Thor: the dark world

Regissör: Alan Parker.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Natalie Portman, Tom Hiddleston, Anthony Hopkins, Christopher Eccleston, Jaimie Alexander, Zachary Levi, Ray Stevenson.
Releasedatum: 3 mars 2014.
 
Universums existens är i fara när en mäktig förhistorisk fiende hotar att kasta in hela kosmos i ett evigt mörker. Thor återförenas med Jane Foster, tvingas forma en allians med sin förrädiska bror och ger sig ut på en farofylld jakt för att rädda Asgård och Jorden från undergång.
 
 
 
 
Thor: the dark world är estetiskt tilltalande. Effekterna är välgjorda och användning av färger är verkligen smickrande. Men ögongodis är inte tillräckligt för att göra mig nöjd. Thor: the dark world känns som en väldigt ytlig film, som går igenom rörelserna utan mycket eftertanke. Det hela blir rätt tradigt att se på, och jag förlorade intresset ganska snabbt.
 
Thor är arvtagare till tronen i Asgård. 
 
Det är kanske en kontroversiell åsikt, men i mina ögon håller inte Thor: the dark world måttet. Handlingen faller platt, jag fastnar aldrig för karaktärerna och helheten känns rörig. Ofta upplever jag filmen som alldeles för mycket: mängden action, stunts och effekter blir snabbt uttjatat och överdrivet. Jag tröttnar helt enkelt. Skådespelarna levererar – speciellt Stellan Skarsgård som underhåller varje gång han syns i bild – men när det kommer till kritan är Thor: the dark world stil men ingen substans.
 
Loki allierar sig med sin bror. 
 
Allt som allt kan jag inte påstå att Thor: the dark world är mer än okej. Trots att filmen inte är särskilt lång känns den utdragen, och jag började aldrig intresseras av som hände. Förhoppningsvis är fortsättningen Thor: Ragnarök inte lika innehållslös.
 

The killing of a sacred deer

Regissör: Yorgos Lanthimos.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 0 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan, Raffey Cassidy, Sunny Suljic.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Kirurgen Steven verkar lycklig med hustrun Anna och barnen Kim och Bob. Men han är samtidigt vän med sextonårige Martin. Denne allvarligt lagde tonåring hälsar på Steven på sjukhuset, dyker upp i hans hem och bjuder hem honom till middag med sin mamma. Martin verkar ha någon hållhake på sin framgångsrike vän: frågan är vad den udda vänskapen grundar sig i, och vad den kan få för konsekvenser.
 
The killing of a sacred deer är inte en film i min smak. Det är synd, för den verkade så lovande: med intressant handling, bra skådespelare och en härligt mystisk känsla. Men dramat är alldeles för udda. 
 
Martins pappa dog under en av Stevens operationer. 
 
Jag tycker om hemlighetsfulla filmer som inte avslöjar allt direkt, men ren obegriplighet har jag svårt för. The killing of a sacred deer är en enda stor metafor, och komplexiteten gör det hela svårt att ta till sig. På ett plan kan jag inte undgå att fascineras, men merparten av mig tycker mest att det är jobbigt med de bisarra händelserna. När eftertexterna börjar rulla finns alldeles för många frågetecken kvar. Att tempot dessutom är långsamt och musiken mest påminner om påfrestande oväsen bidrar också till att jag inte fastnar.
 
En efter en börjar familjemedlemmarna förlora förmågan att gå. 
 
Som helhet skulle The killing of a sacred deer kunna klassas som mästerverk: men det kräver rätt typ av tittare. För att verkligen njuta av filmen behöver du tycka om egendomliga draman med syfte att satiriskt alludera snarare än underhålla.
 

Justice League

Regissör: Zack Snyder.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Henry Cavill, Amy Adams, Gal Gadot, Ezra Miller, Jason Momoa, Ray Fisher, Jeremy Irons.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Batman tar hjälp av Wonder woman för att bekämpa en ny fiende. Tillsammans försöker de bygga upp ett team av superhjältar, med Aquaman, Cyborg och The flash. Men kan de lyckas rädda planeten i tid?
 
