Ibland mår jag inte så bra

Författare: Therése Lindgren.
Serie: Fristående.
Längd: 220 sidor.
 
Therése berättar om sin bakgrund och varför hon ibland inte mår så bra. Hur känns panikångest? Vad kan man göra för att peppa sig själv? När ska man söka hjälp och vad finns det för hjälp av få? Hur kan någon som är så framgångsrik också må så dåligt?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i biografier. Generellt tycker jag att genren är rätt tråkig. Men jag fastnade för Ibland mår jag inte så bra. Som i verkligen fastnade.
 
Det var skrämmande lätt för mig att relatera till det som Therése Lindgren skriver om i Ibland mår jag inte så bra. Hennes ångest, självhat, prestationskrav… been there done that. Ibland kände jag igen mig så pass väl att det nästan var som att hon beskrev mig. Varje ord träffade rakt i hjärtat, för det här är precis jag.
 
Jag har läst några recensioner som kritiserar boken för att vara dåligt skriven. Jag håller inte med. Tvärt om så tycker jag om upplägget och språket. Lindgren vågar vara personlig och äkta. Samtidigt är jag överraskad av hennes förmåga att skapa stämning och gripa tag. Ett exempel är prologen. Där inleder Lindgren med en omsorgsfull beskrivning av Guldtuben, för att sen snabbt vända skildringen genom att avslöja att alltsammans berättats för henne i efterhand. Hon kunde aldrig närvara, på grund av att hennes ångest. Och sättet som hon beskriver det hela på är oerhört atmosfäriskt. Det sätter prägeln för hela boken.
 
För övrigt är Ibland mår jag inte så bra lätt att ta till sig. Therése kombinerar egna erfarenheter med saklig information, utan att det blir faktatungt som i hennes senare bok Vem bryr sig? Utifrån boken upplever jag dessutom Lindren som mycket insiktsfull och pedagogisk. Hennes genomtänkta sätt att skildra psykisk ohälsa på är både lärorikt, berörande och inspirerande.
 
Allt som allt är jag oerhört tacksam över att ha tagit del utav Ibland mår jag inte så bra. Jag hade verkligen inte förväntat mig att gilla boken så mycket som jag gjorde. Det är en bok som alla borde läsa.
 

Flickvänsmaterial

Författare: Yrsa Walldén.
Serie: Fristående.
Längd: 250 sidor.
Bokförlag: Vox by Opal.
 
Roxy och Eva har just tagit studenten. Eva har precis blivit dumpad av sin kille och Roxy har aldrig haft någon. Men de har varandra och sommarens projekt blir att hitta en kille till Roxy. Eva fixar med bilder och dejtingappar. De tråcklar sig förbi klyschiga formuleringar och violá! Sommaren kan börja.
 
 
 
 
 
 
 
Flickvänsmaterial är en sann pärla. Det finns inga ord som beskriver hur vackert skriven den är. Språket är on point och Yrsa Walldén visar upp en exceptionell förmåga att med sina beskrivningar skapa en stämningsfull närhet och skickligt väva ihop läsarens liv med karaktärernas. Det som händer är tankeväckande och lätt att relatera till, och en ren fröjd att läsa om.
 
Det här är en karaktärsdriven roman. Söker du efter action och oväntade vändningar, ska du nog leta vidare. Men trånar du istället efter en vacker historia med komplexitet och djup, och där karaktärernas relation utstrålar värme och kärlek – då har du hittat rätt. Flickvänsmaterial känns äkta. Genuin. Och kombinerar humor med allvarligare ämnen. Det är en riktigt bra bok helt enkelt.
 
Yrsa Walldén är en ny författarstjärna, som förr eller senare kommer att ta Sverige med storm. Jag tyckte mycket om hennes debut Allt jag inte sa, men Flickvänsmaterial var ta mig tusan snäppet bättre. Läs.
 

Shatter me

Författare: Tahereh Mafi.
Svensk titel: Rör mig inte.
SerieShatter me #1.
Längd: 329 sidor.
 
Juliette har inte rört någon på 264 dagar. Senast hon gjorde det, blev hon inlåst för mord. Ingen vet varför hennes beröring är dödlig. Och så länge hon inte skadar någon, finns ingen som bryr sig. Men efter flera år i sin cell, ändrar Återetableringen sin åsikt om henne. Kanske är hon precis vad de behöver. Ett vapen.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag läste Shatter me på svenska för sex år sedan. Men i samband med att den fjärde delen i serien – Restore me– släpptes för ett kort tag sedan, ville jag läsa om böckerna för att uppdatera mig om allt. Sex år är trots allt lång tid, och trots att jag minns händelserna i stora drag så finns mycket som jag inte kommer ihåg.
 
