Ghost in the shell

Regissör: Rupert Sanders.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Scarlett Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Michael Pitt.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Paramount.
 
"Major räddas undan döden, och blir den första av sitt slag: en mänsklig hjärna i en artificiell kropp, designad för att bekämpa cyberbrottslingar. När hon utreder en brottsling gör hon en upptäckt om sitt tidigare liv, och den organisation hon skapades för att tjäna."
 
 
Ghost in the shell har potential. Konceptet är fascinerande och filmen är riktigt snyggt gjord, med uppseendeväckande effekter, vackert foto och härligt starka färger. Men tyvärr är handlingen för blek och fantasilös för att gripa tag. Långa sekvenser är rätt överdrivna och tråkiga, mycket upprepas och ofta fann jag mig själv med att distraheras av annat. Jag upplevde helt enkelt inte att filmen någonsin blev spännande.
 
De många actionscenerna känns upprepande och ofta innehållslösa. 
 
Utöver den tunna berättelsen hade jag också svårt för karaktärerna. De känns så intetsägande, och hade behövt betydligt mer djup för att jag skulle fastna för dem. Nu känns de mest som tomma skal (pun intended) och jag brydde mig inte om vad som hände med dem.
 
Skådespelarna är duktiga men rår inte på det svaga manuset. 
 
Allt som allt är Ghost in the shell okej. Den är riktigt snygg utåt sett, men saknar det hjärta som skulle ha fått mig att engageras känslomässigt. Som helhet hade jag hoppats på mer.
 

Darkland

Regissör: Fenar Ahmad.
Genre: Action.
Längd: 1 hr 53 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dar Salim, Stine Fischer Christensen, Ali Sivandi, Jakob Ulrik Lohmann
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal.
 
"Zaid njuter av livet som framgångsrik hjärtkirurg. En natt får han besök av sin lillebror Yasin som desperat ber om pengar, men som han bryskt avvisar. Kort därefter hittas Yasin död och Zaid översköljs av skuldkänslor. Hans sorg övergår snabbt i vrede och Zaid blir besatt av att hitta gärningsmannen."
 
Danska thrillern Darkland har potential. Filmen börjar riktigt spännande och har en del adrenalinpumpande actionscener som griper tag. Dessutom presterar skådespelarna över förväntan. Ändå fastnade jag inte.
 
Zaid ger sig ut på Köpenhamns gator, på jakt efter hämnd. 
 
Att jag inte fastnade beror främst på tempot – filmen är alldeles för långsam. Ju mer tid som gick, desto mer förlorade jag intresset för karaktärerna och handlingen. Fast konceptet i sig är engagerande, upplevde jag helt enkelt helheten som tråkig just för att saker och ting rörde sig så långsamt framåt. Sen är också trovärdigheten en bristande punkt, men det är inget som jag hade stört mig på om filmen hade haft mer ös.
 
Läkare på dagen, mördare på natten. 
 
Allt som allt är Darkland en intressant film, vars potential kastas bort på ett alldeles för händelselöst upplägg.
 

The Boss Baby

Regissör: Tom Mcgrath.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Alex Baldwin, Steve Buscemi, Jimmy Kimmel, Lisa Kudrow, Tobey Maguire.
Releasedatum: 4 september 2017.
Distributör: Dreamworks.
 
"Sjuårige Tim finner plötsligt att hans föräldrars kärlek svalnar när hans lillebror kommer till världen – klädd i kostym visar han att det är han som bestämmer. När Tim upptäcker att Babybossen är på ett hemligt uppdrag går han med på att hjälpa honom."
 
 
The Boss Baby är ett småroligt och snyggt animerat äventyr som passar hela familjen. Den har ett charmigt koncept som skiljer filmen ur mängden, och fast vissa repliker känns lite torra har The Boss Baby en hel del upplyftande humor som fick oss i soffan att skratta rätt ut. Jag tycker mycket om den lite karikatyriska känslan, och underhölls mycket den parodiska skildringen av småbarnsfamiljers vardag.
 
Tim förstår direkt att något är fel med det nya barnet. 
 
Men The Boss Baby lider av ett stundtals långsamt tempo, och fast konceptet känns fräscht så följer händelseförloppet en väldigt förutsägbar mall. Dessutom fastnade jag inte särskilt för karaktärerna. De är nämligen bleka, och deras underutvecklade personligheter gör det svårt att genuint bry sig om dem.
 
