De dödas skepp

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe ship of the dead.
SerieMagnus Chase #3.
Längd: 418 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Loke är fri från sina bojor, och det första han tänker göra med sin frihet är att starta Ragnarök. Men Loke är inte det enda problemet. Det dröjer inte länge innan Magnus och de andra blir erbjudna att äta upp sina gamla vänner Blitzen och Hearthstone. Vilket flyt att varken dvärg eller alv är halal! Och att Magnus är to-be-vegetarian.
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker mycket om Rick Riordans böcker. De är lättsamma, kreativa och oerhört roliga. I De dödas skepp finns flera scener (de flesta med Jack) som bokstavligen fick mig att skratta rätt ut. Riordan har helt enkelt en förmåga att underhålla sina läsare, och ge dem en riktigt trivsam lässtund.
 
Mitt problem med Riordan är emellertid att han återanvänder samma mall om och om och om igen. Alla hans böcker har samma struktur, och det känns som att vi har tagit del av alla händelser tidigare. Tyvärr är De dödas skepp inte ett undantag, och det hela blir lite tjatigt och förutsägbart. I längden blir jag som läsare också rätt uttråkad: för med 17 av Riordans böcker i min samling känns det nu som att jag läser samma grej för 17:e gången. Det är jättesynd, för Riordan har så himla bra och kreativa idéer. Jag önskar bara att han kunde försöka ändra upplägget på sina böcker, så att de inte blev så lika varandra.
 
Som helhet är De dödas skepp en bra bok. Det finns ingen tvekan om det. Den har mycket action och mycket humor. Skulle jag inte ha läst särskilt många av Riordans böcker sedan tidigare, hade jag garanterat älskat den. Men tyvärr är så inte fallet, och om du – precis som jag – har läst alla Riordans tidigare romaner, bör du inte heller förvänta dig något nytt och fräscht av denna.
 

Systrarna av Silverdalen

Författare: Pascale Vallin Johansson.
Serie: Fristående.
Längd: 269 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
När klassen samlas för att titta på solförmärkelsen blir Ylva-li lockad in i skogen av en gestalt i vitt nattlinne. Plötsligt är marken snötäckt. Och skolbyggnaden är annorlunda. Ylva-li har hamnar i 1945. Kriget är precis slut och något hemskt har hänt på skolan, som nu är ett internat för föräldralösa flickor. För att Ylva-li ska ta sig tillbaka till sin egen tid behöver hon lösa ett mysterium.
 
 
 
 
 
 
Systrarna av Silverdalen är en mysig läsning. Det var lätt att fastna för både karaktärer och handling, och fast det inte direkt händer något oväntat eller spektakulärt så var jag hela tiden intresserad av att läsa vidare. Jag underhölls av kulturkrockarna som uppstod i och med tidsresandet, och tyckte att det var fascinerande att läsa om livet på det gamla barnhemmet. Johanssons språk är dessutom lätt att ta till sig, och gör att läsningen som helhet flyter på bra.
 
Det som jag saknar är något som gör Systrarna av Silverdalen ny och fräsch. Som den är nu känns den inte särskilt egen, utan snarare som ett hopplock av böcker vi redan läst. Det hela blir förutsägbart, och i viss mån även lite urvattnad. Jag hade behövt mer djup, och några oväntade vändningar för att verkligen gripas tag.
 
Som helhet är Systrarna av Silverdalenen helt okej bok. Den passar främst unga läsare, som inte kräver mycket komplexitet. För vuxna är boken lite sisådär: småmysig men inget speciellt.
 

Midnattsljus

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #3.
Längd: 285 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
Áili betalade ett högt pris när hon skyddade Urseiten från Borri noaidi. Nu plågas hon av inre demoner, och i ett försök att fly undan dem lämnar hon samebyn. Men allt är inte som det ska. Skrämmande saker händer, saker som verkar centrera runt Áili vare sig hon vill det eller inte.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Midnattsljus är en tillfredsställande avrundning på Idijärvi-serien. Det är något visst med Cederlunds behagliga språk, som sveper in mig i en härlig må bra-känsla och gör mig helt beroende av hennes böcker. Texten är lätt att ta till sig och sidorna flyger förbi.
 
