Eliza och hennes monster

Författare: Fransesca Zappia.
OriginaltitelEliza and her monsters.
Serie: Fristående.
Längd: 399 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
I verkligheten är Eliza blyg, knepig, smart och helt utan vänner. På nätet är hon däremot en supersuccé: under ett alias skriver och ritar hon den populära serien Monsterhaven som har miljoner fans. Men så råkar Elizas alter ego bli avslöjat, varpå allt ställs på spel: hennes serie, relation med sina vänner och hela hennes tillvaro.
 
 
 
 
 
 
 
 
Eliza och hennes monster fick mitt hjärta att svälla över. Vilken underbar bok! Den fängslade mig redan vid första sidan och ju mer jag läste desto mer greps jag tag. Det är en varm, lättsam och underhållande roman som verkligen får läsaren att känna, och som är så gott som omöjlig att släppa taget om.
 
För det första är konceptet oerhört intressant. Jag tycker verkligen om grejen med två identiteter: något som jag har gjort ända sedan jag såg Hannah Montana som ung. Det är riktigt fascinerande att läsa om kontrasterna mellan Elizas berömdhet på Internet, och hennes impopulära tillvaro i skolan. Sättet det utförs på känns dessutom nytt och fräscht.
 
Sen är protagonisten oerhört enkel att tycka om. Det är lätt att relatera till Eliza: hon känns så… genuin? Jag inspirerades av hennes skaparglädje och kände igen mig i hennes sätt att tänka. Hon genomgår också en karaktärsutveckling som bara fick mig att tycka om henne mer. Det bästa är emellertid hennes relationer. Jag tycker om att hennes föräldrar är närvarande genom hela boken, något som är relativt ovanligt för ungdomsböcker där protagonistens föräldrar har en tendens att gå upp i rök. Jag förälskade mig också i Elizas relation till sina syskon. Inte minst tycker jag om förhållandet med Wallace, och är tacksam över att romansen är så där härligt sockersöt utan att ta få för stort fokus.
 
För övrigt har Eliza och hennes monster ett bra tempo, behagligt språk och inslag av både komik och tragedi. Den fick mig att skratta, men berörde mig också på djupet. Det känns som en oerhört meningsfull bok: tankeväckande och ifrågasättande. Den fick mig att vilja ta ut svängarna mer i mitt eget liv, samtidigt som den gav ett nytt, ögonöppnande perspektiv på exempelvis psykisk ohälsa. 
 
Är det något som jag har att ”klaga” på så är det att Eliza och hennes monster är rätt förutsägbar. Jag tycker också att det är roligt med seriestripparna och illustrationerna i boken, men att de egentligen inte bidrar med mycket. Detta är dock petitesser, och som helhet älskade jag boken. Älskade, älskade, älskade. Eliza och hennes monster är en av de bästa böckerna som jag läst i år, och jag vill definitivt ta del av fler av Zappias verk.
 

Livet i en skokartong

Författare: Liv Marit Weberg.
OriginaltitelJeg blir heldigvis ikke lagt merke til.
Serie: Fristående.
Längd: 198 sidor.
Bokförlag: Vox by Opal.
 
CSN har slutat leverera och pojkvännen Tore har fått nog. Föräldrarna är de enda som fortfarande tror att hon lever ett så kallat normalt liv. Men de bor långt bort, så det gör inte så mycket. För är ett normalt liv verkligen något att eftersträva? Kan man inte ha det lika bra ensam inne i sin lägenhet som är lika liten som en skokartong?
 
 
 
 
 
 
Vox by Opal fortsätter att leverera: Livet i en skokartong är en himla fin roman. Jag tyckte mycket om den redan vid första sidan, och förstod snabbt att det skulle bli ytterligare en pärla att rekommendera till alla i min omgivning.
 
Det första jag fastnade för var protagonisten. Hon är lätt att relatera till, och har ett oerhört inspirerande tankesätt. Hon säger vad hon tycker och tänker utan att riktigt reflektera innan, vilket både är uppfriskande och mycket underhållande. Faktum är att hennes rappa (och ogenomtänkta) kommentarer fick mig att sitta och le som ett fån under nästan hela läsningen, trots att bokens koncept i själva verket är rätt nedstämt. Livet i en skokartong fick mig helt enkelt att må bra.
 
Något annat som jag tyckte om var Webergs sätt att skriva. Inte nog med att boken är välskriven och att texten har ett behagligt flyt. Livet i en skokartong har också väldigt korta kapitel, vilket jag tycker mycket om. Sidorna flyger förbi, och konceptet ”bara ett kapitel till” får en helt ny mening. Vips är hela boken slut.
 
Som helhet är Livet i en skokartong en lättsam och underhållande roman, med tankeväckande budskap. Det finns inte mycket mer att säga än att det är en himla fin bok som fler borde läsa.
 

