En väktares bekännelser

Författare: Elin Säfström.
SerieEn väktares bekännelser #1.
Längd: 284 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
"Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta ser inte dem tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. När det börjar rapporteras om folk som försvinner är det för mycket för en femtonåring."
 
 
 
 
 
 
Jag har generellt sett rätt svårt för genren ”urban fantasy”, då jag ofta upplever den som fånig. Men jag tyckte förvånansvärt mycket om En väktares bekännelser. Det är en lättsam roman, med behagligt språk och härlig humor. Sen är det förstås extra roligt att den utspelas i Stockholm och att Säfström har integrerat mytologi i den typiska svenska vardagen.
 
Emellertid fastnade jag inte riktigt för handlingen, och emellanåt upplevde jag tempot som långsamt. Det var inte heller särskilt svårt att lista ut svaret på det bärande mysteriet, vilket fick protagonisten Tilda att framstå som relativt ointelligent. Eftersom jag tycker om oväntade vändningar, gjorde det linjära händelseförloppet läsupplevelsen lite platt.
 
Allt som allt är En väktares bekännelser en bra bok. Det blev inte en ny favorit för mig personligen, men jag förstår varför så många tycker om den.
 

Oraklets gåta

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe hidden oracle.
Serie: Apollon #1.
Längd: 367 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Apollon vaknar upp i en soptunna. Det sista han minns är att Zeus blev förbannad för något. Borta är Apollons gudomliga snygghet – kvar finns en finnig kille med ständigt sug efter skräpmat. Nu finns det bara en sak att göra: överleva tillräckligt länge för att bli förlåten av Zeus och insläppt i Olympen igen."
 
 
 
 
 
Oraklets gåta gör mig kluven. Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om protagonisten Apollon. Det är annorlunda att ta del av en guds perspektiv, och hans inbillade överlägsenhet är himla rolig att läsa om! Det hela blir som en kulturkrock, vilket minst sagt underhåller.
 
Dessvärre är handlingen otroligt urvattnad. Det känns som att Riordan återanvänder samma mall för alla sina böcker, gång på gång på gång igen. Till slut blir det väldigt tröttsamt att ta del utav. Jag vet inte om det är lathet eller kreativitetsbrist som spelar in, allt jag vet är att läsningen inte alls känns originell. Därtill saknar boken välbehövt djup, och den konstanta komiska faktorn ger läsningen ett ofta flamsigt och oseriöst uttryck.
 
På grund av att jag har läst många av Riordans tidigare böcker har jag svårt att njuta av Oraklets gåta, då det i princip är samma berättelse. Dock tycker jag mycket om den nya protagonisten, och jag ser fram emot att läsa vidare om honom i efterföljande bok.
 

Legionen

Författare: Julie Kagawa.
Originaltitel: Legion.
Serie: Sagan om Talon #4.
Längd: 384 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"När Garret blir skadad rasar Embers värld. Samtidigt avslöjas ett omfattande förräderi: inget hon lärt sig av drakorganisationen Talon har varit sant. Mitt i sin sorg svär Ember att strida med rebellerna mot drakdödarna och mot sin egen tvillingbror Dante, som är redo att släppa lös det största hot drakvärlden skådat."
 
 
 
 
 
Legionen är en av mina ”guilty pleasures”. Det beror på att det i grund och botten är en rätt så medioker roman – med frustrerande kärlekstriangel, blek handling och många fåniga troper. Utöver det saknar karaktärerna djup, och som läsare tar jag aldrig deras strider på allvar eftersom jag vet att alla kommer att klara sig. Ändå kan jag inte låta bli att underhållas, och njuta av läsningen. 
 
Boken är nämligen spännande. Det händer saker hela tiden, och trots klyschorna blir läsningen aldrig tråkig. Dessutom är Julie Kagawa riktigt duktig på att skriva. Hennes lättsamma språk griper tag redan vid första sidan, och det behagliga flytet gör det enkelt att ta till sig innehållet.
 
Fast jag har tyckt om Sagan om Talon ända sedan seriens första roman, blev jag förvånad över hur väl Legionen grep tag i mig. Trots bokens brister är det utan tvekan den starkaste installationen hittills.
 

Krigarens död

Författare: Suzanne Collins.
OriginaltitelGregor and the code of claw.
SerieGregor från Ovanjord #5.
Längd: 429 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Gregors vänner i Underjord har gjort sitt yttersta för att hindra honom från att läsa den sista profetian, och nu förstår han varför. Där står nämligen att han ska dö. Men att lämna Underjord är inget alternativ. En råttarmé är på väg mot Regalia och otar att förgöra staden och nu måste Gregor kämpa för sina vänner."
 
