Jag är inte perfekt, tyvärr

Författare: Michaela Forni.
Serie: Fristående.
Längd: 222 sidor.
Bokförlag: Lava förlag.
 
Här blandar bloggaren och författaren Michaela Forni högt och lågt allt från råd och actionplaner när ångesten slår till, till hur det känns att faktiskt inte vilja leva längre. Boken är en kombinerad dagbok och självhjälpsbok och beskriver hur krav och perfektionism i dagens samhälle bidrar till en växande stress och oro.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är inte perfekt, tyvärr har en mycket passande titel. För i mina ögon är boken långt ifrån perfekt. Jag skulle inte gå så långt som att kalla den dålig… men jag fastnade helt enkelt inte.
 
En anledning till att jag inte greps tag av läsningen var författarens berättarröst. Forni blir aldrig särskilt personlig, och jag upplevde hennes beskrivningar som relativt ytliga. Fast jag varit med om liknande saker som hon, kunde jag inte alls relatera. Detta eftersom innehållet är så pass tunt, att det nästan känns som att bokens syfte enbart är att följa strömmen influenceras som berättar sin egen relation till psykisk ohälsa.
 
Jag upplever alltså inte boken som särskilt genomtänkt. Den saknar djup, och förenklar ångest lite för mycket i min smak. Som jag tolkade Forni, löstes hennes situation relativt enkelt – vilket förstås är jättebra för henne, men det skildrar inte riktigt en verklighetstrogen verklighet för många andra. Av samma anledning blev jag aldrig riktigt peppad. Istället för att inspireras av en jordnära läsning som vid Ibland mår jag inte så bra av Therese Lindgren (läs reecnsionen här), kände jag att Fornis glamourösa liv betonade allt som jag själv inte har.
 
Allt som allt var Jag är inte perfekt, tyvärr inte riktigt en bok i min smak. Jag upplevde den tyvärr som lite för ytlig och ”tjusig”, och inte alls så där rå och äkta som jag önskat.
 

Så lärde jag mig att älska min kropp

Författare: Linda-Marie Nilsson.
Serie Fristående.
Längd: 152 sidor.
Bokförlag: Norstedts.
 
När Linda-Marie Nilsson lade upp en bild på sig själv i bikini blev det en världsnyhet. Kroppsaktivismen handlar om att alla har rätt till sin kropp och om att vara nöjd med sin kropp som den är, trots samhällets skeva ideal. Här delar hon med sig av sin egen historia.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har inte hört talats om Linda-Marie Nilsson tidigare, men efter att ha läst Så lärde jag mig att älska min kropp är jag ett omedelbart fan. Det var en stark läsning. Inspirerande. Lärorik. Välskriven. Och lätt att relatera till. Nilsson skriver också med en humor, som trots det allvarliga ämnet fick mig att dra på smilbanden.
 
Så lärde jag mig att älska min kropp är en självbiografisk bok, varpå den mestadels består av att Nilsson skildrar sina egna erfarenheter av fat-shaming och skeva kroppsideal. Boken innehåller emellertid också konkreta tips till läsaren, till exempel på hur man kan hantera hat från andra. Och från en själv. Det är intressant och väldigt tankeväckande att ta del av. Nackdelen är emellertid att läsningen känns stundtals upprepande och småtjatig, men det är något jag lätt skakar av mig.
 
Allt som allt tyckte jag om Så lärde jag mig att älska min kropp. Som en person som länge balanserat på gränsen till överviktig och som inte förrän nu på senare tid landat på den där ”idealvikten”, kunde jag både relatera och beröras av det Nilsson hade att berätta. Under det senaste året har jag gått ner från 68 kg till 53 kg, vilket är något som jag är oerhört stolt över. Samtidigt kan inte undgå att önska att jag kunde spola tillbaka tiden, och trycka den här boken i handen på mitt tonårs-jag. För det hade behövts. Det har inte varit en lätt resa. Och ärligt talat är resan ännu inte slut: än idag kämpar jag med mina egna hjärnspöken och min självbild. Jag vill dock tro att läsningen av den här boken är ett steg i rätt riktning.
 

Mot framtiden: en simpel guide till att krossa patriarkatet

Författare: Clara Henry.
Serie Fristående.
Längd: 200 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
Vad är feminism och varför behövs det? Har feminismen gått för långt? Hur skiljer man på ett catcall och en komplimang, och hur ska en egentligen förhålla sig till sin kropp, till sex och till olika privilegier?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mot framtiden är ett praktexempel på en bok som har något viktigt att säga, men som ändå inte riktigt lyckas fånga upp mitt engagemang. Boken är ett feministiskt manifest, och ett mycket intressant sådant. Jag lärde mig en hel del under läsningen och kan inte undgå att imponeras av Clara Henrys passion och styrka. Boken är insiktsfull och inspirerande, och fick mig att känna mig kraftfull och berättigad. Jag tycker också om att det allvarliga ämnet kombineras med Henrys karakteristiska humor.
 
