Ghost in the shell

Regissör: Rupert Sanders.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Scarlett Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Michael Pitt.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Paramount.
 
"Major räddas undan döden, och blir den första av sitt slag: en mänsklig hjärna i en artificiell kropp, designad för att bekämpa cyberbrottslingar. När hon utreder en brottsling gör hon en upptäckt om sitt tidigare liv, och den organisation hon skapades för att tjäna."
 
 
Ghost in the shell har potential. Konceptet är fascinerande och filmen är riktigt snyggt gjord, med uppseendeväckande effekter, vackert foto och härligt starka färger. Men tyvärr är handlingen för blek och fantasilös för att gripa tag. Långa sekvenser är rätt överdrivna och tråkiga, mycket upprepas och ofta fann jag mig själv med att distraheras av annat. Jag upplevde helt enkelt inte att filmen någonsin blev spännande.
 
De många actionscenerna känns upprepande och ofta innehållslösa. 
 
Utöver den tunna berättelsen hade jag också svårt för karaktärerna. De känns så intetsägande, och hade behövt betydligt mer djup för att jag skulle fastna för dem. Nu känns de mest som tomma skal (pun intended) och jag brydde mig inte om vad som hände med dem.
 
Skådespelarna är duktiga men rår inte på det svaga manuset. 
 
Allt som allt är Ghost in the shell okej. Den är riktigt snygg utåt sett, men saknar det hjärta som skulle ha fått mig att engageras känslomässigt. Som helhet hade jag hoppats på mer.
 

Guardians of the galaxy

Regissör: James Gunn.
Genre: Sci-fi, äventyr, action.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pratt, Zoe saldana, Dave Bautista, Bradley Cooper, Vin Diesel, Lee Pace, Glenn Close.
Releasedatum: 1 december 2014.
Distributör: Disney, ©Marvel.
 
"Äventyraren Peter stjäl ett mystiskt klot och blir föremål för en skoningslös prisjakt. För att undkomma fiender sluter han motvillig vapenvila med den skjutglade tvättbjörnen Rocket, trähumanoiden Groot, lönnmördaren Gamora och den hämndlystne Drax."
 
 
Guardians of the galaxy har en sliten struktur. Handlingen är uttjatad och händelserna förutsägbara. Den är också smårörig, och stundtals för ”spacad”. Magiska klot, långa actionscener, det klassiska ”jag-ska-döda-alla-i-universum”-hotet och många andra utnötta troper blir helt enkelt lite för mycket. Ändå är det allt annat än en blek produktion, och filmen lyckas mot alla odds underhålla.
 
Peter försöker charma sig in i Gamoras hjärta. 
 
Det som får filmen att sticka ut är främst humorn. Ibland känns skämten framtvingade, men för det mesta är de fantastiskt roande. Karaktärerna är oerhört charmiga, och jag älskar verkligen deras sinne för humor. Envisa tvättbjörnen Rocket och gravallvarliga Drax är favoriterna, som bjöd på flest skratt. De bidrog med en gladlynt ton som lättade upp det annars lite tunga konceptet.
 
De omaka vännerna måste hindra galaxen från att förintas. 
 
För övrigt har filmen läckra effekter, många duktiga skådespelare och störtskön musik. Som helhet är alltså Guardians of the galaxy en bra film – som trots sin opersonliga och klyschfyllda handling, har en hel del spänning och humor. Det är inte min Marvel-favorit (X-Men och Doctor Strange ligger fortfarande i toppen) – men definitivt en film värd att se, om så bara för humorns skull.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel. 

Monster Trucks

Regissör: Chris Wedge.
Genre: Familj, action.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Lucas Till, Jane Levy, Thomas Lennon, Barry pepper, Rob Lowe, Danny Glover, Amy Ryan.
Releasedatum: 3 juli 2017.
Distributör: Paramount.
 
"En dag upptäcker Tripp den bensinslukande varelsen Creech. För att skydda sin nya vän gömmer Tripp honom under motorhuven på sin senaste modell, vilket förvandlar den till en levande monstertruck med superkrafter. Tillsammans ger sig duon iväg på en resa för att återförena Creech med sin familj."
 
Att tramsiga Monster Trucks är en barnfilm för Nickelodeon märks tydligt. Skådespelarna artikulerar överdrivet och uppförstorar sina uttryck, manuset är klyschigt och det är lätt att gissa sig till vad som kommer att hända. Filmen följer en redan uttjatad mall, och bidrar inte med något nytt. Som vuxen har jag också svårt att tycka om bortskämda protagonisten Tripp, och både huvudkaraktär och sidkaraktärer känns bleka.
 
Tripp blir bästa vän med den mystiska Creech. 
 
Med det sagt kan jag inte undgå från att tycka om Monster Trucks. Den är faktiskt rätt söt och mysig, och påminner på något sätt om Herbie. Den nästan härligt barnsliga tonen väcker nostalgi, och jag kan inte låta bli från att charmas av det fult animerade monstret. Monster Trucks är småknäpp, men jag hade säkerligen älskat filmen om jag hade sett den för tolv år sedan, och just det faktum gör att jag inte kan tycka illa om den som vuxen. Om du är eller har ett barn runt 7-12 år, är sannolikheten stor att Monster Trucks passar som handen i handsken.
 

