Jag ser dig

Författare: Clare Mackintosh.
OriginaltitelI see you.
Serie: Fristående.
Längd: 425 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
 
"En dag upptäcker Zoe ett grynigt svartvitt foto på sig själv bland annonserna i en tidning. Kort därpå finns en ny annons på samma plats i tidningen med en bild av en annan kvinna. Och dagen därpå ytterligare en. Är allt ett underligt sammanträffande? Eller är det någon som håller koll på kvinnorna?"
 
 
 
 
 
 
Förra året läste jag Clare Mackintoshs spektakulära debut Jag lät dig gå. Den hänförde mig och än idag ser jag den som en stor favorit. Därför hade jag skyhöga förväntningar på Jag ser dig. Och var den bra? Definitivt! Men levde den upp till förväntningarna? Nja…
 
Clare Mackintosh är tveklöst en fenomenal författare. Hon har en naturlig fallenhet för att skriva; en förmåga som tar de mest kompetenta skribenter decennier att bygga upp. Skickligt väver hon samman berättelsens beståndsdelar och bygger upp en så levande bild av det som händer att det känns som att man är där. Spänningen går att ta på, och även jag – som vanligtvis snabbt tröttnar på thrillers – fängslas. 
 
Jag ser dig fångar intresset redan från första sidan, men som starkast är boken framåt slutet – närmare bestämt epilogen. I den finns en vändning som tveklöst blir romanens höjdpunkt. Men ponera att epilogen inte var där. Då skulle Jag ser dig kännas antiklimatisk. Detta för att författaren förlitar sig för mycket på att karaktärernas rädsla kan bära upp boken på egen hand. Det finns en avsaknad av action, tempo och höga insatser – vilket helt enkelt gör att handlingen inte ger tillräckligt med utbetalning i slutet. Dessutom brister trovärdigheten, och ofta kräver Jag ser dig att läsaren accepterar handlingen utan att ifrågasätta logiken i det hela.
 
Värt att nämna är också att jag störde mig på antalet korrfel som har tagit sig igenom korrekturläsningen. I Jag ser dig finns nämligen många stavfel, felaktiga ordföljder och till och med sakfel. Till exempel omnämns en karaktär på ett ställe som Kelly istället för Katie (s. 359), vilket blir förvirrande i sin kontext. Även vissa ordval vid översättningen känns underliga. I exempelvis meningen ”Du lägger icke ut henne på sajten!” (s. 381) känns ordet ”icke” malplacerat, speciellt med tanke på att det står i dialog. Ett mer naturligt ordval i sammanhanget hade varit ”inte”.
 
Jag ser dig når inte upp till den höga ribban som Jag lät dig gå satte. Den saknar debutens förbluffande vändningar och oemotståndliga dragningskraft. Ändå är den mycket läsvärd. Jag älskar Mackintoshs sätt att skriva, och hennes unika förmåga att gripa tag i mig. Det är en riktigt beroendeframkallande läsning, och trots sina brister en av årets hittills bästa böcker.
 

Minnet av vatten

Författare: Emmi Itäranta.
OriginaltitelTeemestarin kirja.
Serie: Fristående.
Längd: 240 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Den globala uppvärmningen har förändrat världen. Krig utkämpas om vatten, och Kina har tagit över makten i Europa. Här går Noria i lära för att bli temästare, vilket medför djupa hemligheter. Bara temästaren känner till var de dolda vattenkällorna finns. Men när Norias far dör börjar armén övervaka henne. Och när vatten i allt högre grad blir en bristvara tvingas Noria välja mellan att slåss och skydda sig själv, mellan kunskap och släktband."
 
 
Minnet av vatten är en hänförande debut. Det är en tankeväckande och vacker berättelse, som utspelas i en intelligent konstruerad framtidsvärld. Läsningen i sig är lågmäld, men ett högre tempo skulle kännas malplacerat i denna djupt atmosfäriska roman. Itärantas nästintill poetiska språk bygger skickligt upp en spänd stämning och hennes gripande, detaljrika beskrivningar får läsaren att känna som att man befinner sig på plats. Det är tydligt att Itäranta valt varje ord med största omsorg, och språket blir ett konstfullt och mäktigt verktyg som fängslar läsaren från början till slut.
 
Den satiriska framtidsvisionen som Itäranta skildrar är en av de mest originella som jag har läst om. Det finns så oerhört mycket nytt att lära sig – nya lagar, geografiska gränser och fascinerande traditioner – och allt känns skrämmande trovärdigt. Bokens stora svaghet är dock att den känns som en introduktion för något annat. Jag väntade hela tiden på att handlingen skulle komma igång ordentligt, att något storslaget skulle hända och ta allt till nästa nivå – men det gör det aldrig. 
 
Som helhet är Minnet av vatten en enastående debut, som genast får mig att längta efter fler böcker av Emmi Itäranta.
 

Besynnerliga berättelser

Författare: Ransom Riggs.
OriginaltitelTales of the peculiar.
Serie: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn #0,5.
Längd: 181 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Boken är endast avsedd att läsas av besynnerliga. Om det skulle falla sig så att du inte tillhör dem, vill jag be dig att genast lägga tillbaka den där du hittade den och glömma detta. Var inte orolig, du kommer inte att missa något. Jag är övertygad om att du bara skulle tycka att de här historierna är oroväckande och inte alls i din smak. Dessutom har du inget med dem att göra."
 
