Allegiant

Regissör: Robert Schwentke.
Genre: Science fiction, action.
Längd: 2 hr 0 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Shailene, Woodley, Theo James, Jeff Daniels, Zoë Kravitz, Ansel Elgort, Miles Teller.
Releasedatum: 12 juli 2016.
 
"Tris och Four flyr och tar sig bortom muren som omringar Chicago. För första gången någonsin lämnar de allt som de känt till. Väl ute är gamla kunskaper meningslösa i ljuset av nya sanningar."
 
 
 
 
Allegiant har snygga effekter, läcker teknologi och många duktiga skådespelare. Ändå är det inte en bra film. Den är klyschig, förutsägbar och saknar hjärta (och hjärna). Dessutom märks det knappt att den baseras på boken med samma namn, och på något sätt passar den inte alls ihop med sina föregångare.
 
Tris kämpar mot sin pojkväns mamma. 
 
När jag tittar på Allegiant upplever jag inte att den har en bärande handling. Det är en väldigt innehållslös film, och när eftertexterna börjar rulla känns det nästan som att den stått och trampat på samma ställe som den började på. Berättelsen rör sig ingen vart, och tradigheten gör det svårt att få grepp om vad filmens egentliga syfte är.
 
Vännerna beger sig till andra sidan muren. 
 
Allt som allt är jag riktigt besviken på Allegiant. Föregångarna är definitivt inte perfekta, men de lyckades underhålla och höll mig intresserad från början till slut. Den här gör däremot mig ytterst tveksamt inställd till om jag vill se den avslutande delen Ascendant.
 

The Wizard of Lies

Regissör: Barry Levinson.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 2 hr 12 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Alessandro Nivola, Nathan Darrow, Michael Kostroff.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Bernie Badoff orkestrerade det största ponzibedrägeriet i USA:s historia, värt över 65 miljarder dollar. När han till slut arresteras hamnar hans fru och två söner i det brutala rampljuset, vilket får tragiska konsekvenser."
 
 
The wizard of lies är inte en dålig film. Faktum är att jag tydligt kan se hur välproducerad och genomtänkt den är. För rätt tittare är det ett mästerverk. Men jag har inget intresse av ekonomi, och därför förlorade jag intresset alldeles för snabbt.
 
 
Filmen börjar riktigt bra. Den mörka berättelsen är gripande, och skådespelarna levererar starkt. Det var länge sedan jag såg Pfeiffer, och det är roligt att se henne göra en så stark comeback. Men i mina ögon är The wizard of lies ofokuserad och alldeles för lång. Händelserna rör sig plågsamt långsamt framåt, och det dröjde inte länge innan jag kände mig uttråkad. Och det är väldigt synd, för jag borde tycka om den. Filmen gör inga som helst fel – men jag är helt enkelt inte rätt målgrupp.
 
 
Allt som allt är The wizard of lies långt ifrån dålig, men det är inte en film för mig. Tycker du om filmer som Spotlight och The big short lär du dock älska den.
 

Baywatch

Regissör: Seth Gordon.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare:  Dwayne Johnson, Zac Efron, Priyanka Chopra, Alexandra Daddario, Kelly Rohrbach.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: Paramount.
 
"När en brottsvåg slår ner på stranden, leder Mitch sin grupp livräddare på ett uppdrag som bevisar att inte bara poliser kan rädda dagen. De skippar surfandet och går undercover för att avslöja en hänsynslös affärskvinna som hotar att förstöra strandens framtid."
 
 
Baywatch är väldigt ”Hollywood” med scener i slow motion, snygga kroppar och karaktärer som går mot kameran medan det exploderar i bakgrunden. Handlingen är tunn, karaktärerna bleka och det finns otaliga klyschor i varje scen. Sen finns även många omogna sexskämt, vilket inte riktigt är min grej. Men. Alltsammans är gjort på ett självmedvetet och ironiskt sätt. Det är tydligt att överdrivenheten är avsiktlig, och på något sätt underlättar den uppenbara karikatyriska tonen att ta till sig fånigheterna. För om filmen inte tar sig själv på allvar, varför ska jag? Och slutar man överanalysera, blir Baywatch faktiskt rätt underhållande att se på. 
 
