The Mummy

Regissör: Alex Kurtzman.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Tom Cruise, Sofia Boutella, Annabelle Wallis, Russel Crowe, Neil Maskell.
Releasedatum: 23 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En prinsessa från antiken som berövats sitt rättmätiga öde, väcks ur sin eviga vila för att hämnas på den värld som en gång tagit hennes liv. med sig ur graven har hon ett raseri och ett hämndbegär som fått tryckkoka i en gravkammare i tusentals år."
 
 
The mummy är en okej nytolkning av den klassiska Mumien-franchisen. Filmen har inte direkt ett nytänkande koncept, men kompenserar det med läckra effekter och snyggt foto. Den är dessutom förvånansvärt rolig. Jag hade inte förväntat mig humor i en Mumie-film, men det fungerar överraskande bra. Men det gör dessvärre att filmen aldrig blir särskilt obehaglig.
 
Nick och vännen Chris letar efter egyptiska artefakter. 
 
En annan nackdel med att blanda in humor i The mummy är att filmen är svår att ta på allvar. Upplägget är spretigt och det känns ofta som att genren är obestämd. Det finns också flera olika handlingsparalleller, vilket gör filmen ofokuserad. Till exempel har Dr. Jykyll och Mr. Hyde viktiga biroller, men de känns på något sätt malplacerade i Mumien-universumet.
 
Den begravna prinsessan vaknar återigen till liv. 
 
Allt som allt är The mummy en okej film med lite för mycket av det goda. Men trots klyschor, rörigt upplägg och förutsägbar handling lyckas den underhålla.
 

Alien: Covenant

Regissör: Ridley Scott.
Genre: Rysare, science fiction.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup, Danny McBride.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"På väg till en avlägsen planet upptäcker besättningen på rymdskeppet Covenant vad de tror är ett outforskat paradis. Men i själva verket är det en farlig plats, och nu måste de försöka fly."
 
 
 
Alien: Covenant är efterföljaren till Prometheus. Den har många brister som tunn handling, bleka karaktärer och ett förutsägbart förlopp som vi har sett många gånger tidigare. Upplägget upplevs vara aningen repetitivt, och många av scenerna känns påskyndade. Till exempel växer utomjordingarna obegripligt snabbt, och man hinner knappt blinka förrän de dubblat sin storlek. 
 
Den främmande planeten visar sig ha många faror. 
 
Ändå är det svårt att inte ryckas med och underhållas. Jag tycker faktiskt förvånansvärt mycket om filmen. Förväntar du dig ett mästerverk kommer du självfallet bli besviken. Men om du, som jag, vill se en klassisk scifi-skräck med mycket blod och karaktärer som avverkas en efter en, lär du bli nöjd med Alien: Covenant. Visst kan man argumentera för att konceptet är uttjatat, men det underhåller och är spännande. Dessutom är fotot snyggt och Michael Fassbender är som alltid superb i sin roll.
 
En efter en avverkas medlemmarna i besättningen. 
 
Allt som allt är Alien: Covenant en bra science fiction-rulle. Det är en spännande och brutal film, som trots många brister underhåller.
 

Wonder Woman

Regissör: Petty Jenkins.
Genre: Fantasy, action.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Gal Gadot, Chris Pine, Connie Nielsen, Danny Huston, Robin Wright, David Thewlis, Ewen Bremner, Elena Anaya.
Releasedatum: 9 oktober 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Diana är uppvuxen på en skyddad paradisö. Men när en amerikansk pilot kraschar där och berättar om en massiv konflikt lämnar hon sitt hem, övertygad om att hon kan stoppa hotet."
 
 
Wonder woman är en rätt typisk superhjälte-film. Handlingen är enkel och händelseförloppet förutsägbart. Den har dessutom många klyschor och ologiska detaljer, samt en hel del överdrivna scener. Faktum är att filmen blir rätt fånig emellanåt; något som förstärks av bristfälliga effekter. Men trots det, tycker jag mycket om filmen.
 
Trots klyschor och ologiska detaljer underhåller filmen. 
 
Wonder woman är nämligen rätt härlig. För det första passar Gal Gadot riktigt som Diana, och jag kan inte riktigt föreställa mig någon annan i rollen. Dessutom är filmen rätt charmig. Det är roligt att se kulturkrocken när Diana kommer till människans värld, och trots att vi har sett det mesta förut kan jag inte undgå att smälta. Om man inte är för kritisk mot bristerna, så är det lätt att underhållas och koppla av till filmen.
 