 
 
 
 
Justice League är helt okej: betydligt bättre än vad ryktet föreslår. Skådespelarna är duktiga, effekterna fungerar och humorn håller filmen uppe på sina fötter. Sen är förstås handlingen inget nytt. Vid det här laget finns så många superhjältefilmer att själva konceptet i sig känns uttjatat. Men förväntar man sig verkligen något annat när man sätter sig för att titta på filmen?
 
Wonder woman slår ihop sig med en grupp andra superhjältar. 
 
Bortsett från X-men har jag generellt svårt för filmer som handlar om personer med superkrafter. Varför? För att det så himla lätt blir för mycket. Effekter, actionscener och stunts prioriteras ofta framför ett starkt manus, och helheten brukar bli så pass överdriven att det blir svårt för mig att behålla intresset. Justice League är inte ett undantag, och det fanns stunder då jag behövde kämpa för att inte distraheras av annat. Men det är förstås ett fel som ligger hos mig, och inte i filmen själv. Vidare föredrar jag personligen när fokus ligger på en enda superhjälte istället för en grupp. Detta för att det lätt blir rörigt med flera.
 
Som helhet är Justice League okej. Den bjuder inte på något nytt och fräscht, men levererar på de punkter som man kan förvänta sig. Är du sugen på en actionpackad fantasyfilm så kommer du med största sannolikhet tycka om den. Är du däremot som jag och har svårt för superhjältefilmer så säger det sig själv att Justice League inte lär vara en större hit.
 

Deep

Regissör: Julio Soto Gurpide.
Genre: Barn, komedi.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Justin Felbinger, Stephen Hughes.
Releasedatum: 8 februari 2018.
Distributör: Scanbox.
 
När den lekfulla Bläckis ställer till problem för sin fiskkoloni får han order av stammens ledare Kraken att ge sig iväg efter hjälp. Han tar med sig sina vänner: en kaxig räka och en korkad prickfisk.
 
 
 
 
 
 
Deep är lite småsöt, men inte mycket mer än så.
 
Bläckis måste hitta någon som kan rädda Kraken och resten av fiskarna i kolonin. 
 
Det här är en film för barn – inte för hela familjen. Manuset är väldigt simpelt, animeringarna mediokra och de många stereotyperna fick mig att sucka högt. Som vuxen blir jag aldrig intresserad av handlingen, och för att vara krass satt jag rätt uttråkad. Deep har som sagt sina stunder, men det håller inte för att bära helheten.
 
Deep är säkert jättebra för en ung publik, men för mig som vuxen håller det inte.
 

Eat pray love

Regissör: Ryan Murphy.
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Julie Roberts, Javier Bardem, Richard Jenkins, James Franco, Viola Davis, Mike O'Malley
Releasedatum: 10 december 2014.
 
"När Liz Gilbert ställs inför ett vägskäl i livet reser hon till Italien, Indien och Bali för att hitta mening och lycka."
 
 
 
 
 
 
 
 
Eat pray love baseras på den självbiografiska romanen med samma namn, av Elizabeth Gilbert. I huvudrollen syns Julia Roberts, som jag personligen tycker mycket om. Det var mycket tack vare hennes medverkan som jag förväntade mig en riktigt härlig myspys-film. Vilket jag inte fick.
 
Liz lämnar allt bakom sig för att resa. 
 
Det här hade kunnat vara en bra film om manuset bättre. Som det är nu fastnade jag inte alls för karaktärerna, särskilt inte osympatiska Liz. Dessutom är Eat pray love alldeles för utdragen och händelselös för att hålla tittarens intresse. Filmen hade lätt kunnat vara en timme kortare. Handlingen gav mig ingenting och jag saknar innehåll som faktiskt engagerar. Eat pray love är kort och gott tråkig.
 
Det visar sig att kärleken finns runt hörnet. 
 
Det enda som jag fastnade för var det snygga fotot och de vackra miljöerna. Kameran utnyttjar det naturliga ljuset, och tillsammans med fylliga färger och fagra vyer gör det Eat pray love till en mycket fin film att titta på. Men att den är estetiskt tilltalande kompenserar inte alls för ihåligheten.
 
Liz försöker hitta en balanserad livsstil. 
 
Som helhet är Eat pray love en besvikelse. Jag såg fram emot en inspirerande må bra-film, men fick istället ett riktigt sömnpiller.
 

