Gökungen

Författare: Frances Hardinge.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Cuckoo song.
Längd: 428 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
När elvaåriga Tris vaknar upp efter en olycka vet hon att något är fel. Hon är omättligt hungrig, hennes syster verkar rädd för henne och hennes föräldrar viskar bakom stängda dörrar. Tris har svårt att minnas, och när hon ska läsa sin dagbok har någon rivit ut alla sidor.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag blev glatt överraskad av Gökungen. Faktum är att jag tycker riktigt mycket om den. Jag greps direkt tag av handlingen, och hölls fängslad av den gotiska, nästan kusliga atmosfären. Gökungen är mystisk och mörk, men samtidigt magisk – och jag kan inte undgå att förälska mig i den starka känslan som Hardinge förmedlar med sina ord.
 
Jag fastnade dessutom för karaktärerna, som är förvånansvärt komplexa. Relationen mellan Tris och Pen är riktigt intressant att läsa om, och de växer som individer båda två under läsningens gång. Det enda som jag har att kritisera gällande Gökungen är att tempot börjar sacka lite halvvägs igenom. Förövrigt var det en riktigt annorlunda och spännande bok.
 
Allt som allt är Gökungen riktigt bra. Jag rekommenderar romanen till dig som gillar stämningsfulla och mystiska läsningar.
 

Morrigan Crows magiska förbannelse

Författare: Jessica Townsend.
SerieNevermoor #1.
OriginaltitelThe trials of Morrigan Crow.
Längd: 346 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
Morrigan för otur med sig, och får skulden för allt som händer. Men det värsta är att hon kommer att dö på sin elfte födelsedag. I sista stund blir hon räddad av Jupiter North, som för henne till staden Nevermoor. Där ska hon tävla mot hundratals andra barn i farliga prövningar."
 
 
 
 
 
 
 
 
Morrigan Crows magiska förbannelse är en förvånansvärt stark debut. Jessica Townsend har verkligen lyckats. Språket är tilltalande, texten flyter på bra och världen känns genomtänkt. Fast delar påminner om Harry Potter har författaren gett romanen en unik prägel. Det hela känns kreativt sammansatt och som läsare blir man uppslukad av alltsammans.
 
Det här är en bok som passar såväl unga som vuxna. Den är mystisk, spännande och rent utav magisk. Jag tycker dessutom om oförutsägbarheten, och fastnar lite extra för de läckra testerna som Morrigan behöver klara för att komma in på skolan i Nevermoor. I min mening utklassar Morrigan Crows magiska förbannelse de flesta andra böckerna i sin genre. Jessica Townsend är bättre än Caleb Krisp. Bättre än Lemony Snicket. Bättre än Rick Riordan.
 
Som helhet är Morrigan Crows magiska förbannelse definitivt läsvärd. Jag ser mycket fram emot en fortsättning.
 

De kommer ändå inte tro mig

Författare: Ulla Nissen.
Serie: Fristående.
Längd: 221 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
"Elsa har flyttat och börjar årskurs åtta i en ny skola. Första helgen går hon på en fest, fast hon inte får för sina föräldrar. På festen drar en kille iväg med Elsa till ett sovrum. Chockad stänger hon av under övergreppet och efteråt bestämmer hon sig: det här har inte hänt."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag tyckte verkligen om De kommer ändå inte tro mig, som är en välskriven och gripande roman om sexuella övergrepp, psykisk ohälsa och ätstörningar. Boken har en förvånansvärd trovärdighet och är nästintill skrämmande i sin tankeväckande skildring. Som läsare berördes jag, och när sista sidan var läst ville jag ha mer.
 
Det tog ett tag att fastna för De kommer ändå inte tro mig, men när handlingen väl kommit igång var det svårt att släppa taget. Språket flyter på väldigt fint och det var med en blandad känsla av fascination och fruktan som jag uppslukades av Nissens ord. Trots att jag inte har upplevt det som Elsa varit med om, kunde jag relatera till henne på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Hennes tankar och känslor blev på något sätt mina tankar och känslor, och fast jag emellanåt ville ruska om henne i frustration så förstod jag varför hon agerade som hon gjorde.
 
Det finns bara några saker som jag hade velat ändra med De kommer ändå inte tro mig, men dessa kan knappast kallas klagomål – snarare förbättringspotential. För det första hade jag velat ta del av mötet med kuratorn, istället för att bara få det återberättat lite kort i efterhand. Sen tror jag att boken hade behövt vara längre: gärna femtio sidor till. Slutet kändes lite abrupt och jag hade velat veta vad som hände efteråt och hur föräldrarna reagerade på det hela.
 
Som helhet är De kommer ändå inte tro mig en riktigt bra roman. Språket är vackert, karaktärerna lätta att relatera till och vänrelationen underbart värmande. De kommer ändå inte tro mig berörde mig, och borde läsas av alla unga vuxna. 
 

