Pacific rim: Uprising

Regissör: Steven S. Deknight.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: John Boyega, Scott Eastwood, Cailee Spaeny, Burn Gorman, Charlie Day, Tian Jing, Jin Zhang.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Jake Pentecost är en lovande Jaeger-pilot, vars var offrade sitt liv för att säkra mänsklighetens seger mot de monstruösa Kaiju. Men när jorden åter hotas av undergång kallas han till strid av sin före detta andrepilot och den 15-åriga hackaren Amara. De tränas till att bli det starkaste motståndet världen någonsin skådat.
 
 
 
Jag har inte sett originalfilmen från 2013, och efter att ha sett Pacific rim: uprising kan jag inte påstå att jag är särskilt sugen på att göra det. Det är nämligen inte en särskilt bra film. Inget med den är originellt, utan vi har sett allt förut: hjärndöd action mellan robotar och monster. Utöver det är karaktärerna slätstrukna, och handlingen intetsägande. Pacific rim: uprising saknar helt hjärta och själ. Resultatet? En film som jag kommer att ha glömt imorgon.
 
Sexy glance into the camera.. oh yeah. 
 
Det enda som jag tyckte om med Pacific rim: uprising var det visuella. Kameraarbetet är snyggt och effekterna fungerar. Men trots det känns filmen överlag väldigt… B. Manuset känns hafsigt hopskrivet och jag upplever att det inte finns någon riktig tanke bakom det som sker. Därtill gör de färgglada miljöerna i kombination med bristen på komplexitet och det faktum att de oerfarna skådespelarna inte känns mogna i sina roller, att Pacific rim: uprising utstrålar en förnimmelse av barnslighet.
 
Autobots Jaeger-robotarna skyddar planeten mot fara. 
 
Pacific rim: uprising är alltså inte en film jag kan förmå mig att rekommendera. Det är en rätt dum actionrulle som följer den mest klyschiga av mallar. Den har ingenting nytt att erbjuda, och som tittare satt jag uttråkad under nästan hela speltiden.
 

Austin Powers: international man of mystery

Regissör: Jay Roach.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Mike Myers, Elizabeth Hurley, Michael York, Mimi Rogers, Robert Wagner, Seth Green.
Releasedatum: 1997.
 
Från att ha varit nedfrusen sedan 60-talet måste den hemliga agenten Austin Powers återigen kämpa mot sin ärkerival Dr Evil. Med hjälp av den sexiga Ms Kensington blir Austin tvungen att stoppa Dr Evils planer på att kontrollera hela världen.
 
 
 
 
 
Det här är verkligen inte min typ av film. En del av mig kan förstå vad det är som tilltalar så många, men samtidigt kan jag inte undgå att känna en visst avsky. För trots att Austin Powers har några underhållande scener – främst tack vare Dr Evil – upplevde jag helheten som oerhört barnslig, och nästintill förnedrande. Skämt som anspelar på sex, droger och som dras på andras bekostnad (främst kvinnors) har aldrig varit något för mig. Det hela fördummar tittaren, och blir i längden rätt osmakligt.
 
Snuskhumor är inte något jag tycker är särskilt roligt. 
 
Utöver de överdrivna och nedsättande skämten, har filmen inte mycket att komma med. Handlingen är urvattnad: väldigt 90-tal, som faller rätt platt med dagens mått. Nej, Austin Powers var inte en film för mig. Några småskratt, visst, men inte i närheten av tillräckligt för att kompensera för alla tillkortakommanden. 
 

Saknaden

Regissör: Andrey Zvyagintsev.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 6 min.
Skådespelare: Maryana Spivak, Aleksey Rozin, Matvey Novikov, Marina Vasileva, Andris Keiss, Aleksey Fateev.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: TriArt/Universal Sony.
 
Boris och Zhenya är mitt uppe i en slitig skilsmässa. De grälar konstant och håller på att sälja lägenheten så att de kan komma vidare i sina liv: Boris med sin yngre, gravida flickvän och Zhenya med sin förmögne älskare. Ingen av dem visar något större intresse för deras 12-årige son Alyosha. Inte förrän han försvinner spårlöst.
 