Livräddarna är strandens poliser. 
 
Filmen har ett riktigt snyggt foto, svängig musik och duktiga skådespelare. Favoriten är förstås Dwayne Johnson, som både fullträffar sina komiska repliker och agerar som ögongodis. Jag kan dock tycka att filmen hade kunnat klippas ner lite. En tramsig komedi med två timmars speltid är på bristningsgränsen för lång.
 
Det hettar till mellan Matt och Summer. 
 
Allt som allt är Baywatch en helt okej film. Ja, den är uppenbarligen förutsägbar och väldigt fånig. Men den är väldigt lättsam att se på, och ibland är det precis vad man behöver.
 

The Ottoman Lieutenant

Regissör: Joseph Ruben.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Hera Hilmar, Michiel Huisman, Josh Hartnett, Ben Kingsley.
Releasedatum: 9 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"1914 lämnar viljestarka Lillie USA då hon träffat Jude, en läkare på missionsuppdrag i Osmanska riket. Lojaliteten mot Jude testas då hon förälskar sig i den osmanske löjtnanten Ismail. Sliten mellan läkaren och löjtnanten inser Lillie att kärlek i krig är farligt."
 
 
The Ottoman Lietenant är en snyggt inspelad och stundtals fängslande film. Men den saknar originalitet och visar egentligen inget som vi inte har sett förut. Allt hålls dessutom på en väldigt grund nivå, och inte ens de mest laddade scenerna blir särskilt intensiva.
 
 Lillie förälskar sig i osmanske Ismail. 
 
Dramats största problem är att den saknar fokus. Det känns som att filmskaparna inte har kommit överens om vilken genre The Ottoman Lietenant är i eller vilken ton den ska ha. Att den hoppar mellan olika stilar blir till slut rörigt, och det spretiga upplägget gör att filmen aldrig hittar sig själv. Filmen hade kunnat bli spännande om den valt ett tydligare spår. Men nu tar den sig ytligt an lite av allt, vilket tär på tittarens intresse.
 
 Ismail är löjtnant och hamnar ofta i farliga situationer. 
 
Vidare är karaktärerna stereotypiska, och saknar personligheter som gör dem verkliga. Det finns inte heller någon kemi mellan dem, vilket gör det överhängande kärleksdramat tradigt att följa. Och på tal om kärleksdramat så är det den typiska förbjudna romansen. Du vet, där en envis kvinna klagar över sin priviligierade uppväxt men sen förälskar sig i en mäktig (och stilig) man. Självfallet är hennes kärlek otillåten, men efter att ha blivit räddad av honom bryter hon mot reglerna och faller i hans armar medan solen går ner i horisonten bakom dem. Och nej, jag överdrev faktiskt inte: precis så klyschigt är det.
 
 Missionens grundare har förlorat sin livsgnista. 
 
The Ottoman Lieutenant är alltså inte mer än okej. Den har en del intressanta stunder, men är alldeles för spretig och sötsliskig för att göra något större intryck.
 

Runaway bride

Regissör: Garry Marshall.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 42 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Julia Roberts, Richard Gere, Joan Cusack, Hector Elizondo, Rita Wilson.
Inspelningsår: 1999.
 
"Reporten Ike får höra talas om Maggie, en kvinna känd för att ha övergett tre män vid altaret. Fascinerad av historien reser Ike till Maggies hemstad för att söka sanningen. När han dyker upp är datum redan bestämt för bröllop nummer fyra, och staden håller andan."
 
 
 
Runaway bride är okej, men jag hade förväntat mig mer. Skådespelarna är charmiga och vissa scener underhåller, men som helhet känns filmen rätt platt. Den är ärligt talat inte särskilt fängslande. Handlingen är fånig, klyschorna hopar sig och trovärdigheten ligger i botten. Det är dessutom väldigt lätt att förutse vad som kommer att hända.
 
Maggie och bästa vännen försöker undvika Ike. 
 
