Assassin's Creed

Regissör: Justin Kurzel.
Genre: Action, äventyr, sci-fi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson, Charlotte Rampling.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Genom banbrytande teknik får Callum uppleva sin förfader Aguilars liv i 1400-talets Spanien. Callum upptäcker att han härstammar från en hemlig sammanslutning av lönnmördare, och utvecklar deras kunskap och färdigheter som krävs för att ta sig an den grymma Tempelherreorden i nutid."
 
Äventyret Assassin’s Creed baseras på den populära spelfranchisen med samma namn och följer två sammanlänkade handlingsparalleller: en i nutid och en i 1400-talets Spanien. Konceptet är läckert och tanken god, men dessvärre är själva utförande så pass svagt att filmen snabbt förlorar tittarens engagemang.
 
Nutid kombineras med 1400-talets Spanien. 
 
Filmen är välspelad, och kompetenta Fassbender inger förtroende. Men skådespelarna får inte mycket att arbeta med. Karaktärerna är bleka, och vi lär inte känna dem tillräckligt för att bry oss om vem som lever och vem som dör. Manuset är helt enkelt inte tillräckligt genomtänkt: intresset fångas inte upp och händelserna är dåligt förklarade. Dessutom känns handlingen både förenklad och invecklad på samma gång, och som tittare får man inte ut mycket av det som sker. Exempelvis känns scenerna i det förflutna nästan överflödiga, då de inte driver handlingen framåt. Och det fåniga sökandet efter det oförklarligt vaga, magiska äpplet är inte tillräckligt för att engagera.
 
Callum kastas in i stridens hetta. 
 
Vidare är effekterna mediokra, och actionscenerna ser väldigt koreograferade och stela ut. Eftersom jag är ett fan av spelfranchisen såg jag mycket fram emot att se lönnmördarnas smidighet på skärm, men striderna har för vältajmade slag och duckningar i min smak. Det ser för planerat, för tillgjort ut. Det speglar egentligen filmen som helhet: fast den är långt ifrån dålig känns den överlag rätt krystad.
 
Viljestarka Aguilar arbetar som lönnmördare. 
 
Allt som allt är Assassin’s Creed okej. Handlingen blir lite långrandig att följa efter ett tag, och karaktärerna är inte mycket att hurra över. Filmens problem är helt enkelt att den inte roar. Men tekniken är häftig och skådespelarna duktiga, och därför räddas Assassin's Creed från att bli ett totalt bottennapp.
 

Why Him?

Regissör: John Hamburg.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: James Franco, Zoey Deutch, Bryan Cranston, Megan Mullally, Griffin Gluck.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Ned besöker sin dotter och träffar hennes pojkvän Laird, Silicon Valley-miljonären som, trots att han menar väl, ständigt gör bort sig i sociala sammanhang och visar sig vara en riktig mardröm. En rivalitet uppstår mellan dem och Ned drabbas av panik när han får reda på att Laird tänker fria."
 
Why him? är en oambitiös komedi som återanvänder manuset från genrens typiska dussinfilmer och markerar det med en ny titel. Ingenting med filmen är originellt eller nyskapande, och det tar inte lång tid förrän den känns långrandig. Det enda som händer är att den duktiga flickans ”missförstådda” pojkvän försöker få hennes överbeskyddande pappa att gilla honom, och det är inte tillräckligt unikt för att engagera mig.
 
Laird tatuerar in familjens julkort på ryggen. 
 
Kanske är jag pryd eller gammalmodig i mitt tankesätt, men jag saknar komedier som faktiskt får tittaren att skratta genom intelligenta dialoger och kreativa skämt. Why him? anspelar alldeles för mycket på osmaklig sexhumor och innehåller en tröttsam, strid ström svordomar. Skämten känns barnsliga och filmen som helhet blir oerhört överdriven. Förutom någon enstaka scen som fick mig att fnissa, klarade filmen inte av att hindra mig från att gäspa och himla med ögonen.
 
Laird är omedveten om föräldrarnas personliga gränser. 
 
En annan anledning till att jag inte är särskilt förtjust i filmen är karaktärerna. Skådespelarna är visserligen duktiga och det är mycket tack vare dem som Why him? inte sjunker som en sten. Men karaktärerna är platta och känns inte alls som verkliga personer. Den enda som har en gnutta komplexitet i sig är Laird, men hans påfrestande omogenhet får mig nästan att önska att han var lika endimensionell som de andra. Ironiskt är att filmen heter ”varför honom?”, för trots att jag har sett filmen har jag fortfarande inte svar på den frågan.
 
De välvilliga försöken slutar alltid i katastrof. 
 