 
 
 
Saknaden är ett ryskt drama som hyllats av kritiker världen över. Och visst instämmer jag med en del av lovorden. Konceptet är minst sagt intressant och i början var jag hänförd av det som hände. Jag tyckte också om den mörka stämningen, och hur varje scen utstrålar ett slags relaterbart mörker.
 
Ett barns försvinnande förändrar allt. 
 
Men. Saknaden saknar en hel del. Filmen är alldeles för lång i förhållande till innehållet, och det händer för lite. Faktum är att helheten känns väldigt enformig, då det finns få intriger och lite som griper tag. Sen störde jag mig också på att barnet i fråga inte är med särskilt mycket. Han briljerar i de scener som han syns i, men närvarar alldeles för lite. Föräldrarna blev jag istället arg på, på grund av hur de försummar sitt enda barn. Utöver det blev jag besviken på slutet, som kändes alldeles för abrupt och som lämnade många obesvarade frågor.
 
Alyoshas föräldrar bryr sig knappt om honom. 
 
Allt som allt lämnade Saknaden mycket att önska. Det är en film med potential, men som är bättre i idéform än som färdig film. 
 

The Cloverfield Paradox

Regissör: Julius Onah.
Genre: Rysare, science fiction.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Gugu Mbatha-Raw, David Oyelowo, Daniel Brühl, John Ortiz, Chis O'Dowd, Aksel Hennie, Ziyi Zhang.
Inspelningsår: 2018.
 
Medan de färdas runt en planet nära krig, testar en grupp forskare ett föremål som kan lösa energikrisen. De hamnar emellertid ansikte mot ansikte med en mörk, alternativ verklighet.
 
 
 
 
 
 
Jag är besviken på The Cloverfield Paradox. Inte för att jag hade förväntat mig ett mästerverk, men jag hade i alla fall trott att jag skulle bli någorlunda underhållen. Och visst finns det några rätt intressanta scener, och specialeffekterna och skådespelarna kompenserar för en hel del brister i manuset. Men det finns inte tillräckligt för dem att arbeta med. Karaktärerna är ointressanta, handlingen obefintlig och klippningen känns rörig. Därutöver är trovärdigheten lång, klyschorna många och antalet obesvara frågor irriterande högt.
 
Det finns många faror i rymden. 
 
Som helhet var inte The Cloverfield Paradox lika bra som jag hade hoppats på. Det är en film med potential, men som slänger bort sina möjligheter genom slarv.
 

The vacation of our lives

Regissör: Paolo Virzí.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Helen Mirren, Donald Sutherland, Christian McKay, Janey Moloney, Dana Ivey, Dick Gregory.
Releasedatum: 23 juli 2018.
Distributör: Scanbox.
 
Ella och John är ett rätt omaka gift par som tillbringat många år ihop, på sistone med vacklande hälsa. För att liva upp tillvaron rymmer de och ger sig ut på en roadtrip genom USA i sin gamla husbil.
 
 
 
 
 
The vacation of our lives (sve. En sista semester) är en fin film, som baseras på boken The leisure seeker. Den följer den vackra relationen mellan Ella och John, som är ett riktigt gulligt par som spelas av de fantastiska Helen Mirren och Donald Sutherland. Att ha så starka skådespelare i täten höjer definitivt den genomsnittliga kvalitén, och kemin mellan dem känns genuin. De bidrar dessutom med humor, samtidigt som deras övertygande insatser också berör.
 
John lider av Alzheimers och glömmer lätt bort saker. 
 
Men fast The vacation of our lives är bra på ett subtilt sätt, är det något som saknas. Tempot är långsamt och det händer inte särskilt mycket. Faktum är att filmen är rätt slätstruken, och det skulle behövas lite mer krydda för att verkligen engagera tittaren. Det finns alltså inte något påtagligt fel hos filmen, men bristen på påtagliga ”rätt” blir nästan detsamma.
 
Ella har obotlig cancer och vill ta kontroll över sitt öde. 
 
Allt som allt är The vacation of our lives ett helt okej drama, som går en balansgång mellan att vara vackert lågmäld och beklagligt intetsägande. Efter att ha sett filmen är jag sugen på att läsa boken.
 

