Middagsmörker

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #1.
Längd: 299 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"När Áilis pappa dör flyttar hon till en sameby för att bo med sin morfar. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland snö och renar. Men när mystiska saker börjar hända i byn, blir hon indragen i en konflikt som riskerar att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar."
 
 
 
 
 
 
 
Middagsmörker är den enda boken jag läst om samisk kultur. Det är riktigt intressant att ta del av den annorlunda mytologin, och jag fascineras av samebyns uppbyggnad. Miljön och karaktärernas levnadssätt får boken att sticka ut, och bidrar till en lärorik läsning. Jag hade dock velat få ännu djupare inblick i kulturen, och därför kan jag inte låta bli att undra hur det skulle ha blivit om någon med samisk bakgrund hade skrivit boken istället. Missförstå mig inte, Cederlund gör ett bra arbete med det hon har, men i slutändan approprierar hon ändå kulturen och det blir stundals tydligt att fördomar spelat in.
 
Texten har ett bra flyt, och fast berättelsen är i enklaste laget hölls jag fängslad. Jag saknar dock ett tydligt orsak-verkan-samband, då en del händelser sker utan någon direkt förklaring. Därför brister trovärdigheten. Jag hade också lite svårt för magisystemet, och kärlekshistorien hade jag klarat mig utan helt.
 
Som helhet är Middagsmörker bra bok, och fast den inte utnyttjar sin potential till fullo ser jag fram emot att läsa fortsättningen på serien.
 

En dag kommer jag tillbaka

Författare: Sharon Guskin.
OriginaltitelThe Forgetting Time.
Serie: Fristående.
Längd: 341 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
"Janie försöker förstå vad det är med Noah. Han har alltid varit udda. Han kan saker som han inte borde, och hans egenheter börjar oroa henne. En dag ringer skolan och säger att Noah pratar om vapen och att han blivit nedtryckt under vatten tills han inte kan andas. De kräver att han genomgår en psykiatrisk undersökning."
 
 
 
 
 
En dag kommer jag tillbaka fångar intresset direkt och liknar inget annat som jag läst. Jag har inte tidigare tagit del av skönlitteratur med reinkarnation som koncept, men det var både unikt och oerhört fascinerande att läsa om. Dessutom har romanen nyanserade karaktärer, ett vackert språk och gripande mysterium som gör de första hundra sidorna omöjliga att slita sig ifrån.
 
Men efter den där fantastiska inledningen började jag tappa intresse. Kanske blev jag bara disträ, men jag upplevde helt enkelt boken som långrandig och hade svårt att fokusera. Dessutom blev det vackra språket ibland för poetiskt. De många metaforerna och liknelserna kändes till slut forcerade, och blev efter ett tag tungt att läsa. 
 
Därtill är jag besviken över att det mesta i boken berättas, istället för att visas. Som läsare vill jag uppleva händelserna själv och delta genom karaktärernas ögon, och tyvärr blir det platt när allt explicit skrivs ut. Det hade exempelvis varit mer effektfullt om vi fått läsa om hur mamman gråter, hur hennes händer skakar och hur rösten bryts när hon pratar, istället för att bara få berättat att hon är ledsen.
 
I grund och botten är En dag kommer jag tillbaka en riktigt bra bok. Konceptet är oerhört fascinerande och handlingen grep verkligen tag i mig från början. Men under bokens gång händer inte tillräckligt mycket för att behålla intresset, och efter ett tag hade jag förlorat mitt engagemang. 
 

En förtrollad ö

Författare: Nora Roberts.
OriginaltitelDance upon the air.
SerieThree sisters island #1.
Längd: 325 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"När Nell lyckas få jobb på det mysiga caféet i Three Sister Islands bokhandel dröjer det inte länge innan hon bestämmer sig för att slå sig ner i det lilla samhället för gott. Hon lär känna öns invånare, men hur trygg är Nell egentligen? På flykt undan ett destruktivt förhållande vågar hon inte avslöja sin verkliga identitet. "
 
 
 
 
 
Något med Nora Roberts sätt att skriva försvårar för mig att fastna för hennes böcker. Något med språket gör det svårt att anknyta till karaktärerna och gripas tag av handlingen. Jag kommer helt enkelt aldrig in hennes berättelser ordentligt. En förtrollad ö är inget undantag. Trots att jag tycker att protagonisten Nell är intressant som person hade jag svårt att engageras av hennes liv. Dessutom döljer det snygga omslaget en småtråkig dussinbok. Handlingen är nämligen både förutsägbar och oorginell.
 
Det romantiska förhållandet mellan Nell och Zack fungerar okej, men utstrålar inte en särskilt påtaglig kemi eller passion. Läsningen värmde inte i bröstet, och fick inte heller det att pirra i magen. Detta är både på grund av språket, men också för att jag hade väldigt svårt för Zack som karaktär. Jag tycker inte att han beter sig schysst mot Nell, och jag irriterades otroligt mycket över hans dominans. Trots att han vet att Nell tidigare har varit i ett destruktivt förhållande beter han sig som en skitstövel: han pressar henne, ignorerar hennes panikattacker och bryr sig inte om när hon blir obekväm av hans beröring. Det tycker jag inte är okej någonstans.
 