I ett rosa skimmer

Författare: Brianna Wolfson.
OriginaltitelRosie colored glasses.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
Allt elvaåriga Willow vill är att vara hos sin mamma, Rosie. Hon får Willow att känna sig speciell och älskad. Hos Willows pappa känner hon sig mest i vägen. Men den rosaskimrande tillvaron hos Rosie börjar långsamt att rämna och snart inser Willow att inget är som det verkar.
 
 
 
 
 
 
 
 
I ett rosa skimmer är en gripande läsning. Redan vid första kapitlet fastnade jag, främst tack vare den fina relationen mellan Rosie och Willow. De är helt underbara tillsammans, och förmedlade en oförglömlig värme och kärlek genom sidorna. Jag fastnade också för det behagliga språket, och trots att jag brukar ha svårt för böcker där nutid kombineras med dåtid var denna aspekt av I ett rosa skimmer något som jag verkligen tyckte om.
 
Det här är en sån där bok som verkligen berör. Den känns så genuin och äkta. Jag känner med karaktärerna och fast jag ibland tycker att de beter sig galet så förstår jag deras sätt att tänka. Jag gillar också hur boken går från att vara öppenhjärtig, glädjande och lättsam, till att ta en snabb vändning åt det tyngre och mer tankeväckande hållet. Ena halvan satt jag och log som ett fån. Andra halvan var jag nära till tårar.
 
Som helhet är I ett rosa skimmer en vacker och gripande bok. Om du vill läsa en roman om fantastiska familjerelationer och om psykisk ohälsa, rekommenderar jag denna starkt.
 

Väldigt bra liv

Författare: J. K. Rowling.
Originaltitel: Very good lives.
Serie: Fristående.
Längd: 75 sidor.
Bokförlag: Wahlström & Widstrand.
 
När J.K. Rowling talade till eleverna på Harvard valde hon två ämnen som ligger henne varmt om hjärtat: fördelen med att misslyckas och vikten av fantasi. Hur kan vi få ut det bästa av ett misslyckande? Hur kan vi använda fantasi för att bli ett bättre jag? Och vad innebär det att ha ett gott liv?
 
 
 
 
 
 
Det här. Det här är anledningen till att Rowling är och alltid kommer att vara min absoluta favoritförfattare. Väldigt bra liv är en transkription av hennes tal vid Harvard, och det hela är så vackert att jag nästan brast ut i gråt. Det märks så tydligt att Rowling tänkt igenom varje ord, och mening efter mening träffar mig rakt i hjärtat.
 
Väldigt bra liv är 75 sidor lång. Men det är inte 75 sidor med kompakt löptext. Varannan sida består av illustrationer, och ofta finns inte mer än några meningar text på resterande sidor. Det är alltså en mycket kort och snabbläst bok, men budskapet kommer sannolikt finnas kvar inom mig resten av livet. Väldigt bra liv är 75 sidor med visdom och hopp. Inspiration, värme och genuin kärlek.
 
Som helhet rekommenderar jag Väldigt bra liv att hitta sig hem till alla. Talet är briljant, och betyder så pass mycket för mig att jag valde att citera delar i min examensrapports förord. Briljant.
 

Rebel Spring

Författare: Morgan Rhodes.
SerieFalling kingdoms #2.
Längd: 401 sidor.
 
Efter en blodig belägring har Auranos besegrats. De tre kungarikena förenas ovilligt under Mytica. Men magin gror fortfarande, och med den kommer en chans att inte bara regera över Mytica, utan hela världen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Rebel spring är en stark efterföljare till Falling kingdoms. Det är en karaktärsdriven bok som verkligen får läsaren att fastna. Morgan Rhodes är en oerhört begåvad författare, som gång på gång trollbinder mig med sitt behagliga språk. Hon har kritiserats för att skriva ”enkelt”, men hennes anspråkslöshet är något som jag uppskattar. Jag är trött på att författare som använder komplicerat språk och stora ord bara för att själva framstå som mer intelligenta, för i mina ögon får det snarare motsatt effekt. Rhodes så kallade ”enkla” språk blir en frisk fläkt. Det är okonstlat, rättfram och vackert.
 
Något annat som jag tycker om är karaktärerna. Det är sällan jag gillar en komplett karaktärsensemble, men här lyckas Rhodes skapa sympati och förståelse för dem alla, trots att de står på helt olika sidor i maktstriden. Som läsare är det svårt att veta vem man ska hejja på, för man vill att alla ska vinna och förlora på samma gång.
 