Som helhet är Why him? en väldigt typisk, modern komedi. Överdrivenheten tar ofta överhanden och scenerna flyter ihop till ett enda enformigt töcken. 
 

Min pappa Toni Erdmann

Regissör: Maren Ade.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 2 hr 42 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn, Thomas Loibl, Trystan Pütter.
Relasedatum: 2017-04-10.
Distributör: TriArt.
 
"Winfried bestämmer sig för att tina upp sin frostiga relation med dottern Ines genom att överraska henne med ett spontanbesök. Men Ines har fullt upp, så att ta hand om sin skojfriske far är inte något hon prioriterar. Winfried ger sig dock inte utan kamp och infiltrerar dotterns liv i rollen som livsstilcoachen Toni Erdmann."
 
Jag förstår inte hypen kring Min pappa Toni Erdmann. Dramat har okej skådespelare samt en fungerande kombination av humor och tunga, undertryckta känslor – men handlingen är inget speciellt och filmen väckte aldrig ett intresse hos mig. Detta beror bland annat på att den är så himla utdragen.
 
Winfried vill förbättra relationen med dottern Ines. 
 
Filmen är nämligen närmare tre timmar lång. För att klara av att engagera tittaren en så lång tid krävs något spektakulärt; något utöver det vanliga – och detta saknar Min pappa Toni Erdmann. Ytterst få filmer klarar att skapa ett genuint intresse hos tittaren i så många timmar, och i den här filmens fall finns ingen ursäkt till varför den är så lång. Den är utdragen, händelselös och minuterna segar sig framåt. Trots en tydlig potential är den alldeles för tråkig för att jag faktiskt ska bry mig om det som sker.
 
Ines har svårt att få ihop alla delar i livet. 
 
Som helhet är Min pappa Toni Erdmann ett drama som tar sig vatten över huvudet med sin längd. Den har inte vad som krävs för att underhålla tittaren i nästan tre timmar, och eftersom den inte har komprimerats till en mer hanterbar längd är det svårt att inte låta sig distrahera sig av annat.
 

Christine

Regissör: Antonio Campos.
Genre: Biografi, drama.
Längd: 1 hr 59 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rebecca Hall, Michael C. Hall, Tracy Letts, Maria Dizzia, J. Smith-Cameron.
Releasedatum: 2017–03–27.
Distributör: Universal Sony.
 
"Den smarta Christine vill jobba med direktsänd TV. Hon är en ambitiös reporter med ett öga för nyanser och ett socialt patos, och hon hamnar hela tiden i konflikt med sin chef som trycker på för att få upp tittarsiffrorna. Christine blir allt mer desillusionerad och till slut tar hon ett mörkt och oväntat beslut."
 
Christine skildrar en intressant berättelse, som på grund av ett svagt manus inte stimulerar tittaren. Filmen utmärker sig inte, och pågår så pass länge att den upplevs som utdragen, enformig och torr. Inte heller fängslar det tänkvärda konceptet om psykisk ohälsa lika mycket som det hade kapacitet för.
 
Ambitiösa Christine pressas för att få upp tittarsiffrorna. 
 
Christine ämnar ge en trovärdig och vördnadsfull tolkning av den smått irriterande och osympatiska reportern Christine Chubbuck, som 1974 begick självmord i live-TV. Rebecka Hall framställer den orofyllda kvinnan på ett insiktsfullt sätt, och visar hur depression kan se ut och hur den kan påverka på både individnivå och i en bredare kontext. Men som tittare är det svårt att förstå sig på Christine och hennes tankegångar. Förändringen från sansad till självmordsbenägen känns abrupt, och brytningspunkten upplevs inte som trovärdig i sammanhanget.
 
Christine kämpar för att hitta en intressant story. 
 
Som helhet är Christine för långrandig och innehållslös i min smak. Filmen grundas på en tankeväckande berättelse, men engagerar inte tillräckligt för att intresset ska hållas kvar ända till slutet.
 

Kärleken är störst

Regissör: Laurent Tirard.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 34 mins.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Virginie Efira, Jean Dujardin, Cédric Kahn, César Bomboy, Stéphanie Papanian.
Releasedatum: 2017-03-13.
Distributör: Noble Entertainment.
 
"Diane får ett telefonsamtal från Alexandre som hittat hennes borttappade mobil. De får direkt nära kontakt och ses dagen efter. Diane tycker att Alexandre är charmig, rolig och snäll – det enda problemet är att han är 136 cm lång. Omgivningens fördomar och hennes egna kamp färgar hennes känslor."
 
Den romantiska komedin Kärleken är störst håller sig inom genrens givna mall. Den förutsägbara handlingen är relativt blek, och jag garanterar dig att du tagit del av liknande berättelser tidigare. Filmen har inte några direkta brister: ändå går du inte miste om något om du väljer att inte se den.
 