Men något saknas. Och det jobbiga är att jag inte ens vet vad. Men jag kände mig helt enkelt inte engagerad av läsningen. Trots allt jag lärde mig, trots Henrys härliga berättarröst så kände jag mig som ett enda stort ”meh” gentemot boken. Det är inte mycket till argument, men på grund det kan jag inte undgå att känna mig neutralt inställd till boken. Den gjorde helt enkelt inte tillräckligt stort intryck och jag upplever att den inte tillräckligt tankeväckande eller revolutionerande för att jag skulle börja se på världen annorlunda. Allt som allt: en bra bok. För rätt person.
 

Ni vann aldrig: så tog jag mig levande genom högstadiet

Författare: Lisa Jonsson, Pernilla Karlsson.
Serie: Fristående.
Längd: Forum.
 
I sociala medier syns en glad tjej som sorglöst berättar om allt från smink till godis. Men det man inte ser på ytan är det som har präglat Lisa Jonssons liv allra mest. Skolan var rena helvetet. När hennes popularitet på Youtube växte, blev vardagen värre. Utfrysning, skitsnack och näthat blev en daglig verklighet.
 
 
 
 
 
 
 
 
Ni vann aldrig är en självbiografisk bok av Lisa Jonsson, mer känd under namnet Misslisibell. Boken skildrar hennes erfarenhet av mobbning under högstadiet, samt hur hon har påverkats av det efteråt. 
 
Ni vann aldrig är en okej bok, men inte riktigt lika gripande och kraftfull som många andra självbiografier och självhjälpböcker. Detta på grund av att Jonsson mest berättar om sitt eget liv, utan att ge mig upplevelsen att jag har något att lära. På grund av att jag själv har varit mobbad en stor del av min studieperiod, kan jag relatera till det som hon berättar. Ändå kände jag mig inte särskilt berörd. Kanske beror det på språket, som känns betydligt mer distanserat än i exempelvis Therése Lindgrens böcker. Kanske beror det på att Jonsson aldrig går särskilt djupt in i ämnet. Men av någon anledning föll den sammanlagda läsupplevelsen rätt platt för mig.
 
Det är faktiskt allt jag har att skriva om Ni vann aldrig. Boken är intressant att ta del utav, men i slutändan känner jag inte att den har vidgat mitt perspektiv eller bidragit med något utöver Jonssons egna berättelse.
 

Ibland mår jag inte så bra

Författare: Therése Lindgren.
Serie: Fristående.
Längd: 220 sidor.
 
Therése berättar om sin bakgrund och varför hon ibland inte mår så bra. Hur känns panikångest? Vad kan man göra för att peppa sig själv? När ska man söka hjälp och vad finns det för hjälp av få? Hur kan någon som är så framgångsrik också må så dåligt?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i biografier. Generellt tycker jag att genren är rätt tråkig. Men jag fastnade för Ibland mår jag inte så bra. Som i verkligen fastnade.
 
Det var skrämmande lätt för mig att relatera till det som Therése Lindgren skriver om i Ibland mår jag inte så bra. Hennes ångest, självhat, prestationskrav… been there done that. Ibland kände jag igen mig så pass väl att det nästan var som att hon beskrev mig. Varje ord träffade rakt i hjärtat, för det här är precis jag.
 
Jag har läst några recensioner som kritiserar boken för att vara dåligt skriven. Jag håller inte med. Tvärt om så tycker jag om upplägget och språket. Lindgren vågar vara personlig och äkta. Samtidigt är jag överraskad av hennes förmåga att skapa stämning och gripa tag. Ett exempel är prologen. Där inleder Lindgren med en omsorgsfull beskrivning av Guldtuben, för att sen snabbt vända skildringen genom att avslöja att alltsammans berättats för henne i efterhand. Hon kunde aldrig närvara, på grund av att hennes ångest. Och sättet som hon beskriver det hela på är oerhört atmosfäriskt. Det sätter prägeln för hela boken.
 
För övrigt är Ibland mår jag inte så bra lätt att ta till sig. Therése kombinerar egna erfarenheter med saklig information, utan att det blir faktatungt som i hennes senare bok Vem bryr sig? Utifrån boken upplever jag dessutom Lindren som mycket insiktsfull och pedagogisk. Hennes genomtänkta sätt att skildra psykisk ohälsa på är både lärorikt, berörande och inspirerande.
 
Allt som allt är jag oerhört tacksam över att ha tagit del utav Ibland mår jag inte så bra. Jag hade verkligen inte förväntat mig att gilla boken så mycket som jag gjorde. Det är en bok som alla borde läsa.
 

Vem bryr sig?

Författare: Therése Lindgren.
Serie: Fristående.
Längd: 176 sidor.
 
Djurrätt är en hjärtefråga för veganen Therése. Här skildrar hon hur det gick till när hon blev medveten om djurens situation och stegvis blev vegan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Allt hänger ihop: det gäller att ta ansvar och orka bry sig.
 
