Submergence

Regissör: Wim Wenders.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 42 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Alicia Vikander, James McAvoy, Alexander Siddig, Reda Kateb, Jannik Schümann, Godehard Giese.
Releasedatum: 2018-10-15.
Distributör: Universal Sony.
 
Hon förbereder sig för ett djuphavsprojekt. Han arbetar som spion och ska snart resa iväg för att stoppa ett terrordåd. Efter att de skilts åt tillfångats James av jihadister. Danielle, tusentals meter under vattenytan, slits mellan kärleken till James och rädslan att hans intresse har svalnat, eftersom hon inte fått kontakt med honom.
 
 
 
En behaglig stämning. Vackra vyer. Briljanta skådespelare. Vad finns det att inte gilla? Tyvärr ligger alla gobitar på ytan, och analyserar man Submergence lite mer på djupet finns mycket att sakna.
 
 
Jag fastnade snabbt vid den avslappnade och stillsamma tonen som Submergence utstrålade. Dessvärre omvandlades den efter en tid till att bara kännas… tråkig. Tempot är väldigt långsamt och det händer inte mycket under filmens gång. Skådespelarnas insatser känns därtill lite teatriska, och jag övertygades aldrig av Danielles och James känslor för varandra. 
 
 
Svårast hade jag emellertid för handlingen, som är för tunn och spretig för min smak. Vi får följa två eller tre olika paralleller som helt enkelt inte klaffar med varandra. Sen känns det som att Submergencesaknar ett avslut; en klimax. Filmen slutar utan att det egentligen har hänt något nämnvärt, vilket gör att hela upplevelsen känns rätt intetsägande. Det är jättesynd, för Submergence hade sådan potential, men i slutändan föll alltsammans platt.
 
 
Allt som allt är Submergence ett drama med bra utgångsläge, men som saknar det exalterande narrativet som krävs för att verkligen gripa tag.
 

The seagull

Regissör: Michael Mayer.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 95 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Elizabeth Moss, Saoirse Ronan, Michael Segen, Annette Bening, Corey Stoll, Mare Winningham, Brian Dennehy.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En tragikomisk historia utspelar sig när vänner och familj samlas, eftersom alla är förälskade i någon som i sin tur är förälskad i någon annan.
 
 
 
 
 
Jag är så besviken. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men vad det än var så levde The seagull inte upp till mina förväntningar.
 
 
The seagull baseras på den ryska pjäsen med samma namn av Anton Cekhov, som nått stora framgångar. Men filmen lyckas dessvärre inte lika väl. Jag vet inte riktigt varför, men jag engagerades helt enkelt inte: varken av handlingen eller karaktärerna. Istället upplevde jag tempot som tradigt och händelserna som få och ointressanta. Och trots de många duktiga skådespelarna fastnade jag helt enkelt inte för deras roller. De kändes för överdramatiserade. För intetsägande. För platta. Vilket den häpnadsväckande vackra miljön och det briljanta fotot tyvärr inte kompenserar för.
 
 
Det vore fel av mig att skriva att The seagull är en dålig film. Men det är en sådan där film som har potential, men aldrig kommer i närheten av att utnyttja den. Följden blir ett plattfall, där publikens genuina engagemang lyser med sin frånvaro.
 

Gemini

Regissör: Aaron Katz.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Lola Kirke, Zoë Kravitz, John Cho, Greta Lee, Ricki Lake, Michelle Forbes, Jessica Parker Kennedy.
Releasedatum: 10 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Ett avskyvärd brott blir en prövning för den komplicerade relationen mellan en  personlig assistent och Hollywood-stjärnan som är hennes chef. För att lösa mysteriet måste hon se till att ligga före en målmedveten polis.
 
 
 
 
 
Gemini börjar rätt bra. Skådespelarna levererar starkt, handlingen känns annorlunda och fräsch och spänningen byggs successivt upp på ett skickligt sätt. Uppladdningen är helt enkelt gripande, och jag fastnade för stämningen.
 
Jill försöker hantera en stor förlust. 
 
Men det tog inte lång tid förrän jag tröttnat på filmen. Gemini saknar nämligen djup, och fast början var lovande gick det rätt fort för den att återgå till att bli förutsägbar och tråkig. Efter ett tag känns det helt enkelt som att inget händer. Inget tillförs handlingen, och själva upplösningen känns inte alls tillfredsställande.
 