 
 
Krigarens död tar vid direkt efter där De hemliga tecknen slutade. Men fast läsaren kastas in i handlingen tar det inte lång tid förrän man inser att Krigarens död kommer att bli allt annat än fartfylld. Boken är nämligen riktigt utdragen. Sida upp och sida ner innehåller förberedelser inför det annalkande kriget, vilket i längden blir tröttsamt att läsa om. Tempot är långsamt, och humorn som jag älskar från tidigare delar syns mycket sällan. Det hela gör Krigarens död till den blekaste installationen i serien.
 
Många har klagat över att Gregor beter sig som att han är mycket äldre än 12 år. Det är faktiskt inget som jag har stört mig på tidigare, men i Krigarens död blir det så pass påtagligt att även jag känner mig besvärad. Sättet han talar och agerar på känns alldeles för moget, vilket gör att trovärdigheten sjunker rejält.
 
Som helhet är Krigarens död okej, men inte alls lika gripande som tidigare delar i serien.
 

Gryningsstjärna

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #2.
Längd: 272 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"Nåjdernas råd kommit till byn. De söker efter Urseiten, det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla om det hamnar i fel händer. Áili litar inte på rådsmedlemmarna och när deras sökande inte ger resultat försöker hon utveckla sina krafter på egen hand. Hon gör allt för att hålla byn säker."
 
 
 
 
 
 
 
Gryningsstjärna är en spännande och välskriven efterföljare till Middagsmörker. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och handlingen utvecklas successivt. Den typiska, antiklimatiska väntsträckan som mellanböcker ofta består av, närvarar inte. Istället är tempot högt och allt leder fram till en spännande klimax. Det finns två saker som gör att Gryningsstjärna sticker ut ur mängden: det fascinerande magisystemet och den tankeväckande skildringen av samernas samhälle och kultur. Dessa griper tag om tittaren, och intresserar från början till slut.
 
Men Gryningsstjärna är inte perfekt, och det går inte att neka att romanen har sina dippar. Vissa scener är rätt tråkiga och hade kunnat komprimeras, och jag hade personligen velat se mer komplexitet i berättelsen. Genom att lägga till fler lager och nyanser i både handling och karaktärer hade de känts mer trovärdiga, mer levande. Som det är nu uppfattas de ibland som endimensionella.
 
I sin helhet är Gryningsstjärna en bra roman, vars spännande slut bygger upp förväntan på fortsättningen.
 

Tors hammare

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe Hammer of Thor.
SerieMagnus Chase #2.
Längd: 469 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Tors hammare är borta. Hammaren är det enda som skyddar de nio världarna från de mäktiga jättarna i Jotunheim. Magnus och hans vänner blir kallade att återfinna hammaren, ett uppdrag som kräver största diskretion, övermänsklig list och en svartalv med extremt god klädsmak. Tur att de åtminstone har det sistnämnda."
 
 
 
 
Det känns hemskt att medge att Tors hammare inte riktigt håller måttet. Det beror främst på att boken är så himla lik Riordans tidigare verk. Handlingen är nästintill identisk och en överhängande känsla av déjà vu följer med hela läsningen. Det känns uttjatat, och jag hade velat se något nytt och fräscht istället för en återanvändning av samma idé – igen. Det börjar bli rätt tröttsamt, och gör boken både intetsägande och förutsägbar.
 
Men Rick Riordan är ändå Rick Riordan, och är det något som han kan så är det humor. Tors hammare är precis som Riordans andra böcker riktigt underhållande, och absurda karaktärer så som Jack och Otis ger romanen en hel del charm. Jag har däremot lite svårt för protagonisten Magnus, som känns blek i jämförelse med de mer livfulla karaktärerna. Dessutom blir boken ibland lite för flamsig, och det som händer känns långt ifrån trovärdigt. Om romanen skrivits på ett mer originellt sätt så hade kanske de många sammanträffandena och dumma problemlösningarna fungerat, men just eftersom vi sett allt förut faller det platt.
 
I grund och botten är Tors hammare en bra bok. Hade jag läst den för ett par år sedan skulle jag sannolikt älskat den. Men nu är detta den elfte boken jag läst av Riordan, och de påtagliga liknelserna är svåra att ignorera. Eftersom Tors hammare saknar originalitet hade jag svårt att engageras.
 