The 15:17 to Paris

Regissör: Clint Eastwood.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ray Corasani, Alek Skarlatos, Anthony Sadler, Spencer Stone, Judy Greer, Jenna Fischer, Bryce Gheisar, Stephen Matthew Smith.
Releasedatum: 2 juli 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Den 21 augusti 2015 lamslogs världen av nyheten om ett försök till terrorattack på höghastighetståget Thalys till Paris. Ett försök som stoppades av tre modiga, unga amerikaner som vi får följa från barndomen till de osannolika händelserna fram till attacken.
 
 
 
 
Eastwood, Eastwood, Eastwood. Varför? Varför använder du inte din briljanta talang till att skapa lika briljanta filmer? The 15:17 to Paris är en stor besvikelse. Den börjar bra, men tappar en hel del bara efter någon halvtimme. Tempot saktar ner och jag fann helt enkelt inte det som hände särskilt intressant. Men förutom det har jag två huvudsakliga klagomål.
 
Tre vänner på ett tåg blir snart amerikanska hjältar. 
 
Det första är att filmen är oerhört ofokuserad. The 15:17 to Paris handlar om tre män som stoppar ett terroristattack, men själva attacken skyndas förbi ca 10 minuter innan filmens slut. Nästan allt annat är bara utfyllnad, som saknar syfte eller funktion.
 
Min andra kritiska åsikt är skådespelarna. De tre männen som stoppade attacken i verkligheten är också de som spelar de tre männen i filmen. Och det är något som jag tycker är en riktigt cool grej. Men. De är inte särskilt begåvade skådespelare. De agerar inte med någon inlevelse och fick mig helt enkelt inte att fastna för dem.
 
En terrorist börjar skjuta ombord. 
 
Allt som allt är The 15:17 to Paris inte mer än meh. Vissa delar är bra, men ärligt talat upplever jag att den största delen av filmen hade kunnat klippas bort på grund utav ren irrelevans.
 

Mary Magdalene

Regissör: Garth Davis.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rooney Mara, Joaquin Phoenix, Chiwetel Ejiofor, Tahar Rahim, Aariene Labed, Denis Ménochet, Lubna Azabal.
Releasedatum: 23 juli 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En ung kvinna lämnar landsbygden och sin traditionella familj för att ansluta sig till en ny, radikal folkrörelse där den karismatiskr ledaren, Jesus från Nasaret, lovar förändring i världen. Mary söker efter ett nytt levnadssätt och under sin andliga resa hamnar hon mitt i en historia som för henne till Jerusalem där hon konfronteras med sanningen om Jesus öde och sin egen roll i det.
 
När det kommer till mina tankar och åsikter gällande Mary Magdalene, måste jag medge att jag inte är helt objektiv. Detta eftersom filmen behandlar kristendomen som ämne, och fokuserar på historiska personer som Maria och Jesus. Jag är personligen inte troende, och för att få mig engagerad av filmer med starka religiösa inslag krävs något alldeles extra. Och denna ingrediens hade dessvärre inte Mary Magdalene, något som resulterade i att mitt intresse aldrig fångades upp.
 
Jesus påverkar många livsöden. 
 
Utifrån det jag vet, är filmen emellertid relativt trogen Bibeln. Den är också snyggt väl utförd: med snyggt foto, stiliga kostymer och övertygande skådespelarinsatser. Är du insatt i den kristna religionen och finner den intressant kommer du säkerligen tycka att Mary Magdalene är bra. Men ur min icke-troende synvinkel blev det snarare ett sömnpiller.
 

The Post

Regissör: Steven Spielberg.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Meryl Streep, Tom Hanks, Bob Odenkirk, Sarah Paulson, Tracy Letts, Bruce Greenwood.
Releasedatum: 4 juni 2018.
 
Året är 1971 och läckta dokument från CIA visade hur USA:s regering hade ljugit om Vietnamkriget för det amerikanska folket. Tidningen Washington Posts oerfarna ägare ställs inför det svåra beslutet att antingen lyda presidenten eller avslöja sanningen och äventyra sin och hela bolagets framtid.
 
