Becoming Jane

Regissör: Julian Jarrold.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anne Hathaway, James McAvoy, Julie Walters, James Cromwell, Maggie Smith, Laurence Fox.
Inspelningsår: 2007.
 
Jane Austen lyste upp världen med sina ord. Men hennes liv var också fyllt av passion. När hon var tjugo förälskade hon sig i Tom, och deras förhållande var lika romantiskt som i hennes stora litterära verk. Och precis som i hennes romaner stod valet mellan pengar och kärlek.
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Becoming Jane. Jag hade väntat mig ett mysigt, romantiskt drama i klass med Stolthet och fördom, men denna film är långt ifrån lika självklar. 
 
Jane vill kunna leva på sina romaner. 
 
Trots att skådespelarna är duktiga fastnade jag inte för karaktärerna. De är ytligt gestaltade och som tittare får man inte lära känna dem ordentligt. Därtill är tempot riktigt långsamt. Det händer inte mycket alls, och efter ett tag kom jag på mig själv med att distraheras av annat. Jag blev helt enkelt uttråkad.
 
Att välja mellan kärlek och pengar är inte lätt. 
 
Becoming Jane är inte en dålig film, men jag hade väntat mig mer. Den utmärker sig inte ur mängden kostymdraman utan håller sig bekvämt inom ramen och blir på så sätt en film man lätt glömmer.
 

All inclusive

Regissör: Karin Fahlén.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Suzanne Reuter, Liv Mjönes, Jennie Silfverhjelm, Goran Bogdan, Jonas Karlsson.
Releasedatum: 12 mars 2018.
 
En resa till Kroatien med familjen för att fira Ingers 60-årsdag lät som en bra idé tills Inger kom på sin man med att vara otrogen. När planet lyfter finns bara en olycklig Inger och hennes två döttrar med på resan. Det tar inte lång tid innan systrarnas rivalitet om mamman utvecklas till en tävling om vem som bäst kan trösta henne.
 
 
 
 
Jag hade trott att All inclusive skulle vara bättre. Omtolkningen av den danska filmen med samma namn från 2015, är ett glädjelös och klyschfyllt drama som inte utnyttjar sin potential. Karaktärerna är stereotypiska, konceptet inte alls originellt och hjärta saknas helt. 
 
Tove saknar respekt för personer i sin omgivning. 
 
Trots att All inclusive har marknadsförts som komedi är filmen inte särskilt rolig. Visst har den sina gyllene stunder, men största delen av filmen består av att karaktärerna bråkar, vilket inte alls underhöll mig. Skämten faller platt, och jag fick inte alls den glädje och värme som jag förväntat mig. Dessutom syns det hur skådespelarna kämpar med det torftiga manuset, och de många osammanhängande sidospåren med malplacerade sidkaraktärer gör att helheten känns rörig.
 
Antonio betalas för att flirta med Inger. 
 
Som helhet är jag besviken på All inclusive. Jag hade förväntat mig en varm sommarkomedi men fick istället ett deppigt och halvdant utfört relationsdrama.
 

The Butler

Regissör: Lee Daniels.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 12 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, John Cusack, Jane Fonda, Terrence Howard, James Marsden, Alan Rickman, Robin Williams, Mariah Carey.
Releasedatum: 19 februari 2014.
 
Under 30 år arbetar Cecil för sju presidenter och kan från maktens innersta rum bevittna historiska händelser och stora omvälvningar i den amerikanska raspolitiken. Cecil förblir lojal mot makthavarna, samtidigt som hans sönder på olika vis kämpar för de svartas rättigheter.
 
 
 
 
Jag är faktiskt riktigt besviken på The Butler. Filmen börjar starkt, berör redan vid första scenen och ger intrycket av att vara ett kraftfullt drama. Men det dröjer inte länge förrän The Butler tar ett stort steg tillbaka. 
 
Cecil får en tjänst i Vita huset. 
 
Filmen är riktigt, riktigt långsam och tyvärr påverkar det helhetsintrycket negativt. The Butler blir inte i närheten lika gripande som Niceville eller Dolda tillgångar: det händer för lite. Handlingen känns oinspirerad och ibland blir det som sker till och med rörigt. Det är som att filmen vill beröra tittaren så pass mycket att det får motsatt effekt och tappar fokus. Vidare var jag entusiastisk över att se många duktiga skådespelare samlade i samma film. Men de blinkar förbi så pass snabbt att de förblir skådespelare och aldrig lämnar något intryck som sina karaktärer.
 
