Thoroughbreds

Regissör: Cory Finley.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Olivia Cooke, Anya Taylor-Joy, Anton Yelchin, Paul Sparks, Francie Swift, Kaili Vernoff.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Lily och Amanda växer ifrån varandra, men tar flera år senare upp kontakten igen. Trots deras olikheter förs tjejerna samman av Lilys förakt för sin brutale styvfar, och de bestämmer sig för att ta saken i egna händer.
 
 
 
 
 
Thoroughbreds är ett annorlunda drama. Den är olik allt annat jag sett, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker.
 
Lyxtjejen Lily återförenas med sociopatiska Amanda. 
 
Å ena sidan är det uppfriskande med det unika sättet att skildra händelserna. Mörker och humor kombineras till en nästintill absurd blandning, som blir en frisk fläkt i genren. Det är också lätt att svepas med av stämningen, som skapas genom avskalade miljöer och en psykologiskt intressant handling. Filmen är lättsam och spänd på samma gång, och det vackra fotot och de snygga klippningarna kontrasterar mot de annars makabra händelserna. Det hela är oerhört välgjort.
 
Därtill imponerar skådespelarna, särskilt Olivia Cooke som spelar Amanda. Hon bygger upp sin karaktär på ett briljant sätt, och jag fascinerades rejält av hennes kaxiga stil och kvicktänkta men ändå sociopatiska personlighet. Det var mycket tack vare henne som jag fastnade så pass mycket som jag gjorde.
 
Brottslingen Tim häpnas över Lilys rikedom. 
 
Samtidigt finns där sådant som Thoroughbreds hade kunnat göra bättre. För det första hade jag gärna sett ännu större djup hos karaktärerna. Missförstå mig inte, de är som sagt riktigt intressanta redan nu. Men det kändes som att något saknades. Därtill upplevde jag filmen som lite spretig, och jag hade gärna sett färre sidospår och större fokus.
 
Allt som allt är Thoroughbredsen förvånansvärt gripande film. Att beskriva den som ”mystisk” är inte riktigt rätt. Filmen är snarare ”skum”, men på ett bra sätt. Den hade emellertid kunnat bjuda lite mer på sig själv, och ta ut svängarna mer.
 

Vi hade i alla fall tur med vädret

Regissör: Kjell Sundvall.
Genre: Komedi.
Längd: 57 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Rolf Skoglund, Claire Wikholm, Gunnar Lindkvist, Lotta Thomsen, Johan Öhman.
Inspelning: 1980.
 
Färden går via överfyllda campingplatser, kladdiga landsvägstavernor och skräniga badplatser. Hoppfullt strävar familjen Backlund genom sol och regn, medan bilen blir trängre och trängre och den korta semestermånaden rinner iväg.
 
 
 
 
 
Det är kul att äntligen ha sett Vi hade i alla fall tur med vädret. Äntligen vet jag vad alla pratat om! Och visst är det en bra film. Smårolig, och definitivt underhållande. Det är också skönt att den är så pass kort: mindre än en timme!
 
Gösta och familjen ska ut på fyra veckors bilsemester. 
 
Men Vi hade i alla fall tur med vädret är också aningen enerverande. Vilket säkert är syftet, förstås. Men det blir lite för mycket helt enkelt. Pappan i familjen är definitionen av oförstående och jag kände att jag varken kunde relatera till eller sympatisera med honom. Utöver det är också klippningen lite ryckig, och ibland känns det som att innehåll hoppas över då scenerna växlas. Därtill känns slutet lite abrupt.
 
Som helhet tyckte jag om Vi hade i alla fall tur med vädret. Filmen har inte wow-faktor, men den var lättsam, underhållande och snabbtittad. Perfekt att se en regnig kväll när inte bättre finns på TV.
 

Sameblod

Regissör: Amanda Kernell.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi, Olle Sarri, Hanna Alström, Malin Crépin, Julius Fleischanderl.
Releasedatum: 14 juli 2017.
 
Elle Marja, en ung samisk tjej från ett renskötarhem, utsätts för 30-talets rasism med kolttvång och rasbiologiska undersökningar och väljer till slut att rymma från sin samiska internatskola och "bli svensk". Men i kampen för att få status och bli en riktig svensk tvingas hon bryta banden med sin familj och förneka den kultur hon vuxit upp i.
 