Wink Poppy Midnight

Författare: April Genevieve Tucholke.
OriginaltitelWink Poppy Midnight.
Serie: Fristående.
Längd: 251 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Wink är en rödhårig och tovig sagoberättare. Poppy är skolans manipulativa och grymma drottning. Midnight har varit kär i Poppy i åratal, men vill nu få ett slut på hennes nattliga besök. Men Midnight bestämmer så klart inte över Poppy. Snart rullar en suggessiv skräckberättelse igång, ett på många sätt annorlunda triangeldrama."
 
 
 
 
 
Wink Poppy Midnight har ett riktigt snyggt omslag, men bokens innehåll lever dessvärre inte upp till dess vackra yttre. Jag såg fram emot läsningen, men när det stod klart att boken inte var som förväntat blev besvikelsen stor. Anledningen till detta var att
  • karaktärerna inte kändes verkliga eller tilldragande
  • handlingen inte var tillräckligt gripande för att väcka genuint intresse
  • tempot är långsamt och alldeles för lite händer
  • konceptet är blekt och förvirrande.

Bokens tagline är ”En hjälte, en skurk, en lögnare. Vem är vem?”. Det var just denna tagline som väckte mitt intresse för läsningen, eftersom jag tycker att det är spännande att försöka lista ur karaktärers identitet och sanna jag. Men efter att ha läst Wink Poppy Midnight vet jag fortfarande inte vem som är vad, vilket gjorde mig snopen. Jag känner att jag inte fick ut särskilt mycket av läsningen och romanen gjorde så pass lite intryck att jag nu – bara någon dag efter att jag läst klart den – knappt kommer ihåg vad som hände i den.

 


Pivot Point

Författare: Kasie West.
Serie: Pivot Point #1.
Längd: 343 sidor.
 
"Som sökare kan Addie inför varje val titta in i framtiden och se båda utfallen. När hennes föräldrar berättar att de ska skiljas måste hon välja vem hon vill leva med. Addie älskar hennes liv som det är, så svaret borde komma lätt. Men en sökning sex veckor in i framtiden visar att valet är allt annat än enkelt."
 
 
 
 
 
 
 
Pivot Point är en annorlunda men intressant läsning. Kasie West har ett fantastiskt språk och texten flyter på med ett behagligt tempo. Karaktärerna är dessutom lätta att tycka om, och deras häftiga förmågor är minst sagt fascinerande att läsa om.
 
Jag hade emellertid förväntat mig något annorlunda. Jag gav mig in i läsningen i tron om att Pivot Point skulle vara en actionpackad sciencet fiction-roman, så när det visade sig att den nästan var contamporary blev jag rätt snopen. Mycket fokus ligger på Addies vardagsliv och hennes triangeldrama med Trevor och Duke, och jag hade personligen velat att världen och magisystemet utforskats mer grundligt. Det lilla vi får ta del av är oerhört spännande, men det övernaturliga hamnar i skymundan och jag saknar förklaringar på vad som är möjligt i den här världen.
 
Själva strukturen är annorlunda från vad jag är van vid, då kapitlen växlar mellan Addies två hypotetiska framtider. Å ena sidan tyckte jag att detta var ett läckert upplägg, men samtidigt hade jag förväntat mig att valet om vilken förälder Addie skulle bo hos skulle vara snabbt avklarat. Nu tar det istället upp hela boken, vilket blev lite antiklimatiskt.
 
Som helhet är Pivot Point en bra bok, och Kasie West gör egentligen inte något fel. Det är mest för att jag hade helt andra förväntningar som jag blev besviken på resultatet.
 

Middagsmörker

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #1.
Längd: 299 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"När Áilis pappa dör flyttar hon till en sameby för att bo med sin morfar. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland snö och renar. Men när mystiska saker börjar hända i byn, blir hon indragen i en konflikt som riskerar att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar."
 
 
 
 
 
 
 
Middagsmörker är den enda boken jag läst om samisk kultur. Det är riktigt intressant att ta del av den annorlunda mytologin, och jag fascineras av samebyns uppbyggnad. Miljön och karaktärernas levnadssätt får boken att sticka ut, och bidrar till en lärorik läsning. Jag hade dock velat få ännu djupare inblick i kulturen, och därför kan jag inte låta bli att undra hur det skulle ha blivit om någon med samisk bakgrund hade skrivit boken istället. Missförstå mig inte, Cederlund gör ett bra arbete med det hon har, men i slutändan approprierar hon ändå kulturen och det blir stundals tydligt att fördomar spelat in.
 
