Trolltyg i tomteskogen

Regissör: Jack Zander.
Genre: Animerat, familj
Längd: 47 minuter.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Lee Richardson, Arthur Anderson, Rex Everhart, Anne Francine, Hetty Galen, Gordon Halliday.
Inspelningsår: 1980.
 
"Ett bröllop stundar i skogen när tomtarna Tor och Lisa ska gifta sig. Alla firar utom trollen, som avskyr tomtar mer än något annat eftersom de befriar djuren ur trollens fällor. På bröllopsdagen sätts trollfamiljens ondskefulla plan i verket – att göra sig kvitt tomtarna för gott."
 
 
 
 
 
Trolltyg i tomteskogen är en kort familjefilm som brukar visas på svensk TV runt jul. Men av någon anledning har jag inte sett den förrän nu. 
 
Stadstomten Lisa och skogstomten Tor ska gifta sig. 
 
Mitt intryck är att Trolltyg i tomteskogen är mysig, lite i stil med de gamla Bamse-filmerna som gjordes under –70 talet. Gammeldags animering och en djup berättarröst triggar igång nostalgin. Ändå känns det som att den enkla berättelsen bäst åtnjuts av de allra minsta. Fast jag tyckte mycket om de söta karaktärerna och den varma känslan som filmen ger, tappade jag som vuxen lite av intresset efter ett tag. Självfallet är det annorlunda om man växt upp med filmen, men för mig blev det inte en jättestor hit. 
 
Allt som allt är Trolltyg i tomteskogen en puttrig film, men ser du den för första gången som vuxen uppmanar jag dig att inte förvänta dig ett mästerverk.
 

Becker: kungen av Tingsryd

Regissör: Martin Larsson.
Genre: Komedi, thriller.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Jan Coster, Nour El-Refai, Henrik Lillér, Karin Lithman, Torkel Petersson, Peter Lorentzon.
Releasedatum: 8 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Becker och kompisen Stefan drygar ut kassan med att sälja smuggelsprit och cigaretter svart. Affärerna går bra och de har inget att klaga på, tills en dag då två danskar dyker upp och utmanar allt Becker har byggt upp."
 
 
 
 
 
Den här filmen var inte i min smak. Den är inte direkt dålig, men fångade inte heller upp mitt intresse. Det är den typen av slätstruken film som lämnar tittaren helt neutral; som varken väcker känslor eller roar – utan snarare bara är.
 
 Becker får problem när två danskar kommer till staden. 
 
Handlingen har vi sett många gånger tidigare, och Becker: kungen av Tingsryd bidrar inte med något nytt till genren. Det är enkelt och förutsägbart, och trots att filmen klassas som både thriller och komedi blir den varken spännande eller rolig. Skådespelarna är uttryckslösa och jag fastnade inte för karaktärerna, då de – precis som resten av filmen – är relativt intetsägande. Replikerna framförs lite fumligt, och det känns varken som att manusförfattare eller skådespelare tänkt över rollerna ordentligt.
 
 Exet dyker till med Beckers dotter. 
 
Som helhet är Becker: kungen av Tingsryd en medioker, svensk komedi med ett ytligt förhållningssätt till allt som händer. Tittaren tillåts inte fördjupa sig i vare karaktärer eller handling, utan förväntas roas av ett urvattnat händelseförlopp som liknar så många andra.
 

Moonlight

Regissör: Barry Jenkins.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Mahershala Ali, Alex Hibbert, Janelle Monáe, Naomie Harris, Jaden Piner, Ashton Sanders
Releasedatum: 3 juli 2017.
 
"Ett intimt porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder, när han växer upp i ett tufft område utanför Miami. Han kämpar för att finna sin plats i denna värld."
 
 
 
 
 
 
 
Är det jag som av ren slump väljer fel film gång på gång, eller är det så att alla bra filmer faktiskt har tagit slut? Min åsikt av Moonlight är minst sagt kontroversiell. Oscar-vinnaren har hyllats till höger och vänster, men det var med nöd och näppe som jag orkade se klart den. Jag hade höga förväntningar och ville verkligen tycka om Moonlight, men jag har helt enkelt inte tålamod för sådana här filmer.
 
Tystlåtna Chiron får en ny vän. 
 