Min smak gällande böcker har ändrats mycket de senaste åren. Mognat, så att säga. Därför var det med en blandning av exaltation och nervositet som jag började läsa. Skulle romanen verkligen vara så bra som jag mindes? Svar: ja. Jag är faktiskt förvånad över hur mycket jag tyckte om Shatter me. Läsaren kastas direkt in i händelserna, och det är tar inte lång tid att gripas tag. Jag hade visserligen velat ha lite mer komplex världsuppbyggnad, men Mafis framtidsvision är så pass fascinerande att det inte stör mig särskilt.
 
Det som många av bokens läsare har delade meningar om, är språket i Shatter me. Tahereh Mafi går verkligen all in när det kommer till språkliga utsmyckningar. Varje sida präglas av metaforer, symboliska liknelser, retoriska upprepningar och visuella överstrykningar. Jag förstår att vissa kan störas av det. Ibland känns det som att Mafi försöker lite för mycket, och jag kan föreställa mig att de många bildliga uttrycken upplevs som tunga av en del personer. Men jag kan inte undgå från att förälska mig i det. Faktum är att jag tycker att Shatter me är gudomligt vackert skriven. Stilen känns så personlig, så kraftfull – och som läsare uppslukas jag av skönheten i Mafis ord. Tillsammans med romanens korta kapitel, skapas en upplevelse av en smått poetisk bok där sidorna flyger förbi.
 
Något annat jag tycker om med Shatter me är karaktärerna. Särskilt Warner. Herrejisses, Warner! Nu är jag visserligen väldigt svag för så kallade ”heta bad-boys” i böcker, men även om jag inte hade varit det så skulle jag ha älskat honom. Han är oerhört fascinerande som person, och oavsett vad man tycker om hans sätt att agera, går det inte att neka att han är en fantastisk antagonist och riktigt stark karaktär.
 
Shatter me är emellertid inte perfekt. Den har några klyschiga stunder, särskilt i början. Romanen har också några dippar i tempot, och trots att den har många actionfyllda, spännande och heta heta heta scener så är inte allt i boken intressant att ta del av. Men det som avgör saken är att fördelarna överväger antalet nackdelar, så trots att Shatter me har sina svackor är den ändå mycket väl värd att läsa.
 
Allt som allt tycker jag att Shatter me håller måttet ännu idag, och jag ser fram emot att läsa om resten av serien innan jag – äntligen – tar del av Restore me.
 

Kyssfaktorn

Författare: Helen Hoang.
OriginaltitelThe kiss quotient.
Serie: Fristående.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: LoveReads.
 
Stella har aldrig lockats av man och barn. Att hon dessutom har Aspergers gör inte saken lättare – att analysera data är enkelt, men att dejta är svårare. Michael kämpar med räkningarna för sin mammas cancerbehandling och arbetar extra som eskort. När Ställa anlitar honom för att lära henne om sex och kärlek, kan han inte tacka nej.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har läst nästan alla böcker som bokförlaget LoveReads har släppt, och till min besvikelse har jag varit måttligt imponerad av dem allesammans. Därför hade jag inte särskilt höga förväntningar på Kyssfaktorn. Men wow! Den var mycket bättre än vad jag trodde och jag fastnade för romanen direkt!
 
Kyssfaktorn är alltså förvånansvärt gripande. Trots att handlingen är lite tunn och följer en relativt förutsägbar mall, känns läsningen på något sätt fräsch. Det är dessutom en starkt karaktärsdriven bok, och därför spelar handlingen inte så stor roll. För karaktärerna är underbara! Protagonisten är riktigt intressant och kärleksintresset Michael fick mig nästan att börja dregla över sidorna. För ja, läsningen är het. Riktigt het. Den kopplade ifrån mig totalt från verkligheten och fick mig att fantisera om… allt möjligt.
 
Som helhet är Kyssfaktorn riktigt bra. Mysig, romantisk och drömsk. Visst saknar boken lite djup, men den uppfyller sitt syfte mer än väl: att transportera läsaren till en alldeles underbar plats fylld med passion och hetta. Kyssfaktorn är helt klart min favorit från LoveReads.
 

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Författare: Gail Honeylman.
OriginaltitelEleanor Oliphant is completely fine.
Serie: Fristående.
Längd: 411 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
 
Eleanor har ett enkelt liv: bär samma kläder, äter samma mat och dricker alltid två flaskor vodka på helgen. Hon är lycklig och inget saknas i hennes liv. Förutom ibland, allt. Efter att ha räddat en äldre man som ramlat ihop på gatan, måste Eleanor lära sig navigera i världen som alla verkar ta för given. Samtidigt behöver hon leta efter mod för att möta sitt mörka förflutna.
 
 
 
 
 
 
 
 
Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt är en bra bok som förtjänar all hajp som den har fått. Faktum är att jag gillar berättelsen skarpt. Mycket är tack vare Eleanor, som är en alldeles fantastisk karaktär. Hennes sätt att tänka underhåller, och jag kunde relatera mer till henne än vad jag egentligen vill erkänna. Till hennes rutiner och inrutade liv. Till hennes rädslor. 
 