Som helhet är Gemini en thriller med potential. Men ju längre tid som går, desto mer falnade intresset.
 

10x10

Regissör: Suzi Ewing.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Kelly Reilly, Luke Evans, Noel Clarke, Olivia Chenery, Benjamin Hoetjes. Jason Maza.
Releasedatum: 3 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Cathy blir attackerad, kidnappad och inlåst i ett litet rum. Men allt blir mer komplicerat när hennes mystiske angripare bara kräver en enda sak från henne: att få veta hennes namn. Efter ett tag står det klart att Cathy vet mer än hon låtsas om, och att hon inte är det verkliga offret.
 
 
 
 
Det finns mycket som jag tycker om med 10x10. Filmen börjar spännande och lyckas fånga upp mitt intresse som tittare. Därefter är det något visst med stämningen som engagerar, och skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Det är en thriller som helt enkelt förtjänar mer beröm än vad den har fått.
 
Cathy kidnappas av en mystisk förövare. 
 
Samtidigt förstår jag den hårda kritik som riktats mot 10x10. Filmen följer en förutsägbar och relativt händelselös mall. Därtill känns inte manuset särskilt genomtänkt eller väl sammanhållet. Trovärdigheten är extremt låg, det som händer är minst sagt långsökt och karaktärernas utvecklingar är så orealistiska som det kan bli. Faktum är att karaktärerna i allmänhet beter sig rätt absurt, och deras sätt att agera är långt ifrån logiskt. Det är också synd att en film som denna, med intressant premiss och bra skådespelare, inte allt får den upplösning som krävs för att själva tittarupplevelsen ska kännas ”värt det”.
 
Successivt uppdagas sanningen. 
 
Som helhet tycker jag ändå att 10x10 är okej. Bristen på logik drar ner helheten, men stämningen och skådespelarna gör att intresset ändå behålls fram till det antiklimatiska slutet.
 

Avengers: Infinity War

Regissör: Anthony Russo, Joe Russo.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 2 hr 29 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Robert Downey Jr, Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Zoe Saldana, Elizabeth Olsen, Tom Holland.
Releasedatum: 28 augusti 2018.
Distributör©Marvel.
 
The Avengers och deras allierade superhjältar riskerar allt i ett försök att besegra den mäktige Thanos innan hans förödande attacker har förstört hela universam. Deras största konfrontation genom tiderna väntar.
 
 
 
 
Avengers: Infinity war är inte en dålig film. Med det sagt tycker jag att samtliga filmer som har släppts av Marvel Studios på sistone har varit i princip likadana. Det är alltid superhjältar som ska rädda universum från förödande katastrofer. Det enda som skiljer filmerna åt är att slagsmålen blir större och större. Och missförstå mig inte: det hela är briljant snyggt gjort. De visuella effekterna är utsökta. Men det är tyvärr inte tillräckligt, när det nästan enbart är hjärndöd action som bygger upp filmen.
 
Iron man och Hulken förenar krafter med Doctor Strange. 
 
Mitt problem med de senaste Marvelfilmerna, inklusive denna, är att de känns själlösa. Jag upplever att den här typen av film görs av ren vana, alltid följer samma mall och aldrig bryter sig loss från gamla spår. Och det fungerar för vissa personer, men för mig blir det för enformigt. Jag hålls helt enkelt inte engagerad av den ytliga handlingen, utan behöver något som sticker ut och fångar upp min uppmärksamhet för att min hjärna inte ska stängas av och distraheras av annat. För mig är det inte tillräckligt att allt ser bra ut, jag behöver mer substans, mer hjärna.
 
Slagsmål efter slagsmål blir lite tröttsamt. 
 
Jag har också svårt för det höga antalet karaktärer. Det är inte så att jag inte kan hålla rätt på vem som är vem, utan snarare att de är så pass många att jag helt enkelt slutar bry mig. Jag måste emellertid nämna att några karaktärer har gyllene stunder i Avengers: Infinity war, och jag medger att jag skrattade till några gånger. Men som sagt, för övrigt blir filmen aldrig genuint spännande och jag kan inte förmå mig att faktiskt give a shit.
 
Elizabeth Olsen återvänder i rollen som Wanda. 
 