 
Sameblod är en bra, svensk film. Den ger god inblick i den samiska kulturen, och skildrar på ett trovärdigt och berörande sätt den rasism som samer har tvingats bemöta. Det är intressant och tankeväckande: men också någorlunda slätstruket. 
 
En grupp samiska barn går på internatskola för att lära sig svenska. 
 
Jag hade önskat att det hänt mer. Det känns inte som att filmen riktigt är på väg någonstans, och Sameblod saknar ett utmärkande klimax. Utöver det finns också en del utfyllnad: upprepande scener och lite för långdragna sekvenser. Det gör tyvärr att filmen upplevs som långsam, och även lite tråkig vissa stunder. Sen hade jag också velat lära känna Elle-Marja och hennes motivationer bättre: varför vill hon så gärna vara med personerna som hatat henne hela hennes liv?
 
Elle-Marje vill inte vara same. 
 
Som helhet är Sameblod bra. Förvånansvärt bra för att vara svensk film. Men jag hade förväntat mig något mer, något extra. Filmen håller sig inom ramarna och tar inte riktigt ut svängarna, vilket också gör att den inte lämnar ett särskilt stort avtryck.
 

Ready Player One

Regissör: Steven Spielberg.
Genre: Science fiction.
Längd: 2 hr 19 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn, Lena Waithe, T.J. Miller, Simon Pegg.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
När skaparen av den virtuella verkligheten OASIS dör, lämnar han efter sin förmögenhet till den som först hittar det digitala påskägg som gömts där. Den unge hjälten Wade Watts ger sig in i en verklighetsförvrängd jakt fylld av mysterier, upptäckter och faror.
 
 
 
 
Ready player one är en dystopisk film, som baseras på romanen med samma namn av Ernest Cline. Eftersom jag inte har läst boken visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta, men mängden lovord för det litterära verket kan inte ha undgått någon. Därför var förväntningarna ändå höga. Och uppfylldes dem? Njae.
 
I framtiden finns en mer avancerad VR-version. 
 
Missförstå mig inte. Ready player one är en helt okej film. Konceptet är minst sagt läckert, och de visuella effekterna är himla snygga. Det är också roligt att filmen integrerar så många nostalgiska popkulturella referenser, både i form av anspelningar på äldre filmer och genom att använda gammal välkänd musik. Filmen är emellertid inte så ”wow” som jag hade trott.
 
I den virtuella verkligheten sker en ständig kamp om påskägget. 
 
Den är lite för lång. Lite för ofokuserad emellanåt. Och jag upplever att tittaren aldrig lär känna världen ordentligt. Vi kastas direkt in i händelserna och får aldrig en riktig introduktion av världen. Därtill hade jag velat se mer djup och större karaktärsutveckling. Eftersom jag aldrig genuint brydde mig om karaktärerna, blev filmen inte heller spännande på riktigt.
 
Wade är den första som hittar en ledtråd. 
 
Med det sagt är som sagt Ready player one okej. Jag gillar verkligen idén, och trots bristerna förlorade jag aldrig mitt intresse: jag ville hela tiden se mer. Jag ska definitivt läsa boken, för trots att jag hört att den skiljer sig mycket från filmatiseringen så tror jag att det kan vara något positivt. 
 

Game Night

Regissör: John Francis Daley, Jonathan Goldstein.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jason Bateman, Rachel McAdams, Kyle Chanddler, Sharon Horgan, Billy Magnussen, Lamorne Morris, Kylie Bunbury, Jesse Plemons, Michael C. Hall.
Releasedatum: 9 juli 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Max och Annies regelbundna spelkvällar tas till en ny nivå när Max bror anordnar en fest med ett mordmysterium som tar en oväntad vändning.
 
 
 
 
 
Game night har inte direkt ett nytt och fräscht koncept, men filmen är ändå rätt bra. Skådespelarna är superb. Särskilt Rachel McAdams, som charmar tittaren genom skärmen. Kemin till kollegorna är slående, och deras gemensamma komiska tajming fick mig att skratta oräkneliga gånger. Faktum är att Game night är rätt rolig, och filmen har en del riktigt minnesvärda scener.
 
Gränsen mellan spel och verklighet blir oklar. 
 
Ändå är det något som håller filmen tillbaka. Karaktärerna är lite slätstrukna, händelserna klyschiga och upplägget rätt rörigt med sidspår som inte utvecklas ordentligt. Ibland känns manuset lite krystat och på något sätt upplevde jag filmen som förutsägbar, trots att den innehöll många vändningar. 
 