En annan grej som jag tycker om med boken är att den blandar allvar med humor. Vissa delar är rikigt öppenhjärtliga och lättsamma. Några fick mig rent utav att skratta, till exempel när huvudpersonen blir vaxad där nere. Och så finns det de scenerna som är lite mörkare. Som de hos psykologen. Eller de som utforskar Eleanors missbruk av alkohol och hennes förflutna. Jag gillar också slutet, som jag inte hade kunnat gissa mig till.
 
Något som däremot hade kunnat vara bättre är tempot. Tyvärr förlorar Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt en del charm på att vara lite utdragen. Boken hade kunnat komprimerats en del och på så sätt engagera mer. Misstolka mig inte, boken höll kvar mitt intresse. Men det fanns delar som jag skummade igenom för att det helt enkelt inte hände tillräckligt.
 
Allt som allt är Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt ett bra drama. Den har sina svackor, men helheten är ändå minnesvärd och grymt värd att läsas.
 

Moxie

Författare: Jennifer Mathieu.
OriginaltitelMoxie.
Serie: Fristående.
Längd: 348 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
Vivian har fått nog av att killar får göra vad de vill, av skolans sexistiska klädregler, och de eviga trakasserierna i korridorerna. Hon gör det första numret av Moxie: ett fanzine som uppmanar till feministisk aktion. Det är dags för revolution.
 
 
 
 
 
 
 
 
Moxie är en fängslande roman om sexism och feminism. Boken har en enkel handling och tydligt budskap, vilket gör det lätt att hänga med. Visserligen blev läsningen lite väl övertydlig ibland, men i sin helhet tycker jag om den simpla stilen. För övrigt har texten ett bra flyt och det är lätt att fastna. Läsningen känns dessutom viktig, särskilt idag. Protagonisten Vivian är inte perfekt. Hon är medveten om sina brister och är osäker i många situationer. Ändå vågar hon ta steget att stå för sina åsikter och stötta sina kvinnliga vänner. Det hela var oerhört inspirerande, och trots att jag personligen inte har upplevt trakasserier och liknande så kunde jag relatera till en hel del.
 
Som helhet tycker jag riktigt mycket om Moxie. Det är en bok som passar alla åldrar, och kön. Faktum är att jag tycker att Moxie borde integreras i skolan som obligatorisk läsning. Det skulle vara en oerhört lärorik läsning för både unga killar och tjejer.
 

Animal farm

Författare: George Orwell.
Svensk titel: Djurfarmen/Djurens gård.
Serie: Fristående.
Längd: 95 sidor.
 
En dag glömmer Jones att mata sina djur, och ett uppror med grisarna Napoleon och Snöboll i täten leder till att djuren tar över gården. De lovar att eliminera alla orättvisor, och att alla med fyra ben ska främjas. Men tiden går, och idealen kurrupteras och glöms bort. Och något nytt och oväntat växer fram.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Animal farm är en briljant satir. Den skrevs 1945 men är minst lika aktuell idag. Faktum är att boken är skrämmande lätt att relatera till dagens samhälle, vilket gör läsningen rätt obehaglig.
 
Stämningen i Animal farm är mörk. Själva handlingen är enkel och baseras på den ryska revolutionen, men desto mer komplex är de många metaforerna, som symboliserar bland annat manipulation och faran med okunskap. Bokens budskap är tankeväckande och minst sagt viktigt. Samtidigt är Animal farm packad med cynisk humor och ironi.
 
Trots den enkla handlingen är boken riktigt spännande. På få sidor lyckas Orwell bygga upp en tät atmosfär och konstruera karaktärer som läsaren verkligen fastnar för. Deras djup och komplexitet väckte genuina känslor hos mig, vilket också gjorde deras livsöden mer berörande. Favoriten var förstås hingsten Boxer. Åh, Boxer.
 
Som helhet är Animal farm en enastående klassiker. Verkligen enastående. Den fick mig att tänka. Den fick mig att känna. Och den gjorde mig genuint rädd. Inte för spöken eller vålnader, utan för något mycket farligare: människor som inte kan hantera sin makt.
 

Warcross

Författare: Marie Lu.
OriginaltitelWarcross.
Serie: Warcross #1.
Längd: 333 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
I ett desperat försök att få ihop pengar bestämmer sig Emika för att hacka sig in i Warcross under öppningsspelet på det internationella mästerskapet: ett drag som leder till att spelets skapare vill anlita henne som spion för att hitta en säkerhetsläcka. Men när Emika gör en farlig upptäckt, hotar hela Warcross-imperiet att slås sönder.
 