Som helhet är Avengers: Infinity war okej. Gillar du den här typen av superhjältefilmer så lär du ju tycka om den här också. Men söker du komplexitet, djup och substans… då tror jag att du redan förstår att du behöver fortsätta leta.
 

Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel. 

Drömkåken

Regissör: Peter Dalle.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Björn Skifs, Suzanne Reuter, Zara Zetterqvist, Mikael Haack, Lena Nyman, Jan Malmsjö.
Inspelningsår: 1993.
 
När familjen befinner sig ute på sjön bestämmer sig Göran för att överraska fru och barn med att bli husägare. På exekutiv auktion gör han sitt livs fynd: drömkåken. Full av förväntan sätter han igång med renoveringen av den gamla trävillan. Det visar sig dock att drömkåken ruvar på en livsfarlig hemlighet.
 
 
 
 
Drömkåken är en småmysig film, men jag måste medge att jag är besviken. Jag har hört mycket gott om den, särskilt i samband med jämförelser med mer moderna, svenska komedier. Men Drömkåken var faktiskt inte särskilt rolig.
 
När familjen är bortrest köper Göran en villa. 
 
Det här är en trivsam film som passar tittare i alla åldrar. Det är en sån där småputtrig och rätt typisk, svensk komedi: med bra skådespelare och lättsmält handling. Men för mig känns det lite uttjatat. Det är inte eget eller nytt: utan sådant som vi har sett otaliga gånger tidigare. Jag är inte heller särskilt förtjust i det lite överdrivna konceptet, och trots att andra sagt att igenkänningsfaktorn är hög upplevde jag aldrig att jag kunde relatera till innehållet.
 
Som helhet är Drömkåkenokej. Den är lite gosig att titta på någon enstaka gång, men jag hade personligen förväntat mig mer av en så kallad ”klassiker”.
 

The Avengers

Regssör: Joss Whedon.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 23 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Jeremy Renner, Tom Hiddleston, Samuel L. Jackson.
Releasedatum: 5 september 2012.
 
När en oväntad fiende hotar hela Jordens säkerhet måste Nick Fury, chefen för den fredsbevarande byrån S.H.I.E.L.D, hitta ett team som tillsammans kan rädda Jorden från ett katastrofalt öde.
 
 
 
 
 
Jag är generellt kluven till Marvelfilmerna, och The Avengers är inte ett undantag. Å ena sidan levererar skådespelarna starkt och effekterna är rent utav grymma. Jag tycker också om humorn och sättet som karaktärerna kivas med varandra. Men jag har svårt att ta till mig helheten, och i slutändan känns The Avengers som en i mängden.
 
Tony Stark har tillgång till framskriden teknologi. 
 
Jag tycker nämligen att The Avengers inte bjuder på något nytt: vi har sett allt förr. Dessutom består den största delen av filmen av hjärndöd action, och alla långa slag blir i längden väldigt mättat och utmattande. Själva handlingen hamnar i skymundan och mitt intresse försvinner. Jag saknar djup, hjärna och hjärta – här finns inte mycket mer än fart och fläng.
 
Pang, pang och ännu mer pang. 
 
Som helhet är The Avengers okej. Den är definitivt värd att se om du tycker om actionpackade och fartfyllda science fiction-äventyr. Men om du vill se en film som får dig att tänka och känna, så är det inte rätt val.
 

Rampage: big meets bigger

Regissör: Brad Peyton.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Naomie Harris, Malin Åkerman, Jeffrey Dean Morgan, Jake Lacy, Joe Manganiello, Marley Shelton, P.J. Byrne.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Primatologen Davis fäster sig vid den smarta gorillan George. När ett genetiskt experiment förvandlar George och andra djur till farliga supervarelser försöker Davis hitta ett botemedel för att förhindra en global katastrof och för att rädda den förfärliga varelsen som en gång var hans vän.
 
 
Jag har svårt att ta Rampage: big meets bigger särskilt seriöst. Jag tycker om Dwayne Johnson och filmen börjar faktiskt helt okej. Men det dröjer inte länge förrän den övergår till det hjärndöda kaos som kännetecknar de flesta, moderna actionfilmerna idag.
 
Claire har egna planer för medlet som gör djuren stora och aggressiva. 
 