 
 
 
Jag tycker väldigt mycket om Besynnerliga berättelser. Det är en antologi med tio samlade noveller. Dessa framhäver de besynnerligas folklore, och utspelar sig alltså i samma värld som Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Den är dock fristående från originaltrilogin, och går alldeles utmärkt att läsa även om du inte har tagit del av Ransom Riggs tidigare verk.
 
Bokens berättelser är strukturerade som bisarra sagor. Dessa är väldigt lätta att förälska sig i, då den intelligenta kombinationen mellan satiriska budskap och makaber humor underhåller från början till slut. Dessutom är boken riktigt behaglig att läsa – med bra flyt på texten, vackra illustrationer samt karaktärer man snabbt förälskar sig i.
 
 
Besynnerliga berättelser är i sin helhet både spännande och underhållande. Jag rekommenderar boken varmt, både till er som redan hittat tjusningen i Miss Peregrines hem för besynnerliga barn och till er som är nyfikna på att besöka Ransom Riggs magiska värld för första gången.
 

Forbidden

Författare: Tabitha Suzuma.
Serie: Fristående.
Längd: 418 sidor.
 
"Lochan och Maya har alltid varit mer som vänner än syskon. De har behövt växa upp snabbt, och hjälpa deras alkoholiserade mamma ta hand om deras tre yngre syskon. Stressen och deras förståelse för varandra har fört dem närmare varandra än två syskon vanligen är. Så nära, att de förälskat sig i varandra."
 
 
 
 
 
 
 
Forbidden lider av ett stundtals långsamt tempo och tar ett tag att komma in i ordentligt. Men successivt blir läsaren allt mer investerad i karaktärernas liv, och inom kort sitter man som fastgjuten. Det är en fantastiskt tankeväckande och berörande roman, som tar läsaren på en känslomässig berg- och dalbana mellan skratt och tårar.
 
Forbidden är en mörk och komplex berättelse som behandlar flera svåra ämnen, så som panikångest, incest, misshandel och alkoholism. Det är en intensiv bok, som minst sagt kan upplevas som ”triggering” för vissa läsare. Men den är minst sagt värd att läsa. Karaktärerna – både protagonisterna och sidkaraktärerna – är djupt konstruerade med livfulla personlighetsdrag. De känns som verkliga individer, och det är riktigt intressant att läsa om hela familjen och deras vardagliga kamp. Tabitha Suzuma sammanlänkar dem skickligt till läsaren, och det gör genuint ont att läsa om det som karaktärerna går igenom. Smärtan intensifieras ju längre in i läsningen man kommer, och framåt slutet var jag nära att brista ut i gråt.
 
Förutom tempot, som jag nämnde i recensionens början, har Forbidden ytterligare en svaghet. Boken berättas ur både Mayas och Lochans perspektiv, vilket gör att vi får en djup förståelse för dem båda. Men deras berättarröster är relativt lika varandra, och ibland blandade jag ihop vem som gjorde vad. Jag hade velat se dem utmärka sig mer karaktäristiskt i deras sätt att tänka och agera, för att tydliggöra ur vems perspektiv man läser.
 
Som helhet är Forbidden en riktigt stark och berörande läsning. Det är inte en bok man glömmer i första taget.
 

Idag är allt

Författare: Nicola Yoon.
OriginaltitelThe sun is also a star.
Serie: Fristående.
Längd: 334 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Natasha och Daniel är två tonåringar med olika bakgrund som av en slump möts på en gata i New York. Det handlar om att känna att man aldrig riktigt duger för sina föräldrar, om att inte veta om man får stanna i landet man växt upp i – men också om kärlek som uppstår när man minst anar det och om hur varje litet val kan få stora konsekvenser."
 
 
 
Hoppfulla Idag är allt bjuder på en vacker må-bra berättelse, som trots kärleksfull humor både är tankeväckande och väl förankrad i verkligheten. Boken är inte klockren rakt igenom, men stannar definitivt kvar i minnet långt efter att läsningen är över.
 
Yoon har ett språk som verkligen tilltalar mig. Texten har ett oerhört bra flyt, som tillsammans med de korta kapitlen gör att sidorna flyger förbi. Just Idag är allt utspelas under en enda dag och berättas hur många olika perspektiv. De huvudsakliga narrativen är såklart Daniel och Natasha, men även till synes obetydliga sidkaraktärer – exempelvis servitrisen på en restaurang – får berätta sin bakgrundshistoria efter att de nämnts. Jag förälskades i detta upplägg, då det gav känslan av att allt – alla personer vi möter, alla beslut vi tar – hör ihop. 
 
Något som jag hade väldigt svårt för var dock bokens bristande trovärdighet, som främst orsakas på grund av att Daniel förälskar sig i Natasha vid första ögonkastet. Redan efter några minuter börjar han fantisera om sin framtid med henne. Karaktärernas kemi till varandra gör att bokens så kallade ”instalove” ibland glöms bort, men då och då händer saker som känns rent utav löjliga på grund av det korta tidsspannet. Att karaktärerna exempelvis trånar efter varandra bara efter ett par timmar, orsakade en skrattretande irritation hos mig.
 