Jag upplever emellertid inte boken som lika stark som sin föregångare. Kanske beror det på att nyhetens behag är över, men Rebel spring känns mer händelselös och förutsägbar än Falling kingdoms. Jag blir också väldigt frustrerad över hela grejen med kärlek vid första ögonkastet. Flera gånger faller karaktärerna pladask för varandra, vilket känns oförklarligt och abrupt. Det är väldigt synd, för Rebel spring är en roman som hade kunnat klara sig helt utan någon som helst romans. Den värld och handling som Rhodes har byggt upp är tillräckligt stark att stå på egna ben, och det blir snarare att kärleksdramat sänker helheten.
 
Allt som allt utgör Rebel spring en stark fortsättning i en lovande serie. Boken är inte fri från brister, men den fängslade mig från början till slut.
 

Love, Simon

Författare: Becky Albertalli.
Originaltitel: Simon vs. the homo sapiens agenda.
SerieCreekwood #1.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han vill inte hamna i strålkastarljuset. Men så råkar någon läsa Simons mejl och hans hemligheter riskerar att avslöjas. Han måste stoppa rykterna eller visa alla vem han är. Helst utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Love, Simon är en perfekt sommarläsning: så där härligt varm, lättsam och upplyftande. Det tog mig ett tag att komma in i romanen, mest på grund av att jag hade svårt att skilja karaktärerna åt i början. Men ju mer jag läste, desto mer fastnade jag, och halvvägs igenom hade jag svårt att släppa taget.
 
Protagonisten Simon är hur söt som helst. Han är definitionen av en älskvärd karaktär: godhjärtad, enkel att relatera till och med en underbar känsla för humor. Jag kunde inte undgå att förälska mig i honom. Något annat som jag tycker om med boken är ”mysterieaspekten”, alltså att lista ut vem Blue var. Jag tycker att det hela utvecklades på ett väldigt snyggt sätt och jag kunde inte gissa mig till hans verkliga identitet.
 
Som helhet tyckte jag mycket om Love, Simon. Jag åkte inte direkt på den känslomässiga berg- och dalbana som jag förväntat mig efter alla hyllningar, men jag förstår definitivt hajpen. Love, Simon är väl värd att läsas.
 

Children of blood and bone: Solstenen

Författare: Tomi Adeyemi.
OriginaltitelChildren of blood and bone.
SerieLegacy of Orïsha #1.
Längd: 526 sidor.
Bokförlag: Lavender lit.
 
Zélie minns när Orïsha sjöd av magi. Men kungen utplånade folket som kunde kontrollera den, och tog ifrån Zélie både hennes mamma och hopp. Men nu kan hon slå tillbaka. Tillsammans med sin bror och prinsessan Amari ger hon sig ut för att återföra magin till Orïsha.
 
 
 
 
 
 
 
Det är inte troligt att ni har har undgått hajpen kring Children of blood and bone: Solstenen. Boken har i princip synts överallt på sociala medier, och fått stående ovationer från förhandsläsarna. Ofta är det något som får varningsklockorna att ringa hos mig: sällan är en bok så bra att näst intill ingen kommer med kritik. Det är snarare ett tecken på att boken är överskattad. Men i det här fallet ställer jag mig bakom alla som hyllat Children of blood and bone: Solstenen. Jag kan inte mycket mer än att säga: wow – vilken debut!
 
Children of blood and bone: Solstenen berättas ur tre olika karaktärers synvinklar: Zélie, Amara och Inan. Trots att karaktärernas berättelser är tätt anslutna, går var och en av dem på individuella, utvecklande resor genom boken, och det är oerhört spännande att läsa om dem alla tre. Det är sällsynt att jag fastnar för alla karaktärer i en bok, men här kunde jag inte undgå att förälska mig totalt. De är perfekta på så sätt att de har brister. De har rädslor och svagheter, men det är just det som gör dem mänskliga och trovärdiga. Den komplexiteten gör också boken oförutsägbar, då det ibland är svårt att avgöra var karaktärernas lojalitet verkligen ligger.
 
När jag började läsa boken hade jag lite svårt att komma in i berättelsen. Fantasyromaner introducerar alltid en helt ny värld för läsaren, men här behövde vi även lära känna ett helt nytt språk med annorlunda namn och termer. Det gjorde läsningen lite hackig först. Men det tog inte lång tid innan jag var helt uppslukad. De korta kapitlen gör tillsammans med Adeyemis livfulla språk att boken blir väldigt lätt att ta till sig. Trots bokens skräckinjagande storlek flög sidorna förbi. Det är något med läsningen som är nästintill magiskt: samhället, magisystemet, handlingen… allt är så välutvecklat att beroendet växte sig starkare hela tiden.
 
Children of blood and bone: Solstenen är årets hittills bästa bok. Det finns ingen tvekan om det. Jag satt med hjärtat i halsgropen nästan hela tiden, och var nära till antingen gråt eller skratt en stor del av läsningen. Och den cliffhangern..! Allt som allt rekommenderar jag boken till dig som gillar actionpackade fantasyromaner med inslag av både intriger och humor. Jag vill, nej måste, läsa fortsättningen.
 