Människornas förkärlek för valpar minskar efterfrågan på barn. 
 
Allt som allt är The Boss Baby en okej film. Den bjuder på en del värmande humor, men tempot dödar en stor del av intresset.
 

Raw

Regissör: Julia Ducournau.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Garance Marillier, Ella Rumpf, Rabah Nait Oufella, Laurent Lucas, Joana Preiss.
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Justine börjar på veterinärskolan uppenbarar sig en lockande ny värld. I ett desperat försök att passa in i under den förnedrande nollningen frångår hon sina principer, och äter rått kött för första gången. Snart får Justine ta de  oväntade konsekvenserna när hennes sanna jag börjar framträda."
 
Raw har fått mycket publicitet för sin råa, skrämmande skildring av kannibalism. Jag var beredd på att det skulle vända sig ordentligt i magen, eftersom dussintals tidningar skrivit om tittare som kräkts, svimmat och till och med lagts in på sjukhus. Men i själva verket tycker jag inte att filmen var särskilt otäck. Grotesk, ja – men inte så obehagligt som den gett intryck av. Efter allt ståhej hade jag definitivt förväntat mig mer.
 
På nollningen dränks Justine och hennes klasskamrater i blod. 
 
Konceptet är intressant och jag tycker ändå att själva idén är rätt läcker. Men jag har svårt att se vad filmens syfte är, annat än att chockera tittaren med blod och döda kroppar. Inget är särskilt originellt, och själva berättelsen faller platt då den överskuggas av all kaos. Dessutom anstränger Raw sig för mycket när det kommer till att få till en obehaglig stämning, vilket får motsatt effekt. Kakofonin av underliga färger och hög musik gör att det hela känns som en skräckfilm, fast utan skräcken.
 
Efter att ha ätit rått kött mår Justine inte bra. 
 
Jag upplever också att Raw är ostrukturerad och motsäger sig själv. Ett exempel är att huvudpersonen, Justine, från början framstår som den enda med kannibalistiska drifter. Många runt omkring henne har svårt för blod. Men senare framgår det att andra i hennes närhet, som tidigare svimmat när de sett blod, i själva verket också är kannibaler. Det är som att filmen bygger upp mot en stor klimax, som i själva verket inte går logiskt ihop med resten.
 
Begäret växer sig successivt starkare. 
 
Jag störde mig också på den otrovärdiga bilden som ges av universitetsstudier. Nästan varje elev är en stereotypisk idiot. Nykomlingarna väcks mitt i natten, får blod hällt över sig, tvingas äta rått kött, får sina sängar utslängda och behandlas brutalt om de inte tittar i golvet när någon äldre elev går förbi i korridoren. Dagarna spenderas festandes, alla sjunger högt i kör om sex och nästan ingen studerar. Ren anarki råder, och lärarna låter eleverna göra som de vill. Är det bara jag som har en helt annan vardag som högskolestudent? 
 
Snart är det människokött som står på menyn. 
 
Allt som allt är Raw okej. Jag tycker visserligen inte att den är trovärdig eller alls så obehaglig som många har gett sken utav, men den har ändå något provokativt som gör filmen intressant att se.
 

Up in the air

Regissör: Jason Reitman.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: George Clooney, Vera Farmiga, Anna Kendrick, Jason Bateman, Melanie Lynskey.
Inspelningsår: 2009.
 
"Ryan flyger över hela världen i affärer och stannar aldrig upp – inte förrän han möter medpassageraren Alex och inser att livet inte handlar om resan, utan om de kontakter vi knyter längs vägen."
 
 
 
 
Up in the air är ett lite för enkelt drama för min smak. Filmen är inte dålig, men den saknar det där lilla extra som griper tag. Hela upplevelsen känns väldigt neutral, och alla styrkor jämnas ut med lika många svagheter.
 
Ryan försöker bevisa att företaget förlorar på att digitalisera. 
 