Just Midnattsljus är aningen långsammare än tidigare delar. Den är inte heller lika magisk. Mycket av det övernaturliga från seriens tidigare delar har bytts ut mot en förnimmelse av ”skolmysterium”. Det har både för- och nackdelar. Å ena sidan stärker det trovärdigheten eftersom det inte sker lika mycket hokus pokus. Samtidigt kan jag inte undgå att sakna magin.
 
Som helhet är Midnattsljusbra. Inte wow, men definitivt bra. Idijärvi-serien skiljer sig från många andra övernaturliga böcker som jag har läst, och bör definitivt vara högt uppe på allas ”att läsa”-lista.
 

Jorvik kallar

Författare: Helena Dahlgren.
Serie: Ödesryttarna #1.
Längd: 227 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Efter sin mammas död har Lisa inte ridit. Ändå är det inte länge efter flytten till ön Jorvik som hon dras till stallet. Speciellt en häst: Starshine. Hennes hästkärlek pånyttföds samtidigt som hon dras in i ett maktkrig mellan onda och goda krafter som vill styra Jorvik.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jorvik kallar var tyvärr inte en roman som föll mig i smaken. Jag spelade alla StarShine-spelen när jag var liten, och var smått beroende av allt som hade med Jorvik att göra. Det säger då sig själv att jag verkligen tycker om konceptet, och jag gillar idén med att göra en adaption av berättelsen i bokform.
 
Dessvärre fungerade det hela inte för mig. Jag fastnade inte för språket, och när man läser alltsammans svart på vitt i bokform kändes det för barnsligt och ytligt för mig som är 22 år gammal. Berättelsen har för många sammanträffanden och klyschor, och jag kunde inte undgå att störa mig på avsaknaden av komplexitet. 
 
Jag är säker på att Jorvik kallar är jättespännande för läsare som tillhör den avsedda målgruppen, men för gamlingar som mig själv upplever jag att den inte hade mycket att erbjuda.
 

Half-Blood

Författare: Jennifer L. Armentrout.
Serie: Covenant #1 (inkluderar #0,5).
Längd: 383 sidor.
 
"Alexandria skulle hellre förlora sitt liv i strid än att slösa bort det som betjänt. Men som halvblod riskerar hon att spendera livet med att skrubba toaletter. Eleverna på Covenant måste nämligen följa regler, och Alex har problem med alla. Men det är inte hennes största bekymmer: att överleva fram till examen är."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag läste Half-Blood för första gången för fem år sedan och plockade av någon anledning aldrig upp resten av Covenant-serien. Men nu har jag bestämt mig för att ta tag i saken och läsa efterföljande böcker. Det fordrade emellertid att jag läste om första delen, eftersom jag mindes… ingenting. Just denna utgåva av Half-Blood innehåller också novellen Daimon.
 
Half-Blood är en riktig guilty-pleasure. Boken är inte rutten, men det är så mycket med den som är fel! Det tar lång tid för handlingen att komma igång och alldeles för mycket fokus ligger på den klyschiga romansen. Berättelsen är inte heller originell. Det som händer påminner mycket om Vampire academy, och trots att karaktärerna i Half-Blood härstammar från gudar är deras beteenden slående lika vampyrers. Boken tillhör dessutom en genre som jag har svårt att ta på allvar, mestadels för att den ofta inkluderar omogna karaktärer och underutvecklade världar – vilket även är fallet här. Det går alltså att konstatera att Half-Blood inte är god litteratur.
 
Ändå fastnar jag. Av någon obeskrivlig anledning underhölls jag av läsningen och ville inte lägga ifrån mig boken. Tempot var helt okej, stämningen lättsam och jag var helt enkelt på humör för en lite ”trashy” roman. För det är precis vad Half-Blood är, men på ett bra sätt.
 

Lögnernas träd

Författare: Frances Hardinge.
OriginaltitelThe lie tree.
Serie: Fristående.
Längd: 402 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"När Faiths pappa omkommer är hon säker på att han mördats. Men ingen lyssnar på henne, så om hon vill ta reda på sanningen måste hon göra det på egen hand. I jakten på ledtrådar hittar hon ett märkligt träd. Enligt legenden kan det avslöja hemligheter, men det visar sig att sanningen har ett högt pris."
 