 
 
 
The Post är ett drama med många styrkor. Filmen inleds gripande, med en spännande och annorlunda start. Fotot är utsökt. Och skådespelarna… finns det något som ens kan sätta ord på hur det känns att äntligen se Streep och Hanks i samma film? Den legendariska, dynamiska duon som jag sedan länge avgudat, gör sig bättre tillsammans på skärm än vad som går att förklara. Ändå engagerades jag inte fullt ut av The Post.
 
Ben vill hitta material som konkurrerar med nyheterna hos The New York Times.  
 
Jag har svårt för den här genren, och har sedan tidigare ogillat populära filmer som The wolf of wallstreet, The big short och Spotlight. Inte för att det nödvändigtvis har varit något fel på filmerna, utan för att ämnena de behandlat har medfört ett oerhört långsamt tempo. I grund och botten tycker jag att tidningsredaktioner, politik, juridik och liknande är rätt intressant: men jag vill gärna ha något annat utöver det som driver på berättelsen. Det saknar jag i The Post, vilket tyvärr resulterade i att jag satt aningen uttråkad. Det känns som att man behöver ha ett brinnande intresse för politik och stor insikt i amerikansk historia för att förstå och engageras av filmen fullt ut. Jag saknade det, och därför föll det hela lite platt.
 
Som kvinnlig ägare av The Post får Kay Graham lite respekt.  
 
Som helhet är The Post okej. Fast jag saknar det intresse som filmen kräver för fullt engagemang, fängslades jag av att se Streep och Hanks tillsammans. Tack vare deras insatser, fanns hela tiden något som fick mig att sitta kvar.
 

The Florida Project

Regissör: Sean Baker.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Brooklynn Prince, Willen Dafoe, Bria Vinaite, Mela Murder, Christopher Rivera, Aiden Malik.
Releasedatum: 9 juli 2018.
Distributör: Universal Sony/Scanbox.
 
Sexåriga Moonee bor med sin unga mamma på ett ruffigt motell. De har ont om pengar, men Moonees värld är ändå underbar. Den till synes bistre motellskötaren ömmar under ytan för infallsrika Moonee och hennes kompisar, som ständigt skapar huvudvärk för sin omgivning.
 
 
 
 
Jag både gillar och ogillar The Florida Project. Alltså, jag vet inte riktigt vad jag tycker.
 
Låt oss börja med det positiva. Jag. Älskar. Barnskådespelarna. Deras energi och kaxighet. Deras genuina insatser som känns så spontana och ärliga. Trots att karaktärerna är irriterande snorungar lyckades de charma. Stor eloge till Brooklynn Prince som spelar Moonee. Även de andra skådespelarna presterar bra. Jag tycker också om fotot, som vibrerar av starka färger.
 
Starka färger och livliga barn utgör grunden för filmen. 
 
Nu till det negativa. Jag störde mig väldigt mycket på mamman, som var alldeles för omogen för att jag som tittare skulle respektera henne på något sätt. Sen tyckte jag att det var rätt jobbigt med den skakiga kameran. Men värst var avsaknaden av en konkret handling. Missförstå mig inte, filmen har något som gör att intresset hålls kvar, men ändå känns det som att den inte handlar om något. Därtill är tempot lite för långsamt och det antiklimatiska slutet kommer väldigt abrupt. Det blir som en lång historia som inte får ett riktigt avslut.
 
Motellets ägare får kämpa med Moonees mamma. 
 
Allt som allt tycker jag att The Florida Project är okej. Jag tyckte väldigt mycket om vissa delar. En del scener fick mig att skratta och må bra, medan andra berörde. Samtidigt fanns stunder då jag satt relativt uttråkad. Så jag vet inte. Okej är nog en rätt så bra definition.
 

In Darkness

Regissör: Anthony Byrne.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Natalie Dormer, Ed Skrein, Emily Ratajkowski, Joely Richardson, James Cosmo, Neil Maskell.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Den blinda pianisten Sofia hör ett slagsmål i lägenheten ovanför, som leder till hennes granne Veroniques död. Sofia kommer i kontakt med Veroniques far, en serbisk affärsman anklagad för folkmord under Bosnienkriget. Hon riskerar livet i jakten på svar, men när hennes förflutna kommer ikapp avslöjas hennes jakt på hämnd.
 