Gal Gadot passar som Wonder woman. 
 
Allt som allt är Wonder woman bra; varken mer eller mindre. Den väckte intresse relativt fort och behöll det ända till eftertexterna, men hade kunnat arbeta mer för att motverka klyschor.
 

Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge

Regissör: Joachim Rønning, Espen Sandberg.
Genre: Äventyr, fantasy.
Längd: 2 hr 9 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Johnny Depp, Javier Bardem, Geoffrey Rush, Brenton Thwaites, Kaya Scodelario.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör©Disney.
 
"Salazar och spökseglarna flyr från Djävulens triangel med sikte på att förgöra alla pirater till sjöss."
 
 
 
 
 
Salazar’s revenge underhåller med högt tempo, grymma effekter och briljanta skådespelare. Johnny Depp är föga förvånande som Sparrow, och hans excentriska minspel lockar som alltid fram skratt. Även andra välbekanta ansikten, som inte syntes till i I främmande farvatten, dyker upp i filmen. Exempel på detta är Will, Elizabeth och Jacks besättning. 
 
Salazar vill utrota alla pirater. 
 
Men trots denna återförening är Salazar’s revenge nykomlingarnas film. De centrala rollerna är nämligen Henry (Wills son), Carina och Salazar. Skådespelarna som porträtterar dem gör mycket bra ifrån sig alla tre, men jag kunde ändå inte undgå att störa mig på känslan av att Sparrow och de andra ursprungliga karaktärerna degraderats till sidkaraktärer. Henry och Carina framställs nämligen som de nya Will/Elizabeth, och det känns som att de gamla skådespelarna lämnar över facklan till en ny generation.
 
Sparrow måste hjälpa Henry och Carina. 
 
Det finns ytterligare några saker som gjorde att jag inte helt och hållet älskade filmen.
  • Filmen förklarar inte särskilt tydligt hur magisystemet fungerar och vad som är möjligt. Det hela känns ofta övermäktigt och blir ibland för mycket och för konstlat.
  • Några saker som sker i filmen motsäger sådant som har hänt i tidigare delar. Exempel på detta är berättelsen om hur Jack fick kompassen.
  • Händelseförloppet är rätt förutsägbart och det finns inga direkt oväntade vändningar.
 Gränsen mellan vän och fiende är tunn. 

 

Allt som allt är Salazar’s revenge bra, men inte lika klockren som de första filmerna i franchisen. Den underhöll mig och fick mig att skratta, men känns samtidigt som en umbärlig fortsättning.

 

 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel. 

Get out

Regissör: Jordan Peele.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener, Bradley Whitford, LilRel Howery.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Chris besöker sin vita flickväns familjegods för första gången. Till en början tolkar han familjens överdrivet tillmötesgående beteende som en nervös reaktion på att dottern är ihop med någon med en annan hudfärg, men efterhand avslöjar ett antal märkliga incidenter en verklighet han aldrig hade kunnat föreställa sig."
 
Get out är faktiskt en rätt bra film. Jag brukar inte tycka särskilt mycket om rysare, men den här särskiljer sig från mängden. Den är välspelad, ovanligt sansad för genren och har en överhängande varslande känsla som bidrar till en lätt kuslig förnimmelse. Det satiriska konceptet känns dessutom väldigt aktuellt, och jag imponeras över att filmen snarare har gjorts tankeväckande än läskig. Just det gör att den känns annorlunda. 
 
Flickvännens föräldrar välkommar Chris med öppna armar. 
 
Filmens upplägg är rent utav briljant. Manuset är förvånansvärt intelligent utformat och jag gillar att Get out inte är en renodlad rysare, utan även blandar in humor i det hela. Jag tycker också om att jag som tittare inte begrep alla scenerna direkt när de visades, men att polletten ramlade ner efter att filmen tagit slut. När jag blickar tillbaka och funderar över detaljerna som jag först inte förstod men som jag nu ser ett tydligt samband mellan, går det inte att undgå hur klockrent gjort det hela är.
 
Chris måste kämpa för att ta sig ut ur familjens hem. 
 
