Hur många lingon finns det i världen

Regissör: Lena Koppel.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Sverrir Gudnason, Vanna Rosenberg, Mats Melin, Theresia Widarsson, Claes Malmberg, Cecilia Fors.
Releasedatum: 24 augusti 2011.
 
Alex är en slarver som varken tar ansvar för sig själv eller sina närmaste. Relationen med flickvännen är usel och han är arbetslös. När han kastas ut på gatan tvingas han söka ett jobb för sin överlevnad. Plötsligt befinner han sig som assistent till ett gäng funktionshindrade, och de får honom att se livet med nya ögon.
 
 
 
 
Hur många lingon finns det i världen är en mysig film. Lättsam, charmig och sådär typiskt svensk. Jag gillar den sorglösa tonen och att den inte tar sig själv på för stort allvar. Det var helt enkelt en trevlig tittarupplevelse.
 
 
Men är det en film man minns? Nja, inte riktigt. Hur många lingon finns det i världen sticker inte riktigt ut i förhållande till andra komedier. Jag stör mig också på skådespelarna: främst Sverrir Gudnason och Vanna Rosenberg som har huvudrollerna. De känns väldigt stela, och framför sina repliker på ett minst sagt krystat sätt.
 
 
Allt som allt är Hur många lingon finns det i världen helt okej. Filmen är inte spektakulär, men småmysig för stunden.
 

I feel pretty

Regissör: Abby Kohn, Marc Silverstein.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Amy Schumer, Michelle Williams, Tom Hopper, Rory Scovel, Emily Ratalkowski, Aidy Bryant, Busy Phillipps.
Releasedatum: 8 oktober 2018.
Distributör: Scanbox/Universal Sony.
 
Renee försöker varje dag att övervinna sin osäkerhet och känsla av otillräcklighet. Efter att ha ramlat och slagit i huvudet, vaknar hon upp helt övertygad om att hon är världens vackraste och driftigaste tjej. Med nytt självförtroende tar hon sig an livet. Men vad händer när hon upptäcker att hon är samma Renee som tidigare?
 
Jag satte på I feel pretty utan några förväntningar. I princip det enda som jag visste var att Amy Schumer hade huvudrollen, vilket i mina ögon inte var ett gott tecken. Detta eftersom jag enbart sett henne i överdrivna, festfokuserade filmer som inte alls fallit mig i smaken. Det var därför med stor förvåning som jag faktiskt gillade filmen. Riktigt mycket.
 
En smäll i huvudet är Renees väg till självförverkligande. 
 
I feel pretty är definitivt inget mästerverk, men långt över förväntan. Filmen är faktiskt riktigt rolig. Jag skrattade åt alla missförstånd, och njöt helt enkelt av den lättsamma stämningen. I feel pretty är så där plågsamt rolig. Du vet, ungefär som när man tittar på Mr. Bean, där man skäms för huvudkaraktären. Precis så var I feel pretty. Tro det eller ej, men Amy Schumer gör också riktigt bra ifrån sig, och jag diggar verkligen självsäkerheten hon förmedlar i sin roll.
 
I kosmetikabranschen betyder utseende allt. 
 
Sen är I feel pretty förstås inte utan brister. Den är förutsägbar, stundtals överdriven och ibland lite för klyschig.  Men bortsett från det är filmen riktigt bra. Det är en må bra-rulle med klockren humor och ett nyskapande koncept. Söker du en ny komedi, är det ett givet val.
 

Isle of dogs

Regissör: Wes Anderson.
Genre: Äventyr, komedi.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Bryan Cranston, Koyu Rankin, Edward Norton, Bob Balaban, Jeff Goldblum, Bill Murray, Greta Gerwig, Scarlett Johansson.
Releasedatum: 15 oktober 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Tolvårige Atari arbetar för stadens korrupte borgmästare. När alla hundar i staden skickas iväg till en soptipp, tar Atari saken i egna händer och beger sig dit i hopp om att hitta sin vakthund Spots. 
 
 
 
 
Isle of dogs är en riktigt svår film att recensera. Jag vet knappt vad jag tycker om filmen. Ena halvan av mig älskade den och är hänförd. Förundrad. I vördnad. Den andra halvan är inte lika imponerad. Låt mig förklara.
 