Idag är allt är en vacker roman, med en tankeväckande berättelse och charmiga karaktärer. Dock är avsaknaden på trovärdighet ett hinder som boken inte helt kommer helskinnad över.
 

Öppet hav

Författare: Annika Thor.
SerieEn ö i havet #4.
Längd: 282 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Kriget är slut och Steffi tar studenten. Nu måste hon bestämma sig för var hon hör hemma. För Nelli är det enkelt: hon vill inget hellre än att stanna på ön hos tant Alma. Men vill de ha henne kvar? Hon är ju inte deras barn, inte på riktigt. Kanske är det med Steffi som hon ska vara, och med pappa – om han fortfarande lever."
 
 
 
 
 
 
 
Öppet hav avslutar den kraftfulla En ö i havet-serien. Jag är oerhört glad över att jag fick chans att läsa dessa pärlor, och aldrig hade jag kunnat ana hur mycket de skulle betyda för mig.
 
Under resans gång har jag verkligen fastnat för karaktärerna och deras lilla samhälle på ön. Som läsare känner man sig som en del av gemenskapen, och beskrivningarna är så levande att det känns som att man är på plats. Precis som föregångarna är Öppet hav vackert skriven, och Annika Thor har ett unikt sätt att behandla obehagliga ämnen men ändå lyckas göra läsningen mysig och lätt att ta till sig. På något sätt gör det boken mer effektfull, då läsaren får en tankeställare samtidigt som stämningen ger en omfamnande må bra-känsla.
 
Kriget tar större plats i Öppet hav än tidigare, och efterverkningarna är mer påtagliga. Eftersom de flesta romanerna som skildrar andra världskriget utspelar sig i länder som blev direkt drabbade, ger den svenska miljön ett annorlunda men ack så intressant perspektiv. Jag känner att jag lärt mig oerhört mycket genom dessa böcker; genom att läsa om hur Sverige påverkades av kriget och hanterade följderna. Det är inte något som annars ofta tas upp, men som Annika Thor skildrat på ett riktigt snyggt sätt. 
 
Boken har ett öppet slut som både känns bitterljuvt och tillfredsställande. Jag hade väldigt gärna velat läsa mer om Steffis och Nellis liv, speciellt med tanke på den lilla cliffhangern, men är samtidigt väldigt nöjd med hur allt avrundades.
 
Som helhet är Öppet hav en riktigt bra avslutning på en riktigt bra serie. Oavsett hur gammal du är, rekommenderar jag En ö i havet-böckerna varmt.
 

Havets djup

Författare: Annika Thor.
Serie: En ö i havet #3.
Längd: 241 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"I snart fyra år har Steffi och hennes lillasyster Nelli varit i Sverige. Steffi går i läroverket i Göteborg, och var bara tolv när hon skildas från mamma och pappa på järnvägsstationen i Wien. Nu är hon sexton, på väg att bli vuxen. Hela livet ligger framför henne. Om bara kriget tog slut."
 
 
 
 
 
 
 
Jag gråter sällan av böcker. Det krävs en väldigt stark känsla av tillhörighet för att jag ska beröras så pass mycket av en fiktiv händelse att tårarna kommer. Men i Havets djup kunde jag inte hålla dem tillbaka. Jag har upplevt så mycket ihop med karaktärerna och följt dem så nära inpå livet att de numera känns som en del av mig. Så när hoppet, som jag desperat klamrat fast vid tillsammans med Steffi, slets ifrån mig, var det som om andan slogs ur mig. Under seriens gång har jag helt enkelt blivit så engagerad i hennes liv, att det till slut bara krävdes en liten knuff för att tårarna skulle börja rinna.
 
Fast värmande områden som vänskap och gemenskap fortfarande är betydande i serien, tacklar Havets djup också allvarligare ämnen, som sexuella övergrepp och sorgen efter att ha förlorat någon närstående. Havets djup är således mörkare än tidigare delar, och det känns som att den riktar sig till en lite äldre målgrupp. Dessutom kombineras den vackra coming of age-berättelsen med kraftfulla inslag av Andra Världskriget, som närvarar mer påtagligt än i Näckrosdammen.
 
Havets djup är som helhet en riktigt bra, tankeväckande bok som skildrar Andra Världskriget på ett mycket annorlunda sätt. Med skillnad från många andra historiska romaner utspelas Havets djup på ett säkert avstånd från kriget, med karaktärer som inte ser fasorna med egna ögon. Ändå lyckas boken beröra, och det är mycket intressant att läsa om händelserna ur ett så avvikande perspektiv. 
 

En ö i havet

Författare: Annika Thor.
SerieEn ö i havet #1.
Längd: 286 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Steffi och Nelli kommer från Wien och är på flykt undan tyskarnas judeförföljerlser. De har skiljts från sina föräldrar, och Steffi har lovat att ta hand om sin lillasyster. På ön i Göteborgs skärgård är ingenting som de har väntat sig. Här finns bara hav och sten. Det luktar fisk och ingen talar deras språk. Här ska de bo, vid världens ände. På en ö i havet."
 