 
 
 
 
 
 
 
Warcross är en actionpackad och spännande science fiction-roman med riktigt coolt koncept. Boken har vissa likheter med Layers och Erebos av den tyska författaren Ursula Poznanski, och om du tycker om virtuella, alternativa verkligheter och häftiga animationer som integreras med den riktiga världen är Warcross definitivt en bok för dig. Det var en ren fröjd att nysta upp världen: allt är så häftigt! Från ett läckert system att levla upp till nya nivåer, till spännande power-ups som ger temporära superkrafter... allt är bara WOW. Marie Lu målar upp alltsammans på det mest livfulla av sett, och bevisar en gång för alla varför hon är en av genrens starkaste författare.
 
Det tog ett tag för mig att komma in i boken. Inte för att Warcross på något sätt har en seg start; tvärtom så kastas vi in i händelserna. Däremot är det en hel del att ta in, och det tog ett bra tag innan jag till fullo förstod hur allting fungerade. Men när jag väl fått grepp om världen var jag fast. Jag älskar protagonisten: en stark kvinna som vägrar tåla skit från andra. Jag fascinerades också av bokens höga trovärdighet. Ofta när det gäller framtida världar med mycket ny teknik, kan jag uppleva alltsammans som överdrivet och långsökt. Men här känns det snarare skrämmande verkligt.
 
Allt i boken är fantastiskt genomfört. Mina favoritdelar är emellertid Warcross-tävlingarna. Det går inte att sätta ord på hur spännande det var att läsa om dem. Häftiga gadgetar, coola specialkrafter och minst sagt intensiva strider mellan spelarna. Det är bland det läckraste jag varit med om, och trots att bokens koncept kan jämföras med andra verk kändes just Warcross-tävlingarna oerhört unika och nytänkande.
 
Som helhet är Warcross en fantastiskt spännande roman. Tempot är högt och vändningarna många: vissa av dem lätta att gissa sig till långt innan, andra totalt chockerande. Boken avslutas därtill i en omåttligt spännande cliffhanger som gör att jag sitter som på nålar i väntan på fortsättningen. Tycker du om dystopiska science fiction-romaner med häftiga spel, mycket action och med läcker, framskriden teknologi så rekommenderar jag Warcross varmt.
 

P.S. Jag gillar dig fortfarande

Författare: Jenny Han.
OriginaltitelP.S. I still love you.
Serie: Till alla killar som jag har gillat #2.
Längd: 339 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
Lara-Jean hade inte planerat att falla för Peter. De var ju aldrig ens ett par på riktigt – eller? Men när allt ser ut att ordna sig mellan dem händer något: ett filmklipp som fångat Lara-Jeans mest privata ögonblick sprids som en löpeld över skolan. Samtidigt dyker en gammal bekantskap upp och komplicerar allt ytterligare.
 
 
 
 
 
 
P.S. Jag gillar dig fortfarande är hur mysig som helst. Bättre än första boken. Söt som socker. Romanen är rent utav bedårande. 
 
Det känns som att Lara-Jean har växt och mognat sedan förra boken, och jag gillar henne betydligt mer nu. Jag älskar också hennes hjärtevärmande relationer till sina systrar och sin pappa. Det är ärligt talat det bästa med hela boken: familjedynamiken är så underbar, ger boken en fantastisk stämning och fick mig att känna mig alldeles varm och fluffig inombords. Visst är Lara-Jeans kärleksförhållande också väldigt mysigt att läsa om (jag är i team John, by the way!) men det är något speciellt med hennes familj som får mig att känna mig alldeles gosig.
 
Förövrigt har boken ett bra tempo. Språket är lätt att ta till sig och romanen är snabbläst. Det är dessutom mycket intressant med inslagen av koreansk kultur, som bidrar med mycket hjärta och djup till karaktärerna. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Jag förälskade mig fullständigt i P.S. Jag gillar dig fortfarande och ser det som en perfekt sommarläsning. Längtar ihjäl mig till trilogins avslutande del!
 

Eliza och hennes monster

Författare: Fransesca Zappia.
OriginaltitelEliza and her monsters.
Serie: Fristående.
Längd: 399 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
I verkligheten är Eliza blyg, knepig, smart och helt utan vänner. På nätet är hon däremot en supersuccé: under ett alias skriver och ritar hon den populära serien Monsterhaven som har miljoner fans. Men så råkar Elizas alter ego bli avslöjat, varpå allt ställs på spel: hennes serie, relation med sina vänner och hela hennes tillvaro.
 
 
 
 
 
 
 
 
Eliza och hennes monster fick mitt hjärta att svälla över. Vilken underbar bok! Den fängslade mig redan vid första sidan och ju mer jag läste desto mer greps jag tag. Det är en varm, lättsam och underhållande roman som verkligen får läsaren att känna, och som är så gott som omöjlig att släppa taget om.
 
För det första är konceptet oerhört intressant. Jag tycker verkligen om grejen med två identiteter: något som jag har gjort ända sedan jag såg Hannah Montana som ung. Det är riktigt fascinerande att läsa om kontrasterna mellan Elizas berömdhet på Internet, och hennes impopulära tillvaro i skolan. Sättet det utförs på känns dessutom nytt och fräscht.
 