Butlern servar sju olika presidenter. 
 
Som helhet är The Butler okej, men jag hade förväntat mig mer. Det är en film med potential men som i slutändan är rätt tråkig.
 

Call me by your name

Regissör: Luxa Guadagnino.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 12 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Armie Hammer, Timothée Chalamet, Michael Stuhlbarg, Amira Casar, Esther Garrel.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Under en strålande italiensk sommar på 1980-talet upptäcker Elio och Oliver den förföriska skönheten i en spirande passion som kommer att förändra deras liv.
 
 
 
 
 
 
Jag ville verkligen tycka om Call me by your name. Jag har bara hört gott om filmen, och hade därför väldigt höga förväntningar. För höga. Det visade sig nämligen att det här inte var en film i min smak, och nu känns det som att jag är den enda personen på jorden som inte tyckte om den.
 
En ung italienare blir kär i en äldre, amerikansk student. 
 
Det som jag gillade med filmen var två saker: skådespelarna och fotot. Skådespelarna känns äkta. De är sina karaktärer, och kemin mellan dem strålar ut genom skärmen. Jag tvivlade aldrig på kärleken mellan Elio och Oliver, och hänfördes av deras passion till varandra. De satte ofta ett leende på mina läppar. När det kommer till fotot är Call me by your name makalöst snyggt filmad. Enastående vyer, dynamiska färger och en angenäm ljussättning gör filmen en ren fröjd för ögat.
 
Sommaren fylls med passion och kärlek. 
 
Men det som fick filmen att falla för min del var tempot. Jag har inte problem med lågmälda filmer, så länge de har något som fångar mitt intresse. Men jag upplevde Call me by your name som alldeles för långsam: den krävde mer tålamod än vad jag hade. Det kände som att handlingen aldrig riktigt kom igång, vilket är himla synd eftersom berättelsen i sig är så fin. Men jag tappade helt enkelt intresset, och i slutändan gjorde inte Call me by your name ett särskilt stort intryck på mig.
 
Elio och Olivers liv kommer att förändras för alltid. 
 
Som helhet tyckte jag inte att Call me by your name var mer än okej. Men i det här fallet kanske det är fel på mig? Alla som jag har pratat med har nämligen älskat filmen. Så varför inte ge den en chans och avgöra själv?
 

The death cure

Regissör: Wes Ball.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 24 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dylan O'Brien, Ki Hong Lee, Kaya Scodelario, Thomas Brodie-Sangster, Will Poulter, Giancarlo Espositio, Aidan Gillen, Patricia Clarkson.
Releasedatum: 11 juni 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Thomas leder sin grupp på deras sista uppdrag: att bryta sig in i den ökända, sista staden, som riskerar att innebära slutet för dem alla.
 
 
 
 
 
Jag tycker mycket om den första filmen i Maze runner-trilogin. Den var spännande, ny och fräsch. Men precis som Divergent-serien har franchisen gått utför. The death cure är inte nödvändigtvis dålig, men den håller inte hela vägen. Särskilt inte i den mån som första filmen.
 
Thomas vill rädda Minho från sin fångenskap. 
 
Jag kan börja med det positiva. Effekterna är snygga. Skådespelarna duktiga. Och actionscenerna är snyggt koreograferade. Det är typ det. För övrigt är filmen rätt utdragen, och alltför många scener känns som utfyllnad. Jag upplever också att det var för många actionscener: något som i längden blev rätt tröttsamt att se på. Att manuset sedan är fyllt med klyschor och har ett relativt urvattnat och förutsägbart upplägg, främjar inte heller filmen.
 
Theresa arbetar åt WCKED.
 
The death cure förlorar också på att det har gått så pass lång tid sedan föregångaren, The scorch trials. Som tittare har jag nästan hunnit tappa intresse för karaktärerna som jag en gång brydde mig om, vilket resulterar i att jag inte alls bryr mig lika mycket om vad som händer som filmen förutsätter. Jag känner inte för karaktärerna, och av den anledningen blir det hela aldrig särskilt spännande.
 