The Language of Thorns

Författare: Leigh Bardugo.
SerieGrishaverse #0,5.
Längd: 284 sidor.
 
"Res till en värld med hemsökta byar, hungriga skogar, talande odjur och pepparkaksmonster. Där kan en ung sjöjungfrus röst tillkalla dödliga stormar och en flod tjäna en kärlekskrank pojke till ett fruktansvärt pris."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
The language of thorns är en samling noveller som utspelar sig i samma värld som Grisha-serien och Six of crows-böckerna. Boken består av sex korta berättelser som inspirerats av gamla myter och sagor. Till exempel får vi läsa historier som är löst baserade på Hans och Greta och Den lilla sjöjungfrun
 
Novellerna varierar i längd. Den längsta är uppemot åttio sidor, medan den kortaste knappt upptar tjugo. Samtliga berättelser håller en väldigt hög kvalitativ nivå, och präglas av originalitet. Mina favoriter är ”Ayama and the thorn wood”, ”The too-clever fox” och ”Little knife”, som jag tyckte hade intressanta utgångspunkter och slagkraftiga budskap. Minst tyckte jag om ”The soldier prince”.
 
Det är inte enbart novellernas kreativa koncept som fängslar. Leigh Bardugo har ett magiskt språk, med vackra meningsbyggnader och genomtänkte kompositioner. Bardugo vet verkligen hur ord ska hanteras, och leker lättvindigt med läsarens hjärtsträngar. Trots att varje novell är fristående och består av få sidor, dras man snabbt in och förälskar sig i karaktärerna. Därtill bidrar förstås de utsökta illustrationerna till bokens dragningskraft. På varje sida bildar illustrationer en ram runt texten, som växer och förändras allteftersom berättelsen utvecklas. Det blev en spänning i sig att se hur det byggdes upp, och jag såg hela tiden fram emot att bläddra för att se mer.
 
Som helhet är The language of thorns en riktigt bra novellsamling, som både passar sagoälskare och fans av Grisha-serien.
 

Falling kingdoms

Författare: Morgan Rhodes.
SerieFalling kingdoms #1.
Längd: 412 sidor.
 
"Härskarna i de tre kungarikerna strider om makten. Fyra nyckelpersoner upptäcker att deras liv är sammanflätade, och dras in i en värld av svek, mord, hemliga allianser och oförutsedd kärlek. Det enda som är säkert är att kungariken kommer att falla."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På grund av att jag ofta blir besviken av omtalade böcker, har jag med flit undvikit att plocka upp Falling kingdoms. Men nu var det dags, och åh vad jag är glad över att jag äntligen läste den! Redan från första sidan gillade jag den skarpt.
 
Falling kingdoms är en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig om kvällarna, och som jag gick och tänkte på konstant under dagarna. Det var länge sedan en bok fick mig att känna så. Det jag fastnade för var bland annat språket, som är enkelt utan att bli nedlåtande. Jag tyckte faktiskt att det var skönt att Rhodes uttryckte sig så anspråkslöst, mest för att den här genren kan bli relativt krävande med nya världar, magisystem och liknande. Här gav språkets enkelhet stöd till att förstå alltsammans, och fast det fanns mycket nytt att ta in blev Falling kingdoms aldrig tung.
 
Världen är inte särskilt unik. Exempelvis känns magisystemet med de fyra elementens kraft igen från många andra romaner. Men jag tilltalades ändå av Rhodes sätt att bygga upp alltihop. Jag gillade också att magin närvarade utan att ta överhanden: mer fokus låg på karaktärsutveckling, politiska intriger och action. Ett annat stort plus är bokens längd. Ofta har fantasyromaner långa transportsträckor som drar ut berättelsen, men Falling kingdoms är kort, har högt tempo och blir aldrig tråkig. Spänningen är alltid närvarande, och boken har flera vändningar som jag inte hade väntat mig.
 
Karaktärerna var dessutom oväntat lätta att fastna för. Falling kingdoms har fyra protagonister men berättas ur sju eller åtta olika synvinklar. Jag brukar ha svårt för romaner med många berättarperspektiv, men tack vare karaktärernas utmärkande personligheter fungerade det bra här. Det var lätt att skilja berättarrösterna från varandra, och multiperspektivet underlättade att förstå allas motiv. Om boken bara hade berättas ur en synvinkel skulle karaktärerna lätt ha delats upp i ”goda” och ”onda” eftersom de är varandras fiender. Men nu får vi ta del av allas livsstilar och tankesätt, vilket gör att läsaren oundvikligen sympatiserar med dem alla.
 
Falling kingdoms är en riktigt lovande start på serien, och jag ser fram emot att läsa vidare.
 