The Big Sick

Regissör: Michael Showalter.
Genre: Komedi, romantik, drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano, Anupam Kher, Zenobia Shroff, Adeel Akhtar.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det  är komplicerat att övervinna uråldriga traditioner och höga förväntningar i Kumails familj. Föräldrarnas önskan är att han utbildar sig till advokat och gifter sig med en välutbildad tjej av pakistanskt ursprung. Istället blir han ståuppkomiker och kär i Emily."
 
 
 
 
Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar respektive ogillar med The Big Sick. Filmen tar inte direkt några risker, utan kör med säkra kort. Det gör att man aldrig riktigt överraskas. Därtill är den för lång och det händer inte tillräckligt mycket i förhållande till speltiden. Ändå finns något som håller kvar intresset.
 
Kumail förälskar sig i amerikanska Emily. 
 
Filmens stämning är lättsamt, och trots att den tar upp en del allvarliga och komplexa ämnen så är det en mysig tittarupplevelse. Jag gillar kulturkrockarna och tycker att det var riktigt intressant att ta del utav Kumails pakistanska kultur. Filmen uppmanar tittaren se världen på ett annorlunda sätt, vilket väckte många tankar.
 
Men The Big Sick är rätt slätstruken, och för att vara komedi är den förvånansvärt… inte rolig. Därtill stördes jag av den lite hackiga klippningen. The Big Sick innehåller nämligen en del abrupta vändningar. Som tittare hinner man inte riktigt landa i det som händer förrän man rycks ur det.
 
Kumail lär känna Emilys föräldrar efter att hon blivit sjuk. 
 
Som helhet är The Big Sick okej. Jag hade emellertid förväntat mig mer och i det stora hela så gav den inte mig särskilt mycket.
  

November criminals

Regissör: Sacha Gervasi.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 26 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Ansel Elgort, Catherine Keener, David Strathairn, Terry Kinney.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Två vänner som ska börja på college inser att de är kära i varandra. Men de får annat att tänka på när deras kamrat mördas under mystiska omständigheter och de tvingas trotsa myndigheterna för att avslöja sanningen."
 
 
 
 
 
November criminals baseras på boken med samma namn av Sam Munson. Det är en medioker film. Moretz och Elgort är supersöta ihop, och deras övertygande kemi gör dem en fröjd att titta på. När filmen fokuserar på dem och deras relation är den faktiskt rätt bra. Men gällande mordmysteriet har filmen inte mycket att komma med. November criminals tar sig själv på för stort allvar, och framstår konceptet som något revolutionerande – när det i själva verket är slätstruken som bäst.
 
Relationen mellan Addison och Phoebe är småmysig att följa i filmen, men...
 
Det händer inte särskilt mycket i November criminals, och handlingen är nästintill obefintlig. Innehållet känns dessutom spetsigt, och jag har svårt att avgöra vilken genre den vill tillhöra. Det klyschiga förloppet, avsaknaden av verklig fara och det faktum att allt håller sig inom ramarna gör att November criminal får en ”skolprojekts-känsla”. Ett skolprojekt som säkert skulle få MVG, men som färdig film inte riktigt håller måttet.
 
... mordmysteriet sänker filmen som helhet. 
 
Allt som allt är November criminals okej. Jag kan inte direkt påstå att den är dålig, men handlingen är inte tillräckligt genomtänkt för att engagera. 
 

Trolltyg i tomteskogen

Regissör: Jack Zander.
Genre: Animerat, familj
Längd: 47 minuter.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Lee Richardson, Arthur Anderson, Rex Everhart, Anne Francine, Hetty Galen, Gordon Halliday.
Inspelningsår: 1980.
 
"Ett bröllop stundar i skogen när tomtarna Tor och Lisa ska gifta sig. Alla firar utom trollen, som avskyr tomtar mer än något annat eftersom de befriar djuren ur trollens fällor. På bröllopsdagen sätts trollfamiljens ondskefulla plan i verket – att göra sig kvitt tomtarna för gott."
 
 
 
 
 
Trolltyg i tomteskogen är en kort familjefilm som brukar visas på svensk TV runt jul. Men av någon anledning har jag inte sett den förrän nu. 
 
Stadstomten Lisa och skogstomten Tor ska gifta sig. 
 