Texten har ett bra flyt, och fast berättelsen är i enklaste laget hölls jag fängslad. Jag saknar dock ett tydligt orsak-verkan-samband, då en del händelser sker utan någon direkt förklaring. Därför brister trovärdigheten. Jag hade också lite svårt för magisystemet, och kärlekshistorien hade jag klarat mig utan helt.
 
Som helhet är Middagsmörker bra bok, och fast den inte utnyttjar sin potential till fullo ser jag fram emot att läsa fortsättningen på serien.
 

En dag kommer jag tillbaka

Författare: Sharon Guskin.
OriginaltitelThe Forgetting Time.
Serie: Fristående.
Längd: 341 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
"Janie försöker förstå vad det är med Noah. Han har alltid varit udda. Han kan saker som han inte borde, och hans egenheter börjar oroa henne. En dag ringer skolan och säger att Noah pratar om vapen och att han blivit nedtryckt under vatten tills han inte kan andas. De kräver att han genomgår en psykiatrisk undersökning."
 
 
 
 
 
En dag kommer jag tillbaka fångar intresset direkt och liknar inget annat som jag läst. Jag har inte tidigare tagit del av skönlitteratur med reinkarnation som koncept, men det var både unikt och oerhört fascinerande att läsa om. Dessutom har romanen nyanserade karaktärer, ett vackert språk och gripande mysterium som gör de första hundra sidorna omöjliga att slita sig ifrån.
 
Men efter den där fantastiska inledningen började jag tappa intresse. Kanske blev jag bara disträ, men jag upplevde helt enkelt boken som långrandig och hade svårt att fokusera. Dessutom blev det vackra språket ibland för poetiskt. De många metaforerna och liknelserna kändes till slut forcerade, och blev efter ett tag tungt att läsa. 
 
Därtill är jag besviken över att det mesta i boken berättas, istället för att visas. Som läsare vill jag uppleva händelserna själv och delta genom karaktärernas ögon, och tyvärr blir det platt när allt explicit skrivs ut. Det hade exempelvis varit mer effektfullt om vi fått läsa om hur mamman gråter, hur hennes händer skakar och hur rösten bryts när hon pratar, istället för att bara få berättat att hon är ledsen.
 
I grund och botten är En dag kommer jag tillbaka en riktigt bra bok. Konceptet är oerhört fascinerande och handlingen grep verkligen tag i mig från början. Men under bokens gång händer inte tillräckligt mycket för att behålla intresset, och efter ett tag hade jag förlorat mitt engagemang. 
 

En förtrollad ö

Författare: Nora Roberts.
OriginaltitelDance upon the air.
SerieThree sisters island #1.
Längd: 325 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"När Nell lyckas få jobb på det mysiga caféet i Three Sister Islands bokhandel dröjer det inte länge innan hon bestämmer sig för att slå sig ner i det lilla samhället för gott. Hon lär känna öns invånare, men hur trygg är Nell egentligen? På flykt undan ett destruktivt förhållande vågar hon inte avslöja sin verkliga identitet. "
 
 
 
 
 
Något med Nora Roberts sätt att skriva försvårar för mig att fastna för hennes böcker. Något med språket gör det svårt att anknyta till karaktärerna och gripas tag av handlingen. Jag kommer helt enkelt aldrig in hennes berättelser ordentligt. En förtrollad ö är inget undantag. Trots att jag tycker att protagonisten Nell är intressant som person hade jag svårt att engageras av hennes liv. Dessutom döljer det snygga omslaget en småtråkig dussinbok. Handlingen är nämligen både förutsägbar och oorginell.
 
Det romantiska förhållandet mellan Nell och Zack fungerar okej, men utstrålar inte en särskilt påtaglig kemi eller passion. Läsningen värmde inte i bröstet, och fick inte heller det att pirra i magen. Detta är både på grund av språket, men också för att jag hade väldigt svårt för Zack som karaktär. Jag tycker inte att han beter sig schysst mot Nell, och jag irriterades otroligt mycket över hans dominans. Trots att han vet att Nell tidigare har varit i ett destruktivt förhållande beter han sig som en skitstövel: han pressar henne, ignorerar hennes panikattacker och bryr sig inte om när hon blir obekväm av hans beröring. Det tycker jag inte är okej någonstans.
 