Allt ska brinna

Författare: Sofia Nordin.
Serie: Fristående.
Längd:  239 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Agnes och Minna tänker förändra världen. De ska största patriarkatet och köttindustrin och utrota varenda orättvisa. Det är som om Minna känner starkare än andra människor, och hon får Agnes att känna mer, våga mer. Men sorgen och meningslösheten är också stark. Och vad ska Agnes göra när hon inte längre räcker till? 
 
 
 
 
 
 
 
 
När Allt ska brinna kom i brevlådan, visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag kände varken till titeln eller författaren sedan tidigare, och kunde inte utläsa mycket av handlingen från bokens baksida. Det var alltså som ett tomt blad som jag gick in i läsningen. Men vilken läsning sen!
 
Allt ska brinna är riktigt stark: en bok som jag intresserades och berördes förvånansvärt mycket av. Stämningen är intagande, språket genomtänkt och de dynamiska karaktärerna har en fantastisk komplexitet som gör dem trovärdiga och lätta att tycka om. Boken känns jordnära, och på något sätt full av liv. Fast tempot svackar på sina ställen, är Allt ska brinna en tankeväckande roman väl värd att läsa.
 
Som helhet tyckte jag mycket om boken. Det finns inte mer att säga: läs den.
 

Gökungen

Författare: Frances Hardinge.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Cuckoo song.
Längd: 428 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
När elvaåriga Tris vaknar upp efter en olycka vet hon att något är fel. Hon är omättligt hungrig, hennes syster verkar rädd för henne och hennes föräldrar viskar bakom stängda dörrar. Tris har svårt att minnas, och när hon ska läsa sin dagbok har någon rivit ut alla sidor.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag blev glatt överraskad av Gökungen. Faktum är att jag tycker riktigt mycket om den. Jag greps direkt tag av handlingen, och hölls fängslad av den gotiska, nästan kusliga atmosfären. Gökungen är mystisk och mörk, men samtidigt magisk – och jag kan inte undgå att förälska mig i den starka känslan som Hardinge förmedlar med sina ord.
 
Jag fastnade dessutom för karaktärerna, som är förvånansvärt komplexa. Relationen mellan Tris och Pen är riktigt intressant att läsa om, och de växer som individer båda två under läsningens gång. Det enda som jag har att kritisera gällande Gökungen är att tempot börjar sacka lite halvvägs igenom. Förövrigt var det en riktigt annorlunda och spännande bok.
 
Allt som allt är Gökungen riktigt bra. Jag rekommenderar romanen till dig som gillar stämningsfulla och mystiska läsningar.
 

Morrigan Crows magiska förbannelse

Författare: Jessica Townsend.
SerieNevermoor #1.
OriginaltitelThe trials of Morrigan Crow.
Längd: 346 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
Morrigan för otur med sig, och får skulden för allt som händer. Men det värsta är att hon kommer att dö på sin elfte födelsedag. I sista stund blir hon räddad av Jupiter North, som för henne till staden Nevermoor. Där ska hon tävla mot hundratals andra barn i farliga prövningar."
 
 
 
 
 
 
 
 
Morrigan Crows magiska förbannelse är en förvånansvärt stark debut. Jessica Townsend har verkligen lyckats. Språket är tilltalande, texten flyter på bra och världen känns genomtänkt. Fast delar påminner om Harry Potter har författaren gett romanen en unik prägel. Det hela känns kreativt sammansatt och som läsare blir man uppslukad av alltsammans.
 
Det här är en bok som passar såväl unga som vuxna. Den är mystisk, spännande och rent utav magisk. Jag tycker dessutom om oförutsägbarheten, och fastnar lite extra för de läckra testerna som Morrigan behöver klara för att komma in på skolan i Nevermoor. I min mening utklassar Morrigan Crows magiska förbannelse de flesta andra böckerna i sin genre. Jessica Townsend är bättre än Caleb Krisp. Bättre än Lemony Snicket. Bättre än Rick Riordan.
 
Som helhet är Morrigan Crows magiska förbannelse definitivt läsvärd. Jag ser mycket fram emot en fortsättning.
 

De kommer ändå inte tro mig

Författare: Ulla Nissen.
Serie: Fristående.
Längd: 221 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
"Elsa har flyttat och börjar årskurs åtta i en ny skola. Första helgen går hon på en fest, fast hon inte får för sina föräldrar. På festen drar en kille iväg med Elsa till ett sovrum. Chockad stänger hon av under övergreppet och efteråt bestämmer hon sig: det här har inte hänt."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag tyckte verkligen om De kommer ändå inte tro mig, som är en välskriven och gripande roman om sexuella övergrepp, psykisk ohälsa och ätstörningar. Boken har en förvånansvärd trovärdighet och är nästintill skrämmande i sin tankeväckande skildring. Som läsare berördes jag, och när sista sidan var läst ville jag ha mer.
 