För att få slut på farsoten måste gruppen riskera sina liv. 
 
Som ni förstår var detta lite av ett antiklimax. Jag saknar den unika uppbyggnaden och de oväntade vändningarna från första filmen. Men med det sagt kan jag inte heller påstå att The death cure är en dålig film. Den underhåller, men hade helt enkelt kunnat vara bättre.
 

Insidious: the last key

Regissör: Adam Robitel.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Lin Shaye, Leigh Whannell, Angus Sampson, Kirk Acevado, Caitlin Gerard, Spencer Locke.
Releasedatum: 21 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Den skickliga parapsykologen Elise ställs inför det mest skrämmande och personliga fall hon hittills stött på, där hon blir hemsökt i sitt eget hem.
 
 
 
 
 
 
Skräck är inte min genre. Inte för att jag tycker att det är obehagligt att se på, utan för att det helt enkelt inte underhåller mig. Insidious: the last key är inte ett undantag.
 
Elise försöker övervinna monstren från sitt förflutna. 
 
Det här är faktiskt en rätt så tråkig film. Tempot är långsamt, handlingen uttjatad och det finns inte mycket till hjärta eller klimax. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket, och jag kan inte direkt påstå att jag satt som på nålar av spänning. Dessutom är Insidious: the last key, som de flesta rysare, överdriven och orealistisk: något som skräckfans såklart accepterar men som jag personligen har rätt svårt för. Monster och plötsliga läten får i mina ögon snarare en komisk effekt än kuslig.
 
Skräck eller komedi? Det är frågan det.  
 
Ni förstår alltså att jag är aningen partisk när det kommer till skräck. Det är helt enkelt inte min typ av film. Om du tycker mycket om lite lågmälda skräckfilmer så kan du säkert tycka om Insidious: the last key. Men för mig var det en rätt så tråkig tittarupplevelse.
 

Gifta på låtsas

Regissör: Peter Weir.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Gérard Depardieu, Andie MacDowell, Bebe Neuwirth, Gregg Edelman, Robert Prosky, Ethan Phillips.
Inspelningsår: 1990.
 
"Brontë och George måste vara gifta. Brontës kommande hyresvärd godkänner bara äkta par. Georges kommer att slängas ut ur USA om han inte kan gifta sig med en amerikan. Vigseln tar tre minuter i Rådhuset, och de behöver inte träffas förrän skilsmässan om ett år. Men det visar sig att invandrarverket gör hembesök för att se att det inte är en bluff. Nu måste de spela nygifta."
 
 
 
Gifta på låtsas är en sån där film som är riktigt trevlig att se, men som man snabbt glömmer bort efteråt. Det är egentligen inget med filmen som är unikt. Den enkla berättelsen har vi sett förut, och i det stora hela är det en rätt så typisk romantisk komedi. Lättsam, smårolig och definitivt mysig. Men inget speciellt.
 
Brontë och George måste låtsas vara gifta. 
 
Filmen flyter på bra och gör inte direkt några fel. Det enda jag reagerade på var det förutsägbara händelseförloppet, samt att vissa scener är rätt så överdrivna. Dessutom blev jag inte riktigt övertygad om kemin mellan Brontë och George, och den successivt växande förälskelsen mellan dem kändes inte trovärdig.
 
Brontë gillar inte att ljuga för sin bästa vän. 
 
Allt som allt är Gifta på låtsas en halvbra film, en sådan där myspys-rulle som man underhålls av men sedan aldrig tänker på igen.
 

Wind River

Regissör: Taylor Sheridan.
Genre: Drama, kriminalare.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare:  Jeremy Renner, Elizabeth Olsen, Julia Jones, Kelsey Asbille, Teo Briones, Graham Greene.
Releasedatum: 21 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En flicka hittas död av viltvårdaren Cory. För att lösa fallet skickar Jane av FBI från Las Vegas. Tillsammans tvingas detta högst omaka par samarbeta i jakten på mördaren.
 
 
 
 
 
 
Wind river hade stor potential. Konceptet är riktigt starkt, skådespelarna duktiga, och fotot är himla snyggt. De vackra landskapsvyerna tar andan ur tittaren och musiken bidrar effektivt till stämningen. Men. Wind river är utdragen. Tempot är väldigt långsamt, och det känns som att det händer alldeles för lite i förhållande till speltiden. Och tyvärr drar det ner helheten. Jag ville verkligen tycka om filmen, men förlorade rätt snabbt intresset. Riktigt synd på en förövrigt bra film.
 