Moonlight har ett bra koncept; en stark grund att stå på. Men filmen är väldigt utdragen, och det långsamma tempot gjorde att jag snabbt förlorade mitt intresse. Den har dessutom väldigt lite dialog, och jag upplever att vi inte får lära känna karaktärerna ordentligt. Det visade sig också att Moonlight inte var lika insiktsfull och nytänkande som jag hoppats på. Filmen innehåller många klyschor, och vi får personligen inte se mycket av det Chiron är med om. Det mesta berättas istället för visas, vilket gör att berättelsen faller platt.
 
Vi får följa Chirons hårda uppväxt. 
 
Allt som allt är Moonlight inte mer än okej. Den har en bra tanke, men förlorar tittarens intresse under berättandes gång. Jag hade förväntat mig mer.
 

Farväl till maffian

Regissör: Luc Besson.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Diana Agron, John D'Leo, Tommy Lee Jones, Jimmy Palumbo.
Releasedatum: 26 mars 2014.
 
"Familjen Blake flyttar in en liten stad i Normandie. Pappa Fred ska skriva en bok, hans fru Maggie engagerar sig i välgörenhet och deras tonåringar börjar på gymnasiet. Men Freds riktiga namn är Giovanni, en före detta maffiaboss som tvingats läcka information till polisen och därför lever under vittnesbeskyddarprogram."
 
 
 
 
Farväl till maffian är en besvikelse. Visst är den lättsam och helt okej att slötitta på någon gång, men helheten är inte särskilt tillfredsställande. Filmen har inte mycket substans och känns rörig. Att den klassificeras som ”komedi” är också ett mysterium, då filmen är allt annat än rolig. Den livnär sig på våld snarare än skämt, och förskönar aggression på ett extremt sätt som känns malplacerat för genren.
 
Bra skådespelare, platt innehåll. 
 
Det är synd att Farväl till maffian faller platt, för skådespelarensemblen är fantastisk. Vi får se veteraner som Robert De Niro och Tommy Lee Jones, samt min personliga favorit: Michelle Pfeiffer. Men de får inte mycket att arbeta med. Manuset är styltigt och karaktärerna svåra att tycka om. I slutändan spelar det ingen roll hur bra skådespelarna presterar, när grundmaterialet är så pass dåligt.
 
Belle och Warren tar inget skit i skolan. 
 
Allt som allt är Farväl till maffian inte mer än okej. Filmen är too much för att passa mig i smaken.
 

Shanghai

Regissör: Mikael Håfström.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: John Cusack, Li Gong, Yun-Fat Chow, David Morse, Ken Watanabe, Jeffrey Dean Morgan.
Releasedatum: 23 juli 2012.
 
"Specialagenten Paul anländer till ockuperade Shanghai för att utreda sin väns plötsliga död. Han fokuserar sin utredning på den karismatiska gangstern Anthony och hans fru Anna. Men det dröjer inte länge innan han är indragen i en dödlig konspiration."
 
 
 
 
 
Shanghai är en thriller som hade kunnat vara riktigt bra, men som faller platt på grund av ett överambitiöst utformande. Handlingen känns nämligen lite för komplicerad, och det röriga upplägget gjorde att det blev svårt att hänga med i svängarna. Fast jag definitivt intresserades av konceptet, blev filmen aldrig riktigt spännande på grund av förvirringen som uppstod.
 
Gangstern Anthony utreds av agenten Paul. 
 
Filmens oordning kastar alltså bort den potential som Shanghai hade, vilket är synd då den verkligen hade kunnat gripa tag. Den är vackert filmad och bygger upp en stämningsfull atmosfär som träffar tittaren i hjärtat. Dessutom är skådespelarna duktiga, och jag blev särskilt glad över att se både Li Gong och Ken Watanabe i något större roller än väntat. Jag tycker nämligen mycket om dem båda två, men har inte sett dem i mycket sedan fantastiska En geishas memoarer.
 
Det gifta paret är djupt involverade i en konspiration. 
 
Allt som allt är Shanghai okej, men filmen hade tjänat på ett mindre rörigt manus.
 

The Circle

Regissör: James Ponsoldt.
Genre: Drama, science fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emma Watson, Tom Hanks, Ellar Coltrane, Bill Paxton, Karen Gillan, Glenne Headly.
Releasedatum: 18 september 2017.
 