 
 
In darkness är en film som försöker alldeles för mycket. Den aspirerar att vara intelligent och djupsinnig, vilket snarare får motsatt effekt. In darkness blir för komplicerad för sitt eget bästa. Som tittare behövde jag kämpa för att hänga med, och jag fick svårt att faktiskt njuta av upplevelsen. Istället upplevde jag filmen som spretig och förvirrande.
 
Blinda Sofia riskerar sitt liv på jakt efter sanningen. 
 
Skådespelarna, fotot och musiken är i grund och botten helt okej. Det är manuset som jag har svårt för. Mängden logiska luckor förstår en annars intressant handling, och ger känslan av att inget i filmen egentligen hänger ihop. Det är synd, för In darkness har verkligen potential – men som tidigare nämnt vill den för starkt chockera tittaren, vilket bara blir rörigt och platt.
 
Allt som allt är jag besviken på In darkness. Premissen lät intressant och jag gillar skådespelarna sedan tidigare, men den var inte tillräckligt väl utförd för att jag skulle underhållas. 
 

Three billboards outside Ebbing, Missouri

Regissör: Martin McDonagh.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Frances McDormand, Sam Rockwell, Woody Harrelson, Kerry Condon, Caleb Landry Jones.
Releasedatum: 26 juni 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Frustrerad över polisens oförmåga att finna ledtrådar i jakten på hennes dotters mördare, tar Mildred saken i egna händer. Hon ställer stadens högt aktade polischef mot väggen på ett minst sagt kontroversiellt sätt.
 
 
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Three billboards outside Ebbing, Missouri. Å ena sidan tycker jag att konceptet är riktigt intressant. Jag gillar stämningen, protagonistens härligt kaxiga attityd och den smått spännande handlingen. Three billboards outside Ebbing, Missouri har helt enkelt potential till att bli en riktigt bra film.
 
Efter sin dotters mord sätter Mildred upp annonser för att motivera polisen till handling. 
 
Det som filmen faller på är ett vanligt tillkortakommande nu för tiden: tempot. Filmen är för långsam, vilket ger upplevelsen att inte mycket händer. Som ett resultat falnade mitt engagemang, och jag tröttnade alldeles för snabbt.
 
Polisen tycker inte om hur Mildred tar saken i egna händer. 
 
Som helhet är Three billboards outside Ebbing, Missouri en film som hade kunnat vara riktigt bra, men som förlorar mycket på grund av tempot.
 

The disaster artist

Regissör: James Franco.
Genre: Komedi, drama, biografi.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: James Franco, Dave Franco, Ari Graynor, Seth Rogen, Alison Brie, Zac Efron, Josh Hutcherson.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Den kultförklarade filmen The Room sägs vara den bästa dåliga filmen som någonsin har gjorts. Här skildras ökända filmproducenten och Hollywood-outsidern Tommy Wiseau.
 
 
 
 
 
 
Det här är en biografi om mannen bakom filmen The room från 2003. Ehm… det är minst sagt en intressant tittarupplevelse. Jag hade inte hört talats om The room tidigare, men efter att ha sett The disaster artist är jag nästan sugen på att se den. Jag tror aldrig att jag har följt en så udda personlighet som Tommy Wiseau. James Franco får fram hans egenheter på ett spektakulärt sätt och gjorde mig som tittare ställd. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om Tommy: han är frustrerande och extremt irriterande, men samtidigt oerhört fascinerande. Oftast tyckte jag dock att det var rätt jobbigt att titta på hans påhitt.
 
Filmteamet tröttnar snart på Tommy och hans stil. 
 
Men trots att det var väldigt intressant att se Franco porträttera Tommy, började jag aldrig genuint bry mig: varken om karaktärer eller handling. Filmen bjuder på några skratt, men blir aldrig tillräckligt engagerande. Den känns för lång, upprepande och lite platt. Därtill står kameran aldrig still: inte ens när karaktärerna bara sitter och pratar, vilket störde mig.
 
Tommy kan varken regissera eller skådespela. 
 
Som helhet är The disaster artisten annorlunda film. Eller nej, stryk det. Det är inte filmen som är annorlunda, utan personen som den porträtterar: Tommy Wiseau. Det var fascinerande och underhållande att ta del av hans liv, och som tittare visste jag aldrig riktigt var jag hade honom. Men som film blev det inte en särskilt extraordinär upplevelse, därav betyget.
 