Jane försöker lösa mordgåtan. 
 
Det här blir en kort recension, för jag har ärligt talat inte mer att säga. Om du gillar kriminalare med lite långsammare tempo så lär det här passa dig som handen i handsken. På riktigt, då borde du verkligen se den: för filmen har ett grymt spännande koncept. Men söker du action eller bara rätt allmänt vill att det ska brinna lite i knutarna, är Wind river inte en film för dig. Betyget skildrar således inte nödvändigtvis filmens kvalité, utan enbart huruvida den passade just mig.
 

Downsizing

Regissör: Alexander Payne.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 2 hr 15 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Christoph Waltz, Hong Chau, Kristen Wiig, Rolf Lassgård, Udo Kier.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Fox.
 
Som en lösning på planetens överbefolkning har norska forskare uppfunnit ett sätt att krympa människor till en decimeters längd. I en miniatyrvärld räcker pengarna längre, och drömmen om ett bättre liv lockar medelklassmannen Paul och hans fru Audrey.
 
 
 
 
Jag är besviken på Downsizing. Den var inte alls vad jag förväntat mig. Filmen börjar lovande och har en del roliga stunder, men ju mer tid som passerar desto mer började jag ifrågasätta om det var värt att fortsätta titta.
 
En norsk forskare kommer på lösningen på jordens överbefolkning. 
 
Anledningen till att jag var hajpad över att se Downsizing, var för att jag såg fram emot kulturkrockarna i och med att protagonisterna krymptes i storlek. Till min frustration fanns emellertid inte några kulturkrockar. De krymps, men lever i princip ett helt vanligt liv. De bor i miniatyrhus i miniatyrstäder, och behöver på så sätt inte hamna i konflikt med ”stora” saker. Det är nästan att jag knappt tänkte på att de var små över huvud taget, bortsett från enskilda detaljer här och där.
 
Paul bestämmer sig för att bli liten. 
 
Men trots att detta förstås var till en stor besvikelse, var det inte främsta anledningen till att jag inte tyckte om Downsizing. Det finns främst två orsaker till att jag inte gillade filmen: tempot och strukturen. Filmen är väldigt utdragen, och en stor del av speltiden satt jag uttråkad. Men värst är att den känns oerhört spretig. Efter ungefär en timme ändrar Downsizing stil helt, och det känns nästan som att titta på två helt skilda filmer. Det var personligen inte något som jag uppskattade. Dessutom upplever jag det satiriska budskapet som lite för predikande.
 
Livet som liten är i princip samma som det som stor. 
 
Som helhet var tyvärr Downsizinginte en film i min smak. Jag hade förväntat mig komik och härliga kulturkrockar, men fick istället ett moraliserande drama som drog ut alldeles för mycket på tiden.
 

Pretty in pink

Regissör: Howard Deutch.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Molly Ringwald, Harry Dean Stanton, Jon Cryer, Annie Pots, James Spader, Andrew McCarthy.
Inspelningsår: 1986.
 
"Hon är en high school-tjej från fel stadsdel. Han är den rike snyggingen som bjuder henne på balen. Men när deras romans växer hotas den av grupptryckets plågsamma verklighet."
 
 
 
 
 
 
Jag känner mer rätt neutralt inställd till Pretty in pink. Jag ställer mig inte till dem som anser att filmen är ett mästerverk, men tycker inte heller att den är dålig. Den mest är.
 
Andie drömmer om det perfekta livet. 
 
Det jag tycker om är den mysiga stämningen. Det är en klassisk 80-talsfilm, vilket ger en väldigt tilltalande atmosfär. Det är dessutom roligt att se de numera välkända skådespelarna i sina unga år. Exempelvis syns både Jon Cryer från Two and a half men och James Spader från The Blacklist i rollerna.
 