Å ena sidan gillar jag att Up in the air har en satirisk framtoning och ett aktuellt budskap som många säkerligen kan relatera till. Jag tycker också om filmens humor, och imponeras av de många duktiga skådespelarna som medverkar. Samtidigt känns handlingen rätt blek. Det stundtals ostiga manuset är mediokert, och jag saknar ett tilldragande djup. Filmen har dessutom en del riktigt tråkiga sekvenser som slätar ut humorn, och den kompetenta ensemblen hålls tillbaka av ointressanta karaktärer.
 
Vad är viktigast: resan eller destinationen?
 
Som helhet är Up in the air okej. Det är en trevlig film på att titta på någon gång, men inget som jag känner behov av att se igen.
 

Patriot Games

Regissör: Phillip Noyce.
Genre: Action, thriller.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Harrison Ford, Anne Archer, Sean Bean, Patrick Bergin, Samuel L. Jackson, James Fox.
Inspelningsår: 1992.
 
"Den förre CIA-analytikern Jack Ryan har rest med fru och barn till London. När Ryan ska möta sin familj hamnar han mitt i en terroristattack mot en medlem av kungafamiljen. Ryan hjälper stoppa angriparna och hyllas som hjälte. Men Ryans modiga ingripande gör honom till måltavla i terroristens ögon."
 
 
Patriot games är en småspännande men rätt typisk actionrulle. De duktiga skådespelarna förhöjer upplevelsen och det är roligt att se dem i sina yngre dagar. Dock håller inte handlingen hela vägen. Nu är det visserligen 25 år sedan Patriot games spelades in och handlingen har sedan dess hunnit tjatats sönder. Men jag vill ändå poängtera att hela konceptet känns relativt opersonligt och slitet. Detta är alltså en film som är trevlig för stunden, men som inte utmärker sig särskilt mycket.
 
Jack Ryan försöker skydda familjen från terrorister. 
 
Filmens styrkor hamnar också i skuggan av bleka skurkar och mängder logiska luckor. I exempelvis en scen transporterar en grupp poliser terroristen Sean. När bilen sedan attackeras av hans kompanjoner uppdagas att poliserna inte har ett enda vapen med sig. Hur tänkte de egentligen där? I vilken värld känns det smart att transportera en terrorist utan något som helst skydd? Oh well. Summan av kardemumman är att Patriot games är en okej actionfilm, men intrycket efteråt är relativt neutralt.
 

Monster Trucks

Regissör: Chris Wedge.
Genre: Familj, action.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Lucas Till, Jane Levy, Thomas Lennon, Barry pepper, Rob Lowe, Danny Glover, Amy Ryan.
Releasedatum: 3 juli 2017.
Distributör: Paramount.
 
"En dag upptäcker Tripp den bensinslukande varelsen Creech. För att skydda sin nya vän gömmer Tripp honom under motorhuven på sin senaste modell, vilket förvandlar den till en levande monstertruck med superkrafter. Tillsammans ger sig duon iväg på en resa för att återförena Creech med sin familj."
 
Att tramsiga Monster Trucks är en barnfilm för Nickelodeon märks tydligt. Skådespelarna artikulerar överdrivet och uppförstorar sina uttryck, manuset är klyschigt och det är lätt att gissa sig till vad som kommer att hända. Filmen följer en redan uttjatad mall, och bidrar inte med något nytt. Som vuxen har jag också svårt att tycka om bortskämda protagonisten Tripp, och både huvudkaraktär och sidkaraktärer känns bleka.
 
Tripp blir bästa vän med den mystiska Creech. 
 
Med det sagt kan jag inte undgå från att tycka om Monster Trucks. Den är faktiskt rätt söt och mysig, och påminner på något sätt om Herbie. Den nästan härligt barnsliga tonen väcker nostalgi, och jag kan inte låta bli från att charmas av det fult animerade monstret. Monster Trucks är småknäpp, men jag hade säkerligen älskat filmen om jag hade sett den för tolv år sedan, och just det faktum gör att jag inte kan tycka illa om den som vuxen. Om du är eller har ett barn runt 7-12 år, är sannolikheten stor att Monster Trucks passar som handen i handsken.
 

Rings

Regissör: F. Javier Gutiérrez.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Matilda Lutz, Alex Roe, Johnny Galecki, Vincent D'Onofrio, Aimee Teegarden.
Releasedatum: 19 juni 2017.
Distributör: Paramount.
 