Phantom thread

Regissör: Paul Thomas Anderson.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 2 hr 10 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Vicky Krieps, Lesley Manville, Julie Vollono, Sue Clark, Joan Brown.
Releasedatum: 25 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Skräddaren Reynolds Woodcock står i centrum för det brittiska modet. Han klär kungligheter, filmstjärnor och damer i den distinkta Woodcock-stilen. Alma, en ung och envis kvinna, blir snart hans musa. Hans en gång så kontrollerande och skräddarsydda liv tar en ny vändning med den läskigaste förbannelsen av dem alla: kärleken.
 
 
 
Själva grundidén med Phantom thread är bra. Berättelsen är i sig intressant, fotot snyggt och skådespelarna övertygande i sina roller. Ändå faller filmen platt på grund av ett alltför vanligt fenomen: ett för långsamt tempo.
 
Alma blir skräddaren Reynolds musa. 
 
Phantom thread är utdragen, händelselös och alldeles, alldeles för lång. Men trots att gott om tid fanns för att utveckla karaktärerna, känns de platta och endimensionella. Man tar helt enkelt inte tillvara på den potential som finns, och resultatet blir ett relativt intetsägande och pretentiöst drama.
 
Kärleken förändrar Reynolds liv för alltid. 
 
Som helhet är Phantom thread okej. Den hade förutsättningar för att bli riktigt bra, men faller på platta karaktärer och ett alldeles för monotont händelseförlopp.
 

Darkest hour

Regissör: Joe Wright.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 5 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Gary Oldman, Lily James, Kristin Scott Thomas, Ben Mendelsohn, Ronald Pickup, Nicholas Jones.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Hitlers trupper drar fram genom Europa och ställer in siktet på Storbritannien, väljs Winston Churchill till ny premiärminister. Trots att hans parti ifrågasätter allt han gör, och kung George VI är skeptiskt inställd, måste Churchill leda nationen och skydda den från det farligaste hotet någonsin.
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Darkest hour. Å ena sidan är filmen väldigt välgjord. Fotot är snyggt, sminkningen av Oldman fenomenal och skådespelarnas insatser imponerande. Jag tycker också om att jag som tittare fick större förståelse för händelserna i och med att jag har sett filmen Dunkirk.
 
Elizabeth blir anställd som Churchills sekreterare. 
 
Samtidigt är tempot långsamt. Filmen är för lång för sitt eget bästa, och hade kunnat komprimeras en hel del för att bli mer kontakt och spänd. Därtill känns alltsammans välbekant och lite slätstruket. Darkest hour är som sagt bra, men den känns inte ny eller fräsch. Snarare som att vi har sett det hela tidigare.
 
Winston Churchill försöker skydda landet mot Hitler. 
 
Allt som allt är Darkest hour okej. Jag hade velat ha något mer utav den; något som fick filmen att sticka ut och göra större intryck. Men det går inte att neka att den är genomtänkt och riktigt snyggt gjord. Och den har scener som både är underhållande och spännande. Som helhet, helt okej. 
 

Into the woods

Regissör: Rob Marshall.
Genre: Musikal, äventyr, komedi.
Längd: 2 hrs.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anna Kendrick, Meryl Streep, Chris Pine, Emily Blunt, James Corden, Christine Baranski, Lilla Crawford, Johnny Depp.
Releasedatum: 17 augusti 2018.
 
Klassiska karaktärer som Askungen, lilla Rödluvan och Rapunzel får sina öden omskrivna då en barnlängtande bagare och hans hustru ger sug ut i skogen för att häva en häxas förbannelse.
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Into the woods. Jag tycker om konceptet, men själva utförandet känns halvdant. Tempot är långsamt, det händer inte särskilt mycket och fast jag i grund och botten intresseras av handlingen satt jag för det mesta rätt uttråkad. Musikalnumren är dessutom alldeles för långa och… skrikiga? Det är inte direkt musik som fastnar.
 
Bagarfrun behöver Askungens gyllene skor. 
 
