Amber

Olyckornas tid

Författare: Moïra Fowley-Doyle.
OriginaltitelThe Accident Season.
Serie: Fristående.
Längd: 285 sidor.
Bokförlag: Natur&Kultur.
 
"Det händer vid samma tid varje år. Så länge Cara kan minnas har olyckornas tid varit en del av hennes liv. Varje oktober drabbas hennes familj av mystiska olyc-kor: skrubbsår, brutna ben, till och med dödsfall. Trag-edier som förföljer Cara, systern Alice och styvbrodern Sam, men som ingen vill prata om. Olyckornas tid är här, och varje hemlighet är en möjlig olycka. Men det här året börjar Cara ställa frågor."
 
 
Olyckornas tid grundas på en oerhört stark idé. Konceptet är fantastiskt kreativt och den stämningsfulla atmosfären griper tag. Därtill flyter språket på bra och mystiken är fäng-slande. Trots det är inte läsningen särskilt underhållande. Tempot är långsamt och det tar lång tid innan handlingen kommer igång ordentligt. Boken är dessutom förutsägbar.
 
Jag hade svårt att fastna för karaktärerna. Deras personligheter kommer inte fram orden-tligt, vilket gör att de upplevs som färglösa och platta. Fowley-Doyle fick inte mig att känna något för dem och fast olyckorna var intressanta att följa brydde jag mig aldrig om vem som drabbades. 
 
Allt som allt är Olyckornas tid okej och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Fowley-Doyle i framtiden. Konceptet är nyskapande och i grund och botten är det en riktigt intressant läsning. Men eftersom boken utvecklas långsamt och har oengagerade karaktärer lyckades den inte trollbinda mig.  
 

Olympens blod

Författare: Rick Riordan.
Originaltitel: The Blood of Olympus.
SerieOlympens hjältar #5.
Längd: 472 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Äventyret går mot sitt slut för Percy Jackson och hans kompisar. Moder Jord har visat sig vara en blindgalen mördargudinna som fått nog av människor och hon växer sig allt starkare. Gaia behöver bara låta blodet från två halvgudar falla på helig mark för att ta makten över himmel och jord."
 
 
 
 
 
 
Jag beundrar verkligen Rick Riordans sätt att skriva. Hans lättsamma språk ger texten ett behagligt flyt som gör att sidorna flyger förbi. Dessutom gör hans insikt i grekisk mytologi boken lärorik, samtidigt som hans användning av humor förgyller läsningen. Faktum är att Riordan är en av ytterst få författare som lyckats underhålla mig så pass att jag skrattat rätt ut. 
 
Karaktärerna är härliga och deras rappa dialoger är underbara att ta del utav. Dessvärre är jag besviken på att boken enbart berättas ur ett fåtal protagonisters synvinklar. Jason, som jag är minst intresserad av, tar mycket plats i boken medan mina favoriter hamnar i bakgrunden. Vi får visserligen läsa ett par kapitel ur charmanta Leos synvinkel, men Percy, Annabeth och Hazel har nedgraderats till sidkaraktärer och berättar inte någon av bokens händelser ur sina perspektiv. Tyvärr gjorde denna avsaknad att mitt intresse inte fångades upp på samma sätt som tidigare. Därtill irriterades jag av att många av frågorna som väckts i deras berättarperspektiv i föregående delar lämnades obesvarade.
 
Precis som de tidigare böckerna i serien är Olympens blod actionpackad och spännande. Jag blev dock inte särskilt berörd. Den känslofyllda Dödens port väckte höga förvän- tningar som Olympens blod tyvärr inte lyckades uppnå. Den sista striden avklaras för enkelt och har alldeles för få konsekvenser. Jag hade hoppats på att serien skulle gå ut med ett ”bang!”, men det malplacerade och orealistiskt lyckliga slutet gav mig istället en antiklimatisk känsla.
 
Olympens blod är inte Riordans starkaste roman, men en väl fungerande avrundning på serien. Det som finns med i boken är lysande utfört, men på grund av det som saknas är jag inte helt tillfredsställd.
 

Wendigons förbannelse

Författare: Rick Yancey.
Serie: Monstrumologen #2.
Längd: 345 sidor.
Bokförlag: Modernista.
OriginaltitelThe Curse of the Wendigo.
 
"En kvinna dyker upp hos Monstrumologen och bönar doktorn om hjälp. Hennes make är spårlöst försvunnen i vildmarken, dit han begett sig på jakt efter en mytom- spunnen, fruktad, livsfarlig varelse: wendigon. Doktor Warthrop anser att wendigons förbannelse är ren vidsk- eplighet, men han och Will Henry beger sig ändå ut i markerna för att leta efter doktors försvunne vän. Och även om de är så säkra på sin sak beträffande myten, ställs de start inför frågan: vad är det som härjar i des- sa skogar?"
 
Rick Yancey är en enastående författare, och hans extraordinära kreativitet ger boken en särpräglad stil. Det intensiva konceptet, de genomtänkta ordvalen och den stämnings- fulla layouten gör tillsammans boken krypande mörk. Romanen kan dock bli stundtals tung att läsa. Yancey använder sig utav gammalmodiga termer och ett relativt komplext språk, vilket blir effektfullt men ansträngande. 
 
Wendigons förbannelse är bäst i början, som är fyllt med bloddrypande action. Efter nå- gra kapitel byter romanen dock spår och mer fokus hamnar på karaktärerna. Det medför både för- och nackdelar. Å ena sidan gör det att karaktärerna levandegörs. Som läsare får man en större inblick i Warthrops liv och han utvecklas till att bli en starkare kara- ktär. Å andra sidan saktar tempot ned och intresset svalnar, då den långsammare takten gör att Wendigons förbannelse upplevs vara mer utdragen än sin föregångare.
 