Life

Regissör: Daniel Espinosa.
Genre: Science fiction, thriller.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rebecca Ferguson, Jake Gyllenhaal, Hiroyuki Sanada, Ryan Reynolds, Ariyon Bakare.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Ett team ombord på rymdstationen ISS är på väg att finna bevis för liv på planeten Mars. Allt eftersom forskningen fortskrider börjar deras metoder få oönskade konsekvenser, och livsformen de nyss upptäckt visar sig långt mer intelligent än någon hade kunnat föreställa sig."
 
Life har fått mycket kritik för uttjatad handling, logiska luckor, klyschigt manus, korkade karaktärer och förutsägbart händelseförlopp. Allt detta är sant, och fick även mig att himla med ögonen. Ändå kan jag inte undgå att tycka riktigt mycket om filmen.
 
Teamet försöker bevisa att det finns liv på Mars. 
 
Faktum är att jag verkligen gillade Life. Den är välspelad och riktigt spännande, och jag satt som på nålar under hela filmens gång. Intensiva och stundtals obehagliga actionscener gör tillsammans med den täta stämningen Life smått skrämmande. Dessutom är fotot riktigt snyggt, och de visuella effekterna väl utförda.
 
Besättningen kämpar för sin överlevnad. 
 
Life är alltså en scifi-film värd att se. Jag kan förstå varför den har fått kritik, men bryr mig inte särskilt eftersom jag verkligen underhölls. Som helhet är det en stadig alienfilm.
 

Logan

Regissör: James Mangold.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 17 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Dafne Keen, Boyd Holbrook, Stephen Merchant.
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"I en nära framtid tar en sliten Logan hand om en sjuk Professor X, i en gömma nära den mexikanska gränsen. Men Logans försök att hålla sig undangömd från världen och sitt förflutna ställs plötsligt på sin spets när en ung mutant anländer och som visar sig förföljas utav mörka krafter."
 
Logan utspelas år 2029, alltså sex år efter Days of future past, och utmärker sig stort från resterande Xmen-filmer. Bland annat är den betydligt mer laddad och atmosfärisk. Med en lågmäld stämning i stil med postapokalyptiska tv-spelet The last of us, blir filmen kraftfull och intim i sin enkelhet, och på något sätt känns den mer smärtsam, mogen och tung än tidigare installationer.
 
Logan tar hand om en sjuk Charles. 
 
Logan är mer karaktärsdriven än franchisens föregående filmer. Brännpunkten har skiftat till individerna, och fokus ligger på deras relationer snarare än på effekter och storslagna kraftmätningar. Vi lär känna en mer sårbar Logan, vars melankoli förstärks av filmens förvånansvärda brutalitet. Logan är nämligen riktigt våldsam, och den ökade åldersgränsen tydliggörs i form av råa actionscener och hårdare språk.
 
En ny, ung mutant har mycket gemensamt med Logan. 
 
Filmen har egentligen bara två svagheter: antagonisten är underutvecklad och filmen aningen för lång. Bortsett från det är Logan briljant. Det är utan tvekan en av de starkare filmerna i franchisen. Detta oförglömliga actiondrama både roar och berör, och markerar ett mäktigt avslut för Charles och Logan. 
 

Kong: Skull Island

Regissör: Jordan Vogt-Roberts.
Genre: Action, äventyr, fantasy.
Längd: 1 hr 59 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Hiddleston, Brie Larson, Samuel L. Jackson, John C. Reilly, John Goodman.
Releasedatum: 24 juli 2017.
Distributör: Warner Bros.
 
"En grupp bestående av forskare, soldater och äventyrare ger sig av för att utforska en aldrig tidigare kartlagd ö i Stilla havet. Men när de ger sig in på den mäktiga Kongs territorium urartar expeditionen snart till den ultimata kampen mellan människa och natur."
 
 
Kong: Skull Island är en reboot av klassiska King Kong, och följer alltså inte upp tidigare filmer om samma karaktär. Istället ämnar detta äventyr introducera den stora apan inför en crossover mellan Kong och Godzilla, som kommer ut år 2020. Men trots att Skull Island är den senaste filmen om King Kong, känns den gammal och efterapande – som en Jurassic Park-wannabe.
 
På mystiska Skull Island hittar människorna Kong. 
 
Kong: Skull Island är en typisk Hollywoodfilm med extra allt: större monster, fler explosioner och mer krystat manus. Mer fokus ligger på skjutande än handling, som vid det här laget är löjligt uttjatad. De många klyschorna och den bristande trovärdigheten gör det som sker barnsligt förutsägbart, och fast skådespelarna är uppenbart begåvade hade jag svårt att fastna för deras karaktärer. Precis som resten av filmen var de alldeles för bleka.
 
Klassiska "monsterkrossar-scener" finns såklart med. 
 
Filmens styrka är det visuella. Effekterna ser riktigt bra ut, och det snygga fotot häpnar med vackra vyer, smickrande vinklar och smidiga klippningar mellan scenerna. Visserligen övertygar inte monstren och miljön helt, och det syns ofta är de inte är verkliga. Ändå är det så pass välgjort att man som tittare förloras i skönheten.
 