"En collegeprofessor hittar den mystiska video som sägs döda alla som sett den efter sju dagar och snart sprids dens om löpeld. Hans studenter måste försöka bryta förbannelsen och bekämpa Samara innan hennes ondska släpps lös. Men hur ska hon stoppas när hon finns överallt?"
 
Jag har inte sett The Ring (2002) eller originalet, Ringu (1998). Men trots det hade jag förväntningar, vilka Rings inte bemötte. Det är nämligen uppenbart att detta är en mycket obehövlig efterföljare. Handlingen känns uttjatad och opersonlig, och filmen bidrar inte med något nytt till genren. Istället hopas klyschorna på varandra, och händelserna känns både förutsägbara och dumma. Rings är inte ens skrämmande, och det atmosfäriska obehaget som vanligtvis närvarar i rysare lyste med sin frånvaro.
 
Julia försöker rädda sin pojkvän från Samara. 
 
Manuset för Rings är inte det bästa. Det känns ogenomtänkt, nästintill slarvigt. Fast inte mycket händer känns händelseförloppet rörigt, och de olika handlingsspåren går inte väl ihop. Scenerna pryds av logiska luckor, och replikerna är tillgjorda. Utöver det irriterades jag av karaktärerna, som både är naiva och ointelligenta. De spelas av mediokra skådespelare, vars stela prestationer inte lyfter denna livlösa film.
 
Samara hittar sina offer oavsett var de är. 
 
Som helhet är Rings inte en bra film. Den floppar inte helt, men har inte tillräckligt för att intressera tittaren från början till slut.
 

T2 Trainspotting

Regissör: Danny Boyle.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ewan McGregor, Robert Carlyle, Ewen Bremner,  Jonny Lee Miller, Shirley Henderson.
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Först kom det lysande tillfället. Sedan kom sveket. Nu har tjugo år passerat och mycket har förändrats, men en hel del är sig fortfarande likt. Renton måste återvända till den enda plats han någonsin kan betrakta som sitt hem – och där väntar de på honom: Spud, Sick Boy och Begbie."
 
Jag har faktiskt inte mycket att säga om T2 Trainspotting. Jag har inte sett föregångaren, och i detta fall känns det essentiellt för att förstå vad som försiggår. Jag hade nämligen riktigt svårt att begripa T2 och blev inte riktigt klok på den skruvade, men till synes tunna, handlingen. Jag tycker om många av skådespelarna och intresserades av karaktärerna, men utan vidare bakgrundsinformation kändes filmen som helhet rätt livlös och intetsägande. Som ny tittare gav T2 mig inte mycket att gå på.
 

Gold

Regissör: Stephen Gaghan.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Edgar Ramírez, Bryce Dallas Howard, Corey Stoll, Toby Kebbell, Bill Camp
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Kenny är en guldletare, lurendrejare och drömmare som är på desperat jakt efter det stora genombrottet. Han slår ihop med den beryktade geologen Mike Acosta för att genomföra försök att finna en stor guldfyndighet i Indonesiens otillgängliga djungel."
 
Gold hade troligen varit bättre om den varit mer unik. Men det känns som att filmen inte vågar ta ut svängarna. Den håller sig nämligen inom genrens typiska mall och tillför ingenting nytt. Klyschorna hopar sig på varandra, och resultatet blir ett livlöst och utdraget drama.
 
Kenny letar desperat efter guld. 
 
Filmen är rätt tung, och på grund av den tunna handlingen fångas aldrig tittarens intresse. Tempot är långsamt, och fast de duktiga skådespelarna underhåller från början till slut har Gold inte det där lilla extra som gör den sevärd. Istället känns den som en i mängden, oförmögen att gripa tag eller beröra. Det är en sådan film som inte direkt är dålig, men som inte heller har ett påtagligt värde eller syfte.
 

20th Century Women

Regissör: Mike Mills.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 58 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Annette Bening, Elle Fanning, Greta Gerwig, Billy Crudup, Lucas Zumann.
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Dorothea är en bestämd, ensamstående mamma i 50-årsåldern som uppfostrar sin tonårsson Jamie i en tid präglad av kulturella förändringar och uppror. Hon vänder sig till två yngre kvinnor i sin närhet för hjälp med att uppfostra honom då hon tror att hon inte räcker till."
 