Sen är protagonisten oerhört enkel att tycka om. Det är lätt att relatera till Eliza: hon känns så… genuin? Jag inspirerades av hennes skaparglädje och kände igen mig i hennes sätt att tänka. Hon genomgår också en karaktärsutveckling som bara fick mig att tycka om henne mer. Det bästa är emellertid hennes relationer. Jag tycker om att hennes föräldrar är närvarande genom hela boken, något som är relativt ovanligt för ungdomsböcker där protagonistens föräldrar har en tendens att gå upp i rök. Jag förälskade mig också i Elizas relation till sina syskon. Inte minst tycker jag om förhållandet med Wallace, och är tacksam över att romansen är så där härligt sockersöt utan att ta få för stort fokus.
 
För övrigt har Eliza och hennes monster ett bra tempo, behagligt språk och inslag av både komik och tragedi. Den fick mig att skratta, men berörde mig också på djupet. Det känns som en oerhört meningsfull bok: tankeväckande och ifrågasättande. Den fick mig att vilja ta ut svängarna mer i mitt eget liv, samtidigt som den gav ett nytt, ögonöppnande perspektiv på exempelvis psykisk ohälsa. 
 
Är det något som jag har att ”klaga” på så är det att Eliza och hennes monster är rätt förutsägbar. Jag tycker också att det är roligt med seriestripparna och illustrationerna i boken, men att de egentligen inte bidrar med mycket. Detta är dock petitesser, och som helhet älskade jag boken. Älskade, älskade, älskade. Eliza och hennes monster är en av de bästa böckerna som jag läst i år, och jag vill definitivt ta del av fler av Zappias verk.
 

Livet i en skokartong

Författare: Liv Marit Weberg.
OriginaltitelJeg blir heldigvis ikke lagt merke til.
Serie: Fristående.
Längd: 198 sidor.
Bokförlag: Vox by Opal.
 
CSN har slutat leverera och pojkvännen Tore har fått nog. Föräldrarna är de enda som fortfarande tror att hon lever ett så kallat normalt liv. Men de bor långt bort, så det gör inte så mycket. För är ett normalt liv verkligen något att eftersträva? Kan man inte ha det lika bra ensam inne i sin lägenhet som är lika liten som en skokartong?
 
 
 
 
 
 
Vox by Opal fortsätter att leverera: Livet i en skokartong är en himla fin roman. Jag tyckte mycket om den redan vid första sidan, och förstod snabbt att det skulle bli ytterligare en pärla att rekommendera till alla i min omgivning.
 
Det första jag fastnade för var protagonisten. Hon är lätt att relatera till, och har ett oerhört inspirerande tankesätt. Hon säger vad hon tycker och tänker utan att riktigt reflektera innan, vilket både är uppfriskande och mycket underhållande. Faktum är att hennes rappa (och ogenomtänkta) kommentarer fick mig att sitta och le som ett fån under nästan hela läsningen, trots att bokens koncept i själva verket är rätt nedstämt. Livet i en skokartong fick mig helt enkelt att må bra.
 
Något annat som jag tyckte om var Webergs sätt att skriva. Inte nog med att boken är välskriven och att texten har ett behagligt flyt. Livet i en skokartong har också väldigt korta kapitel, vilket jag tycker mycket om. Sidorna flyger förbi, och konceptet ”bara ett kapitel till” får en helt ny mening. Vips är hela boken slut.
 
Som helhet är Livet i en skokartong en lättsam och underhållande roman, med tankeväckande budskap. Det finns inte mycket mer att säga än att det är en himla fin bok som fler borde läsa.
 

I ett rosa skimmer

Författare: Brianna Wolfson.
OriginaltitelRosie colored glasses.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
Allt elvaåriga Willow vill är att vara hos sin mamma, Rosie. Hon får Willow att känna sig speciell och älskad. Hos Willows pappa känner hon sig mest i vägen. Men den rosaskimrande tillvaron hos Rosie börjar långsamt att rämna och snart inser Willow att inget är som det verkar.
 
 
 
 
 
 
 
 
I ett rosa skimmer är en gripande läsning. Redan vid första kapitlet fastnade jag, främst tack vare den fina relationen mellan Rosie och Willow. De är helt underbara tillsammans, och förmedlade en oförglömlig värme och kärlek genom sidorna. Jag fastnade också för det behagliga språket, och trots att jag brukar ha svårt för böcker där nutid kombineras med dåtid var denna aspekt av I ett rosa skimmer något som jag verkligen tyckte om.
 
Det här är en sån där bok som verkligen berör. Den känns så genuin och äkta. Jag känner med karaktärerna och fast jag ibland tycker att de beter sig galet så förstår jag deras sätt att tänka. Jag gillar också hur boken går från att vara öppenhjärtig, glädjande och lättsam, till att ta en snabb vändning åt det tyngre och mer tankeväckande hållet. Ena halvan satt jag och log som ett fån. Andra halvan var jag nära till tårar.
 