Diane förälskar sig i en mycket kort man. 
 
Kärleken är störst är en sådan film som bara är. Den väcker inte några starka känslor, och trots att filmen inte är särskilt lång måste den anstränga sig för att uppnå sin längd. Det åstadkoms genom att fylla ut berättelsen med oväsentliga scener som inte driver handlingen framåt. Vidare ser karaktären Alexandre inte riktigt rätt ut. De effekter som använts för att få honom att framstå som kort är nämligen inte särskilt bra gjorda. Ofta varierar storleken på hans huvud och det syns att det är filmat mot greenscreen. 
 
Tillsammans med Alexandre vågar Diane testa nya saker. 
 
Skådespelarna presterar dock bra, och jag tycker mycket om att Kärleken är störst ifrågasätter utseendefixerade normer. Som helhet är det en okej film, som fungerar perfekt att slötitta på men som inte sticker ut ur mängden.
 

Morran & Tobias – som en skänk från ovan

Regissör: Mats Lindberg.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 39 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Johan Rheborg, Robert Gustafsson.
Releasedatum: 2017-03-10.
 
"Efter en incident med en luftballongsbrännare råkar Morran och hennes son Tobias bränna deras hus. Samtidigt som Morran ser chansen att ge henne och Tobias en möjlighet att starta om på nytt, så har Tobias mängder av kreativa idéer om hur han ska förbättra huset - med allt från högtryckstvätt till kulspruta."
 
 
 
Morran & Tobias – som en skänk från ovan är inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skådespelarna är visserligen suveräna, men resten av filmen håller inte måttet. Handlingen är blek och händelserna lösryckta, vilket efter ett tag blir tröttsamt att se på.
 
Duon råkar bränna ner sitt hus. 
 
Den största svagheten är dock filmens bisarra överdrifter. De uppförstorade scenerna spårar ofta ur, och det är helt enkelt inte roligt att se när huset fördärvas eller Morran elchockas. Det är omåttligt överdrivet, och som ett resultat känns det som händer konstruerat och långt ifrån trovärdigt. Visst skrattar jag som tittare några gånger, men det har sin grund i de mer nedtonade detaljerna snarare än det absurda som pågår.
 
Morran och sonen tvingas flytta till nytt boende. 
 
Som helhet är Morran & Tobias – som en skänk från ovan en okej film. Överdriften blir ofta för mycket, och skapar en oönskad distans till tittaren samt gör det svårt att knyta an till karaktärerna. Ändå finns vissa scener där det är svårt att hålla sig för skratt.
 

Den allvarsamma leken

Regissör: Pernilla August.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Sverrir Gudnason, Karin Franz Körlof, Michael Nyqvist, Mikkel Boe Følsgaard, Sven Nordin.
Releasedatum: 2017-01-20.
 
"Arvid och Lydia inleder en romans, men på grund av sociala omständigheter glider de ifrån varandra. De finner ett tryggt liv med någon annan och gifter sig på varsitt håll. Tio år senare träffas de igen. Drömmen om den rena, stora och oförstörda kärleken är magnetisk och de inleder en passionerad affär som kräver större offer än vad de båda kan ana."
 
Tyvärr var Den allvarsamma leken inte en film i min smak. Konceptet är oerhört uttjatat, tempot långsamt och jag engagerades aldrig av den bleka handlingen. Dessutom är skådespelarna riktigt stela. De saknar gnista, och hela deras framförande faller platt. Detta leder i sin tur till att karaktärerna förlorar den lilla trovärdighet manuset hade gett dem.
 
Arvid och Lydia inleder en förbjuden romans. 
 
En annan svaghet är att alldeles för stort fokus ligger på hur allt ser ut, snarare än innehållet. Det är tydligt att skaparna har koncentrerat sig på att filmen ska utstråla stilfullhet och elegans, men missat att resten är ytligt, ointressant och intetsägande. Långa sekvenser består enbart av passionerade blickar och lidelsefulla kontakter mellan parets fingrar, vilket både blir tråkigt och opersonligt. Klyschorna radar upp sig efter varandra och filmen förblir tröttsamt uttryckslös. 
 
Arvids ekonomi och status gör att paret glider ifrån varandra. 
 
Som helhet är Den allvarsamma leken en besvikelse. Jag började aldrig bry mig om vare sig handlingen eller karaktärerna, och vad paret ser i varandra förblir en gåta.
 

The Neverending Story

Regissör: Wolfgang Petersen.
Genre: Äventyr, fantasy.
Längd: 1 hr 31 mins.
Åldergräns: 7 år.
Skådespelare: Barret Oliver, Noah Hathaway, Gerald McRaney, Alan Oppenheimer, Tami Stronach.
Inspelningsår: 1984.
 