 
 
 
 
 
 
Åh, vad Lögnernas träd ger mig motstridiga känslor.
 
Å ena sidan är konceptet intressant och handlingen spänningsfylld. Hardinges metaforrika språk är riktigt vackert, och hennes sätt att bygga upp den viktorianska miljön griper tag. Den starka gotiska atmosfären ger en tryckande stämning och gör allt lätt att se framför sig. Hardinge har därtill skapat en protagonist som är enkel att relatera till, och jag tycker om bokens feministiska prägel.
 
Men Lögnernas träd är långsam. Det tar lång tid för boken att komma igång, och transportsträckorna mellan de spännande scenerna upplevs ofta som onödiga. Ett annat problem var att boken inte väckte känslor hos mig. Jag var intresserad av det som hände, men brydde mig inte på ett djupare plan.
 
Lögnernas träd är alltså bra, men Hardinge hade medlen för att göra boken ännu bättre.
 

The night circus

Författare: Erin Morgenstern.
Serie: Fristående.
Längd: 512 sidor.
 
"Cirkusen anländer utan varning. Den kallas Le Cirque des Rêves, och är bara öppen om nätterna. Men bakom scenen pågår en kamp mellan två magiker: Celia och Marco. De har tränats sedan de var barn för ett spel, som bara en av dem kan överleva."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
The night circus är en stämningsfull bok, med livfulla miljöer och mystiskt koncept. Morgensterns språk är magiskt, och hon målar upp en tydlig bild av hur allt ser ut. Samtidigt skapar hon en näst intill drömsk känsla redan från första sidan.
 
Men fast boken är bra, hade jag förväntat mig mer. För det första var det lite utmattande att följa så pass många karaktärer under olika skeden. Därtill är tempot långsamt, och jag hade velat ha starkare handling och fler händelser. Detta särskilt med tanke på att boken har marknadsförts som en kamp mellan två magiker, vilket gav föreställningar om action, dueller och liknande – vilket inte finns. Faktum är att spänningen inte byggs upp särskilt väl. Själva utmaningen är fortfarande oklar efter att sista sidan är läst, och klimaxet känns inte värdigt.
 
Sannolikt hade jag tyckt om boken mer om jag inte hade haft mina förväntningar. The night circus handlar mer om atmosfär och känsla än action, vilket såklart fungerar jättebra. Men det var helt enkelt inte det jag var ute efter just nu. Troligen läste jag alltså boken vid fel tidpunkt. 
 

En väktares bekännelser

Författare: Elin Säfström.
SerieEn väktares bekännelser #1.
Längd: 284 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
"Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta ser inte dem tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. När det börjar rapporteras om folk som försvinner är det för mycket för en femtonåring."
 
 
 
 
 
 
Jag har generellt sett rätt svårt för genren ”urban fantasy”, då jag ofta upplever den som fånig. Men jag tyckte förvånansvärt mycket om En väktares bekännelser. Det är en lättsam roman, med behagligt språk och härlig humor. Sen är det förstås extra roligt att den utspelas i Stockholm och att Säfström har integrerat mytologi i den typiska svenska vardagen.
 
Emellertid fastnade jag inte riktigt för handlingen, och emellanåt upplevde jag tempot som långsamt. Det var inte heller särskilt svårt att lista ut svaret på det bärande mysteriet, vilket fick protagonisten Tilda att framstå som relativt ointelligent. Eftersom jag tycker om oväntade vändningar, gjorde det linjära händelseförloppet läsupplevelsen lite platt.
 
Allt som allt är En väktares bekännelser en bra bok. Det blev inte en ny favorit för mig personligen, men jag förstår varför så många tycker om den.
 

Oraklets gåta

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe hidden oracle.
Serie: Apollon #1.
Längd: 367 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Apollon vaknar upp i en soptunna. Det sista han minns är att Zeus blev förbannad för något. Borta är Apollons gudomliga snygghet – kvar finns en finnig kille med ständigt sug efter skräpmat. Nu finns det bara en sak att göra: överleva tillräckligt länge för att bli förlåten av Zeus och insläppt i Olympen igen."
 