"När Mae blir anställd på världens mest framgångsrika internetbolag, tycker hon att hon fått sitt livs bästa jobb. Mae blir ansiktet utåt och dess talekvinna, men snart börjar hon förstå vidden av företagets ambitioner och konsekvenserna av deras tjänster."
 
 
 
 
 
Trots ett tankeväckande och intressant koncept är The circle en besvikelse. Klippningen är hackig och handlingen känns osammanhängande. På grund av att mycket berättas istället för visas, skapas distans till tittarna eftersom vi sällan själva får se det som händer. Mae utvecklas bakom kulisserna, vilket gör det väldigt svårt att förstå sig på henne. Hon agerar väldigt nämligen motsägelsefullt mot hur hon introducerats.
 
Mae börjar arbeta för The Circle. 
 
The circle är ett stelt drama med övertydliga budskap och mediokra skådespelarinsatser. Det känns dessutom som att filmen laddar upp mot ingenting. The circle saknar klimax och slutet kommer abrupt. På grund av att väldigt lite händer under filmens gång, känns den mer som en introduktion till något annat. Den känslan förstärks av de många obesvarade frågorna och det faktum att karaktärernas handlingar aldrig får konsekvenser.
 
Att ge ett företag monopolisk makt visar sig vara farligt. 
 
Allt som allt är The circle ett drama med potential, men på grund av att filmen saknar både hjärna och hjärta faller den platt.
 

American made

Regissör: Doug Liman.
Genre: Drama, thriller, biografi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Cruise, Domhnall Gleeson, Sarah Wright, Jesse Plemons, Caleb Landry Jones, Lola Kirke.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Smugglaren och piloten Barry rekryteras för att driva den största täckoperationen i USA:s historia. Mottot är: det är inte ett brott så länge du gör det för den goda sidan."
 
 
 
 
 
 
Varför, varför, varför är så många populära filmer tråkiga? Den här månaden har jag sett jättemånga kritikerrosade filmer – och inte tyckt om en enda av dem. American Made är inget undantag. Fast den nästan bara har fått bra omdömen, är det enligt mig ett sömnpiller.
 
Barry övertalas att driva en operation åt CIA. 
 
American Made är enligt mig oengagerade. Jag fastnade inte alls för varken handling eller karaktärer, mest för att allt känns ytligt. Jag hade velat ha större komplexitet, istället för den trygga standardberättelsen som levereras här. Tempot är dessutom långsam och trots att filmen är mindre än två timmar kändes den hur lång som helst. Det jag fastnade mest för var musiken, och det säger en hel del. Låtarna var visserligen väldigt medryckande, men musiken ska ju såklart inte vara det bästa när man ser på film. Men tyvärr har American Made inte något annat som griper tag.
 
Den amerikanska piloten smugglar åt den hemliga organisationen. 
 
Den här filmen var alltså ingen större hit. Tom Cruise är egentligen en bra skådespelare, men de senaste filmerna som han har medverkat i har inte hållit måttet. American Made hade helt enkelt inget speciellt, och övertygade aldrig mig om att den var värd att se.
 

Hours

Regissör: Eric Heisserer.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Paul Walker, Genesis Rodriguez.
Releasedatum: 20 december 2013.
 
"Nolan anländer till ett sjukhus med sin gravida hustru, men vad som skulle bli deras lyckligaste dag vänder snart till ett inferno i fullt kaos. Orkanen Katrina härjar i staden och sjukhuset tvingas att evakuera. Medan Nolan vakar vid barnet som är i respirator, börjar en kamp mot elavbrott, stigande flodvågor och inkräktare."
 
 
 
 
 
Hours har ett intressant koncept, som på grund av utförandet faller platt. Hela filmen osar av medelmåttighet, och det som hade kunnat bli riktigt spännande känns istället entonigt och trist. Faran känns aldrig särskilt påtaglig, och de många onödiga tillbakablickarna känns mest som utfyllnad.
 
Sjukhuset invaderas av flodvågor och psykopater. 
 
