Gold

Regissör: Stephen Gaghan.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Edgar Ramírez, Bryce Dallas Howard, Corey Stoll, Toby Kebbell, Bill Camp
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Kenny är en guldletare, lurendrejare och drömmare som är på desperat jakt efter det stora genombrottet. Han slår ihop med den beryktade geologen Mike Acosta för att genomföra försök att finna en stor guldfyndighet i Indonesiens otillgängliga djungel."
 
Gold hade troligen varit bättre om den varit mer unik. Men det känns som att filmen inte vågar ta ut svängarna. Den håller sig nämligen inom genrens typiska mall och tillför ingenting nytt. Klyschorna hopar sig på varandra, och resultatet blir ett livlöst och utdraget drama.
 
Kenny letar desperat efter guld. 
 
Filmen är rätt tung, och på grund av den tunna handlingen fångas aldrig tittarens intresse. Tempot är långsamt, och fast de duktiga skådespelarna underhåller från början till slut har Gold inte det där lilla extra som gör den sevärd. Istället känns den som en i mängden, oförmögen att gripa tag eller beröra. Det är en sådan film som inte direkt är dålig, men som inte heller har ett påtagligt värde eller syfte.
 

20th Century Women

Regissör: Mike Mills.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 58 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Annette Bening, Elle Fanning, Greta Gerwig, Billy Crudup, Lucas Zumann.
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Dorothea är en bestämd, ensamstående mamma i 50-årsåldern som uppfostrar sin tonårsson Jamie i en tid präglad av kulturella förändringar och uppror. Hon vänder sig till två yngre kvinnor i sin närhet för hjälp med att uppfostra honom då hon tror att hon inte räcker till."
 
Jag är besviken på 20th Century Women. Det är nämligen en snygg och välspelad film som inte alls var i min smak. Vanligtvis har jag inte problem med filmer som fokuserar mycket på dialog och relationer, men i denna händer för lite för att ett intresse ska väckas. Jag hade hört att filmen skulle vara tankeväckande och rolig, men det upplevde jag aldrig. Istället satt jag uttråkad. 
 
Jamie omges av flera starka kvinnor. 
 
Enligt mig är 20th Century Women för lång och förutsägbar. Den är också alldeles för ”vanlig”. Den förvånar mig aldrig, utan håller sig inom den typiska ramen för modernt drama. Fast den berättar en intressant historia om hur en killes uppväxttid under 1900-talet påverkades av kvinnorna runt omkring honom greps jag aldrig tag. Ett mer originellt manus hade behövt för att fängsla.
 

Live by night

Regissör: Ben Affleck.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 8 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Elle Fanning, Sienna Miller, Brendan Gleeson, Zoe Saldana, Chris Cooper.
Releasedatum: 2017–06–05.
Distributör: Warner Bros.
 
"Joe lever i den undre världen, men liknar inte de gangstrar han vägrar att arbeta för – han är uppriktig och har en stark uppfattning om rättvisa. Tillsammans med sitt skoningslösa gäng lämnar han Boston och beger sig till Tampa för att ge igen för det han utsatts för. Men fast hämnden är ljuv har den ett högt pris."
 
Live by night börjar intressant men förlorar efter ett tag sitt driv och sin röda tråd. Det är ett drama vars oengagerade dussinberättelse fylls upp till bredden med klyschor och stereotyper. Filmen är långt ifrån dålig, men saknar förmågan att göra bestående intryck. 
 
 
Jag är personligen inte särskilt förtjust i Ben Affleck – varken som skådespelare, regissör eller manusförfattare. Han saknar djup och inlevelse i sitt framförande, regin lider brist på nyskapande intuition och manuset känns styltigt. Som tur är medverkar många andra duktiga skådespelare i filmen, och de kompenserar till viss del för Afflecks svagheter.
 
 
Som helhet är Live by night en film som har lite av allt: på gott, och på ont. Vissa scener är riktigt spännande och fängslande, medan andra är så tråkiga att jag fick snabbspola förbi dem för att inte förlora intresset. Jag tröttnar snabbt på filmer som saknar originalitet, och tyvärr är Live by night en dussinfilm. En bra sådan visserligen, men en dussinfilm icke desto mindre.
 

xXx: Return of Xander Cage

Regissör: D. J. Caruso.
Genre: Action.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Vin Diesel, Donnie Yen, Deepika Padukone, Ruby Rose, Nina Dobrev, Toni Collette.
Releasedatum: 2017–06–12.
Distributör: Paramount.
 