 En vanlig spelkväll ändrar snabbt riktning. 
 
Allt som allt underhölls jag av Game night. Det är en rolig film: jag skrattade och mådde allmänt bra när jag tittade på den. Samtidigt känns det inte som att den särskiljer sig särskilt mycket från andra komedier.
 

Grease - 40th anniversary edition

Regissör: Randal Kleiser.
Genre: Komedi, musikal.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: John Travolta, Olivia Newton-John, Stockard Channing, Jeff Conaway, Didi Conn.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: Paramount.
 
Den fina flickan Sandy och den fräcka killen Danny förälskar sig under sommaren. När de upptäcker att de går på samma skola, försöker de återuppta romansen.
 
 
 
 
 
 
Grease är sedan länge stämplad som en tidlös klassiker. Ett måste att se. Och nu har det gått hela 40 år sedan den syntes på biodukarna för första gången, vilket såklart firas med en 40-jubileumsutgåva. Det som skiljer jubileumsutgåvan från tidigare exemplar av filmen är att det medföljer mer extramaterial. Skaffar du dig den på bluray, är det förstås även bättre bild- och ljudkvalité. Och det måste jag faktiskt säga: Grease gör sig riktigt bra i HD!
 
Sandy och Danny förälskar sig under sommaren. 
 
När det kommer till själva filmen är jag kluven. Ena halvan av mig tycker att den är mysig. Jag tycker om musiken, och fast låtarna är aningen för långa blir jag glad av soundtracket. Det bidrar med så mycket energi. Samtidigt vill jag tillkännage att Grease inte har mycket till handling. Det finns också många återvändsgränder: sidospår som aldrig riktigt leder någon vart. Till exempel känns det som att enda anledningen till att Frenchy börjar och hoppar av skönhetsskolan är för att få en sång om det.
 
Frenchy börjar på skönhetsskolan. 
 
Och fast jag tycker att Grease är en sevärd och fin film, ser jag också viss problematik med den. Budskapet känns lite skevt: "ändra ditt utseende och din personlighet så får du en pojkvän", typ. Det känns lite... ytligt. Jag är inte heller Team Danny, utan tycker att han är ett svin genom så gott som hela filmen.
 
Fixa håret och byt kläder så blir du accepterad. 
 
Med det sagt så är Grease ändå en charmig film. Och ska man se Grease, så ska man definitivt se denna 40-jubileumsutgåva.
 

Red sparrow

Regissör: Francis Lawrence.
Genre: Thriller.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Joel Edgerton, Matthias Schoenaerts, Charlotte Rampling, Mary-Louise Parker, Ciarán Hinds, Bill Camp.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Dominika är en ballerina som tvingas in i skolan Sparrow, ett hemligt statligt program som förvandlar henne till en agent med rätt att manipulera, förföra och döda.
 
 
 
 
 
Red sparrow börjar lovande. Filmens första halva är riktigt bra. Det är fascinerande att följa Dominikas olycka och spännande att se hur hon tränas till att bli agent. Jag förvånades över brutaliteten och imponerades av Jennifer Lawrence fina prestation. Hon minst sagt övertygar med sin ryska dialekt och sitt vältalande kroppsspråk.
 
Dominika tränas upp till att bli en Sparrow-agent. 
 
Men något händer ungefär halvvägs igenom filmen. När själva agent-delen av Dominikas liv börjar är det som att händelserna stillnar. Tempot saktar ner och jag gick från att sitta som på nålar till att gäspa stort. Det är himla synd, för Red sparrow hade sådan potential. Men jag tappade helt enkelt intresset.
 
Tvingad in i livshotande situationer, måste Dominika ta tuffa beslut. 
 
Allt som allt är Red sparrow bra. Första halvan: toppen. Andra halvan: not so much. Det är en spännande thriller som gör mycket rätt, men som snubblar på mållinjen.
 

Black Panther

Regissör: Ryan Coogler.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 14 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong'o, Danai Gurira, Martin Freeman, Daniel Kaluuya, Angela Bassett, Andy Serkis.
Releasedatum: 29 juni 2018.
Distributör©Marvel
 
När den unga kungen T'Challa dras in i en konflikt med en gammal fiende, i vilken hans hemland Wakanda och hela världen hotas, måste han använda sig av svarta panterns fulla kraft för att rädda dem.
 