 
 
 
 
 
 
 
Therése Lindgren är en av mina förebilder. Men jag har inte alltid tyckt om henne. Faktum är att när jag hittade hennes Youtube-kanal för några år sedan, upplevde jag henne som ytlig och opersonlig. Men med tiden mognade både hon och jag. Och nu – i och med releasen av boken Vem bryr sig? – visar hon en gång för alla varför hon är värd att se upp till.
 
Den här boken kan både betecknas som facklitterär och självbiografisk. Detta eftersom den sakligt skildrar ämnen som köttproduktion, pälsindustri, djurhållning och liknande, i kombination med Theréses personliga erfarenheter. Det är en lärorik och intressant läsning, som minst sagt känns viktig. Trots att jag upplever mig veta mycket av det som Therése berättar om sedan tidigare, blev Vem bryr sig? en inspirerande ögonöppnare. Detta tack vare hennes passionerade förhållningssätt. Det hela handlar inte enbart om att förmedla information från en part till en annan. Istället gör Therése sitt yttersta för att väcka ett genuint engagemang och en glöd. Och med det lyckas hon verkligen. Fast jag inte med säkerhet kan säga att min flexitarianism kommer att övergå till något mer, har Vem bryr sig? utan tvekan sått ett frö och fått mig att överväga en annan livsstil.
 
Faktum är att jag kände mig berörd av att läsa Vem bryr sig?. Inte bara av den fakta som Therése tar upp, utan av hennes sätt att kommunicera den. Hennes språk är lättsamt och ledigt, på gränsen till talspråkligt. Det gör att det annars tunga innehållet blir enkelt att ta till sig, samtidigt som det sätter en personlig prägel på den mer opersonliga faktan. För var så säker: Vem bryr sig? är faktatung. Theréses kommer inte med några tomma uttalanden utan står på en stark grund av statistik och väl efterforskade källor, vilket ökar hennes trovärdighet som författare. Samtidigt gör det texten lite predikande och arbetsam att ta sig igenom.
 
Som helhet är jag glatt överraskad av Vem bryr sig?.Det märks att Therése Lindgren brinner för djurrätt, och hon lyckas verkligen förmedla sin passion till läsaren. Vem bryr sig? är kanske inte en revolutionerande bok som kommer att omvända den som läser på en millisekund, men den uppmanar till eftertänksamhet och sår ett värdefullt frö hos den som håller i den i sina händer. 
 

Fuckboy

Författare: Cecilia Salamon.
Serie: Fristående.
Längd: 183 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
Relationsexperten Cecilia Salomon gör upp med destruktiva dejtingmönster, fuckboys och seglivade myter om kärlek. Med personliga och professionella tips boostar Sveriges egen Carrie Bradshaw både dem som drömmer om en relation och dem som bara dejtar för skojs skull.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vill inleda med att skriva att den här boken är grymt snygg. Färgsättningen och den stilrena formgivningen behagar verkligen mitt öga. Det är en sådan typ av bok som kommer att ligga framme, och komplettera inredningen. Men innehållet då?
 
Innehållet är okej. Boken går snabbt att läsa och är intressant. Jag tycker också om det lediga språket och den självinsikt som författaren uppvisar, där humor blandas med allvar. Dessutom kompletterar illustrationerna av Louise Winblad textinnehållet väl. Det jag saknar är emellertid djup. Det känns som att ämnena behandlas relativt ytligt, och fast jag kunde relatera till vissa delar kan jag varken påstå att jag lärde mig något nytt eller kände mig särskilt inspirerad. Jag hade helt enkelt velat ha ett mer intimt och närgånget tillvägagångssätt, för att på så sätt bli boostad.
 
Allt som allt är Fuckboy en helt okej bok. Den är inte dålig någonstans, men utseendet överträffar dessvärre innehållet.
 

Väldigt bra liv

Författare: J. K. Rowling.
Originaltitel: Very good lives.
Serie: Fristående.
Längd: 75 sidor.
Bokförlag: Wahlström & Widstrand.
 
När J.K. Rowling talade till eleverna på Harvard valde hon två ämnen som ligger henne varmt om hjärtat: fördelen med att misslyckas och vikten av fantasi. Hur kan vi få ut det bästa av ett misslyckande? Hur kan vi använda fantasi för att bli ett bättre jag? Och vad innebär det att ha ett gott liv?
 
 
 
 
 
 
Det här. Det här är anledningen till att Rowling är och alltid kommer att vara min absoluta favoritförfattare. Väldigt bra liv är en transkription av hennes tal vid Harvard, och det hela är så vackert att jag nästan brast ut i gråt. Det märks så tydligt att Rowling tänkt igenom varje ord, och mening efter mening träffar mig rakt i hjärtat.
 
Väldigt bra liv är 75 sidor lång. Men det är inte 75 sidor med kompakt löptext. Varannan sida består av illustrationer, och ofta finns inte mer än några meningar text på resterande sidor. Det är alltså en mycket kort och snabbläst bok, men budskapet kommer sannolikt finnas kvar inom mig resten av livet. Väldigt bra liv är 75 sidor med visdom och hopp. Inspiration, värme och genuin kärlek.
 