Som helhet är I ett rosa skimmer en vacker och gripande bok. Om du vill läsa en roman om fantastiska familjerelationer och om psykisk ohälsa, rekommenderar jag denna starkt.
 

Väldigt bra liv

Författare: J. K. Rowling.
Originaltitel: Very good lives.
Serie: Fristående.
Längd: 75 sidor.
Bokförlag: Wahlström & Widstrand.
 
När J.K. Rowling talade till eleverna på Harvard valde hon två ämnen som ligger henne varmt om hjärtat: fördelen med att misslyckas och vikten av fantasi. Hur kan vi få ut det bästa av ett misslyckande? Hur kan vi använda fantasi för att bli ett bättre jag? Och vad innebär det att ha ett gott liv?
 
 
 
 
 
 
Det här. Det här är anledningen till att Rowling är och alltid kommer att vara min absoluta favoritförfattare. Väldigt bra liv är en transkription av hennes tal vid Harvard, och det hela är så vackert att jag nästan brast ut i gråt. Det märks så tydligt att Rowling tänkt igenom varje ord, och mening efter mening träffar mig rakt i hjärtat.
 
Väldigt bra liv är 75 sidor lång. Men det är inte 75 sidor med kompakt löptext. Varannan sida består av illustrationer, och ofta finns inte mer än några meningar text på resterande sidor. Det är alltså en mycket kort och snabbläst bok, men budskapet kommer sannolikt finnas kvar inom mig resten av livet. Väldigt bra liv är 75 sidor med visdom och hopp. Inspiration, värme och genuin kärlek.
 
Som helhet rekommenderar jag Väldigt bra liv att hitta sig hem till alla. Talet är briljant, och betyder så pass mycket för mig att jag valde att citera delar i min examensrapports förord. Briljant.
 

Rebel Spring

Författare: Morgan Rhodes.
SerieFalling kingdoms #2.
Längd: 401 sidor.
 
Efter en blodig belägring har Auranos besegrats. De tre kungarikena förenas ovilligt under Mytica. Men magin gror fortfarande, och med den kommer en chans att inte bara regera över Mytica, utan hela världen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Rebel spring är en stark efterföljare till Falling kingdoms. Det är en karaktärsdriven bok som verkligen får läsaren att fastna. Morgan Rhodes är en oerhört begåvad författare, som gång på gång trollbinder mig med sitt behagliga språk. Hon har kritiserats för att skriva ”enkelt”, men hennes anspråkslöshet är något som jag uppskattar. Jag är trött på att författare som använder komplicerat språk och stora ord bara för att själva framstå som mer intelligenta, för i mina ögon får det snarare motsatt effekt. Rhodes så kallade ”enkla” språk blir en frisk fläkt. Det är okonstlat, rättfram och vackert.
 
Något annat som jag tycker om är karaktärerna. Det är sällan jag gillar en komplett karaktärsensemble, men här lyckas Rhodes skapa sympati och förståelse för dem alla, trots att de står på helt olika sidor i maktstriden. Som läsare är det svårt att veta vem man ska hejja på, för man vill att alla ska vinna och förlora på samma gång.
 
Jag upplever emellertid inte boken som lika stark som sin föregångare. Kanske beror det på att nyhetens behag är över, men Rebel spring känns mer händelselös och förutsägbar än Falling kingdoms. Jag blir också väldigt frustrerad över hela grejen med kärlek vid första ögonkastet. Flera gånger faller karaktärerna pladask för varandra, vilket känns oförklarligt och abrupt. Det är väldigt synd, för Rebel spring är en roman som hade kunnat klara sig helt utan någon som helst romans. Den värld och handling som Rhodes har byggt upp är tillräckligt stark att stå på egna ben, och det blir snarare att kärleksdramat sänker helheten.
 
Allt som allt utgör Rebel spring en stark fortsättning i en lovande serie. Boken är inte fri från brister, men den fängslade mig från början till slut.
 

Love, Simon

Författare: Becky Albertalli.
Originaltitel: Simon vs. the homo sapiens agenda.
SerieCreekwood #1.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han vill inte hamna i strålkastarljuset. Men så råkar någon läsa Simons mejl och hans hemligheter riskerar att avslöjas. Han måste stoppa rykterna eller visa alla vem han är. Helst utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Love, Simon är en perfekt sommarläsning: så där härligt varm, lättsam och upplyftande. Det tog mig ett tag att komma in i romanen, mest på grund av att jag hade svårt att skilja karaktärerna åt i början. Men ju mer jag läste, desto mer fastnade jag, och halvvägs igenom hade jag svårt att släppa taget.
 
