongen slutar i en stor cliffhanger och jag är väldigt exalterad och taggad över att se fortsättningen.
 
Vi får se mer av Michonnes samurajiska katana-skills.

Den fjärde säsongen av The Walking Dead var alltså riktigt bra och spännande och det har varit roligt att få följa karaktärerna igen. Skådespelarna är lika fantastiska som vanligt, handlingen är slående och spänningen oftast på topp. Men på grund av det långsamma tempot och några händelselösa avsnitt så denna den svagaste säsongen hittills.
 
 

The Walking Dead säsong 3

Fakta:
The walking dead's tredje säsong är 698 minuter lång och består av 16 avsnitt. Vi får återse Andrew Lincon och Steven Yeun i huvudrollerna. Säsongen släpptes 28 augusti 2013 och rekommenderas från 15 år.
 
Handling:
"I den kritikerrosade tredje säsongen fortsätter Rick och de anda överlevarna att söka skydd i den ödelagda och post-apokalytiska värld de befinner sig i. Men de upptäcker snart att det finns ännu starkare krafter att frukta än just "the walking dead". Kampen att överleva har aldrig tidigare varit så farlig. I säsong 3 får vi även träffa nya karaktärer såsom "Guvernören" (David Morrissey) och den omtyckta "Michonne" (Danai Gurira), tillsammans med hennes zombie-husdjur."
 
Recension:
Som ni vet var jag extremt tveksam inför serien när jag sett första säsongen, som definitivt inte var en ny hit. Andra säsongen var betydligt bättre och nu tog tredje säsongen mig med storm och gör att The walking dead utan tvekan kommer med på min lista bland mina favoritserier.
 
 Rick träffar Michonne för första gången.

Tredje säsongen utspelar sig några månader efter förra säsongens slut, och mycket har hunnit förändrats, bland annat vissa karaktärer. Under säsongens tid hinner alla karaktärer även att utvecklas ytterligare, somliga till det bättre och andra till det sämre. Vi får följa våra gamla favortiter, men med samma takt som vi förlorar dem en efter en får vi även möta på nya karaktärer, samt återse några bortblömda från första säsongen.
 
Maggie mot  en zombie.

Tredje säsongen hade riktigt högt tempo och var sprängfylld med spänning. Dock fanns det några avsnitt som jag fann riktigt tråkiga och sega, men det var dem som var lugnet före stormen, om man säger så. Seriens sista avsnitt var sjukt spännande och jag kan inte sluta tänka på hur fortsättningen kommer att vara. Längtar otroligt mycket tills fjärde säsongen släpps på blu-ray.

Någon i gruppen är skadad och de andra försöker ta hand om denna.
 
Regissörerna har verkligen lyckats få till musiken vid det här laget. I första säsongen fanns så gott som ingen musik alls vilket gjorde den otroligt tråkig och känslolös, men nu i tredje säsongen klingar det vackert. Musiken har bringat mycket fler känslor till serien och det var nära att jag började gråta i vissa avsnitt. 
 
 Efter att ha förlorat allt för många är Rick rätt utmattad.

Jag är definitivt inte en av dem som finner all våld och allt blod motbjudande, men jag vill ändå passa på att varna dig att det finns många senor och tarmar och liknande med i scenerna. Handlingen är i sig väldigt hemsk och sorglig, men utan att bli läskig eller allt för tårfylld. Det handlar mer om att kunna lämna saker bakom sig och att överleva, och därför ältas inte varenda död avsnitt efter avsnitt som i många andra serier, utan det glöms rätt snabbt bort, vilket enligt mig känns mer realistsikt i en sådan situation som karaktärerna är i.
 
En haltande Hershal lägger upp planer tillsammans med resten av gruppen, med några nya medlemmar.
 
Personligen får jag några nya favoriter (varav många självklart dog) men det finns en karaktär som jag har gillat från första gången jag såg The walking dead och det är Daryl. Det känns som att han är den med mest erfarenhet, som har gått igenom så mycket hemskt, och därför får han mitt medlidande. Däremot storgillade jag Rick förut, men i tredje säsongen avskydde jag bokstavligen honom. Han har blivit till en Shane-kopia enligt mig. Dock är Hershal och Maggie och Glen fortfarande starka karaktärer tycker jag.
 