"När ett gäng legosoldater stjäl ett högteknologiskt vapen som utgör ett globalt hot, behöver världen superspionen Xander Cage. Tillbaka i hetluften leder Xander ett dödsföraktande team på ständig jakt efter action och adrenalinkickar, med målet att rädda världen medan de ser coola ut."
 
Fast xXx: Return of Xander Cage har okej skådespelare och en del riktigt snygga stuntscener, är filmen ingen större hit. Den känns slapp och forcerad, och uppvisar inget nytt. Intresset förloras snabbt, och redan efter några minuter kände jag att jag distraherades av annat.
 
Xander Cages team tar sig an bovar med "stil". 
 
xXx: Return of Xander Cage är en väldigt typisk actionrulle. Den använder samma förutsägbara klyschor, tafatta karaktärspersonligheter och tunna handling som vi har sett dussintals gånger tidigare. Det är nonstop innehållslös action, och avsaknaden på en gripande berättelse gör att man snabbt tröttnar.
 
Filmen har en del läckra stuntscener. 
 
Som helhet är xXx: Return of Xander Cage medioker. Den känns överansträngd och andefattig, och är helt enkelt inte värd att lägga 107 minuter på.
 

Måste gitt

Regissör: Ivica Zubak.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Can Demirtas, Lena Endre, Madeleiene Martin, David Nzinga, Jörgen Thorsson.
Releasedatum: 2017–06–19.
Distributör: Universal Sony.
 
"Metins problem är att han skriver om allt han ser, hör och gör. Namn och platser dokumneteras i minsta detalj. Så när han en dag upptäcker att hans dagbok är borta slår paniken till. Han vet att om polisen hittar den så kommer halva orten att åka fast. Skulle den dyka upp hos maffian, ja då är han död."
 
Måste gitt är en annorlunda, svensk komedi som underhåller med skarpa kulturkrockar. Fast balansen mellan allvar och ironi ibland känns oklar, är filmen onekligen rolig och de smått absurda scenerna lockar fram en del skratt.
 
Metin för dagbok över sitt liv. 
 
Dessvärre håller Måste gitt inte hela vägen. Efter ett tag börjar filmen kännas långrandig och utdragen, och fast humorn lättar upp stämningen emellanåt så är det lätt att tröttna. Dessutom skapas aldrig ett genuint engagemang för karaktärerna.
 
Lena hittar Metins dagbok och fastnar för innehållet. 
 
Som helhet är Måste gitt en okej film. Jag gillar den rappa humorn och de härliga kulturkrockarna, men förlorade intresset rätt så tidigt på grund av tempot.
 

La La Land

Regissör: Damien Chazelle.
Genre: Drama, musikal.
Längd: 2 hr 8 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Emma Stone, Ryan Gosling, Rosmarie DeWitt, J.K. Simmons, Callie Hernandez.
Releasedatum: 2017–06–09.
Distributör: Nordisk film.
 
"Den förhoppningsfulla skådespelerskan Mia möter jazzpianisten Sebastian i en bilkö och sakta men säkert utvecklar de ett förhållande. Men kan Mias och Sebastians kärlek överleva deras stora ambitioner? Finns det överhuvudtaget plats för stormande kärlek när man försöker slå igenom i Hollywood?"
 
Jag blev väldigt besviken på La la land, och enligt mig är det en mycket överskattad film. Jag tycker vanligtvis om musikaler, men blev inte alls imponerad av denna. Handlingen är blek, tempot långsamt och filmen som helhet känns som ett enda stort, intetsägande antiklimax.
 
Jag har svårt för båda huvudrollsinnehavarna. 
 
La la land gjorde inget större intryck på mig. För det mesta satt jag uttråkad, på grund av att inte mycket händer i filmen, eller så kröp det i huden för att scenerna kändes så stela. Jag har dessutom väldigt svårt för båda huvudrollsinnehavarna, då varken Emma Stone eller Ryan Gosling är skådespelare som jag tycker om. Vidare är själva musiken i sig okej, men samtidigt inte särskilt minnesvärd. Låtarna utmärker sig inte, och sångprestationerna sticker inte ut.
 
Det händer inte mycket i filmen. 
 
De missriktade lovorden indikerar att La la land är ett mästerverk, men filmen är inte alls så bra som den ger sken utav. Trots vissa förgyllande scener var dramats främsta förmåga att få oss i soffan att gäspa.
 