Fast filmen har några minnesvärda scener är den som helhet rätt tråkig. Dramat är utdraget och transportsträckorna mellan de intressanta delarna är långa. Dessutom hade jag svårt för karaktärerna. Ike är omogen och Maggie upplevs som likgiltig inför sina medmänniskor, vilket gör det svårt att sympatisera för dem båda. Därtill känns inte deras relation äkta, då de förälskar sig i varandra för snabbt och helt saknar kemi till varandra. 
 
Allt som allt är Runaway bride… överskattad. Filmen är okej, men inte mer än så.
 

King Arthur: Legend of the sword

Regissör: Guy Ritchie.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 2 hr 6 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Charlie Hunnam, Astrid Bergés-Frisbey, Jude Law, Eric Bana, Aidan Gillen, Djimon Hounsou.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"När Arthurs far mördas, tar hans farbror kronan. Arthur berövas sitt arv och vet inte själv om sin egen bakgrund och lever därför ett tufft liv i stadens gränser. När han en dag drar svärdet ur stenen tvingas han möta sanningen."
 
 
King Arthur: Legend of the sword är en helt okej fantasyfilm. Handlingen är enkel och rätt trivial, men det är ändå underhållande att följa Arthurs resa mot kronan. Dessutom är effekterna riktigt bra, och filmen bör ses om så bara för den snygga CGI:s skull.
 
Arthur drar svärdet ur stenen. 
 
Därtill medverkar förstås en hel del duktiga skådespelare, som Hunnam (Sons of anarchy), Law (Sherlock Holmes), Bana (Troy), Gillen (Game of thrones) och Hounsou (Gladiator). De vet alla hur de ska göra för att fånga tittarens uppmärksamhet. Därför är det synd att de undermineras av karaktärernas bleka utformande. De är nämligen väldigt stereotypiska och inte särskilt intressanta att följa. Deras utveckling påverkas också negativt av den väldigt påskyndade berättelsen.
 
Bra skådespelare, dåliga karaktärer. 
 
King Arthur: Legend of the sword är som helhet måttligt tillfredsställande. Filmen är varken bra eller dålig.
 

The Oath

Regissör: Baltasar Kormákur.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
SkådespelareBaltasar Kormákur, Hera Hilmar, Ingvar Eggert Sigurðsson, Gísli Örn Garðarsson.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Hjärtkirurgen Finnur har ett vanligt liv tills hans tonårsdotter börjar dejta en langare. Efter att ha hotat pojkvännen går allt snett och han inser att dottern rä inblandad i något mycket farligare än han trodde."
 
 
 
The oath är inte nödvändigtvis dålig, men den är så pass ”vanlig” att det blir tråkigt att se på. Det finns ingenting som förvånar eller sticker ut, filmen bara är. 
 
Finnurs dotter börjar dejta en droglangare. 
 
Konceptet är ungefär detsamma som i Darkland och precis som den mediokra thrillern har The oath platta karaktärer, en otrovärdig handling och många klyschor. Filmen väcker inte några känslor och resultatet blev ett enda stort ”meh”.
 
Läkaren slits mellan sin ed och sin familj. 
 
Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. The oath gjorde helt enkelt inte något vidare intryck.
 

Come and find me

Regissör: Zack Whedon.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Aaron Paul, Annabelle Wallis, Garret Dillahunt, Terry Chen, Enver Gjokaj.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör. Universal Sony.
 
"Davids liv förvandlas till en mardröm när flickvännen försvinner. Ingen kan ge svar på vad som hänt henne och när han försöker hitta en förklaring upptäcker han att hon ljugit om allt ända sedan de lärde känna varandra flera år tidigare."
 
 
Come and find me har ett intressant koncept. Filmen saknar dock kött på benen, och den urvattnade berättelsen har inte tillräcklig substans för att gripa tag. Tempot är långsamt, och transportsträckorna mellan de bärande händelserna alldeles för långa. Faktum är att filmen är riktigt tråkig, just för att merparten av den hade kunnat klippas bort.
 
David är lycklig med sin flickvän. 
 