Det tog ett tag att fastna för De kommer ändå inte tro mig, men när handlingen väl kommit igång var det svårt att släppa taget. Språket flyter på väldigt fint och det var med en blandad känsla av fascination och fruktan som jag uppslukades av Nissens ord. Trots att jag inte har upplevt det som Elsa varit med om, kunde jag relatera till henne på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Hennes tankar och känslor blev på något sätt mina tankar och känslor, och fast jag emellanåt ville ruska om henne i frustration så förstod jag varför hon agerade som hon gjorde.
 
Det finns bara några saker som jag hade velat ändra med De kommer ändå inte tro mig, men dessa kan knappast kallas klagomål – snarare förbättringspotential. För det första hade jag velat ta del av mötet med kuratorn, istället för att bara få det återberättat lite kort i efterhand. Sen tror jag att boken hade behövt vara längre: gärna femtio sidor till. Slutet kändes lite abrupt och jag hade velat veta vad som hände efteråt och hur föräldrarna reagerade på det hela.
 
Som helhet är De kommer ändå inte tro mig en riktigt bra roman. Språket är vackert, karaktärerna lätta att relatera till och vänrelationen underbart värmande. De kommer ändå inte tro mig berörde mig, och borde läsas av alla unga vuxna. 
 

The Language of Thorns

Författare: Leigh Bardugo.
SerieGrishaverse #0,5.
Längd: 284 sidor.
 
"Res till en värld med hemsökta byar, hungriga skogar, talande odjur och pepparkaksmonster. Där kan en ung sjöjungfrus röst tillkalla dödliga stormar och en flod tjäna en kärlekskrank pojke till ett fruktansvärt pris."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
The language of thorns är en samling noveller som utspelar sig i samma värld som Grisha-serien och Six of crows-böckerna. Boken består av sex korta berättelser som inspirerats av gamla myter och sagor. Till exempel får vi läsa historier som är löst baserade på Hans och Greta och Den lilla sjöjungfrun
 
Novellerna varierar i längd. Den längsta är uppemot åttio sidor, medan den kortaste knappt upptar tjugo. Samtliga berättelser håller en väldigt hög kvalitativ nivå, och präglas av originalitet. Mina favoriter är ”Ayama and the thorn wood”, ”The too-clever fox” och ”Little knife”, som jag tyckte hade intressanta utgångspunkter och slagkraftiga budskap. Minst tyckte jag om ”The soldier prince”.
 
Det är inte enbart novellernas kreativa koncept som fängslar. Leigh Bardugo har ett magiskt språk, med vackra meningsbyggnader och genomtänkte kompositioner. Bardugo vet verkligen hur ord ska hanteras, och leker lättvindigt med läsarens hjärtsträngar. Trots att varje novell är fristående och består av få sidor, dras man snabbt in och förälskar sig i karaktärerna. Därtill bidrar förstås de utsökta illustrationerna till bokens dragningskraft. På varje sida bildar illustrationer en ram runt texten, som växer och förändras allteftersom berättelsen utvecklas. Det blev en spänning i sig att se hur det byggdes upp, och jag såg hela tiden fram emot att bläddra för att se mer.
 
Som helhet är The language of thorns en riktigt bra novellsamling, som både passar sagoälskare och fans av Grisha-serien.
 

Falling kingdoms

Författare: Morgan Rhodes.
SerieFalling kingdoms #1.
Längd: 412 sidor.
 
"Härskarna i de tre kungarikerna strider om makten. Fyra nyckelpersoner upptäcker att deras liv är sammanflätade, och dras in i en värld av svek, mord, hemliga allianser och oförutsedd kärlek. Det enda som är säkert är att kungariken kommer att falla."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På grund av att jag ofta blir besviken av omtalade böcker, har jag med flit undvikit att plocka upp Falling kingdoms. Men nu var det dags, och åh vad jag är glad över att jag äntligen läste den! Redan från första sidan gillade jag den skarpt.
 
Falling kingdoms är en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig om kvällarna, och som jag gick och tänkte på konstant under dagarna. Det var länge sedan en bok fick mig att känna så. Det jag fastnade för var bland annat språket, som är enkelt utan att bli nedlåtande. Jag tyckte faktiskt att det var skönt att Rhodes uttryckte sig så anspråkslöst, mest för att den här genren kan bli relativt krävande med nya världar, magisystem och liknande. Här gav språkets enkelhet stöd till att förstå alltsammans, och fast det fanns mycket nytt att ta in blev Falling kingdoms aldrig tung.
 