Det är synd att Into the woods inte var bättre. Jag tycker oerhört mycket om alla skådespelarna, och filmen hade verkligen potential till att bli fantastisk. Men den känns helt enkelt inte särskilt genomtänkt.
 

Pitch Perfect 3

Regissör: Trish Sie.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Anna Kendrick, Rebel Wilson, Brittany Snow, Anna Camp, Hailee Steinfeld, Elizabeth Banks.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Efter VM-segern splittras gruppen och alla upptäcker att förmågan att skapa musik med munnen inte räcker för att få ett jobb. När de får chansen att återförenas under USO-turnén, samlas den nördiga gruppen en sista gång för att skapa musik och fatta tvivelaktiga beslut.
 
 
 
 
Jag är riktigt besviken på Pitch Perfect 3. Tidigare filmer har inte varit mästerverk, men de har ändå underhållit mig. Det gjorde inte denna.
 
Bellas måste tävla mot en grupp som använder instrument. 
 
Konceptet för Pitch Perfect 3 är urvattnat, handlingen svag och skämten känns billiga. Filmen är dessutom väldigt överdriven, och blir aldrig särskilt rolig. Att den fokuserar mycket på Fat Amy var också något som jag störde mig på, då hon aldrig varit min favorit. Förövrigt känns det som att Pitch Perfect 3 försöker vara något som den inte är. Sångnumren kombineras med actionscener, och det hela känns osammanhängande och krystat.
 
Ett allra sista uppträdande tillsammans. 
 
Nej, Pitch Perfect 3 är inte en bra film. Snarare den sämsta i trilogin. Vill du hålla minnet av Pitch Perfect positivt, avråder jag dig från att se denna.
 

Becoming Jane

Regissör: Julian Jarrold.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anne Hathaway, James McAvoy, Julie Walters, James Cromwell, Maggie Smith, Laurence Fox.
Inspelningsår: 2007.
 
Jane Austen lyste upp världen med sina ord. Men hennes liv var också fyllt av passion. När hon var tjugo förälskade hon sig i Tom, och deras förhållande var lika romantiskt som i hennes stora litterära verk. Och precis som i hennes romaner stod valet mellan pengar och kärlek.
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Becoming Jane. Jag hade väntat mig ett mysigt, romantiskt drama i klass med Stolthet och fördom, men denna film är långt ifrån lika självklar. 
 
Jane vill kunna leva på sina romaner. 
 
Trots att skådespelarna är duktiga fastnade jag inte för karaktärerna. De är ytligt gestaltade och som tittare får man inte lära känna dem ordentligt. Därtill är tempot riktigt långsamt. Det händer inte mycket alls, och efter ett tag kom jag på mig själv med att distraheras av annat. Jag blev helt enkelt uttråkad.
 
Att välja mellan kärlek och pengar är inte lätt. 
 
Becoming Jane är inte en dålig film, men jag hade väntat mig mer. Den utmärker sig inte ur mängden kostymdraman utan håller sig bekvämt inom ramen och blir på så sätt en film man lätt glömmer.
 

All inclusive

Regissör: Karin Fahlén.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Suzanne Reuter, Liv Mjönes, Jennie Silfverhjelm, Goran Bogdan, Jonas Karlsson.
Releasedatum: 12 mars 2018.
 
En resa till Kroatien med familjen för att fira Ingers 60-årsdag lät som en bra idé tills Inger kom på sin man med att vara otrogen. När planet lyfter finns bara en olycklig Inger och hennes två döttrar med på resan. Det tar inte lång tid innan systrarnas rivalitet om mamman utvecklas till en tävling om vem som bäst kan trösta henne.
 
 
 
 
Jag hade trott att All inclusive skulle vara bättre. Omtolkningen av den danska filmen med samma namn från 2015, är ett glädjelös och klyschfyllt drama som inte utnyttjar sin potential. Karaktärerna är stereotypiska, konceptet inte alls originellt och hjärta saknas helt. 
 
Tove saknar respekt för personer i sin omgivning. 
 
Trots att All inclusive har marknadsförts som komedi är filmen inte särskilt rolig. Visst har den sina gyllene stunder, men största delen av filmen består av att karaktärerna bråkar, vilket inte alls underhöll mig. Skämten faller platt, och jag fick inte alls den glädje och värme som jag förväntat mig. Dessutom syns det hur skådespelarna kämpar med det torftiga manuset, och de många osammanhängande sidospåren med malplacerade sidkaraktärer gör att helheten känns rörig.
 