Filmens största problem är tempot. Den är oerhört långsam och händelselös. Under en stor del av Hours sitter tittaren bara och väntar på att något ska hända. Och när det väl händer upprepas det gång på gång på gång, som för att vara säker på att tittaren inte missat det. Något annat som filmen lider av är bristande trovärdighet: kombinationen av ett manus med logiska luckor och Walkers överspel gör att jag som tittare inte övertygas om sanningshalten.
 
Tillbakablickarna är många och onödiga. 
 
Allt som allt är Hours en medioker thriller som kastar bort sin potential på blekt standardmaterial. Inget imponerar: varken foto, musik, handling eller skådespeleri. Det gör att filmen blir en i mängden.
 

Dunkirk

Regissör: Christopher Nolan.
Genre: Drama, action.
Längd: 1 hr 46 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Fionn Whitehead, Damien Bonnard, Aneurin Barnard, James Bloor, Barry Keoghan, Mark Rylance, Tom Hardy.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Historien utspelar sig på land, till havs och i luften och skildrar de tusentals brittiska och allierade trupper som blir invaderade och omringade på stranden vid Dunkerque när fiendetrupper närmar sig dem."
 
 
 
 
Jag såg väldigt mycket fram emot att titta på Dunkirk. Jag har nästan bara hört gott om filmen, och i de flesta recensioner har ord som ”mästerverk” och ”perfektion” använts. Därför känner jag mig skyldig, för jag kunde inte undgå att känna mig uttråkad av filmen. Kanske såg jag inte den vid rätt tillfälle. Kanske var mina förväntningar för höga. Men faktum är att jag inte tyckte om den så pass mycket som jag hoppats.
 
 
Låt mig börja med det positiva. Fotot är gudomligt och berättelsen kraftfull. Det är en historia som stannar med tittaren långt efter att eftertexterna rullat förbi. Dessutom är skådespelarna riktigt duktiga, och insatserna övertygar så pass att de blir sina karaktärer.
 
 
Men ändå fastnade jag inte. Karaktärerna känns distanserade på grund av att vi inte får någon bakgrundsinformation. Som tittare lär vi aldrig känna dem på riktigt. Dessutom är den geografiska miljön begränsad vilket, tillsammans med att många händelser känns upprepande, får filmen att upplevas som entonig. Men största problemet som jag hade med Dunkirk var att den inte fick mig att känna. Många har skrivit om hur filmen träffade dem rakt i hjärtat, men av någon anledning påverkade den inte mig alls.
 
 
På grund av att jag upplevde Dunkirk som oengagerade, kan jag för min del inte påstå att filmen är mer än okej.
 

Mariah Carey's All I Want for Christmas is You

Regissör: Guy Vasilovich.
Genre: Familj, tecknat.
Längd: 1 hr 31 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Mariah Carey, Breanna Yde, Henry Winkler, Phil Morris, Issac Ryan Brown, Connie Jackson.
Releasedatum: 11 december 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Mariah ser en valp vet hon vad hon vill ha i julklapp. För att hennes önskan ska uppfyllas måste hon vara hundvakt åt hennes farbrors hund: den värsta hunden i stan. Det blev inte den jul hon hade önskat sig, men ändå bättre än hon någonsin kunnat drömma om."
 
 
 
 
Mariah Carey’s all I want for christmas is you baseras på barnboken med samma namn, som skrevs av Carey själv 2015. Om filmen finns egentligen inte mycket att säga. Det är en helt okej, småmysig film att se tillsammans med familjen. Så där lagom söt och moralisk.
 
Mariahs föräldrar vägrar köpa en hund. 
 
Handlingen är dock enkel och animeringarna ännu enklare, vilket gör detta till en film som främst passar yngre barn. Vi vuxna kan tycka att den är gullig, men det lite banala stuket och de många klyschorna gör att inget riktigt engagemang skapas.
 
Mariah har bra fantasi och bygger en hund av snö. 
 
Mariah Carey’s all I want for christmas is you är alltså en bra film för små barn, men inget som lär bli en klassiker eftersom den inte klarar av att underhålla alla åldersgrupper.
 

47 meters down

Regissör: Johannes Roberts.
Genre: Rysare, thriller.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Mandy Moore, Claire Holt, Matthew Modine, Chris Johnson, Yani Gellman, Santiago Segura.
Releasedatum: 30 oktober 2017.
Distributör: Noble Entertainment.
 