Jackie

Regissör: Pablo Larraín.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Caspar Phillipson.
Releasedatum: 2017-06-05.
Distributör: Universal Sony.
 
"Direkt efter mordet på maken president John F. Kennedy tvingas Jackie i djup sorg och chock in i en kamp för att bevara arvet efter sin make och den gemensamma värld de skapat av kärlek."
 
 
 
Jackie visade sig inte vara lika bra som förväntat. Fast den är välspelad och har en intressant berättelse lyckas den helt enkelt inte nå fram. Manuset känns stelt, tempot långsamt och karaktärerna distanserade. Den gråtmilda musiken gör det tydligt att filmen vill beröra, men allt görs så pass osmidigt att jag aldrig försätts i rätt känsloläge.
 
Det lyckliga paret åker runt i landet. 
 
Filmens största svaghet är att tittaren inte lär känna Jackie särskilt väl. Fast dramat berättas ur hennes synvinkel känns hon knappt som en riktig människa. Vi får inte någon indikation på vem hon är som person eller vad hon själv har åstadkommit. Den platta skildringen gör istället att hon framstår som en känslosam, ytlig kvinna som inte gjort mycket själv. Det känns som att den Jackie som skildras i filmen är fasaden som visats för media, och jag hade personligen velat lära känna personen bakom bättre.
 
Efter makens död försänks Jackie i chock. 
 
Som helhet är Jackie ett rätt mediokert och intetsägande drama. Berättelsen bidrar inte med mycket mer än det som redan visats i media.
 

Bleed for this

Regissör: Ben Younger.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Miles Teller, Aaron Eckhart, Katey Sagal, Ciarán Hinds, Ted Levine, Jordan Gelber.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: Universal Sony.
 
"Världsmästaren Vinny Pazienza bryter nacken i en bilolycka, men återvänder till boxningsringen i en av sporthistoriens mest häpnadsväckande comebacks."
 
 
 
 
Jag är inte intresserad av sport. Ändå har jag fängslats av ett flertal sportbiografier, så som oförglömliga Eddie the Eagle. Dessvärre har inte Bleed for this det där lilla extra, som tar den från en typisk ”sportfilm” till ett gripande drama. Fast filmen både är välspelad och har ett fint budskap fångade den inte upp mitt intresse på riktigt. Den följer en klassisk Hollywood-mall, lunkar på i sakta mak och bidrar egentligen inte med något nytt till genren. Resultatet? En småtråkig film som lämnar tittaren neutral.
 
Vinny återvänder till boxningsringen trots sin skada. 
 
Att ha boxning som koncept ger en hel del potential. Det är en explosiv och våldsam sport, vars blodiga strider och intensiva intriger i kulisserna ger en hel del som effektivt kan driva filmen framåt. Men i Bleed for this blir boxningen opersonlig och platt. Allt hålls på en ytlig nivå, och själva boxningsslagen känns styrda och otrovärdiga. De är tydligt koreograferade och saknar den eldfängda dynamik man kan förvänta sig. Tillsammans med en lite för kraftlös handling gör det Bleed for this till en medioker biografi som enbart fångar upp de redan insatta.
 

Assassin's Creed

Regissör: Justin Kurzel.
Genre: Action, äventyr, sci-fi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson, Charlotte Rampling.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Genom banbrytande teknik får Callum uppleva sin förfader Aguilars liv i 1400-talets Spanien. Callum upptäcker att han härstammar från en hemlig sammanslutning av lönnmördare, och utvecklar deras kunskap och färdigheter som krävs för att ta sig an den grymma Tempelherreorden i nutid."
 
Äventyret Assassin’s Creed baseras på den populära spelfranchisen med samma namn och följer två sammanlänkade handlingsparalleller: en i nutid och en i 1400-talets Spanien. Konceptet är läckert och tanken god, men dessvärre är själva utförande så pass svagt att filmen snabbt förlorar tittarens engagemang.
 
Nutid kombineras med 1400-talets Spanien. 
 
Filmen är välspelad, och kompetenta Fassbender inger förtroende. Men skådespelarna får inte mycket att arbeta med. Karaktärerna är bleka, och vi lär inte känna dem tillräckligt för att bry oss om vem som lever och vem som dör. Manuset är helt enkelt inte tillräckligt genomtänkt: intresset fångas inte upp och händelserna är dåligt förklarade. Dessutom känns handlingen både förenklad och invecklad på samma gång, och som tittare får man inte ut mycket av det som sker. Exempelvis känns scenerna i det förflutna nästan överflödiga, då de inte driver handlingen framåt. Och det fåniga sökandet efter det oförklarligt vaga, magiska äpplet är inte tillräckligt för att engagera.
 