Jag är besviken på 20th Century Women. Det är nämligen en snygg och välspelad film som inte alls var i min smak. Vanligtvis har jag inte problem med filmer som fokuserar mycket på dialog och relationer, men i denna händer för lite för att ett intresse ska väckas. Jag hade hört att filmen skulle vara tankeväckande och rolig, men det upplevde jag aldrig. Istället satt jag uttråkad. 
 
Jamie omges av flera starka kvinnor. 
 
Enligt mig är 20th Century Women för lång och förutsägbar. Den är också alldeles för ”vanlig”. Den förvånar mig aldrig, utan håller sig inom den typiska ramen för modernt drama. Fast den berättar en intressant historia om hur en killes uppväxttid under 1900-talet påverkades av kvinnorna runt omkring honom greps jag aldrig tag. Ett mer originellt manus hade behövt för att fängsla.
 

Live by night

Regissör: Ben Affleck.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 8 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Elle Fanning, Sienna Miller, Brendan Gleeson, Zoe Saldana, Chris Cooper.
Releasedatum: 2017–06–05.
Distributör: Warner Bros.
 
"Joe lever i den undre världen, men liknar inte de gangstrar han vägrar att arbeta för – han är uppriktig och har en stark uppfattning om rättvisa. Tillsammans med sitt skoningslösa gäng lämnar han Boston och beger sig till Tampa för att ge igen för det han utsatts för. Men fast hämnden är ljuv har den ett högt pris."
 
Live by night börjar intressant men förlorar efter ett tag sitt driv och sin röda tråd. Det är ett drama vars oengagerade dussinberättelse fylls upp till bredden med klyschor och stereotyper. Filmen är långt ifrån dålig, men saknar förmågan att göra bestående intryck. 
 
 
Jag är personligen inte särskilt förtjust i Ben Affleck – varken som skådespelare, regissör eller manusförfattare. Han saknar djup och inlevelse i sitt framförande, regin lider brist på nyskapande intuition och manuset känns styltigt. Som tur är medverkar många andra duktiga skådespelare i filmen, och de kompenserar till viss del för Afflecks svagheter.
 
 
Som helhet är Live by night en film som har lite av allt: på gott, och på ont. Vissa scener är riktigt spännande och fängslande, medan andra är så tråkiga att jag fick snabbspola förbi dem för att inte förlora intresset. Jag tröttnar snabbt på filmer som saknar originalitet, och tyvärr är Live by night en dussinfilm. En bra sådan visserligen, men en dussinfilm icke desto mindre.
 

xXx: Return of Xander Cage

Regissör: D. J. Caruso.
Genre: Action.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Vin Diesel, Donnie Yen, Deepika Padukone, Ruby Rose, Nina Dobrev, Toni Collette.
Releasedatum: 2017–06–12.
Distributör: Paramount.
 
"När ett gäng legosoldater stjäl ett högteknologiskt vapen som utgör ett globalt hot, behöver världen superspionen Xander Cage. Tillbaka i hetluften leder Xander ett dödsföraktande team på ständig jakt efter action och adrenalinkickar, med målet att rädda världen medan de ser coola ut."
 
Fast xXx: Return of Xander Cage har okej skådespelare och en del riktigt snygga stuntscener, är filmen ingen större hit. Den känns slapp och forcerad, och uppvisar inget nytt. Intresset förloras snabbt, och redan efter några minuter kände jag att jag distraherades av annat.
 
Xander Cages team tar sig an bovar med "stil". 
 
xXx: Return of Xander Cage är en väldigt typisk actionrulle. Den använder samma förutsägbara klyschor, tafatta karaktärspersonligheter och tunna handling som vi har sett dussintals gånger tidigare. Det är nonstop innehållslös action, och avsaknaden på en gripande berättelse gör att man snabbt tröttnar.
 
Filmen har en del läckra stuntscener. 
 
Som helhet är xXx: Return of Xander Cage medioker. Den känns överansträngd och andefattig, och är helt enkelt inte värd att lägga 107 minuter på.
 

Måste gitt

Regissör: Ivica Zubak.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Can Demirtas, Lena Endre, Madeleiene Martin, David Nzinga, Jörgen Thorsson.
Releasedatum: 2017–06–19.
Distributör: Universal Sony.
 