Ytterligare något som störde mig var bokens magiska element. Som ni vet avgudar jag romaner med trolldom och häftiga häxkonster, men i En förtrollad ö känns det övernaturliga malplacerat. Det känns som att Nora Roberts inte har kunnat bestämma sig för vilken genre boken ska tillhöra, och det gör att handlingen upplevs som ofokuserad. Magin känns helt enkelt opassande och överflödig i bokens kontext.
 
Som helhet gjorde En förtrollad ö inte särskilt stort intryck på mig. Det är en okej bok, och jag ska ge fortsättningen en chans, men min erfarenhet av Nora Roberts ger mig låga förväntningar. 
 

The Screaming Staircase

Författare: Jonathan Stroud.
Serie: Lockwood & co. #1.
Svensk titel: Den skrikande trappan.
Längd: 381 sidor.
 
"Lucy anställs av Lockwood & Co. Efter att ett uppdrag fått ett katastrofalt slut, tvingas spökbyrån delta i den farliga undersökningen av Combe Carey Hall: ett av landets mest hemsökta hus. Kommer Lockwood & Co att överleva den legendariska skrikande trappan och det röda rummet?"
 
 
 
 
 
 
The screaming staircase uppslukade mig helt. Det är en förvånansvärt mörk ungdomsbok, fylld med spännande mysterier, otäcka vålnader och blodiga strider. Jonathan Stroud har en fantastisk förmåga att bygga upp en härligt, kuslig stämning och den laddade atmosfären är svår att skaka av sig även efter att boken är slut. 
 
En av bokens styrkor är Strouds gripande språk. Han beskriver allting så väl att det som händer känns nästintill verkligt. Han har dessutom skapat ett oerhört fascinerande koncept, och det är riktigt intressant att ta del av spökproblemet, ”magisystemet” och allt annat som den fiktiva världen innefattar. Stroud fångar läsarens uppmärksamhet redan vid första sidan, och har definitivt inga svårigheter med att hålla kvar intresset ända till slutet.
 
Trots att boken är spännande och lite småkuslig, innehåller den mycket värmande humor. Karaktärerna – som förresten är väldigt lätta att fastna för – har ett underbart sinne för humor, och varvar vitsiga repliker med skojfriska stunts. Och även om jag skulle bortse från karaktärernas skämtsamheter är de helt förtjusande: äventyrliga Lockwood, fyndiga George och sarkastiska Lucy bildar en dynamisk trio som är omöjlig att inte älska. 
 
The screaming staircase är i sin helhet den bästa spökromanen som jag har läst. Trots att vissa sekvenser är rätt förutsägbara är det en fantastisk läsning som bjuder på mycket spänning och underhållning.
 

De förlorade

Författare: Henrik Fexeus.
Serie: Den sista illusionen #1.
Längd: 335 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"När Ky av misstag slår upp ett hål i väggen i sitt rum hittar hon vägen till något som aldrig var menat för henne. Något som kommer att förändra hennes liv för alltid. Samtidigt, i en annan del av Stockholm, börjar Adam se saker som ingen annan ser. Håller han på att bli galen eller är hans värld bara en illusion?"
 
 
 
 
 
Den tankeläsande författaren Henrik Fexeus, även känd som Mentalisten, debuterar med romanen De förlorade. Denna science fiction-bok utspelar sig i vårt eget samhälle, men trots att den tar plats på Stockholms välkända gator finns en hel del nytt att upptäcka, då verkligheten ifrågasätts på ett oerhört intressant sätt.
 
De förlorade skildras ur två synvinklar: Kys och Adams. De har båda två väldigt behagliga berättarröster och är förvånansvärt lätta att fastna för. Läsaren får gott om tid att lära känna dem innan handlingen tar fart ordentligt, och deras utmärkande karaktärsdrag gör det enkelt att urskilja ur vems perspektiv man läser. Jag är imponerad över hur väl Fexeus lyckas få läsaren att bry sig om karaktärerna, speciellt med tanke på att detta är hans första skönlitterära verk.
 
Trots att De förlorade är hans debutroman märks det tydligt att Fexeus är en van skribent. Texten har bra flyt, en laddad stämning byggs skickligt upp och som läsare uppslukas man av det genomtänkta språket. Dessutom är handlingen i sig fascinerande. Personligen tyckte jag dock mest om boken i början, där allt var nytt och mystiskt. Lite av spänningen förlorades längre in i boken, men aldrig så pass mycket att nyfikenheten över fortsättningen försvann.
 