Antonio betalas för att flirta med Inger. 
 
Som helhet är jag besviken på All inclusive. Jag hade förväntat mig en varm sommarkomedi men fick istället ett deppigt och halvdant utfört relationsdrama.
 

The Butler

Regissör: Lee Daniels.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 12 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, John Cusack, Jane Fonda, Terrence Howard, James Marsden, Alan Rickman, Robin Williams, Mariah Carey.
Releasedatum: 19 februari 2014.
 
Under 30 år arbetar Cecil för sju presidenter och kan från maktens innersta rum bevittna historiska händelser och stora omvälvningar i den amerikanska raspolitiken. Cecil förblir lojal mot makthavarna, samtidigt som hans sönder på olika vis kämpar för de svartas rättigheter.
 
 
 
 
Jag är faktiskt riktigt besviken på The Butler. Filmen börjar starkt, berör redan vid första scenen och ger intrycket av att vara ett kraftfullt drama. Men det dröjer inte länge förrän The Butler tar ett stort steg tillbaka. 
 
Cecil får en tjänst i Vita huset. 
 
Filmen är riktigt, riktigt långsam och tyvärr påverkar det helhetsintrycket negativt. The Butler blir inte i närheten lika gripande som Niceville eller Dolda tillgångar: det händer för lite. Handlingen känns oinspirerad och ibland blir det som sker till och med rörigt. Det är som att filmen vill beröra tittaren så pass mycket att det får motsatt effekt och tappar fokus. Vidare var jag entusiastisk över att se många duktiga skådespelare samlade i samma film. Men de blinkar förbi så pass snabbt att de förblir skådespelare och aldrig lämnar något intryck som sina karaktärer.
 
Butlern servar sju olika presidenter. 
 
Som helhet är The Butler okej, men jag hade förväntat mig mer. Det är en film med potential men som i slutändan är rätt tråkig.
 

Call me by your name

Regissör: Luxa Guadagnino.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 12 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Armie Hammer, Timothée Chalamet, Michael Stuhlbarg, Amira Casar, Esther Garrel.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Under en strålande italiensk sommar på 1980-talet upptäcker Elio och Oliver den förföriska skönheten i en spirande passion som kommer att förändra deras liv.
 
 
 
 
 
 
Jag ville verkligen tycka om Call me by your name. Jag har bara hört gott om filmen, och hade därför väldigt höga förväntningar. För höga. Det visade sig nämligen att det här inte var en film i min smak, och nu känns det som att jag är den enda personen på jorden som inte tyckte om den.
 
En ung italienare blir kär i en äldre, amerikansk student. 
 
Det som jag gillade med filmen var två saker: skådespelarna och fotot. Skådespelarna känns äkta. De är sina karaktärer, och kemin mellan dem strålar ut genom skärmen. Jag tvivlade aldrig på kärleken mellan Elio och Oliver, och hänfördes av deras passion till varandra. De satte ofta ett leende på mina läppar. När det kommer till fotot är Call me by your name makalöst snyggt filmad. Enastående vyer, dynamiska färger och en angenäm ljussättning gör filmen en ren fröjd för ögat.
 
Sommaren fylls med passion och kärlek. 
 
Men det som fick filmen att falla för min del var tempot. Jag har inte problem med lågmälda filmer, så länge de har något som fångar mitt intresse. Men jag upplevde Call me by your name som alldeles för långsam: den krävde mer tålamod än vad jag hade. Det kände som att handlingen aldrig riktigt kom igång, vilket är himla synd eftersom berättelsen i sig är så fin. Men jag tappade helt enkelt intresset, och i slutändan gjorde inte Call me by your name ett särskilt stort intryck på mig.
 
Elio och Olivers liv kommer att förändras för alltid. 
 
Som helhet tyckte jag inte att Call me by your name var mer än okej. Men i det här fallet kanske det är fel på mig? Alla som jag har pratat med har nämligen älskat filmen. Så varför inte ge den en chans och avgöra själv?
 

RSS 2.0