Det jag tycker mindre om är att filmen inte har mycket till handling. Den är dessutom klyschig, och bjuder egentligen inte på något som vi inte har sett förut. Jag tycker också att konceptet är lite överdrivet. Det pratas hela tiden om att huvudpersonen Andie är fattig och att paret möter grupptryck, men det är inget som man märker i filmen. Andie har både hus, bil och husdjur och det så kallade ”grupptrycket” handlar egentligen bara om två personer som inte stöttar relationen. Jag tycker alltså att det var mycket liv kring ingenting.
 
Duckie har varit förälskad i Andie länge. 
 
Som helhet är Pretty in pink okej. En småmysig film, som inte gör särskilt stort intryck. 
 

Daddy's home 2

Regissör: Sean Anders.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Will Ferrell, Mark Wahlberg, Mel Gibson, John Lithgow, Linda Cardellini, Alexxandra Ambrosio, Owen Vaccario, Scarlett Estevez.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: Paramount.
 
När det kommer till barnuppfostran har Dusty och Brad full koll på läget, tills Dustys pappa och Brads far kommer på besök och ställer till med familjekaos. Gamla konflikter kommer till ytan och pappornas relation ställs på prov.
 
 
 
 
Daddy’s home 2föll mig inte i smaken. Jag har inte sett den första filmen, och är inte särskilt sugen på att göra det. Det här är helt enkelt inte min typ av humor.
 
Pappornas pappor hälsar på över julen. 
 
Det här är en film i stil med Horrible bossesMike and Dave need wedding dates och andra typiskt överdrivna, moderna ”komedier”. Problemet är just att det aldrig blir roligt. Manuset är rent utav slött skrivet, med dumma repliker och klyschiga händelser. Vi har sett allt förut, och trots att jag inte har sett föregångaren känns Daddy’s home 2 väldigt upprepande och daterad. Been there, done that. Kom med något nytt.
 
Det blir en kaosfylld jul. 
 
Som helhet är Daddy’s home 2 ingen hit. Visst har filmen sina stunder, men som helhet sticker den inte ut. Gör om, gör rätt.
 

Thor: the dark world

Regissör: Alan Parker.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Natalie Portman, Tom Hiddleston, Anthony Hopkins, Christopher Eccleston, Jaimie Alexander, Zachary Levi, Ray Stevenson.
Releasedatum: 3 mars 2014.
 
Universums existens är i fara när en mäktig förhistorisk fiende hotar att kasta in hela kosmos i ett evigt mörker. Thor återförenas med Jane Foster, tvingas forma en allians med sin förrädiska bror och ger sig ut på en farofylld jakt för att rädda Asgård och Jorden från undergång.
 
 
 
 
Thor: the dark world är estetiskt tilltalande. Effekterna är välgjorda och användning av färger är verkligen smickrande. Men ögongodis är inte tillräckligt för att göra mig nöjd. Thor: the dark world känns som en väldigt ytlig film, som går igenom rörelserna utan mycket eftertanke. Det hela blir rätt tradigt att se på, och jag förlorade intresset ganska snabbt.
 
Thor är arvtagare till tronen i Asgård. 
 
Det är kanske en kontroversiell åsikt, men i mina ögon håller inte Thor: the dark world måttet. Handlingen faller platt, jag fastnar aldrig för karaktärerna och helheten känns rörig. Ofta upplever jag filmen som alldeles för mycket: mängden action, stunts och effekter blir snabbt uttjatat och överdrivet. Jag tröttnar helt enkelt. Skådespelarna levererar – speciellt Stellan Skarsgård som underhåller varje gång han syns i bild – men när det kommer till kritan är Thor: the dark world stil men ingen substans.
 
Loki allierar sig med sin bror. 
 
Allt som allt kan jag inte påstå att Thor: the dark world är mer än okej. Trots att filmen inte är särskilt lång känns den utdragen, och jag började aldrig intresseras av som hände. Förhoppningsvis är fortsättningen Thor: Ragnarök inte lika innehållslös.
 

The killing of a sacred deer

Regissör: Yorgos Lanthimos.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 0 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan, Raffey Cassidy, Sunny Suljic.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Kirurgen Steven verkar lycklig med hustrun Anna och barnen Kim och Bob. Men han är samtidigt vän med sextonårige Martin. Denne allvarligt lagde tonåring hälsar på Steven på sjukhuset, dyker upp i hans hem och bjuder hem honom till middag med sin mamma. Martin verkar ha någon hållhake på sin framgångsrike vän: frågan är vad den udda vänskapen grundar sig i, och vad den kan få för konsekvenser.
 