 
 
 
Black Panther gör mig kluven. Det är en film som känns urblekt och fräsch på samma gång. Å ena sidan tycker jag mycket om att den anammar en annan kultur än vad som är normen för Marvelfilmer. Det känns nytt och intressant. Samtidigt följer filmen en rätt så typisk mall för superhjältefilmer. Det blir förutsägbart, och jag kan inte undgå att få en känsla av att jag har sett allt förut. Det är helt enkelt lite för mycket tanklös action och för lite djup i min smak.
 
T'Challa måste bevisa att han är en värdig kung. 
 
På plussidan finns dock fler aspekter, däribland de duktiga skådespelarna. Det är roligt att se så många välbekanta ansikten samlade, och deras insatser är som förväntat mycket imponerande. Därtill är effekterna riktigt snygga, och jag gillar även inslagen av humor som filmen har.
 
Drottningmodern vill sin son det bästa. 
 
Som helhet är Black Panther helt okej. Småspännande och smårolig, utan att riktigt ta det ända ut. Tycker du om superhjältefilmer är denna ett måste.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel.

The shape of water

Regissör: Guillermo del Toro.
Genre: Drama, fantasy.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Sally Hawkins, Michael Shannon, Richard Jenkins, Octavia Spencer, Michael Stuhlbarg, Doug Jones.
Releasedatum: 9 juli 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
I 60-talets USA, under det kalla kriget, arbetar Elisa på ett statligt laboratorium. När hon och hennes kollega upptäcker ett hemlighetsstämplat experiment, förändras hennes liv drastiskt.
 
 
 
 
 
The shape of water är en speciell film. Trots att det finns subtila paralleller till Den lilla sjöjungfrun är filmen inte riktigt lik något annat som jag har sett. 
 
Experiment utförs på en mystisk varelse. 
 
Skådespelarna är utomordentliga. Fotot utsökt. Och stämningen varierar flexibelt mellan att vara spänd och komisk. Handlingen är vacker, och trots att The shape of water hade kunnat kortas ner något satt jag engagerad rakt igenom. Jag var nyfiken på hur det hela skulle sluta, och fängslades av den lite bisarra relationen mellan Elise och varelsen. Personligen tycker jag att deras förhållande gick lite väl långt, men bortsett från det var det riktigt intressant.
 
Elisa börjar utveckla känslor för varelsen. 
 
Som helhet är The shape of water en bra film. Vacker. Jag skulle inte kalla det ett mästerverk, men det är en annorlunda film. Definitivt sevärd.
 

The king's speech

Regissör: Tom Hopper.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham-Carter, Derek Jacobi, Michael Gambon.
Releasedatum: 8 juni 2011.
 
Albert står på tur att ta över den engelska tronen. Han lider dock av svår stamning och drar sig för offentliga framträdanden. Men med ett världskrig som hotar att bryta ut, behövs en stark ledare mer än någonsin. Hans hustru kontaktar en excentrisk logoped som sista utväg.
 
 
 
 
 
The king’s speech är ett stadigt drama som får tittaren att må bra. Filmen är tankeväckande och smått berörande, men det som förvånar är humorn. Skratt är kanske inte vad man förväntar sig från den här typen av film, men skratta var precis vad jag gjorde. Och det är lite det som gör att intresset hålls rakt igenom.
 
Kungen kan inte hålla offentliga tal. 
 
Förutom de humoristiska glimtarna är det skådespelarna som imponerar. De tre huvudrollsinnehavarna presterar riktigt starkt, och kemin mellan dem är trovärdig och intagande. Jag fastnade särskilt för relationen mellan kung Albert och hans läkare, då dem förmedlade en oerhörd genuin värme. 
 
Logopeden Lionel tar till okonventionella metoder för att hjälpa kungen. 
 
Som helhet är The king’s speechen bra film. Trots att tempot är lite långsamt, förlorade jag aldrig mitt intresse. Skådespelarna och den härliga stämningen gör att engagemanget förblir ända till eftertexterna.
 

Fifty Shades Freed

Regissör: James Foley.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jamie Dornan, Dakota Johnson, Eric Johnson, Eloise Mumford, Rita Ora, Arielle Kebbel.
Releasedatum: 11 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
I hopp om att ha lämnat sitt mörka förflutna bakom sig, lever det nygifta paret ett liv i överflöd. Men i samma stund som Ana går in i rollen som Mrs. Grey och den ovana känslan av stabilitet får Christian att börja slappna av, dyker nya hot upp som äventyrar deras lyckliga slut innan det ens har börjat.
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Fifty Shades Freed. Det är den sämsta delen i trilogin. Dialogen är krystad, mycket av hettan har försvunnit och händelserna är nästintill parodiska. Filmen är också förvånansvärt lång i förhållande till vad som händer. En del scener känns rätt onödiga, faktiskt. Samtidigt störde jag mig på att de stora, ”viktiga” delarna skyndas förbi, medan de mindre betydelsefulla hamnar i strålkastarljuset. Det blir ett skevt fokus, vilket som följd gör att spänningen uteblir.
 