"När unge Bastian lånade en mystisk bok, drömde han aldrig om att han skulle dras in i en skimrande fantasivärld bara genom att vända blad."
 
 
 
 
 
The Neverending Story är en vacker familjefilm, med starkt budskap och en härligt magisk känsla. Karaktärerna är otroligt söta och speciellt Bastian, som spelas av Berret Oliver, charmar sig in i tittarens hjärta. Ändå är The Neverending Story inte lika speciell som mitt yngre jag hade målat upp den.
 
Lyckodraken ger Atreyu en hjälpande tass. 
 
Berättelsen hade nämligen svårt att behålla mitt engagemang från början till slut. Filmen känns aningen utdragen och som vuxen tittare tyckte jag att den var stundtals tråkig. Dessutom innehåller The Neverending Story stora logiska luckor, och ibland upplevs filmen vara riktigt osammanhängande. Scenernas kontrasterande stilnivåer ger ett rörigt intryck och känslan när eftertexterna börjar rulla är antiklimatisk.
 
Med hästen Artax letar Atreyu efter ett botemedel. 
 
The Neverending Story är alltså en fin och trivsam familjefilm, som har lite svårt att skapa ett helhjärtat intresse hos sin vuxna publik.
 

Ouija: origin of evil

Regissör: Mike Flanagan.
Genre: Rysare, thriller.
Längd: 1 hr 39 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Elizabeth Reaser, Annalise Basso, Lulu Wilson, Henry Thpmas, Parker Mack, Halle Charlton.
Releasedatum: 2017-03-06.
Distributör: Universal Sony.
 
"När en änka och hennes två döttrar testar Ouija-brädet fär att lura nya kunder till sin seans-verksamhet bjuder de samtidigt ovetandes in en ond ande till sitt hem. När ena dottern blir besatt av denna skoningslösa ande, måste familjen nu konfrontera sin skräck."
 
 
Ouija: origin of evil utspelar sig ungefär femtio år innan Quija (2014). Filmen är dock fristående, och det är inte nödvändigt att se originalet för att hänga med. Till min förvåning börjar Ouija: origin of evil rätt bra. Inledningen är spännande och väcker nyfikenhet för handlingen. Dessutom gillar jag att stort fokus ligger på karaktärerna, och skådespelarna presterar bra. Jag fastnar speciellt för talangfulla Reaser (Twilight), Basso (Captain Fantastic) och Wilson (Annabelle 2), som tillsammans väcker intresse för rollerna.
 
Alice Zander skaffar hem ett Ouija-bräde till sin seans. 
 
Men det blir dessvärre snabbt uppenbart att Ouija: origin of evil håller sig inom mallen för en typisk skräckfilm. Den innehåller många klyschiga troper och det förutsägbara händelseförloppet är allt annat än nyskapande. Därtill är dialogerna platta och händelserna saknar trovärdighet. Ouija: origin of evil har också så många ”jump-scares” att de förlorar effekt, och ofta blir situationer ämnade att vara obehagliga istället komiska. Ett exempel på detta är när besatta Doris får en mans röst; vilket låter mer som sura uppstötningar än en ond ande.
 
Doris blir besatt av en ond ande. 
 
Ouija: origin of evil är som helhet okej. Jag tycker om skådespelarna och karaktärerna, men förlorar intresse på grund av de överdrivna och efterapande händelserna. Filmen följer strömmen och tillför inget eget till genren.
 

Storkarna

Regissör: Stoller & Sweetland.
Genre: Animerat, familj.
Längd: 1 hr 26 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Andy Samberg, Katie Crown, Kelsey Grammer, Jennifer Aniston, Ty Burrell, Danny Trejo.
Releasedatum: 2017-02-20.
Distributör: Warner Bros.
 
"Storkar brukade komma med bebisar men nu leverar de paket istället. Storken Junior, som är den duktigaste leverantören, hamnar i trubbel när den tidigare bebis-fabriken av misstag råkar producera en liten flicka."
 
 
 
Storkarna är en småcharmig film som tar sig an lite för mycket på samma gång. Vi får följa tre protagonister, som alla har olika bekymmer och mål. Handlingsspåren är sammanförda på ett snyggt sätt, men kombinationen av dem blir rörigt. Det händer mycket på samma gång och berättelsen är lite för komplex för sin målgrupp. Det hela ger ett virrigt intryck och får Storkarna att kännas forcerad. Mer är trots allt inte alltid bättre.
 
Junior och Tulip ger sig ut för att leverera ett barn. 
 