Callum kastas in i stridens hetta. 
 
Vidare är effekterna mediokra, och actionscenerna ser väldigt koreograferade och stela ut. Eftersom jag är ett fan av spelfranchisen såg jag mycket fram emot att se lönnmördarnas smidighet på skärm, men striderna har för vältajmade slag och duckningar i min smak. Det ser för planerat, för tillgjort ut. Det speglar egentligen filmen som helhet: fast den är långt ifrån dålig känns den överlag rätt krystad.
 
Viljestarka Aguilar arbetar som lönnmördare. 
 
Allt som allt är Assassin’s Creed okej. Handlingen blir lite långrandig att följa efter ett tag, och karaktärerna är inte mycket att hurra över. Filmens problem är helt enkelt att den inte roar. Men tekniken är häftig och skådespelarna duktiga, och därför räddas Assassin's Creed från att bli ett totalt bottennapp.
 

Why Him?

Regissör: John Hamburg.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: James Franco, Zoey Deutch, Bryan Cranston, Megan Mullally, Griffin Gluck.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Ned besöker sin dotter och träffar hennes pojkvän Laird, Silicon Valley-miljonären som, trots att han menar väl, ständigt gör bort sig i sociala sammanhang och visar sig vara en riktig mardröm. En rivalitet uppstår mellan dem och Ned drabbas av panik när han får reda på att Laird tänker fria."
 
Why him? är en oambitiös komedi som återanvänder manuset från genrens typiska dussinfilmer och markerar det med en ny titel. Ingenting med filmen är originellt eller nyskapande, och det tar inte lång tid förrän den känns långrandig. Det enda som händer är att den duktiga flickans ”missförstådda” pojkvän försöker få hennes överbeskyddande pappa att gilla honom, och det är inte tillräckligt unikt för att engagera mig.
 
Laird tatuerar in familjens julkort på ryggen. 
 
Kanske är jag pryd eller gammalmodig i mitt tankesätt, men jag saknar komedier som faktiskt får tittaren att skratta genom intelligenta dialoger och kreativa skämt. Why him? anspelar alldeles för mycket på osmaklig sexhumor och innehåller en tröttsam, strid ström svordomar. Skämten känns barnsliga och filmen som helhet blir oerhört överdriven. Förutom någon enstaka scen som fick mig att fnissa, klarade filmen inte av att hindra mig från att gäspa och himla med ögonen.
 
Laird är omedveten om föräldrarnas personliga gränser. 
 
En annan anledning till att jag inte är särskilt förtjust i filmen är karaktärerna. Skådespelarna är visserligen duktiga och det är mycket tack vare dem som Why him? inte sjunker som en sten. Men karaktärerna är platta och känns inte alls som verkliga personer. Den enda som har en gnutta komplexitet i sig är Laird, men hans påfrestande omogenhet får mig nästan att önska att han var lika endimensionell som de andra. Ironiskt är att filmen heter ”varför honom?”, för trots att jag har sett filmen har jag fortfarande inte svar på den frågan.
 
De välvilliga försöken slutar alltid i katastrof. 
 
Som helhet är Why him? en väldigt typisk, modern komedi. Överdrivenheten tar ofta överhanden och scenerna flyter ihop till ett enda enformigt töcken. 
 

Min pappa Toni Erdmann

Regissör: Maren Ade.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 2 hr 42 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn, Thomas Loibl, Trystan Pütter.
Relasedatum: 2017-04-10.
Distributör: TriArt.
 
"Winfried bestämmer sig för att tina upp sin frostiga relation med dottern Ines genom att överraska henne med ett spontanbesök. Men Ines har fullt upp, så att ta hand om sin skojfriske far är inte något hon prioriterar. Winfried ger sig dock inte utan kamp och infiltrerar dotterns liv i rollen som livsstilcoachen Toni Erdmann."
 
Jag förstår inte hypen kring Min pappa Toni Erdmann. Dramat har okej skådespelare samt en fungerande kombination av humor och tunga, undertryckta känslor – men handlingen är inget speciellt och filmen väckte aldrig ett intresse hos mig. Detta beror bland annat på att den är så himla utdragen.
 