 
Isle of dogs är en stop motion-film som utspelas i ett dystopiskt Japan. I och med att filmen är använder enbildstagningar, ser rörelserna lite ryckiga ut – vilket kan störa en viss publik. Men personligen tycker jag att animeringstekniken är tjusande och läcker. Nu är dockornas skiften visserligen inte lika diskreta som i exempelvis Kubo och de två strängarna, men det hela är ändå riktigt snyggt gjort. Tillsammans med den episka musiken skapades genuin inlevelse.
 
 
När det kommer till själva handlingen vet jag knappt vad jag ska skriva. Isle of dogs är väldigt, väldigt annorlunda, och går inte riktigt att likställa med något annat som jag har sett. Stundtals är filmen väldigt rolig. Jag skrattade åt det rent absurda som hände. Jag lyckades också bli berörd, vilket förvånade mig. Men samtidigt… jag vet inte. Jag har svårt att registrera det som har hänt. Det var lite för bisarrt för mig, kanske.
 
 
Allt som allt tycker jag ändå att Isle of dogs är en bra film. Tror jag.
 

Solo: A Star Wars story

Regissör: Phil Lord, Christopher Miller.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 2 hr 15 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Alden Ehrenreich, Joonas Suotamo, Woody Harrelson, Emilia Clarke, Donald Glover.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör©Disney
 
Genom en serie händelser i den mörka och kriminella undre världen möter Han Solo sin blivande andrepilot Chewbacca och träffar också på den ökände storspelaren Calrissian. Resan visar sig bli helt avgörande för honom.
 
 
 
 
 
På något sätt lyckas Solo: a Star Wars story både vara bättre och sämre än jag förväntade mig. Den är bättre på så sätt att den snabbt fångade upp mitt intresse. Det är lätt att tycka om karaktärerna och Alden Ehrenreich passar otroligt bra i rollen som unga Han Solo. Därtill är de visuella effekterna riktigt snygga, och jag kan inte undgå att överlag underhållas av filmen.
 
 
Det som jag är besviken på är emellertid handlingen. Den känns inte originell, utan snarare som något vi har sett förut. Därtill upplever jag den som lite utdragen, vilket är underligt med tanke på att tempot är relativt högt. Men det som händer känns för upprepande, för förutsägbart och för oviktigt för att filmen ska få ett bra flyt. Det finns aldrig någon tvekan om att karaktärerna kommer att klara sig ur äventyret helskinnat, och därför satt jag aldrig heller som på nålar för att få reda på hur allt skulle lösa sig.
 
 
Som helhet är Solo: a Star Wars story en helt okej film. Den hade emellertid tjänat på att ta ut svängarna mer, våga vara originell och inte efterapa en berättelsemall vi har sett dussintals gånger tidigare. Det hela är bra gjort, men blir lite tröttsamt eftersom det inte händer något direkt oväntat.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Disney. 

Tully

Regissör: Jason Reitman.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Charlize Theron, Mackenzie Davis, Ron Livingston, Ashes Miles Fallica, Lia Frankland, Elaine Tan.
Releasedatum: 17 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Marlos liv består av ständig brist på sömn, vardagstjafs, blöjbyten och amning. Barnens pappa märker inte ens att familjens behov helt tagit över Marlos liv. Hennes bror är mer uppmärksam och betalar för en nattnanny. Det dröjer inte länge förrän de är oskiljaktiga.
 
 
 
 
Jag är besviken. Missförstå mig inte Tully är en bra film, men efter all hajp hade jag förväntat mig mer.
 
Det positiva är att Charlize Theron är enastående, och att hennes imponerande insats bidrar till en trovärdig skildring av många mammors liv. Jag gillar också familjedynamiken, och tyckte att det var riktigt intressant att ta del av Marlos relation med sina barn och sin make.
 
 
Jag hade emellertid förväntat mig att bli mer berörd. Av någon anledning upplevde jag Tully som slätstruken på en emotionell nivå. Jag var inte heller ett fan av att paralleller ofta plockades upp utan att leda någonstans. Varje gång jag trodde att filmen skulle ta en ny vändning var det som att den tog ett steg tillbaka och återgick till hur den var tidigare, vilket bidrog till den lite antiklimatiska känslan. Därtill älskade jag verkligen Tully som karaktär – hennes livsglädje och utstrålning tog mig verkligen med storm! – men jag tycker att hon hade en alldeles för liten roll.
 