 
 
 
 
 
En ö i havet är en förvånansvärt kraftfull läsning. Romanen är enkel men berörande, och behandlar flera viktiga teman så som mobbning, ensamhet och kulturella skillnader. Handlingen skildrar en sida av Andra världskriget som är relativt outforskad i litteratur, men det blir snabbt tydligt att det är en sida värd att ta del av. Det är både intressant ur ett historiskt perspektiv, men också oerhört gripande att läsa om som medmänniska.
 
Annika Thor har ett riktigt behagligt språk och texten i En ö i havet flyter på oerhört fint. Hon har dessutom en väldigt uttrycksfull stil, och målar skickligt upp det lilla samhället på ett levande sätt. Jag uppskattar verkligen den tidsenliga beskrivningen av vardagslivet, då det skapar en tydlig kontrast mot vår moderna tillvaro. Det ger också en tydlig bild av ön och karaktärerna, och som läsare är det väldigt lätt att se alltsammans framför sig.
 
I början hade jag lite svårt att relatera till karaktärerna, men allteftersom läsningen fortskrider blir de allt mer komplexa, sympatiska och intressanta att följa. De får mer kött på benen för varje sida, och framåt slutet känns de nästan som verkliga individer. Som ett kuriosum kan jag nämna att jag ungefär halvvägs igenom läsningen började få flashbacks, och det var inte förrän då som jag insåg att boken för länge sedan gjorts till en tv-serie. Denna tittade jag lite sporadiskt på när jag var yngre, och efter att ha läst romanen känner jag att det skulle vara väldigt roligt att återuppta tittandet ur ett mer vuxet perspektiv.
 
Som helhet är En ö i havet överraskande bra. Trots att romanen tar upp en del hemskheter och orättvisor inger den läsaren en trivsam känsla som gör den till en perfekt sommarläsning. 
 

The Screaming Staircase

Författare: Jonathan Stroud.
Serie: Lockwood & co. #1.
Svensk titel: Den skrikande trappan.
Längd: 381 sidor.
 
"Lucy anställs av Lockwood & Co. Efter att ett uppdrag fått ett katastrofalt slut, tvingas spökbyrån delta i den farliga undersökningen av Combe Carey Hall: ett av landets mest hemsökta hus. Kommer Lockwood & Co att överleva den legendariska skrikande trappan och det röda rummet?"
 
 
 
 
 
 
The screaming staircase uppslukade mig helt. Det är en förvånansvärt mörk ungdomsbok, fylld med spännande mysterier, otäcka vålnader och blodiga strider. Jonathan Stroud har en fantastisk förmåga att bygga upp en härligt, kuslig stämning och den laddade atmosfären är svår att skaka av sig även efter att boken är slut. 
 
En av bokens styrkor är Strouds gripande språk. Han beskriver allting så väl att det som händer känns nästintill verkligt. Han har dessutom skapat ett oerhört fascinerande koncept, och det är riktigt intressant att ta del av spökproblemet, ”magisystemet” och allt annat som den fiktiva världen innefattar. Stroud fångar läsarens uppmärksamhet redan vid första sidan, och har definitivt inga svårigheter med att hålla kvar intresset ända till slutet.
 
Trots att boken är spännande och lite småkuslig, innehåller den mycket värmande humor. Karaktärerna – som förresten är väldigt lätta att fastna för – har ett underbart sinne för humor, och varvar vitsiga repliker med skojfriska stunts. Och även om jag skulle bortse från karaktärernas skämtsamheter är de helt förtjusande: äventyrliga Lockwood, fyndiga George och sarkastiska Lucy bildar en dynamisk trio som är omöjlig att inte älska. 
 
The screaming staircase är i sin helhet den bästa spökromanen som jag har läst. Trots att vissa sekvenser är rätt förutsägbara är det en fantastisk läsning som bjuder på mycket spänning och underhållning.
 

Destination: Indien

Författare: Katy Colins.
Originaltitel: Destination: India.
SerieÄventyr för ensamma hjärtan.
Längd: 300 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Att bli lämnad av sin pojkvän var det bästa som kunde hända Georgia Green. Äntligen fick hon en chans att göra saker som hon tidigare bara drömt om: resa till exotiska platser, träffa nya och starta en alldeles egen resebyrå. Men inget blir riktigt som hon har tänkt sig."
 
 
 
 
 
 
 
Eftersom jag inte var lika entusiastisk över Destination: Thailand som många andra, var jag osäker på om jag skulle fortsätta att läsa serien. Efterföljare har trots allt en tendens att känns bleka, och mina förväntningar var inte särskilt höga. Men Destination: Indien var förvånansvärt lätt att fastna för. Jag föll snabbt för de härligt charmerande karaktärerna och det dröjde inte länge förrän jag var helt uppslukad av deras äventyr.
 