"Två systrar på semester i Mexiko blir fångade i en hajbur på havets botten, med mindre än en timme av syre kvar och en stor vithaj cirklandes omkring."
 
 
 
 
 
 
47 meters down är estetiskt tilltalande och har ett intressant koncept. Men successivt blir filmen sämre och det blir snart tydligt att handlingen saknar substans. Mina höga förväntningar omvandlades till ren och skär besvikelse.
 
Systrarna Kate och Lisa vill se Mexikos hajar. 
 
Mitt största problem med filmen är trovärdigheten. Vanligtvis är det inte något som stör mig, men karaktärernas beteenden och det som händer i 47 meters down är så pass verklighetsfrämmande att det gick mig på nerverna. Vissa scener är rent utav fåniga, och jag vet inte hur många gånger jag himlade med ögonen åt klyschorna. Resultatet blir att filmen aldrig blir riktigt spännande: jag tror helt enkelt inte på det jag ser. Detta speglar även skådespelarnas mediokra insatser, som aldrig riktigt övertygar.
 
Hajburen lossnar från båten och sjunker till botten. 
 
47 meters down har förvånansvärt långsamt tempo. Fast filmens speltid inte ens når en och en halv timme kändes den utdragen. Detta bland annat på grund av omständliga och upprepande scener som inte medförde annat än gäspningar. Jag är även besviken på filmens brist på originalitet, och känner mig nästan lite bitter över att den uppenbarligen kopierat scener från andra filmer.
 
Det blir en kamp om liv och död. 
 
Som helhet hade jag förväntat mig mer av 47 meters down. Den har för bleka karaktärer och stora logiska luckor för att verkligen engagera. Om du är sugen på att se en modern hajfilm rekommenderar jag The shallows istället.
 

Spider-man: homecoming

Regissör: Jon Watts.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 2 hr 13 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Holland, Michael Keaton, Marisa Tomei, Jon Favreau, Laura harrier, Robert Downey Jr.
Releasedatum: 20 november 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Spider-man börjar utforska sin nyfunna identitet som nätkastande superhjäte under överinseende av sin mentor Tony Stark/Iron Man."
 
 
 
 
 
 
Spider-man: homecoming har mestadels bemöts av positiv respons. Men jag är lite mer kritisk. Det är definitivt inte en dålig film, men jag skulle heller inte sträcka mig till att kalla den bra.
 
Peter Parker avslöjar hemligheten för sin vän. 
 
Detta är en väldigt typisk superhjältefilm, som innehåller de gamla vanliga klyschorna och utgår från en relativt typisk mall. Bortsett från Halland, Downey och Keaton är skådespelarna rätt mediokra, och karaktärerna gör inte särskilt stort intryck. Därtill har filmen för lång speltid för att bära upp handlingen, och trots att några av de många skämten fick mig att le övergår humorn ofta till att bli krystad och barnslig.
 
Den nya dräkten hjälper Parker nå sin potential. 
 
Jag tycker väldigt mycket om den ursprungliga Spiderman-trilogin, mest för att Peter Parker hade sig själv att tacka för sina prestationer. Han litade på sin egen intelligens och sina egna förmågor för att få resultat, snarare än teknologi. Men i Spider-man: homecoming framstår det som att Iron Man ligger bakom Peters bedrifter. Det är nämligen han som byggt en high-tech dräkt som sköter jobbet åt honom, vilket ger upplevelsen att Peter Parker själv inte är något utan sin dräkt.
 
Iron Man är som Spidermans mästare. 
 
Allt som allt är Spider-man: homecoming okej tack vare en stundtals rolig humor, men inget som jag skulle vilja se igen. Personligen anser jag att det är den sämsta Spiderman-filmen.
 

The Wedding Singer

Regissör: Frank Coraci.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Adam Sandler, Drew Barrymore, Christine Taylor, Allen Covert, Matthew Glave, Ellen Albertini Dow.
Releasedatum: 3 maj 2000.
 
"Robbie drömmer om att bli kompositör. Istället blir han bröllopssångare. Av tillfällighet möter han Julia, som är servitris på ett av många bröllop där Robbie sjunger, och en speciell vänskap utvecklas mellan dem."
 