The killing of a sacred deer är inte en film i min smak. Det är synd, för den verkade så lovande: med intressant handling, bra skådespelare och en härligt mystisk känsla. Men dramat är alldeles för udda. 
 
Martins pappa dog under en av Stevens operationer. 
 
Jag tycker om hemlighetsfulla filmer som inte avslöjar allt direkt, men ren obegriplighet har jag svårt för. The killing of a sacred deer är en enda stor metafor, och komplexiteten gör det hela svårt att ta till sig. På ett plan kan jag inte undgå att fascineras, men merparten av mig tycker mest att det är jobbigt med de bisarra händelserna. När eftertexterna börjar rulla finns alldeles för många frågetecken kvar. Att tempot dessutom är långsamt och musiken mest påminner om påfrestande oväsen bidrar också till att jag inte fastnar.
 
En efter en börjar familjemedlemmarna förlora förmågan att gå. 
 
Som helhet skulle The killing of a sacred deer kunna klassas som mästerverk: men det kräver rätt typ av tittare. För att verkligen njuta av filmen behöver du tycka om egendomliga draman med syfte att satiriskt alludera snarare än underhålla.
 

Justice League

Regissör: Zack Snyder.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Henry Cavill, Amy Adams, Gal Gadot, Ezra Miller, Jason Momoa, Ray Fisher, Jeremy Irons.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Batman tar hjälp av Wonder woman för att bekämpa en ny fiende. Tillsammans försöker de bygga upp ett team av superhjältar, med Aquaman, Cyborg och The flash. Men kan de lyckas rädda planeten i tid?
 
 
 
 
 
Justice League är helt okej: betydligt bättre än vad ryktet föreslår. Skådespelarna är duktiga, effekterna fungerar och humorn håller filmen uppe på sina fötter. Sen är förstås handlingen inget nytt. Vid det här laget finns så många superhjältefilmer att själva konceptet i sig känns uttjatat. Men förväntar man sig verkligen något annat när man sätter sig för att titta på filmen?
 
Wonder woman slår ihop sig med en grupp andra superhjältar. 
 
Bortsett från X-men har jag generellt svårt för filmer som handlar om personer med superkrafter. Varför? För att det så himla lätt blir för mycket. Effekter, actionscener och stunts prioriteras ofta framför ett starkt manus, och helheten brukar bli så pass överdriven att det blir svårt för mig att behålla intresset. Justice League är inte ett undantag, och det fanns stunder då jag behövde kämpa för att inte distraheras av annat. Men det är förstås ett fel som ligger hos mig, och inte i filmen själv. Vidare föredrar jag personligen när fokus ligger på en enda superhjälte istället för en grupp. Detta för att det lätt blir rörigt med flera.
 
Som helhet är Justice League okej. Den bjuder inte på något nytt och fräscht, men levererar på de punkter som man kan förvänta sig. Är du sugen på en actionpackad fantasyfilm så kommer du med största sannolikhet tycka om den. Är du däremot som jag och har svårt för superhjältefilmer så säger det sig själv att Justice League inte lär vara en större hit.
 

Deep

Regissör: Julio Soto Gurpide.
Genre: Barn, komedi.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Justin Felbinger, Stephen Hughes.
Releasedatum: 8 februari 2018.
Distributör: Scanbox.
 
När den lekfulla Bläckis ställer till problem för sin fiskkoloni får han order av stammens ledare Kraken att ge sig iväg efter hjälp. Han tar med sig sina vänner: en kaxig räka och en korkad prickfisk.
 
 
 
 
 
 
Deep är lite småsöt, men inte mycket mer än så.
 
Bläckis måste hitta någon som kan rädda Kraken och resten av fiskarna i kolonin. 
 
Det här är en film för barn – inte för hela familjen. Manuset är väldigt simpelt, animeringarna mediokra och de många stereotyperna fick mig att sucka högt. Som vuxen blir jag aldrig intresserad av handlingen, och för att vara krass satt jag rätt uttråkad. Deep har som sagt sina stunder, men det håller inte för att bära helheten.
 
Deep är säkert jättebra för en ung publik, men för mig som vuxen håller det inte.
 