Som helhet rekommenderar jag Väldigt bra liv att hitta sig hem till alla. Talet är briljant, och betyder så pass mycket för mig att jag valde att citera delar i min examensrapports förord. Briljant.
 

Happy food

Författare: Niklas Ekstedt, Henrik Ennart.
Serie: Fristående.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
I denna bok guidas läsaren genom den senaste medicinska forskningen. Där andra böcker slutar i tarmen, börjar denna eftersom där finns fler nervceller än någon annanstans utanför hjärnan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Happy food är en faktabaserad kokbok som passar alla matnördar. Innehållet går inte särskilt mycket in på djupet, men bidrar ändå med intressant information som kompletterar det i exempelvis Food pharmacy-böckerna. Det är en enkel och inspirerande läsning, helt enkelt.
 
Jag provade några recept från boken. Rätterna blev helt okej, men är inget som jag kommer att använda mig av till vardags; ingen superb smakupplevelse. Sen hade jag personligen lite svårt för kombinationen av de gröna och lila färgerna i boken, som skär mot varandra. Men det är en petitess. Det är ju ändå för innehållet man läser.
 
Som helhet tycker jag att Happy food är helt okej. Jag hade gärna velat se ett lite mindre ytligt tillvägagångssätt, men jag lärde mig nya saker och inspirerades till en sundare livsstil: vilket är vad boken ämnar göra. Så recommend recommend.
 

Vi kommer snart hem igen

Författare: Jessica Bab Bonde, Peter Bergting.
Serie: Fristående.
Längd: 95 sidor.
Bokförlag: Natur och kultur.
 
"Några av dem som var barn under Förintelsen lever än och kan berätta hur det var. Vad som hände dem, vad de kände. Hur de överlevde, vad de förlorade. De berättar om undernäring, missad skolgång, familjer som slits isär och hur man fortsätter att leva."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi kommer snart hem igen är skriven i serieformat och innehåller sex grafiska noveller om Förintelsen. Det är en berörande och kraftfull läsning, med starka illustrationer som skildrar både våld och svält. Vissa bilder är sannerligen hemska, och hade jag läst boken som barn skulle jag ha blivit rejält rädd. Därför rekommenderar jag inte Vi kommer snart hem igen för läsare under 11 år.
 
Bokens berättelser fick det att knyta sig i magen. Samtidigt gav de ett bredare perspektiv över mitt eget liv och hur bra jag egentligen har det. Jag har mått väldigt dåligt de senaste veckorna, och oroat mig främst inför det kommande examensarbetet. Men Vi kommer snart hem igen blev en slags ögonöppnare. Visst oroar jag mig fortfarande, men det känns mer som ett privilegium att bekymra mig över något sådant istället för min familjs säkerhet. På något sätt vet jag att allt kommer att lösa sig; en lyx som personerna i boken inte hade.
 
Den enda kritik som jag har att komma med är berättelsernas längd. De är väldigt korta och är relativt lika varandra. Personligen hade jag nog föredragit att följa en och samma person under en längre tid istället.
 
Som helhet är Vi kommer snart hem igen viktig; en riktig tankeställare. Det är en bok som stannar hos läsaren vare sig man vill det eller inte.
 

Mjölk och honung

Författare: Rupi Kaur.
Originaltitel: Milk and honey.
Serie: Fristående.
Längd: 208 sidor.
Bokförlag: Mima.
 
"En samling poesitexter, illustrerade med Rupi Kaurs egna teckningar, som behandlar erfarenheter av våld, missbruk, kärlek, förlust och femininitet."
 
 
 
 
 
 
 
 
Eftersom jag nästan bara har hört gott om Mjölk och honung hade jag förväntat mig en mer banbrytande bok. Men när sista sidan var läst kunde jag inte undgå att känna ”var det här allt?”. Boken är verkligen inte dålig, men jag hade hoppats på mer.
 
För det första hade jag missförstått hela konceptet. Jag hade trott att det skulle vara en berättelse skriven i vers. Istället visade det sig vara fristående dikter, samlade inom samma pärm men utan handling. Detta är inte fel någonstans, men inte vad jag hade räknat med.
 
Det finns några dikter som är kraftfulla: med vackra ord och djupa metaforer. De kommer jag alltid att bära med mig. Men de flesta dikterna känns faktiskt som utfyllnad, som vanliga meningar som bara brutits upp på separata rader. Från dessa gick jag snabbt vidare; det fanns inget direkt tankeväckande som fick mig att stanna upp.
 
Jag har inte läst poesi tidigare (om man inte räknar med haiku-dikterna från Apollon: oraklets gåta) och därför var det en spännande genre att testa på. Men jag kan inte påstå att det var my cup of tea. Kanske är jag inte tillräckligt djup som person. Kanske har jag inte upplevt tillräckligt för att relatera till det Kaur skriver om. Och kanske är det för att jag är för oerfaren när det kommer till just poesi. Allt jag vet är att jag respekterar författarens ärlighet, men har väldigt svårt att känna med henne.
 