Allt som allt är Wendigons förbannelse en bra bok, som väger upp det mörka konceptet med charmanta karaktärer och underhållande dialoger.
 

Rebellerna

Författare: Julie Kagawa.
OriginaltitelRogue.
SerieTalon #2.
Längd: 398 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Ember Hill har bytt sida och anslutit sig till rebell- erna. Men hon kan inte sluta tänka på Garret, soldaten i drakdödarorden Sankt Göran, som nu är dömd till döden efter att ha svikit sitt uppdrag och räddat Emb- ers liv. Samtidigt tätnar konflikten mellan Talon och Sankt Göran, på samma gång som drakorganisationen försöker trycka ner de allt starkare rebellerna. Ett stor- skaligt krig verkar oundvikligt och Ember måste bestä- mma sig: ska hon fortsätta fly eller möta sina fiender öga mot öga?"
 
Rebellerna är en mysig och lättsam efterföljare som tar vid där Drakarna avslut- ades. Med enkla medel skapar Julie Kagawa ett jämnt tempo och bra flyt på texten. Det behagliga språket gör att det går snabbt att komma in i handlingen och fast jag inte mindes mycket från seriens första del var det inget problem med att hänga med. 
 
Föregångaren, Drakarna, skildrades ur två olika karaktärers ögon. Rebellerna berättas å andra sidan ur fyra synvinklar: Embers, Dantes, Rileys och Garrets. I vanliga fall har jag svårt för böcker med allt för många betraktelsesätt, men i Rebellerna fungerar det. Det ger läsaren ett bredare perspektiv över händelserna och gör att intressant bakgrunds- information levereras på ett smidigt sätt.
 
När det kommer till själva karaktärerna är jag kluven. Den enda som egentligen tar plats och växer i romanen är Cobalt. Hans tillbakablickar väcker en starkare förståelse för honom som person och låter honom genomgå en utveckling som får de andra karakt- ärerna att framstå som bleka i jämförelse. De är väldigt löst förbundna till läsaren och fast jag inte tycker illa om dem så kan jag inte heller påstå att de får mig att bry mig. Därtill hade jag gärna varit utan det fragmentariska kärleksdramat, eftersom det inte tillför något till berättelsen. 
 
Rebellerna innehåller mer action än föregångaren, vilket gör att tempot är högre och boken upplevs vara mer händelserik. Dock känns det sällan som att karaktärerna är i någon verklig fara: som läsare förstår man att de kommer ta sig helskinnade ut ur situa- tionerna. Den förutsägbarheten sätter sin prägel och gör att romanen aldrig blir riktigt spännande.
 
Läsningen av Rebellerna är inte revolutionerande, men den bjuder på en trevlig upplev- else. Fast den inte riktigt engagerar så tråkar den inte heller ut. Det är inte alltid man som läsare vill utmanas intellektuellt, och då är en lättsam bok som Rebellerna ett perf- ekt alternativ. 
 

Själarnas bibliotek

Författare: Ransom Riggs.
Originaltitel: Library of Souls.
SerieMiss Peregrines besynnerliga barn #3.
Längd: 509 sidor.
Bokförlag: Rabén&sjögren.
 
"Tiden håller på att rinna ut. En galning är på jakt efter de besynnerliga barnen och miss Peregrine befin- ner sig fortfarande i fara. Jacob Portman och Emma Bloom tvingas genomföra det allra farligaste av rädd- ningsuppdrag. De färdas genom ett landskap märkt av krig, träffar nya vänner och utsätts för större fara än någonsin tidigare. Kommer Jacob att bli sig själv igen? Blir han åter den hjälte som han en gång var?"
 
Själarnas bibliotek är en fantastiskt spännande avslutning på trilogin. Den karaktär- istiskt gotiska stämningen gör tillsammans med den viktorianska miljön att romanen får en härligt spänd atmosfär. Boken får därtill ett högt tempo genom sin actionpackade handling som fängslar läsaren från början till slut. Fast Själarnas bibliotek har ett mörkt koncept finns dessutom starkt kontrasterande inslag av humor, som värmer ända in på själen.
 
Miss Peregrines besynnerliga barn-trilogin liknar inget i sin genre och i Själarnas bibliotek tas det unika konceptet steget längre. Handlingen djupnar, karaktärer utvecklas och frågor från de tidigare böckerna besvaras. Vidare är Ransom Riggs en av ytterst få författare som lyckats integrera tidsresor i berättelsen på ett trovärdigt sätt, utan att des- truktiva logiska luckor uppstått.
 
Ransom Riggs är en riktigt imponerande skribent, som trollbinder läsaren med kompl- exa karaktärer, bra flyt och innovativa idéer. Den fartfyllda Själarnas bibliotek är omö- jlig att lägga ifrån sig och ett riktigt tillfredsställande slut på den fantastiska trilogin. Jag ser riktigt mycket fram emot att se hur filmen blir – om någon kan göra böckerna rätt- visa är det utan tvekan Tim Burton.
 

Ett veck i tiden

Författare: Madeleine L'Engle.
OriginaltitelA Wrinkle in Time.
SerieTime Quintet #1.
Längd: 169 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"En stormig natt sitter Meg på sitt rum på vinden, lyssnar på blåsten och funderar för sig själv. Hon van- trivs med sin kropp och sitt utseende. I skolan är det mesta jobbigt. Och hennes pappa, vetenskapsmannen, har försvunnit efter att ha arbetat med ett mystiskt experiment på uppdrag av regeringen. Mamma och lillebror Charles är också uppe, för den mystiska tanten Fru Vadå har kommit på besök. Hon verkar veta en hel del både om vart Megs pappa kan ha tagit vägen och om hur de ska kunna få tillbaka honom."
 