High-Rise

Regissör: Ben Wheatley.
Genre: Action, sci-fi.
Längd: 1 hr 58 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Tom Hiddleston, Jeremy Irons, Sienna Miller, Luke Evans, Elisabeth Moss, James Purefoy.
Releasedatum: 31 juli 2017.
Distirbutör: Universal Sony.
 
"Robert är den senaste bogästen i en nybyggd högteknologisk lyxskrapa i 1970-talets London. Här lever en urban elit bestående av en mängd olika yrkesgrupper ett sekluderat harmoniskt liv. Sakta börjar harmonin i huset att rubbas och små incidenter övergår till alltmer våldsamma händelser."
 
High-Rise är minst sagt en udda film. Den har inte riktigt en konkret handling, utan består snarare av ett antal osammanhängande och bisarra händelser, som tillsammans bildar en vrickad helhet. Det absurda tumultet är både skrattretande roligt, samtidigt som det spirar iväg lite väl långt med all förstörelse och våld. 
 
I lyxskrapan försegår många underliga saker. 
 
Jag fastnade inte för karaktärerna. Detta för att de helt enkelt är för knäppa, och jag inte kunde relatera till dem. Däremot tyckte jag om musiken, och jag anser ABBAs ”SOS” används på ett briljant sätt. Dessutom är fotot magiskt, och rent visuellt strålar filmen.
 
Dr. Robert Laing dras in i ett våldsamt kaos. 
 
Som helhet är High-rise en underlig film, helt utan självkontroll. Det är en galen kakafoni av händelser, som förundrar med sin absoluta avsaknad av sans.
 

Skönheten och odjuret

Regissör: Bill Condon.
Genre: Fantasy, musikal, familj.
Längd: 2 hr 9 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans, Josh Gad, Kevin Kline, Ewan McGregor, Ian McKellen, Emma Thompson, Stanley Tucci.
Releasedatum: 31 juli 2017.
Distributör: ©Disney.
 
"En ung kvinna blir tillfångatagen av ett odjur, som visar sig vara en förtrollad prins."
 
 
 
 
Skönheten och odjuret är en spelfilm som baseras på den tecknade filmen från 1991. Några scener är tillagda medan andra har tagits bort, men allt som allt håller sig denna uppdaterade version relativt trogen originalet. Det blir en sentimental nostalgitripp, som sätter ett leende på tittarens läppar.
 
Uppfinnaren Belle hjälper fadern Maurice.  
 
Filmen är oerhört välspelad. Emma Watson är fantastisk i rollen som protagonisten Belle, Luke Evans passar som handen i handsken som Gaston och Josh Gad sätter liv i den tidigare stereotypiska LeFou. Dessutom är fotot riktigt snyggt, och CGI:n används till att skapa de mest makalösa av vyer. Jag övertygas dock inte helt när det kommer till de animerade karaktärernas utseenden, och exempelvis Odjuret ser inte verklig ut i förhållande till de mänskliga karaktärerna.
 
De som bor i slottet har blivit förtrollade. 
 
Skönheten och odjuret känns dock inte lika mäktig som originalet. Filmen upplevs nämligen som lite tafatt ibland. Enligt mig är spelfilmsversioner en chans att göra berättelsen mer mogen och vågad, men här är det snarare så att kraftfulla scener har tonats ner eller tagits bort helt. Glädjen är inte riktigt lika euforisk, sorgen inte lika förkrossande och rädslan inte lika skräckfylld. Mycket av det som händer sker snarare suggestivt, vilket gör att denna otecknade version nästan känns mer barntillåten än den tecknade. Resultatet av de dämpade känslorna blev att jag inte berördes lika mycket.
 
Gaston uppvaktar en motvillig Belle. 
 
Som helhet är Skönheten och odjuret en ljuvlig må bra-film. Originalet må vara snäppet bättre, men berättelsen gör sig ändå riktigt bra i spelfilmsformat. Jag älskar musiken trots den tydliga användningen av autotune, och förvånades över skådespelarnas fantastiska sångröster. Skönheten och odjuret är allt som allt en härlig nostalgitripp som rekommenderas varmt.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Disney.  

Assassin's Creed

Regissör: Justin Kurzel.
Genre: Action, äventyr, sci-fi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson, Charlotte Rampling.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Genom banbrytande teknik får Callum uppleva sin förfader Aguilars liv i 1400-talets Spanien. Callum upptäcker att han härstammar från en hemlig sammanslutning av lönnmördare, och utvecklar deras kunskap och färdigheter som krävs för att ta sig an den grymma Tempelherreorden i nutid."
 
Äventyret Assassin’s Creed baseras på den populära spelfranchisen med samma namn och följer två sammanlänkade handlingsparalleller: en i nutid och en i 1400-talets Spanien. Konceptet är läckert och tanken god, men dessvärre är själva utförande så pass svagt att filmen snabbt förlorar tittarens engagemang.
 
Nutid kombineras med 1400-talets Spanien. 
 
Filmen är välspelad, och kompetenta Fassbender inger förtroende. Men skådespelarna får inte mycket att arbeta med. Karaktärerna är bleka, och vi lär inte känna dem tillräckligt för att bry oss om vem som lever och vem som dör. Manuset är helt enkelt inte tillräckligt genomtänkt: intresset fångas inte upp och händelserna är dåligt förklarade. Dessutom känns handlingen både förenklad och invecklad på samma gång, och som tittare får man inte ut mycket av det som sker. Exempelvis känns scenerna i det förflutna nästan överflödiga, då de inte driver handlingen framåt. Och det fåniga sökandet efter det oförklarligt vaga, magiska äpplet är inte tillräckligt för att engagera.
 