Ytterligare något som störde mig var bokens magiska element. Som ni vet avgudar jag romaner med trolldom och häftiga häxkonster, men i En förtrollad ö känns det övernaturliga malplacerat. Det känns som att Nora Roberts inte har kunnat bestämma sig för vilken genre boken ska tillhöra, och det gör att handlingen upplevs som ofokuserad. Magin känns helt enkelt opassande och överflödig i bokens kontext.
 
Som helhet gjorde En förtrollad ö inte särskilt stort intryck på mig. Det är en okej bok, och jag ska ge fortsättningen en chans, men min erfarenhet av Nora Roberts ger mig låga förväntningar. 
 

The Screaming Staircase

Författare: Jonathan Stroud.
Serie: Lockwood & co. #1.
Svensk titel: Den skrikande trappan.
Längd: 381 sidor.
 
"Lucy anställs av Lockwood & Co. Efter att ett uppdrag fått ett katastrofalt slut, tvingas spökbyrån delta i den farliga undersökningen av Combe Carey Hall: ett av landets mest hemsökta hus. Kommer Lockwood & Co att överleva den legendariska skrikande trappan och det röda rummet?"
 
 
 
 
 
 
The screaming staircase uppslukade mig helt. Det är en förvånansvärt mörk ungdomsbok, fylld med spännande mysterier, otäcka vålnader och blodiga strider. Jonathan Stroud har en fantastisk förmåga att bygga upp en härligt, kuslig stämning och den laddade atmosfären är svår att skaka av sig även efter att boken är slut. 
 
En av bokens styrkor är Strouds gripande språk. Han beskriver allting så väl att det som händer känns nästintill verkligt. Han har dessutom skapat ett oerhört fascinerande koncept, och det är riktigt intressant att ta del av spökproblemet, ”magisystemet” och allt annat som den fiktiva världen innefattar. Stroud fångar läsarens uppmärksamhet redan vid första sidan, och har definitivt inga svårigheter med att hålla kvar intresset ända till slutet.
 
Trots att boken är spännande och lite småkuslig, innehåller den mycket värmande humor. Karaktärerna – som förresten är väldigt lätta att fastna för – har ett underbart sinne för humor, och varvar vitsiga repliker med skojfriska stunts. Och även om jag skulle bortse från karaktärernas skämtsamheter är de helt förtjusande: äventyrliga Lockwood, fyndiga George och sarkastiska Lucy bildar en dynamisk trio som är omöjlig att inte älska. 
 
The screaming staircase är i sin helhet den bästa spökromanen som jag har läst. Trots att vissa sekvenser är rätt förutsägbara är det en fantastisk läsning som bjuder på mycket spänning och underhållning.
 

De förlorade

Författare: Henrik Fexeus.
Serie: Den sista illusionen #1.
Längd: 335 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"När Ky av misstag slår upp ett hål i väggen i sitt rum hittar hon vägen till något som aldrig var menat för henne. Något som kommer att förändra hennes liv för alltid. Samtidigt, i en annan del av Stockholm, börjar Adam se saker som ingen annan ser. Håller han på att bli galen eller är hans värld bara en illusion?"
 
 
 
 
 
Den tankeläsande författaren Henrik Fexeus, även känd som Mentalisten, debuterar med romanen De förlorade. Denna science fiction-bok utspelar sig i vårt eget samhälle, men trots att den tar plats på Stockholms välkända gator finns en hel del nytt att upptäcka, då verkligheten ifrågasätts på ett oerhört intressant sätt.
 
De förlorade skildras ur två synvinklar: Kys och Adams. De har båda två väldigt behagliga berättarröster och är förvånansvärt lätta att fastna för. Läsaren får gott om tid att lära känna dem innan handlingen tar fart ordentligt, och deras utmärkande karaktärsdrag gör det enkelt att urskilja ur vems perspektiv man läser. Jag är imponerad över hur väl Fexeus lyckas få läsaren att bry sig om karaktärerna, speciellt med tanke på att detta är hans första skönlitterära verk.
 
Trots att De förlorade är hans debutroman märks det tydligt att Fexeus är en van skribent. Texten har bra flyt, en laddad stämning byggs skickligt upp och som läsare uppslukas man av det genomtänkta språket. Dessutom är handlingen i sig fascinerande. Personligen tyckte jag dock mest om boken i början, där allt var nytt och mystiskt. Lite av spänningen förlorades längre in i boken, men aldrig så pass mycket att nyfikenheten över fortsättningen försvann.
 
Som helhet är De förlorade en bra debut, som gör mig nyfiken på den kommande efterföljaren.
 