Destination: Indien är en lättsam och riktigt inspirerande må bra-bok, som får mig att vilja ge mig ut i världen och resa. Den exotiska miljön, maten och människorna beskrivs med ett rikt språk, och ofta känns det nästan som att man befinner sig på plats. Katy Colins ord transporterar läsaren till Indien, och gör det mycket svårt att återvända till verkligheten.
 
Destination: Indien är dockbåde förutsägbar och klyschig, men det är lätt att låta bero just för att den för övrigt är så pass värmande. Som helhet är Destination: Indien en bok med livsgnista och härlig attityd, och den får verkligen mig att vilja läsa mer av Katy Colins.
 

Uppstigningens brunn, del 2

Författare: Brandon Sanderson.
OriginaltitelThe Well of Ascension.
SerieMistborn #2 del 2.
Längd: 501 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Vin och Elend måste bygga upp ett nytt fungerande samhälle i askan efter imperiet. Men när tre arméer anfaller och belägringen intensifieras tycks en uråldrig legend erbjuda en glimt av hopp. Men även om den existerar vet ingen hur man hittar Uppstigningens brunn, eller vilken sorts kraft den består en med."
 
 
 
 
 
Uppstigningens brunn del 2 är mäktig. Den episka berättelsen, det unika magisystemet och den fantastiskt komplexa världen gör det omöjligt att inte ryckas med. Brandon Sanderson imponerar med sin berättarteknik och gör sträckläsningen till ett faktum. Han har en enastående förmåga att skapa intressanta och kraftfulla karaktärer, och deras dynamiska personligheter gör att läsaren genuint engageras i deras liv. Sanderson har dessutom lyckats skapa ett briljant mysterium, och de olika handlingstrådarna vävs ihop på ett ruggigt snyggt sätt.
 
Romanen kombinerar adrenalinpumpande action med politik. De politiska intrigerna tar dock ofta överhanden, vilket saktar ned tempot och gör en del sekvenser utdragna. Detta förstärks också av att boken har delats upp i två delar. Början av Uppstigningens brunn del 2 är nämligen egentligen bokens långsammare mittendel, vilket gör att onödigt mycket energi krävs för att komma in i berättelsen igen. Som tur är ökar tempot och spänningen vid de sista kapitlen, och det överväldigande avslutet kompenserar för de mer tradiga delarna. 
 
Uppstigningens brunn del 2 är ett mästerligt verk. Trots svackorna är det svårt att slita sig och det är omöjligt att inte sukta efter fortsättningen i samma sekund som sista sidan är läst. Brandon Sanderson är en makalös författare och förtjänar alla lovord han fått. Jag ser mycket fram emot att läsa mer av honom.
 

Golden Boy

Författare: Abigail Tarttelin.
OriginaltitelGolden Boy.
Serie: Fristående.
Längd: 429 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Max är smart, snygg, har kompisar och flickvänner. Men han gör alltid slut innan det blir för seriöst. Han har nämligen en hemlighet han varken kan eller vill prata om. Den ende som vet är barndomsvännen Hunter, och en kväll går de från att vara vänner till att bli offer och förövare. Efter det tänker Max mest på saker som går sönder, som spricker."
 
 
 
 
 
Wow. Varför har inte fler läst den här boken?
 
Golden Boy är en intensiv roman. Med sitt kraftfulla koncept och berörande handling griper boken verkligen tag. Den vackert skrivna berättelsen är förvånansvärt mäktig och de överväldigande händelserna tog andan ur mig gång på gång. Golden Boy är en bok som verkligen hänför, och jag kan inte säga annat än att jag är riktigt imponerad.
 
Jag förväntade mig inte särskilt mycket när jag började läsa Golden Boy. Jag hade inte hört talats om boken tidigare och utifrån baksidestexten uppfattade jag handlingen som relativt ytlig och stereotypisk. Därför blev jag förvånad när jag motbevisades redan efter några sidor. Det blev tidigt tydligt att Golden Boy var något utöver det vanliga. Det rika språket, den laddade stämningen och Tarttelins fantastiska förmåga att få läsaren att reflektera och ifrågasätta gör Golden Boy till något extraordinärt. Jag lärde mig nya saker på varje sida och berördes så djupt att det nästan gjorde ont. 
 
De dynamiska karaktärerna är genomtänkta och trovärdiga. De sjuder av liv och känns verkligen som riktiga personer. Mest fastnar jag ändå för huvudpersonen, Max – som är lätt att sympatisera med och oerhört intressant att följa. Boken berättas dock ur fem perspektiv. Det kan låta som mycket, men det ger faktiskt en hel del. Situationen som skildras är nämligen komplex, och genom att framställa den ur flera synvinklar skapas både större förståelse och empati än vad som hade varit möjligt med en berättarröst.
 
Som helhet är Golden Boy en roman som jag rekommenderar varmt. Den har ett annorlunda koncept, en kraftfull handling, flera tankeväckande budskap och stor känslomässig inverkan. 
 

Tusende våningen

Författare: Katharine McGee.
OriginaltitelThe thousandth floor.
SerieTusende våningen #1.
Längd: 427 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"I det tusen våningar höga tornet som skuggar hela Brooklyn, finns allt man kan önska sig - för den som har råd. Livet i tornet bjuder på oerhörda möjlighter. Men det gäller att vara försiktig; från tusende våningen är fallet högt."
 