Callum kastas in i stridens hetta. 
 
Vidare är effekterna mediokra, och actionscenerna ser väldigt koreograferade och stela ut. Eftersom jag är ett fan av spelfranchisen såg jag mycket fram emot att se lönnmördarnas smidighet på skärm, men striderna har för vältajmade slag och duckningar i min smak. Det ser för planerat, för tillgjort ut. Det speglar egentligen filmen som helhet: fast den är långt ifrån dålig känns den överlag rätt krystad.
 
Viljestarka Aguilar arbetar som lönnmördare. 
 
Allt som allt är Assassin’s Creed okej. Handlingen blir lite långrandig att följa efter ett tag, och karaktärerna är inte mycket att hurra över. Filmens problem är helt enkelt att den inte roar. Men tekniken är häftig och skådespelarna duktiga, och därför räddas Assassin's Creed från att bli ett totalt bottennapp.
 

Passengers

Regissör: Morten Tyldum.
Genre: Sci-fi, drama, romantik.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pratt, Jennifer Lawrence,
Michael Sheen, Laurence Fishbourne.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: Universal Sony.
 
"Två passagerare på en resa mot en ny planet hamnar i livsfara när deras stasiskapslar plötsligt väcker dem 90 år för tidigt. Eftersom det är fel på rymdskeppet måste de rädda de 5000 andra passagerarna som sover."
 
 
 
Passengers är en mycket annorlunda science fiction. Här finns inga utomjordingar eller storslagna actionscener, utan fokus ligger på karaktärernas liv och relationer till varandra. Det är ett lågmält drama i rymden, och fast det kanske låter trist kan jag försäkra dig om att så inte är fallet.
 
I sin ensamhet väcker Jim den sovande Aurora. 
 
Det är inte vanligt att science fiction-filmer har större inslag av romantik än rymdkatastrofer, men i Passengers fungerar det oväntat bra. Karaktärerna är charmiga, lätta att tycka om och deras kemi till varandra känns äkta. Tack vare att tidsresor, superkrafter och strider mot monster uteslutits, tillåts deras relation att långsamt byggas upp och utvecklas på ett gripande sätt. Deras förhållande ger filmen en oerhört trivsam stämning, och jag mådde personligen väldigt bra av att följa den underhållande duon. Alla skådespelarna gör mycket bra ifrån sig, och speciellt Lawrence imponerar med sin berörande gestaltning.
 
Successivt slutar skeppet fungera. 
 
Men Passengers är också spännande. Filmens fascinerande koncept är i stil med Across the universe av Beth Revis, och den futuristiska miljön är mycket intressant. Läckra platser varvas med häftiga gadgetar, och trots att vi inte har den sortens teknologi idag upplevs allt som fullt trovärdigt. Därtill har filmen ett vackert foto, ruggigt snygga effekter och en trollbindande atmosfär som gradvis blir allt mer spänd. Det enda jag egentligen saknar är lite mer djup i berättelsen och ett lite mindre förutsägbart slut, men det är petitesser i förhållande till det som är bra.
 
Desperat försöker duon lista ut vad som är fel. 
 
Stillsamma Passengers är ett välspelat och kraftfullt rymddrama. Filmen blandar spänning med humor, och håller tittaren fängslad ända till slutet.
 

Arrival

Regissör: Denis Villeneuve.
Genre: Drama, sci-fi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Amy Adams, Jeremy Renner,
Forest Whitaker, Michael Stuhlbarg, Tzi Ma.
Releasedatum: 2017-04-17.
Distributör: Universal Sony.
 
"När några mystiska rymdskepp landar på Jorden, kallas ett expertteam med bland annat språkvetaren Louise Banks och fysikern Ian Donnelly in för att försöka ta reda på utomjordingarnas avsikter."
 
 
 
Arrival skiljer sig från många andra science fiction-filmer. De karakteristiska blodiga striderna syns inte till, utan har ersatts av ett avskalat och relativt stillsamt drama med fokus på karaktärer och känsla. Atmosfären är laddad, och det tydliggörs tidigt att filmen tar sig själv på stort allvar. Fotot är nämligen makalöst vackert, skådespelarna mycket professionella, och filmen integrerar på ett riktigt snyggt sätt aktuella samhällsproblem i handlingen.
 
Språkexperten Louise försöker kommunicera med utomjordingar. 
 
Det är minst sagt intressant att följa alltsammans, och jag är förtjust över filmens oväntade djup och komplexitet. Jag gillar att inte alla svar levereras på ett silverfat, och att Arrival uppmanar tittaren att tänka efter och reflektera. Dessvärre blir det ibland för otydligt vad filmen vill säga. Till viss del är den väldigt svår att förstå, och ordentliga svar ges inte på de frågor som väcks under filmens gång. Jag sökte till och med fram information på extern väg för att ordentligt förstå vad som hänt, men fann mest spekulationer snarare än fakta. En bra film behöver inte ge svar på allt, men Arrival hade behövt samla ihop de svårtydliga trådarna bättre för att ge ett mer tillfredsställande avslut.
 