 
 
 
 
Oraklets gåta gör mig kluven. Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om protagonisten Apollon. Det är annorlunda att ta del av en guds perspektiv, och hans inbillade överlägsenhet är himla rolig att läsa om! Det hela blir som en kulturkrock, vilket minst sagt underhåller.
 
Dessvärre är handlingen otroligt urvattnad. Det känns som att Riordan återanvänder samma mall för alla sina böcker, gång på gång på gång igen. Till slut blir det väldigt tröttsamt att ta del utav. Jag vet inte om det är lathet eller kreativitetsbrist som spelar in, allt jag vet är att läsningen inte alls känns originell. Därtill saknar boken välbehövt djup, och den konstanta komiska faktorn ger läsningen ett ofta flamsigt och oseriöst uttryck.
 
På grund av att jag har läst många av Riordans tidigare böcker har jag svårt att njuta av Oraklets gåta, då det i princip är samma berättelse. Dock tycker jag mycket om den nya protagonisten, och jag ser fram emot att läsa vidare om honom i efterföljande bok.
 

Legionen

Författare: Julie Kagawa.
Originaltitel: Legion.
Serie: Sagan om Talon #4.
Längd: 384 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"När Garret blir skadad rasar Embers värld. Samtidigt avslöjas ett omfattande förräderi: inget hon lärt sig av drakorganisationen Talon har varit sant. Mitt i sin sorg svär Ember att strida med rebellerna mot drakdödarna och mot sin egen tvillingbror Dante, som är redo att släppa lös det största hot drakvärlden skådat."
 
 
 
 
 
Legionen är en av mina ”guilty pleasures”. Det beror på att det i grund och botten är en rätt så medioker roman – med frustrerande kärlekstriangel, blek handling och många fåniga troper. Utöver det saknar karaktärerna djup, och som läsare tar jag aldrig deras strider på allvar eftersom jag vet att alla kommer att klara sig. Ändå kan jag inte låta bli att underhållas, och njuta av läsningen. 
 
Boken är nämligen spännande. Det händer saker hela tiden, och trots klyschorna blir läsningen aldrig tråkig. Dessutom är Julie Kagawa riktigt duktig på att skriva. Hennes lättsamma språk griper tag redan vid första sidan, och det behagliga flytet gör det enkelt att ta till sig innehållet.
 
Fast jag har tyckt om Sagan om Talon ända sedan seriens första roman, blev jag förvånad över hur väl Legionen grep tag i mig. Trots bokens brister är det utan tvekan den starkaste installationen hittills.
 

Krigarens död

Författare: Suzanne Collins.
OriginaltitelGregor and the code of claw.
SerieGregor från Ovanjord #5.
Längd: 429 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Gregors vänner i Underjord har gjort sitt yttersta för att hindra honom från att läsa den sista profetian, och nu förstår han varför. Där står nämligen att han ska dö. Men att lämna Underjord är inget alternativ. En råttarmé är på väg mot Regalia och otar att förgöra staden och nu måste Gregor kämpa för sina vänner."
 
 
 
Krigarens död tar vid direkt efter där De hemliga tecknen slutade. Men fast läsaren kastas in i handlingen tar det inte lång tid förrän man inser att Krigarens död kommer att bli allt annat än fartfylld. Boken är nämligen riktigt utdragen. Sida upp och sida ner innehåller förberedelser inför det annalkande kriget, vilket i längden blir tröttsamt att läsa om. Tempot är långsamt, och humorn som jag älskar från tidigare delar syns mycket sällan. Det hela gör Krigarens död till den blekaste installationen i serien.
 
Många har klagat över att Gregor beter sig som att han är mycket äldre än 12 år. Det är faktiskt inget som jag har stört mig på tidigare, men i Krigarens död blir det så pass påtagligt att även jag känner mig besvärad. Sättet han talar och agerar på känns alldeles för moget, vilket gör att trovärdigheten sjunker rejält.
 
Som helhet är Krigarens död okej, men inte alls lika gripande som tidigare delar i serien.
 