Mitt intryck är att Trolltyg i tomteskogen är mysig, lite i stil med de gamla Bamse-filmerna som gjordes under –70 talet. Gammeldags animering och en djup berättarröst triggar igång nostalgin. Ändå känns det som att den enkla berättelsen bäst åtnjuts av de allra minsta. Fast jag tyckte mycket om de söta karaktärerna och den varma känslan som filmen ger, tappade jag som vuxen lite av intresset efter ett tag. Självfallet är det annorlunda om man växt upp med filmen, men för mig blev det inte en jättestor hit. 
 
Allt som allt är Trolltyg i tomteskogen en puttrig film, men ser du den för första gången som vuxen uppmanar jag dig att inte förvänta dig ett mästerverk.
 

Becker: kungen av Tingsryd

Regissör: Martin Larsson.
Genre: Komedi, thriller.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Jan Coster, Nour El-Refai, Henrik Lillér, Karin Lithman, Torkel Petersson, Peter Lorentzon.
Releasedatum: 8 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Becker och kompisen Stefan drygar ut kassan med att sälja smuggelsprit och cigaretter svart. Affärerna går bra och de har inget att klaga på, tills en dag då två danskar dyker upp och utmanar allt Becker har byggt upp."
 
 
 
 
 
Den här filmen var inte i min smak. Den är inte direkt dålig, men fångade inte heller upp mitt intresse. Det är den typen av slätstruken film som lämnar tittaren helt neutral; som varken väcker känslor eller roar – utan snarare bara är.
 
 Becker får problem när två danskar kommer till staden. 
 
Handlingen har vi sett många gånger tidigare, och Becker: kungen av Tingsryd bidrar inte med något nytt till genren. Det är enkelt och förutsägbart, och trots att filmen klassas som både thriller och komedi blir den varken spännande eller rolig. Skådespelarna är uttryckslösa och jag fastnade inte för karaktärerna, då de – precis som resten av filmen – är relativt intetsägande. Replikerna framförs lite fumligt, och det känns varken som att manusförfattare eller skådespelare tänkt över rollerna ordentligt.
 
 Exet dyker till med Beckers dotter. 
 
Som helhet är Becker: kungen av Tingsryd en medioker, svensk komedi med ett ytligt förhållningssätt till allt som händer. Tittaren tillåts inte fördjupa sig i vare karaktärer eller handling, utan förväntas roas av ett urvattnat händelseförlopp som liknar så många andra.
 

Moonlight

Regissör: Barry Jenkins.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Mahershala Ali, Alex Hibbert, Janelle Monáe, Naomie Harris, Jaden Piner, Ashton Sanders
Releasedatum: 3 juli 2017.
 
"Ett intimt porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder, när han växer upp i ett tufft område utanför Miami. Han kämpar för att finna sin plats i denna värld."
 
 
 
 
 
 
 
Är det jag som av ren slump väljer fel film gång på gång, eller är det så att alla bra filmer faktiskt har tagit slut? Min åsikt av Moonlight är minst sagt kontroversiell. Oscar-vinnaren har hyllats till höger och vänster, men det var med nöd och näppe som jag orkade se klart den. Jag hade höga förväntningar och ville verkligen tycka om Moonlight, men jag har helt enkelt inte tålamod för sådana här filmer.
 
Tystlåtna Chiron får en ny vän. 
 
Moonlight har ett bra koncept; en stark grund att stå på. Men filmen är väldigt utdragen, och det långsamma tempot gjorde att jag snabbt förlorade mitt intresse. Den har dessutom väldigt lite dialog, och jag upplever att vi inte får lära känna karaktärerna ordentligt. Det visade sig också att Moonlight inte var lika insiktsfull och nytänkande som jag hoppats på. Filmen innehåller många klyschor, och vi får personligen inte se mycket av det Chiron är med om. Det mesta berättas istället för visas, vilket gör att berättelsen faller platt.
 
Vi får följa Chirons hårda uppväxt. 
 
Allt som allt är Moonlight inte mer än okej. Den har en bra tanke, men förlorar tittarens intresse under berättandes gång. Jag hade förväntat mig mer.
 