Winfried vill förbättra relationen med dottern Ines. 
 
Filmen är nämligen närmare tre timmar lång. För att klara av att engagera tittaren en så lång tid krävs något spektakulärt; något utöver det vanliga – och detta saknar Min pappa Toni Erdmann. Ytterst få filmer klarar att skapa ett genuint intresse hos tittaren i så många timmar, och i den här filmens fall finns ingen ursäkt till varför den är så lång. Den är utdragen, händelselös och minuterna segar sig framåt. Trots en tydlig potential är den alldeles för tråkig för att jag faktiskt ska bry mig om det som sker.
 
Ines har svårt att få ihop alla delar i livet. 
 
Som helhet är Min pappa Toni Erdmann ett drama som tar sig vatten över huvudet med sin längd. Den har inte vad som krävs för att underhålla tittaren i nästan tre timmar, och eftersom den inte har komprimerats till en mer hanterbar längd är det svårt att inte låta sig distrahera sig av annat.
 

Christine

Regissör: Antonio Campos.
Genre: Biografi, drama.
Längd: 1 hr 59 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rebecca Hall, Michael C. Hall, Tracy Letts, Maria Dizzia, J. Smith-Cameron.
Releasedatum: 2017–03–27.
Distributör: Universal Sony.
 
"Den smarta Christine vill jobba med direktsänd TV. Hon är en ambitiös reporter med ett öga för nyanser och ett socialt patos, och hon hamnar hela tiden i konflikt med sin chef som trycker på för att få upp tittarsiffrorna. Christine blir allt mer desillusionerad och till slut tar hon ett mörkt och oväntat beslut."
 
Christine skildrar en intressant berättelse, som på grund av ett svagt manus inte stimulerar tittaren. Filmen utmärker sig inte, och pågår så pass länge att den upplevs som utdragen, enformig och torr. Inte heller fängslar det tänkvärda konceptet om psykisk ohälsa lika mycket som det hade kapacitet för.
 
Ambitiösa Christine pressas för att få upp tittarsiffrorna. 
 
Christine ämnar ge en trovärdig och vördnadsfull tolkning av den smått irriterande och osympatiska reportern Christine Chubbuck, som 1974 begick självmord i live-TV. Rebecka Hall framställer den orofyllda kvinnan på ett insiktsfullt sätt, och visar hur depression kan se ut och hur den kan påverka på både individnivå och i en bredare kontext. Men som tittare är det svårt att förstå sig på Christine och hennes tankegångar. Förändringen från sansad till självmordsbenägen känns abrupt, och brytningspunkten upplevs inte som trovärdig i sammanhanget.
 
Christine kämpar för att hitta en intressant story. 
 
Som helhet är Christine för långrandig och innehållslös i min smak. Filmen grundas på en tankeväckande berättelse, men engagerar inte tillräckligt för att intresset ska hållas kvar ända till slutet.
 

Kärleken är störst

Regissör: Laurent Tirard.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 34 mins.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Virginie Efira, Jean Dujardin, Cédric Kahn, César Bomboy, Stéphanie Papanian.
Releasedatum: 2017-03-13.
Distributör: Noble Entertainment.
 
"Diane får ett telefonsamtal från Alexandre som hittat hennes borttappade mobil. De får direkt nära kontakt och ses dagen efter. Diane tycker att Alexandre är charmig, rolig och snäll – det enda problemet är att han är 136 cm lång. Omgivningens fördomar och hennes egna kamp färgar hennes känslor."
 
Den romantiska komedin Kärleken är störst håller sig inom genrens givna mall. Den förutsägbara handlingen är relativt blek, och jag garanterar dig att du tagit del av liknande berättelser tidigare. Filmen har inte några direkta brister: ändå går du inte miste om något om du väljer att inte se den.
 
Diane förälskar sig i en mycket kort man. 
 
Kärleken är störst är en sådan film som bara är. Den väcker inte några starka känslor, och trots att filmen inte är särskilt lång måste den anstränga sig för att uppnå sin längd. Det åstadkoms genom att fylla ut berättelsen med oväsentliga scener som inte driver handlingen framåt. Vidare ser karaktären Alexandre inte riktigt rätt ut. De effekter som använts för att få honom att framstå som kort är nämligen inte särskilt bra gjorda. Ofta varierar storleken på hans huvud och det syns att det är filmat mot greenscreen. 
 