Gryningsstjärna

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #2.
Längd: 272 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"Nåjdernas råd kommit till byn. De söker efter Urseiten, det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla om det hamnar i fel händer. Áili litar inte på rådsmedlemmarna och när deras sökande inte ger resultat försöker hon utveckla sina krafter på egen hand. Hon gör allt för att hålla byn säker."
 
 
 
 
 
 
 
Gryningsstjärna är en spännande och välskriven efterföljare till Middagsmörker. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och handlingen utvecklas successivt. Den typiska, antiklimatiska väntsträckan som mellanböcker ofta består av, närvarar inte. Istället är tempot högt och allt leder fram till en spännande klimax. Det finns två saker som gör att Gryningsstjärna sticker ut ur mängden: det fascinerande magisystemet och den tankeväckande skildringen av samernas samhälle och kultur. Dessa griper tag om tittaren, och intresserar från början till slut.
 
Men Gryningsstjärna är inte perfekt, och det går inte att neka att romanen har sina dippar. Vissa scener är rätt tråkiga och hade kunnat komprimeras, och jag hade personligen velat se mer komplexitet i berättelsen. Genom att lägga till fler lager och nyanser i både handling och karaktärer hade de känts mer trovärdiga, mer levande. Som det är nu uppfattas de ibland som endimensionella.
 
I sin helhet är Gryningsstjärna en bra roman, vars spännande slut bygger upp förväntan på fortsättningen.
 

Tors hammare

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe Hammer of Thor.
SerieMagnus Chase #2.
Längd: 469 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Tors hammare är borta. Hammaren är det enda som skyddar de nio världarna från de mäktiga jättarna i Jotunheim. Magnus och hans vänner blir kallade att återfinna hammaren, ett uppdrag som kräver största diskretion, övermänsklig list och en svartalv med extremt god klädsmak. Tur att de åtminstone har det sistnämnda."
 
 
 
 
Det känns hemskt att medge att Tors hammare inte riktigt håller måttet. Det beror främst på att boken är så himla lik Riordans tidigare verk. Handlingen är nästintill identisk och en överhängande känsla av déjà vu följer med hela läsningen. Det känns uttjatat, och jag hade velat se något nytt och fräscht istället för en återanvändning av samma idé – igen. Det börjar bli rätt tröttsamt, och gör boken både intetsägande och förutsägbar.
 
Men Rick Riordan är ändå Rick Riordan, och är det något som han kan så är det humor. Tors hammare är precis som Riordans andra böcker riktigt underhållande, och absurda karaktärer så som Jack och Otis ger romanen en hel del charm. Jag har däremot lite svårt för protagonisten Magnus, som känns blek i jämförelse med de mer livfulla karaktärerna. Dessutom blir boken ibland lite för flamsig, och det som händer känns långt ifrån trovärdigt. Om romanen skrivits på ett mer originellt sätt så hade kanske de många sammanträffandena och dumma problemlösningarna fungerat, men just eftersom vi sett allt förut faller det platt.
 
I grund och botten är Tors hammare en bra bok. Hade jag läst den för ett par år sedan skulle jag sannolikt älskat den. Men nu är detta den elfte boken jag läst av Riordan, och de påtagliga liknelserna är svåra att ignorera. Eftersom Tors hammare saknar originalitet hade jag svårt att engageras.
 

Wink Poppy Midnight

Författare: April Genevieve Tucholke.
OriginaltitelWink Poppy Midnight.
Serie: Fristående.
Längd: 251 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Wink är en rödhårig och tovig sagoberättare. Poppy är skolans manipulativa och grymma drottning. Midnight har varit kär i Poppy i åratal, men vill nu få ett slut på hennes nattliga besök. Men Midnight bestämmer så klart inte över Poppy. Snart rullar en suggessiv skräckberättelse igång, ett på många sätt annorlunda triangeldrama."
 
 
 
 
 
Wink Poppy Midnight har ett riktigt snyggt omslag, men bokens innehåll lever dessvärre inte upp till dess vackra yttre. Jag såg fram emot läsningen, men när det stod klart att boken inte var som förväntat blev besvikelsen stor. Anledningen till detta var att
  • karaktärerna inte kändes verkliga eller tilldragande
  • handlingen inte var tillräckligt gripande för att väcka genuint intresse
  • tempot är långsamt och alldeles för lite händer
  • konceptet är blekt och förvirrande.