 
Som helhet är Tully ett drama med riktigt stor potential. Men på grund av några felsteg föll det rätt platt, och det som hade kunnat bli en ny favoritfilm slutade istället som en i mängden.
 

Lady Bird

Regissör: Greta Gerwig.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Beanie Feldstein.
Releasedatum: 10 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Christine kämpar emot, men är precis som sin galet kärleksfulla, envisa och viljestarka mamma, en sjuksköterska som arbetar outtröttligt för att hålla familjen flytande efter att Christines pappa förlorat jobbet.
 
 
 
 
 
Lady Bird är ett vackert drama. Det är en karaktärsdriven film, med lugn och trivsam atmosfär, och som känns så där härligt äkta. Lady Bird ger en genuin och trovärdig inblick i livet som tonåring, och lyckas underhålla och väcka viktiga tankar på samma gång. Det är en film med starkt budskap, kaxiga karaktärer och riktigt bra skådespelare. Ett drama som griper tag helt enkelt.
 
 
 
Det jag saknar i Lady Bird är en lite mer konkret handling. Narrativet är uppbyggt på ett lite annorlunda sätt, utan de distinkta stegringarna som ofta närvarar inom dramaturgin. Som det är nu får vi mest följa utvalda delar av Christines liv, men det går inte att tydligt peka på vad dramat handlar om. Det är liksom mer slätstruket, utan att det nödvändigtvis blir något negativt. Däremot hade jag önskat att Lady Bird tagit ut svängarna lite mer, och trots att jag gillar filmen skarpt så saknar den det lilla extra som annars kan göra en film ovärderlig.
 
 
 
Allt som allt är Lady Bird riktigt bra. Den gör allting rätt och är riktigt charmig. Det jag saknar är däremot det.
 

You were never really here

Regissör: Lynne Ramsay.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Dante Pereira-Olson, Judith Roberts, Frank Pando, John Doman.
Releasedatum: 3 september 2018.
Distributör: Scanbox.
 
Joe är en traumatiserad krigsveteran och hitman, som utför olika former av våldsamma uppdrag åt kunder med krav på diskretion. Han är känd för att vara effektiv och pålitlig, men när han får i uppdrag att hitta en politikers försvunna dotter, utvecklas fallet på ett oväntat sätt.
 
 
 
 
You were never really here överträffade mina förväntningar på samma gång som filmen gjorde mig besviken. Detta eftersom det är en bra film. Den lyckades verkligen fånga upp mitt intresse och jag ville hela tiden veta vart alltsammans skulle leda. Men den hade kunnat ta ut svängarna så mycket mer, och i slutändan blir det en thriller som kastar bort mycket av sin potential.
 
Joe mördar på beställning. 
 
Jag börjar att berätta om det som jag tyckte om. You were never really here är en spännande film: mörk, intrigisk och brutal. Samtidigt har den ett emotionellt djup som jag tycker om, och jag blev till min stora förvåning berörd. Därtill presterar Joaquin Phoenix riktigt bra, och han lyckas uttrycka Joes desperata, inre kamp på ett mins sagt övertygande sätt.
 
Ett lite annorlunda uppdrag blir att rädda en politikers dotter. 
 
Men trots att jag fängslades av filmen, kan jag inte neka att den var smått händelselös. Jag blev lite frustrerad, för You were never really here växlade kraftigt mellan att få mig att sitta som på nålar och tråka ut mig. Därtill upplevde jag den som lite smårörig, och det var inte alltid lätt att förstå vad som försiggick. Jag hade också velat ha ett tydligare budskap, samt ett annat soundtrack. Visst bidrog musiken till en hel del inlevelse, men oftast störde jag mig på de höga och stressande tonerna.
 
Den nära relationen till mamman håller ihop Joe. 
 
Allt som allt är You were never really here en bra film, men den har inte riktigt det där lilla extra som gör den ”wow”.
 

Peter Rabbit

Regissör: Will Gluck.
Genre: Familj, komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: James Corden, Rose Byrne, Fayssal Bazzi, Domhnall Gleeson, Sia, Sam Neill, Margot Robbie, Daisy Ridley, Rose Byrne, Ewen Leslie, Elizabeth Debicki.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Pelle Kanin är en busig hjälte som ställer till med en gräslig röra för att ta tillbaka herr Karlssons gård och återfå grannen Beas uppmärksamhet.
 