Det finns inget som utmärker Rampage. Handlingen är uttjatad, händelseförloppet förutsägbart och efter att ha sett de stora djuren slåss gång på gång på gång kan jag som tittare inte undgå att gäspa. Filmen är inte direkt dålig, och den har några scener som fängslar, men helheten gör inte särskilt stort intryck. Den är helt enkelt för lik alla andra ”monster”-filmer som finns idag.
 
George är ett av djuren som börjar förändras. 
 
Som helhet är Rampage: big meets bigger inte mycket att hurra över. Om du tycker om hjärndöd action, där stora monster slåss med varandra och där en stor, muskulös man räddar dagen – by all means, se den! Men vill du ha lite mer komplexitet i dina filmer bör du fortsätta leta.
 

Pacific rim: Uprising

Regissör: Steven S. Deknight.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: John Boyega, Scott Eastwood, Cailee Spaeny, Burn Gorman, Charlie Day, Tian Jing, Jin Zhang.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Jake Pentecost är en lovande Jaeger-pilot, vars var offrade sitt liv för att säkra mänsklighetens seger mot de monstruösa Kaiju. Men när jorden åter hotas av undergång kallas han till strid av sin före detta andrepilot och den 15-åriga hackaren Amara. De tränas till att bli det starkaste motståndet världen någonsin skådat.
 
 
 
Jag har inte sett originalfilmen från 2013, och efter att ha sett Pacific rim: uprising kan jag inte påstå att jag är särskilt sugen på att göra det. Det är nämligen inte en särskilt bra film. Inget med den är originellt, utan vi har sett allt förut: hjärndöd action mellan robotar och monster. Utöver det är karaktärerna slätstrukna, och handlingen intetsägande. Pacific rim: uprising saknar helt hjärta och själ. Resultatet? En film som jag kommer att ha glömt imorgon.
 
Sexy glance into the camera.. oh yeah. 
 
Det enda som jag tyckte om med Pacific rim: uprising var det visuella. Kameraarbetet är snyggt och effekterna fungerar. Men trots det känns filmen överlag väldigt… B. Manuset känns hafsigt hopskrivet och jag upplever att det inte finns någon riktig tanke bakom det som sker. Därtill gör de färgglada miljöerna i kombination med bristen på komplexitet och det faktum att de oerfarna skådespelarna inte känns mogna i sina roller, att Pacific rim: uprising utstrålar en förnimmelse av barnslighet.
 
Autobots Jaeger-robotarna skyddar planeten mot fara. 
 
Pacific rim: uprising är alltså inte en film jag kan förmå mig att rekommendera. Det är en rätt dum actionrulle som följer den mest klyschiga av mallar. Den har ingenting nytt att erbjuda, och som tittare satt jag uttråkad under nästan hela speltiden.
 

Austin Powers: international man of mystery

Regissör: Jay Roach.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Mike Myers, Elizabeth Hurley, Michael York, Mimi Rogers, Robert Wagner, Seth Green.
Releasedatum: 1997.
 
Från att ha varit nedfrusen sedan 60-talet måste den hemliga agenten Austin Powers återigen kämpa mot sin ärkerival Dr Evil. Med hjälp av den sexiga Ms Kensington blir Austin tvungen att stoppa Dr Evils planer på att kontrollera hela världen.
 
 
 
 
 
Det här är verkligen inte min typ av film. En del av mig kan förstå vad det är som tilltalar så många, men samtidigt kan jag inte undgå att känna en visst avsky. För trots att Austin Powers har några underhållande scener – främst tack vare Dr Evil – upplevde jag helheten som oerhört barnslig, och nästintill förnedrande. Skämt som anspelar på sex, droger och som dras på andras bekostnad (främst kvinnors) har aldrig varit något för mig. Det hela fördummar tittaren, och blir i längden rätt osmakligt.
 
Snuskhumor är inte något jag tycker är särskilt roligt. 
 
Utöver de överdrivna och nedsättande skämten, har filmen inte mycket att komma med. Handlingen är urvattnad: väldigt 90-tal, som faller rätt platt med dagens mått. Nej, Austin Powers var inte en film för mig. Några småskratt, visst, men inte i närheten av tillräckligt för att kompensera för alla tillkortakommanden. 
 

Saknaden

Regissör: Andrey Zvyagintsev.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 6 min.
Skådespelare: Maryana Spivak, Aleksey Rozin, Matvey Novikov, Marina Vasileva, Andris Keiss, Aleksey Fateev.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: TriArt/Universal Sony.
 