Pratar så fort jag kan

Författare: Lauren Graham.
Originaltitel: Talking as fast as I can.
Serie: Fristående.
Längd: 224 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
 
"Lauren Graham är mest känd från succéserien Gilmore girls, där hon spelade den ensamstående mamman Lorelai Gilmore. Nyligen återvände hon till den bejublade rollen i Ett år med Gilmore girls, som blev ett efterlängtat återseende för alla trogna fans. Pratar så fort jag kan är en memoar i essäform."
 
 
 
 
 
Pratar så fort jag kan är Lauren Grahams memoar. I den berättar hon om allt från sin uppväxt, auditions och hur hon klättrat på karriärstegen, till livet som singel i Hollywood och hur det gick till under inspelningarna av Gilmore Girls och Parenthood. Boken innehåller några spoilers från serierna, men Graham förvarnar alltid i god tid innan, så att läsaren har möjlighet att hoppa över dessa sidor.
 
Det är alltså en väldigt informativ bok, men innehållet blir aldrig tungt att ta del utav. Detta för att Lauren Graham har framhävt sin pratiga röst, och hennes härliga personlighet skiner igenom sidorna. Jag brukar tycka att självbiografier är uttryckslösa och tråkiga, men i Pratar så fort jag kan går det inte att ta miste på Grahams fantastiska sinne för humor. Redan efter ett par sidor fick hon mig att skratta rätt ut.
 
Dock fanns delar som jag skumläste igenom. Boken består av 14 kapitel, och alla är inte lika engagerande. Till exempel ansåg jag att mode-kapitlet, kallat ”Du ska icke döma, framför allt inte vara domare i Project Runway: Mitt liv i modesvängen”, var rätt ointressant. Smårolig, javisst – men inte tillräckligt gripande för lusläsning.
 
Som helhet är Pratar så fort jag kan en humoristisk och oväntat uppslukande memoar. Och fast det är en självbiografi, lyckas Lauren Graham till min stora förvåning avsluta boken i cliffhanger.
 

Glöm mig

Författare: Alex Schulman.
Serie: Fristående.
Längd: 255 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Alex är på väg till barndomstorpet i Värmland för att hämta hem sin mamma, som stängt in sig på ett rum och druckit flera dagar i sträck. I hemlighet har han redan kontaktat ett behandlingshem för alkoholister. Han när ett hopp, för någonstans djupt inom honom finns ljusa minnen. Minnen av en kärleksfull och närvarande mamma. Vad var det egentligen som gick fel mellan dem?"
 
 
 
Glöm mig är en självbiografisk roman om Alex Schulmans uppväxt med alkoholiserad mamma. Det är inte ett litterärt mästerverk, men ändå en mycket gripande läsning. Innehållet är lätt att ta till sig, och både språket samt textens grafiska utformning gör boken behaglig att läsa. De stora marginalerna ger ett luftigt och lättsamt intryck, medan den lågmälda och ärliga tonen fängslar. Schulman beskriver förhållandet till modern och hennes beroende på ett hjärtknipande sätt, och det blir tidigt tydligt att Glöm mig är svår att släppa taget om.
 
Emellertid känns vissa sekvenser i boken underutvecklade. Jag hade till exempel gärna tagit del av Alex senare liv, och läst om hur han tänker att hans bakgrund har påverkat honom som pappa och partner. Jag hade även förväntat mig att Glöm mig skulle beröra mig mer. Misstolka mig inte, det är en sorglig bok – men jag kände mig relativt neutral efter sista sidan var läst. Men kanske har jag bara blivit härdad av allt hemskt i världen.
 
Som helhet är Glöm mig en bra bok, med vackert språk och tankeväckande innehåll.
 

Dolda tillgångar

Författare: Margot Lee Shetterly.
OrigintaltitelHidden figures.
Serie: Fristående.
Längd: 326 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Det är tidigt 60-tal. En intensiv rymdkapplöpning pågår mellan USA och Sovjetunionen. I sin jakt på kompetent arbetskraft hittar NASA oanade talanger i en grupp svarta, kvinnliga matematiklärare. De har alla odds emot sig, men lyckas ändå bli NASA:s mänskliga räknemaskiner. Kvinnornas avancerade uträkningar ligger bakom en av de största bedrifterna i USA:s historia: att sända en astronaut till månen."
 
 
 
Dolda tillgångar är en genomtänkt och väl efterforskad roman. Den lärorika berättelsen väcker många viktiga tankar, och som läsare inspireras man av de starka, kvinnliga protagonisterna. Ändå fastnade jag inte. 
 
Jag hade svårt att ta till mig innehållet, och trots att boken endast består av 326 sidor kändes den väldigt lång på grund av upprepningar och Shetterlys sätt att skriva. Språket är tungt, neutralt och relativt formellt, och det torra uttryckssättet hindrade mig från att engageras. Dessutom är Dolda tillgångar väldigt informationstung, och faktadumpningen med årtal, namn och händelser skapade en distans till berättelsen. Det är som att läsa sakprosa till en skoluppgift, vilket försvårar att faktiskt lära känna kvinnorna och hänföras av deras liv.
 