Skådespelarna är egentligen rätt bra – ända sedan jag såg Breaking bad har jag tyckt om Aaron Paul. Dock saknar både han och Annabelle Wallis den scennärvaro som behövs för att göra karaktärerna fängslande. De klarar inte av att bära upp filmen, och bidrar till känslan av att något viktigt saknas.
 
Efter försvinnandet vänds Davids liv upp och ner. 
 
Come and find me är alltså en andefattig film som man snabbt glömmer bort.
 

Berlin syndrome

Regissör: Cate Shortland.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Teresa Palmer, Max Riemelt, Matthias Habich, Emma Bading, Lucie Aron, Elmira Bahrami.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Clare besöker Berlin, där hon träffar lokalbon Andi. De känner omedelbart attraktion till varandra och spenderar en natt ihop. Men morgonen tar en mörk vändning när Clare upptäcker att Andi har gått till jobbet och låst in henne i lägenheten."
 
 
Berlin syndrome är en rätt medioker thriller, som saknar det där lilla extra som får filmen att sticka ut. Den gör inget direkt fel, men har så pass många uttjatade troper och förutsägbara vändningar att det helt enkelt blir tråkigt att titta på.
 
Clare faller för charmören Andi. 
 
Filmens urvattnade handling skapade inget helhjärtat intresse hos mig, och det långsamma tempot fick den att kännas mycket längre än två timmar. Jag störde mig dessutom på att karaktärerna ”förälskar sig vid första ögonkastet”, och deras bleka uppbyggnad gjorde att jag aldrig började bry mig om dem – speciellt inte den underutvecklade boven som saknar logiska motiv för sina handlingar.
 
Efter en passionerad natt tillsammans isoleras Clare från omvärlden. 
 
Trots karaktärernas färglöshet är skådespelarnas prestationer mer än dugliga. Både Teresa Palmer och Max Reimelt gör bra ifrån sig och känns trovärdiga i sina roller, men det slarvigt utformade manuset ger dem inte mycket att arbeta med. Förövrigt har Berlin syndrome stundtals ryckig klippning och en smått förvirrande början som sätter ribban för resten av filmen lågt.
 
Tiden går och Clare blir allt mer desperat. 
 
Allt som allt är Berline syndrome medioker. Har du inte sett många thrillers förut är den säkerligen spännande, men har du några filmer på nacken blir det uppenbart att originalitet och fingertoppskänsla saknas.
 

Definitely, Maybe

Regissör: Adam Brooks.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Ryan Reynolds, Rachel Weisz, Isla Fisher, Elizabeth Banks, Abigail Breslin, Derek Luke.
Inspelningsår: 2008.
 
"Will ligger i skilsmässa när hans dotter Maya börjar fråga ut honom om hans liv innan äktenskapet. Will berättar om sina romantiska lyckträffar och missöden, och Maya lägger ihop bitarna och börjar förstå att kärleken inte alltid är så enkel."
 
 
 
Jag har hört mycket gott om Definitely, maybe men förstår ärligt talat inte varför den är så omtalad. Faktum är att jag tyckte att den var rätt tråkig och intetsägande. Filmen håller sig inom ramen för det typiska romantiska dramat och jag upplevde inte att den var tillräckligt originell för att gripa tag. Klyschorna hopar sig på varandra, och intresset svalnade relativt snabbt. Det beror förstås också på själva konceptet, då jag tyckte att det kändes underligt att en pappa berättar om sina tidigare flickvänner och låter sin dotter gissa vem som är hennes mamma…
 
Will berättar för sin dotter om sina tidigare flickvänner. 
 
Filmen är dock rätt småputtrig och har några hjärtevärmande scener. Dessutom är skådespelarna minst sagt kompetenta. Men som helhet var det inte tillräckligt. Det känns som att något saknas, och jag hade helt enkelt svårt att engagera mig helhjärtat.
 

Ghost in the shell

Regissör: Rupert Sanders.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Scarlett Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Michael Pitt.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Paramount.
 