 
 
 
 
 
Tusende våningen är ett trollbindande debut, som genom skandaler, skarp social hierarki och häftig teknologi bäst kan beskrivas som Gossip Girl i futuristisk miljö. Vi följer fem huvudpersoner, vars paralleller sammanvävs på ett snyggt sätt. De är mycket intressanta att följa och som läsare brydde jag genuint om dem. Men mest imponerad är jag den mångfald som McGee skapat. Hon har på ett väldigt naturligt sätt integrerat personer med skilda hudfärger och sexualiteter i handlingen, och gör ingen stor grej utav deras olikheter.
 
En nackdel med att ha så många berättarröster är dock att det tar ett tag att vänja sig vid. Eftersom de fem protagonisterna introduceras med rätt korta mellanrum är det i början svårt att komma ihåg vem som var vem. Det är inte förrän mer bakgrundsinformation lagts till och karaktärerna växt sig allt mer komplexa som det är lättare att skilja dem åt.
 
Något som verkligen tilltalar mig med Tusende våningen är de spännande intrigerna. En handling fylld med hemligheter och konspirationer är nämligen helt i min smak och gjorde Tusende våningen till en riktig bladvändare. Däremot hade jag gärna velat ha en mer konkret världsuppbyggnad. McGee förklarar väldigt lite om hennes framtidsvision och som en följd blir det svårt att förstå konceptet och syftet med tornet. Många frågor om hur samhället ser ut och fungerar väcks under läsningens gång, men nästan ingen av dem besvaras, vilket minskar världens trovärdighet.
 
Tusende våningen är en förvånansvärt stark debutroman. Jag hade svårt att släppa taget om boken och fängslades av språket samt de intressanta intrigerna. Om du tycker om tv-serien Gossip girl är Tusende våningen verkligen en bok för dig.
 

Bronsnyckeln

OriginaltitelThe Bronze Key.
SerieMagisterium #3.
Längd: 303 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
Författare: Holly Black, Cassandra Clare.
 
"Callum Hunt ska börja tredje året på Magisterium. Stämningen på skolan förbyts snart i kaos när en elev hittas död. Call, Aaron och Tamara inser att det finns en mördare i korridorerna, någon som verkar vara ute efter Call och som inte skyr några medel för att lyckas. Men vem är det? Och hur väl känner de tre vännerna egentligen varandra?
 
 
 
 
Jag tycker väldigt mycket om Magisterium-serien, och Bronsnyckeln är tveklöst den starkaste installationen hittills. Jag har fullkomligt förälskat mig i konceptet och fast det var länge sedan jag läste föregående delar kom jag in i handlingen utan problem. Det trollbindande språket gör det svårt att lägga ifrån sig boken och jag förlorade mig helt i den fascinerande världen. 
 
Det läckra magisystemet fortsätter att hänföra och de härliga karaktärerna charmar. De har en fantastisk dynamik mellan sig och jag fastnar totalt för deras komplexa personligheter. Därtill är dialogerna riktigt underhållande och jag satt ofta och log som ett fån. Bronsnyckeln är dessutom lättsam och mycket enkel att ta till sig; men lider samtidigt ingen brist på spänning. Romanen har många actionfyllda scener och tar en del oväntade vändningar framåt slutet.
 
Med sin värmande humor och monsterfyllda action kan Magisterium-serien mätas med Percy Jackson. Serien har dessutom ett unikt koncept och ett rent magiskt språk. Bronsnyckeln skapade ett konstant behov att få veta mer och bokens cliffhanger gör att jag ser mycket fram emot att se vilken väg Black och Clare väljer att ta härifrån.
 

The Crown

Författare: Kiera Cass.
SerieThe Selection #5.
Längd: 278 sidor.
 
"När Eadlyn blev den första prinsessan av Illéa som anordnade sitt eget Urval, trodde hon inte att hon skulle förälska sig i någon av hennes trettiofem friare. Hon spenderade de första veckorna av tävlingen med att räkna ner dagarna tills hon kunde skicka dem hem. Men Eadlyn upptäcker att hon inte helt nöjd med att förbli ensam och plötsligt måste hon göra ett omöjligt val."
 
 
 
 
 
The Crown är en sådan där bok som får läsaren att sitta och le fånigt under hela läsningen. Boken har en lättsam och glädjande stämning, och är skriven på ett sätt som gör det oerhört lätt att fångas upp – men desto svårare att lägga ifrån sig den. Protagonisten Eadlyn, som i The Heir var så pass självisk och bortskämd att det blev påfrestande, har växt mycket som person och är betydligt mer sympatisk och lättomtyckt. Faktum är att alla karaktärerna är måttlöst goa: till och med männen som tävlar om prinsessans hjärta är vänner snarare än rivaler. Deras överväldigande omtänksamhet gör nästan att jag vill omfamna dem allesammans i en stor gruppkram och sjunga kumbaya.
 