Anastacia och Christian gifter sig. 
 
Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att de här filmerna är trevliga att titta på. Det är något med den idylliska bilden av ett liv i överflöd som helt enkelt ger en mysig tittarupplevelse. Därtill är musiken helt okej, medan fotot och scenografin är riktigt snyggt.
 
Kommer paret att få sitt lyckliga slut? 
 
Som helhet är Fifty Shades Freed en okej avslutning på trilogin. Det är knappast ett mästerverk, men en lättsam och småputtrig tittarupplevelse. Trots filmens många brister är jag rätt säker på att jag kommer att se den igen.
 

Ted: för kärlekens skull

Regissör: Hannes Holm.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson, Hanna Alström, Tove Edfeldt, Maria Kulle.
Releasedatum: 14 maj 2018.
 
Ted Gärdestads genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 70-talet fascinerades hela landet av hans glädje, energi och talang. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol. Teds livsöde kom att beröra en hel nation och hans musik har på många sätt definierat svensk pop.
 
 
 
 
Ted: för kärlekens skull är en fin film, som både värmer och berör på samma gång. Berättelsen är förvånansvärt intressant, musiken nostalgisk och Adam Pålsson presterar väl i rollen som Ted. Det hela gör Ted: för kärlekens skull till en lättsam och mysig feelgood-film.
 
Ted går till ett skivbolag och blir signad direkt. 
 
Men något saknas. När filmen visar glädje och humor lyckas den riktigt bra. Men när det kommer till att skildra Teds psykiska ohälsa faller Ted: för kärlekens skull rätt platt. Som tittare förstår man inte riktigt Teds ”demoner” och det hela hade kunnat skildras på ett betydligt bättre och mer berörande sätt. Som det är nu är det mer ryckigt och spretigt, och inte särskilt sammanhängande. På grund av det tappade jag lite av intresset.
 
Livet går upp och ner, kärleken hittas och förloras.
 
Som helhet är Ted: för kärlekens skull ett bra, svenskt drama. Jag tycker mycket om filmens första halva: som värmer och underhåller. Den andra halvan är också bra, men fängslar inte riktigt lika väl.
 

Jumanji: welcome to the jungle

Regissör: Jake Kasdan.
Genre: Äventyr, action, komedi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Kevin Hart, Jack Black, Karen Gillan, Rhys Darby, Alex Wolff, Morgan Turner.
Releasedatum: 28 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Fyra tonåringar upptäcker ett tv-spel, där de antar figurernas personor. De inser snart att målet med Jumanji inte är att vinna: det är att överleva. För att återvända till verkligheten oskadda måste de ta sig an sitt livs farligaste äventyr och förändra sättet de ser på sig själva.
 
 
 
 
Jag har inte sett den ursprungliga Jumanji, och kan därför inte uttala mig huruvida Jumanji: welcome to the jungle förhåller sig till originalet. Jag kan däremot säga att jag tycker om konceptet, trots att det blir lite fånigt ibland. Jag gillar idén med att transporteras till en spelvärld, och här görs det hela rätt bra. Det är actionfyllt, snyggt och helt enkelt underhållande.
 
De fyra vännerna transporteras in till spelet Jumanji. 
 
Handlingen är inte direkt nytänkande och karaktärerna är rätt stereotypiska. Men ärligt talat gör det inte särskilt mycket, mest tack vare skådespelarna som förhöjer upplevelsen. De levandegör sina roller och bidrar med en hel del humor, som är den huvudsakliga anledningen till att filmen är värd att se. Förövrigt hade jag emellertid önskat lite mer spänning och äventyr. Som det är nu känns djungeln för trygg, och spelets olika banor är enkelt avklarade. Lite för mycket fokus ligger på överdrivna actionscener med maskerade motorcykelknuttar, snarare än det verkliga äventyret, vilket är synd.
 
Lite för lite äventyr och för mycket action i min smak. 
 