Storkarna har både toppar och dalar. Vissa scener är hur söta som helst och exempelvis vargarna bjuder på en hel del värmande humor. Men filmen är relativt påfrestande ibland. Karaktärerna bråkar ofta, är fördomsfulla och allmänt otrevliga mot varandra. Dessutom blir det tröttsamt när en del scener pågår för länge, och för vuxna tittare blir filmen aldrig riktigt rolig. Den fick mig inte att skratta, utan stannade vid att bara vara söt och smått charmig.
 
Nate har önskat sig en lillebror av storkarna. 
 
Men som helhet är Storkarna en fin film. Den har en del riktigt minnesvärda scener och ett värdefullt budskap om att ta vara på nuet och våga gå emot strömmen. Trots stereotyper, ett plottrigt berättande och att humorn inte når ända fram kan jag inte undgå att charmas.
 

The Wizard of Oz

Regissör: Victor Fleming.
Genre: Familj, fantasy, musikal.
Längd: 1 hr 38 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judy Garland, frank Morgan, Ray Bolger, Bert Lahr, Jack Haley, Billie Burke.
Inspelningsår: 1939.
 
"Följ med på vägen till den smaragdgröna staden med Dorothy, Fågelskrämman, Plåtmannen och det Fega lejonet som väntar på vägen med gul gatsten."
 
 
 
 
 
The Wizard of Oz är en charmig och tidsenlig klassiker, fylld av starka färger och sprudlande av liv. Filmen är kreativt utformad och förmedlar inspirerande budskap genom påhittiga metaforer. Därtill är musiken originell och medryckande. Men det blir dock lite för mycket sång: de långa låtarna släpar sig över scenerna och tar nästan över handlingen. Det gör att filmen känns lite ofokuserad.
 
Tillsammans med sina nyfunna vänner försöker Dorothy hitta trollkarlen. 
 
Det går inte att neka att The Wizard of Oz är en bra film – speciellt för sin tid. Skådespelarna presterar bra och att de överspelar och artikulerar sina repliker för mycket tillför snarare charm än irritation. Ändå kan jag inte undgå att känna mig lite uttråkad. Filmen är tradig, många av händelserna upprepas gång på gång och som tittare kände jag inte mig särskilt engagerad. Troligen beror det på att jag inte är van vid att se så här gamla filmer. Mycket har hänt under de 78 år som gått sedan den gjordes och eftersom jag är van vid moderna filmer med högt tempo uppfattas The Wizard of Oz lätt som innehållslös.
 
Dorothy jagas av den onda häxan av väst.  
 
Som helhet är The Wizard of Oz en mysig film som inte riktigt klarar sig med dagens mått. 
 

Swiss Army Man

Regissör: Dan Kwan m.fl.
Genre: Äventyr, komedi, fantasy.
Längd: 1 hr 33 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Paul Dano, Daniel Radcliffe, Mary Elizabeth Winstead, Richard Gross m.fl.
Releasedatum: 2016-12-05.
Distributör: Njutafilms.
 
"Hank är strandad på en öde ö och har gett upp allt hopp om att ta sig hem igen. När liket Manny spolas upp på land förändras allt. De två blir snabbt vänner och åker på ett fantastiskt äventyr för att ta Hank tillbaka till kvinnan i hans liv."
 
 
Jag är mållös. Swiss army man är en av de mest bisarra filmerna som jag någonsin har sett och jag vet inte riktigt vad jag tycker.
 
Hank hittar ett lik på stranden. 
 
Å ena sidan har Swiss army man ett oerhört unikt och kreativt koncept. Den sticker minst sagt ut ur mängden och är inte en film man glömmer i första taget. Dessutom är den värmande, skrattframkallande och förmedlar livsglädje på sitt eget, skruvade sätt. Och det vackra fotot och musiken lyfter filmen lite extra.
 
Tillsammans med liket beger sig Hank ut för att hitta civilisationen. 
 
Men filmen är som sagt riktigt besynnerlig och ofta visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta över det absurda som pågick. Det finns inte ord som förklarar känslan: Swiss army man är helt enkelt obeskrivligt befängd. Det enda som jag vet med säkerhet är att filmen anspelar lite för mycket på sex och pruttskämt.
 
Under sitt äventyr knyter de starka vänskapsband. 
 
Som helhet är Swiss army man en film som omöjligen kan beskrivas med ord. Det känns nästan som att någon förlorat ett vad och tvingats göra en remake av Robinson Crusoe på droger. Det enda jag kan göra är att rekommendera att du ser den och bildar en egen uppfattning.
 

Maggie's plan

Regissör: Rebecca Miller.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 39 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Greta Gerwig, Ethan Hawke, Julianne Moore, Bill Hader, Maya Rudolph, Travis Fimmel etc.
Releasedatum: 2016-11-28.
Distributör: Universal Sony.
 