 
 
 
 
Peter Rabbit är en familjefilm som baseras på Beatrix Potters klassiska berättelse med samma namn. Det är en gullig komedi, söt som socker, som passar dig med barnasinnet kvar. 
 
Bea tar hand om en grupp föräldralösa kaniner.
 
Det här är inte en film utan brister. Men det är en typen av film där bristerna är lätta att förbise. Peter Rabbit är fylld med logiska luckor, överdrivna händelser och har ett stundtals riktigt krystat manus. Men det är sådant man kan förvänta sig. Därför är det lätt att istället fokusera på det som är bra. Som de charmiga kaninerna, deras härliga humor och det förvånansvärda emotionella djupet. Förövrigt gör skådespelarna bra ifrån sig, trots att deras karaktärer är i ytligaste laget.
 
Kaninerna försöker få bort Beas nya kärleksintresse.
 
Allt som allt är Peter Rabbit helt okej. Det är inget mästerverk direkt, men en solid familjefilm som underhåller tittare i alla åldrar. Och ibland är det fullt tillräckligt.
 

Sister act

Regissör: Emile Ardolino.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Whoopi Goldberg, Maggie Smith, Kathy Najimy, Wendy Makkena, Harvey Keitel, Bill Nunn.
Inspelningsår: 1992.
 
"En sångerska tvingas gömma sig i ett kloster för att undvika maffian. Innan hon vet ordet av förvandlar hon klostrets tondöva nunnekör till en kör av svängande systrar. Men när gruppen blir populär, äventyrar kändisskapet hennes identitet."
 
 
 
 
 
Sister act, som på svenska kallas En värsting till syster, är en lättsam film. Det är en rätt typisk 90-talskomedi – som är så där småmysig och trevlig att titta på, men inte nödvändigtvis särskilt haha-rolig. En hygglig må bra-film helt enkelt, vilket förstärks av medryckande musik och en kompetent ensemble skådespelare.
 
Abbedissan är inte särskilt förtjust i i Deloris. 
 
Det som gör filmen värd att se är främst karaktärerna. För att vara nunnor är de förvånansvärt excentriska, och det är svårt att inte charmas av deras personligheter. Där filmen brister är actionscenerna, som inte är de mest genomtänkta. Filmen innehåller därigenom en hel del logiska luckor, men för det mesta förlåter är det lätt att förlåta dem.
 
Deloris får fart på den tondöva kören. 
 
Som helhet är Sister act inte en banbrytande komedi, men trevlig att se en myskväll med familjen. 
 

Thoroughbreds

Regissör: Cory Finley.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Olivia Cooke, Anya Taylor-Joy, Anton Yelchin, Paul Sparks, Francie Swift, Kaili Vernoff.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Lily och Amanda växer ifrån varandra, men tar flera år senare upp kontakten igen. Trots deras olikheter förs tjejerna samman av Lilys förakt för sin brutale styvfar, och de bestämmer sig för att ta saken i egna händer.
 
 
 
 
 
Thoroughbreds är ett annorlunda drama. Den är olik allt annat jag sett, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker.
 
Lyxtjejen Lily återförenas med sociopatiska Amanda. 
 
Å ena sidan är det uppfriskande med det unika sättet att skildra händelserna. Mörker och humor kombineras till en nästintill absurd blandning, som blir en frisk fläkt i genren. Det är också lätt att svepas med av stämningen, som skapas genom avskalade miljöer och en psykologiskt intressant handling. Filmen är lättsam och spänd på samma gång, och det vackra fotot och de snygga klippningarna kontrasterar mot de annars makabra händelserna. Det hela är oerhört välgjort.
 
Därtill imponerar skådespelarna, särskilt Olivia Cooke som spelar Amanda. Hon bygger upp sin karaktär på ett briljant sätt, och jag fascinerades rejält av hennes kaxiga stil och kvicktänkta men ändå sociopatiska personlighet. Det var mycket tack vare henne som jag fastnade så pass mycket som jag gjorde.
 
Brottslingen Tim häpnas över Lilys rikedom. 
 