Protagonisten Simon är hur söt som helst. Han är definitionen av en älskvärd karaktär: godhjärtad, enkel att relatera till och med en underbar känsla för humor. Jag kunde inte undgå att förälska mig i honom. Något annat som jag tycker om med boken är ”mysterieaspekten”, alltså att lista ut vem Blue var. Jag tycker att det hela utvecklades på ett väldigt snyggt sätt och jag kunde inte gissa mig till hans verkliga identitet.
 
Som helhet tyckte jag mycket om Love, Simon. Jag åkte inte direkt på den känslomässiga berg- och dalbana som jag förväntat mig efter alla hyllningar, men jag förstår definitivt hajpen. Love, Simon är väl värd att läsas.
 

Children of blood and bone: Solstenen

Författare: Tomi Adeyemi.
OriginaltitelChildren of blood and bone.
SerieLegacy of Orïsha #1.
Längd: 526 sidor.
Bokförlag: Lavender lit.
 
Zélie minns när Orïsha sjöd av magi. Men kungen utplånade folket som kunde kontrollera den, och tog ifrån Zélie både hennes mamma och hopp. Men nu kan hon slå tillbaka. Tillsammans med sin bror och prinsessan Amari ger hon sig ut för att återföra magin till Orïsha.
 
 
 
 
 
 
 
Det är inte troligt att ni har har undgått hajpen kring Children of blood and bone: Solstenen. Boken har i princip synts överallt på sociala medier, och fått stående ovationer från förhandsläsarna. Ofta är det något som får varningsklockorna att ringa hos mig: sällan är en bok så bra att näst intill ingen kommer med kritik. Det är snarare ett tecken på att boken är överskattad. Men i det här fallet ställer jag mig bakom alla som hyllat Children of blood and bone: Solstenen. Jag kan inte mycket mer än att säga: wow – vilken debut!
 
Children of blood and bone: Solstenen berättas ur tre olika karaktärers synvinklar: Zélie, Amara och Inan. Trots att karaktärernas berättelser är tätt anslutna, går var och en av dem på individuella, utvecklande resor genom boken, och det är oerhört spännande att läsa om dem alla tre. Det är sällsynt att jag fastnar för alla karaktärer i en bok, men här kunde jag inte undgå att förälska mig totalt. De är perfekta på så sätt att de har brister. De har rädslor och svagheter, men det är just det som gör dem mänskliga och trovärdiga. Den komplexiteten gör också boken oförutsägbar, då det ibland är svårt att avgöra var karaktärernas lojalitet verkligen ligger.
 
När jag började läsa boken hade jag lite svårt att komma in i berättelsen. Fantasyromaner introducerar alltid en helt ny värld för läsaren, men här behövde vi även lära känna ett helt nytt språk med annorlunda namn och termer. Det gjorde läsningen lite hackig först. Men det tog inte lång tid innan jag var helt uppslukad. De korta kapitlen gör tillsammans med Adeyemis livfulla språk att boken blir väldigt lätt att ta till sig. Trots bokens skräckinjagande storlek flög sidorna förbi. Det är något med läsningen som är nästintill magiskt: samhället, magisystemet, handlingen… allt är så välutvecklat att beroendet växte sig starkare hela tiden.
 
Children of blood and bone: Solstenen är årets hittills bästa bok. Det finns ingen tvekan om det. Jag satt med hjärtat i halsgropen nästan hela tiden, och var nära till antingen gråt eller skratt en stor del av läsningen. Och den cliffhangern..! Allt som allt rekommenderar jag boken till dig som gillar actionpackade fantasyromaner med inslag av både intriger och humor. Jag vill, nej måste, läsa fortsättningen.
 

Allt ska brinna

Författare: Sofia Nordin.
Serie: Fristående.
Längd:  239 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Agnes och Minna tänker förändra världen. De ska största patriarkatet och köttindustrin och utrota varenda orättvisa. Det är som om Minna känner starkare än andra människor, och hon får Agnes att känna mer, våga mer. Men sorgen och meningslösheten är också stark. Och vad ska Agnes göra när hon inte längre räcker till? 
 
 
 
 
 
 
 
 
När Allt ska brinna kom i brevlådan, visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag kände varken till titeln eller författaren sedan tidigare, och kunde inte utläsa mycket av handlingen från bokens baksida. Det var alltså som ett tomt blad som jag gick in i läsningen. Men vilken läsning sen!
 
Allt ska brinna är riktigt stark: en bok som jag intresserades och berördes förvånansvärt mycket av. Stämningen är intagande, språket genomtänkt och de dynamiska karaktärerna har en fantastisk komplexitet som gör dem trovärdiga och lätta att tycka om. Boken känns jordnära, och på något sätt full av liv. Fast tempot svackar på sina ställen, är Allt ska brinna en tankeväckande roman väl värd att läsa.
 
Som helhet tyckte jag mycket om boken. Det finns inte mer att säga: läs den.
 