"En ung kvinna som är fast besluten att skaffa barn kastar sig in i ett triangeldrama med en akademiker och hans excentriska fru."
 
 
 
 
Maggie’s plan är en relativt intetsägande film. Den är inte dålig, men har inte heller något viktigt att säga. Det ryckiga dramat väcker inte några känslor, saknar ett värdefullt budskap och bjuder inte på en särskilt minnesvärd upplevelse. Trots en absurd och smått roande kärlekstriangel känns filmen som helhet relativt tråkig och den lyckades inte fånga mitt intresse.
 
Maggie förälskar sig i den gifta John. 
 
Till skillnad från manusets ojämna kvalité är skådespelarnas insatser stadiga. Jag är visserligen inte särskilt förtjust i Gerwig (Fraces Ha) och Rudolph (Bridesmaids), men Hawke (Before sunrise) och Fimmel (Vikings) är lika tjusande som vanligt. Dessutom lyckas Julianne Moore (Freeheld) stjäla showen trots en liten biroll: hon är mycket övertygande som sin karaktär och intalar tittaren om att det som sker är verkligt.
 
Efter några år som "den andra kvinnan" får Maggie en plan. 
 
I sin helhet är Maggie’s plan en relativt platt och medioker film, som trots en del skratt och starka skådespelarprestationer inte sätter sig på minnet.
 

Demolition

Regissör: Jean-Marc Vallée.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 40 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Naomi Watts, Chris Cooper, Judah Lewis, C.J. Wilson, Polly Draper etc.
Releasedatum: 2016-11-14.
Distributör: Universal Sony.
 
"Efter att Davis Mitchell har förlorat sin hustru i en tragisk bilolycka börjar han skriva brev till ett företag som säljer godisautomater. Detta leder till en oväntad kontakt med en kvinna på företagets kundtjänst."
 
 
 
Demolition är ett mycket avskalat drama. Färgerna är neutrala, avsaknaden av musik på-taglig och den förutsägbara berättelsen rör sig långsamt framåt. Trots att det underliga konceptet stundtals underhåller upplevde jag filmen för det mesta som tråkig. 
 
Davis Mitchell har tröttnat på sitt materialistiska liv. 
 
Det som gör Demolition värd att se är Jake Gyllenhaal, som levererar en gripande insats. Han rör sig naturligt och framför sina repliker okonstlat. Manuset gör dock att det inte finns tillräckliga förutsättningar att fastna för hans roll: både handlingen och karaktär-erna saknar nämligen originalitet, vilket gör att den oengagerade historien faller platt.
 
Efter sin frus död träffar Davis en kundtjänstmedarbetare. 
 
I sin helhet är Demolition ett besynnerligt och relativt trist drama som inte passade mig.
 

Central Intelligence

Regissör: Rawson Marshall Thurber.
Genre: Komedi, action.
Längd: 1 hr 47 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Kevin Hart, Danielle Nicolet, Amy Ryan, Jason Bateman, Aaron Paul etc.
Releasedatum: 2016-11-14.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"En livsfarlig CIA-agent som en gång varit en mobbad nörd, kommer hem till skolans återträff. Genom att utge sig för att vara på ett topphemligt uppdrag får han hjälp av skolans då populäraste kille, som nu är rev-isor. Men innan räknenissen inser vad han har gett sig in på är det för sent att backa ur."
 
Central intelligence är en medioker actionkomedi. De flesta skämten faller platt och fast skådespelarna presterar helt okej blir exempelvis Harts (Ride along) skrikiga och överdrivna personlighet i längden tröttsamt. Manuset är dessutom slarvigt skrivet, och innehåller många förutsägbara vändningar, logiska luckor och motsägelser. Till exempel går det inte ihop när filmen gör ett paradoxalt försök att ena stunden förespråka om att mobbning är fel, och senare förväntar sig att tittaren ska roas av att se översittare trakas-sera karaktärerna.
 
Agenten drar in Calvin i en dödlig jakt. 
 
Men trots att många skämt upplevs som krystade bjuder filmen på en del skratt. Det är främst Dwayne Johnson (San Andreas) som underhåller, och han visar att han behärskar komedier så väl som actionfilmer. Huvudrollsinnehavarna har dessutom en god kemi till varandra och deras gemensamma utstrålning håller filmen uppe.
 
Bob Stone tar inte "nej" som ett svar. 
 
Som helhet är Central intelligence inte mer än okej. Fast actionkomedin är stundtals ro-ande gör den slätstrukna humorn och det svaga manuset att den endast blir en i mäng-den.
 