Samtidigt finns där sådant som Thoroughbreds hade kunnat göra bättre. För det första hade jag gärna sett ännu större djup hos karaktärerna. Missförstå mig inte, de är som sagt riktigt intressanta redan nu. Men det kändes som att något saknades. Därtill upplevde jag filmen som lite spretig, och jag hade gärna sett färre sidospår och större fokus.
 
Allt som allt är Thoroughbredsen förvånansvärt gripande film. Att beskriva den som ”mystisk” är inte riktigt rätt. Filmen är snarare ”skum”, men på ett bra sätt. Den hade emellertid kunnat bjuda lite mer på sig själv, och ta ut svängarna mer.
 

Vi hade i alla fall tur med vädret

Regissör: Kjell Sundvall.
Genre: Komedi.
Längd: 57 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Rolf Skoglund, Claire Wikholm, Gunnar Lindkvist, Lotta Thomsen, Johan Öhman.
Inspelning: 1980.
 
Färden går via överfyllda campingplatser, kladdiga landsvägstavernor och skräniga badplatser. Hoppfullt strävar familjen Backlund genom sol och regn, medan bilen blir trängre och trängre och den korta semestermånaden rinner iväg.
 
 
 
 
 
Det är kul att äntligen ha sett Vi hade i alla fall tur med vädret. Äntligen vet jag vad alla pratat om! Och visst är det en bra film. Smårolig, och definitivt underhållande. Det är också skönt att den är så pass kort: mindre än en timme!
 
Gösta och familjen ska ut på fyra veckors bilsemester. 
 
Men Vi hade i alla fall tur med vädret är också aningen enerverande. Vilket säkert är syftet, förstås. Men det blir lite för mycket helt enkelt. Pappan i familjen är definitionen av oförstående och jag kände att jag varken kunde relatera till eller sympatisera med honom. Utöver det är också klippningen lite ryckig, och ibland känns det som att innehåll hoppas över då scenerna växlas. Därtill känns slutet lite abrupt.
 
Som helhet tyckte jag om Vi hade i alla fall tur med vädret. Filmen har inte wow-faktor, men den var lättsam, underhållande och snabbtittad. Perfekt att se en regnig kväll när inte bättre finns på TV.
 

Sameblod

Regissör: Amanda Kernell.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi, Olle Sarri, Hanna Alström, Malin Crépin, Julius Fleischanderl.
Releasedatum: 14 juli 2017.
 
Elle Marja, en ung samisk tjej från ett renskötarhem, utsätts för 30-talets rasism med kolttvång och rasbiologiska undersökningar och väljer till slut att rymma från sin samiska internatskola och "bli svensk". Men i kampen för att få status och bli en riktig svensk tvingas hon bryta banden med sin familj och förneka den kultur hon vuxit upp i.
 
 
Sameblod är en bra, svensk film. Den ger god inblick i den samiska kulturen, och skildrar på ett trovärdigt och berörande sätt den rasism som samer har tvingats bemöta. Det är intressant och tankeväckande: men också någorlunda slätstruket. 
 
En grupp samiska barn går på internatskola för att lära sig svenska. 
 
Jag hade önskat att det hänt mer. Det känns inte som att filmen riktigt är på väg någonstans, och Sameblod saknar ett utmärkande klimax. Utöver det finns också en del utfyllnad: upprepande scener och lite för långdragna sekvenser. Det gör tyvärr att filmen upplevs som långsam, och även lite tråkig vissa stunder. Sen hade jag också velat lära känna Elle-Marja och hennes motivationer bättre: varför vill hon så gärna vara med personerna som hatat henne hela hennes liv?
 
Elle-Marje vill inte vara same. 
 
Som helhet är Sameblod bra. Förvånansvärt bra för att vara svensk film. Men jag hade förväntat mig något mer, något extra. Filmen håller sig inom ramarna och tar inte riktigt ut svängarna, vilket också gör att den inte lämnar ett särskilt stort avtryck.
 

Ready Player One

Regissör: Steven Spielberg.
Genre: Science fiction.
Längd: 2 hr 19 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn, Lena Waithe, T.J. Miller, Simon Pegg.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
När skaparen av den virtuella verkligheten OASIS dör, lämnar han efter sin förmögenhet till den som först hittar det digitala påskägg som gömts där. Den unge hjälten Wade Watts ger sig in i en verklighetsförvrängd jakt fylld av mysterier, upptäckter och faror.
 