Som helhet är De förlorade en bra debut, som gör mig nyfiken på den kommande efterföljaren.
 

Soldaterna

Författare: Julie Kagawa.
OriginaltitelSoldier.
Serie: Sagan om Talon #3.
Längd: 352 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Ember ställdes inför ett val: tryggheten hos drakorganisationen Talon eller ett liv som utstött. Hon anslöt sig till rebellerna och är nu en av Talons mest jagade drakar. Garret har i sin tur gett sig iväg för att spionera på Sankt Göran. Han lyckas avslöja en ondskefull plan som kommer att skaka både drakarnas och drakdödarnas värld i grunden."
 
 
 
 
Soldaterna är den hittills starkaste delen i Sagan om Talon-serien. Julie Kagawa har en unik talang och en näst intill övernaturlig förmåga att trollbinda läsaren med sina ord. Språket i boken är lättsamt, och texten skapar ett behagligt tempo som gör innehållet oerhört lätt att ta till sig. Kagawa bygger upp stämningen på ett riktigt snyggt sätt och griper lätt tag i läsaren. Allra bäst blir det när hon tar ut svängarna i actionscenerna.
 
Det är härligt att återigen följa karaktärernas liv, och jag gillar att de får större djup i boken. Vi får exempelvis ta del av tillbakablickar från Garrets tid hos Sankt Göran, vilket var fascinerande samtidigt som bakgrundsinformationen gör honom lättare att förstå och relatera till. Dessvärre är kärlekstriangeln i Soldaterna för intensiv i min smak. Det är frustrerande att Ember aldrig tar ett beslut om vem hon vill vara med, och jag kände intresset svalna i scenerna där kärleksdramat står i fokus. Dessutom är boken rätt upprepande, och bortsett från några oväntade vändningar i slutet följer Soldaterna samma mall som tidigare delar i serien.
 
Soldaterna är som helhet en spännande och snabbläst roman. Det är den hittills bästa delen i serien, och cliffhangern i slutet får mig att genast vilja läsa vidare.
 

Någon måste stoppa Ivy Pocket

Författare: Caleb Krisp.
OriginaltitelSomebody Stop Ivy Pocket.
Serie: Ivy Pocket #2.
Längd: 422 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Efter att den vandrande katastrofen Ivy Pocket hindrat Klockdiamanten från att falla i orätta händer anländer hon till London, där hon adopteras av ett kistmakarpar. Ivy är övertygad om att hon är den perfekta dottern, men alla verkar vilja ha något av henne och ondskan lurar runt hörnet. Som vanligt är Ivy den enda som kan ordna upp allting."
 
 
 
 
Någon måste stoppa Ivy Pocket är en riktig pärla. Den lättsamma berättelsen är välskriven och innehåller många, vackra illustrationer. Men bokens styrka är ändå karaktärerna, speciellt Ivy själv. 
 
 
Det är svårt att förklara med ord hur underbar Ivy Pocket är. Hon har en härligt skev verklighetsuppfattning, och hennes uppförstorade självförtroende gör att hon hamnar i många, underhållande situationer som får läsaren att skratta rakt ut. Det är underbart att läsa om hennes aningslösa, lite naiva förhållningssätt till andra, och det är omöjligt att inte tycka om henne.
 
Det räcker med att jag tänker på Någon måste stoppa Ivy Pocket för att jag ska bli alldeles varm inombords. De roande dialogerna och Ivy Pocket som person kompenserar stort för romanens minskning av action och mysterium. Jag önskar verkligen att Ivy Pocket-serien skulle bli längre än en trilogi, för som det är nu vill jag verkligen inte att serien ska ta slut!
 

The Fiery Heart

Författare: Richelle Mead.
SerieBloodlines #3.
Längd: 420 sidor.
 
"Sydney har alltid trott att Alkemisterna var födda för att beskydda vampyrhemligheter och människoliv. Men när hon träffar Marcus vänder hon ryggen till allt hon känner till. Fast ännu är hon inte fri. När hennes syster Zoe anländer kan Sydney bara berätta halvsanningar om hennes förflutna, och med varje ord riskerar hon att avslöjas och möta de dödliga konsekvenserna."
 