 Guvernören har ett krossat hjärta; och en krossad själ.
 
Sammanfattningsvis var den tredje säsongen av serien riktigt, riktigt bra och jag ser sjukt mycket fram emot fortsättningen. Serien platsar definitivt bland mina topp 5-favoriter, med sin spänning, sina starka karaktärsutvecklingar och sina överraskande tvistar. Även om du inte gillar zombies så rekommenderar jag verkligen serien, själv trodde jag aldrig att jag skulle gilla den så mycket som jag faktiskt gör!

The Walking Dead säsong 2

Fakta:
I andra säsongen av The walking dead får vi återse Andrew Lincon, Jon Bernthal, Sarah Callies och de andra från första säsongen. Säsongen är 564 minuter lång och består av 13 avsnitt. Serien rekommenderas från 15 år. Säsong 2 släpptes i augusti 2012. Du kan läsa min recension för första säsongen här.
 
Handling:
"Efter att inte ha fått svar på sina frågor på "Centers of Disease Control" är gruppen med polismannen Rick Grime i täten på väg igen. Deras mål är att finna en plats där de kan leva fritt utan hot från de levande döda. Men det visar sig vara svårare än de trodde eftersom individerna i gruppen börjar glida allt längre ifrån varandra, och det dröjer inte länge innan de inser att det största hotet finns inom gruppen."

Recension:
Efter att ha sett första säsongen var jag inte direkt hypad över att fortsätta med serien, men eftersom jag ändå hade köpt hem andra säsongen av The walking dead så bestämde jag mig för att få det överstökat. Men nu kan jag bara säga att jag känner mig helt häpen av serien.
 
En hord av zombies bryter sig genom staketet.
 
Säsong 2 är en sjukt stor förbättring från första säsongen. Det går knappt att jämföra de båda. Jag älskade verkligen andra säsongen. Jag har aldrig riktigt gillat zombies, utan jag hade alltid tyckt att de är fåniga. Det tyckte jag även när jag såg första säsongen av The walking dead, men andra säsongen tog zombiegenren till en helt ny nivå och nu får jag inte nog av dem.
 
Carl har skadats och Rick bär honom mot tryggheten.
 
Förutom att det finns fler och råare zombiescener i den här säsongen så gillar jag att ingrigerna inom gruppen ökar. Jag gillar verkligen att det finns fler hot än bara zombierna, och att man inte riktigt vet vem i gruppen man ska lita på.
 
Rick blir jagad av en zombie.

En sak som jag störde mig på i första säsongen var att avsnitten var sjukt tysta; det fanns nästan ingen musik alls. Men trots att säsong 2 fortfarande är rätt tyst så finns det mycket mer musik inblandat - speciellt i scenerna med ökat tempo - och det hela bidrar till en mycket mer spännande säsong. Och det kan jag definitivt påstå: säsong 2 av The walking dead var riktigt, riktigt spännande: speciellt i de sista tre avsnitten. I det allra sista avsnittet satt jag och hoppade upp och ner i soffan för att tempot blev så högt.
 
Hershal är en personlig favorit när det kommer till de nya karaktärerna.

I säsongen får vi vara med om många förluster, men jag uppskattar verkligen de nya karaktärerna vi möter. Tidigt i säsongen få vi träffa på kanske tio nya karaktärer, varav flera av dem växer till att bli favoriter.
 
Det finns rätt många obesvarade frågor, men jag är rätt säker på att vi kommer få svar på många av dem i nästa säsong: och jag längtar otroligt mycket efter att alla hemligheter ska avslöjas. Men redan i andra säsongen får vi ta del av en del av karaktärernas gåtor. För er som har sett säsong 1 så vet ni ju att Jennings sade något till Rick, och i slutet av säsong 2 får du reda på vad. Och för att vara ärlig... "my mind was blown!". En sak som jag dock har varit nyfiken på väldigt länge är varför zombies ens existerar i första taget; hur zombieapokalypsen kom till, och jag hoppas verkligen att vi får reda på det i säsong 3.
 
Nya karaktären Maggie spelas av Lauren Cohan, även känd för sin roll som Rose i The vampire diaries.
 
Zombierna är välgjorda och skräckinjagande, men jag kan dock inte påstå att de är läskiga. Antagligen kan jag fortfarande inte riktigt ta zombier på allvar, men efter säsong 2 närmar jag mig definitivt att få mardrömmar om de levande döda.
 