 
 
 
Ready player one är en dystopisk film, som baseras på romanen med samma namn av Ernest Cline. Eftersom jag inte har läst boken visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta, men mängden lovord för det litterära verket kan inte ha undgått någon. Därför var förväntningarna ändå höga. Och uppfylldes dem? Njae.
 
I framtiden finns en mer avancerad VR-version. 
 
Missförstå mig inte. Ready player one är en helt okej film. Konceptet är minst sagt läckert, och de visuella effekterna är himla snygga. Det är också roligt att filmen integrerar så många nostalgiska popkulturella referenser, både i form av anspelningar på äldre filmer och genom att använda gammal välkänd musik. Filmen är emellertid inte så ”wow” som jag hade trott.
 
I den virtuella verkligheten sker en ständig kamp om påskägget. 
 
Den är lite för lång. Lite för ofokuserad emellanåt. Och jag upplever att tittaren aldrig lär känna världen ordentligt. Vi kastas direkt in i händelserna och får aldrig en riktig introduktion av världen. Därtill hade jag velat se mer djup och större karaktärsutveckling. Eftersom jag aldrig genuint brydde mig om karaktärerna, blev filmen inte heller spännande på riktigt.
 
Wade är den första som hittar en ledtråd. 
 
Med det sagt är som sagt Ready player one okej. Jag gillar verkligen idén, och trots bristerna förlorade jag aldrig mitt intresse: jag ville hela tiden se mer. Jag ska definitivt läsa boken, för trots att jag hört att den skiljer sig mycket från filmatiseringen så tror jag att det kan vara något positivt. 
 

Game Night

Regissör: John Francis Daley, Jonathan Goldstein.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jason Bateman, Rachel McAdams, Kyle Chanddler, Sharon Horgan, Billy Magnussen, Lamorne Morris, Kylie Bunbury, Jesse Plemons, Michael C. Hall.
Releasedatum: 9 juli 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Max och Annies regelbundna spelkvällar tas till en ny nivå när Max bror anordnar en fest med ett mordmysterium som tar en oväntad vändning.
 
 
 
 
 
Game night har inte direkt ett nytt och fräscht koncept, men filmen är ändå rätt bra. Skådespelarna är superb. Särskilt Rachel McAdams, som charmar tittaren genom skärmen. Kemin till kollegorna är slående, och deras gemensamma komiska tajming fick mig att skratta oräkneliga gånger. Faktum är att Game night är rätt rolig, och filmen har en del riktigt minnesvärda scener.
 
Gränsen mellan spel och verklighet blir oklar. 
 
Ändå är det något som håller filmen tillbaka. Karaktärerna är lite slätstrukna, händelserna klyschiga och upplägget rätt rörigt med sidspår som inte utvecklas ordentligt. Ibland känns manuset lite krystat och på något sätt upplevde jag filmen som förutsägbar, trots att den innehöll många vändningar. 
 
 En vanlig spelkväll ändrar snabbt riktning. 
 
Allt som allt underhölls jag av Game night. Det är en rolig film: jag skrattade och mådde allmänt bra när jag tittade på den. Samtidigt känns det inte som att den särskiljer sig särskilt mycket från andra komedier.
 

Grease - 40th anniversary edition

Regissör: Randal Kleiser.
Genre: Komedi, musikal.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: John Travolta, Olivia Newton-John, Stockard Channing, Jeff Conaway, Didi Conn.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: Paramount.
 
Den fina flickan Sandy och den fräcka killen Danny förälskar sig under sommaren. När de upptäcker att de går på samma skola, försöker de återuppta romansen.
 
 
 
 
 
 
Grease är sedan länge stämplad som en tidlös klassiker. Ett måste att se. Och nu har det gått hela 40 år sedan den syntes på biodukarna för första gången, vilket såklart firas med en 40-jubileumsutgåva. Det som skiljer jubileumsutgåvan från tidigare exemplar av filmen är att det medföljer mer extramaterial. Skaffar du dig den på bluray, är det förstås även bättre bild- och ljudkvalité. Och det måste jag faktiskt säga: Grease gör sig riktigt bra i HD!
 
Sandy och Danny förälskar sig under sommaren. 
 