 
 
 
 
 
Det var problematiskt för mig att engagera mig i The Fiery Heart. Det är över tre år sedan som jag läste bokens föregångare – The Indigo Spell – och jag upplever att min boksmak har förändrats under dessa år. ”Urban fantasy” är inte riktigt min genre längre, och jag hade svårt att återvända till Richelle Meads vampyrvärld. Dessutom har jag hunnit förlora intresse för karaktärerna, och jag kunde inte hänge mig handlingen lika mycket som jag velat.
 
Med det sagt tycker jag ändå att The Fiery Heart är helt okej. Jag gillar konceptet och tycker mycket om relationen mellan protagonisterna Sydney och Adrian. De är riktigt gulliga ihop och jag tilltalas av att deras relation bygger på en stark vänskapsgrund. Båda har dessutom tydligt urskiljbara berättarröster, och fast jag föredrar att läsa böcker ur en synvinkel om det inte är absolut nödvändigt med flera så fungerade det bra.
 
Det som The Fiery Heart faller på är dock att det känns som en utfyllnadsbok. Det händer inte mycket i mitten av romanen och som läsare förlorade jag engagemanget under långa partier. Visserligen ökar tempot mot en spännande cliffhanger i slutet, men det kompenserade inte tillräckligt för den tråkiga mittsektionen.
 
Som helhet är The Fiery Heart okej, men det var tröttsamt att återvända till en värld jag upplever mig ha vuxit ur.
 

Fantastiska vidunder och var man hittar dem: filmmanuset

Författare: J.K. Rowling.
Serie: Fristående.
Längd: 290 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
OriginaltitelFantastic beasts and where to find them.
 
"Magizoologen Newt Scamander anländer till New York för ett kort besök. Fast när hans magiska väska försvinner och några av hans fantastiska vidunder rymmer innebär det problem för alla."
 
 
 
 
 
 
 
Fantastiska vidunder och var man hittar dem: filmmanuset är precis som det låter: manuset som använts vid inspelningen av filmen med samma namn. Formatet är alltså väldigt likt det i Harry Potter and the Cursed Child, fast med större användning av filmisk terminologi eftersom The Cursed Child trots allt är manuset till en pjäs. En del av dessa termer kan vara svåra att förstå, och därför finns en hjälpsam, tillhörande förteckning som visar vad de olika termerna och förkortningarna står för.
 
Fantastiska vidunder och var man hittar dem: filmmanuset är ett måste för alla Harry Potter-fans. Berättelsen är spännande, innehåller mycket värmande humor och en hel del härliga karaktärer. Newt Scamander är en fantastisk, ny protagonist som galant klarar av att bära upp boken på sina axlar. Även sidkaraktärerna fängslar, och jag älskar det faktum att till och med de intressanta vidundren har sina egna, charmiga personligheter.
 
Boken går väldigt snabbt att läsa, eftersom texten har stort radavstånd och mycket luft. Den är dessutom oerhört snyggt formgiven, med enkla men dekorativa illustrationer och krusiduller som gör läsningen till en riktig upplevelse. Men manusformatet har sina nackdelar. Texten har få beskrivningar och detaljer, och vi följer inte karaktärernas tankegångar på samma sätt som i en vanlig roman. Som en följd blir berättelsen mer distanserad och mindre levande, vilket försvårar för läsaren att verkligen fastna.
 
Som helhet är Fantastiska vidunder och var man hittar dem: filmmanuset en spännande bok med många intressanta karaktärer. Formatet skapar dock en distans till läsaren som gör det svårt att bygga upp samma engagemang som i en bok med vanlig löptext.
 

Ordbrodösen

Författare: Anna Arvidsson.
Serie: Fristående.
Längd: 322 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"I en bruksort i Värmland bor sedan århundranden tillbaka en säregen släkt. Kvinnorna kan styra andras tankar och handlingar med sina skrivna ord. Dagen då Alba fyller arton är det hennes tur. När hon kliver in i samlingssalen i den nedlagda byskolan vet hon att ceremonin bara kan sluta på ett sätt. Ingen ordbrodös har någonsin misslyckats med sitt inträdesprov. Inte förrän nu."
 
 
 
 
Ordbrodösen är en förvånansvärt stark och genomtänkt debut. Romanen är välskriven, med ett bra flyt på texten och behagligt tempo. Bokens intressanta koncept griper dessutom tag redan vid första kapitlet och det fascinerande magisystemet liknar ingenting jag tidigare läst om.
 