Soldaterna

Författare: Julie Kagawa.
OriginaltitelSoldier.
Serie: Sagan om Talon #3.
Längd: 352 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Ember ställdes inför ett val: tryggheten hos drakorganisationen Talon eller ett liv som utstött. Hon anslöt sig till rebellerna och är nu en av Talons mest jagade drakar. Garret har i sin tur gett sig iväg för att spionera på Sankt Göran. Han lyckas avslöja en ondskefull plan som kommer att skaka både drakarnas och drakdödarnas värld i grunden."
 
 
 
 
Soldaterna är den hittills starkaste delen i Sagan om Talon-serien. Julie Kagawa har en unik talang och en näst intill övernaturlig förmåga att trollbinda läsaren med sina ord. Språket i boken är lättsamt, och texten skapar ett behagligt tempo som gör innehållet oerhört lätt att ta till sig. Kagawa bygger upp stämningen på ett riktigt snyggt sätt och griper lätt tag i läsaren. Allra bäst blir det när hon tar ut svängarna i actionscenerna.
 
Det är härligt att återigen följa karaktärernas liv, och jag gillar att de får större djup i boken. Vi får exempelvis ta del av tillbakablickar från Garrets tid hos Sankt Göran, vilket var fascinerande samtidigt som bakgrundsinformationen gör honom lättare att förstå och relatera till. Dessvärre är kärlekstriangeln i Soldaterna för intensiv i min smak. Det är frustrerande att Ember aldrig tar ett beslut om vem hon vill vara med, och jag kände intresset svalna i scenerna där kärleksdramat står i fokus. Dessutom är boken rätt upprepande, och bortsett från några oväntade vändningar i slutet följer Soldaterna samma mall som tidigare delar i serien.
 
Soldaterna är som helhet en spännande och snabbläst roman. Det är den hittills bästa delen i serien, och cliffhangern i slutet får mig att genast vilja läsa vidare.
 

Någon måste stoppa Ivy Pocket

Författare: Caleb Krisp.
OriginaltitelSomebody Stop Ivy Pocket.
Serie: Ivy Pocket #2.
Längd: 422 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Efter att den vandrande katastrofen Ivy Pocket hindrat Klockdiamanten från att falla i orätta händer anländer hon till London, där hon adopteras av ett kistmakarpar. Ivy är övertygad om att hon är den perfekta dottern, men alla verkar vilja ha något av henne och ondskan lurar runt hörnet. Som vanligt är Ivy den enda som kan ordna upp allting."
 
 
 
 
Någon måste stoppa Ivy Pocket är en riktig pärla. Den lättsamma berättelsen är välskriven och innehåller många, vackra illustrationer. Men bokens styrka är ändå karaktärerna, speciellt Ivy själv. 
 
 
Det är svårt att förklara med ord hur underbar Ivy Pocket är. Hon har en härligt skev verklighetsuppfattning, och hennes uppförstorade självförtroende gör att hon hamnar i många, underhållande situationer som får läsaren att skratta rakt ut. Det är underbart att läsa om hennes aningslösa, lite naiva förhållningssätt till andra, och det är omöjligt att inte tycka om henne.
 
Det räcker med att jag tänker på Någon måste stoppa Ivy Pocket för att jag ska bli alldeles varm inombords. De roande dialogerna och Ivy Pocket som person kompenserar stort för romanens minskning av action och mysterium. Jag önskar verkligen att Ivy Pocket-serien skulle bli längre än en trilogi, för som det är nu vill jag verkligen inte att serien ska ta slut!
 

The Fiery Heart

Författare: Richelle Mead.
SerieBloodlines #3.
Längd: 420 sidor.
 
"Sydney har alltid trott att Alkemisterna var födda för att beskydda vampyrhemligheter och människoliv. Men när hon träffar Marcus vänder hon ryggen till allt hon känner till. Fast ännu är hon inte fri. När hennes syster Zoe anländer kan Sydney bara berätta halvsanningar om hennes förflutna, och med varje ord riskerar hon att avslöjas och möta de dödliga konsekvenserna."
 
 
 
 
 
 
Det var problematiskt för mig att engagera mig i The Fiery Heart. Det är över tre år sedan som jag läste bokens föregångare – The Indigo Spell – och jag upplever att min boksmak har förändrats under dessa år. ”Urban fantasy” är inte riktigt min genre längre, och jag hade svårt att återvända till Richelle Meads vampyrvärld. Dessutom har jag hunnit förlora intresse för karaktärerna, och jag kunde inte hänge mig handlingen lika mycket som jag velat.
 
Med det sagt tycker jag ändå att The Fiery Heart är helt okej. Jag gillar konceptet och tycker mycket om relationen mellan protagonisterna Sydney och Adrian. De är riktigt gulliga ihop och jag tilltalas av att deras relation bygger på en stark vänskapsgrund. Båda har dessutom tydligt urskiljbara berättarröster, och fast jag föredrar att läsa böcker ur en synvinkel om det inte är absolut nödvändigt med flera så fungerade det bra.
 