Men The Crown är långt ifrån perfekt. Precis som i föregångarna är bokens största svaghet den ointelligenta världsuppbyggnaden och de många logiska luckorna som uppstår i berättandet. Trovärdigheten ligger i botten och kungafamiljen är pinsamt oinsatta i politik. De isolerar sig från folket som de styr över och gör omfattande förändringar utan att fundera över vilka konsekvenser det får. Därtill är boken förutsägbar och klyschig, och jag tycker att det är lite synd att männen i Eadlyns urval inte testas för att göra sig förtjänta av kronan. De närvarar bara vid vissa evenemang och påverkar inte sina egna öden på samma sätt som kvinnorna gjorde i seriens tre första böcker.
 
Som helhet är The Crown en riktigt bra roman. Det som The Crown saknar i hjärna kompenseras stort i hjärta. Inte alla böcker behöver vara intelligenta och aktivera alla hjärnceller. Ibland räcker det gott och väl med att den får läsaren att må fantastiskt bra.
 

Våra kemiska hjärtan

Författare: Krystal Sutherland.
OriginaltitelOur chemical hearts.
Serie: Fristående.
Längd: 331 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Henry Page är en obotlig romantiker. Han har bara aldrig den stora kärleken. Inte ännu i alla fall. När Grace Town haltar in i hans liv med käpp och för stora herrkläder vet han att det är på väg att ändras. För alltid."
 
 
 
 
 
 
 
Våra kemiska hjärtan är en riktigt imponerande debut. Det är en oerhört välskriven och genomtänkt roman, och trots att det är författarens första bok känns hon mycket erfaren. Våra kemiska hjärtan har nämligen en sällsynt komplexitet, är riktigt vackert skriven – med ett nästintill poetiskt språk – och lyckas beröra på ett sätt som få böcker klarar av.
 
Bokens främsta styrka är de underbara karaktärerna, som är lätta att relatera till och fastna för. De har allesammans tydligt utmärkande personligheter som gör dem till trovärdiga, enskilda individer snarare än bara ord på papper. De är genomtänkt uppbyggda och deras intressanta komplexitet gjorde att jag inte bara fastnade för protagonisten, utan även sidkaraktärerna i hans omgivning. Bortsett från att karaktärerna känns som riktiga personer är det deras humor som gör att hjärtat smälter. De störtsköna karaktärerna har en obeskrivlig charm, är rappa i käften och för underhållande dialoger som får läsaren att skratta rätt ut.
 
Våra kemiska hjärtan är för det mesta en lättsam och underhållande läsning – men boken är långt ifrån att vara glättig. Faktum är att romanens humoristiska sida balanseras upp av en rejäl dos allvar. Våra kemiska hjärtan behandlar en del tyngre ämnen och väcker många tankar om livet och döden och allt däremellan. Det gör att boken, med sitt viktiga budskap, uppfattas som väldigt mogen för sin målgrupp.
 
Som helhet är Våra kemiska hjärtan en fantastisk debut och en av årets hittills bästa böcker. Det är inte en renodlad kärlekshistoria, utan snarare en berättelse om vänskap och vad som gör livet värt att leva. Karaktärerna är underbara och bokens humor värmer ända in på själen. För oss nördar är det dessutom riktigt roligt att den innehåller dussintals referenser till andra populära verk.
 

Dödens märken

Författare: Veronica Roth.
OriginaltitelCarve the mark.
SerieDödens märken #1.
Längd: 448 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Cyra är syster till den brutale tyrann som regerar över Shotet-folket. Cyras flödesgåva gör att hon med en enkel beröring kan få andra människor att känna ofattbar smärta, något som hennes bror utnyttjar för att plåga sina fiender. Men Cyra är mer än ett vapen i sin brors händer: hon är motståndskraftig, snabbtänkt och hon vet vad brodern fruktar mer än något annat."
 
 
 
 
Dödens märken är en välskriven, karaktärsdriven roman. De dynamiska protagonisterna rycker med läsaren redan vid första sidan, och deras inre strider är oerhört spännande att ta del utav. Därtill är världen fascinerande, och trots att jag har läst om liknande samhällsuppbyggnader förut så var det riktigt intressant att ta del av magisystemet och de olika kulturerna. Roths tilltalande språk ger dessutom texten ett behagligt flyt, och under bokens första halva satt jag som klistrad till sidorna.
 
Men andra halvan av Dödens märken är inte lika bra. Det känns inte som att handlingen kommer igång och på något sätt upplevs tempot bli långsammare för varje sida. Som ett resultat falnar engagemanget, och trots att de härliga karaktärerna fortsätter att intressera så upplevs bokens senare halva nästan som tråkig. En annan nackdel är att skurken inte byggs upp på ett särskilt komplex sätt, vilket gör att man som läsare inte ser honom som ett värdigt hot.
 
Som helhet är Dödens märken en bra bok – som hade kunnat vara bättre. Karaktärerna och världen är gripande, medan tempot och handlingen har sina brister. Men jag ser fram emot att läsa fortsättningen och förväntar mig mycket av Roths efterföljare.
 