Farväl till maffian

Regissör: Luc Besson.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Diana Agron, John D'Leo, Tommy Lee Jones, Jimmy Palumbo.
Releasedatum: 26 mars 2014.
 
"Familjen Blake flyttar in en liten stad i Normandie. Pappa Fred ska skriva en bok, hans fru Maggie engagerar sig i välgörenhet och deras tonåringar börjar på gymnasiet. Men Freds riktiga namn är Giovanni, en före detta maffiaboss som tvingats läcka information till polisen och därför lever under vittnesbeskyddarprogram."
 
 
 
 
Farväl till maffian är en besvikelse. Visst är den lättsam och helt okej att slötitta på någon gång, men helheten är inte särskilt tillfredsställande. Filmen har inte mycket substans och känns rörig. Att den klassificeras som ”komedi” är också ett mysterium, då filmen är allt annat än rolig. Den livnär sig på våld snarare än skämt, och förskönar aggression på ett extremt sätt som känns malplacerat för genren.
 
Bra skådespelare, platt innehåll. 
 
Det är synd att Farväl till maffian faller platt, för skådespelarensemblen är fantastisk. Vi får se veteraner som Robert De Niro och Tommy Lee Jones, samt min personliga favorit: Michelle Pfeiffer. Men de får inte mycket att arbeta med. Manuset är styltigt och karaktärerna svåra att tycka om. I slutändan spelar det ingen roll hur bra skådespelarna presterar, när grundmaterialet är så pass dåligt.
 
Belle och Warren tar inget skit i skolan. 
 
Allt som allt är Farväl till maffian inte mer än okej. Filmen är too much för att passa mig i smaken.
 

Shanghai

Regissör: Mikael Håfström.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: John Cusack, Li Gong, Yun-Fat Chow, David Morse, Ken Watanabe, Jeffrey Dean Morgan.
Releasedatum: 23 juli 2012.
 
"Specialagenten Paul anländer till ockuperade Shanghai för att utreda sin väns plötsliga död. Han fokuserar sin utredning på den karismatiska gangstern Anthony och hans fru Anna. Men det dröjer inte länge innan han är indragen i en dödlig konspiration."
 
 
 
 
 
Shanghai är en thriller som hade kunnat vara riktigt bra, men som faller platt på grund av ett överambitiöst utformande. Handlingen känns nämligen lite för komplicerad, och det röriga upplägget gjorde att det blev svårt att hänga med i svängarna. Fast jag definitivt intresserades av konceptet, blev filmen aldrig riktigt spännande på grund av förvirringen som uppstod.
 
Gangstern Anthony utreds av agenten Paul. 
 
Filmens oordning kastar alltså bort den potential som Shanghai hade, vilket är synd då den verkligen hade kunnat gripa tag. Den är vackert filmad och bygger upp en stämningsfull atmosfär som träffar tittaren i hjärtat. Dessutom är skådespelarna duktiga, och jag blev särskilt glad över att se både Li Gong och Ken Watanabe i något större roller än väntat. Jag tycker nämligen mycket om dem båda två, men har inte sett dem i mycket sedan fantastiska En geishas memoarer.
 
Det gifta paret är djupt involverade i en konspiration. 
 
Allt som allt är Shanghai okej, men filmen hade tjänat på ett mindre rörigt manus.
 

The Circle

Regissör: James Ponsoldt.
Genre: Drama, science fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emma Watson, Tom Hanks, Ellar Coltrane, Bill Paxton, Karen Gillan, Glenne Headly.
Releasedatum: 18 september 2017.
 
"När Mae blir anställd på världens mest framgångsrika internetbolag, tycker hon att hon fått sitt livs bästa jobb. Mae blir ansiktet utåt och dess talekvinna, men snart börjar hon förstå vidden av företagets ambitioner och konsekvenserna av deras tjänster."
 
 
 
 
 
Trots ett tankeväckande och intressant koncept är The circle en besvikelse. Klippningen är hackig och handlingen känns osammanhängande. På grund av att mycket berättas istället för visas, skapas distans till tittarna eftersom vi sällan själva får se det som händer. Mae utvecklas bakom kulisserna, vilket gör det väldigt svårt att förstå sig på henne. Hon agerar väldigt nämligen motsägelsefullt mot hur hon introducerats.
 