Det som The Fiery Heart faller på är dock att det känns som en utfyllnadsbok. Det händer inte mycket i mitten av romanen och som läsare förlorade jag engagemanget under långa partier. Visserligen ökar tempot mot en spännande cliffhanger i slutet, men det kompenserade inte tillräckligt för den tråkiga mittsektionen.
 
Som helhet är The Fiery Heart okej, men det var tröttsamt att återvända till en värld jag upplever mig ha vuxit ur.
 

Fantastiska vidunder och var man hittar dem: filmmanuset

Författare: J.K. Rowling.
Serie: Fristående.
Längd: 290 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
OriginaltitelFantastic beasts and where to find them.
 
"Magizoologen Newt Scamander anländer till New York för ett kort besök. Fast när hans magiska väska försvinner och några av hans fantastiska vidunder rymmer innebär det problem för alla."
 
 
 
 
 
 
 
Fantastiska vidunder och var man hittar dem: filmmanuset är precis som det låter: manuset som använts vid inspelningen av filmen med samma namn. Formatet är alltså väldigt likt det i Harry Potter and the Cursed Child, fast med större användning av filmisk terminologi eftersom The Cursed Child trots allt är manuset till en pjäs. En del av dessa termer kan vara svåra att förstå, och därför finns en hjälpsam, tillhörande förteckning som visar vad de olika termerna och förkortningarna står för.
 
Fantastiska vidunder och var man hittar dem: filmmanuset är ett måste för alla Harry Potter-fans. Berättelsen är spännande, innehåller mycket värmande humor och en hel del härliga karaktärer. Newt Scamander är en fantastisk, ny protagonist som galant klarar av att bära upp boken på sina axlar. Även sidkaraktärerna fängslar, och jag älskar det faktum att till och med de intressanta vidundren har sina egna, charmiga personligheter.
 
Boken går väldigt snabbt att läsa, eftersom texten har stort radavstånd och mycket luft. Den är dessutom oerhört snyggt formgiven, med enkla men dekorativa illustrationer och krusiduller som gör läsningen till en riktig upplevelse. Men manusformatet har sina nackdelar. Texten har få beskrivningar och detaljer, och vi följer inte karaktärernas tankegångar på samma sätt som i en vanlig roman. Som en följd blir berättelsen mer distanserad och mindre levande, vilket försvårar för läsaren att verkligen fastna.
 
Som helhet är Fantastiska vidunder och var man hittar dem: filmmanuset en spännande bok med många intressanta karaktärer. Formatet skapar dock en distans till läsaren som gör det svårt att bygga upp samma engagemang som i en bok med vanlig löptext.
 

Ordbrodösen

Författare: Anna Arvidsson.
Serie: Fristående.
Längd: 322 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"I en bruksort i Värmland bor sedan århundranden tillbaka en säregen släkt. Kvinnorna kan styra andras tankar och handlingar med sina skrivna ord. Dagen då Alba fyller arton är det hennes tur. När hon kliver in i samlingssalen i den nedlagda byskolan vet hon att ceremonin bara kan sluta på ett sätt. Ingen ordbrodös har någonsin misslyckats med sitt inträdesprov. Inte förrän nu."
 
 
 
 
Ordbrodösen är en förvånansvärt stark och genomtänkt debut. Romanen är välskriven, med ett bra flyt på texten och behagligt tempo. Bokens intressanta koncept griper dessutom tag redan vid första kapitlet och det fascinerande magisystemet liknar ingenting jag tidigare läst om.
 
Romanens protagonist – Alba – är lätt att relatera till. Hon är trovärdigt uppbyggd och hennes tankegångar är mycket intressanta att följa. Ordbrodösen innehåller dessvärre lite för många sidkaraktärer, och deras dynamiska egenskaper kolliderar på ett sätt som gör det svårt att fastna för dem allesammans.
 
Förutom det spännande mysteriet och den välutvecklade huvudkaraktären tyckte jag även mycket om bokens tidsenliga element. Trots att vi lever i ett samhälle där tv, mobiltelefoner och sociala medier är en naturlig del av vardagen är det inte särskilt många författare som faktiskt integrerar dessa i bokens handling – men det gör Arvidsson. I Ordbrodösen används sociala medier som Instagram på ett självklart sätt i berättelsen, och de frekventa referenserna till välkända filmer och tv-serier får boken att kännas nutida och mycket mer verklig.
 
Som helhet är Ordbrodösen en mycket välskriven debut. Trots att trovärdigheten inte alltid är på topp är det lätt att ryckas med i handlingen och det unika konceptet fängslar från början till slut.
 

Född till hjälte

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe Lightning Thief.
Serie: Percy Jackson #1.
Längd: 441 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Percy Jackson har ADHD och dyslexi, och han vet att han verklighetsuppfattning inte är som alla andras. Men det som händer när han är på studiebesök i New York är bara för mycket! Plötsligt förvandlas hans elaka mattelärare till ett monster, ett riktigt monster som inte vill annat än att ta livet av honom. Snart börjar andra oförklarliga saker hända Percy, och sanningen om hans far kryper fram."
 