Ett veck i tiden har ett intressant koncept och en början som griper tag. Därtill är karaktärerna enkla att relatera till och trots att de är stereotypiskt uppbyggda är det svårt att inte fastna för den kärleksfulla familjen. Men successivt försvinner intresset för romanens handling och som läsare tappade jag mitt engagemang.
 
Utan att riktigt veta varför uppfattade jag den korta romanen som tradig och tung att läsa: trots att språket har ett bra flyt. Troligen beror det på den långsamt utvecklande handlingen. Dessutom ersätter vetenskap och religion abrupt varandra, vilket gör att boken ibland känns osammanhängande.
 
Ett veck i tiden är en helt okej, men överskattad, klassiker. Det fina budskapet värmer, men på grund utav handlingens utveckling och det långsamma tempot tappade jag helt enkelt intresset. Jag ser dock fram emot att se hur filmen blir.
 

En annan

Författare: David Levithan.
OriginaltitelAnother Day.
SerieJag, En #2.
Längd: 340 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Rhiannons pojkvän Justin är inbunden och lättirriter- ad, men det är ändå de två. Men en morgon är något annorlunda. Det är som att Justin verkligen ser henne för första gången, och de har en perfekt dag tillsam- mans. Men nästa morgon är allt som förut igen och Justin verkar knappt minnas deras perfekta dag. Så trä- ffar Rhiannon en främling som påstår något helt osan- nolikt: att det inte var Justin som fick henne att känna sig älskad. Utan någon annan."
 
 
En annan är inte en efterföljare till Jag, En utan återberättar historien ur Rhiannons synvinkel. Romanen gör att läsaren förstår Rhiannon bättre som person och motiv- eringarna bakom hennes handlingar framgår tydligare. Men händelserna är desamma som i Jag, En och romanen använder inte sin potential att utveckla hur Rhiannons relation med En påverkar hennes familjeliv. Som ett resultat bidrar inte läsningen med någon ny information och En annan upprepar mest det vi redan vet från Jag, En.
 
Ändå satt jag trollbunden under hela läsningen. David Levithan fängslar läsaren genom sitt vackert metaforiska språk och det tankeväckande budskapet berör. Genom symbolik och allegoriska innebörder förmedlas att vi bör ”älska människan inuti” istället för att döma efter utseende och genus. Detta värdefulla budskap genomsyrar hela romanen och påvisar hur enastående Levithan verkligen är.
 
Den unika handlingen i En annan är fascinerande att följa och författarens entusiastiska inlevelse gör därtill att läsaren genuint bryr sig om karaktärerna. Genom en kombination av humor och en tydlig igenkänningsfaktor blir Rhiannons inre monologer underhåll- ande att läsa.
 
Genom ett abrupt slut som gör att boken upplevs som ofullständig samt avsaknaden av nya handlingsparalleller blir En annan inte riktigt lika bra som Jag, En. Ändå grep läsningen tag i mig och jag älskade varje sekund. De relaterbara karaktärerna, det unika konceptet och Levithans underbara språk fick mig på fall.
 

Det lånade mörkrets riddare

Författare: Dave Rudden.
OriginaltitelKnights of the Borrow- ed Dark.
Längd: 272 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Denizen Hardwick är föräldralös. Under en natt öppnas grinden till barnhemmet för en man som hämtar Denizen, med löfte om att presentera honom för en sedan länge försvunnen faster. Men under bilfärden till stan blir de överfallna, och Denizen får snart lära sig häpnadsväckande saker: att monster kan växa fram ur skuggorna och att det finns ett uråldrigt sällskap av riddare som håller dem i schack."
 
 
 
Det lånade mörkrets riddare är, med tanke på målgruppen, en ovanligt mörk roman. Handlingen särskiljer sig inte mycket från genrens andra böcker: ändå är boken spännande och har en intressant – men någorlunda ytligt – uppbyggd värld med genom- tänkta monster.
 
Ruddens språk flyter på bra och han har gett Denizen en behaglig berättarröst. Men bortsett från protagonisten och någon enstaka person till fattade jag aldrig tycke för karaktärerna. De gavs inte tillräckligt med bakgrundsinformation och karaktäristiska personlighetsdrag för att ett genuint, känslomässigt engagemang skulle väckas hos mig.
 
Som helhet är jag relativt neutralt inställd till Det lånade mörkrets riddare. Trots bokens fascinerande koncept sticker den inte ut ur mängden, mestadels på grund av förut- sägbara tvister, trivial handling och ointressanta sidkaraktärer. Men som debut fungerar det, och jag tror att Rudden är en författare som kan växa sig stor med tiden. Därför ser jag fram emot att läsa kommande delar i serien.
 

Clockwork Angel

Författare: Cassandra Clare.
SerieThe Infernal Devices #1.
FranchiseShadowhunters.
Längd: 476 sidor.
Bokförlag: McElderry Books.
 
"När Tessa Gray korsat havet för att hitta hennes försvunna bror väntar något otäckt på henne i London, där övernaturliga varelser hemsöker gatorna. Endast skuggjägarna kan hålla ordning på kaoset och befria världen från demonerna. Efter att ha blivit kidnappad av de mystiska Mörka Systrarna upptäcker Tessa att hon besitter en förmåga att förvandlas till vem som helst. Och den gåtfulla Magistern är beredd att göra vad som helst för att utnyttja det."
 
 
Viktorianska London ligger som grund för den genomtänkta värld Cassandra Clare har byggt upp, och gotiska byggnader samt vackra klänningar präglar boken. Erans kara- ktäristiska språk och synsätt romantiserar dessutom karaktärerna och gör dem tilldra- gande.
 