Tillsammans med Alexandre vågar Diane testa nya saker. 
 
Skådespelarna presterar dock bra, och jag tycker mycket om att Kärleken är störst ifrågasätter utseendefixerade normer. Som helhet är det en okej film, som fungerar perfekt att slötitta på men som inte sticker ut ur mängden.
 

Morran & Tobias – som en skänk från ovan

Regissör: Mats Lindberg.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 39 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Johan Rheborg, Robert Gustafsson.
Releasedatum: 2017-03-10.
 
"Efter en incident med en luftballongsbrännare råkar Morran och hennes son Tobias bränna deras hus. Samtidigt som Morran ser chansen att ge henne och Tobias en möjlighet att starta om på nytt, så har Tobias mängder av kreativa idéer om hur han ska förbättra huset - med allt från högtryckstvätt till kulspruta."
 
 
 
Morran & Tobias – som en skänk från ovan är inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skådespelarna är visserligen suveräna, men resten av filmen håller inte måttet. Handlingen är blek och händelserna lösryckta, vilket efter ett tag blir tröttsamt att se på.
 
Duon råkar bränna ner sitt hus. 
 
Den största svagheten är dock filmens bisarra överdrifter. De uppförstorade scenerna spårar ofta ur, och det är helt enkelt inte roligt att se när huset fördärvas eller Morran elchockas. Det är omåttligt överdrivet, och som ett resultat känns det som händer konstruerat och långt ifrån trovärdigt. Visst skrattar jag som tittare några gånger, men det har sin grund i de mer nedtonade detaljerna snarare än det absurda som pågår.
 
Morran och sonen tvingas flytta till nytt boende. 
 
Som helhet är Morran & Tobias – som en skänk från ovan en okej film. Överdriften blir ofta för mycket, och skapar en oönskad distans till tittaren samt gör det svårt att knyta an till karaktärerna. Ändå finns vissa scener där det är svårt att hålla sig för skratt.
 

Den allvarsamma leken

Regissör: Pernilla August.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Sverrir Gudnason, Karin Franz Körlof, Michael Nyqvist, Mikkel Boe Følsgaard, Sven Nordin.
Releasedatum: 2017-01-20.
 
"Arvid och Lydia inleder en romans, men på grund av sociala omständigheter glider de ifrån varandra. De finner ett tryggt liv med någon annan och gifter sig på varsitt håll. Tio år senare träffas de igen. Drömmen om den rena, stora och oförstörda kärleken är magnetisk och de inleder en passionerad affär som kräver större offer än vad de båda kan ana."
 
Tyvärr var Den allvarsamma leken inte en film i min smak. Konceptet är oerhört uttjatat, tempot långsamt och jag engagerades aldrig av den bleka handlingen. Dessutom är skådespelarna riktigt stela. De saknar gnista, och hela deras framförande faller platt. Detta leder i sin tur till att karaktärerna förlorar den lilla trovärdighet manuset hade gett dem.
 
Arvid och Lydia inleder en förbjuden romans. 
 
En annan svaghet är att alldeles för stort fokus ligger på hur allt ser ut, snarare än innehållet. Det är tydligt att skaparna har koncentrerat sig på att filmen ska utstråla stilfullhet och elegans, men missat att resten är ytligt, ointressant och intetsägande. Långa sekvenser består enbart av passionerade blickar och lidelsefulla kontakter mellan parets fingrar, vilket både blir tråkigt och opersonligt. Klyschorna radar upp sig efter varandra och filmen förblir tröttsamt uttryckslös. 
 
Arvids ekonomi och status gör att paret glider ifrån varandra. 
 
Som helhet är Den allvarsamma leken en besvikelse. Jag började aldrig bry mig om vare sig handlingen eller karaktärerna, och vad paret ser i varandra förblir en gåta.
 

The Neverending Story

Regissör: Wolfgang Petersen.
Genre: Äventyr, fantasy.
Längd: 1 hr 31 mins.
Åldergräns: 7 år.
Skådespelare: Barret Oliver, Noah Hathaway, Gerald McRaney, Alan Oppenheimer, Tami Stronach.
Inspelningsår: 1984.
 
"När unge Bastian lånade en mystisk bok, drömde han aldrig om att han skulle dras in i en skimrande fantasivärld bara genom att vända blad."
 