Världen är inte särskilt unik. Exempelvis känns magisystemet med de fyra elementens kraft igen från många andra romaner. Men jag tilltalades ändå av Rhodes sätt att bygga upp alltihop. Jag gillade också att magin närvarade utan att ta överhanden: mer fokus låg på karaktärsutveckling, politiska intriger och action. Ett annat stort plus är bokens längd. Ofta har fantasyromaner långa transportsträckor som drar ut berättelsen, men Falling kingdoms är kort, har högt tempo och blir aldrig tråkig. Spänningen är alltid närvarande, och boken har flera vändningar som jag inte hade väntat mig.
 
Karaktärerna var dessutom oväntat lätta att fastna för. Falling kingdoms har fyra protagonister men berättas ur sju eller åtta olika synvinklar. Jag brukar ha svårt för romaner med många berättarperspektiv, men tack vare karaktärernas utmärkande personligheter fungerade det bra här. Det var lätt att skilja berättarrösterna från varandra, och multiperspektivet underlättade att förstå allas motiv. Om boken bara hade berättas ur en synvinkel skulle karaktärerna lätt ha delats upp i ”goda” och ”onda” eftersom de är varandras fiender. Men nu får vi ta del av allas livsstilar och tankesätt, vilket gör att läsaren oundvikligen sympatiserar med dem alla.
 
Falling kingdoms är en riktigt lovande start på serien, och jag ser fram emot att läsa vidare.
 

Inte för nära

Författare: Colleen Oakley.
OriginaltitelClose enough to touch.
Serie: Fristående.
Längd: 407 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"Jubilee har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas hon lämna sin trygga exil."
 
 
 
 
 
 
 
 
Inte för nära är en fängslande roman, vars koncept påminner om Ingenting och allting av Nicola Yoon. Men enligt mig är Inte för nära mycket bättre – och trovärdigare – än den populära ungdomsboken.
 
Jag fastnade direkt för Inte för nära. Handlingen fångade omedelbart mitt intresse och språket trollband mig från första sidan. Dessutom är karaktärerna underbara, och det tog inte lång tid förrän jag förälskat mig i dem. Jag fastnade särskilt för Jubilee, som inte bara är riktigt fascinerande som person, utan också har en väldigt behaglig berättarröst som gör det lätt att ta till sig innehållet. Trots allvaret i boken är hennes tankar skrivna med en humoristisk touch, som gör boken omöjlig att lägga ifrån sig.
 
Det enda som jag har att kritisera är slutet. Det kändes påskyndat och klyschigt, och på något sätt upplevde jag det som att författaren inte hade energi över till att knyta ihop säcken ordentligt. Men för övrigt är Inte för nära en mysig må bra-bok; en riktig pärla. 
 

Brännmärkt

Författare: Lizette Edfeldt.
Serie: Imperiet #1.
Längd: 437 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd. I rang åtta lever Adeline. Runt halsen bär hon det enda som är kvar efter hennes bortgångna mor: en amulett i silver. Smycket är hennes värdefullaste ägodel, men drar snart in henne i ett livsfarligt dubbelspel."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lizette Edfeldt är helt klart en ny favoritförfattare. Vanligtvis är jag inte så förtjust i svensk litteratur, men Edfeldt visar vart skåpet ska stå och slår Sveriges veteraner med hästlängder. Brännmärkt är en välskriven och genomtänkt debut, som borde finnas under alla julgranar i år.
 
Det är svårt att skriva en helt originell dystopi. I Brännmärkt likar exempelvis det hierarkiska systemet det i Hungerspelen, medan konceptet med att en lågrangare infiltrerar de med makt påminner om Rött uppror. Men trots att det är lätt att jämföra med andra böcker inom genren, lyckas Edfeldt skapa sin alldeles egen berättelse. Romanen griper tag vid första sidan, och spänningen håller i ända till slutet. Det är dessutom lätt att tycka om karaktärerna, och jag fastnade starkt för relationen mellan Adeline och Davian.
 
Något som förvånade mig var hur stadig Brännmärkt var rakt igenom. Ofta upplever jag att romaner svackar i mitten, där tempot minskar och lite av läsarens intresse försvinner. Men det upplevde jag aldrig här. Det var snarare så att jag tyckte om mittendelen mest, vilket säger en hel del. 
 
Världen som Edfeldt har skapat är intressant. Jag hade emellertid velat ha en utförligare världsuppbyggnad, för att få en tydligare bild över hur samhället ser ut. Brännmärkt brister även lite när det kommer till trovärdigheten, och flera av vändningarna var rätt förutsägbara.
 
Allt som allt är Brännmärkt en förvånansvärt stark debut, som excellerar många verk av sedan länge etablerade, svenska författare. Jag ser mycket fram emot fortsättningen.
 