Clockwork Angel inleds med en actionfylld och spännande början som direkt fick mig att fängslas. Framåt mitten förlorar romanen fart och lite av mitt intresse förlorades, men allt som allt håller sig tempot på en stadig nivå. 
 
Tessa är en mycket intressant protagonist att följa och hennes förmågor är fascinerande att läsa om. De unika krafter hon har ger boken en oförneklig styrka som uppslukar läsaren. Scenerna där Tessa omvandlar sig till en annan person uppvisar vilken kreativitet Clare besitter och är de bästa delarna i romanen. En annan karaktär jag tycker om är Jem. Med skillnad från den Jace-liknande William är Jem öppen och omtänksam; något som attraherar mig betydligt mer än den uttjatade bad boy-attityden. De rest- erande sidkaraktärerna gjorde dock inget större intryck på mig.
 
Clockwork Angel är en intresseväckande början till trilogin. Cassandra Clare har skapat ett gäng engagerande karaktärer och byggt upp en värld som är fascinerande att få ta del utav. Fast tempot svajar ibland är helhetsintrycket positivt.
 

Den kallaste flickan i Coldtown

Fakta
Rabén&Sjögren publicerar Holly Bla- cks fristående roman Den kallaste flickan i Coldtown (org. The coldest girl in Coldtown). Boken är 440 sidor lång.
 
Handling
"Morgonen efter en fest vaknar Tana upp i ett badkar. När hon kommer ut i vardagsrummet hittar hon sina kompisar döda. De enda som fortfarande lever är hennes före detta pojkvän Aidan och en annan kille, med hår svart som bläck och ögon röda som rubiner. Snart är Tana indragen i en livsfarlig jakt. För att överleva måste de ta sig till Coldtown, det enda stället där de är säkra."
 
Recension
Den kallaste flickan i Coldtown börjar riktigt intressant och griper tag redan från första sidan. Dessvärre lyckades boken inte hålla kvar mitt engagemang. Jag upplevde konceptet som uttjatat och fast det utfördes riktigt bra kändes romanen som en blek kopia av Kagawas De odödligas regler.
 
Holly Black är en begåvad författare och jag tycker mycket om hennes språk. Tack vare hennes vackra formuleringar får texten ett bra flyt. Dock känns många dialoger krystade och jag många av samtalen är inte realistiskt utförda. Därtill utvecklas handlingen långsamt och jag hade svårt att fastna för karaktärerna. Jag förstod mig inte på mycket av det protagonisten, Tana, gjorde och sidkaraktärerna kändes ogenomtänkta.  
 
Handlingen i sig är mycket intressant men tyvärr utgörs boken av många irrelevanta delar som saktar mer tempot. De många oväsentliga tillbakablickarna gör att spänningen förloras. Därtill är världen Black byggt upp fascinerande och påhittig, men de sociala medierna och den moderna tekniken känns malplacerad och passar inte riktigt in i den mörka atmosfären.
 
Jag tillhör minoriteten som tycker att Den kallaste flickan i Coldtown inte är mer än okej. Jag ser definitivt tjusningen i boken, men på grund av att jag läst så många liknande böcker hölls inte mitt intresse kvar. Romanen har ett intressant koncept, vackert språk och en fascinerande värld – men det visade sig inte vara tillräckligt för att behålla mitt engagemang genom hela boken.
 

Drakarna

Fakta
Drakarna (org. Talon) är den första delen i Sagan om Talon-serien av Julie Kagawa. Boken är 413 sidor lång och publiceras av Harper Collins Nordic.
 
Handling
"För länge sedan lyckades Sankt Görans Orden utrota nästan alla drakar. De få som blev kvar gömde sig genom att anta mänsklig form och har sedan dess levt bland människorna. Långsamt har de blivit allt fler, allt starkare, allt listigare. De har skapat Talon, en världs- omspännande organisation som samlar alla drakar, och är nu redo att överta makten från människorna. Ember och Dante Hill har tränats och förberetts på att kunna infiltrera det mänskliga samhället, men när en laglös drake dyker upp börjar Ember ifrågasätta allt hon lärt sig."
 
Recension
Fast jag tycker om Drakarna är jag aningen beskriven. Efter att ha läst och älskat Kagawas Edens blod-trilogi var förväntningarna på Drakarna höga, men tyvärr var ribban satt för högt. Den otillräckliga världsuppbyggnaden lämnar många frågor obesvarade och ytterst lite bakgrundsinformation ges. Som läsare vill jag veta mer om världen, konlikterna och magisystemet, och att det lämnats öppet gör att berättelsen fal- ler lite platt.
 
Med det sagt är Julie Kagawa en exceptionell författare. Jag tycker om hennes lätt- samma språk och texten har ett bra flyt. Fast tempot är relativt långsamt och fler kon- flikter hade kunnat uppstå för spänningens skull kombineras romantik och action i en behaglig mix som håller läsarens intresse.
 
Drakarna har ett spännande koncept och idén som grundar den känns fräsch. Upplägget påminner dock om en typisk ”paranormal romance”, vilket inkluderar uttjatade klyschor, förutsägbara händelser och – självfallet – en kärlekstriangel. Eftersom Kagawa har en stark, personlig stil och en genomtänkt premiss tror jag att boken hade klarat sig bättre utan den stereotypiska romansen.
 
Drakarna är allt som allt en lovande början till en serie med stor potential att utvecklas. Fast den är långt ifrån lika bra som Kagawas Edens blod-trilogi gjorde den mig tillräckligt intresserad av att vilja läsa vidare.
 