"Metins problem är att han skriver om allt han ser, hör och gör. Namn och platser dokumneteras i minsta detalj. Så när han en dag upptäcker att hans dagbok är borta slår paniken till. Han vet att om polisen hittar den så kommer halva orten att åka fast. Skulle den dyka upp hos maffian, ja då är han död."
 
Måste gitt är en annorlunda, svensk komedi som underhåller med skarpa kulturkrockar. Fast balansen mellan allvar och ironi ibland känns oklar, är filmen onekligen rolig och de smått absurda scenerna lockar fram en del skratt.
 
Metin för dagbok över sitt liv. 
 
Dessvärre håller Måste gitt inte hela vägen. Efter ett tag börjar filmen kännas långrandig och utdragen, och fast humorn lättar upp stämningen emellanåt så är det lätt att tröttna. Dessutom skapas aldrig ett genuint engagemang för karaktärerna.
 
Lena hittar Metins dagbok och fastnar för innehållet. 
 
Som helhet är Måste gitt en okej film. Jag gillar den rappa humorn och de härliga kulturkrockarna, men förlorade intresset rätt så tidigt på grund av tempot.
 

La La Land

Regissör: Damien Chazelle.
Genre: Drama, musikal.
Längd: 2 hr 8 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Emma Stone, Ryan Gosling, Rosmarie DeWitt, J.K. Simmons, Callie Hernandez.
Releasedatum: 2017–06–09.
Distributör: Nordisk film.
 
"Den förhoppningsfulla skådespelerskan Mia möter jazzpianisten Sebastian i en bilkö och sakta men säkert utvecklar de ett förhållande. Men kan Mias och Sebastians kärlek överleva deras stora ambitioner? Finns det överhuvudtaget plats för stormande kärlek när man försöker slå igenom i Hollywood?"
 
Jag blev väldigt besviken på La la land, och enligt mig är det en mycket överskattad film. Jag tycker vanligtvis om musikaler, men blev inte alls imponerad av denna. Handlingen är blek, tempot långsamt och filmen som helhet känns som ett enda stort, intetsägande antiklimax.
 
Jag har svårt för båda huvudrollsinnehavarna. 
 
La la land gjorde inget större intryck på mig. För det mesta satt jag uttråkad, på grund av att inte mycket händer i filmen, eller så kröp det i huden för att scenerna kändes så stela. Jag har dessutom väldigt svårt för båda huvudrollsinnehavarna, då varken Emma Stone eller Ryan Gosling är skådespelare som jag tycker om. Vidare är själva musiken i sig okej, men samtidigt inte särskilt minnesvärd. Låtarna utmärker sig inte, och sångprestationerna sticker inte ut.
 
Det händer inte mycket i filmen. 
 
De missriktade lovorden indikerar att La la land är ett mästerverk, men filmen är inte alls så bra som den ger sken utav. Trots vissa förgyllande scener var dramats främsta förmåga att få oss i soffan att gäspa.
 

Jackie

Regissör: Pablo Larraín.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Caspar Phillipson.
Releasedatum: 2017-06-05.
Distributör: Universal Sony.
 
"Direkt efter mordet på maken president John F. Kennedy tvingas Jackie i djup sorg och chock in i en kamp för att bevara arvet efter sin make och den gemensamma värld de skapat av kärlek."
 
 
 
Jackie visade sig inte vara lika bra som förväntat. Fast den är välspelad och har en intressant berättelse lyckas den helt enkelt inte nå fram. Manuset känns stelt, tempot långsamt och karaktärerna distanserade. Den gråtmilda musiken gör det tydligt att filmen vill beröra, men allt görs så pass osmidigt att jag aldrig försätts i rätt känsloläge.
 
Det lyckliga paret åker runt i landet. 
 
Filmens största svaghet är att tittaren inte lär känna Jackie särskilt väl. Fast dramat berättas ur hennes synvinkel känns hon knappt som en riktig människa. Vi får inte någon indikation på vem hon är som person eller vad hon själv har åstadkommit. Den platta skildringen gör istället att hon framstår som en känslosam, ytlig kvinna som inte gjort mycket själv. Det känns som att den Jackie som skildras i filmen är fasaden som visats för media, och jag hade personligen velat lära känna personen bakom bättre.
 