Högt spel

Författare: Leigh Bardugo.
OriginaltitelSix of Crows.
SerieSix of Crows #1.
Längd: 424 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Det kriminella underbarnet Kaz får i uppdrag att utföra en till synes omöjlig kupp. Det är ett uppdrag som han borde tacka nej till, men om han lyckas kommer han att bli rikare än han någonsin kunant drömma om. Och kanske förhindra ett världskrig. Till sin hjälp har han fem unga människor från Ketterdams slumkvarter. De är de enda som kan rädda världen från förödelse."
 
 
 
Högt spel är en fenomenal roman som alla fantasyälskare borde läsa. Det tar ett tag att komma in i boken eftersom den har en helt ny, komplex värld att lära känna, men efter bara några kapitel har den läsaren i ett järngrepp.
 
Leigh Bardugos sätt att skriva har förbättrats mycket sedan hennes Grisha-trilogi och hon har utvecklat en kraftfull förmåga att med bara några få ord trollbinda läsaren. Högt spel är en genomtänkt roman som fängslar med vackert språk och intelligenta dialoger. Boken är detaljrik utan att bli tung och har ett behagligt tempo. Världen som romanen utspelar sig i är dessutom oerhört gripande: med ett kreativt magisystem, fascinerande städer och intressanta kulturer. Bardugo överträffar verkligen sig själv.
 
Vidare är handlingen riktigt spännande och de dynamiska karaktärerna är omöjliga att inte tycka om. De har allesammans karakteristiska personligheter som särskiljer dem från varandra och deras intressanta bakgrundshistorier gör att de känns som verkliga individer. 
 
I sin helhet är Högt spel så pass bra att jag var tvungen att beställa hem efterföljaren direkt efter att sista sidan var läst.
 

Dödlig kod

Författare: James Dashner.
OriginaltitelThe Fever Code.
SerieThe Maze Runner #0,6.
Längd: 329 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
"Det var en gång en värld som gick under. Skogarna grann, sjöarna torkade ut och haven svämmade över. Sedan kom en sjukdom, en feber som spred sig över hela jorden. Familjer dog och våldet härskade. Så kom WICKED. De sökte en lösning och hittade det perfekta svaret. Hans namn var Thomas. Det är är berättelsen om hur Thomas, Teresa och WICKED byggde en labyrint. En historia om hemligheter, lögner och katastrofer. Om vänskap och lojalitet."
 
 
På grund av hans sätt att skriva har min tidigare erfarenhet av James Dashner varit negativ, men Dödlig kod är förvånansvärt bra. Den spännande romanen fängslade mig redan från första början och det var oerhört intressant att läsa om tiden när labyrinten byggdes. Det var dessutom riktigt roligt att få lära känna karaktärerna på nytt; så som de var innan de dumpades i Gläntan.
 
Något jag tycker riktigt mycket om är att Dödlig kod faktiskt fyller sin funktion som prequel. Med skillnad från Dashners andra, relativt meningslösa, prequel (I solstormens spår) ger Dödlig kod en hel del intressant bakgrundsinformation som fyller ut de tidigare tomma luckorna. Frågorna som dykt upp i tidigare böcker besvaras och som läsare fick jag en härligt tillfredsställande känsla av att äntligen förstå hur saker och ting hör ihop.
 
Trovärdigheten håller inte alltid. Ändå är Dödlig kod en riktigt bra bok. Karaktärerna är charmerande och de spännande vändningarna håller läsaren engagerad. Prequeln fyller sitt syfte och får läsaren att se på serien med nya ögon.
 

Stars Above

Författare: Marissa Meyer.
Längd: 369 sidor.
Bokförlag: Feiwel and friends.
Serie: The Lunar Chronicles #4,5.
 
"Hur kom Cinder till Nya Beijing? Hur förvandlades soldaten Wolf från en ung man till en mördare? När insåg prinsessan Winter och palatsets soldat Jacin deras öden? Med nio berättelser - fem som aldrig tidigare publicerats - fyller Marissa Meyer i luckorna."
 
 
 
 
 
 
 
Antologin Stars Above har nio samlade noveller som utspelar sig innan, under tiden och efter The Lunar Chronicles-serien. Den handlar om samma karaktärer som seriens resterande böcker, men skildrar delar av deras liv som vi inte tagit del utav tidigare. Det är en fröjd att återigen få läsa om de älskvärda karaktärerna, och alla novellerna tillför genomtänkt bakgrundsinformation som knyter samman de komplexa händelserna på ett mycket snyggt och professionellt sätt. 
 
Samtliga noveller håller en väldigt hög kvalité och bidrar till en djupare förståelse för karaktärerna och deras handlingar. Två av novellerna sticker dock ut lite mer än de andra, nämligen ”The Little Android” och ”Something old, something new. ”The Little Android”, som är en retelling av Hans Christian Andersens The Little Mermaid är förvånansvärt berörande, medan ”Something old, something newger serien ett mycket tillfredsställande avslut. Men trots deras höga kvalité ger egentligen ingen av novellerna en "aha"-upplevelse. Berättelserna ger karaktärerna mer kött på benen men tillför ingen information som gör att synen på händelserna förändras.
 
Som helhet var Stars Above en intressant läsning. Marissa Meyer är en enastående författare och med enkla men effektiva medel trollbinder hennes vackra språk.
 

RSS 2.0