Allt det vackra är inte förstört

Författare: Danielle Younge-Ullman.
OriginaltitelEverything beautiful is not ruined.
Serie: Fristående.
Längd: 435 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"När Ingrids mamma förstör sina stämband får hennes karriär som sångerska ett abrupt slut, och minnet av det som gått förlorat är smärtsamt närvarande. Ingrid lovar sin mamma att hon ska delta i ett överlevnadsläger för att bevisa att hon är mogen nog att flytta till London för att plugga musik. Men allt är inte som det verkar, och Ingrid måste räkna ut varför hon är på lägret och den egentliga orsaken till att musiken försvann ur deras liv."
 
 
 
 
 
Den här boken alltså! Allt det vackra är inte förstört är tusen gånger bättre än vad jag hade väntat mig. Jag fastnade redan vid första sidan och ju mer jag läste desto mer fantastisk blev den. Det är en mycket tankeväckande roman, med kraftfullt koncept och en handling som berör på djupet. 
 
En av bokens styrkor är karaktärerna – de är underbara! Varje individ har en komplex bakgrundshistoria som skickligt vävs in i berättelsen. Personerna i romanen har också en egen röst som utmärker dem från alla andra, vilket gör att de känns oerhört verkliga. Jag gillar dessutom komplexiteten som relationerna uppvisar, och fascinerades av hur okonstlat men ändå komplicerat allt kändes.
 
Vidare ger det målande språket boken en fantastisk stämning, som personifieras i form av en värmande må bra-känsla hos läsaren. Det märks att Younge-Ullman tänkt igenom berättelsen noggrant: alltsammans känns väldigt välarbetat. Exempelvis är författares sätt att skildra sexuella övergrepp, depression och självmord väldigt genomtänkt. Hon har gett de svåra ämnena ett syfte, och integrerar dem i handlingen på ett naturligt sätt. 
 
Romanens enda svaghet är slutet. Jag tycker inte om vändningen som epilogen tar, och de sista sidorna kändes onödiga. På något sätt gjorde de att protagonisten tog ett steg tillbaka i utvecklingen, och jag hade gärna sett henne avsluta på samma spår som hon påbörjat.
 
Allt som allt är Allt det vackra är inte förstört en underbar bok som tar läsaren på en känslomässig berg-och-dalbana. Boken har många oväntade vändningar och varvar hela tiden skratt med tårar. Om du är sugen på att läsa en tankeväckande och berörande må bra-roman är Allt det vackra är inte förstört boken för dig.
 

Sköldpaddor hela vägen ner

Författare: John Green.
OriginaltitelTurtles all the way down.
Serie: Fristående.
Längd: 292 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Aza vill inte ge sig in i jakten på Russel Pickett, den försvunna miljardären som jagas av FBI. Men 100 000 dollar i belöning ändrar planerna. Aza kommer nära Picketts son Davis, som aldrig kan lita på om någon tycker om honom för den han är eller för pappas pengar. Men han kan vara lugn med Aza. Hon har sina tvångstankar och blotta tanken på alla bakterier som finns i en annan människas saliv får henne att rygga."
 
 
 
 
 
 
Sköldpaddor hela vägen ner är en av John Greens starkaste böcker. Den är annorlunda, men präglas ändå av Greens kännetecknande språk och stil. Om du har läst något av honom tidigare vet du att han är en av få ungdomsboksförfattare som inte fördummar läsaren med översimplifierat språk eller ointelligenta karaktärer. Istället för att romantisera eller överdriva, berättar han helt enkelt hur det är.
 
Det jag gillar mest med Sköldpaddor hela vägen ner är bokens trovärdighet. Karaktärerna känns verkliga, och jag kunde relatera läskigt mycket till protagonistens tvångstankar, krångliga vänskapsrelationer och ångest. Särskilt hårt träffade metaforen med spiralen; som satte ord på hur jag har känt otaliga gånger. Därtill är jag obeskrivligt glad över att Green inte föll i den gamla klyschan, där huvudpersonen frisknar till och allt slutar lyckligt. Här mår huvudpersonen dåligt, och hur mycket hon än försöker blir hon inte bättre. Det är hemskt, men samtidigt äkta. Mental ohälsa är en livslång kamp, och jag applåderar Green för hans genuina representation.
 
Allt som allt är Sköldpaddor hela vägen ner en tankeväckande roman, som skildrar att livet kan vara meningsfullt trots att man kämpar mot sig själv. Boken slår Efter Alaska, Pappersstäder och Katherineteorin med hästlängder.
 