Efter makens död försänks Jackie i chock. 
 
Som helhet är Jackie ett rätt mediokert och intetsägande drama. Berättelsen bidrar inte med mycket mer än det som redan visats i media.
 

Bleed for this

Regissör: Ben Younger.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Miles Teller, Aaron Eckhart, Katey Sagal, Ciarán Hinds, Ted Levine, Jordan Gelber.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: Universal Sony.
 
"Världsmästaren Vinny Pazienza bryter nacken i en bilolycka, men återvänder till boxningsringen i en av sporthistoriens mest häpnadsväckande comebacks."
 
 
 
 
Jag är inte intresserad av sport. Ändå har jag fängslats av ett flertal sportbiografier, så som oförglömliga Eddie the Eagle. Dessvärre har inte Bleed for this det där lilla extra, som tar den från en typisk ”sportfilm” till ett gripande drama. Fast filmen både är välspelad och har ett fint budskap fångade den inte upp mitt intresse på riktigt. Den följer en klassisk Hollywood-mall, lunkar på i sakta mak och bidrar egentligen inte med något nytt till genren. Resultatet? En småtråkig film som lämnar tittaren neutral.
 
Vinny återvänder till boxningsringen trots sin skada. 
 
Att ha boxning som koncept ger en hel del potential. Det är en explosiv och våldsam sport, vars blodiga strider och intensiva intriger i kulisserna ger en hel del som effektivt kan driva filmen framåt. Men i Bleed for this blir boxningen opersonlig och platt. Allt hålls på en ytlig nivå, och själva boxningsslagen känns styrda och otrovärdiga. De är tydligt koreograferade och saknar den eldfängda dynamik man kan förvänta sig. Tillsammans med en lite för kraftlös handling gör det Bleed for this till en medioker biografi som enbart fångar upp de redan insatta.
 

Assassin's Creed

Regissör: Justin Kurzel.
Genre: Action, äventyr, sci-fi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson, Charlotte Rampling.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Genom banbrytande teknik får Callum uppleva sin förfader Aguilars liv i 1400-talets Spanien. Callum upptäcker att han härstammar från en hemlig sammanslutning av lönnmördare, och utvecklar deras kunskap och färdigheter som krävs för att ta sig an den grymma Tempelherreorden i nutid."
 
Äventyret Assassin’s Creed baseras på den populära spelfranchisen med samma namn och följer två sammanlänkade handlingsparalleller: en i nutid och en i 1400-talets Spanien. Konceptet är läckert och tanken god, men dessvärre är själva utförande så pass svagt att filmen snabbt förlorar tittarens engagemang.
 
Nutid kombineras med 1400-talets Spanien. 
 
Filmen är välspelad, och kompetenta Fassbender inger förtroende. Men skådespelarna får inte mycket att arbeta med. Karaktärerna är bleka, och vi lär inte känna dem tillräckligt för att bry oss om vem som lever och vem som dör. Manuset är helt enkelt inte tillräckligt genomtänkt: intresset fångas inte upp och händelserna är dåligt förklarade. Dessutom känns handlingen både förenklad och invecklad på samma gång, och som tittare får man inte ut mycket av det som sker. Exempelvis känns scenerna i det förflutna nästan överflödiga, då de inte driver handlingen framåt. Och det fåniga sökandet efter det oförklarligt vaga, magiska äpplet är inte tillräckligt för att engagera.
 
Callum kastas in i stridens hetta. 
 
Vidare är effekterna mediokra, och actionscenerna ser väldigt koreograferade och stela ut. Eftersom jag är ett fan av spelfranchisen såg jag mycket fram emot att se lönnmördarnas smidighet på skärm, men striderna har för vältajmade slag och duckningar i min smak. Det ser för planerat, för tillgjort ut. Det speglar egentligen filmen som helhet: fast den är långt ifrån dålig känns den överlag rätt krystad.
 
Viljestarka Aguilar arbetar som lönnmördare. 
 
Allt som allt är Assassin’s Creed okej. Handlingen blir lite långrandig att följa efter ett tag, och karaktärerna är inte mycket att hurra över. Filmens problem är helt enkelt att den inte roar. Men tekniken är häftig och skådespelarna duktiga, och därför räddas Assassin's Creed från att bli ett totalt bottennapp.
 