 
 
 
Född till hjälte är ett riktigt glädjepiller. Fast det är en spännande och actionfylld ungdomsbok bjuder den på en hel del värme och humor. Romanens mångfald av charmiga karaktärer underhåller med rappa repliker och som läsare är det omöjligt att inte dra på smilbanden. Det är dessutom oerhört intressant att läsa om den grekiska mytologin och Riordan har byggt upp världen på ett mycket påhittigt sätt.
 
Riordan är onekligen en fenomenal författare och hans sätt att skriva gör det mycket lätt att ta till sig bokens innehåll. Det höga tempot som han gett romanen har dock både för- och nackdelar. Å ena sidan är det härligt med fart och fläkt, men samtidigt känns det ibland som att Född till hjälte behöver ta ett steg tillbaka och sakta ned. Det händer saker hela tiden och trots att boken aldrig blir tråkig upplevs det ibland som tröttsamt och upprepande.
 
Det är tydligt att Född till hjälte riktar sig mot en yngre målgrupp än Olympens hjältar-serien, och därför är det också naturligt att jag inte fastnade lika mycket för den. Men trots det så underhölls jag av boken, och jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen.
 

Olyckornas tid

Författare: Moïra Fowley-Doyle.
OriginaltitelThe Accident Season.
Serie: Fristående.
Längd: 285 sidor.
Bokförlag: Natur&Kultur.
 
"Det händer vid samma tid varje år. Så länge Cara kan minnas har olyckornas tid varit en del av hennes liv. Varje oktober drabbas hennes familj av mystiska olyc-kor: skrubbsår, brutna ben, till och med dödsfall. Trag-edier som förföljer Cara, systern Alice och styvbrodern Sam, men som ingen vill prata om. Olyckornas tid är här, och varje hemlighet är en möjlig olycka. Men det här året börjar Cara ställa frågor."
 
 
Olyckornas tid grundas på en oerhört stark idé. Konceptet är fantastiskt kreativt och den stämningsfulla atmosfären griper tag. Därtill flyter språket på bra och mystiken är fäng-slande. Trots det är inte läsningen särskilt underhållande. Tempot är långsamt och det tar lång tid innan handlingen kommer igång ordentligt. Boken är dessutom förutsägbar.
 
Jag hade svårt att fastna för karaktärerna. Deras personligheter kommer inte fram orden-tligt, vilket gör att de upplevs som färglösa och platta. Fowley-Doyle fick inte mig att känna något för dem och fast olyckorna var intressanta att följa brydde jag mig aldrig om vem som drabbades. 
 
Allt som allt är Olyckornas tid okej och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Fowley-Doyle i framtiden. Konceptet är nyskapande och i grund och botten är det en riktigt intressant läsning. Men eftersom boken utvecklas långsamt och har oengagerade karaktärer lyckades den inte trollbinda mig.  
 

Olympens blod

Författare: Rick Riordan.
Originaltitel: The Blood of Olympus.
SerieOlympens hjältar #5.
Längd: 472 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Äventyret går mot sitt slut för Percy Jackson och hans kompisar. Moder Jord har visat sig vara en blindgalen mördargudinna som fått nog av människor och hon växer sig allt starkare. Gaia behöver bara låta blodet från två halvgudar falla på helig mark för att ta makten över himmel och jord."
 
 
 
 
 
 
Jag beundrar verkligen Rick Riordans sätt att skriva. Hans lättsamma språk ger texten ett behagligt flyt som gör att sidorna flyger förbi. Dessutom gör hans insikt i grekisk mytologi boken lärorik, samtidigt som hans användning av humor förgyller läsningen. Faktum är att Riordan är en av ytterst få författare som lyckats underhålla mig så pass att jag skrattat rätt ut. 
 
Karaktärerna är härliga och deras rappa dialoger är underbara att ta del utav. Dessvärre är jag besviken på att boken enbart berättas ur ett fåtal protagonisters synvinklar. Jason, som jag är minst intresserad av, tar mycket plats i boken medan mina favoriter hamnar i bakgrunden. Vi får visserligen läsa ett par kapitel ur charmanta Leos synvinkel, men Percy, Annabeth och Hazel har nedgraderats till sidkaraktärer och berättar inte någon av bokens händelser ur sina perspektiv. Tyvärr gjorde denna avsaknad att mitt intresse inte fångades upp på samma sätt som tidigare. Därtill irriterades jag av att många av frågorna som väckts i deras berättarperspektiv i föregående delar lämnades obesvarade.
 