 
 
 
 
 
The wedding singer har sagts vara Adam Sandlers bästa film. Jag har personligen svårt för Sandler, men om det här var hans bästa verk är han sämre än vad jag trodde. Det är nämligen en riktigt tråkig komedi.
 
Makens best man håller fylletal. 
 
Filmen är väldigt klyschig och manuset är allt annat än originellt. Visst har filmen sina stunder, där man som tittare sitter och småler lite fånigt, men jag förlorade intresset relativt snabbt och satt och höll på med annat parallellt under resten av speltiden. Musiken är dock bra, vilket hindrar den från att bli en bottennapp.
 
Robbie ger sånglektioner åt en gammal dam. 
 
Allt som allt är The wedding singer okej, men överskattad. Det är en småputtrig komedi att titta på någon enstaka gång, men inte något som är särskilt minnesvärt.
 

It comes at night

Regissör: Trey Edward Schults.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Joel Edgerton, Christopher Abbott, Carmen Ejogo, Riley Keough, Kevin Harrison Jr.
Releasedatum: 6 november 2017.
Distributör: Scanbox.
 
"Beväpnade, vaksamma och med knappa resurser är Paul och hans familj redo att offra allt för att skydda varandra. När ett ungt par och deras son en dag söker tillflykt hos dem har de öppnat en dörr som borde ha förblivit stängd."
 
 
 
 
 
It comes at night lämnade mig likgiltig. Filmen är inte dålig, men den är långt ifrån bra. En småspännande spänning byggs upp, men tempot är långsamt och som tittare väntar man på en klimax som aldrig kommer. Det händer faktiskt inte särskilt mycket, och när eftertexterna börjar rullar är filmens titel fortfarande ett stort frågetecken: vad är det egentligen som kommer om natten?
 
Familjen har lärt sig att främlingar kan vara farliga. 
 
Det som är underligt med filmen är att den håller kvar tittarens intresse trots att den egentligen inte har innehåll som engagerar. Man vill hela tiden veta varför saker och ting ser ut som de gör, och det håller nyfikenheten vid liv. Dessvärre lämnas alla frågor obesvarade. It comes at night ger ingen som helst bakgrundshistoria och allt lämnas till tittares egen tolkning.
 
Det gäller att inte lita på någon. 
 
Allt som allt är It comes at night för innehållslös för sitt eget bästa. Premissen är intressant men varken förklaras eller utvecklas under filmens gång.
 

Transformers: the last knight

Regissör: Michael Bay.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 2 hr 28 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Mark Wahlberg, Laura Haddock, Santiago Cabrera, Isabela Moner, Josh Duhamel.
Releasdatum: 6 november 2017.
Distributör: Paramount.
 
"Vår tids största hjälte blir vår grymmaste fiende när Optimus Prime ska rädda Cybertron genom att förstöra jorden. Nu måste Bumblebee och Cade Yeager leda autobotarna till den ultimata striden för att rädda mänskligheten från deras ex-bundsförvant."
 
 
 
 
Transformers: the last knight är den femte, obehövliga delen i franchisen. Filmen gör inte direkt något fel, men visar inte heller något som vi inte har sett tidigare. Det är samma mekaniska action och samma effekter som i tidigare delar. Visserligen är det hela riktigt snyggt gjort (det visuella är rent utav på WOW-nivå!), men det känns enformigt och andefattigt.
 
Filmen är makalös rent visuellt. 
 
Filmen är småspännande och skådespelarna gör bra ifrån sig. Men handlingen är tunn och Transformers: the last knight pågår alldeles för länge. Filmen hade lätt kunnat komprimeras till halva sin längd utan att någon viktig information försvunnit: det händer helt enkelt inte tillräckligt mycket intressant för att bära upp det hela.  
 
De konstanta slagsmålen blir snabbt tråkigt. 
 
Allt som allt är Transformers: the last knight okej. Filmen fungerar som själlös underhållning, men ger inte mycket att minnas efteråt.
 
 

Allegiant

Regissör: Robert Schwentke.
Genre: Science fiction, action.
Längd: 2 hr 0 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Shailene, Woodley, Theo James, Jeff Daniels, Zoë Kravitz, Ansel Elgort, Miles Teller.
Releasedatum: 12 juli 2016.
 