Det är dock synd att Get out är så förutsägbar. Knappt halva filmen hade gått innan föraningarna blev för starka och jag lyckades lista hur vad filmens ”stora vändning” skulle bli. Just vändningen i sig är inte särskilt originell, och jag hade velat se ett mer oväntat och kraftfullt slut. Faktum är att filmen i allmänhet gick rätt utför framåt slutet. Den blev mer överdriven, mer klyschig och mindre fängslande.
 
Som helhet är Get out en bra film, som mer lutar åt att vara en tankeväckande psykologisk thriller än en rysare.
 

Tom and Jerry: Kalle och chokladfabriken

Regissör: Spike Brandt.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 9 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: JP Karliak, Jess Harnell, Lincoln Melcher, Mick Wingert, Lori Alan.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Tom och Jerry blir kompisar med den godhjärtade Kalle Spann och försöker hjälpa honom att få en gyllene biljett och en rundtur i Willy Wonkas magiska fabrik. Inne i fabriken väntar en fantasivärld som är en fröjd för både öga och öra."
 
 
Tom and Jerry: Kalle och chokladfabriken har fått mycket kritik. Tittare har klagat över logiska luckor, gnällt om att Tom och Jerry inte passar i Roald Dahls värld och till och med beklagat sig över att filmen håller sig för nära originalberättelsen. I mitt tycke är allt detta överanalyserande. Vad hade de egentligen förväntat sig? Självklart är detta inte ett mästerverk, men jag tycker att upplägget fungerar bra och jag blev förvånansvärt underhållen.
 
Tom och Jerry måste hjälpa Kalle att uppfylla sin dröm. 
 
Berättelsen, som grundas på Dahls klassiker Charlie and the chocolate factory, är lika intressant som alltid och gör sig faktiskt rätt bra tillsammans med Tom och Jerry. De sockersöta karaktärerna – OMG vad gullig Tuffy är! – är lätta att tycka om, musiken är riktigt svängig och det finns lagom mycket spänning för att engagera unga tittare. Att animationerna därtill är mer lik de som använts i de gamla Tom and Jerry-serierna, snarare än de plastiga nya, är ett stort plus och väcker nostalgi hos oss äldre.
 
Crossovern mellan filmerna fungerar förvånansvärt bra. 
 
Som helhet är jag faktiskt nöjd. Tom and Jerry: Kalle och chokladfabriken må ha brister, men det är ändå en fin barnfilm som även vuxna kan underhållas av, om så bara av nostalgiska skäl.
 

Guardians of the galaxy

Regissör: James Gunn.
Genre: Sci-fi, äventyr, action.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pratt, Zoe saldana, Dave Bautista, Bradley Cooper, Vin Diesel, Lee Pace, Glenn Close.
Releasedatum: 1 december 2014.
Distributör: Disney, ©Marvel.
 
"Äventyraren Peter stjäl ett mystiskt klot och blir föremål för en skoningslös prisjakt. För att undkomma fiender sluter han motvillig vapenvila med den skjutglade tvättbjörnen Rocket, trähumanoiden Groot, lönnmördaren Gamora och den hämndlystne Drax."
 
 
Guardians of the galaxy har en sliten struktur. Handlingen är uttjatad och händelserna förutsägbara. Den är också smårörig, och stundtals för ”spacad”. Magiska klot, långa actionscener, det klassiska ”jag-ska-döda-alla-i-universum”-hotet och många andra utnötta troper blir helt enkelt lite för mycket. Ändå är det allt annat än en blek produktion, och filmen lyckas mot alla odds underhålla.
 
Peter försöker charma sig in i Gamoras hjärta. 
 
Det som får filmen att sticka ut är främst humorn. Ibland känns skämten framtvingade, men för det mesta är de fantastiskt roande. Karaktärerna är oerhört charmiga, och jag älskar verkligen deras sinne för humor. Envisa tvättbjörnen Rocket och gravallvarliga Drax är favoriterna, som bjöd på flest skratt. De bidrog med en gladlynt ton som lättade upp det annars lite tunga konceptet.
 
De omaka vännerna måste hindra galaxen från att förintas. 
 
För övrigt har filmen läckra effekter, många duktiga skådespelare och störtskön musik. Som helhet är alltså Guardians of the galaxy en bra film – som trots sin opersonliga och klyschfyllda handling, har en hel del spänning och humor. Det är inte min Marvel-favorit (X-Men och Doctor Strange ligger fortfarande i toppen) – men definitivt en film värd att se, om så bara för humorns skull.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel. 