Utomjordingarnas besök för samman Louise med Ian. 
 
Som helhet är Arrival en stillsam men mäktig science fiction-film. Den är oerhört snyggt gjord och utstrålar stor kompetens. Men för mycket är oklart när eftertexterna börjar rulla, och som tittare kände jag mig lite lurad då jag aldrig fick svar på mina frågor. Filmen är dessutom rätt långsam, och under vissa sekvensen förlorade jag intresse. Det som är fascinerande är dock att Arrival verkligen får tittaren att reflektera och häpnas efteråt, men inte särskilt mycket under filmens gång.
 

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Regissör: David Yates.
Genre: Fantasy, äventyr.
Längd: 2 hr 13 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol, Colin Farrell, Ezra Miller, Johnny Depp.
Releasedatum: 2017-03-27.
Distributör: Warner Bros.
 
"Året är 1926 och på New Yorks gator ödelägger ett mystiskt väsen allt i sin väg och hotar att avslöja den hemliga trollkarlsvärlden. När Newt Scamander av misstag släpper lös några magiska varelser måste ett udda gäng hjälpas åt för att fånga in dem."
 
 
Fantastiska vidunder och var man hittar dem är en bra film. Ändå hade jag förväntat mig mer. Filmen består av två handlingsparalleller, och dessa hade kunnat balanseras och vävts samman bättre. Ena stunden tar vi del av en skämtsam jakt, med egendomliga varelser och bisarra parningsdanser, medan vi i nästa bevittnar mord och övergrepp. Det ger en nyckfull kontrast och skapar en labil ton som abrupt växlar fram och tillbaka. Även Harry Potter-filmerna kombinerade mörka handlingsspår med mer gladlynta, men de förenades på ett smidigare och mindre slumpartat sätt.
 
Newt kommer till New York med en resväska med vidunder. 
 
Det är intressant att ta del av J.K. Rowlings värld i en annan tid och ett annat land än vad vi är vana vid, men miljön hade kunnat utnyttjas bättre. Den magiska kulturen i New York City 1926 skiljer sig mycket åt från den i London 1991, men kontrasterna utforskas inte särskilt djupt. Istället hamnar de i bakgrunden och glöms snabbt bort. 
 
 Som en aspirerande författare vill Newt förmedla djurens harmlöshet. 
 
Vi introduceras för en grupp nya karaktärer i Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Var och en är riktigt charmiga, och de levandegörs av minst sagt kompetenta skådespelare. Huvudrollsinnehavaren Eddie Redmayne har som alltid en behagfull inlevelse, och passar som handen i handsken som den lite bortkomna Newt. Dessvärre klickar karaktärerna inte riktigt som grupp, och jämför man dem med intressantare roller som Grindelwald känns de lite tunna.
 
 Systrarna Tina och Queenie hjälper Newt att hitta de förrymda varelserna. 
 
En annan sak som jag reagerar på är filmens trovärdighet, speciellt när det kommer till karaktärernas reaktioner. I exempelvis scenen där förföriska Queenie lagar mat, får mugglaren Jacob se magi för första gången. Fast han hänförs av synen ser han inte det minsta misstroende ut, och han ifrågasätter aldrig det som händer. Det distanserar tittaren och gör att scenen faller platt. Vidare är effekterna snygga, men eftersom vi har sett liknande tidigare blir det aldrig riktigt imponerande. Dessutom överanvänds CGI lite, och fast det ser läckert ut hade filmen troligen tjänat på att tona ner det i vissa scener.
 
 Efter en rad missförstånd arresteras Newt och hans nyfunna vän. 
 
Som helhet är Fantastiska vidunder och var man hittar dem underhållande och spännande. Men den återskapar inte riktigt magin från Harry Potter, och känns som en transportsträcka till något bättre. Filmen upplevs som lite oordnad och utdragen, och etablerar inte faror som engagerar lika mycket som Voldemorts återkomst i Harry Potter-filmerna.
 

Doctor Strange

Regissör: Scott Derrickson.
Genre: Äventyr, scifi, action.
Längd: 1 hr 50 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Tilda Swinton, Mads Mikkelsen, Rachel McAdams, Chiwetel Ejiofor.
Releasedatum: 2017-03-20.
Distributör©2017Marvel.
 
"En berömd neurokirurg söker efter ett botemedel men erhåller istället magiska krafter på en mystisk plats som kallas Kamar-Taj, som även är frontlinjen i en kamp mot osynliga mörka krafter ämnade att förgöra vår verklighet."
 
 
Den senaste superhjältefilmen från Marvel är förvånansvärt stark. Doctor Strange sticker ut ur mängden, och imponerar med en ruskigt bra kombination av action och humor. Den spännande handlingen och de snyggt koreograferade striderna kompletteras med fyndiga dialoger och oväntat många skratt. Det hela resulterar i en värdefull förmåga att underhålla en bred publik.
 
Slagkraftig humor kombineras med välkoreograferad action. 
 