Boris och Zhenya är mitt uppe i en slitig skilsmässa. De grälar konstant och håller på att sälja lägenheten så att de kan komma vidare i sina liv: Boris med sin yngre, gravida flickvän och Zhenya med sin förmögne älskare. Ingen av dem visar något större intresse för deras 12-årige son Alyosha. Inte förrän han försvinner spårlöst.
 
 
 
 
Saknaden är ett ryskt drama som hyllats av kritiker världen över. Och visst instämmer jag med en del av lovorden. Konceptet är minst sagt intressant och i början var jag hänförd av det som hände. Jag tyckte också om den mörka stämningen, och hur varje scen utstrålar ett slags relaterbart mörker.
 
Ett barns försvinnande förändrar allt. 
 
Men. Saknaden saknar en hel del. Filmen är alldeles för lång i förhållande till innehållet, och det händer för lite. Faktum är att helheten känns väldigt enformig, då det finns få intriger och lite som griper tag. Sen störde jag mig också på att barnet i fråga inte är med särskilt mycket. Han briljerar i de scener som han syns i, men närvarar alldeles för lite. Föräldrarna blev jag istället arg på, på grund av hur de försummar sitt enda barn. Utöver det blev jag besviken på slutet, som kändes alldeles för abrupt och som lämnade många obesvarade frågor.
 
Alyoshas föräldrar bryr sig knappt om honom. 
 
Allt som allt lämnade Saknaden mycket att önska. Det är en film med potential, men som är bättre i idéform än som färdig film. 
 

The Cloverfield Paradox

Regissör: Julius Onah.
Genre: Rysare, science fiction.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Gugu Mbatha-Raw, David Oyelowo, Daniel Brühl, John Ortiz, Chis O'Dowd, Aksel Hennie, Ziyi Zhang.
Inspelningsår: 2018.
 
Medan de färdas runt en planet nära krig, testar en grupp forskare ett föremål som kan lösa energikrisen. De hamnar emellertid ansikte mot ansikte med en mörk, alternativ verklighet.
 
 
 
 
 
 
Jag är besviken på The Cloverfield Paradox. Inte för att jag hade förväntat mig ett mästerverk, men jag hade i alla fall trott att jag skulle bli någorlunda underhållen. Och visst finns det några rätt intressanta scener, och specialeffekterna och skådespelarna kompenserar för en hel del brister i manuset. Men det finns inte tillräckligt för dem att arbeta med. Karaktärerna är ointressanta, handlingen obefintlig och klippningen känns rörig. Därutöver är trovärdigheten lång, klyschorna många och antalet obesvara frågor irriterande högt.
 
Det finns många faror i rymden. 
 
Som helhet var inte The Cloverfield Paradox lika bra som jag hade hoppats på. Det är en film med potential, men som slänger bort sina möjligheter genom slarv.
 

The vacation of our lives

Regissör: Paolo Virzí.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Helen Mirren, Donald Sutherland, Christian McKay, Janey Moloney, Dana Ivey, Dick Gregory.
Releasedatum: 23 juli 2018.
Distributör: Scanbox.
 
Ella och John är ett rätt omaka gift par som tillbringat många år ihop, på sistone med vacklande hälsa. För att liva upp tillvaron rymmer de och ger sig ut på en roadtrip genom USA i sin gamla husbil.
 
 
 
 
 
The vacation of our lives (sve. En sista semester) är en fin film, som baseras på boken The leisure seeker. Den följer den vackra relationen mellan Ella och John, som är ett riktigt gulligt par som spelas av de fantastiska Helen Mirren och Donald Sutherland. Att ha så starka skådespelare i täten höjer definitivt den genomsnittliga kvalitén, och kemin mellan dem känns genuin. De bidrar dessutom med humor, samtidigt som deras övertygande insatser också berör.
 
John lider av Alzheimers och glömmer lätt bort saker. 
 
Men fast The vacation of our lives är bra på ett subtilt sätt, är det något som saknas. Tempot är långsamt och det händer inte särskilt mycket. Faktum är att filmen är rätt slätstruken, och det skulle behövas lite mer krydda för att verkligen engagera tittaren. Det finns alltså inte något påtagligt fel hos filmen, men bristen på påtagliga ”rätt” blir nästan detsamma.
 
Ella har obotlig cancer och vill ta kontroll över sitt öde. 
 