Inte för nära

Författare: Colleen Oakley.
OriginaltitelClose enough to touch.
Serie: Fristående.
Längd: 407 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"Jubilee har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas hon lämna sin trygga exil."
 
 
 
 
 
 
 
 
Inte för nära är en fängslande roman, vars koncept påminner om Ingenting och allting av Nicola Yoon. Men enligt mig är Inte för nära mycket bättre – och trovärdigare – än den populära ungdomsboken.
 
Jag fastnade direkt för Inte för nära. Handlingen fångade omedelbart mitt intresse och språket trollband mig från första sidan. Dessutom är karaktärerna underbara, och det tog inte lång tid förrän jag förälskat mig i dem. Jag fastnade särskilt för Jubilee, som inte bara är riktigt fascinerande som person, utan också har en väldigt behaglig berättarröst som gör det lätt att ta till sig innehållet. Trots allvaret i boken är hennes tankar skrivna med en humoristisk touch, som gör boken omöjlig att lägga ifrån sig.
 
Det enda som jag har att kritisera är slutet. Det kändes påskyndat och klyschigt, och på något sätt upplevde jag det som att författaren inte hade energi över till att knyta ihop säcken ordentligt. Men för övrigt är Inte för nära en mysig må bra-bok; en riktig pärla. 
 

Brännmärkt

Författare: Lizette Edfeldt.
Serie: Imperiet #1.
Längd: 437 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd. I rang åtta lever Adeline. Runt halsen bär hon det enda som är kvar efter hennes bortgångna mor: en amulett i silver. Smycket är hennes värdefullaste ägodel, men drar snart in henne i ett livsfarligt dubbelspel."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lizette Edfeldt är helt klart en ny favoritförfattare. Vanligtvis är jag inte så förtjust i svensk litteratur, men Edfeldt visar vart skåpet ska stå och slår Sveriges veteraner med hästlängder. Brännmärkt är en välskriven och genomtänkt debut, som borde finnas under alla julgranar i år.
 
Det är svårt att skriva en helt originell dystopi. I Brännmärkt likar exempelvis det hierarkiska systemet det i Hungerspelen, medan konceptet med att en lågrangare infiltrerar de med makt påminner om Rött uppror. Men trots att det är lätt att jämföra med andra böcker inom genren, lyckas Edfeldt skapa sin alldeles egen berättelse. Romanen griper tag vid första sidan, och spänningen håller i ända till slutet. Det är dessutom lätt att tycka om karaktärerna, och jag fastnade starkt för relationen mellan Adeline och Davian.
 
Något som förvånade mig var hur stadig Brännmärkt var rakt igenom. Ofta upplever jag att romaner svackar i mitten, där tempot minskar och lite av läsarens intresse försvinner. Men det upplevde jag aldrig här. Det var snarare så att jag tyckte om mittendelen mest, vilket säger en hel del. 
 
Världen som Edfeldt har skapat är intressant. Jag hade emellertid velat ha en utförligare världsuppbyggnad, för att få en tydligare bild över hur samhället ser ut. Brännmärkt brister även lite när det kommer till trovärdigheten, och flera av vändningarna var rätt förutsägbara.
 
Allt som allt är Brännmärkt en förvånansvärt stark debut, som excellerar många verk av sedan länge etablerade, svenska författare. Jag ser mycket fram emot fortsättningen.
 

Allt det vackra är inte förstört

Författare: Danielle Younge-Ullman.
OriginaltitelEverything beautiful is not ruined.
Serie: Fristående.
Längd: 435 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"När Ingrids mamma förstör sina stämband får hennes karriär som sångerska ett abrupt slut, och minnet av det som gått förlorat är smärtsamt närvarande. Ingrid lovar sin mamma att hon ska delta i ett överlevnadsläger för att bevisa att hon är mogen nog att flytta till London för att plugga musik. Men allt är inte som det verkar, och Ingrid måste räkna ut varför hon är på lägret och den egentliga orsaken till att musiken försvann ur deras liv."
 
 
 
 
 
Den här boken alltså! Allt det vackra är inte förstört är tusen gånger bättre än vad jag hade väntat mig. Jag fastnade redan vid första sidan och ju mer jag läste desto mer fantastisk blev den. Det är en mycket tankeväckande roman, med kraftfullt koncept och en handling som berör på djupet. 
 
En av bokens styrkor är karaktärerna – de är underbara! Varje individ har en komplex bakgrundshistoria som skickligt vävs in i berättelsen. Personerna i romanen har också en egen röst som utmärker dem från alla andra, vilket gör att de känns oerhört verkliga. Jag gillar dessutom komplexiteten som relationerna uppvisar, och fascinerades av hur okonstlat men ändå komplicerat allt kändes.
 