Som helhet är Jumanji: welcome to the jungle helt okej. Skådespelarna gör definitivt filmen värd att se. Men blir du lätt uttråkad av nästintill non-stop action så kanske du bör kolla in originalet istället, som sannolikt inriktas mer på äventyret i det hela.
 

Se upp för dårarna

Regissör: Helena Bergström.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Rakel Wärmländer, Nina Zanjani, Korhan Abay, Zinat Pirzadeh, Dan Ekborg, Birgitte Söndergaard.
Inspelningsår: 2007.
 
"Elin är dotter till en självupptagen kriminalprofessor, och Yasmins pappa är en turkisk hjärtkirurg som får nöja sig med att köra tunnelbana i Stockholm. Tjejerna träffas när de söker till Polishögskolan och deras vänskap sätts på prov i väntan på intagningsresultatet."
 
 
 
 
 
Se upp för dårarna är en småcharmig film. Det är en rätt så typisk svensk komedi, som egentligen inte tillför något till genren. Men jag tycker om den. Det som händer är lätt att ta till sig och som tittare mår jag bra av den lättsamma tonen. Det finns något varmt och mysigt över filmen, som gör att jag förlåter den för dess många brister.
 
Yasmins föräldrar försöker anpassa sig till livet i Sverige. 
 
För visst har Se upp för dårarna brister. Manuset är klyschigt, dialogerna stundtals pinsamt otrovärdiga, scenerna ofta hackigt klippta och handlingen förutsägbar. Men det är lite det som jag hade förväntat mig av den här typen av film. Och visst gör det att Se upp för dårarna haltar ibland, men jag tycker inte att det förstör helheten.
 
Allt som allt är Se upp för dårarna en trivsam komedi, som passar dig om du tycker om svenska klassiker.
 

In the heart of the sea

Regissör: Ron Howard.
Genre: Drama, äventyr, biografi.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Benjamin Walker, Cillian Murphy, Brendan Gleeson, Michelle Fairley, Tom Holland.
Releasedatum: 25 april 2016.
 
År 1820 blev valfångstfartyget Essex attackerat av en jätteval, en katastrof som inspirerade författaren Herman Melville till att skriva romanen Moby Dick. Besättningen kämpar mot stormar och svält och tvingas göra de mest otänkbara saker för att överleva.
 
 
 
 
 
In the heart of the sea är en bra film, med potential att bli fantastisk om inte resurser hade kastats bort på ytligheter. 
 
Owen behöver ordna 2000 fat med valspäck innan besättningen kan återvända hem. 
 
Låt oss börja med det positiva. Filmen har en väldigt gripande handling. Själva konceptet i sig bär en enorm kraft, och det är riktigt intressant att se hur händelserna avlöser varandra. In the heart of the sea har en del riktigt starka scener, som jag sannolikt kommer att minnas livet ut. Därtill är fotot snyggt och effekterna läckra.
 
Så var går filmen på grund? En aspekt är att tempot sackar ibland, men den största svagheten är avsaknaden av djup. Vi lär nämligen inte känna karaktärerna ordentligt, något som till en följd gör att jag som tittare helt enkelt inte brydde mig om deras makabra öden. Moviezine skrev i sin recension av filmen: ”En scen där fyra utsvultna män i en livbåt drar lott om vem som ska skjuta sig själv och överlämna sitt kadaver åt de andra har ju alla förutsättningar att bli gripande – förutsatt att man som åskådare bryr sig om dem överhuvudtaget” (Bolin, 2015), och jag kan inte instämma mer med de orden.
 
En av valarna har fått nog av allt dödande. 
 
Som helhet är In the heart of the sea en minnesvärd film, men som på grund av den grunda skildringen av karaktärerna inte gör ett så stort intryck som jag hade önskat.
 

Bolin, Jake (2015). Dramatisk yta utan djup, Moviezine. Senast uppdaterad 15 december. URL: https://www.moviezine.se/movies/heart-of-the-sea (hämtad 13 maj 2018).


Oliver Twist

Regissör: Roman Polanski.
Genre: Drama, familj.
Längd: 2 hr 4 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Barney Clark, Ben Kingsley, Leanne Rowe, Jamie Foreman, Edward Hardwickle, Jeremy Swift.
Releasedatum: 1 november 2006.
 
Oliver Twist rymmer till London efter en hemsk barndom på ett fattighus på landsbygden. Här blir han medlem i ett gäng av gatupojkar. Men när Oliver blir anklagad för ett brott han inte begått, sätts stenen i rullning.
 