"Major räddas undan döden, och blir den första av sitt slag: en mänsklig hjärna i en artificiell kropp, designad för att bekämpa cyberbrottslingar. När hon utreder en brottsling gör hon en upptäckt om sitt tidigare liv, och den organisation hon skapades för att tjäna."
 
 
Ghost in the shell har potential. Konceptet är fascinerande och filmen är riktigt snyggt gjord, med uppseendeväckande effekter, vackert foto och härligt starka färger. Men tyvärr är handlingen för blek och fantasilös för att gripa tag. Långa sekvenser är rätt överdrivna och tråkiga, mycket upprepas och ofta fann jag mig själv med att distraheras av annat. Jag upplevde helt enkelt inte att filmen någonsin blev spännande.
 
De många actionscenerna känns upprepande och ofta innehållslösa. 
 
Utöver den tunna berättelsen hade jag också svårt för karaktärerna. De känns så intetsägande, och hade behövt betydligt mer djup för att jag skulle fastna för dem. Nu känns de mest som tomma skal (pun intended) och jag brydde mig inte om vad som hände med dem.
 
Skådespelarna är duktiga men rår inte på det svaga manuset. 
 
Allt som allt är Ghost in the shell okej. Den är riktigt snygg utåt sett, men saknar det hjärta som skulle ha fått mig att engageras känslomässigt. Som helhet hade jag hoppats på mer.
 

Darkland

Regissör: Fenar Ahmad.
Genre: Action.
Längd: 1 hr 53 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dar Salim, Stine Fischer Christensen, Ali Sivandi, Jakob Ulrik Lohmann
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal.
 
"Zaid njuter av livet som framgångsrik hjärtkirurg. En natt får han besök av sin lillebror Yasin som desperat ber om pengar, men som han bryskt avvisar. Kort därefter hittas Yasin död och Zaid översköljs av skuldkänslor. Hans sorg övergår snabbt i vrede och Zaid blir besatt av att hitta gärningsmannen."
 
Danska thrillern Darkland har potential. Filmen börjar riktigt spännande och har en del adrenalinpumpande actionscener som griper tag. Dessutom presterar skådespelarna över förväntan. Ändå fastnade jag inte.
 
Zaid ger sig ut på Köpenhamns gator, på jakt efter hämnd. 
 
Att jag inte fastnade beror främst på tempot – filmen är alldeles för långsam. Ju mer tid som gick, desto mer förlorade jag intresset för karaktärerna och handlingen. Fast konceptet i sig är engagerande, upplevde jag helt enkelt helheten som tråkig just för att saker och ting rörde sig så långsamt framåt. Sen är också trovärdigheten en bristande punkt, men det är inget som jag hade stört mig på om filmen hade haft mer ös.
 
Läkare på dagen, mördare på natten. 
 
Allt som allt är Darkland en intressant film, vars potential kastas bort på ett alldeles för händelselöst upplägg.
 

The Boss Baby

Regissör: Tom Mcgrath.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Alex Baldwin, Steve Buscemi, Jimmy Kimmel, Lisa Kudrow, Tobey Maguire.
Releasedatum: 4 september 2017.
Distributör: Dreamworks.
 
"Sjuårige Tim finner plötsligt att hans föräldrars kärlek svalnar när hans lillebror kommer till världen – klädd i kostym visar han att det är han som bestämmer. När Tim upptäcker att Babybossen är på ett hemligt uppdrag går han med på att hjälpa honom."
 
 
The Boss Baby är ett småroligt och snyggt animerat äventyr som passar hela familjen. Den har ett charmigt koncept som skiljer filmen ur mängden, och fast vissa repliker känns lite torra har The Boss Baby en hel del upplyftande humor som fick oss i soffan att skratta rätt ut. Jag tycker mycket om den lite karikatyriska känslan, och underhölls mycket den parodiska skildringen av småbarnsfamiljers vardag.
 
Tim förstår direkt att något är fel med det nya barnet. 
 
Men The Boss Baby lider av ett stundtals långsamt tempo, och fast konceptet känns fräscht så följer händelseförloppet en väldigt förutsägbar mall. Dessutom fastnade jag inte särskilt för karaktärerna. De är nämligen bleka, och deras underutvecklade personligheter gör det svårt att genuint bry sig om dem.
 