Vidare ger det målande språket boken en fantastisk stämning, som personifieras i form av en värmande må bra-känsla hos läsaren. Det märks att Younge-Ullman tänkt igenom berättelsen noggrant: alltsammans känns väldigt välarbetat. Exempelvis är författares sätt att skildra sexuella övergrepp, depression och självmord väldigt genomtänkt. Hon har gett de svåra ämnena ett syfte, och integrerar dem i handlingen på ett naturligt sätt. 
 
Romanens enda svaghet är slutet. Jag tycker inte om vändningen som epilogen tar, och de sista sidorna kändes onödiga. På något sätt gjorde de att protagonisten tog ett steg tillbaka i utvecklingen, och jag hade gärna sett henne avsluta på samma spår som hon påbörjat.
 
Allt som allt är Allt det vackra är inte förstört en underbar bok som tar läsaren på en känslomässig berg-och-dalbana. Boken har många oväntade vändningar och varvar hela tiden skratt med tårar. Om du är sugen på att läsa en tankeväckande och berörande må bra-roman är Allt det vackra är inte förstört boken för dig.
 

Sköldpaddor hela vägen ner

Författare: John Green.
OriginaltitelTurtles all the way down.
Serie: Fristående.
Längd: 292 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Aza vill inte ge sig in i jakten på Russel Pickett, den försvunna miljardären som jagas av FBI. Men 100 000 dollar i belöning ändrar planerna. Aza kommer nära Picketts son Davis, som aldrig kan lita på om någon tycker om honom för den han är eller för pappas pengar. Men han kan vara lugn med Aza. Hon har sina tvångstankar och blotta tanken på alla bakterier som finns i en annan människas saliv får henne att rygga."
 
 
 
 
 
 
Sköldpaddor hela vägen ner är en av John Greens starkaste böcker. Den är annorlunda, men präglas ändå av Greens kännetecknande språk och stil. Om du har läst något av honom tidigare vet du att han är en av få ungdomsboksförfattare som inte fördummar läsaren med översimplifierat språk eller ointelligenta karaktärer. Istället för att romantisera eller överdriva, berättar han helt enkelt hur det är.
 
Det jag gillar mest med Sköldpaddor hela vägen ner är bokens trovärdighet. Karaktärerna känns verkliga, och jag kunde relatera läskigt mycket till protagonistens tvångstankar, krångliga vänskapsrelationer och ångest. Särskilt hårt träffade metaforen med spiralen; som satte ord på hur jag har känt otaliga gånger. Därtill är jag obeskrivligt glad över att Green inte föll i den gamla klyschan, där huvudpersonen frisknar till och allt slutar lyckligt. Här mår huvudpersonen dåligt, och hur mycket hon än försöker blir hon inte bättre. Det är hemskt, men samtidigt äkta. Mental ohälsa är en livslång kamp, och jag applåderar Green för hans genuina representation.
 
Allt som allt är Sköldpaddor hela vägen ner en tankeväckande roman, som skildrar att livet kan vara meningsfullt trots att man kämpar mot sig själv. Boken slår Efter Alaska, Pappersstäder och Katherineteorin med hästlängder.
 

Midnattsstjärnan

Författare: Marie Lu.
OriginaltitelThe midnight star.
Serie: Den unga eliten #3.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Adelina har fått nog av att lida. Hon har vänt ryggen åt de som förrått henne och hennes grymhet har vuxit. Mörkret inom henne börjar svämma över, och det hotar nu att förstöra allt hon uppnått."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Midnattsstjärnan gör mig riktigt kluven. Å ena sidan är det en riktigt bra bok. Samtidigt gav den inte alls det jag förväntade mig; det jag ville ha.
 
Låt oss ta det från början. Midnattsstjärnan var årets mest efterlängtade roman för mig. Jag är helt hopplöst förälskad i Den unga eliten-serien och har suttit som på nålar efter den avslutande delen. Och den börjar fenomenalt. Jag älskar den påtryckande stämningen, Marie Lus gripande språk och den underbart antagonistiska huvudkaraktären. Och spänningen… wow!
 
Men halvvägs igenom tar boken en vändning som jag inte tycker om. En ny slags magi introduceras, och den platsar inte i seriens kontext. Plötsligt kändes allt malplacerat och konstigt. Läsningen blev tradig och den mäktiga känslan ersattes av enfaldighet. Det kändes knappt som att jag läste samma bok längre. Och just det här gör att jag känner mig besviken. 
 
Allt som allt är Midnattsstjärnan en bra bok – riktigt bra till och med. Marie Lu är en av mina favoritförfattare och hon visar återigen upp sin otvivelaktiga talang. Men jag hade förväntat mig mer.
 