 
 
 
 
 
Oliver Twist är en mysig familjefilm, som hade kunnat vara snäppet skarpare. Allt görs egentligen bra – men på något sätt känns det samtidigt som att det finns utrymme för förbättring på alla fronter.
 
Fagin använder gatubarn för att stjäla. 
 
Till exempel skådespelarna. Ben Kingsley är fantastisk, men jag undrar om Barney Clark verkligen var rätt val för huvudrollen. Visst är han söt, men han har inte särskilt mycket inlevelse, vilket gör att hans karaktär upplevs som lite tråkig. När det kommer till handlingen gillar jag själva grundidén, men det hela pågår lite för länge och filmen hade nog mått bra av att klippas ner till en rimligare längd.
 
Sen tycker jag om att Oliver Twist är så pass mörk och brutal som den är. Samtidigt är känns det fånigt och stundtals skrattretande, då det hela framställs på ett tillgjort sätt för att även barn ska kunna se filmen. Det blir helt enkelt lite motstridigt att skildra död och misshandel på ett barnvänligt vis.
 
Oliver blir vän med en grupp gatupojkar. 
 
Som helhet tycker jag definitivt om Oliver Twist, men det är inte en film som jag skulle njuta av att se om och om igen.
 

Panic Room

Regissör: David Fincher.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jodie Foster, Kristen Stewart, Forest Whitaker, Dwight Yoakam, Jared Leto, Patrick Bauchau.
Inspelningsår: 2002.
 
Meg och hennes dotter har just flyttat in i ett stort hus i Manhattan, som tidigare tillhört en miljonär som lät installera ett panikrum för att skydda sin förmögenhet. En kväll när de gått och lagt sig kommer tre män med avsikt att leta efter en väska full med pengar. Men de vet inte att huset nu är bebott.
 
 
 
 
Panic room frustrerar mig verkligen. Det är en film med oerhört många brister, men som i grund och botten ändå är bra. Skådespelarna är begåvade och spänningen håller mig som tittare fängslad rakt igenom. Därför skapas en inre strid: å ena sidan kunde jag inte slita mig från skärmen, men samtidigt irriterades jag enormt över det ogenomtänkta manuset.
 
Meg och hennes dotter gömmer sig i panikrummet när de får inbrott. 
 
Panic room är nämligen rätt dum. Den ger nästan ingen bakgrundsinformation till det som händer, och inbrottstjuvarna känns ungefär lika seriösa som de i Ensam hemma. Därtill gör den begränsade miljön att thrillern upplevs som lite enformig, och de stereotypiska karaktärerna fick mig att sucka djupt gång på gång. Men värst av allt är de logiska luckorna. Manuset har fler hål än schweizerost, och alla irrationella händelser sänker trovärdigheten enormt och gör att filmen känns billig.
 
Inbrottet blir snart en kamp på liv och död. 
 
Trots att Panic room sätter krokben för sig själv kan jag inte undgå att tycka om filmen. Den är spännande, trots att min hjärna skriker att det som sker omöjligen skulle kunna hända i verkligheten. Därför rekommenderar jag Panic room till dig som har lätt att förbise förutsägbara sammanträffanden och ologiska vändningar.
 

Back to the future

Regissör: Robert Zemeckis.
Genre: Science fiction, komedi.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Michael J. Fox, Christopher Lloyd, Lea Thompson, Crispin Glover, Thomas F. Wilson.
Inspelningsår: 1985.
 
Marty är en typisk tonåring från 1980-talet, som av en slump skickas till 1955 i en tidsmaskin uppfunnen av den galne vetenskapsmannen Emmett. Han blir tvungen att se till att hans då tonåriga föräldrar träffas och blir förälskade i varandra, så att han kan återvända till framtiden.
 
 
 
 
 
De flesta har antagligen redan sett Back to the future-filmerna vad det här laget. Det är trots allt en mycket omtalad trilogi, som jag av någon anledning helt enkelt inte har tagit mig an förrän nu. Men på sistone har jag försökt beta igenom lite äldre, populära filmer och serier för att ”förstå snacket” som går. 
 
Doc har byggt en tidsmaskin. 
 
Jag förstår varför Back to the future är en klassiker. Det är en bra film. Underhållande, charmig, till gränsen på fånig. Jag gillar den lättsamma stämningen och tycker om kulturkrockarna som uppstår när Marty reser i tiden. Filmen har också många troper och logiska luckor, men det är något som bidrar till charmen snarare än stör. 
 