Precis som de tidigare böckerna i serien är Olympens blod actionpackad och spännande. Jag blev dock inte särskilt berörd. Den känslofyllda Dödens port väckte höga förvän- tningar som Olympens blod tyvärr inte lyckades uppnå. Den sista striden avklaras för enkelt och har alldeles för få konsekvenser. Jag hade hoppats på att serien skulle gå ut med ett ”bang!”, men det malplacerade och orealistiskt lyckliga slutet gav mig istället en antiklimatisk känsla.
 
Olympens blod är inte Riordans starkaste roman, men en väl fungerande avrundning på serien. Det som finns med i boken är lysande utfört, men på grund av det som saknas är jag inte helt tillfredsställd.
 

Wendigons förbannelse

Författare: Rick Yancey.
Serie: Monstrumologen #2.
Längd: 345 sidor.
Bokförlag: Modernista.
OriginaltitelThe Curse of the Wendigo.
 
"En kvinna dyker upp hos Monstrumologen och bönar doktorn om hjälp. Hennes make är spårlöst försvunnen i vildmarken, dit han begett sig på jakt efter en mytom- spunnen, fruktad, livsfarlig varelse: wendigon. Doktor Warthrop anser att wendigons förbannelse är ren vidsk- eplighet, men han och Will Henry beger sig ändå ut i markerna för att leta efter doktors försvunne vän. Och även om de är så säkra på sin sak beträffande myten, ställs de start inför frågan: vad är det som härjar i des- sa skogar?"
 
Rick Yancey är en enastående författare, och hans extraordinära kreativitet ger boken en särpräglad stil. Det intensiva konceptet, de genomtänkta ordvalen och den stämnings- fulla layouten gör tillsammans boken krypande mörk. Romanen kan dock bli stundtals tung att läsa. Yancey använder sig utav gammalmodiga termer och ett relativt komplext språk, vilket blir effektfullt men ansträngande. 
 
Wendigons förbannelse är bäst i början, som är fyllt med bloddrypande action. Efter nå- gra kapitel byter romanen dock spår och mer fokus hamnar på karaktärerna. Det medför både för- och nackdelar. Å ena sidan gör det att karaktärerna levandegörs. Som läsare får man en större inblick i Warthrops liv och han utvecklas till att bli en starkare kara- ktär. Å andra sidan saktar tempot ned och intresset svalnar, då den långsammare takten gör att Wendigons förbannelse upplevs vara mer utdragen än sin föregångare.
 
Allt som allt är Wendigons förbannelse en bra bok, som väger upp det mörka konceptet med charmanta karaktärer och underhållande dialoger.
 

Rebellerna

Författare: Julie Kagawa.
OriginaltitelRogue.
SerieTalon #2.
Längd: 398 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Ember Hill har bytt sida och anslutit sig till rebell- erna. Men hon kan inte sluta tänka på Garret, soldaten i drakdödarorden Sankt Göran, som nu är dömd till döden efter att ha svikit sitt uppdrag och räddat Emb- ers liv. Samtidigt tätnar konflikten mellan Talon och Sankt Göran, på samma gång som drakorganisationen försöker trycka ner de allt starkare rebellerna. Ett stor- skaligt krig verkar oundvikligt och Ember måste bestä- mma sig: ska hon fortsätta fly eller möta sina fiender öga mot öga?"
 
Rebellerna är en mysig och lättsam efterföljare som tar vid där Drakarna avslut- ades. Med enkla medel skapar Julie Kagawa ett jämnt tempo och bra flyt på texten. Det behagliga språket gör att det går snabbt att komma in i handlingen och fast jag inte mindes mycket från seriens första del var det inget problem med att hänga med. 
 
Föregångaren, Drakarna, skildrades ur två olika karaktärers ögon. Rebellerna berättas å andra sidan ur fyra synvinklar: Embers, Dantes, Rileys och Garrets. I vanliga fall har jag svårt för böcker med allt för många betraktelsesätt, men i Rebellerna fungerar det. Det ger läsaren ett bredare perspektiv över händelserna och gör att intressant bakgrunds- information levereras på ett smidigt sätt.
 
När det kommer till själva karaktärerna är jag kluven. Den enda som egentligen tar plats och växer i romanen är Cobalt. Hans tillbakablickar väcker en starkare förståelse för honom som person och låter honom genomgå en utveckling som får de andra karakt- ärerna att framstå som bleka i jämförelse. De är väldigt löst förbundna till läsaren och fast jag inte tycker illa om dem så kan jag inte heller påstå att de får mig att bry mig. Därtill hade jag gärna varit utan det fragmentariska kärleksdramat, eftersom det inte tillför något till berättelsen. 
 
Rebellerna innehåller mer action än föregångaren, vilket gör att tempot är högre och boken upplevs vara mer händelserik. Dock känns det sällan som att karaktärerna är i någon verklig fara: som läsare förstår man att de kommer ta sig helskinnade ut ur situa- tionerna. Den förutsägbarheten sätter sin prägel och gör att romanen aldrig blir riktigt spännande.
 