Harry Potter och fången från Azkaban (illustrerad)

Författare: J.K. Rowling.
Originaltitel: The prisoner of Azkaban.
Serie: Harry Potter #3.
Längd: 326 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Harry Potter rymmer hemifrån och förväntar sig stora problem, men ministeriet har större saker att ta itu med – Sirius Black, en ökänd massmördare, har rymt från fängelset. Han är ute efter Harry, som under sitt tredje år på Hogwarts följs av förebud om död."
 
 
 
 
Den illustrerade utgåvan av Harry Potter och fången från Azkaban är magnifik. Det är inte ofta som jag tar del av en bok med så mycket hjärta att jag ler som ett fån medan jag läser. Den är intelligent skriven med kreativt uppbyggd värld, skarpa dialoger och tankeväckande metaforer. Dessutom är Harry, Ron, Hermione och alla de andra karaktärerna bland de charmigaste som jag har läst om. De fick mig att skratta otaliga gånger, och inspirerar med hjärtevärmande lojalitet.
 
Bokens illustrationer är makalösa. Varje uppslag bemöter läsaren med en kaskad av färger som gör omedelbart intryck. De vackra och detaljrika bilderna får läsaren att stanna till och utforska sidorna, och gör boken om möjligt mer stämningsfull. Det finns bara ett sätt att beskriva illustrationerna på: de är helt magiska.
 
Den enda svagheten som jag noterat rör inte själva berättelsen, utan formatet. De illustrerade utgåvorna är nämligen stora och tunga, vilket gör dem otympliga och svåra att läsa. Sen är jag personligen inte särskilt förtjust i spaltformaterad text, men det är en smaksak.
 
I sin helhet förtrollar den illustrerade utgåvan av Harry Potter och fången från Azkaban både med sitt yttre och sitt inre. Det är en spännande och påkostad roman som borde finna ett hem i varje läsares hylla.
 

A darker shade of magic

Författare: Victoria Schwab.
Serie: Shades of magic #1.
Längd: 398 sidor.
 
"Gråa London saknar magi. Röda London frodas, och Vita Lodon faller långsamt sönder. En gång i tiden fanns även Svarta Lodon, men om det talar inte längre någon. Kell är en av de sista magikerna som kan resa mellan världarna. När han snubblar över en förbjuden token från Svarta London måste han tillsammans med människan Lila rädda alla världar."
 
 
 
 
 
 
A darker shade of magic är en spännande roman. Den har fängslande koncept, läckert magisystem och karaktärer som är enkla att fastna för. Deras brister och arrogans gör dem till trovärdiga och komplexa individer, vilket både är intressantare att följa och lättare att relatera till än om de hade varit helt ”perfekta”. På något sätt påminner huvudpersonerna om Kelsier och Vin från Mistborn-serien av Brandon Sanderson, vilket är ett starkt beröm.
 
Men det tar A darker shade of magic ett tag att komma igång ordentligt. Det är mycket världsuppbyggnad att ta sig igenom, och läsningen känns tung till en början. Därtill är handlingen inte den starkaste, och tempot sviktar genom boken ibland, vilket gör att den inte riktigt lever upp till hypen.
 
Allt som allt är A darker shade of magic en stark början på en serie som jag definitivt vill fortsätta läsa. Boken var dock inte riktigt så bra som jag förväntat mig, och jag ser en del utvecklingspotential till efterföljande romaner.
 

Layers

Författare: Ursula Poznanski.
OriginaltitelLayers.
Serie: Fristående.
Längd: 381 sidor.
Bokförlag: VoxByOpal.
 
"Sedan Dorian rymde hemifrån har han försökt klara ett liv på gatan. Och det funkar ganska bra för honom. Men när han en dag vaknar bredvid en hemlös som uppenbarligen har mördats får han panik. Han minns nämligen ingenting: har han något med det att göra?"
 
 
 
 
 
Ursula Poznanski är en Författare, med stort F. Hennes böcker är riktigt, riktigt bra. Hon målar upp allt som händer så väl att det känns verkligt, som att man faktiskt vore där. Hon skapar också väldigt trovärdiga karaktärer, och får till ett fantastiskt driv i sina berättelser. Men främst kännetecknar jag Poznanski med hennes förmåga att lura läsaren. Jag älskar att bli lurad, och jag ger Poznanski stående ovationer för hur hon lyckas få läsaren att tro något som skiljer sig så mycket från verkligheten.
 
Just Layers är en spännande bok, som är bäst att ge sig in i utan att veta särskilt mycket om handlingen. Konceptet är oerhört fascinerande, och lyckas både fängsla och väcka många tankar om vart samhället är på väg. Karaktärerna är lätta att tycka om, texten har ett fint flyt och språket känns naturligt. Boken innehåller dessutom många vändningar; en del som man kan se komma tidigt, andra minst sagt oväntade.
 
Layers är inte Poznanskis starkaste roman, men det är en tempofylld och spännande bok väl värd att läsa. Jag ville hela tiden veta mer av vad som skulle hända, och var genuint engagerad av att nysta upp mysteriet.