Arbetet går inte riktigt som planerat. 
 
Jag tycker inte att Back to the futurevar exceptionell på något sätt, så lite överskattad måste jag säga att den är. Men det är en underhållande och bra film: varken mer eller mindre.
 

Gordon & Paddy

Regissör: Linda Hambäck.
Genre: Tecknat, familj.
Längd: 1 hr 2 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Stellan Skarsgård, Melinda Kinnaman, Felix Herngren, Tova Magnusson, Tove Sacklén.
Releasedatum: 23 april 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En nöttjuv härjar i skogen. Kommissarie Gordon måste fånga tjuven. Sorgligt nog är han den enda polisen i hela distriktet och tvingas stå ensam i snön och vakta hålet där nötterna stulits. Han som egentligen är bäst på att lyssna, tänka och stämpla. Om han bara hade en assistent. Då skulle de tillsammans kunna lösa fallet.
 
 
 
Jag har dragit mig för att se Gordon & Paddy. Baserat på intrycket som jag fick av omslaget, förväntade jag mig en tråkig deckarhistoria för småbarn. Men filmen visade sig vara förvånansvärt bra. Faktum är att jag tyckte om den väldigt mycket.
 
Polischef Gordon försöker hitta skogens nöttjuv. 
 
För det första är filmen snyggt tecknad: lite gammeldags handritad, vilket jag föredrar framför moderna animeringar. Sen tycker jag också mycket om den harmoniska stämningen. Gordon & Paddy är en lugn film, som tar tid på sig utan att bli långdragen eller tråkig. Den vågar inkludera andningspauser och skyndar inte från scen till scen. Dessutom är rösterna oerhört behagliga, något som jag välkomnar med öppna armar efter att ha sett otaliga animerade filmer som är obehagligt skrikiga.
 
Själva handlingen är enkel och har ett fint budskap, som blir tankeväckande även för vuxna tittare. Karaktärerna är därtill riktigt söta, och filmen har några småroliga repliker som fick mig att le stort. Det enda jag egentligen störde mig på gällande Gordon & Paddy var att mysteriet löstes väldigt tidigt och plötsligt, men bortsett från det tyckte jag förvånansvärt mycket om filmen.
 
Hemlösa Paddy börjar arbeta som Gordons assistent. 
 
Som helhet är Gordon & Paddyen behaglig film, egentligen ämnad för de allra minsta, men som även jag som vuxen genuint njöt av.
 

Crocodile Dundee in Los Angeles

Regissör: Simon Wincer.
Genre: Komedi, äventyr.
Längd: 1 hr 31 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Paul Hogan, Linda Kozlowski, Jere Burns.
Inspelningsår: 2001.
 
"Mick åker till Los Angeles. Sue har fått ett uppdrag på sin pappas tidning efter att den förra byråchefen mördats under mystiska omständigheter. Dessutom tycker Mick att det är dags för deras son att få uppleva världen utanför det lilla australiska samhället Walkabout Creek."
 
 
 
 
 
 
Av någon anledning har Crocodile Dundee-trilogin dåligt rykte, och just Crocodile Dundee in Los Angeles sägs vara den sämsta. Men helt ärligt förstår jag inte alls kritiken som filmerna har fått. Jag tycker att de är störtsköna! Crocodile Dundee in Los Angeles är en supercharmig avslutning på en mycket underhållande filmtrilogi, och jag kände mig mycket belåten med upplevelsen.
 
Mick lämnar Australiens skogar och beger sig till Los Angeles. 
 
Jag är en person som älskar att se kulturkrockar och missförstånd på film. Av någon anledning är det något som jag finner väldigt underhållande. Därför tyckte jag mycket om Crocodile Dundee in Los Angeles. Filmen har inte lika mycket drama som tidigare delar, men det var inget som jag störde mig på. Den fick mig att skratta och det är allt jag kräver.
 
Det enda som jag reagerar på är att Crocodile Dundee in Los Angeles följer samma upplägg som tidigare filmer. Den bidrar inte direkt med något nytt utan kör på det som fungerat i det förflutna. Men det är lite det som är grejen: det fungerar, och trots att det blir lite upprepande så kan jag inte undgå att underhållas.
 
Sonen Mikey följer så klart med på resan. 
 
Som helhet är Crocodile Dundee in Los Angeles en lättsam må bra-film som passar tittare som inte är alltför kritiska av sig.
 

RSS 2.0