När det kommer till själva filmen är jag kluven. Ena halvan av mig tycker att den är mysig. Jag tycker om musiken, och fast låtarna är aningen för långa blir jag glad av soundtracket. Det bidrar med så mycket energi. Samtidigt vill jag tillkännage att Grease inte har mycket till handling. Det finns också många återvändsgränder: sidospår som aldrig riktigt leder någon vart. Till exempel känns det som att enda anledningen till att Frenchy börjar och hoppar av skönhetsskolan är för att få en sång om det.
 
Frenchy börjar på skönhetsskolan. 
 
Och fast jag tycker att Grease är en sevärd och fin film, ser jag också viss problematik med den. Budskapet känns lite skevt: "ändra ditt utseende och din personlighet så får du en pojkvän", typ. Det känns lite... ytligt. Jag är inte heller Team Danny, utan tycker att han är ett svin genom så gott som hela filmen.
 
Fixa håret och byt kläder så blir du accepterad. 
 
Med det sagt så är Grease ändå en charmig film. Och ska man se Grease, så ska man definitivt se denna 40-jubileumsutgåva.
 

Red sparrow

Regissör: Francis Lawrence.
Genre: Thriller.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Joel Edgerton, Matthias Schoenaerts, Charlotte Rampling, Mary-Louise Parker, Ciarán Hinds, Bill Camp.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Dominika är en ballerina som tvingas in i skolan Sparrow, ett hemligt statligt program som förvandlar henne till en agent med rätt att manipulera, förföra och döda.
 
 
 
 
 
Red sparrow börjar lovande. Filmens första halva är riktigt bra. Det är fascinerande att följa Dominikas olycka och spännande att se hur hon tränas till att bli agent. Jag förvånades över brutaliteten och imponerades av Jennifer Lawrence fina prestation. Hon minst sagt övertygar med sin ryska dialekt och sitt vältalande kroppsspråk.
 
Dominika tränas upp till att bli en Sparrow-agent. 
 
Men något händer ungefär halvvägs igenom filmen. När själva agent-delen av Dominikas liv börjar är det som att händelserna stillnar. Tempot saktar ner och jag gick från att sitta som på nålar till att gäspa stort. Det är himla synd, för Red sparrow hade sådan potential. Men jag tappade helt enkelt intresset.
 
Tvingad in i livshotande situationer, måste Dominika ta tuffa beslut. 
 
Allt som allt är Red sparrow bra. Första halvan: toppen. Andra halvan: not so much. Det är en spännande thriller som gör mycket rätt, men som snubblar på mållinjen.
 

Black Panther

Regissör: Ryan Coogler.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 14 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong'o, Danai Gurira, Martin Freeman, Daniel Kaluuya, Angela Bassett, Andy Serkis.
Releasedatum: 29 juni 2018.
Distributör©Marvel
 
När den unga kungen T'Challa dras in i en konflikt med en gammal fiende, i vilken hans hemland Wakanda och hela världen hotas, måste han använda sig av svarta panterns fulla kraft för att rädda dem.
 
 
 
 
Black Panther gör mig kluven. Det är en film som känns urblekt och fräsch på samma gång. Å ena sidan tycker jag mycket om att den anammar en annan kultur än vad som är normen för Marvelfilmer. Det känns nytt och intressant. Samtidigt följer filmen en rätt så typisk mall för superhjältefilmer. Det blir förutsägbart, och jag kan inte undgå att få en känsla av att jag har sett allt förut. Det är helt enkelt lite för mycket tanklös action och för lite djup i min smak.
 
T'Challa måste bevisa att han är en värdig kung. 
 
På plussidan finns dock fler aspekter, däribland de duktiga skådespelarna. Det är roligt att se så många välbekanta ansikten samlade, och deras insatser är som förväntat mycket imponerande. Därtill är effekterna riktigt snygga, och jag gillar även inslagen av humor som filmen har.
 
Drottningmodern vill sin son det bästa. 
 
Som helhet är Black Panther helt okej. Småspännande och smårolig, utan att riktigt ta det ända ut. Tycker du om superhjältefilmer är denna ett måste.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel.

The shape of water

Regissör: Guillermo del Toro.
Genre: Drama, fantasy.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Sally Hawkins, Michael Shannon, Richard Jenkins, Octavia Spencer, Michael Stuhlbarg, Doug Jones.
Releasedatum: 9 juli 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
I 60-talets USA, under det kalla kriget, arbetar Elisa på ett statligt laboratorium. När hon och hennes kollega upptäcker ett hemlighetsstämplat experiment, förändras hennes liv drastiskt.
 