Desierto: border sniper

Regissör: Jonás Cuarán.
Längd: 1 hr 28 mins.
Genre: Drama, thriller.
Åldersgräns: 15 år.
Releasedatum: 2016-11-07.
Skådespelare: Gael Bernal, Jeffrey Dean Morgan, Alondra Hidalgo, Marco Pérez etc.
Filmbolag: Scanbox.
 
"Det som startar som en hoppfylld resa mot ett bättre liv, förvandlas snabbt till en mardrömslik kamp för överlevnad när en gravt störd, beväpnad förbrytare jagar en grupp obeväpnade män och kvinnor genom det förrädiska gränslandet mellan USA och Mexiko."
 
 
Desierto: border sniper är en spännande, minimalistisk thriller. Den enkla men effekt-fulla handlingen engagerar tittaren och konceptet griper tag. Fotot är dessutom riktigt snyggt och rollinnehavarna gör mycket bra ifrån sig. Gael Garcia Bernal (A little bit of heaven) och Jeffrey Dean Morgan (The walking dead) levererar starka insatser och skapar en spänd stämning som fängslar.
 
En hänsynslös mördare jagar en grupp mexikanare. 
 
Dessvärre gör filmens avsaknad av ett betydande budskap att den upplevs vara ytlig. Därtill är händelseförloppet förutsägbart och tempot relativt långsamt. Det är dessutom frustrerande att se karaktärerna göra sina stundtals dumma val, och filmens avslut hade kunnat vara mer effektfullt.
 
Drömmen att nå USA blir svårare än flyktingarna tror. 
 
Som helhet är Desierto: border sniper en fängslande thriller som inte utnyttjar sin fulla potential.
 

Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows

Regissör: Dave Green.
Längd: 1 hr 52 mins.
Genre: Action, komedi.
Åldersgräns: 11 år.
Releasedatum: 2016-10-24.
Skådespelare: Megan Fox, Noel Fisher, Brian Tee, Jer-emy Howard, Pete Ploszek, Alan Ritchson, Laura Linn-ey, Stephen Amell etc.
Filmbolag: Paramount.
 
"De pizzaälskande sköldpaddorna Michaelangelo, Do-natello, Leonardo och Raphael är tillbaka. Superskurk-en Shredder har rymt och smider onda planer för att ta över världen. Nu måste bröderna slå sig samman med April O'Neil och Casey Jones för att ta upp kampen mot sina fiender och den ökände Krang."
Teenage mutant ninja turtles: out of the shadows är bättre än sin föregångare. Den har mer välkoreograferad action, snyggare effekter och härligare skämt. Skådespelarnas pre-stationer är dessutom starkare och som tittare lär man känna deras roller bättre. Karakt-ärerna är riktigt charmiga och deras underhållande dialoger gör filmen trevlig att se på.
 
April O'Neil hjälper sköldpaddsbrödorna att besegra Shredder. 
 
Dessvärre är handlingen inte särskilt intelligent. Vändningarna är förutsägbara och berä-ttelsen innehåller oräkneliga klyschor och logiska luckor. På grund av att filmen dessut-om är för lång upplevs den vara utdragen och okoncentrerad. 
 
Bebop och Rocksteady muteras till vildsvin och noshörning. 
 
Som helhet är Teenage mutant ninja turtles: out of the shadows en helt okej action-komedi, som trots sin dumma handling lyckas roa.
 

Warcraft: the beginning

Regissör: Duncan Jones.
Längd: 2 hrs 3 mins.
Genre: Fantasy, äventyr.
Åldersgräns: 11 år.
Releasedatum: 2016-10-10.
Skådespelare: Travis Fimmel, Paula Patton, Dominic Cooper, Ben Foster, Toby Kebbell etc.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"Riket Azeroth står inför ett krig när det invaderas av skräckinjagande orker som är på flykt från sin egen döende värld. När en portal mellan de båda världarna öppnas måste en armé kämpa mot total ödeläggelse och en annan för att undvika att utrotas. Mitt i kriget möts osannolika hjältar från vardera sida."
 
Warcraft: the beginning är en visuellt tilltalande film med genomtänkt estetik. Den imp-onerar med skarpa färger, slående miljöer och läckra effekter. Dessvärre har filmen alldeles för många inslag av CGI. Fast animeringarna är snygga framstår de som plasti-ga i kombination med filmens verkliga element. Exempelvis orkerna upplevs som oerh-ört tillgjorda och ser inte särskilt övertygande ut.
 
Filmen är riktigt vacker. 
 
Tyvärr är filmens handling relativt svag. Berättelsen stressas igenom, och händelserna dumpar information på tittaren innan scenen hastigt ersätts av en annan. Det påskyndade upplägget gör att det som sker inte får någon större inverkan på varken karaktärer eller publik. Det gör dessutom att många logiska luckor uppstår, samtidigt som de många namnen på personer och städer som blinkar förbi blandas till ett förvirrande töcken för oss som inte redan är insatta i franchisen.
 