Vattnet drar

Fakta
Vattnet drar är den första delen i en trilogi av Madeleine Bäck. Boken är 422 sidor lång och publiceras av Natur&kultur.
 
Handling
"Det är midsommarnatt när Viktor Husberg och hans vänner bryter sig in i Ovansjö kyrka. Planen är att stjäla en värdefull madonnafigur. Men Viktor gör ett annat fynd: något som gör honom rusig av begär, makt och en märklig känsla av tillhörighet. Snart har han väckt urgamla krafter till liv och de kräver mer än han någonsin kunnat ana."
 
Recension
Som debut fungerar Vattnet drar okej, och jag är tillräckligt intresserad för att läsa fortsättningen. Dock hade jag hoppats på mer. Konceptet är tankeväckande, men tempot är långsamt och texten saknar ett naturligt flyt. Därtill har jag svårt för karaktärerna, vilket gör att engagemanget falnar.
 
I boken presenteras en stor mängd karaktärer samtidigt, vilket blir rörigt då det är svårt att hålla koll på allesammans. Som läsare förlorade jag intresset eftersom jag snabbt glömde vem som var vem. Det är bättre att fokusera på en karaktär för att successivt introducera fler. Därtill kan jag inte personligen relatera till dem, på grund av deras stereotypiska personligheter. Deras omogna beteenden tillsammans med det svordoms- fyllda språket bidrog till att jag inte fastnade för dem.
 
Allt som allt är Vattnet drar okej. Idén är intressent, men på grund av tempot och karaktärerna övergick djupläsningen snabbt till skumläsning.
 

Dödliga avslöjanden

Fakta
Dödliga avslöjanden (org. Unmarked) är den andra delen i serien Mörkrets demoner av Kami Garcia. Boken är 309 sidor lång och publiceras av Sem- ic.
 
Handling
"Kennedys liv har inte varit sig likt sedan hennes mamma dog. Tillsammans med Den svarta duvans legion har hon upplevt faror hon inte kunnat föreställa sig. Hon har bekämpat demoner och onda andar. Hon har mött kärleken. Nu jagas hon och de hon bryr sig om av en mäktig demon som hotar att öppna helvetets portar. En demon som hon själv släppt fri och som kan se ut som vem som helst."
 
Recension
Jag har otroligt svårt att hänge mig åt Kami Garcias böcker. Det är något med hennes sätt att skriva som gör att jag helt enkelt inte fastnar, och Dödliga avslöjanden är inget undantag. 
 
Fast många aspekter som jag vanligtvis uppskattar finns med i boken, exempelvis action, står tiden stilla. Intresset förlorade jag redan efter ett par sidor. Karaktärerna tilltalar mig inte och handlingens klyschiga och förutsägbara stil tråkade ut mig. Dödliga avslöjanden känns därtill tradig, med en krystad romans och ett koncept lik en dålig kopia av Supernatural. Romanen känns som ett hopplock av redan existerande verk och Garcia tillför ingenting eget.
 
Bokens platta karaktärer och enformiga handling resulterade i ett misslyckat försök med att fånga mitt intresse. Efter att nu ha läst både Beautiful creatures, Ondskan vaknar och Dödliga avslöjanden har jag gett Kami Garcia en ärlig chans och kan med gott samvete ta avstånd från hennes romaner i framtiden. 
 

Oceanen vid vägens slut

Fakta
Oceanen vid vägens slut (org. The ocean at the end of the lane) är en fristående roman skriven av Neil Gaiman. Boken är 219 sidor lång och publiseras av Bonnier Carlsen.
 
Handling
"Det här är berättelsen om en pojke vars barndom tog slut våren då han fyllde sju år. Det var våren då gruvarbetaren inackorderades och då familjen tog hjälp av barnflickan Ursula Monkton. Det var våren då pojkens världar - både barnets fantastiska och de verkliga - förändrades för alltid."
 
Recension
Oceanen vid vägens slut är en besynnerlig bok, som dansar på den hårfina gränsen mellan att vara ett mästerverk eller bara allmänt underlig. Det är ett skickligt och vackert arbete, som förenar surrealism med ett originellt djup.
 
Boken är behaglig att läsa och Gaimans berättande är ljuvligt framställt. Han har en intagande berättarröst och ett bildligt språk. Romanens metaforiska språkbruk gör boken dekorativ och tilldragande, samtidigt som det får läsaren att begrunda innehållet långt efter att boken är slut. Dock uppkommer många frågor under läsningens gång, och ytterst få av dem besvaras. Resultatet blir en stundtals förvirrande, men samtidigt förundrande, läsning.
 
Oceanen vid vägens slut är en bok som är svår att få grepp om. Det symboliska språket och allt som framställs genom liknelser gör romanen vacker och förbryllande på samma gång. Den abstrakta läsningen konkretiseras genom en fascinerande berättelse och intressanta karaktärer. Fast allt ifrågasätts är det en storslagen resa värd förvirringen.
 

Eldtronen

Fakta
Eldtronen (org. The Throne of Fire) är den andra delen i Kanekrönikan av Rick Riordan. Boken är 502 sidor lång och publiceras utav Modernista.
 
Handling
"Som arvtagare till Livets hus besitter Carter och Sadie magiska förmågor, men nu är deras hittills farligaste fiende på väg att ta över världen. Om de inte lyckas stoppa honom på bara några få dagar kommer det att innebära slutet för jorden och hela mänskligheten. De är tvugna att återuppliva solguden Ra, men först av allt måste de leta upp de tre delarna av Ras bok och uttala den magiska formel som krävs."
 