 
 
 
 
The shape of water är en speciell film. Trots att det finns subtila paralleller till Den lilla sjöjungfrun är filmen inte riktigt lik något annat som jag har sett. 
 
Experiment utförs på en mystisk varelse. 
 
Skådespelarna är utomordentliga. Fotot utsökt. Och stämningen varierar flexibelt mellan att vara spänd och komisk. Handlingen är vacker, och trots att The shape of water hade kunnat kortas ner något satt jag engagerad rakt igenom. Jag var nyfiken på hur det hela skulle sluta, och fängslades av den lite bisarra relationen mellan Elise och varelsen. Personligen tycker jag att deras förhållande gick lite väl långt, men bortsett från det var det riktigt intressant.
 
Elisa börjar utveckla känslor för varelsen. 
 
Som helhet är The shape of water en bra film. Vacker. Jag skulle inte kalla det ett mästerverk, men det är en annorlunda film. Definitivt sevärd.
 

The king's speech

Regissör: Tom Hopper.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham-Carter, Derek Jacobi, Michael Gambon.
Releasedatum: 8 juni 2011.
 
Albert står på tur att ta över den engelska tronen. Han lider dock av svår stamning och drar sig för offentliga framträdanden. Men med ett världskrig som hotar att bryta ut, behövs en stark ledare mer än någonsin. Hans hustru kontaktar en excentrisk logoped som sista utväg.
 
 
 
 
 
The king’s speech är ett stadigt drama som får tittaren att må bra. Filmen är tankeväckande och smått berörande, men det som förvånar är humorn. Skratt är kanske inte vad man förväntar sig från den här typen av film, men skratta var precis vad jag gjorde. Och det är lite det som gör att intresset hålls rakt igenom.
 
Kungen kan inte hålla offentliga tal. 
 
Förutom de humoristiska glimtarna är det skådespelarna som imponerar. De tre huvudrollsinnehavarna presterar riktigt starkt, och kemin mellan dem är trovärdig och intagande. Jag fastnade särskilt för relationen mellan kung Albert och hans läkare, då dem förmedlade en oerhörd genuin värme. 
 
Logopeden Lionel tar till okonventionella metoder för att hjälpa kungen. 
 
Som helhet är The king’s speechen bra film. Trots att tempot är lite långsamt, förlorade jag aldrig mitt intresse. Skådespelarna och den härliga stämningen gör att engagemanget förblir ända till eftertexterna.
 

Fifty Shades Freed

Regissör: James Foley.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jamie Dornan, Dakota Johnson, Eric Johnson, Eloise Mumford, Rita Ora, Arielle Kebbel.
Releasedatum: 11 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
I hopp om att ha lämnat sitt mörka förflutna bakom sig, lever det nygifta paret ett liv i överflöd. Men i samma stund som Ana går in i rollen som Mrs. Grey och den ovana känslan av stabilitet får Christian att börja slappna av, dyker nya hot upp som äventyrar deras lyckliga slut innan det ens har börjat.
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Fifty Shades Freed. Det är den sämsta delen i trilogin. Dialogen är krystad, mycket av hettan har försvunnit och händelserna är nästintill parodiska. Filmen är också förvånansvärt lång i förhållande till vad som händer. En del scener känns rätt onödiga, faktiskt. Samtidigt störde jag mig på att de stora, ”viktiga” delarna skyndas förbi, medan de mindre betydelsefulla hamnar i strålkastarljuset. Det blir ett skevt fokus, vilket som följd gör att spänningen uteblir.
 
Anastacia och Christian gifter sig. 
 
Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att de här filmerna är trevliga att titta på. Det är något med den idylliska bilden av ett liv i överflöd som helt enkelt ger en mysig tittarupplevelse. Därtill är musiken helt okej, medan fotot och scenografin är riktigt snyggt.
 
Kommer paret att få sitt lyckliga slut? 
 
Som helhet är Fifty Shades Freed en okej avslutning på trilogin. Det är knappast ett mästerverk, men en lättsam och småputtrig tittarupplevelse. Trots filmens många brister är jag rätt säker på att jag kommer att se den igen.
 

RSS 2.0