Så vad har Doctor Strange som gör den speciell? Förutom den upplyftande humorn finns två saker som utmärker filmen, varav den ena är skådespelarna. Ensemblen är verkligen fantastisk. Skådespelarna lever sig in rollerna och gör stort intryck med dynamiska framföranden. Cumberbatch är klockren i huvudrollen, Swinton har en härligt sublim närvaro och McAdams bidrar med ett behagligt lugn. Hela rollistan lyser av kompetens och inger respekt med sina stora namn. Jag hade dock velat ha en mer komplex skurk. Mikkelsen, som spelar honom, gör allt rätt och ger karaktären stor potential. Men vi får inte veta särskilt mycket om bovens förflutna, och hans relativt stereotypiska uppbyggnad gör att han ändå känns lite platt.
 
Skådespelarnas starka insatser förhöjer filmen. 
 
Det andra som får Doctor Strange att glänsa är de mäktiga, visuella effekterna. De har nästan en psykedelisk inverkan och berikar filmen med oräkneliga, läckra scener som fick mig att utropa ”wow”. Filmer som tungt förlitar sig på effekter faller ofta på att större fokus ligger på det estetiska snarare än innehållet. Men Doctor Strange väger upp båda på ett snyggt sätt och använder effekterna som ett genomtänkt, framåtdrivande verktyg. Det är enbart framåt slutet som CGI:n tar överhanden och blir lite för mycket.
 
Effekterna integreras snyggt i den naturalistiska miljön. 
 
Doctor Strange har en härlig glimt i ögat och briljanta, visuella effekter. Intresset fångas redan vid första scenen och det klargörs tidigt att Doctor Strange är en av Marvels starkare verk.
 
 
- Alla bilder är copyrightskyddade av Marvel och Disney. 

The Neverending Story

Regissör: Wolfgang Petersen.
Genre: Äventyr, fantasy.
Längd: 1 hr 31 mins.
Åldergräns: 7 år.
Skådespelare: Barret Oliver, Noah Hathaway, Gerald McRaney, Alan Oppenheimer, Tami Stronach.
Inspelningsår: 1984.
 
"När unge Bastian lånade en mystisk bok, drömde han aldrig om att han skulle dras in i en skimrande fantasivärld bara genom att vända blad."
 
 
 
 
 
The Neverending Story är en vacker familjefilm, med starkt budskap och en härligt magisk känsla. Karaktärerna är otroligt söta och speciellt Bastian, som spelas av Berret Oliver, charmar sig in i tittarens hjärta. Ändå är The Neverending Story inte lika speciell som mitt yngre jag hade målat upp den.
 
Lyckodraken ger Atreyu en hjälpande tass. 
 
Berättelsen hade nämligen svårt att behålla mitt engagemang från början till slut. Filmen känns aningen utdragen och som vuxen tittare tyckte jag att den var stundtals tråkig. Dessutom innehåller The Neverending Story stora logiska luckor, och ibland upplevs filmen vara riktigt osammanhängande. Scenernas kontrasterande stilnivåer ger ett rörigt intryck och känslan när eftertexterna börjar rulla är antiklimatisk.
 
Med hästen Artax letar Atreyu efter ett botemedel. 
 
The Neverending Story är alltså en fin och trivsam familjefilm, som har lite svårt att skapa ett helhjärtat intresse hos sin vuxna publik.
 

Kubo och de två strängarna

Regissör: Travis Knight.
Genre: Fantasy, äventyr, familj.
Längd: 1 hr 42 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Art Parkinson, Charlize Theron, Ralph Fiennes, George Takei, Rooney Mara.
Releasedatum: 2017-02-20.
Distributör: Universal Sony.
 
"Kubo trollbinder invånarna i sin by med sin förmåga att skapa magiska berättelser med hjälp av origami. När han träffar en ond ande som är ute efter hämnd, tvingas Kubo ge sig iväg för att försöka lösa mysteriet kring sin döde samurajpappa och hans mystiska vapen, samtidigt som han upptäcker sina egna krafter."
 
Kubo och de två strängarna är en mästerlig film som utspelas i trollbindande, japansk miljö. Animeringarna är häpnadsväckande vackra, med fagra miljöer och en briljant detaljrikedom som förtrollar. Den skickligt utformade handlingen bidrar dessutom med en oerhört kraftfull och gripande berättelse, som gör tittarupplevelsen magisk.
 
Kubo är på jakt efter sin faders vapen. 
 
Något som skiljer Kubo och de två strängarna från många andra animerade filmer är att den tar sig tid att behandla en del svårare ämnen. Istället för att skynda förbi det mörka stannar filmen upp och får tittaren att reflektera över det som karaktärerna går igenom och den sorg de känner. Stämningen blir på så sätt stundtals allvarlig och med enkla medel lyckas filmen beröra djupt. Men Kubo och de två strängarna är långt ifrån att vara dyster och tungsint. Den förmedlar nämligen en omisskännlig hoppfullhet och inspirerar tittaren att lita på sig själv. Dessutom lättas allvaret upp av värmande humor, där de naturligt integrerade skämten får tittaren att brista ut i skratt många gånger.
 
Kubo förföljs av sina två, dödliga mostrar. 
 
Kubo och de två strängarna är en nytänkande och dramatisk familjefilm. Det ofattbart vackra fotot trollbinder och den kraftfulla berättelsen både berör och underhåller. Bortsett från ett lite långsamt anslag håller filmen ett högt tempo, och spänningen engagerar stora som små ända till slutet. Emellertid råder jag yngre barn att se den i vuxet sällskap.
 