Recension
Den senaste tiden har Rick Riordan utvecklats till att bli en av mina favoritförfattare: hans Olympens hjältar-serie är rent utav fantastisk. Dock är jag inte lika såld på Kanekrönikan. Jag har svårt att komma in i handlingen och måste kämpa för att hålla kvar intresset. Eldtronen är en förbättring från föregångaren men fortfarande inte tillräckligt engagerande.
 
En stor orsak till att jag inte fängslas av boken är karaktärerna. De är aningen påfrestande, och lite väl glättiga. Med tanke på att världen håller på att gå under känns deras avslappnade och glada humör orealistiskt samt överdrivet. De tar sig tid att skämta och gå ut på obehövliga strövtåg, och det gör att romanen känns omständlig. 
 
Fast jag var likgiltig en stor del av läsningen så har boken sina stunder. Rick Riordan är som sagt en begåvad författare och hans språk utmärks som alltid av den lättsamma tonen och humoristiska replikerna. Det är dessutom tydligt att han lagt ner mycket tid på efterforskning och som läsare lär man sig en hel del om grekisk mytologi.
 
Dessvärre kan jag inte påstå att jag tyckte särskilt mycket om Eldtronen. Jag tilltalas av språket, mytologin och konceptet då det ger boken en stadig grund att stå på men de tjatiga händelserna och glättiga karaktärerna blir för mycket. Jag beundrar många av Riordans romaner, men Eldtronen är inte en av dem.
 

Vem som helst utom Ivy Pocket

Fakta
Vem som helst utom Ivy Pocket (org. Anyone but Ivy Pocket) är den första delen i en serie av Caleb Krisp. Boken publiceras av Modernista bokförlag och är 397 sidor lång.
 
Handling
"Ivy Pocket är en vandrande katastrof som gång på gång väcker ilska och frustration hos de snobbiga aristokrater hon arbetar för. Men bilden som hon har av sig själv är en helt annan. Ivy är övertygad om att hon är allmänt underbar, fullkomligt charmerande och extremt begåvad. När Ivy blir kvarlämnad i Paris blandar sig ödet i och Ivy kallas till en döende hertiginnas sjuksäng. Hon får där i uppdrag att leverera ett diamanthalsband och från och med det ögonblicket kastas Ivy in i ett äventyr fullt av skurkar, galenskap och missförstånd."
 
Recension
Vem som helst utom Ivy Pocket är en riktig pärla. Boken är lättsam, underhållande och intressant. Fast jag misstänker att jag skulle tycka illa om Ivy i verkligheten så är hon charmen personifierad i bokform. Med en nedsättande ton, stor idioti och ett alldeles för stort självförtroende är hon irriterande och underbar på samma gång.
 
Boken blandar mystik, magi och underhållande missförstånd. Jag, som är 20 år gammal, var ständigt nyfiken på vad som skulle hända, så för en yngre målgrupp är sannolikheten stor att romanen är riktigt rafflande. 
 
Romanen kompletteras av förtjusande illustrationer. Trots att bilderna saknar färg tillför de en hel del känsla och liv till boken. De både förtydligar hur karaktärer och miljö ser ut, samtidigt som vissa bilder tidigt avslöjar vad som kommer hända senare i kapitlet och på så sätt bygger upp nyfikenhet. Därtill är de så pass snygga att jag ofta stannade upp och stirrade på dem i flera minuter.
 
Texten kompletteras med intagande, svartvita illustrationer.
 
Något som jag tyvärr tröttnade på var mängden upprepningar i boken. Mycket av humorn är dessutom omogen och ibland blev jag lite för trött på Ivys självförtroende. Därtill är Vem som helst utom Ivy Pocket både förutsägbar och oförutsägbar på samma gång. Vem som är skurken listar läsaren ut ungefär 350 sidor innan Ivy själv, medan andra aspekter av boken minst sagt är överraskande.
 
Ivys tankegångar och repliker är kvicktänkta men självcentrerade. Tack vare hennes bristande självuppfattning finns det en stor hans för karaktärsutveckling i resterande delar, och att få följa Ivy och se henne successivt förändras skulle definitivt vara en resa värd att ta. Vem som helst utom Ivy Pocket är en underhållande, intressant och annorlunda läsning: en riktigt charmig barnbok helt enkelt - som jag rekommenderar varmt.
 

Främlingen

Fakta
Främlingen (org. Outlander) är den första delen av nio i Diana Gabaldons serie. Boken är 735 sidor lång och publiceras av Bookmark förlag. Den finns även som tv-serie.
 
Handling
"Andra världskriget är över och Claire Randall och hennes man reser till Skottland för att lära känna varandra igen efter krigsårens påtvingade seperation. Vid en utflykt till en häxring hemsöks Claire av magiska krafter - som ett viljelöst offer dras hon in i en kylta i stenformationerna och tidsresan har början. Året är nu 1743. Clarie är en främling i en oförsonlig tid. De skotska klanerna kämpar ett blodigt frihetdskrig mot den engelska kungamakten. Clarie misstänks vara engelsk spion och tas till fånga. Hon möter nu Jamie Fraser som blir hennes beskyddare och älskare."
 
Recension
Å ena sidan är Främlingen en mycket välskriven och genomtänkt romantisk roman. Men samtidigt kom jag inte in i berättelsen ordentligt. Boken är väldigt lång och rätt utdragen – faktum är att den inte tar vid ordentligt förrän ungefär 250 sidor in. Därtill blir handlingen aldrig så kraftfull som jag förväntat mig.
 
Fast boken startar trögt är början dess bästa aspekt. Kulturkrocken som uppstår när Claire dras tillbaka 200 år i tiden ger upphov till en både roande och fascinerande läsning. Gabaldon beskriver miljön rikt med detaljer och som läsare lär vi oss om världen i samma takt som huvudkaraktären. Att läsa om de upptäckter Claire gör i den främmande tidsperioden är både lärorikt och underhållande.
 