 
 
 
 
The Neverending Story är en vacker familjefilm, med starkt budskap och en härligt magisk känsla. Karaktärerna är otroligt söta och speciellt Bastian, som spelas av Berret Oliver, charmar sig in i tittarens hjärta. Ändå är The Neverending Story inte lika speciell som mitt yngre jag hade målat upp den.
 
Lyckodraken ger Atreyu en hjälpande tass. 
 
Berättelsen hade nämligen svårt att behålla mitt engagemang från början till slut. Filmen känns aningen utdragen och som vuxen tittare tyckte jag att den var stundtals tråkig. Dessutom innehåller The Neverending Story stora logiska luckor, och ibland upplevs filmen vara riktigt osammanhängande. Scenernas kontrasterande stilnivåer ger ett rörigt intryck och känslan när eftertexterna börjar rulla är antiklimatisk.
 
Med hästen Artax letar Atreyu efter ett botemedel. 
 
The Neverending Story är alltså en fin och trivsam familjefilm, som har lite svårt att skapa ett helhjärtat intresse hos sin vuxna publik.
 

Ouija: origin of evil

Regissör: Mike Flanagan.
Genre: Rysare, thriller.
Längd: 1 hr 39 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Elizabeth Reaser, Annalise Basso, Lulu Wilson, Henry Thpmas, Parker Mack, Halle Charlton.
Releasedatum: 2017-03-06.
Distributör: Universal Sony.
 
"När en änka och hennes två döttrar testar Ouija-brädet fär att lura nya kunder till sin seans-verksamhet bjuder de samtidigt ovetandes in en ond ande till sitt hem. När ena dottern blir besatt av denna skoningslösa ande, måste familjen nu konfrontera sin skräck."
 
 
Ouija: origin of evil utspelar sig ungefär femtio år innan Quija (2014). Filmen är dock fristående, och det är inte nödvändigt att se originalet för att hänga med. Till min förvåning börjar Ouija: origin of evil rätt bra. Inledningen är spännande och väcker nyfikenhet för handlingen. Dessutom gillar jag att stort fokus ligger på karaktärerna, och skådespelarna presterar bra. Jag fastnar speciellt för talangfulla Reaser (Twilight), Basso (Captain Fantastic) och Wilson (Annabelle 2), som tillsammans väcker intresse för rollerna.
 
Alice Zander skaffar hem ett Ouija-bräde till sin seans. 
 
Men det blir dessvärre snabbt uppenbart att Ouija: origin of evil håller sig inom mallen för en typisk skräckfilm. Den innehåller många klyschiga troper och det förutsägbara händelseförloppet är allt annat än nyskapande. Därtill är dialogerna platta och händelserna saknar trovärdighet. Ouija: origin of evil har också så många ”jump-scares” att de förlorar effekt, och ofta blir situationer ämnade att vara obehagliga istället komiska. Ett exempel på detta är när besatta Doris får en mans röst; vilket låter mer som sura uppstötningar än en ond ande.
 
Doris blir besatt av en ond ande. 
 
Ouija: origin of evil är som helhet okej. Jag tycker om skådespelarna och karaktärerna, men förlorar intresse på grund av de överdrivna och efterapande händelserna. Filmen följer strömmen och tillför inget eget till genren.
 

Storkarna

Regissör: Stoller & Sweetland.
Genre: Animerat, familj.
Längd: 1 hr 26 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Andy Samberg, Katie Crown, Kelsey Grammer, Jennifer Aniston, Ty Burrell, Danny Trejo.
Releasedatum: 2017-02-20.
Distributör: Warner Bros.
 
"Storkar brukade komma med bebisar men nu leverar de paket istället. Storken Junior, som är den duktigaste leverantören, hamnar i trubbel när den tidigare bebis-fabriken av misstag råkar producera en liten flicka."
 
 
 
Storkarna är en småcharmig film som tar sig an lite för mycket på samma gång. Vi får följa tre protagonister, som alla har olika bekymmer och mål. Handlingsspåren är sammanförda på ett snyggt sätt, men kombinationen av dem blir rörigt. Det händer mycket på samma gång och berättelsen är lite för komplex för sin målgrupp. Det hela ger ett virrigt intryck och får Storkarna att kännas forcerad. Mer är trots allt inte alltid bättre.
 
Junior och Tulip ger sig ut för att leverera ett barn. 
 