Peter och draken Elliot

Regissör: David Lowery.
Genre: Familj, äventyr.
Längd: 1 hr 38 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Bryce Dallas Howard, Robert Redford, Oakes Fegley, Wes Bentley, Karl Urban.
Releasedatum: 2017-02-27.
Distributör©Disney.
 
"När den mystiske 10-årige Peter dyker upp och påstår sig leva i skogen tillsammans med en enorm, grön drake vid namn Elliot, är det upp till skogsvakten Grace och en ung Natalie att undersöka varifrån Peter kommer, var han hör hemma och hur sann historien om draken egentligen är."
 
Peter och draken Elliot är en oerhört fin och värmande film. Den vackra berättelsen, slående miljön och riktigt snygga fotot hänför. I filmen medverkar dessutom många fantastiska skådespelare, som tillsammans förhöjer tittarupplevelsen. Som förväntat utstrålar de erfarna skådespelarna Howard, Redford och Urban ett kompetent lugn, men den som överraskar är barnskådespelaren Oakes Fegley. Han presterar förvånansvärt bra, tar ut svängarna ordentligt och blir filmens stjärna. Tack vare de mycket trovärdiga insatserna gör filmen intryck.
 
Draken Elliot passar inte riktigt in i filmen som helhet. 
 
Visserligen är Peter och draken Elliot förutsägbar, klyschig och aningen intetsägande, men det är sådant som jag kan bortse ifrån då det positiva överväger. Men mitt största problem med filmen är draken Elliot, vilket känns hemskt att medge eftersom han har en titelroll. För det första är han fult animerad och ser mer ut som en grön hund med vingar än en drake. Vidare känns han inte nödvändig i den berättelse som filmen vill förmedla. Den skönhet och styrka som filmen får genom sitt sätt att gestalta vänskap och familj raseras av de forcerade övernaturliga elementen. Konceptet är så pass starkt att det kan bäras upp utan draken, och de delar där Elliot inte närvarar är helt magiska. Därför tror jag att Peter och draken Elliot hade gripit tag mer om draken inte varit med alls.
 
Grace är skogens beskyddare. 
 
Peter och draken Elliot är alltså en stark film om vänskap och familj. Skådespelarna imponerar och handlingen fängslar från början till slut. Det är mest på grund av draken som jag inte kunde njuta helhjärtat – han tillför nämligen inte tillräckligt mycket för att övertyga om att filmen är bättre med honom i.
 
 
Alla bilder i recensionen är copyrightskyddade av Disney. 

Miss Peregrine's Home for Peculiar Children

Regissör: Tim Burton.
Genre: Äventyr, fantasy.
Längd: 2 hrs 7 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Eva Green, Asa Butterfield, Samuel L. Jackson, Judi Dench, Allison Janney, Terence Stamp.
Releasedatum: 2017-02-13.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"När Jake farfar går bort efterlämnar han sig ledtrådar till ett mysterium som spänner över tid och rum, och som tar Jake till en fördold plats för besynnerliga barn med övernaturliga krafter. Jake upptäcker att barnen har mäktiga fiender, och han måste använda sin egen förmåga för att rädda dem."
 
Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children har en riktigt stark grund att stå på. Boken som filmen baseras på är enastående och det påhittiga konceptet fångar intresset direkt. Dessutom hänför det fantastiska fotot med sina skarpa, kontrastrika färger och snygga effekter. Men trots att det finns mycket att imponeras av måste jag medge att jag är riktigt besviken.
 
De besynnerliga barnen är intressanta men underutvecklade.  
 
Det tar Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children rätt lång tid att komma igång och filmen som helhet har ett ojämnt tempo. Ena sekunden stressar den förbi händelserna och känns påskyndad, medan den vid andra tillfällen snarare upplevs vara utdragen. Berättelsen framstår dessutom som rörig, och trots att jag har läst boken blev jag ibland förvirrad av det som hände. Jag förvånades även över hur mycket filmen avviker från boken; och jag kan inte påstå att jag gladdes över mängden klyschor som lagts till.
 
Bokens eldiga Emma har bytt krafter med Olive. 
 
Jag förundrades även över hur karaktärerna porträtterades. Vi lär inte känna dem ordentligt och både protagonisten och skurken känns underutvecklade och bleka. Den enda av skådespelarna som gör riktigt bra ifrån sig är Eva Green (Dark Shadows). Hon är en oerhört kompetent skådespelare och sticker ut med sin talang. Om hon hade fått mer skärmtid hade hon kunnat höja filmen till skyarna.
 
Filmens stjärna är enastående Eva Green. 
 
Av någon anledning uppfattade jag Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children som relativt oseriös. Bland annat gör sättet den är sammansatt på – med sporadiska händelser, otrovärdig romans och stundtals malplacerad musik – att den inte känns särskilt genomtänkt. Filmen utnyttjar inte sin stora potential och någonstans går handlingen förlorad. Misstolka mig inte; det är en underhållande och helt okej äventyrsfilm – jag hade bara hoppats på så mycket mer.
 

Morgan

Regissör: Luke Scott.
Genre: Sci-fi, thriller.
Längd: 1 hr 32 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Kate Mara, Anya Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh, Brian Cox m.fl.
Releasedatum: 2017-01-23.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"En riskanalytiker skickas till en avlägsen och topp-hemlig plats för att utreda en hemsk olycka. Händelsen utlöstes av en till synes harmlös 'människa' som utgör ett stort mysterium — och både är oerhört behåvad och oberäkneligt farlig."
 