En stor brist är dock tempot. Boken är 735 sidor lång och ärligt talat är det inte mycket som händer. Det resulterade i en viss utmattning och att att vissa sektioner skumlästes. Hade boken komprimerats och på så sätt blivit mer händelserik tror jag att jag hade uppskattat den betydligt mer. Nu är det snarare så att dess handling och syfte förloras i stillheten.
 
När det kommer till karaktärerna så kan jag tyvärr inte relatera till dem. Deras reaktioner och beteende känns inte alltid trovärdiga och det gammeldagsa språket som Gabaldon använder levandegör dem inte riktigt så som jag hoppats på. Jag fick inte riktigt grepp om karaktärerna och kände att deras personligheter förändrades för mycket under korta tidsperioder. Dock fanns där många dialoger mellan karaktärerna som underhöll mig under bokens gång.
 
Kärnan i Främlingen är Gabaldons djupa kunskap om Skottland och den tidsperiod där romanen utspelar sig. Att läsa om de annorlunda livsstilarna är intressant och fast jag självfallet inte stöttar den kvinnosyn som förekommer i boken så är det en trovärdig och fascinerande skildring. 
 
Allt som allt är Främlingen en okej bok. Jag blev inte lika exalterad över den som många andra och kände personligen att språket och tempot motverkade mig från att komma in i boken ordentligt. Dock fängslar Gabaldons historiska kunskaper och blandningen mellan humor, drama och romantik ger liv åt romanen. Fast jag anser att Främlingen är en överskattad bok så är jag intresserad av att läsa nästkommande delar och utforska världen mer.
 

Yuko

Fakta
Yuko är en fristående skräckbok skriven av Jenny Milewski. Boken är 247 sidor lång och publiceras av Styxx Fantasy förlag.
 
Handling
"Malin flyr bruksorten för Linköping och studier på ekonomlinjn. Men snart upptäcker Malin att allt inte är som det ska i studentkorridoren. Vad hände egentligen med den japanska utbytesstudenten som bodde i hennes rum och varför står hennes saker kvar i källarförrådet? Och varifrån kommer de märkliga hårtussarna i badkarsavloppet? Steg för steg förvandlas tillvaron i korridoren till ett skrämmande kaos för Malin och hennes korridorsgrannar. Snart ställs de inför en verklighet där tentaångest och kärleksproblem överskuggas av en betydligt större utmaning: att överleva."
 
Recension
Yuko är överraskande bra. Det är ytterst sällan jag tycker om böcker som är skriva av svenska författare, men Yuko har förtjänat sin plats i hyllan. Milewski har ett lättsamt språk med bra flyt och som läsare fastnade jag snabbt.
 
Bokens tempo varierar och den är väldigt klyschig. Vi har den klassiska studentkorridoren som hemsöks av en svarthårig vålnad, klädd i ett genomblött, vitt nattlinne. Inte särskilt originellt, eller hur? Men trots det är boken spännande, och till och med stundtals kuslig. Det är dessutom väldigt intressant att läsa om kulturkrockarna som uppstår när svenska traditioner blandas med japanska.
 
Trots att boken har sina brister; logiska luckor, klyschigt koncept samt stereotypiska karaktärer, så fanns där ändå något som jag gillade med Yuko. Jag har svårt att sätta fingret på varför, men jag fastnade för handlingen och gillade den smått obehagliga känslan som den medförde. Yuko är en bra läsning för dig som vill ha en lättsmält men smått otäck läsning i vintermörkret.
 

Liv och död

Fakta
Liv och död (org. Life and Death), skriven av Stephenie Meyer, är ett omskapande av Twilight där karaktärerna har bytt kön. Boken är 453 sidor lång och publiceras av B. Wahlströms.
 
Handling
"När Beaufort Swan flyttar till den dystra lilla staden Forks och träffar den mystiska Edythe Cullen, förändras hans liv på ett sätt han aldrig kunnat ana. Edythe är oemotståndlig och djupt gåtfull, med porslinsvit hy, guldfärgade ögon, hypnotisk röst och övernaturliga krafter. Beau anar inte att ju närmare han kommer Edythe, desto farligare blir det för både honom och andra i hans närhet. Och snart är det för sent att ångra sig."
 
Recension
Det finns mycket hat emot Twilight, men jag är en av dem som gillar böckerna. Inte för att jag tycker att de är mästerverk, utan för att det är en av de serierna som väckte mitt läsintresse. Därför, när den nya boken annonserades, var det en självklarhet att läsa den. Dock måste jag erkänna mig besviken. Liv och död fungerade inte riktigt för mig.
 
För det första: karaktärernas namn. Alla karaktärer, utom Renée och Charlie, har bytt kön och ändrat namn. Istället för Isabella, Edward, Jacob, Alice, James, Esme, Carlisle, Rosalie, Jasper och Billy får vi läsa om Beaufort, Edythe, Julie, Archie, Joss, Earnest, Carine, Royal, Jessamine och Bonnie. Många av namnen är väldigt underliga och de fastnar inte i minnet. Ofta glömde jag bort vem som var vem.
 
Ett av mina stora problem under läsningens gång var att karaktärernas tankar, repliker och handlingar är nästintill identiska med de ursprungliga karaktärerna. Ofta glömde jag helt bort att boken berättas ur Beaus perspektiv. De gamla karaktärerna är så integrerade i mitt minne att jag hade svårt att föreställa dem som motsatta kön.
 