Mae börjar arbeta för The Circle. 
 
The circle är ett stelt drama med övertydliga budskap och mediokra skådespelarinsatser. Det känns dessutom som att filmen laddar upp mot ingenting. The circle saknar klimax och slutet kommer abrupt. På grund av att väldigt lite händer under filmens gång, känns den mer som en introduktion till något annat. Den känslan förstärks av de många obesvarade frågorna och det faktum att karaktärernas handlingar aldrig får konsekvenser.
 
Att ge ett företag monopolisk makt visar sig vara farligt. 
 
Allt som allt är The circle ett drama med potential, men på grund av att filmen saknar både hjärna och hjärta faller den platt.
 

American made

Regissör: Doug Liman.
Genre: Drama, thriller, biografi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Cruise, Domhnall Gleeson, Sarah Wright, Jesse Plemons, Caleb Landry Jones, Lola Kirke.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Smugglaren och piloten Barry rekryteras för att driva den största täckoperationen i USA:s historia. Mottot är: det är inte ett brott så länge du gör det för den goda sidan."
 
 
 
 
 
 
Varför, varför, varför är så många populära filmer tråkiga? Den här månaden har jag sett jättemånga kritikerrosade filmer – och inte tyckt om en enda av dem. American Made är inget undantag. Fast den nästan bara har fått bra omdömen, är det enligt mig ett sömnpiller.
 
Barry övertalas att driva en operation åt CIA. 
 
American Made är enligt mig oengagerade. Jag fastnade inte alls för varken handling eller karaktärer, mest för att allt känns ytligt. Jag hade velat ha större komplexitet, istället för den trygga standardberättelsen som levereras här. Tempot är dessutom långsam och trots att filmen är mindre än två timmar kändes den hur lång som helst. Det jag fastnade mest för var musiken, och det säger en hel del. Låtarna var visserligen väldigt medryckande, men musiken ska ju såklart inte vara det bästa när man ser på film. Men tyvärr har American Made inte något annat som griper tag.
 
Den amerikanska piloten smugglar åt den hemliga organisationen. 
 
Den här filmen var alltså ingen större hit. Tom Cruise är egentligen en bra skådespelare, men de senaste filmerna som han har medverkat i har inte hållit måttet. American Made hade helt enkelt inget speciellt, och övertygade aldrig mig om att den var värd att se.
 

Hours

Regissör: Eric Heisserer.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Paul Walker, Genesis Rodriguez.
Releasedatum: 20 december 2013.
 
"Nolan anländer till ett sjukhus med sin gravida hustru, men vad som skulle bli deras lyckligaste dag vänder snart till ett inferno i fullt kaos. Orkanen Katrina härjar i staden och sjukhuset tvingas att evakuera. Medan Nolan vakar vid barnet som är i respirator, börjar en kamp mot elavbrott, stigande flodvågor och inkräktare."
 
 
 
 
 
Hours har ett intressant koncept, som på grund av utförandet faller platt. Hela filmen osar av medelmåttighet, och det som hade kunnat bli riktigt spännande känns istället entonigt och trist. Faran känns aldrig särskilt påtaglig, och de många onödiga tillbakablickarna känns mest som utfyllnad.
 
Sjukhuset invaderas av flodvågor och psykopater. 
 
Filmens största problem är tempot. Den är oerhört långsam och händelselös. Under en stor del av Hours sitter tittaren bara och väntar på att något ska hända. Och när det väl händer upprepas det gång på gång på gång, som för att vara säker på att tittaren inte missat det. Något annat som filmen lider av är bristande trovärdighet: kombinationen av ett manus med logiska luckor och Walkers överspel gör att jag som tittare inte övertygas om sanningshalten.
 
Tillbakablickarna är många och onödiga. 
 
Allt som allt är Hours en medioker thriller som kastar bort sin potential på blekt standardmaterial. Inget imponerar: varken foto, musik, handling eller skådespeleri. Det gör att filmen blir en i mängden.
 

Dunkirk

Regissör: Christopher Nolan.
Genre: Drama, action.
Längd: 1 hr 46 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Fionn Whitehead, Damien Bonnard, Aneurin Barnard, James Bloor, Barry Keoghan, Mark Rylance, Tom Hardy.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Historien utspelar sig på land, till havs och i luften och skildrar de tusentals brittiska och allierade trupper som blir invaderade och omringade på stranden vid Dunkerque när fiendetrupper närmar sig dem."
 