Aftermath

Regissör: Elliott Lester.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Scoot McNairy, Maggie Grace, Judah Nelson, Larry Sullivan.
Releasedatum: 28 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Roman Melnyk ser fram emot att få träffa sin fru och gravida dotter som är på väg hem till Ohio. Men familjen kommer aldrig att återförenas då planet störtar under dramatiska omständigheter. Melnyk kan inte förlåta flygledaren Jakes fatala misstag, utan bestämmer sig för att hämnas sin familjs död."
 
Aftermath har en riktigt stark början, och de första tjugo minuterna griper verkligen tag. Konceptet är riktigt spännande, och berättelsen berör. Men snart blir det tydligt att filmens potential slösas bort. Den fängslande historien om skuld, sorg och hämnd överskuggas nämligen av två stora brister: tempot och skådespelarna.
 
Flygledaren Jake missar att två plan flyger mot varandra i samma höjd. 
 
Tempo: Filmen är alldeles för långsam. Aftermath innehåller några spännande milstolpar, men den långa sträckan mellan dem gör att tittaren hinner tappa intresset. Det slätslutna dramat upplevs som händelselös, och fast det fortfarande finns något i bakgrunden som griper tag så är det inte tillräckligt för att kompensera för det sakta framskridandet av handlingen. 
 
Roman vill att någon ber om ursäkt för att ha dödat hans familj. 
 
Skådespelare: Jag tycker om Arnold Schwarzenegger, men i Aftermath gör han inte bra ifrån sig. Han känns utnött och likgiltig, vilket speglas i hans bleka karaktär. Huvudpersonen Roman Melnyk känns nämligen själlös, och fast han går igenom tragedi väcks inga starka känslor. Schwarzenegger passar helt enkelt inte i denna typ av film. Jag brydde mig desto mer om flygledaren, som spelas av Scoot McNairy. Fast hans insats inte är perfekt, lyckades han verkligen beröra mig.
 
Jakes fru måste se på när hennes man långsamt bryts ner. 
 
Aftermath gör mig lite ledsen. Det är så uppenbart att filmen har mer att erbjuda, men all potential slösas bort på grund av tempot och skådespelarna (och några himla-med-ögonen-klyschor). Det är riktigt synd, för hade dramat haft mer ös skulle Aftermath imponera så mycket mer.
 

Smurfarna: den försvunna byn

Regissör: Kelly Asbury.
Genre: Äventyr, familj.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Demi Lovato, Rainn Wilson, Joe Manganiello, Jack McBrayer, Danny Pudi.
Releasedatum: 21 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En mystisk karta får Smurfan och hennes vänner Glasögonsmurf, Klantsmurf och Muskelsmurf att ge sig ut på en spännande och fartfylld jakt genom förbjudna skogen för att hitta en mystisk försvunnen by innan den elake trollkarlen Gargamel gör det."
 
 
Smurfarna: den försvinna byn är en fristående och helanimerad fortsättning på tidigare spelfilmer. Det är ett förvånansvärt charmigt och underhållande familjeäventyr, som för en gångs skull gör smurfarna rättvisa. De kommer verkligen till sin rätt bland starka färger och svängig musik, och fast upplägget är väldigt stereotypiskt är det lätt att ryckas med.
 
Smurfgänget beger sig till Förbjudna skogen för att hitta en gömd by. 
 
Förutom riktigt snygga animeringar och småroliga dialoger mellan smurfarna, tycker jag också mycket om den lite feministiska vändningen som filmen tar. I tidigare filmer har killsmurfarna varit i fokus, och Smurfan har inte haft något direkt syfte. Här får istället handlingskraftiga och modiga tjejsmurfar rädda dagen, vilket känns som en fräsch omväxling.
 
Onda trollkarlen Gargamel vill ha smurfarnas magi. 
 
Men filmen når inte samma höjder som Vaiana, Trolls eller Insidan ut. Detta bland annat på grund av att manuset följer en väldigt uttjatad mall, fylld av förutsägbara klyschor. Dessutom är karaktärerna inte särskilt välgrundade. Visst är de småroliga och söta att titta på, men de känns stereotypiska och underutvecklade. Smurfarna har tilldelats ungefär en personlighet var, och känns därför inte som kompletta individer.
 