Storkarna har både toppar och dalar. Vissa scener är hur söta som helst och exempelvis vargarna bjuder på en hel del värmande humor. Men filmen är relativt påfrestande ibland. Karaktärerna bråkar ofta, är fördomsfulla och allmänt otrevliga mot varandra. Dessutom blir det tröttsamt när en del scener pågår för länge, och för vuxna tittare blir filmen aldrig riktigt rolig. Den fick mig inte att skratta, utan stannade vid att bara vara söt och smått charmig.
 
Nate har önskat sig en lillebror av storkarna. 
 
Men som helhet är Storkarna en fin film. Den har en del riktigt minnesvärda scener och ett värdefullt budskap om att ta vara på nuet och våga gå emot strömmen. Trots stereotyper, ett plottrigt berättande och att humorn inte når ända fram kan jag inte undgå att charmas.
 

The Wizard of Oz

Regissör: Victor Fleming.
Genre: Familj, fantasy, musikal.
Längd: 1 hr 38 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judy Garland, frank Morgan, Ray Bolger, Bert Lahr, Jack Haley, Billie Burke.
Inspelningsår: 1939.
 
"Följ med på vägen till den smaragdgröna staden med Dorothy, Fågelskrämman, Plåtmannen och det Fega lejonet som väntar på vägen med gul gatsten."
 
 
 
 
 
The Wizard of Oz är en charmig och tidsenlig klassiker, fylld av starka färger och sprudlande av liv. Filmen är kreativt utformad och förmedlar inspirerande budskap genom påhittiga metaforer. Därtill är musiken originell och medryckande. Men det blir dock lite för mycket sång: de långa låtarna släpar sig över scenerna och tar nästan över handlingen. Det gör att filmen känns lite ofokuserad.
 
Tillsammans med sina nyfunna vänner försöker Dorothy hitta trollkarlen. 
 
Det går inte att neka att The Wizard of Oz är en bra film – speciellt för sin tid. Skådespelarna presterar bra och att de överspelar och artikulerar sina repliker för mycket tillför snarare charm än irritation. Ändå kan jag inte undgå att känna mig lite uttråkad. Filmen är tradig, många av händelserna upprepas gång på gång och som tittare kände jag inte mig särskilt engagerad. Troligen beror det på att jag inte är van vid att se så här gamla filmer. Mycket har hänt under de 78 år som gått sedan den gjordes och eftersom jag är van vid moderna filmer med högt tempo uppfattas The Wizard of Oz lätt som innehållslös.
 
Dorothy jagas av den onda häxan av väst.  
 
Som helhet är The Wizard of Oz en mysig film som inte riktigt klarar sig med dagens mått. 
 

Swiss Army Man

Regissör: Dan Kwan m.fl.
Genre: Äventyr, komedi, fantasy.
Längd: 1 hr 33 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Paul Dano, Daniel Radcliffe, Mary Elizabeth Winstead, Richard Gross m.fl.
Releasedatum: 2016-12-05.
Distributör: Njutafilms.
 
"Hank är strandad på en öde ö och har gett upp allt hopp om att ta sig hem igen. När liket Manny spolas upp på land förändras allt. De två blir snabbt vänner och åker på ett fantastiskt äventyr för att ta Hank tillbaka till kvinnan i hans liv."
 
 
Jag är mållös. Swiss army man är en av de mest bisarra filmerna som jag någonsin har sett och jag vet inte riktigt vad jag tycker.
 
Hank hittar ett lik på stranden. 
 
Å ena sidan har Swiss army man ett oerhört unikt och kreativt koncept. Den sticker minst sagt ut ur mängden och är inte en film man glömmer i första taget. Dessutom är den värmande, skrattframkallande och förmedlar livsglädje på sitt eget, skruvade sätt. Och det vackra fotot och musiken lyfter filmen lite extra.
 
Tillsammans med liket beger sig Hank ut för att hitta civilisationen. 
 
Men filmen är som sagt riktigt besynnerlig och ofta visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta över det absurda som pågick. Det finns inte ord som förklarar känslan: Swiss army man är helt enkelt obeskrivligt befängd. Det enda som jag vet med säkerhet är att filmen anspelar lite för mycket på sex och pruttskämt.
 
Under sitt äventyr knyter de starka vänskapsband. 
 
Som helhet är Swiss army man en film som omöjligen kan beskrivas med ord. Det känns nästan som att någon förlorat ett vad och tvingats göra en remake av Robinson Crusoe på droger. Det enda jag kan göra är att rekommendera att du ser den och bildar en egen uppfattning.
 

RSS 2.0