En zombie mumsar i sig det erövrade människoköttet.
 
Det enda jag stör mig lite på är att serien stundtals blir orealistisk. I vissa fall är zombierna svaga och kan inte ens ta ner ett barn, medan de i andra fall är flera gånger starkare än vilken människa som helst. Men detta är definitivit inget som avgör mitt tycke kring serien. Däremot är vissa avsnitt i början rätt långsamma, men tempot ökar successivt till slutet.
 
En förlust drabbar den ursprungliga gruppen.
 
Om du är som jag, och tänker att zombier inte är in grej, så föreslår jag ändå att du ser serien. Jag trodde inte (inte ens efter första säsongen) att jag skulle komma att gilla serien, men nu efter säsong 2 så är jag säker på att serien kommer bli en ny favorit. Våldsam, blodig och otroligt spännande är det en serie som passar dig som gillar högt tempo och många intriger. The walking dead är utan trekan en serie jag rekommenderar.

The Walking Dead säsong 1

Fakta:
The walking dead är regisserad av Frank Darabont. Bland annat Jon Bernthal, Andrew Lincon och Laurie Holden spelar huvudrollerna i denna 383 minuter långa säsong. Säsongen består av 6 avsnitt och spelades in 2010. Den rekommenderas från 15 år.
 
Handling:
"Polisen Rick Grimes har legat i koma efter en olycka i arbetet. När han vaknar upp har världen förändrats. En zombieepidemi har brutit ut och de flesta människor är döda eller har förvandlats till “Walkers” som ständigt letar efter levande kött. Ricks familj är spårlöst försvunnen och han måste ge sig iväg för att leta efter sin fru och son. I utkanten av Atlanta har en grupp överlevare slagit läger och gör sitt bästa för att klara sig trots knappa resurser. I den nya, våldsamma världen försöker de överleva och samtidigt förbli civiliserade människor."
 
Recension:
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om första säsongen för The walking dead. Jag ser verkligen seriens potential men samtidigt har den alldeles för många - och betydelsefulla - brister.
 
Jag kan börja med det positiva. Den dystopiska världen är bra uppbyggt och trots att man kan känna igen stora stereotyper lite här och var så är det välgjort. Inte bara samhället, utan även karaktärernas bakgrunder och utseendet på zombierna. Och för att vara en zombie-serie så är det inte heller mycket fokus på zombierna, utan det är karaktärerna som är i centrum. Detta kan dock ses som både positivt och negativt eftersom det efter ett tag utan zombies kan bli lite tråkigt.
 
En halv zombie sträcker sig mot Rick.
 
Nu till seriens största brist: musiken. Eller lättare sagt avsaknaden av musik. Det finns nästan ingen musik alls i serien vilket gör att serien blir tråkig och känslolös. Musik är viktigare än vad man tror och ärligt talat är det musiken - och inte händelserna - som höjer pulsen. Det gjorde att säsongen aldrig blev spännande. När jag såg säsongen så lade jag märke till alla välgjorde händelser och jag blev otroligt besviken att regissören inte har lagt till musik. Istället för att bli uttråkad hade jag kunnat sitta som på nålar och bli skrämd av zombierna: allt som krävdes var musik. Det gjorde att jag inte kände någon längtan till att fortsätta se serien. Tystnaden förstör heltt enkelt.
 
Rick och hästen mot en armé av zombies.
 
En annan negativ sak är att kameran rätt ofta skakar ovanligt mycket. Jag fick till och med huvudvärk för att kameran inte var still under karaktärernas samtal. Sedan, om man ska vara petig, så hade jag också velat ha lite mer monsturösa zombies. Att säsongen också endast består av sex avsnitt gör att det finns många obesvarade frågor och det känns som att det saknas mycket från serien.
 
"Don't open, dead inside."
 
Alltså: jag tycker att serien var bra och den har grym potential, men regissören tar inte vara på sina möjligheter. Säsongen är alldeles för tyst och filmningen skulle kunna förbättras. Jag ska dock fortsätta med serien åtminstone en säsong till och jag håller tummarna hårt för att de brister som serien har försvinner. För ärligt talat så har The walking dead potential till att bli en ny favorit-serie.

RSS 2.0