 
 
 
Jag såg väldigt mycket fram emot att titta på Dunkirk. Jag har nästan bara hört gott om filmen, och i de flesta recensioner har ord som ”mästerverk” och ”perfektion” använts. Därför känner jag mig skyldig, för jag kunde inte undgå att känna mig uttråkad av filmen. Kanske såg jag inte den vid rätt tillfälle. Kanske var mina förväntningar för höga. Men faktum är att jag inte tyckte om den så pass mycket som jag hoppats.
 
 
Låt mig börja med det positiva. Fotot är gudomligt och berättelsen kraftfull. Det är en historia som stannar med tittaren långt efter att eftertexterna rullat förbi. Dessutom är skådespelarna riktigt duktiga, och insatserna övertygar så pass att de blir sina karaktärer.
 
 
Men ändå fastnade jag inte. Karaktärerna känns distanserade på grund av att vi inte får någon bakgrundsinformation. Som tittare lär vi aldrig känna dem på riktigt. Dessutom är den geografiska miljön begränsad vilket, tillsammans med att många händelser känns upprepande, får filmen att upplevas som entonig. Men största problemet som jag hade med Dunkirk var att den inte fick mig att känna. Många har skrivit om hur filmen träffade dem rakt i hjärtat, men av någon anledning påverkade den inte mig alls.
 
 
På grund av att jag upplevde Dunkirk som oengagerade, kan jag för min del inte påstå att filmen är mer än okej.
 

Mariah Carey's All I Want for Christmas is You

Regissör: Guy Vasilovich.
Genre: Familj, tecknat.
Längd: 1 hr 31 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Mariah Carey, Breanna Yde, Henry Winkler, Phil Morris, Issac Ryan Brown, Connie Jackson.
Releasedatum: 11 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Mariah ser en valp vet hon vad hon vill ha i julklapp. För att hennes önskan ska uppfyllas måste hon vara hundvakt åt hennes farbrors hund: den värsta hunden i stan. Det blev inte den jul hon hade önskat sig, men ändå bättre än hon någonsin kunnat drömma om."
 
 
 
 
Mariah Carey’s all I want for christmas is you baseras på barnboken med samma namn, som skrevs av Carey själv 2015. Om filmen finns egentligen inte mycket att säga. Det är en helt okej, småmysig film att se tillsammans med familjen. Så där lagom söt och moralisk.
 
Mariahs föräldrar vägrar köpa en hund. 
 
Handlingen är dock enkel och animeringarna ännu enklare, vilket gör detta till en film som främst passar yngre barn. Vi vuxna kan tycka att den är gullig, men det lite banala stuket och de många klyschorna gör att inget riktigt engagemang skapas.
 
Mariah har bra fantasi och bygger en hund av snö. 
 
Mariah Carey’s all I want for christmas is you är alltså en bra film för små barn, men inget som lär bli en klassiker eftersom den inte klarar av att underhålla alla åldersgrupper.
 

47 meters down

Regissör: Johannes Roberts.
Genre: Rysare, thriller.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Mandy Moore, Claire Holt, Matthew Modine, Chris Johnson, Yani Gellman, Santiago Segura.
Releasedatum: 30 oktober 2017.
Distributör: Noble Entertainment.
 
"Två systrar på semester i Mexiko blir fångade i en hajbur på havets botten, med mindre än en timme av syre kvar och en stor vithaj cirklandes omkring."
 
 
 
 
 
 
47 meters down är estetiskt tilltalande och har ett intressant koncept. Men successivt blir filmen sämre och det blir snart tydligt att handlingen saknar substans. Mina höga förväntningar omvandlades till ren och skär besvikelse.
 
Systrarna Kate och Lisa vill se Mexikos hajar. 
 
Mitt största problem med filmen är trovärdigheten. Vanligtvis är det inte något som stör mig, men karaktärernas beteenden och det som händer i 47 meters down är så pass verklighetsfrämmande att det gick mig på nerverna. Vissa scener är rent utav fåniga, och jag vet inte hur många gånger jag himlade med ögonen åt klyschorna. Resultatet blir att filmen aldrig blir riktigt spännande: jag tror helt enkelt inte på det jag ser. Detta speglar även skådespelarnas mediokra insatser, som aldrig riktigt övertygar.
 