Bokens tagline är ”En hjälte, en skurk, en lögnare. Vem är vem?”. Det var just denna tagline som väckte mitt intresse för läsningen, eftersom jag tycker att det är spännande att försöka lista ur karaktärers identitet och sanna jag. Men efter att ha läst Wink Poppy Midnight vet jag fortfarande inte vem som är vad, vilket gjorde mig snopen. Jag känner att jag inte fick ut särskilt mycket av läsningen och romanen gjorde så pass lite intryck att jag nu – bara någon dag efter att jag läst klart den – knappt kommer ihåg vad som hände i den.

 


Pivot Point

Författare: Kasie West.
Serie: Pivot Point #1.
Längd: 343 sidor.
 
"Som sökare kan Addie inför varje val titta in i framtiden och se båda utfallen. När hennes föräldrar berättar att de ska skiljas måste hon välja vem hon vill leva med. Addie älskar hennes liv som det är, så svaret borde komma lätt. Men en sökning sex veckor in i framtiden visar att valet är allt annat än enkelt."
 
 
 
 
 
 
 
Pivot Point är en annorlunda men intressant läsning. Kasie West har ett fantastiskt språk och texten flyter på med ett behagligt tempo. Karaktärerna är dessutom lätta att tycka om, och deras häftiga förmågor är minst sagt fascinerande att läsa om.
 
Jag hade emellertid förväntat mig något annorlunda. Jag gav mig in i läsningen i tron om att Pivot Point skulle vara en actionpackad sciencet fiction-roman, så när det visade sig att den nästan var contamporary blev jag rätt snopen. Mycket fokus ligger på Addies vardagsliv och hennes triangeldrama med Trevor och Duke, och jag hade personligen velat att världen och magisystemet utforskats mer grundligt. Det lilla vi får ta del av är oerhört spännande, men det övernaturliga hamnar i skymundan och jag saknar förklaringar på vad som är möjligt i den här världen.
 
Själva strukturen är annorlunda från vad jag är van vid, då kapitlen växlar mellan Addies två hypotetiska framtider. Å ena sidan tyckte jag att detta var ett läckert upplägg, men samtidigt hade jag förväntat mig att valet om vilken förälder Addie skulle bo hos skulle vara snabbt avklarat. Nu tar det istället upp hela boken, vilket blev lite antiklimatiskt.
 
Som helhet är Pivot Point en bra bok, och Kasie West gör egentligen inte något fel. Det är mest för att jag hade helt andra förväntningar som jag blev besviken på resultatet.
 

Middagsmörker

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #1.
Längd: 299 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"När Áilis pappa dör flyttar hon till en sameby för att bo med sin morfar. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland snö och renar. Men när mystiska saker börjar hända i byn, blir hon indragen i en konflikt som riskerar att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar."
 
 
 
 
 
 
 
Middagsmörker är den enda boken jag läst om samisk kultur. Det är riktigt intressant att ta del av den annorlunda mytologin, och jag fascineras av samebyns uppbyggnad. Miljön och karaktärernas levnadssätt får boken att sticka ut, och bidrar till en lärorik läsning. Jag hade dock velat få ännu djupare inblick i kulturen, och därför kan jag inte låta bli att undra hur det skulle ha blivit om någon med samisk bakgrund hade skrivit boken istället. Missförstå mig inte, Cederlund gör ett bra arbete med det hon har, men i slutändan approprierar hon ändå kulturen och det blir stundals tydligt att fördomar spelat in.
 
Texten har ett bra flyt, och fast berättelsen är i enklaste laget hölls jag fängslad. Jag saknar dock ett tydligt orsak-verkan-samband, då en del händelser sker utan någon direkt förklaring. Därför brister trovärdigheten. Jag hade också lite svårt för magisystemet, och kärlekshistorien hade jag klarat mig utan helt.
 
Som helhet är Middagsmörker bra bok, och fast den inte utnyttjar sin potential till fullo ser jag fram emot att läsa fortsättningen på serien.
 