Som helhet är Dolda tillgångar en extraordinär berättelse; men boken i sig gör inte ett särskilt stort intryck.
 

När andetagen blir till luft

Författare: Paul Kalanithi.
Serie: Fristående.
Längd: 247 sidor.
Bokförlag: Norstedts.
OriginaltitelWhen breath becomes air.
 
"Paul Kalanithi är nästan färdigutbildad neurokirurg när han får besked om att han lider av en svårartad cancerform. I ett slag går han från läkare till patient. Prognosen är dyster och alla framtidsplaner om arbete ohc familjeliv går förlorade. Vad gör livet värt att leva? Hur ska man ta vara på sina sista månader?"
 
 
 
 
 
När andetagen blir till luft är en inspirerande, självbiografisk roman som Kalanithi skrev innan han avled 37 år gammal. Det är en intressant bok, där man både får följa delar av hans läkarutbildning samt tiden när han kämpade för sitt eget liv. Den innehåller en hel del medicinskt språk, men Kalanithi förklarar termerna så att även lekmän förstår vad han menar utan problem. Han berör med ett nästintill poetiskt språk, samt lär både ut och väcker tankar om vad som gör livet värt att leva.
 
Mitt problem med boken är dock att jag inte riktigt fick grepp om Paul Kalanithi som person. Det känns som att mycket utelämnats och så som han porträtterar sig själv uppfattade jag inte honom som verklig. Hade När andetagen blir till luft varit en fiktiv bok skulle jag ha förklarat det som att protagonisten saknar djup. En annan sak som gjorde att jag inte helt fastnade var tempot, samt det faktum att döden beskrivs lite för romantiserat.
 
Trots brister är När andetagen blir till luft en värdefull bok att läsa – speciellt om du har funderingar på att arbeta inom vården. Den väcker tankar om livet och skildrar det ansvar som läkaryrket verkligen innebär.
 

10 år i frihet

Författare: Natascha Kampusch.
Originaltitel10 jahre freiheit.
Serie: Fristående.
Längd: 219 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"Tio år har gått sedan Natascha Kampusch lyckades fly från den källare där hon i många år satt fången. Hon trodde att ett nytt liv skulle börja, fullt av möjligheter. Men det var inte så enkelt. Nu berättar hon om livet i frihet: om svårigheterna att hitta en identitet, om mörkret som fortfarande följer henne, om varför hon trots allt inte förlorat sin tro på människan."
 
10 år i frihet är Natascha Kampuschs andra självbiografiska roman, som även den visar glimtar av hennes tid i fångenskap. Fokus ligger dock främst på hennes liv efter att hon lyckats fly. Kampusch berättar den fängslande historien med stor inlevelse och hennes styrka gör det omöjligt att inte sympatisera. Trots att boken behandlar en mycket tuff tid i hennes liv blottar hon sitt hjärta och reflekterar kring händelserna på ett väldigt rationellt och objektivt sätt. Hon framstår som en mycket insiktsfull människa och inspirerar genom att vägra dela in världen i svart och vitt.
 
Romanen är dock inte lika gripande som hennes debut, 3096 dagar. Detta troligen för att den boken skildrade den fasansfulla tiden då hon var inlåst, medan 10 år i frihet snarare handlar om efterverkningarna. Fast det är en mycket intressant läsning engagerades jag inte lika mycket, och jag känner mig nästan skyldig av det faktum att jag ibland blev lite uttråkad. 
 
Som helhet är 10 år i frihet en bra självbiografi och en någorlunda fängslande läsning.
 

Hatad och älskad

Genre: Självbiografi.
Serie: Fristående.
Längd: 112 sidor.
Bokförlag: Calidris.
Författare: Alexandra Nilsson, Ylva Enström.
 
"Alexandra Nilsson gjorde sig känd som femtonåring genom att trycka på sina bloggläsares knappar. Hon festade, bråkade, bantade och bloggade sen om kaoset utan hämningar. Idag, tio år senare, vill hon göra slut med den gamla, kaosälskande Kissie. Hon berättar om baksidan av hennes framgång, om hur vuxna i media-världen ständigt utnyttjade henne, och om hur hon till slut lyckades göra sig fri."
 
 
 
 
Jag har avsiktligt tagit avstånd från bloggen Kissies i det förflutna. Skribentens omogna beteende och vana att trycka ner andra är inte något som jag är villig att visa mitt stöd för. Men intrycket av den kända bloggaren förändrades efter att ha läst Hatad och älsk-ad. Boken ger inblick i delar av Kissies liv och skapar förståelse för hennes uppträdan-de. Romanens innehåll ursäktar inte hennes tidigare agerande, men gör att läsaren symp-atiserar för den härliga personen bakom alter egot Kissie.
 