Läsningen av Rebellerna är inte revolutionerande, men den bjuder på en trevlig upplev- else. Fast den inte riktigt engagerar så tråkar den inte heller ut. Det är inte alltid man som läsare vill utmanas intellektuellt, och då är en lättsam bok som Rebellerna ett perf- ekt alternativ. 
 

Själarnas bibliotek

Författare: Ransom Riggs.
Originaltitel: Library of Souls.
SerieMiss Peregrines besynnerliga barn #3.
Längd: 509 sidor.
Bokförlag: Rabén&sjögren.
 
"Tiden håller på att rinna ut. En galning är på jakt efter de besynnerliga barnen och miss Peregrine befin- ner sig fortfarande i fara. Jacob Portman och Emma Bloom tvingas genomföra det allra farligaste av rädd- ningsuppdrag. De färdas genom ett landskap märkt av krig, träffar nya vänner och utsätts för större fara än någonsin tidigare. Kommer Jacob att bli sig själv igen? Blir han åter den hjälte som han en gång var?"
 
Själarnas bibliotek är en fantastiskt spännande avslutning på trilogin. Den karaktär- istiskt gotiska stämningen gör tillsammans med den viktorianska miljön att romanen får en härligt spänd atmosfär. Boken får därtill ett högt tempo genom sin actionpackade handling som fängslar läsaren från början till slut. Fast Själarnas bibliotek har ett mörkt koncept finns dessutom starkt kontrasterande inslag av humor, som värmer ända in på själen.
 
Miss Peregrines besynnerliga barn-trilogin liknar inget i sin genre och i Själarnas bibliotek tas det unika konceptet steget längre. Handlingen djupnar, karaktärer utvecklas och frågor från de tidigare böckerna besvaras. Vidare är Ransom Riggs en av ytterst få författare som lyckats integrera tidsresor i berättelsen på ett trovärdigt sätt, utan att des- truktiva logiska luckor uppstått.
 
Ransom Riggs är en riktigt imponerande skribent, som trollbinder läsaren med kompl- exa karaktärer, bra flyt och innovativa idéer. Den fartfyllda Själarnas bibliotek är omö- jlig att lägga ifrån sig och ett riktigt tillfredsställande slut på den fantastiska trilogin. Jag ser riktigt mycket fram emot att se hur filmen blir – om någon kan göra böckerna rätt- visa är det utan tvekan Tim Burton.
 

Ett veck i tiden

Författare: Madeleine L'Engle.
OriginaltitelA Wrinkle in Time.
SerieTime Quintet #1.
Längd: 169 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"En stormig natt sitter Meg på sitt rum på vinden, lyssnar på blåsten och funderar för sig själv. Hon van- trivs med sin kropp och sitt utseende. I skolan är det mesta jobbigt. Och hennes pappa, vetenskapsmannen, har försvunnit efter att ha arbetat med ett mystiskt experiment på uppdrag av regeringen. Mamma och lillebror Charles är också uppe, för den mystiska tanten Fru Vadå har kommit på besök. Hon verkar veta en hel del både om vart Megs pappa kan ha tagit vägen och om hur de ska kunna få tillbaka honom."
 
Ett veck i tiden har ett intressant koncept och en början som griper tag. Därtill är karaktärerna enkla att relatera till och trots att de är stereotypiskt uppbyggda är det svårt att inte fastna för den kärleksfulla familjen. Men successivt försvinner intresset för romanens handling och som läsare tappade jag mitt engagemang.
 
Utan att riktigt veta varför uppfattade jag den korta romanen som tradig och tung att läsa: trots att språket har ett bra flyt. Troligen beror det på den långsamt utvecklande handlingen. Dessutom ersätter vetenskap och religion abrupt varandra, vilket gör att boken ibland känns osammanhängande.
 
Ett veck i tiden är en helt okej, men överskattad, klassiker. Det fina budskapet värmer, men på grund utav handlingens utveckling och det långsamma tempot tappade jag helt enkelt intresset. Jag ser dock fram emot att se hur filmen blir.
 

En annan

Författare: David Levithan.
OriginaltitelAnother Day.
SerieJag, En #2.
Längd: 340 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Rhiannons pojkvän Justin är inbunden och lättirriter- ad, men det är ändå de två. Men en morgon är något annorlunda. Det är som att Justin verkligen ser henne för första gången, och de har en perfekt dag tillsam- mans. Men nästa morgon är allt som förut igen och Justin verkar knappt minnas deras perfekta dag. Så trä- ffar Rhiannon en främling som påstår något helt osan- nolikt: att det inte var Justin som fick henne att känna sig älskad. Utan någon annan."
 
 
En annan är inte en efterföljare till Jag, En utan återberättar historien ur Rhiannons synvinkel. Romanen gör att läsaren förstår Rhiannon bättre som person och motiv- eringarna bakom hennes handlingar framgår tydligare. Men händelserna är desamma som i Jag, En och romanen använder inte sin potential att utveckla hur Rhiannons relation med En påverkar hennes familjeliv. Som ett resultat bidrar inte läsningen med någon ny information och En annan upprepar mest det vi redan vet från Jag, En.
 