Allt som allt är The vacation of our lives ett helt okej drama, som går en balansgång mellan att vara vackert lågmäld och beklagligt intetsägande. Efter att ha sett filmen är jag sugen på att läsa boken.
 

The 15:17 to Paris

Regissör: Clint Eastwood.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ray Corasani, Alek Skarlatos, Anthony Sadler, Spencer Stone, Judy Greer, Jenna Fischer, Bryce Gheisar, Stephen Matthew Smith.
Releasedatum: 2 juli 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Den 21 augusti 2015 lamslogs världen av nyheten om ett försök till terrorattack på höghastighetståget Thalys till Paris. Ett försök som stoppades av tre modiga, unga amerikaner som vi får följa från barndomen till de osannolika händelserna fram till attacken.
 
 
 
 
Eastwood, Eastwood, Eastwood. Varför? Varför använder du inte din briljanta talang till att skapa lika briljanta filmer? The 15:17 to Paris är en stor besvikelse. Den börjar bra, men tappar en hel del bara efter någon halvtimme. Tempot saktar ner och jag fann helt enkelt inte det som hände särskilt intressant. Men förutom det har jag två huvudsakliga klagomål.
 
Tre vänner på ett tåg blir snart amerikanska hjältar. 
 
Det första är att filmen är oerhört ofokuserad. The 15:17 to Paris handlar om tre män som stoppar ett terroristattack, men själva attacken skyndas förbi ca 10 minuter innan filmens slut. Nästan allt annat är bara utfyllnad, som saknar syfte eller funktion.
 
Min andra kritiska åsikt är skådespelarna. De tre männen som stoppade attacken i verkligheten är också de som spelar de tre männen i filmen. Och det är något som jag tycker är en riktigt cool grej. Men. De är inte särskilt begåvade skådespelare. De agerar inte med någon inlevelse och fick mig helt enkelt inte att fastna för dem.
 
En terrorist börjar skjuta ombord. 
 
Allt som allt är The 15:17 to Paris inte mer än meh. Vissa delar är bra, men ärligt talat upplever jag att den största delen av filmen hade kunnat klippas bort på grund utav ren irrelevans.
 

Mary Magdalene

Regissör: Garth Davis.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rooney Mara, Joaquin Phoenix, Chiwetel Ejiofor, Tahar Rahim, Aariene Labed, Denis Ménochet, Lubna Azabal.
Releasedatum: 23 juli 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En ung kvinna lämnar landsbygden och sin traditionella familj för att ansluta sig till en ny, radikal folkrörelse där den karismatiskr ledaren, Jesus från Nasaret, lovar förändring i världen. Mary söker efter ett nytt levnadssätt och under sin andliga resa hamnar hon mitt i en historia som för henne till Jerusalem där hon konfronteras med sanningen om Jesus öde och sin egen roll i det.
 
När det kommer till mina tankar och åsikter gällande Mary Magdalene, måste jag medge att jag inte är helt objektiv. Detta eftersom filmen behandlar kristendomen som ämne, och fokuserar på historiska personer som Maria och Jesus. Jag är personligen inte troende, och för att få mig engagerad av filmer med starka religiösa inslag krävs något alldeles extra. Och denna ingrediens hade dessvärre inte Mary Magdalene, något som resulterade i att mitt intresse aldrig fångades upp.
 
Jesus påverkar många livsöden. 
 
Utifrån det jag vet, är filmen emellertid relativt trogen Bibeln. Den är också snyggt väl utförd: med snyggt foto, stiliga kostymer och övertygande skådespelarinsatser. Är du insatt i den kristna religionen och finner den intressant kommer du säkerligen tycka att Mary Magdalene är bra. Men ur min icke-troende synvinkel blev det snarare ett sömnpiller.
 

The Post

Regissör: Steven Spielberg.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Meryl Streep, Tom Hanks, Bob Odenkirk, Sarah Paulson, Tracy Letts, Bruce Greenwood.
Releasedatum: 4 juni 2018.
 
Året är 1971 och läckta dokument från CIA visade hur USA:s regering hade ljugit om Vietnamkriget för det amerikanska folket. Tidningen Washington Posts oerfarna ägare ställs inför det svåra beslutet att antingen lyda presidenten eller avslöja sanningen och äventyra sin och hela bolagets framtid.
 