"Tris och Four flyr och tar sig bortom muren som omringar Chicago. För första gången någonsin lämnar de allt som de känt till. Väl ute är gamla kunskaper meningslösa i ljuset av nya sanningar."
 
 
 
 
 
 
Allegiant har snygga effekter, läcker teknologi och många duktiga skådespelare. Ändå är det inte en bra film. Den är klyschig, förutsägbar och saknar hjärta (och hjärna). Dessutom märks det knappt att den baseras på boken med samma namn, och på något sätt passar den inte alls ihop med sina föregångare.
 
Tris kämpar mot sin pojkväns mamma. 
 
När jag tittar på Allegiant upplever jag inte att den har en bärande handling. Det är en väldigt innehållslös film, och när eftertexterna börjar rulla känns det nästan som att den stått och trampat på samma ställe som den började på. Berättelsen rör sig ingen vart, och tradigheten gör det svårt att få grepp om vad filmens egentliga syfte är.
 
Vännerna beger sig till andra sidan muren. 
 
Allt som allt är jag riktigt besviken på Allegiant. Föregångarna är definitivt inte perfekta, men de lyckades underhålla och höll mig intresserad från början till slut. Den här gör däremot mig ytterst tveksamt inställd till om jag vill se den avslutande delen Ascendant.
 

The Wizard of Lies

Regissör: Barry Levinson.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 2 hr 12 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Alessandro Nivola, Nathan Darrow, Michael Kostroff.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Bernie Badoff orkestrerade det största ponzibedrägeriet i USA:s historia, värt över 65 miljarder dollar. När han till slut arresteras hamnar hans fru och två söner i det brutala rampljuset, vilket får tragiska konsekvenser."
 
 
The wizard of lies är inte en dålig film. Faktum är att jag tydligt kan se hur välproducerad och genomtänkt den är. För rätt tittare är det ett mästerverk. Men jag har inget intresse av ekonomi, och därför förlorade jag intresset alldeles för snabbt.
 
 
Filmen börjar riktigt bra. Den mörka berättelsen är gripande, och skådespelarna levererar starkt. Det var länge sedan jag såg Pfeiffer, och det är roligt att se henne göra en så stark comeback. Men i mina ögon är The wizard of lies ofokuserad och alldeles för lång. Händelserna rör sig plågsamt långsamt framåt, och det dröjde inte länge innan jag kände mig uttråkad. Och det är väldigt synd, för jag borde tycka om den. Filmen gör inga som helst fel – men jag är helt enkelt inte rätt målgrupp.
 
 
Allt som allt är The wizard of lies långt ifrån dålig, men det är inte en film för mig. Tycker du om filmer som Spotlight och The big short lär du dock älska den.
 

Baywatch

Regissör: Seth Gordon.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare:  Dwayne Johnson, Zac Efron, Priyanka Chopra, Alexandra Daddario, Kelly Rohrbach.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: Paramount.
 
"När en brottsvåg slår ner på stranden, leder Mitch sin grupp livräddare på ett uppdrag som bevisar att inte bara poliser kan rädda dagen. De skippar surfandet och går undercover för att avslöja en hänsynslös affärskvinna som hotar att förstöra strandens framtid."
 
 
Baywatch är väldigt ”Hollywood” med scener i slow motion, snygga kroppar och karaktärer som går mot kameran medan det exploderar i bakgrunden. Handlingen är tunn, karaktärerna bleka och det finns otaliga klyschor i varje scen. Sen finns även många omogna sexskämt, vilket inte riktigt är min grej. Men. Alltsammans är gjort på ett självmedvetet och ironiskt sätt. Det är tydligt att överdrivenheten är avsiktlig, och på något sätt underlättar den uppenbara karikatyriska tonen att ta till sig fånigheterna. För om filmen inte tar sig själv på allvar, varför ska jag? Och slutar man överanalysera, blir Baywatch faktiskt rätt underhållande att se på. 
 
Livräddarna är strandens poliser. 
 
Filmen har ett riktigt snyggt foto, svängig musik och duktiga skådespelare. Favoriten är förstås Dwayne Johnson, som både fullträffar sina komiska repliker och agerar som ögongodis. Jag kan dock tycka att filmen hade kunnat klippas ner lite. En tramsig komedi med två timmars speltid är på bristningsgränsen för lång.
 