Eat pray love

Regissör: Ryan Murphy.
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Julie Roberts, Javier Bardem, Richard Jenkins, James Franco, Viola Davis, Mike O'Malley
Releasedatum: 10 december 2014.
 
"När Liz Gilbert ställs inför ett vägskäl i livet reser hon till Italien, Indien och Bali för att hitta mening och lycka."
 
 
 
 
 
 
 
 
Eat pray love baseras på den självbiografiska romanen med samma namn, av Elizabeth Gilbert. I huvudrollen syns Julia Roberts, som jag personligen tycker mycket om. Det var mycket tack vare hennes medverkan som jag förväntade mig en riktigt härlig myspys-film. Vilket jag inte fick.
 
Liz lämnar allt bakom sig för att resa. 
 
Det här hade kunnat vara en bra film om manuset bättre. Som det är nu fastnade jag inte alls för karaktärerna, särskilt inte osympatiska Liz. Dessutom är Eat pray love alldeles för utdragen och händelselös för att hålla tittarens intresse. Filmen hade lätt kunnat vara en timme kortare. Handlingen gav mig ingenting och jag saknar innehåll som faktiskt engagerar. Eat pray love är kort och gott tråkig.
 
Det visar sig att kärleken finns runt hörnet. 
 
Det enda som jag fastnade för var det snygga fotot och de vackra miljöerna. Kameran utnyttjar det naturliga ljuset, och tillsammans med fylliga färger och fagra vyer gör det Eat pray love till en mycket fin film att titta på. Men att den är estetiskt tilltalande kompenserar inte alls för ihåligheten.
 
Liz försöker hitta en balanserad livsstil. 
 
Som helhet är Eat pray love en besvikelse. Jag såg fram emot en inspirerande må bra-film, men fick istället ett riktigt sömnpiller.
 

The Big Sick

Regissör: Michael Showalter.
Genre: Komedi, romantik, drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano, Anupam Kher, Zenobia Shroff, Adeel Akhtar.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det  är komplicerat att övervinna uråldriga traditioner och höga förväntningar i Kumails familj. Föräldrarnas önskan är att han utbildar sig till advokat och gifter sig med en välutbildad tjej av pakistanskt ursprung. Istället blir han ståuppkomiker och kär i Emily."
 
 
 
 
Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar respektive ogillar med The Big Sick. Filmen tar inte direkt några risker, utan kör med säkra kort. Det gör att man aldrig riktigt överraskas. Därtill är den för lång och det händer inte tillräckligt mycket i förhållande till speltiden. Ändå finns något som håller kvar intresset.
 
Kumail förälskar sig i amerikanska Emily. 
 
Filmens stämning är lättsamt, och trots att den tar upp en del allvarliga och komplexa ämnen så är det en mysig tittarupplevelse. Jag gillar kulturkrockarna och tycker att det var riktigt intressant att ta del utav Kumails pakistanska kultur. Filmen uppmanar tittaren se världen på ett annorlunda sätt, vilket väckte många tankar.
 
Men The Big Sick är rätt slätstruken, och för att vara komedi är den förvånansvärt… inte rolig. Därtill stördes jag av den lite hackiga klippningen. The Big Sick innehåller nämligen en del abrupta vändningar. Som tittare hinner man inte riktigt landa i det som händer förrän man rycks ur det.
 
Kumail lär känna Emilys föräldrar efter att hon blivit sjuk. 
 
Som helhet är The Big Sick okej. Jag hade emellertid förväntat mig mer och i det stora hela så gav den inte mig särskilt mycket.
  

November criminals

Regissör: Sacha Gervasi.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 26 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Ansel Elgort, Catherine Keener, David Strathairn, Terry Kinney.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Två vänner som ska börja på college inser att de är kära i varandra. Men de får annat att tänka på när deras kamrat mördas under mystiska omständigheter och de tvingas trotsa myndigheterna för att avslöja sanningen."
 
 
 
 
 
November criminals baseras på boken med samma namn av Sam Munson. Det är en medioker film. Moretz och Elgort är supersöta ihop, och deras övertygande kemi gör dem en fröjd att titta på. När filmen fokuserar på dem och deras relation är den faktiskt rätt bra. Men gällande mordmysteriet har filmen inte mycket att komma med. November criminals tar sig själv på för stort allvar, och framstår konceptet som något revolutionerande – när det i själva verket är slätstruken som bäst.
 