Människornas förkärlek för valpar minskar efterfrågan på barn. 
 
Allt som allt är The Boss Baby en okej film. Den bjuder på en del värmande humor, men tempot dödar en stor del av intresset.
 

Raw

Regissör: Julia Ducournau.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Garance Marillier, Ella Rumpf, Rabah Nait Oufella, Laurent Lucas, Joana Preiss.
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Justine börjar på veterinärskolan uppenbarar sig en lockande ny värld. I ett desperat försök att passa in i under den förnedrande nollningen frångår hon sina principer, och äter rått kött för första gången. Snart får Justine ta de  oväntade konsekvenserna när hennes sanna jag börjar framträda."
 
Raw har fått mycket publicitet för sin råa, skrämmande skildring av kannibalism. Jag var beredd på att det skulle vända sig ordentligt i magen, eftersom dussintals tidningar skrivit om tittare som kräkts, svimmat och till och med lagts in på sjukhus. Men i själva verket tycker jag inte att filmen var särskilt otäck. Grotesk, ja – men inte så obehagligt som den gett intryck av. Efter allt ståhej hade jag definitivt förväntat mig mer.
 
På nollningen dränks Justine och hennes klasskamrater i blod. 
 
Konceptet är intressant och jag tycker ändå att själva idén är rätt läcker. Men jag har svårt att se vad filmens syfte är, annat än att chockera tittaren med blod och döda kroppar. Inget är särskilt originellt, och själva berättelsen faller platt då den överskuggas av all kaos. Dessutom anstränger Raw sig för mycket när det kommer till att få till en obehaglig stämning, vilket får motsatt effekt. Kakofonin av underliga färger och hög musik gör att det hela känns som en skräckfilm, fast utan skräcken.
 
Efter att ha ätit rått kött mår Justine inte bra. 
 
Jag upplever också att Raw är ostrukturerad och motsäger sig själv. Ett exempel är att huvudpersonen, Justine, från början framstår som den enda med kannibalistiska drifter. Många runt omkring henne har svårt för blod. Men senare framgår det att andra i hennes närhet, som tidigare svimmat när de sett blod, i själva verket också är kannibaler. Det är som att filmen bygger upp mot en stor klimax, som i själva verket inte går logiskt ihop med resten.
 
Begäret växer sig successivt starkare. 
 
Jag störde mig också på den otrovärdiga bilden som ges av universitetsstudier. Nästan varje elev är en stereotypisk idiot. Nykomlingarna väcks mitt i natten, får blod hällt över sig, tvingas äta rått kött, får sina sängar utslängda och behandlas brutalt om de inte tittar i golvet när någon äldre elev går förbi i korridoren. Dagarna spenderas festandes, alla sjunger högt i kör om sex och nästan ingen studerar. Ren anarki råder, och lärarna låter eleverna göra som de vill. Är det bara jag som har en helt annan vardag som högskolestudent? 
 
Snart är det människokött som står på menyn. 
 
Allt som allt är Raw okej. Jag tycker visserligen inte att den är trovärdig eller alls så obehaglig som många har gett sken utav, men den har ändå något provokativt som gör filmen intressant att se.
 

Up in the air

Regissör: Jason Reitman.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: George Clooney, Vera Farmiga, Anna Kendrick, Jason Bateman, Melanie Lynskey.
Inspelningsår: 2009.
 
"Ryan flyger över hela världen i affärer och stannar aldrig upp – inte förrän han möter medpassageraren Alex och inser att livet inte handlar om resan, utan om de kontakter vi knyter längs vägen."
 
 
 
 
Up in the air är ett lite för enkelt drama för min smak. Filmen är inte dålig, men den saknar det där lilla extra som griper tag. Hela upplevelsen känns väldigt neutral, och alla styrkor jämnas ut med lika många svagheter.
 
Ryan försöker bevisa att företaget förlorar på att digitalisera. 
 