Papperssjälar

Författare: Emma Johansson.
Serie: Fristående.
Längd: 333 sidor.
Bokförlag: VoxByOpal.
 
"Det finns hemligheter som äter upp en inifrån. De är som minor. Emilia har en mina inom sig. En som hotar att sprängas om någon så mycket som tittar på henne. Men minan är inte bara hennes egen, den riskerar att spränga fler än så."
 
 
 
 
 
 
Jag brukar sällan gripas tag av svenska författares verk. Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning uppfattar jag dem ofta som bleka och intetsägande. Men wow, Emma Johansson får till en komplexitet som sällan syns i svensk litteratur. Papperssjälar fångar snabbt upp läsaren och skapar ett beroende som blir starkare ju mer man läser. Den uppslukande berättelsen fick mig verkligen att omvärdera min teori om att svenskar inte kan skriva.
 
Papperssjälar skildrar en vacker historia som både berör och får läsaren att känna sig alldeles varm inombords. Rent dramaturgiskt är det en mycket genomtänkt bok. Med skillnad från många andra svenska romaner, som livlöst går från en händelse till en annan, berättas allt med en dynamisk genuinitet. Orden känns äkta, och jag känner tillsammans med karaktärerna.
 
På tal om karaktärerna: de är väldigt lätta att tycka om. Jag gillar dessutom relationen mellan Emilia och Viktor, och vill nästan brista ut i glädjetjut över att den växte fram så fint istället för att bara dumpas på läsaren. Scenerna mellan dem är så mysiga och djupt passionerade att det är omöjligt att inte fastna för dem båda.
 
Boken har dock viss förbättringspotential. För det första är den rätt förutsägbar, och jag hade gärna velat se någon oväntad vändning komma runt hörnet. Sen är jag inte heller jätteförtjust i slutet, då jag tyckte att Viktors agerande blev lite för mycket. Men för övrigt är jag mäktigt imponerad. Emma Johansson förtjänar verkligen en eloge.
 
Papperssjälar är en riktigt stark debut, och det kommer från mig som vanligtvis föraktar svenskskrivna romaner. Jag ser med spänning fram emot fler böcker av Johansson.
 

The Hate U Give

Författare: Angie Thomas.
Originaltitel: The Hate U Give.
Serie: Fristående.
Längd: 465 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
"Sextonåriga Starrs tillvaro krossas när hon blir vittne till hur polisen skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil. Trycket på Starr är hårt, både från polisen och orten, som kräver rättvisa och upprättelse. Men även från de som inte vill att Starr ska vittna. 
 
 
 
 
 
 
The hate u give är en kraftfull berättelse om rädsla och styrka att göra det rätta. Romanen baseras på Black Lives Matter-rörelsen och följer efterverkningarna av mordet på afroamerikanen Khalil. Det är en tankeväckande, gripande och förvånansvärt trovärdig läsning, med stark berättarröst och välutvecklade karaktärer. 
 
Jag brydde mig genuint om protagonisten Starr, och njöt av komplexiteten i hennes relationer med familj, vänner och pojkvän. Inget i hennes liv är enkelt, och det var riktigt intressant att ta del utav en så "annorlunda" syn på världen. Som vit har jag haft turen att inte gå igenom samma prövningar som Starr, och The hate u give blev verkligen en ögonöppnare för det förtryck som många mörkhyade måste hantera dagligen. Boken känns viktig, och ger verkligen perspektiv på vardagen.
 
Jag tycker mycket om The hate u give, men är samtidigt inte lika häpnad som många andra. För boken har svagheter. Jag var inte fullt så engagerad under hela läsningen, då det finns vissa sekvenser som jag upplevde som tråkiga. Dessutom känns vissa dialoger lite forcerade. Angie Thomas har tryckt in väldigt många populärreferenser i replikerna, och fast det ger en modern prägel upplevs det i stora mängder som krystat.
 
Som helhet är The hate u give väl värd att läsas. Det är en underhållande och berörande historia, som behöver berättas.
 

Målarens musa

Författare: Lisa Strømme.
OriginaltitelThe strawberry girl.
Serie: Fristående.
Längd: 330 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Sommaren 1893. Johanne Lien tar anställning som husa hos den förmögna familjen Ihlen och blir snart dottern Tulliks förtrogna. Ingen i familjen vet om att Tullik har ett kärleksförhållande med konstnären Edvard Munch, och Johanne finner sig snart indragen i hemlighetsmakeriet. Men hur mycket är Johanne villig att riskera för att bevara deras hemlighet?"
 