Why Him?

Regissör: John Hamburg.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: James Franco, Zoey Deutch, Bryan Cranston, Megan Mullally, Griffin Gluck.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Ned besöker sin dotter och träffar hennes pojkvän Laird, Silicon Valley-miljonären som, trots att han menar väl, ständigt gör bort sig i sociala sammanhang och visar sig vara en riktig mardröm. En rivalitet uppstår mellan dem och Ned drabbas av panik när han får reda på att Laird tänker fria."
 
Why him? är en oambitiös komedi som återanvänder manuset från genrens typiska dussinfilmer och markerar det med en ny titel. Ingenting med filmen är originellt eller nyskapande, och det tar inte lång tid förrän den känns långrandig. Det enda som händer är att den duktiga flickans ”missförstådda” pojkvän försöker få hennes överbeskyddande pappa att gilla honom, och det är inte tillräckligt unikt för att engagera mig.
 
Laird tatuerar in familjens julkort på ryggen. 
 
Kanske är jag pryd eller gammalmodig i mitt tankesätt, men jag saknar komedier som faktiskt får tittaren att skratta genom intelligenta dialoger och kreativa skämt. Why him? anspelar alldeles för mycket på osmaklig sexhumor och innehåller en tröttsam, strid ström svordomar. Skämten känns barnsliga och filmen som helhet blir oerhört överdriven. Förutom någon enstaka scen som fick mig att fnissa, klarade filmen inte av att hindra mig från att gäspa och himla med ögonen.
 
Laird är omedveten om föräldrarnas personliga gränser. 
 
En annan anledning till att jag inte är särskilt förtjust i filmen är karaktärerna. Skådespelarna är visserligen duktiga och det är mycket tack vare dem som Why him? inte sjunker som en sten. Men karaktärerna är platta och känns inte alls som verkliga personer. Den enda som har en gnutta komplexitet i sig är Laird, men hans påfrestande omogenhet får mig nästan att önska att han var lika endimensionell som de andra. Ironiskt är att filmen heter ”varför honom?”, för trots att jag har sett filmen har jag fortfarande inte svar på den frågan.
 
De välvilliga försöken slutar alltid i katastrof. 
 
Som helhet är Why him? en väldigt typisk, modern komedi. Överdrivenheten tar ofta överhanden och scenerna flyter ihop till ett enda enformigt töcken. 
 

Min pappa Toni Erdmann

Regissör: Maren Ade.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 2 hr 42 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn, Thomas Loibl, Trystan Pütter.
Relasedatum: 2017-04-10.
Distributör: TriArt.
 
"Winfried bestämmer sig för att tina upp sin frostiga relation med dottern Ines genom att överraska henne med ett spontanbesök. Men Ines har fullt upp, så att ta hand om sin skojfriske far är inte något hon prioriterar. Winfried ger sig dock inte utan kamp och infiltrerar dotterns liv i rollen som livsstilcoachen Toni Erdmann."
 
Jag förstår inte hypen kring Min pappa Toni Erdmann. Dramat har okej skådespelare samt en fungerande kombination av humor och tunga, undertryckta känslor – men handlingen är inget speciellt och filmen väckte aldrig ett intresse hos mig. Detta beror bland annat på att den är så himla utdragen.
 
Winfried vill förbättra relationen med dottern Ines. 
 
Filmen är nämligen närmare tre timmar lång. För att klara av att engagera tittaren en så lång tid krävs något spektakulärt; något utöver det vanliga – och detta saknar Min pappa Toni Erdmann. Ytterst få filmer klarar att skapa ett genuint intresse hos tittaren i så många timmar, och i den här filmens fall finns ingen ursäkt till varför den är så lång. Den är utdragen, händelselös och minuterna segar sig framåt. Trots en tydlig potential är den alldeles för tråkig för att jag faktiskt ska bry mig om det som sker.
 
Ines har svårt att få ihop alla delar i livet. 
 
Som helhet är Min pappa Toni Erdmann ett drama som tar sig vatten över huvudet med sin längd. Den har inte vad som krävs för att underhålla tittaren i nästan tre timmar, och eftersom den inte har komprimerats till en mer hanterbar längd är det svårt att inte låta sig distrahera sig av annat.
 

RSS 2.0