Å ena sidan gillar jag att Up in the air har en satirisk framtoning och ett aktuellt budskap som många säkerligen kan relatera till. Jag tycker också om filmens humor, och imponeras av de många duktiga skådespelarna som medverkar. Samtidigt känns handlingen rätt blek. Det stundtals ostiga manuset är mediokert, och jag saknar ett tilldragande djup. Filmen har dessutom en del riktigt tråkiga sekvenser som slätar ut humorn, och den kompetenta ensemblen hålls tillbaka av ointressanta karaktärer.
 
Vad är viktigast: resan eller destinationen?
 
Som helhet är Up in the air okej. Det är en trevlig film på att titta på någon gång, men inget som jag känner behov av att se igen.
 

Patriot Games

Regissör: Phillip Noyce.
Genre: Action, thriller.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Harrison Ford, Anne Archer, Sean Bean, Patrick Bergin, Samuel L. Jackson, James Fox.
Inspelningsår: 1992.
 
"Den förre CIA-analytikern Jack Ryan har rest med fru och barn till London. När Ryan ska möta sin familj hamnar han mitt i en terroristattack mot en medlem av kungafamiljen. Ryan hjälper stoppa angriparna och hyllas som hjälte. Men Ryans modiga ingripande gör honom till måltavla i terroristens ögon."
 
 
Patriot games är en småspännande men rätt typisk actionrulle. De duktiga skådespelarna förhöjer upplevelsen och det är roligt att se dem i sina yngre dagar. Dock håller inte handlingen hela vägen. Nu är det visserligen 25 år sedan Patriot games spelades in och handlingen har sedan dess hunnit tjatats sönder. Men jag vill ändå poängtera att hela konceptet känns relativt opersonligt och slitet. Detta är alltså en film som är trevlig för stunden, men som inte utmärker sig särskilt mycket.
 
Jack Ryan försöker skydda familjen från terrorister. 
 
Filmens styrkor hamnar också i skuggan av bleka skurkar och mängder logiska luckor. I exempelvis en scen transporterar en grupp poliser terroristen Sean. När bilen sedan attackeras av hans kompanjoner uppdagas att poliserna inte har ett enda vapen med sig. Hur tänkte de egentligen där? I vilken värld känns det smart att transportera en terrorist utan något som helst skydd? Oh well. Summan av kardemumman är att Patriot games är en okej actionfilm, men intrycket efteråt är relativt neutralt.
 

Monster Trucks

Regissör: Chris Wedge.
Genre: Familj, action.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Lucas Till, Jane Levy, Thomas Lennon, Barry pepper, Rob Lowe, Danny Glover, Amy Ryan.
Releasedatum: 3 juli 2017.
Distributör: Paramount.
 
"En dag upptäcker Tripp den bensinslukande varelsen Creech. För att skydda sin nya vän gömmer Tripp honom under motorhuven på sin senaste modell, vilket förvandlar den till en levande monstertruck med superkrafter. Tillsammans ger sig duon iväg på en resa för att återförena Creech med sin familj."
 
Att tramsiga Monster Trucks är en barnfilm för Nickelodeon märks tydligt. Skådespelarna artikulerar överdrivet och uppförstorar sina uttryck, manuset är klyschigt och det är lätt att gissa sig till vad som kommer att hända. Filmen följer en redan uttjatad mall, och bidrar inte med något nytt. Som vuxen har jag också svårt att tycka om bortskämda protagonisten Tripp, och både huvudkaraktär och sidkaraktärer känns bleka.
 
Tripp blir bästa vän med den mystiska Creech. 
 
Med det sagt kan jag inte undgå från att tycka om Monster Trucks. Den är faktiskt rätt söt och mysig, och påminner på något sätt om Herbie. Den nästan härligt barnsliga tonen väcker nostalgi, och jag kan inte låta bli från att charmas av det fult animerade monstret. Monster Trucks är småknäpp, men jag hade säkerligen älskat filmen om jag hade sett den för tolv år sedan, och just det faktum gör att jag inte kan tycka illa om den som vuxen. Om du är eller har ett barn runt 7-12 år, är sannolikheten stor att Monster Trucks passar som handen i handsken.
 