Romanens protagonist – Alba – är lätt att relatera till. Hon är trovärdigt uppbyggd och hennes tankegångar är mycket intressanta att följa. Ordbrodösen innehåller dessvärre lite för många sidkaraktärer, och deras dynamiska egenskaper kolliderar på ett sätt som gör det svårt att fastna för dem allesammans.
 
Förutom det spännande mysteriet och den välutvecklade huvudkaraktären tyckte jag även mycket om bokens tidsenliga element. Trots att vi lever i ett samhälle där tv, mobiltelefoner och sociala medier är en naturlig del av vardagen är det inte särskilt många författare som faktiskt integrerar dessa i bokens handling – men det gör Arvidsson. I Ordbrodösen används sociala medier som Instagram på ett självklart sätt i berättelsen, och de frekventa referenserna till välkända filmer och tv-serier får boken att kännas nutida och mycket mer verklig.
 
Som helhet är Ordbrodösen en mycket välskriven debut. Trots att trovärdigheten inte alltid är på topp är det lätt att ryckas med i handlingen och det unika konceptet fängslar från början till slut.
 

Född till hjälte

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe Lightning Thief.
Serie: Percy Jackson #1.
Längd: 441 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Percy Jackson har ADHD och dyslexi, och han vet att han verklighetsuppfattning inte är som alla andras. Men det som händer när han är på studiebesök i New York är bara för mycket! Plötsligt förvandlas hans elaka mattelärare till ett monster, ett riktigt monster som inte vill annat än att ta livet av honom. Snart börjar andra oförklarliga saker hända Percy, och sanningen om hans far kryper fram."
 
 
 
 
Född till hjälte är ett riktigt glädjepiller. Fast det är en spännande och actionfylld ungdomsbok bjuder den på en hel del värme och humor. Romanens mångfald av charmiga karaktärer underhåller med rappa repliker och som läsare är det omöjligt att inte dra på smilbanden. Det är dessutom oerhört intressant att läsa om den grekiska mytologin och Riordan har byggt upp världen på ett mycket påhittigt sätt.
 
Riordan är onekligen en fenomenal författare och hans sätt att skriva gör det mycket lätt att ta till sig bokens innehåll. Det höga tempot som han gett romanen har dock både för- och nackdelar. Å ena sidan är det härligt med fart och fläkt, men samtidigt känns det ibland som att Född till hjälte behöver ta ett steg tillbaka och sakta ned. Det händer saker hela tiden och trots att boken aldrig blir tråkig upplevs det ibland som tröttsamt och upprepande.
 
Det är tydligt att Född till hjälte riktar sig mot en yngre målgrupp än Olympens hjältar-serien, och därför är det också naturligt att jag inte fastnade lika mycket för den. Men trots det så underhölls jag av boken, och jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen.
 

Olyckornas tid

Författare: Moïra Fowley-Doyle.
OriginaltitelThe Accident Season.
Serie: Fristående.
Längd: 285 sidor.
Bokförlag: Natur&Kultur.
 
"Det händer vid samma tid varje år. Så länge Cara kan minnas har olyckornas tid varit en del av hennes liv. Varje oktober drabbas hennes familj av mystiska olyc-kor: skrubbsår, brutna ben, till och med dödsfall. Trag-edier som förföljer Cara, systern Alice och styvbrodern Sam, men som ingen vill prata om. Olyckornas tid är här, och varje hemlighet är en möjlig olycka. Men det här året börjar Cara ställa frågor."
 
 
Olyckornas tid grundas på en oerhört stark idé. Konceptet är fantastiskt kreativt och den stämningsfulla atmosfären griper tag. Därtill flyter språket på bra och mystiken är fäng-slande. Trots det är inte läsningen särskilt underhållande. Tempot är långsamt och det tar lång tid innan handlingen kommer igång ordentligt. Boken är dessutom förutsägbar.
 
Jag hade svårt att fastna för karaktärerna. Deras personligheter kommer inte fram orden-tligt, vilket gör att de upplevs som färglösa och platta. Fowley-Doyle fick inte mig att känna något för dem och fast olyckorna var intressanta att följa brydde jag mig aldrig om vem som drabbades. 
 
Allt som allt är Olyckornas tid okej och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Fowley-Doyle i framtiden. Konceptet är nyskapande och i grund och botten är det en riktigt intressant läsning. Men eftersom boken utvecklas långsamt och har oengagerade karaktärer lyckades den inte trollbinda mig.  
 

RSS 2.0