 
 
 
The Post är ett drama med många styrkor. Filmen inleds gripande, med en spännande och annorlunda start. Fotot är utsökt. Och skådespelarna… finns det något som ens kan sätta ord på hur det känns att äntligen se Streep och Hanks i samma film? Den legendariska, dynamiska duon som jag sedan länge avgudat, gör sig bättre tillsammans på skärm än vad som går att förklara. Ändå engagerades jag inte fullt ut av The Post.
 
Ben vill hitta material som konkurrerar med nyheterna hos The New York Times.  
 
Jag har svårt för den här genren, och har sedan tidigare ogillat populära filmer som The wolf of wallstreet, The big short och Spotlight. Inte för att det nödvändigtvis har varit något fel på filmerna, utan för att ämnena de behandlat har medfört ett oerhört långsamt tempo. I grund och botten tycker jag att tidningsredaktioner, politik, juridik och liknande är rätt intressant: men jag vill gärna ha något annat utöver det som driver på berättelsen. Det saknar jag i The Post, vilket tyvärr resulterade i att jag satt aningen uttråkad. Det känns som att man behöver ha ett brinnande intresse för politik och stor insikt i amerikansk historia för att förstå och engageras av filmen fullt ut. Jag saknade det, och därför föll det hela lite platt.
 
Som kvinnlig ägare av The Post får Kay Graham lite respekt.  
 
Som helhet är The Post okej. Fast jag saknar det intresse som filmen kräver för fullt engagemang, fängslades jag av att se Streep och Hanks tillsammans. Tack vare deras insatser, fanns hela tiden något som fick mig att sitta kvar.
 

The Florida Project

Regissör: Sean Baker.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Brooklynn Prince, Willen Dafoe, Bria Vinaite, Mela Murder, Christopher Rivera, Aiden Malik.
Releasedatum: 9 juli 2018.
Distributör: Universal Sony/Scanbox.
 
Sexåriga Moonee bor med sin unga mamma på ett ruffigt motell. De har ont om pengar, men Moonees värld är ändå underbar. Den till synes bistre motellskötaren ömmar under ytan för infallsrika Moonee och hennes kompisar, som ständigt skapar huvudvärk för sin omgivning.
 
 
 
 
Jag både gillar och ogillar The Florida Project. Alltså, jag vet inte riktigt vad jag tycker.
 
Låt oss börja med det positiva. Jag. Älskar. Barnskådespelarna. Deras energi och kaxighet. Deras genuina insatser som känns så spontana och ärliga. Trots att karaktärerna är irriterande snorungar lyckades de charma. Stor eloge till Brooklynn Prince som spelar Moonee. Även de andra skådespelarna presterar bra. Jag tycker också om fotot, som vibrerar av starka färger.
 
Starka färger och livliga barn utgör grunden för filmen. 
 
Nu till det negativa. Jag störde mig väldigt mycket på mamman, som var alldeles för omogen för att jag som tittare skulle respektera henne på något sätt. Sen tyckte jag att det var rätt jobbigt med den skakiga kameran. Men värst var avsaknaden av en konkret handling. Missförstå mig inte, filmen har något som gör att intresset hålls kvar, men ändå känns det som att den inte handlar om något. Därtill är tempot lite för långsamt och det antiklimatiska slutet kommer väldigt abrupt. Det blir som en lång historia som inte får ett riktigt avslut.
 
Motellets ägare får kämpa med Moonees mamma. 
 
Allt som allt tycker jag att The Florida Project är okej. Jag tyckte väldigt mycket om vissa delar. En del scener fick mig att skratta och må bra, medan andra berörde. Samtidigt fanns stunder då jag satt relativt uttråkad. Så jag vet inte. Okej är nog en rätt så bra definition.
 

In Darkness

Regissör: Anthony Byrne.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Natalie Dormer, Ed Skrein, Emily Ratajkowski, Joely Richardson, James Cosmo, Neil Maskell.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Den blinda pianisten Sofia hör ett slagsmål i lägenheten ovanför, som leder till hennes granne Veroniques död. Sofia kommer i kontakt med Veroniques far, en serbisk affärsman anklagad för folkmord under Bosnienkriget. Hon riskerar livet i jakten på svar, men när hennes förflutna kommer ikapp avslöjas hennes jakt på hämnd.
 