Rings

Regissör: F. Javier Gutiérrez.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Matilda Lutz, Alex Roe, Johnny Galecki, Vincent D'Onofrio, Aimee Teegarden.
Releasedatum: 19 juni 2017.
Distributör: Paramount.
 
"En collegeprofessor hittar den mystiska video som sägs döda alla som sett den efter sju dagar och snart sprids dens om löpeld. Hans studenter måste försöka bryta förbannelsen och bekämpa Samara innan hennes ondska släpps lös. Men hur ska hon stoppas när hon finns överallt?"
 
Jag har inte sett The Ring (2002) eller originalet, Ringu (1998). Men trots det hade jag förväntningar, vilka Rings inte bemötte. Det är nämligen uppenbart att detta är en mycket obehövlig efterföljare. Handlingen känns uttjatad och opersonlig, och filmen bidrar inte med något nytt till genren. Istället hopas klyschorna på varandra, och händelserna känns både förutsägbara och dumma. Rings är inte ens skrämmande, och det atmosfäriska obehaget som vanligtvis närvarar i rysare lyste med sin frånvaro.
 
Julia försöker rädda sin pojkvän från Samara. 
 
Manuset för Rings är inte det bästa. Det känns ogenomtänkt, nästintill slarvigt. Fast inte mycket händer känns händelseförloppet rörigt, och de olika handlingsspåren går inte väl ihop. Scenerna pryds av logiska luckor, och replikerna är tillgjorda. Utöver det irriterades jag av karaktärerna, som både är naiva och ointelligenta. De spelas av mediokra skådespelare, vars stela prestationer inte lyfter denna livlösa film.
 
Samara hittar sina offer oavsett var de är. 
 
Som helhet är Rings inte en bra film. Den floppar inte helt, men har inte tillräckligt för att intressera tittaren från början till slut.
 

T2 Trainspotting

Regissör: Danny Boyle.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ewan McGregor, Robert Carlyle, Ewen Bremner,  Jonny Lee Miller, Shirley Henderson.
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Först kom det lysande tillfället. Sedan kom sveket. Nu har tjugo år passerat och mycket har förändrats, men en hel del är sig fortfarande likt. Renton måste återvända till den enda plats han någonsin kan betrakta som sitt hem – och där väntar de på honom: Spud, Sick Boy och Begbie."
 
Jag har faktiskt inte mycket att säga om T2 Trainspotting. Jag har inte sett föregångaren, och i detta fall känns det essentiellt för att förstå vad som försiggår. Jag hade nämligen riktigt svårt att begripa T2 och blev inte riktigt klok på den skruvade, men till synes tunna, handlingen. Jag tycker om många av skådespelarna och intresserades av karaktärerna, men utan vidare bakgrundsinformation kändes filmen som helhet rätt livlös och intetsägande. Som ny tittare gav T2 mig inte mycket att gå på.
 

Gold

Regissör: Stephen Gaghan.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Edgar Ramírez, Bryce Dallas Howard, Corey Stoll, Toby Kebbell, Bill Camp
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Kenny är en guldletare, lurendrejare och drömmare som är på desperat jakt efter det stora genombrottet. Han slår ihop med den beryktade geologen Mike Acosta för att genomföra försök att finna en stor guldfyndighet i Indonesiens otillgängliga djungel."
 
Gold hade troligen varit bättre om den varit mer unik. Men det känns som att filmen inte vågar ta ut svängarna. Den håller sig nämligen inom genrens typiska mall och tillför ingenting nytt. Klyschorna hopar sig på varandra, och resultatet blir ett livlöst och utdraget drama.
 
Kenny letar desperat efter guld. 
 
Filmen är rätt tung, och på grund av den tunna handlingen fångas aldrig tittarens intresse. Tempot är långsamt, och fast de duktiga skådespelarna underhåller från början till slut har Gold inte det där lilla extra som gör den sevärd. Istället känns den som en i mängden, oförmögen att gripa tag eller beröra. Det är en sådan film som inte direkt är dålig, men som inte heller har ett påtagligt värde eller syfte.
 

RSS 2.0