Jag kan inte direkt påstå att Liv och död är ett nödvändigt tillskott till Twilight-franchisen. Boken är som sagt väldigt lik originalet och jag kunde inte ge mig hän på samma sätt. Det ironiska är att de aspekter som faktiskt skilde sig åt från den ursprungliga boken har just förändrats för att Beau är en man. Syftet med boken var att bevisa att könen inte spelade någon roll för bokens händelseförlopp, men ändå utspelar sig händelserna på ett annorlunda sätt just för att huvudpersonen inte längre är en kvinna. Ofta brydde jag inte mig om detta, men i vissa scener blev det problematiskt. Exempelvis Rosalies våldtäkt, och när Bella nästan blev våldtagen i Port Angeles. Män blir faktiskt också våldtagna. Det må vara mindre vanligt och det talas inte lika mycket om, men det sker och det är precis lika allvarligt som med kvinnor. Ändå har Meyer valt att skriva om scenerna så att den passar den manliga stereotypen bättre. Författaren Maggie Stiefvater (Shiver) har uttryckt sig riktigt bra om detta:
 
"I’m talking about novels where the rape scene could just as easily be any other sort of violent scene and it only becomes about sex because there’s a woman involved. If the genders were swapped, a rape scene wouldn’t have happened. The author would’ve come up with a different sort of scenario/ backstory/ defining moment for a male character."
 
Jag håller verkligen med Stiefvater och tycker att Meyer har misslyckats med att bevisa att ingenting förändras om könen är ombytta. Hon motbevisade just sig själv och skildrar ett visst synsätt där kvinnor och sexualitet hör ihop.
 
Jag tycker också att karaktärernas relationer är mer påskyndade och att denna version är lite larvigare än originalet. Men samtidigt finns ett tillskott av nya, underhållande scener. Meyer skriver visserligen inte lika övertygande ur en mans perspektiv men jag njöt ändå av att läsa ”Twilight” igen. Liv och död är trots allt, precis som Twilight, småmysig och romantisk. Dock är det faktum att boken är så lik Twilight den enda anledningen till att jag gillar boken och därför finner jag Liv och död irrelevant eftersom jag hellre läser om originalet.
 
Den största förändringen från originalet är bokens slut. Det är vad författaren kallar en ”alternativ upplösning”. Den är lite för infopackad i min smak. Bokens slut snabbspolar resten av serien i ett enda kapitel och det blir lite rörigt. Dessutom känns Beaus och Edythes kärlek mer forcerad eftersom den inte byggdes upp genom flera böckers tid, utan sammanfattades i några kapitel.
 
Liv och död en helt okej, men den mäter sig inte med originalet. Det blev en trevlig och nostalgisk läsning, men för att vara ärlig störde jag mig på könsbytena. Det inte bara påverkade händelseförloppet, utan också känslan som karaktärerna och boken som helhet ingav. Men i stort sett: gillar du Twilight så lär du gilla Liv och död.
 

Athenas tecken

Fakta
Athenas tecken (org. The Mark of Athena) är den tredje delen i Olympens hjältar-serien av Rick Riordan. Boken är 557 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen. Boken vann Goodreads Choice Awards 2012.
 
Handling
"Percy Jackson och de andra halvgudarna sitter äntligen i samma flygande båt. Leo kan sätta kurs mot Medelhavet - jordens farligaste plats för halvgudar. Men ska man rädda världen får man inte alltid välja plats. Eller vem man kämpar mot... I det onda laget: Gudinnan Gaia, jättar i balettkjolar, havsmonster och onda andar. I det goda laget: Sju ungdomar och en mycket arg getman (förlåt, satyr). Det var lite tungt förut, men nu blir det värre!"
 
Recension
Inledningsvis vill jag ge en stor eloge till Bonnier Carlsen för deras omslagsändring. Vanligtvis störs jag när svenska bokförlag ändrar översatta böckers omslag då det oftast innebär en försämring från originalet. Men här har förlaget lyckats exceptionellt och jag är riktigt imponerad.
 
Athenas tecken är en riktigt bra bok. Rick Riordan är en fenomenal författare och fängslar läsaren från början till slut. Romanen är lättsam och har mycket glädjande humor, samtidigt som den är spännande och actionfylld. Det är en bok som både får dig att skratta och sitta som på nålar.
 
I Athenas tecken får vi följa sju huvudkaraktärer, vilket är betydligt många fler än i föregående delar. Som tur är har de allesammans utmärkande karaktärsdrag vilket förhindrar boken från att bli rörig. Romanen berättas dock inte ur samtliga huvudkaraktärers perspektiv, utan ur fyra synvinklar: Pipers, Annabeths, Percys samt Leos.
 
Alla de fiktiva personerna är charmerande och bjuder på en hel del roande repliker, men en av mina favoriter är sidkaraktären Gleeson Hedge. Han är en lättirriterad satyr som har fått mig att dra på smilbanden mer än någon annan karaktär. Jag älskar hans sarkastiska och impulsiva stil och ser alltid fram emot hans nästa scen.
 
Det finns dock ett par nackdelar med Athenas tecken. För det första är upplägget snarlikt seriens föregångare, vilket stundtals känns enformigt och förutsägbart. För det andra är boken inte heller helt trovärdig. Karaktärerna hamnar aldrig i verklig fara och på grund av att läsaren vet att ingen karaktär skadas allvarligt reduceras spänningen.
 
Som helhet är Athenas tecken en riktigt bra bok. Riordan är en utomordentlig och inspirerande författare. Med charmiga karaktärer, actionfylld handling samt ett fascinerande koncept blir det en medryckande läsning. Romanen slutar i en cliffhanger och jag ser mycket fram emot nästkommande del: Dödens port.
 

RSS 2.0