Det hettar till mellan Matt och Summer. 
 
Allt som allt är Baywatch en helt okej film. Ja, den är uppenbarligen förutsägbar och väldigt fånig. Men den är väldigt lättsam att se på, och ibland är det precis vad man behöver.
 

The Ottoman Lieutenant

Regissör: Joseph Ruben.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Hera Hilmar, Michiel Huisman, Josh Hartnett, Ben Kingsley.
Releasedatum: 9 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"1914 lämnar viljestarka Lillie USA då hon träffat Jude, en läkare på missionsuppdrag i Osmanska riket. Lojaliteten mot Jude testas då hon förälskar sig i den osmanske löjtnanten Ismail. Sliten mellan läkaren och löjtnanten inser Lillie att kärlek i krig är farligt."
 
 
The Ottoman Lietenant är en snyggt inspelad och stundtals fängslande film. Men den saknar originalitet och visar egentligen inget som vi inte har sett förut. Allt hålls dessutom på en väldigt grund nivå, och inte ens de mest laddade scenerna blir särskilt intensiva.
 
 Lillie förälskar sig i osmanske Ismail. 
 
Dramats största problem är att den saknar fokus. Det känns som att filmskaparna inte har kommit överens om vilken genre The Ottoman Lietenant är i eller vilken ton den ska ha. Att den hoppar mellan olika stilar blir till slut rörigt, och det spretiga upplägget gör att filmen aldrig hittar sig själv. Filmen hade kunnat bli spännande om den valt ett tydligare spår. Men nu tar den sig ytligt an lite av allt, vilket tär på tittarens intresse.
 
 Ismail är löjtnant och hamnar ofta i farliga situationer. 
 
Vidare är karaktärerna stereotypiska, och saknar personligheter som gör dem verkliga. Det finns inte heller någon kemi mellan dem, vilket gör det överhängande kärleksdramat tradigt att följa. Och på tal om kärleksdramat så är det den typiska förbjudna romansen. Du vet, där en envis kvinna klagar över sin priviligierade uppväxt men sen förälskar sig i en mäktig (och stilig) man. Självfallet är hennes kärlek otillåten, men efter att ha blivit räddad av honom bryter hon mot reglerna och faller i hans armar medan solen går ner i horisonten bakom dem. Och nej, jag överdrev faktiskt inte: precis så klyschigt är det.
 
 Missionens grundare har förlorat sin livsgnista. 
 
The Ottoman Lieutenant är alltså inte mer än okej. Den har en del intressanta stunder, men är alldeles för spretig och sötsliskig för att göra något större intryck.
 

Runaway bride

Regissör: Garry Marshall.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 42 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Julia Roberts, Richard Gere, Joan Cusack, Hector Elizondo, Rita Wilson.
Inspelningsår: 1999.
 
"Reporten Ike får höra talas om Maggie, en kvinna känd för att ha övergett tre män vid altaret. Fascinerad av historien reser Ike till Maggies hemstad för att söka sanningen. När han dyker upp är datum redan bestämt för bröllop nummer fyra, och staden håller andan."
 
 
 
Runaway bride är okej, men jag hade förväntat mig mer. Skådespelarna är charmiga och vissa scener underhåller, men som helhet känns filmen rätt platt. Den är ärligt talat inte särskilt fängslande. Handlingen är fånig, klyschorna hopar sig och trovärdigheten ligger i botten. Det är dessutom väldigt lätt att förutse vad som kommer att hända.
 
Maggie och bästa vännen försöker undvika Ike. 
 
Fast filmen har några minnesvärda scener är den som helhet rätt tråkig. Dramat är utdraget och transportsträckorna mellan de intressanta delarna är långa. Dessutom hade jag svårt för karaktärerna. Ike är omogen och Maggie upplevs som likgiltig inför sina medmänniskor, vilket gör det svårt att sympatisera för dem båda. Därtill känns inte deras relation äkta, då de förälskar sig i varandra för snabbt och helt saknar kemi till varandra. 
 
Allt som allt är Runaway bride… överskattad. Filmen är okej, men inte mer än så.
 

RSS 2.0