Midnattsstjärnan

Författare: Marie Lu.
OriginaltitelThe midnight star.
Serie: Den unga eliten #3.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Adelina har fått nog av att lida. Hon har vänt ryggen åt de som förrått henne och hennes grymhet har vuxit. Mörkret inom henne börjar svämma över, och det hotar nu att förstöra allt hon uppnått."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Midnattsstjärnan gör mig riktigt kluven. Å ena sidan är det en riktigt bra bok. Samtidigt gav den inte alls det jag förväntade mig; det jag ville ha.
 
Låt oss ta det från början. Midnattsstjärnan var årets mest efterlängtade roman för mig. Jag är helt hopplöst förälskad i Den unga eliten-serien och har suttit som på nålar efter den avslutande delen. Och den börjar fenomenalt. Jag älskar den påtryckande stämningen, Marie Lus gripande språk och den underbart antagonistiska huvudkaraktären. Och spänningen… wow!
 
Men halvvägs igenom tar boken en vändning som jag inte tycker om. En ny slags magi introduceras, och den platsar inte i seriens kontext. Plötsligt kändes allt malplacerat och konstigt. Läsningen blev tradig och den mäktiga känslan ersattes av enfaldighet. Det kändes knappt som att jag läste samma bok längre. Och just det här gör att jag känner mig besviken. 
 
Allt som allt är Midnattsstjärnan en bra bok – riktigt bra till och med. Marie Lu är en av mina favoritförfattare och hon visar återigen upp sin otvivelaktiga talang. Men jag hade förväntat mig mer.
 

Harry Potter och fången från Azkaban (illustrerad)

Författare: J.K. Rowling.
Originaltitel: The prisoner of Azkaban.
Serie: Harry Potter #3.
Längd: 326 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Harry Potter rymmer hemifrån och förväntar sig stora problem, men ministeriet har större saker att ta itu med – Sirius Black, en ökänd massmördare, har rymt från fängelset. Han är ute efter Harry, som under sitt tredje år på Hogwarts följs av förebud om död."
 
 
 
 
Den illustrerade utgåvan av Harry Potter och fången från Azkaban är magnifik. Det är inte ofta som jag tar del av en bok med så mycket hjärta att jag ler som ett fån medan jag läser. Den är intelligent skriven med kreativt uppbyggd värld, skarpa dialoger och tankeväckande metaforer. Dessutom är Harry, Ron, Hermione och alla de andra karaktärerna bland de charmigaste som jag har läst om. De fick mig att skratta otaliga gånger, och inspirerar med hjärtevärmande lojalitet.
 
Bokens illustrationer är makalösa. Varje uppslag bemöter läsaren med en kaskad av färger som gör omedelbart intryck. De vackra och detaljrika bilderna får läsaren att stanna till och utforska sidorna, och gör boken om möjligt mer stämningsfull. Det finns bara ett sätt att beskriva illustrationerna på: de är helt magiska.
 
Den enda svagheten som jag noterat rör inte själva berättelsen, utan formatet. De illustrerade utgåvorna är nämligen stora och tunga, vilket gör dem otympliga och svåra att läsa. Sen är jag personligen inte särskilt förtjust i spaltformaterad text, men det är en smaksak.
 
I sin helhet förtrollar den illustrerade utgåvan av Harry Potter och fången från Azkaban både med sitt yttre och sitt inre. Det är en spännande och påkostad roman som borde finna ett hem i varje läsares hylla.
 

A darker shade of magic

Författare: Victoria Schwab.
Serie: Shades of magic #1.
Längd: 398 sidor.
 
"Gråa London saknar magi. Röda London frodas, och Vita Lodon faller långsamt sönder. En gång i tiden fanns även Svarta Lodon, men om det talar inte längre någon. Kell är en av de sista magikerna som kan resa mellan världarna. När han snubblar över en förbjuden token från Svarta London måste han tillsammans med människan Lila rädda alla världar."
 
 
 
 
 
 
A darker shade of magic är en spännande roman. Den har fängslande koncept, läckert magisystem och karaktärer som är enkla att fastna för. Deras brister och arrogans gör dem till trovärdiga och komplexa individer, vilket både är intressantare att följa och lättare att relatera till än om de hade varit helt ”perfekta”. På något sätt påminner huvudpersonerna om Kelsier och Vin från Mistborn-serien av Brandon Sanderson, vilket är ett starkt beröm.
 
Men det tar A darker shade of magic ett tag att komma igång ordentligt. Det är mycket världsuppbyggnad att ta sig igenom, och läsningen känns tung till en början. Därtill är handlingen inte den starkaste, och tempot sviktar genom boken ibland, vilket gör att den inte riktigt lever upp till hypen.
 
Allt som allt är A darker shade of magic en stark början på en serie som jag definitivt vill fortsätta läsa. Boken var dock inte riktigt så bra som jag förväntat mig, och jag ser en del utvecklingspotential till efterföljande romaner.
 

RSS 2.0