 
 
 
Målarens musa är en lågmäld men djupt atmosfärisk roman. Den passionerade kärlekshistorian griper tag redan från första sidan, och fast handlingen rör sig långsamt framåt gör händelsernas intensitet det svårt att släppa taget om boken. Stämningen är tryckande, och engagemanget för de komplexa karaktärerna håller läsaren på helspänn, eftersom man hela tiden undrar hur de ska komma ur hemlighetsmakeriet välbehållna.
 
Det som gör Målarens musa så gripande är det fylliga språket. Rikt på detaljer gör de levande beskrivningarna att läsaren helt förlorar uppfattningen om tid och rum. Allt beskrivs med sådan känsla att det är lätt att se det hela framför sig. Det målande språket är dessutom precis lagom kryddat med metaforer, och skönheten i den nästintill poetiska texten lämnar bestående avtryck.  Målarens musa är inte en bok man glömmer i första taget.
 
Den sensuella bokens hjärtknipande berättelse förankras dessutom i verkliga, historiska händelser. Målarens musa är nämligen inspirerad av historien bakom Edvard Munchs målning ”Skriet”. Fast en stor del av romanen är påhittad, är det riktigt intressant och lärorikt att läsa om den kända konstnärens liv. Det enda som jag egentligen har att ”klaga” på är att jag hade velat ha ett lite annorlunda avslut på boken.
 
Allt som allt är Målarens musa en romantisk och smågalen kärlekshistoria, som verkligen investerar läsaren i karaktärerna. Detta var allt som jag vill ha i en sommarläsning. 
 

Crooked Kingdom

Författare: Leigh Bardugo.
Serie: Six of Crows #2.
Längd: 536 sidor.
 
"Kaz och hans gäng har precis klarat av en kupp så vågad att inte ens de själva trodde att de skulle överleva. Men istället för att dela upp den stora belöningen, är de tillbaka till att kämpa för deras liv. Gamla rivaler och nya fiender framträder för att utmana Kaz list och gruppens lojalitet, och ett krig kommer att utkämpas för att avgöra Grishans framtid."
 
 
 
 
 
 
Crooked kingdom avslutar den mäktiga Six of crows-duologin med en skräll. Med rikt språk, fascinerande magisystem och en dynamisk grupp karaktärer fängslar Leigh Bardugo från början till slut. Det är en intensiv och intelligent konstruerad berättelse med högt tempo, gripande intriger och många oväntade vändningar. Detta är fantasy när den är som bäst. 
 
Jag brukar ha svårt för romaner som har många berättarperspektiv. Men trots att Crooked kingdom skildras ur en handfull olika synvinklar fungerar det riktigt bra. Karaktärerna är så komplexa, så livfulla och så äkta. De roar med kivande dialoger och fascinerar med mästerlig list. Deras briljanta uppbyggnad gör det omöjligt att inte förälska sig i var och en av dem, och jag förvånades över den genuina empatin jag kände för allesammans.
 
Som helhet är Crooked kingdom en magnifik avslutning på duologin. Under läsningen satt jag som på nålar, antingen med pulsen skenande i taket eller med hjärtat översvullet av kärlek för karaktärerna. Fast vissa partier av boken är långsamma, blev läsningen aldrig tråkig. Detta är ett måste för alla fantasyfans!
 

Jag ser dig

Författare: Clare Mackintosh.
OriginaltitelI see you.
Serie: Fristående.
Längd: 425 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
 
"En dag upptäcker Zoe ett grynigt svartvitt foto på sig själv bland annonserna i en tidning. Kort därpå finns en ny annons på samma plats i tidningen med en bild av en annan kvinna. Och dagen därpå ytterligare en. Är allt ett underligt sammanträffande? Eller är det någon som håller koll på kvinnorna?"
 
 
 
 
 
 
Förra året läste jag Clare Mackintoshs spektakulära debut Jag lät dig gå. Den hänförde mig och än idag ser jag den som en stor favorit. Därför hade jag skyhöga förväntningar på Jag ser dig. Och var den bra? Definitivt! Men levde den upp till förväntningarna? Nja…
 
Clare Mackintosh är tveklöst en fenomenal författare. Hon har en naturlig fallenhet för att skriva; en förmåga som tar de mest kompetenta skribenter decennier att bygga upp. Skickligt väver hon samman berättelsens beståndsdelar och bygger upp en så levande bild av det som händer att det känns som att man är där. Spänningen går att ta på, och även jag – som vanligtvis snabbt tröttnar på thrillers – fängslas. 
 
Jag ser dig fångar intresset redan från första sidan, men som starkast är boken framåt slutet – närmare bestämt epilogen. I den finns en vändning som tveklöst blir romanens höjdpunkt. Men ponera att epilogen inte var där. Då skulle Jag ser dig kännas antiklimatisk. Detta för att författaren förlitar sig för mycket på att karaktärernas rädsla kan bära upp boken på egen hand. Det finns en avsaknad av action, tempo och höga insatser – vilket helt enkelt gör att handlingen inte ger tillräckligt med utbetalning i slutet. Dessutom brister trovärdigheten, och ofta kräver Jag ser dig att läsaren accepterar handlingen utan att ifrågasätta logiken i det hela.
 