En dag kommer jag tillbaka

Författare: Sharon Guskin.
OriginaltitelThe Forgetting Time.
Serie: Fristående.
Längd: 341 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
"Janie försöker förstå vad det är med Noah. Han har alltid varit udda. Han kan saker som han inte borde, och hans egenheter börjar oroa henne. En dag ringer skolan och säger att Noah pratar om vapen och att han blivit nedtryckt under vatten tills han inte kan andas. De kräver att han genomgår en psykiatrisk undersökning."
 
 
 
 
 
En dag kommer jag tillbaka fångar intresset direkt och liknar inget annat som jag läst. Jag har inte tidigare tagit del av skönlitteratur med reinkarnation som koncept, men det var både unikt och oerhört fascinerande att läsa om. Dessutom har romanen nyanserade karaktärer, ett vackert språk och gripande mysterium som gör de första hundra sidorna omöjliga att slita sig ifrån.
 
Men efter den där fantastiska inledningen började jag tappa intresse. Kanske blev jag bara disträ, men jag upplevde helt enkelt boken som långrandig och hade svårt att fokusera. Dessutom blev det vackra språket ibland för poetiskt. De många metaforerna och liknelserna kändes till slut forcerade, och blev efter ett tag tungt att läsa. 
 
Därtill är jag besviken över att det mesta i boken berättas, istället för att visas. Som läsare vill jag uppleva händelserna själv och delta genom karaktärernas ögon, och tyvärr blir det platt när allt explicit skrivs ut. Det hade exempelvis varit mer effektfullt om vi fått läsa om hur mamman gråter, hur hennes händer skakar och hur rösten bryts när hon pratar, istället för att bara få berättat att hon är ledsen.
 
I grund och botten är En dag kommer jag tillbaka en riktigt bra bok. Konceptet är oerhört fascinerande och handlingen grep verkligen tag i mig från början. Men under bokens gång händer inte tillräckligt mycket för att behålla intresset, och efter ett tag hade jag förlorat mitt engagemang. 
 

En förtrollad ö

Författare: Nora Roberts.
OriginaltitelDance upon the air.
SerieThree sisters island #1.
Längd: 325 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"När Nell lyckas få jobb på det mysiga caféet i Three Sister Islands bokhandel dröjer det inte länge innan hon bestämmer sig för att slå sig ner i det lilla samhället för gott. Hon lär känna öns invånare, men hur trygg är Nell egentligen? På flykt undan ett destruktivt förhållande vågar hon inte avslöja sin verkliga identitet. "
 
 
 
 
 
Något med Nora Roberts sätt att skriva försvårar för mig att fastna för hennes böcker. Något med språket gör det svårt att anknyta till karaktärerna och gripas tag av handlingen. Jag kommer helt enkelt aldrig in hennes berättelser ordentligt. En förtrollad ö är inget undantag. Trots att jag tycker att protagonisten Nell är intressant som person hade jag svårt att engageras av hennes liv. Dessutom döljer det snygga omslaget en småtråkig dussinbok. Handlingen är nämligen både förutsägbar och oorginell.
 
Det romantiska förhållandet mellan Nell och Zack fungerar okej, men utstrålar inte en särskilt påtaglig kemi eller passion. Läsningen värmde inte i bröstet, och fick inte heller det att pirra i magen. Detta är både på grund av språket, men också för att jag hade väldigt svårt för Zack som karaktär. Jag tycker inte att han beter sig schysst mot Nell, och jag irriterades otroligt mycket över hans dominans. Trots att han vet att Nell tidigare har varit i ett destruktivt förhållande beter han sig som en skitstövel: han pressar henne, ignorerar hennes panikattacker och bryr sig inte om när hon blir obekväm av hans beröring. Det tycker jag inte är okej någonstans.
 
Ytterligare något som störde mig var bokens magiska element. Som ni vet avgudar jag romaner med trolldom och häftiga häxkonster, men i En förtrollad ö känns det övernaturliga malplacerat. Det känns som att Nora Roberts inte har kunnat bestämma sig för vilken genre boken ska tillhöra, och det gör att handlingen upplevs som ofokuserad. Magin känns helt enkelt opassande och överflödig i bokens kontext.
 