 
 
In darkness är en film som försöker alldeles för mycket. Den aspirerar att vara intelligent och djupsinnig, vilket snarare får motsatt effekt. In darkness blir för komplicerad för sitt eget bästa. Som tittare behövde jag kämpa för att hänga med, och jag fick svårt att faktiskt njuta av upplevelsen. Istället upplevde jag filmen som spretig och förvirrande.
 
Blinda Sofia riskerar sitt liv på jakt efter sanningen. 
 
Skådespelarna, fotot och musiken är i grund och botten helt okej. Det är manuset som jag har svårt för. Mängden logiska luckor förstår en annars intressant handling, och ger känslan av att inget i filmen egentligen hänger ihop. Det är synd, för In darkness har verkligen potential – men som tidigare nämnt vill den för starkt chockera tittaren, vilket bara blir rörigt och platt.
 
Allt som allt är jag besviken på In darkness. Premissen lät intressant och jag gillar skådespelarna sedan tidigare, men den var inte tillräckligt väl utförd för att jag skulle underhållas. 
 

Three billboards outside Ebbing, Missouri

Regissör: Martin McDonagh.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Frances McDormand, Sam Rockwell, Woody Harrelson, Kerry Condon, Caleb Landry Jones.
Releasedatum: 26 juni 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Frustrerad över polisens oförmåga att finna ledtrådar i jakten på hennes dotters mördare, tar Mildred saken i egna händer. Hon ställer stadens högt aktade polischef mot väggen på ett minst sagt kontroversiellt sätt.
 
 
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Three billboards outside Ebbing, Missouri. Å ena sidan tycker jag att konceptet är riktigt intressant. Jag gillar stämningen, protagonistens härligt kaxiga attityd och den smått spännande handlingen. Three billboards outside Ebbing, Missouri har helt enkelt potential till att bli en riktigt bra film.
 
Efter sin dotters mord sätter Mildred upp annonser för att motivera polisen till handling. 
 
Det som filmen faller på är ett vanligt tillkortakommande nu för tiden: tempot. Filmen är för långsam, vilket ger upplevelsen att inte mycket händer. Som ett resultat falnade mitt engagemang, och jag tröttnade alldeles för snabbt.
 
Polisen tycker inte om hur Mildred tar saken i egna händer. 
 
Som helhet är Three billboards outside Ebbing, Missouri en film som hade kunnat vara riktigt bra, men som förlorar mycket på grund av tempot.
 

The disaster artist

Regissör: James Franco.
Genre: Komedi, drama, biografi.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: James Franco, Dave Franco, Ari Graynor, Seth Rogen, Alison Brie, Zac Efron, Josh Hutcherson.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Den kultförklarade filmen The Room sägs vara den bästa dåliga filmen som någonsin har gjorts. Här skildras ökända filmproducenten och Hollywood-outsidern Tommy Wiseau.
 
 
 
 
 
 
Det här är en biografi om mannen bakom filmen The room från 2003. Ehm… det är minst sagt en intressant tittarupplevelse. Jag hade inte hört talats om The room tidigare, men efter att ha sett The disaster artist är jag nästan sugen på att se den. Jag tror aldrig att jag har följt en så udda personlighet som Tommy Wiseau. James Franco får fram hans egenheter på ett spektakulärt sätt och gjorde mig som tittare ställd. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om Tommy: han är frustrerande och extremt irriterande, men samtidigt oerhört fascinerande. Oftast tyckte jag dock att det var rätt jobbigt att titta på hans påhitt.
 
Filmteamet tröttnar snart på Tommy och hans stil. 
 
Men trots att det var väldigt intressant att se Franco porträttera Tommy, började jag aldrig genuint bry mig: varken om karaktärer eller handling. Filmen bjuder på några skratt, men blir aldrig tillräckligt engagerande. Den känns för lång, upprepande och lite platt. Därtill står kameran aldrig still: inte ens när karaktärerna bara sitter och pratar, vilket störde mig.
 
Tommy kan varken regissera eller skådespela. 
 
Som helhet är The disaster artisten annorlunda film. Eller nej, stryk det. Det är inte filmen som är annorlunda, utan personen som den porträtterar: Tommy Wiseau. Det var fascinerande och underhållande att ta del av hans liv, och som tittare visste jag aldrig riktigt var jag hade honom. Men som film blev det inte en särskilt extraordinär upplevelse, därav betyget.
 

RSS 2.0