Värt att nämna är också att jag störde mig på antalet korrfel som har tagit sig igenom korrekturläsningen. I Jag ser dig finns nämligen många stavfel, felaktiga ordföljder och till och med sakfel. Till exempel omnämns en karaktär på ett ställe som Kelly istället för Katie (s. 359), vilket blir förvirrande i sin kontext. Även vissa ordval vid översättningen känns underliga. I exempelvis meningen ”Du lägger icke ut henne på sajten!” (s. 381) känns ordet ”icke” malplacerat, speciellt med tanke på att det står i dialog. Ett mer naturligt ordval i sammanhanget hade varit ”inte”.
 
Jag ser dig når inte upp till den höga ribban som Jag lät dig gå satte. Den saknar debutens förbluffande vändningar och oemotståndliga dragningskraft. Ändå är den mycket läsvärd. Jag älskar Mackintoshs sätt att skriva, och hennes unika förmåga att gripa tag i mig. Det är en riktigt beroendeframkallande läsning, och trots sina brister en av årets hittills bästa böcker.
 

Minnet av vatten

Författare: Emmi Itäranta.
OriginaltitelTeemestarin kirja.
Serie: Fristående.
Längd: 240 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Den globala uppvärmningen har förändrat världen. Krig utkämpas om vatten, och Kina har tagit över makten i Europa. Här går Noria i lära för att bli temästare, vilket medför djupa hemligheter. Bara temästaren känner till var de dolda vattenkällorna finns. Men när Norias far dör börjar armén övervaka henne. Och när vatten i allt högre grad blir en bristvara tvingas Noria välja mellan att slåss och skydda sig själv, mellan kunskap och släktband."
 
 
Minnet av vatten är en hänförande debut. Det är en tankeväckande och vacker berättelse, som utspelas i en intelligent konstruerad framtidsvärld. Läsningen i sig är lågmäld, men ett högre tempo skulle kännas malplacerat i denna djupt atmosfäriska roman. Itärantas nästintill poetiska språk bygger skickligt upp en spänd stämning och hennes gripande, detaljrika beskrivningar får läsaren att känna som att man befinner sig på plats. Det är tydligt att Itäranta valt varje ord med största omsorg, och språket blir ett konstfullt och mäktigt verktyg som fängslar läsaren från början till slut.
 
Den satiriska framtidsvisionen som Itäranta skildrar är en av de mest originella som jag har läst om. Det finns så oerhört mycket nytt att lära sig – nya lagar, geografiska gränser och fascinerande traditioner – och allt känns skrämmande trovärdigt. Bokens stora svaghet är dock att den känns som en introduktion för något annat. Jag väntade hela tiden på att handlingen skulle komma igång ordentligt, att något storslaget skulle hända och ta allt till nästa nivå – men det gör det aldrig. 
 
Som helhet är Minnet av vatten en enastående debut, som genast får mig att längta efter fler böcker av Emmi Itäranta.
 

Besynnerliga berättelser

Författare: Ransom Riggs.
OriginaltitelTales of the peculiar.
Serie: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn #0,5.
Längd: 181 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Boken är endast avsedd att läsas av besynnerliga. Om det skulle falla sig så att du inte tillhör dem, vill jag be dig att genast lägga tillbaka den där du hittade den och glömma detta. Var inte orolig, du kommer inte att missa något. Jag är övertygad om att du bara skulle tycka att de här historierna är oroväckande och inte alls i din smak. Dessutom har du inget med dem att göra."
 
 
 
 
Jag tycker väldigt mycket om Besynnerliga berättelser. Det är en antologi med tio samlade noveller. Dessa framhäver de besynnerligas folklore, och utspelar sig alltså i samma värld som Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Den är dock fristående från originaltrilogin, och går alldeles utmärkt att läsa även om du inte har tagit del av Ransom Riggs tidigare verk.
 
Bokens berättelser är strukturerade som bisarra sagor. Dessa är väldigt lätta att förälska sig i, då den intelligenta kombinationen mellan satiriska budskap och makaber humor underhåller från början till slut. Dessutom är boken riktigt behaglig att läsa – med bra flyt på texten, vackra illustrationer samt karaktärer man snabbt förälskar sig i.
 
 
Besynnerliga berättelser är i sin helhet både spännande och underhållande. Jag rekommenderar boken varmt, både till er som redan hittat tjusningen i Miss Peregrines hem för besynnerliga barn och till er som är nyfikna på att besöka Ransom Riggs magiska värld för första gången.
 

RSS 2.0