Hatad och älskad är en riktigt intressant bok. Alexandra Nilsson (bloggaren bakom Kissies) har sänkt garden och skriver med en fängslande genuinitet. På bara några få sidor lyckas hon sammanfatta sitt liv och med en nyfunnen sårbarhet ger hon en grip-ande insikt i vad kändisskapet kan medföra. Med sina egna erfarenheter som utgångs-punkt diskuterar Nilsson även tankeväckande ämnen som näthat och feminism.
 
Den engagerande läsningen tyngs dessvärre av långa, kompakta stycken som ofta strä-cker sig över flera sidor. Därtill saknar romanen en tydlig disposition. Men eftersom Hatad och älskad är en bok man läser för att ta del av berättelsen om Kissie, snarare än att underhållas, kommer Nilsson undan med utformingen.
 
Hatad och älskad är en intressant och läsvärd bok som låter läsaren lära känna en allt mognare Kissie. Förändring sker inte över en natt, men genom denna bok har Alexandra Nilsson tagit ett steg mot att lämna den provocerande festprissen bakom sig och istället bli en förebild.
 

Ja jag har mens, hurså?

Fakta:
Ja jag har mens, hurså? är vloggaren Clara Henrys debutbok. Den är 188 sidor lång och publiceras av Forum förlag.
 
Handling:
"Har du alltid undrat vad mens är, varför det kan göra så fruktansvärt ont i magen eller varför det enda du vill göra ibland är att äta choklad och titta på söta kattvideor? Har du reagerat på hur tabubelagt det är att prata om något som hälften av jordens befolkning går igenom en gång i månaden under hela sitt fruktbara liv? Och framför allt: har du letat efter det bästa svaret till frågan »har du mens eller?« Komikern och Youtube-fenomenet Clara Henry har svaren."
 
Recension:
Det är en sak att uttrycka sig och få fram sin personlighet på Youtube, men en helt annan sak att via skrivna ord förmedla ett budskap till sin publik. Clara Henry lyckas dock galant. På ett underhållande och lärorikt sätt berättar Henry om allt mellan himmel och jord som har med mens att göra; från mensmyter, sex och PMS till konkreta tips om vilka skydd man kan använda, hur man kan maxa sin mens och hur man kan ge slagfärdiga svar på idiotiska kommenterar. 
 
Skämtsamma historier om hennes egna erfarenheter balanseras med åsikter, lärdomsrika tips och renodlad fakta. Det märks att Henry engagerat sig i ämnet länge. Som läsare blir man helt uppslukad av Henrys berättelser och hennes ärlighet är otroligt inspirerande. Som kvinna och erfaren ”mensare” känns det riktigt bra att äntligen få se någon som vågar stå upp och ifrågasätta normerna. Jag kan relatera till Clara Henrys berättelser och jag fick en slags tillfredsställande känsla av att inse att fler än jag har haft ångest över mensens tabu. Henry diskuterar också feminism, vilket gör boken lite extra intressant och tankeväckande. 
 
Jag gillar verkligen Henrys skrivteknik. Den är lättsam, humoristisk och greppar tag i läsaren. Texten kompletteras av en snygg grafisk form; med passande illustrationer och färgglada foton. 
 
Det enda jag kände var lite jobbigt var att boken är skriven i artikelform. Det är definitivt inte fel, men jag kan tycka att det blir lite rörigt och tungt med spalter, drop-quotes och dylikt. Det är dock en smaksak och ingenting jag kritiserar Henry för.
 
Det är starkt gjort att våga blotta sig för läsaren så som Henry har gjort och jag är otroligt imponerad av hur målmedveten och hängiven hon är. Som läsare känner man verkligen att Henry bryr sig. Jag har länge tyckt om Henry och följt hennes videor på Youtube, men Ja jag har mens, hurså? väckte en helt annan respekt för henne. 
 
Som helhet tycker jag att Ja jag har mens, hurså? är en inspirerande bok som både kvinnor och män borde läsa; unga som gamla. Med humor och glädje berättar Clara Henry om sig själv, mens och feminism på ett lärorikt och tankeväckande sätt. Trots att detta är hennes debut så känns hon som en världsvan skribent.
 

Herregud & Co.

Fakta:
Herregud & co. är en spiralbunden bok skriven och illustrerad av Royne Mercurio. Den är 372 sidor lång och publiceras av Libris förlag.
 
Handling:
"Mercurio har valt ut 365 bilder för ett år på temat: världen går att göra lite vackrare, lite varmare. Det vill hans bilder påminna om. Boken innehåller enkla tecknade ögonblicksbilder som sprider glädje, hopp och eftertanke."
 
Recension:
”En dag bestämde han sig för att sluta existera och börja leva”. Så lyder ett av de inspirerande citaten från Herregud & Co. av Royne Mercurio. Bokens texter må vara korta, men de lyckas allesammans att förmedla hopp och livsglädje.
 