Ändå satt jag trollbunden under hela läsningen. David Levithan fängslar läsaren genom sitt vackert metaforiska språk och det tankeväckande budskapet berör. Genom symbolik och allegoriska innebörder förmedlas att vi bör ”älska människan inuti” istället för att döma efter utseende och genus. Detta värdefulla budskap genomsyrar hela romanen och påvisar hur enastående Levithan verkligen är.
 
Den unika handlingen i En annan är fascinerande att följa och författarens entusiastiska inlevelse gör därtill att läsaren genuint bryr sig om karaktärerna. Genom en kombination av humor och en tydlig igenkänningsfaktor blir Rhiannons inre monologer underhåll- ande att läsa.
 
Genom ett abrupt slut som gör att boken upplevs som ofullständig samt avsaknaden av nya handlingsparalleller blir En annan inte riktigt lika bra som Jag, En. Ändå grep läsningen tag i mig och jag älskade varje sekund. De relaterbara karaktärerna, det unika konceptet och Levithans underbara språk fick mig på fall.
 

Det lånade mörkrets riddare

Författare: Dave Rudden.
OriginaltitelKnights of the Borrow- ed Dark.
Längd: 272 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Denizen Hardwick är föräldralös. Under en natt öppnas grinden till barnhemmet för en man som hämtar Denizen, med löfte om att presentera honom för en sedan länge försvunnen faster. Men under bilfärden till stan blir de överfallna, och Denizen får snart lära sig häpnadsväckande saker: att monster kan växa fram ur skuggorna och att det finns ett uråldrigt sällskap av riddare som håller dem i schack."
 
 
 
Det lånade mörkrets riddare är, med tanke på målgruppen, en ovanligt mörk roman. Handlingen särskiljer sig inte mycket från genrens andra böcker: ändå är boken spännande och har en intressant – men någorlunda ytligt – uppbyggd värld med genom- tänkta monster.
 
Ruddens språk flyter på bra och han har gett Denizen en behaglig berättarröst. Men bortsett från protagonisten och någon enstaka person till fattade jag aldrig tycke för karaktärerna. De gavs inte tillräckligt med bakgrundsinformation och karaktäristiska personlighetsdrag för att ett genuint, känslomässigt engagemang skulle väckas hos mig.
 
Som helhet är jag relativt neutralt inställd till Det lånade mörkrets riddare. Trots bokens fascinerande koncept sticker den inte ut ur mängden, mestadels på grund av förut- sägbara tvister, trivial handling och ointressanta sidkaraktärer. Men som debut fungerar det, och jag tror att Rudden är en författare som kan växa sig stor med tiden. Därför ser jag fram emot att läsa kommande delar i serien.
 

Clockwork Angel

Författare: Cassandra Clare.
SerieThe Infernal Devices #1.
FranchiseShadowhunters.
Längd: 476 sidor.
Bokförlag: McElderry Books.
 
"När Tessa Gray korsat havet för att hitta hennes försvunna bror väntar något otäckt på henne i London, där övernaturliga varelser hemsöker gatorna. Endast skuggjägarna kan hålla ordning på kaoset och befria världen från demonerna. Efter att ha blivit kidnappad av de mystiska Mörka Systrarna upptäcker Tessa att hon besitter en förmåga att förvandlas till vem som helst. Och den gåtfulla Magistern är beredd att göra vad som helst för att utnyttja det."
 
 
Viktorianska London ligger som grund för den genomtänkta värld Cassandra Clare har byggt upp, och gotiska byggnader samt vackra klänningar präglar boken. Erans kara- ktäristiska språk och synsätt romantiserar dessutom karaktärerna och gör dem tilldra- gande.
 
Clockwork Angel inleds med en actionfylld och spännande början som direkt fick mig att fängslas. Framåt mitten förlorar romanen fart och lite av mitt intresse förlorades, men allt som allt håller sig tempot på en stadig nivå. 
 
Tessa är en mycket intressant protagonist att följa och hennes förmågor är fascinerande att läsa om. De unika krafter hon har ger boken en oförneklig styrka som uppslukar läsaren. Scenerna där Tessa omvandlar sig till en annan person uppvisar vilken kreativitet Clare besitter och är de bästa delarna i romanen. En annan karaktär jag tycker om är Jem. Med skillnad från den Jace-liknande William är Jem öppen och omtänksam; något som attraherar mig betydligt mer än den uttjatade bad boy-attityden. De rest- erande sidkaraktärerna gjorde dock inget större intryck på mig.
 
Clockwork Angel är en intresseväckande början till trilogin. Cassandra Clare har skapat ett gäng engagerande karaktärer och byggt upp en värld som är fascinerande att få ta del utav. Fast tempot svajar ibland är helhetsintrycket positivt.
 

RSS 2.0