Relationen mellan Addison och Phoebe är småmysig att följa i filmen, men...
 
Det händer inte särskilt mycket i November criminals, och handlingen är nästintill obefintlig. Innehållet känns dessutom spetsigt, och jag har svårt att avgöra vilken genre den vill tillhöra. Det klyschiga förloppet, avsaknaden av verklig fara och det faktum att allt håller sig inom ramarna gör att November criminal får en ”skolprojekts-känsla”. Ett skolprojekt som säkert skulle få MVG, men som färdig film inte riktigt håller måttet.
 
... mordmysteriet sänker filmen som helhet. 
 
Allt som allt är November criminals okej. Jag kan inte direkt påstå att den är dålig, men handlingen är inte tillräckligt genomtänkt för att engagera. 
 

Trolltyg i tomteskogen

Regissör: Jack Zander.
Genre: Animerat, familj
Längd: 47 minuter.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Lee Richardson, Arthur Anderson, Rex Everhart, Anne Francine, Hetty Galen, Gordon Halliday.
Inspelningsår: 1980.
 
"Ett bröllop stundar i skogen när tomtarna Tor och Lisa ska gifta sig. Alla firar utom trollen, som avskyr tomtar mer än något annat eftersom de befriar djuren ur trollens fällor. På bröllopsdagen sätts trollfamiljens ondskefulla plan i verket – att göra sig kvitt tomtarna för gott."
 
 
 
 
 
Trolltyg i tomteskogen är en kort familjefilm som brukar visas på svensk TV runt jul. Men av någon anledning har jag inte sett den förrän nu. 
 
Stadstomten Lisa och skogstomten Tor ska gifta sig. 
 
Mitt intryck är att Trolltyg i tomteskogen är mysig, lite i stil med de gamla Bamse-filmerna som gjordes under –70 talet. Gammeldags animering och en djup berättarröst triggar igång nostalgin. Ändå känns det som att den enkla berättelsen bäst åtnjuts av de allra minsta. Fast jag tyckte mycket om de söta karaktärerna och den varma känslan som filmen ger, tappade jag som vuxen lite av intresset efter ett tag. Självfallet är det annorlunda om man växt upp med filmen, men för mig blev det inte en jättestor hit. 
 
Allt som allt är Trolltyg i tomteskogen en puttrig film, men ser du den för första gången som vuxen uppmanar jag dig att inte förvänta dig ett mästerverk.
 

Becker: kungen av Tingsryd

Regissör: Martin Larsson.
Genre: Komedi, thriller.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Jan Coster, Nour El-Refai, Henrik Lillér, Karin Lithman, Torkel Petersson, Peter Lorentzon.
Releasedatum: 8 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Becker och kompisen Stefan drygar ut kassan med att sälja smuggelsprit och cigaretter svart. Affärerna går bra och de har inget att klaga på, tills en dag då två danskar dyker upp och utmanar allt Becker har byggt upp."
 
 
 
 
 
Den här filmen var inte i min smak. Den är inte direkt dålig, men fångade inte heller upp mitt intresse. Det är den typen av slätstruken film som lämnar tittaren helt neutral; som varken väcker känslor eller roar – utan snarare bara är.
 
 Becker får problem när två danskar kommer till staden. 
 
Handlingen har vi sett många gånger tidigare, och Becker: kungen av Tingsryd bidrar inte med något nytt till genren. Det är enkelt och förutsägbart, och trots att filmen klassas som både thriller och komedi blir den varken spännande eller rolig. Skådespelarna är uttryckslösa och jag fastnade inte för karaktärerna, då de – precis som resten av filmen – är relativt intetsägande. Replikerna framförs lite fumligt, och det känns varken som att manusförfattare eller skådespelare tänkt över rollerna ordentligt.
 
 Exet dyker till med Beckers dotter. 
 
Som helhet är Becker: kungen av Tingsryd en medioker, svensk komedi med ett ytligt förhållningssätt till allt som händer. Tittaren tillåts inte fördjupa sig i vare karaktärer eller handling, utan förväntas roas av ett urvattnat händelseförlopp som liknar så många andra.
 

RSS 2.0