Herregud och Co. är inte en bok som är ämnad att bara bläddras igenom. Många av texterna ger rejäla tankeställare som får läsaren att stanna upp i flera minuter och fundera över sin egen vardag. Jag kan personligen relatera till mycket som tas upp i boken och kände inspirationen flöda genom mig.
 
 
Texterna är väldigt jordnära och det är just för att de är så uppenbara och äkta som de påverkar läsaren och sätter perspektiv på vardagen. Mercurio har både skrivit egna korta texter och citerat kändisar och välkända ordspråk. En stor favorit för mig är det afrikanska ordspråket:
 
”Yxan glömmer men trädet minns.”
 
Många av texterna är väldigt djupa och kan tolkas på flera olika sätt. Är man tillräckligt tålmodig skulle man kunna sitta och begrunda varje text hur länge som helst.
 
 
Illustrationerna är enkla men söta och bidrar till att läsaren tar till sig orden. Texten, den grafiska formen och illustrationerna kompletterar helt enkelt varandra.
 
Det är svårt ge boken ett rättvist betyg, eftersom majoriteten av böckerna jag läser är skönlitterära och inte går att jämföra med Herregud och Co. Därför sätter jag ett så neutralt betyg som möjligt. Det är självfallet inte den mest spännande boken att sträckläsa, men Herregud och Co. är en söt, inspirerande och tankeväckande bok, med glädjefyllda illustrationer och jordnära citat.  
 

Uppkopplad: En Guide till Sociala Mediers Möjligheter

Fakta:
Uppkopplad: En Guide till Sociala Mediers Möjligheter är skriven av Felicia Margineanu och publiceras av Modernista bokförlag. Boken är 128 sidor lång och i den får vi också läsa om Patricia Richter, Michael McEachrane, MissLisibell, Rackartygarna, Kia Mohebi och många fler.
 
Handling:
"Det pratas fortfarande ofta om ungas användning av sociala medier i negativa termer, om att ungdomars internetanvändande skulle vara skadligt och om 90-talisterna som »den egocentriska generationen«. Nu gör Felicia Margineanu - fotograf, inspiratör och social entreprenör - upp med den bilden. För henne och många andra är internet en plats och ett effektivt verktyg för att driva samhällsförändring och kämpa för demokrati och människors lika värde. Hon visar hur sociala medier ger sina användare unika möjligheter att förverkliga kreativa och politiska projekt, bryta normer, anta och förkasta identiteter."
 
Recension:
Uppkopplad: En Guide till Sociala Mediers Möjligheter skiljer sig från de böckerna jag är van att läsa. Jag håller mig vanligtvis till skönlitteratur av olika slag och plockar sällan upp facklitteratur, biografier och liknande. Men när jag fick syn på Uppkopplad på Modernistas hemsida kände jag direkt att jag ville läsa den, och underbara som de är skickade de mig boken.
 
Jag kan inte påstå att jag tycker att Uppkopplad är en särskilt lärorik bok. Trots att jag känner att jag tillhör den tilltänkta målgruppen så hade jag en hum om det mesta som Margineanu tog upp. Jag hade velat ha fler konkreta råd, och jag hade velat att Margineanu gick in lite mer på djupet. Uppkopplad är inte vad jag skulle kalla för en ”guide”, just för att den är så ytligt övergripande.  Jag skulle snarare kalla det för en inspirerande självbiografi.
 
För inspirerande är just vad Uppkopplad är. Det är väldigt intressant att läsa om hur mycket Felicia Margineanu åstadkommit redan vid 17 års ålder. Hon berättar om hur hon tack vare Internet som medel blev känd över ett dygn och hur hennes många olika erfarenheter tagit henne dit hon är idag. Hon har gjort allt från att hållit tal mot racism inför 10 000 personer till att vara med i skönhetstävlingen Miss World Sweden.
 
Margineanu skriver riktigt bra. Som debutförfattare skriver hon lättförståeligt samtidigt som hon fortfarande känns professionell och erfaren. Margineanu känns genuin och hennes omtanke och styrka tränger igenom bokens sidor. Läsaren får en tydlig bild över hur Margineanu är som person och det som är just så inspirerande är att hon är en av de få personerna som faktiskt vågar och orkar ta sina tankar och göra dem till handling.
 
I boken tar Margineanu även fram perspektiven från andra. Många olika personer har gett sina åsikter och erfarenheter med Internet. Den yngsta som intervjuats var åtta år men åldrarna breder ut sig och sträcker sig upp till äldre vuxna. Dessutom varieras det mellan kända Internet-proffs och nybörjare.
 
Som jag inledde med så kände jag personligen att jag inte lärde mig särskilt mycket från Uppkopplad, men jag blev verkligen inspirerad. De jag tror skulle ha störst användning för boken är lärare och föräldrar, eftersom Margineanu visar hur Internet kan integreras i undervisning och lek. Men även du som bara letar efter en inspirerande självbiografisk läsning kommer finna boken bra. Den är lite spretigt disponerad och beskriver inte saker och ting på djupet, men den ger läsaren en tankeställare.
 

RSS 2.0