Hajburen lossnar från båten och sjunker till botten. 
 
47 meters down har förvånansvärt långsamt tempo. Fast filmens speltid inte ens når en och en halv timme kändes den utdragen. Detta bland annat på grund av omständliga och upprepande scener som inte medförde annat än gäspningar. Jag är även besviken på filmens brist på originalitet, och känner mig nästan lite bitter över att den uppenbarligen kopierat scener från andra filmer.
 
Det blir en kamp om liv och död. 
 
Som helhet hade jag förväntat mig mer av 47 meters down. Den har för bleka karaktärer och stora logiska luckor för att verkligen engagera. Om du är sugen på att se en modern hajfilm rekommenderar jag The shallows istället.
 

Spider-man: homecoming

Regissör: Jon Watts.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 2 hr 13 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Holland, Michael Keaton, Marisa Tomei, Jon Favreau, Laura harrier, Robert Downey Jr.
Releasedatum: 20 november 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Spider-man börjar utforska sin nyfunna identitet som nätkastande superhjäte under överinseende av sin mentor Tony Stark/Iron Man."
 
 
 
 
 
 
Spider-man: homecoming har mestadels bemöts av positiv respons. Men jag är lite mer kritisk. Det är definitivt inte en dålig film, men jag skulle heller inte sträcka mig till att kalla den bra.
 
Peter Parker avslöjar hemligheten för sin vän. 
 
Detta är en väldigt typisk superhjältefilm, som innehåller de gamla vanliga klyschorna och utgår från en relativt typisk mall. Bortsett från Halland, Downey och Keaton är skådespelarna rätt mediokra, och karaktärerna gör inte särskilt stort intryck. Därtill har filmen för lång speltid för att bära upp handlingen, och trots att några av de många skämten fick mig att le övergår humorn ofta till att bli krystad och barnslig.
 
Den nya dräkten hjälper Parker nå sin potential. 
 
Jag tycker väldigt mycket om den ursprungliga Spiderman-trilogin, mest för att Peter Parker hade sig själv att tacka för sina prestationer. Han litade på sin egen intelligens och sina egna förmågor för att få resultat, snarare än teknologi. Men i Spider-man: homecoming framstår det som att Iron Man ligger bakom Peters bedrifter. Det är nämligen han som byggt en high-tech dräkt som sköter jobbet åt honom, vilket ger upplevelsen att Peter Parker själv inte är något utan sin dräkt.
 
Iron Man är som Spidermans mästare. 
 
Allt som allt är Spider-man: homecoming okej tack vare en stundtals rolig humor, men inget som jag skulle vilja se igen. Personligen anser jag att det är den sämsta Spiderman-filmen.
 

The Wedding Singer

Regissör: Frank Coraci.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Adam Sandler, Drew Barrymore, Christine Taylor, Allen Covert, Matthew Glave, Ellen Albertini Dow.
Releasedatum: 3 maj 2000.
 
"Robbie drömmer om att bli kompositör. Istället blir han bröllopssångare. Av tillfällighet möter han Julia, som är servitris på ett av många bröllop där Robbie sjunger, och en speciell vänskap utvecklas mellan dem."
 
 
 
 
 
 
The wedding singer har sagts vara Adam Sandlers bästa film. Jag har personligen svårt för Sandler, men om det här var hans bästa verk är han sämre än vad jag trodde. Det är nämligen en riktigt tråkig komedi.
 
Makens best man håller fylletal. 
 
Filmen är väldigt klyschig och manuset är allt annat än originellt. Visst har filmen sina stunder, där man som tittare sitter och småler lite fånigt, men jag förlorade intresset relativt snabbt och satt och höll på med annat parallellt under resten av speltiden. Musiken är dock bra, vilket hindrar den från att bli en bottennapp.
 
Robbie ger sånglektioner åt en gammal dam. 
 
Allt som allt är The wedding singer okej, men överskattad. Det är en småputtrig komedi att titta på någon enstaka gång, men inte något som är särskilt minnesvärt.
 

RSS 2.0