Som helhet gjorde En förtrollad ö inte särskilt stort intryck på mig. Det är en okej bok, och jag ska ge fortsättningen en chans, men min erfarenhet av Nora Roberts ger mig låga förväntningar. 
 

The Screaming Staircase

Författare: Jonathan Stroud.
Serie: Lockwood & co. #1.
Svensk titel: Den skrikande trappan.
Längd: 381 sidor.
 
"Lucy anställs av Lockwood & Co. Efter att ett uppdrag fått ett katastrofalt slut, tvingas spökbyrån delta i den farliga undersökningen av Combe Carey Hall: ett av landets mest hemsökta hus. Kommer Lockwood & Co att överleva den legendariska skrikande trappan och det röda rummet?"
 
 
 
 
 
 
The screaming staircase uppslukade mig helt. Det är en förvånansvärt mörk ungdomsbok, fylld med spännande mysterier, otäcka vålnader och blodiga strider. Jonathan Stroud har en fantastisk förmåga att bygga upp en härligt, kuslig stämning och den laddade atmosfären är svår att skaka av sig även efter att boken är slut. 
 
En av bokens styrkor är Strouds gripande språk. Han beskriver allting så väl att det som händer känns nästintill verkligt. Han har dessutom skapat ett oerhört fascinerande koncept, och det är riktigt intressant att ta del av spökproblemet, ”magisystemet” och allt annat som den fiktiva världen innefattar. Stroud fångar läsarens uppmärksamhet redan vid första sidan, och har definitivt inga svårigheter med att hålla kvar intresset ända till slutet.
 
Trots att boken är spännande och lite småkuslig, innehåller den mycket värmande humor. Karaktärerna – som förresten är väldigt lätta att fastna för – har ett underbart sinne för humor, och varvar vitsiga repliker med skojfriska stunts. Och även om jag skulle bortse från karaktärernas skämtsamheter är de helt förtjusande: äventyrliga Lockwood, fyndiga George och sarkastiska Lucy bildar en dynamisk trio som är omöjlig att inte älska. 
 
The screaming staircase är i sin helhet den bästa spökromanen som jag har läst. Trots att vissa sekvenser är rätt förutsägbara är det en fantastisk läsning som bjuder på mycket spänning och underhållning.
 

De förlorade

Författare: Henrik Fexeus.
Serie: Den sista illusionen #1.
Längd: 335 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"När Ky av misstag slår upp ett hål i väggen i sitt rum hittar hon vägen till något som aldrig var menat för henne. Något som kommer att förändra hennes liv för alltid. Samtidigt, i en annan del av Stockholm, börjar Adam se saker som ingen annan ser. Håller han på att bli galen eller är hans värld bara en illusion?"
 
 
 
 
 
Den tankeläsande författaren Henrik Fexeus, även känd som Mentalisten, debuterar med romanen De förlorade. Denna science fiction-bok utspelar sig i vårt eget samhälle, men trots att den tar plats på Stockholms välkända gator finns en hel del nytt att upptäcka, då verkligheten ifrågasätts på ett oerhört intressant sätt.
 
De förlorade skildras ur två synvinklar: Kys och Adams. De har båda två väldigt behagliga berättarröster och är förvånansvärt lätta att fastna för. Läsaren får gott om tid att lära känna dem innan handlingen tar fart ordentligt, och deras utmärkande karaktärsdrag gör det enkelt att urskilja ur vems perspektiv man läser. Jag är imponerad över hur väl Fexeus lyckas få läsaren att bry sig om karaktärerna, speciellt med tanke på att detta är hans första skönlitterära verk.
 
Trots att De förlorade är hans debutroman märks det tydligt att Fexeus är en van skribent. Texten har bra flyt, en laddad stämning byggs skickligt upp och som läsare uppslukas man av det genomtänkta språket. Dessutom är handlingen i sig fascinerande. Personligen tyckte jag dock mest om boken i början, där allt var nytt och mystiskt. Lite av spänningen förlorades längre in i boken, men aldrig så pass mycket att nyfikenheten över fortsättningen försvann.
 
Som helhet är De förlorade en bra debut, som gör mig nyfiken på den kommande efterföljaren.
 

RSS 2.0