Många av animeringarna ser fejk ut. 
 
Dessvärre kan jag inte heller påstå att jag imponerades av skådespelarna. Många av dem överspelar och framför sina repliker krystat. De har även en påtaglig avsaknad av kemi sinsemellan. Kombinationen av filmens höga tempo, svaga manus och mediokra skådes-pelarprestationer gör dessutom att tittaren aldrig fastnar för eller börjar bry sig om kara-ktärerna. Flera av dem har bra bakgrundshistorier, men inte tillräckligt mycket fokus läggs på dem för att ett intresse ska väckas.
 
Skarpa färger och läckra effekter är det gott om. 
 
Som helhet är Warcraft: the beginning inte en dålig film, men den lyckades inte heller engagera mig tillräckligt för att intresset skulle behållas ända till slutet.
 

The Nice Guys

Regissör: Shane Black.
Längd: 1 hr 55 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Releasedatum: 2016-10-10.
Genre: Action, komedi.
SkådespelareRussell Crowe, Ryan Gosling, Angourie Rice, Matt Bomer, Kim Basinger etc.
Filmbolag: Noble Entertainment.
 
"Den misslyckade privatdetektiven Holland March och den inhyrda torpeden Jackson Healey tvingas samar- beta för att lösa ett fall med en försvunnen ung kvinna, samt det till synes orelaterade dödsfallet av en porr-stjärna. Under deras utredning avslöjar de en konspir-ation, kopplad till de högsta makthavarna."
 
Jag förstår inte riktigt varför The Nice Guys har fått så många goda omdömen. Konc-eptet är intetsägande och handlingen ofokuserad samt utdragen. Dessutom är det svårt att fastna för karaktärerna på grund av deras ytliga uppbyggnader. De utvecklas inte un-der filmens gång och som tittare börjar man aldrig bry sig om dem. 
 
Trots bra skådespelare är karaktärerna ointressanta. 
 
Fast det är tydligt att The Nice Guys verkligen försöker att underhålla faller de flesta skämten platt. Visst, filmen lockar fram en del skratt, men ofta dödas stämningen av att den blir för mycket. Det är uppenbart att varje händelse och replik är framställd med syftet att vara rolig, och det blir helt enkelt krystat. Istället för att lägga energi på att skapa en bra story har allt fokus lagts på humorn, vilket i slutändan inte blir särskilt roligt.
 
Humorn faller ofta platt. 
 
Som tur är lyfter skådespelarnas ypperliga prestationer filmen. Russel Crowe (Gladi-ator) och Ryan Gosling (The Notebook) är duktiga var och en för sig, men tillsammans är de ostoppbara. De har en glödande kemi till varandra och deras samspel håller kvar tittarens intresse.
 
Crowe och Gosling bildar en bra duo. 
 
I sin helhet är The Nice Guy en överskattad komedi. Fast den har sina gyllene stunder är den för ordinär för att ge något större intryck.
 

Mad Max: Fury Road

Regissör: George Miller.
Längd: 1 hr 55 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Releasedatum: 2015-10-05.
Genre: Action.
Skådespelare: Tom Hardy, Charlize Theron, Nicholas Hoult, Hugh Keays-Byrne, Zoë Kravitz etc.
Filmbolag: Warner Bros.
 
"Den jagade ensamvargen Max Rockatansky hamnar i ett gäng som leds av Imperator Furiosa. De förföljs av en hänsynslös krigsherre vilket slutar med ett bensin- indränkt krig på fyra hjul."
 
 
 
Mad Max: Fury Road är inte min typ av film. Visst är den visuellt tilltalande och de häpnadsväckande stunttricken är minst sagt imponerande, men den tunna handlingen väckte aldrig mitt intresse. Filmen börjar rakt på sak och det konstanta, höga tempot blir i längden monotont och tråkigt. Därtill består den nästan enbart utav en enda, lång biljakt, vilket upplevs som innehållslöst och enformigt.
 
Max får hjälp av rebellen Furiosa. 
 
Skådespelarnas insatser är det dock inget fel på och både Tom Hardy (The Revenant) och Charlize Theron (Snow White and the Huntsman) kämpar hårt med sina roller. Men eftersom mängden action underminerade chansen att lära känna karaktärerna gjorde inte ens deras starka prestationer att jag fängslades.
 
De vågade stunttricken imponerar. 
 
Eftersom jag inte har sett de tidigare Mad Max-filmerna finns självfallet en risk att det många uppskattar med Fury Road gått förlorad på grund av förståelsebrist. Men kont- entan av recensionen är att detta inte var en film som tilltalade mig.
 

RSS 2.0