Gökungen

Författare: Frances Hardinge.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Cuckoo song.
Längd: 428 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
När elvaåriga Tris vaknar upp efter en olycka vet hon att något är fel. Hon är omättligt hungrig, hennes syster verkar rädd för henne och hennes föräldrar viskar bakom stängda dörrar. Tris har svårt att minnas, och när hon ska läsa sin dagbok har någon rivit ut alla sidor.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag blev glatt överraskad av Gökungen. Faktum är att jag tycker riktigt mycket om den. Jag greps direkt tag av handlingen, och hölls fängslad av den gotiska, nästan kusliga atmosfären. Gökungen är mystisk och mörk, men samtidigt magisk – och jag kan inte undgå att förälska mig i den starka känslan som Hardinge förmedlar med sina ord.
 
Jag fastnade dessutom för karaktärerna, som är förvånansvärt komplexa. Relationen mellan Tris och Pen är riktigt intressant att läsa om, och de växer som individer båda två under läsningens gång. Det enda som jag har att kritisera gällande Gökungen är att tempot börjar sacka lite halvvägs igenom. Förövrigt var det en riktigt annorlunda och spännande bok.
 
Allt som allt är Gökungen riktigt bra. Jag rekommenderar romanen till dig som gillar stämningsfulla och mystiska läsningar.
 

Morrigan Crows magiska förbannelse

Författare: Jessica Townsend.
SerieNevermoor #1.
OriginaltitelThe trials of Morrigan Crow.
Längd: 346 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
Morrigan för otur med sig, och får skulden för allt som händer. Men det värsta är att hon kommer att dö på sin elfte födelsedag. I sista stund blir hon räddad av Jupiter North, som för henne till staden Nevermoor. Där ska hon tävla mot hundratals andra barn i farliga prövningar."
 
 
 
 
 
 
 
 
Morrigan Crows magiska förbannelse är en förvånansvärt stark debut. Jessica Townsend har verkligen lyckats. Språket är tilltalande, texten flyter på bra och världen känns genomtänkt. Fast delar påminner om Harry Potter har författaren gett romanen en unik prägel. Det hela känns kreativt sammansatt och som läsare blir man uppslukad av alltsammans.
 
Det här är en bok som passar såväl unga som vuxna. Den är mystisk, spännande och rent utav magisk. Jag tycker dessutom om oförutsägbarheten, och fastnar lite extra för de läckra testerna som Morrigan behöver klara för att komma in på skolan i Nevermoor. I min mening utklassar Morrigan Crows magiska förbannelse de flesta andra böckerna i sin genre. Jessica Townsend är bättre än Caleb Krisp. Bättre än Lemony Snicket. Bättre än Rick Riordan.
 
Som helhet är Morrigan Crows magiska förbannelse definitivt läsvärd. Jag ser mycket fram emot en fortsättning.
 

De kommer ändå inte tro mig

Författare: Ulla Nissen.
Serie: Fristående.
Längd: 221 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
"Elsa har flyttat och börjar årskurs åtta i en ny skola. Första helgen går hon på en fest, fast hon inte får för sina föräldrar. På festen drar en kille iväg med Elsa till ett sovrum. Chockad stänger hon av under övergreppet och efteråt bestämmer hon sig: det här har inte hänt."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag tyckte verkligen om De kommer ändå inte tro mig, som är en välskriven och gripande roman om sexuella övergrepp, psykisk ohälsa och ätstörningar. Boken har en förvånansvärd trovärdighet och är nästintill skrämmande i sin tankeväckande skildring. Som läsare berördes jag, och när sista sidan var läst ville jag ha mer.
 
Det tog ett tag att fastna för De kommer ändå inte tro mig, men när handlingen väl kommit igång var det svårt att släppa taget. Språket flyter på väldigt fint och det var med en blandad känsla av fascination och fruktan som jag uppslukades av Nissens ord. Trots att jag inte har upplevt det som Elsa varit med om, kunde jag relatera till henne på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Hennes tankar och känslor blev på något sätt mina tankar och känslor, och fast jag emellanåt ville ruska om henne i frustration så förstod jag varför hon agerade som hon gjorde.
 
Det finns bara några saker som jag hade velat ändra med De kommer ändå inte tro mig, men dessa kan knappast kallas klagomål – snarare förbättringspotential. För det första hade jag velat ta del av mötet med kuratorn, istället för att bara få det återberättat lite kort i efterhand. Sen tror jag att boken hade behövt vara längre: gärna femtio sidor till. Slutet kändes lite abrupt och jag hade velat veta vad som hände efteråt och hur föräldrarna reagerade på det hela.
 
Som helhet är De kommer ändå inte tro mig en riktigt bra roman. Språket är vackert, karaktärerna lätta att relatera till och vänrelationen underbart värmande. De kommer ändå inte tro mig berörde mig, och borde läsas av alla unga vuxna. 
 

RSS 2.0