 
Morgan är bra, men hade kunnat vara bättre. Konceptet är intressant, skådespelarna lysande och en del scener är riktigt spännande. Dessvärre är manuset svagt och saknar hjärta, och filmen innehåller många uttjatade klyschor som får den att kännas opersonlig och distanserad. Likt en blek kopia av Ex_Machina har Morgan en stadig grund att stå på, men misslyckas att förmedla berättelsen på ett levande och engagerande sätt.
 
Det är upp till Lee att bedöma om Morgan ska termineras. 
 
Filmens styrka är att den får tittaren att känna ett starkt behov av att veta vad som kommer att hända med Morgan. Trots att Morgan börjar relativt långsamt är det lätt att fastna just för att man vill veta mer om henne och se hur händelserna utvecklar sig. Dessvärre är filmen inte trovärdig och jag störde mig enormt på karaktärernas brist på initiativförmåga; att de aldrig tog tillfället i akt att göra saker. Morgan är också förutsägbar och jag kunde gissa mig till alla vändningarna. Det är som att filmen följer en given mall, vilket gör att den inte heller bidrar med något nytt.
 
Morgan får hopp av Dr. Amy Menser. 
 
Men trots att filmen har många svagheter är Morgan inte dålig. Jag tycker om konceptet och skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Fast Morgan är förutsägbar och har ett ytligt manus så behålls tittarens intresse genom hela filmen.
 
 

The Wizard of Oz

Regissör: Victor Fleming.
Genre: Familj, fantasy, musikal.
Längd: 1 hr 38 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judy Garland, frank Morgan, Ray Bolger, Bert Lahr, Jack Haley, Billie Burke.
Inspelningsår: 1939.
 
"Följ med på vägen till den smaragdgröna staden med Dorothy, Fågelskrämman, Plåtmannen och det Fega lejonet som väntar på vägen med gul gatsten."
 
 
 
 
 
The Wizard of Oz är en charmig och tidsenlig klassiker, fylld av starka färger och sprudlande av liv. Filmen är kreativt utformad och förmedlar inspirerande budskap genom påhittiga metaforer. Därtill är musiken originell och medryckande. Men det blir dock lite för mycket sång: de långa låtarna släpar sig över scenerna och tar nästan över handlingen. Det gör att filmen känns lite ofokuserad.
 
Tillsammans med sina nyfunna vänner försöker Dorothy hitta trollkarlen. 
 
Det går inte att neka att The Wizard of Oz är en bra film – speciellt för sin tid. Skådespelarna presterar bra och att de överspelar och artikulerar sina repliker för mycket tillför snarare charm än irritation. Ändå kan jag inte undgå att känna mig lite uttråkad. Filmen är tradig, många av händelserna upprepas gång på gång och som tittare kände jag inte mig särskilt engagerad. Troligen beror det på att jag inte är van vid att se så här gamla filmer. Mycket har hänt under de 78 år som gått sedan den gjordes och eftersom jag är van vid moderna filmer med högt tempo uppfattas The Wizard of Oz lätt som innehållslös.
 
Dorothy jagas av den onda häxan av väst.  
 
Som helhet är The Wizard of Oz en mysig film som inte riktigt klarar sig med dagens mått. 
 

Swiss Army Man

Regissör: Dan Kwan m.fl.
Genre: Äventyr, komedi, fantasy.
Längd: 1 hr 33 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Paul Dano, Daniel Radcliffe, Mary Elizabeth Winstead, Richard Gross m.fl.
Releasedatum: 2016-12-05.
Distributör: Njutafilms.
 
"Hank är strandad på en öde ö och har gett upp allt hopp om att ta sig hem igen. När liket Manny spolas upp på land förändras allt. De två blir snabbt vänner och åker på ett fantastiskt äventyr för att ta Hank tillbaka till kvinnan i hans liv."
 
 
Jag är mållös. Swiss army man är en av de mest bisarra filmerna som jag någonsin har sett och jag vet inte riktigt vad jag tycker.
 
Hank hittar ett lik på stranden. 
 
Å ena sidan har Swiss army man ett oerhört unikt och kreativt koncept. Den sticker minst sagt ut ur mängden och är inte en film man glömmer i första taget. Dessutom är den värmande, skrattframkallande och förmedlar livsglädje på sitt eget, skruvade sätt. Och det vackra fotot och musiken lyfter filmen lite extra.
 
Tillsammans med liket beger sig Hank ut för att hitta civilisationen. 
 
Men filmen är som sagt riktigt besynnerlig och ofta visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta över det absurda som pågick. Det finns inte ord som förklarar känslan: Swiss army man är helt enkelt obeskrivligt befängd. Det enda som jag vet med säkerhet är att filmen anspelar lite för mycket på sex och pruttskämt.
 
Under sitt äventyr knyter de starka vänskapsband. 
 
Som helhet är Swiss army man en film som omöjligen kan beskrivas med ord. Det känns nästan som att någon förlorat ett vad och tvingats göra en remake av Robinson Crusoe på droger. Det enda jag kan göra är att rekommendera att du ser den och bildar en egen uppfattning.
 

RSS 2.0