Pojksmurfarna hittar en by med bara tjejsmurfar. 
 
Som helhet är Smurfarna: den försvunna byn över förväntan. Filmen är långt ifrån perfekt, men lyckas underhålla och locka fram skratt.
 

Miss Congeniality

Regissör: Donald Petrie.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sandra Bullock, Michael Caine, Bejnamin Bratt, Candice Bergen, William Shatner.
Inspelningsår: 2000.
 
"En terroristorganisation hotar att detonera en bomb under en skönhetstävling och FBI-agenten Gracie får uppdrag att spåra upp attentatsmännen. Som Miss New Jersey tar Gracie upp jakten på brottslingarna tillsammans med sin partner."
 
 
 
Precis som många av er sannolikt gjort, har jag sett Miss Congeniality många gånger. Men ifall att någon har missat denna pärla, så kommer här en kort recension av filmen.
 
Miss Congeniality är en söt och mycket charmerande komedi. Här är Sandra Bullock i sitt esse, och hon får mig att skratta fler gånger än vad jag kan räkna till. Även många andra duktiga skådespelare syns i bild, vilket får den annars klyschiga och lite fåniga produktionen att kännas mer professionell. 
 
FBI-agenten Gracie går undercover i en skönhetstävling. 
 
Miss Congeniality är inget mästerverk. Klyschorna hopar sig och trovärdigheten är i botten, men det är inget som hindrar filmen från att underhålla. Komedin är riktigt rolig, och skådespelarnas dugliga prestationer gör detta till en varm och fluffig film, perfekt att se en regnig dag.
 

Contagion

Regissör: Steven Soderbergh.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 42 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Matt Damon, Jude Law, Kate Winslet, Marion Cotillard, Jennifer Ehle, Gwyneth Paltrow, Laurence Fishburne, Bryan Cranston.
Inspelningsår: 2011.
 
"Beth har varit på affärsresa. Två dagar senare är hon död och läkarna hittar ingen förklaring. Snart dyker andra, liknande fall upp. Antalet insjukna ökar lavinartat och de miljontals kontaktytorna mellan människor varje dag gör smitten omöjlig att spåra."
 
 
Contagion är en snygg och rätt annorlunda katastroffilm. Vi får ta del av en tankeväckande skildring av hur viruset sprids och hur samhället faller sönder allt mer i kaos. Det är spännande och smått skrämmande att se, då alltsammans framställs på ett mycket trovärdigt sätt. Viruset och dess spridning genom kontaktytor känns väldigt realistiskt, och när eftertexterna började rulla var jag angelägen om att direkt springa och tvätta händerna.
 
Mitch försöker skydda det som finns kvar av hans familj. 
 
Contagion har också en mycket stjärnfylld ensemble skådespelare – så gott som vartenda ansikte som dyker upp på skärmen är välbekant. Alla gör dessutom riktigt bra ifrån sig, och det är en fröjd att se de många olika talangerna samverka med varandra. De som sticker ut mest från skaran är dock fantastiska Kate Winslet (Titanic), Marion Cotillard (Inception) och Jennifer Ehle (Zero dark thirty), som strålar.
 
 Viruset orsakar panik och massförödelse. 
 
Men Contagion är inte perfekt – filmen hade behövt lite mer driv ibland. Ibland sviktar engagemanget, och dramat känns stundtals ofokuserat. Jag blev inte heller riktigt orolig för vad som skulle hända. Karaktärerna är intressanta, men involverar inte så pass mycket att jag bryr mig om de avlider. Här hade filmen behövt bygga upp ett starkare känslomässigt band till dem, för att skräcken över att förlora dem skulle bli mer påtaglig.
 
Ett högt uppsatt team försöker ta fram ett vaccin. 
 
Som helhet är Contagion en välspelad och spännande thriller, väl värd att se.
 

View from the top

Regissör: Bruno Barreto.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Gwyneth Paltrow, Christina Appelgate, Mark Ruffalo, Candice Bergen, Joshua Malina.
Inspelningsår: 2003.
 
"Donna kommer från fattiga förhållanden men har höga ambitioner: hon vill bli glamorös flygvärdinna i första klass. Hon är beredd att bera allt för att få sin dröm uppfylld, men det blåser kyliga vindar där uppe, och vägen mot målet visar sig vara turbulent."
 
 
 
View from the top är fylld med konflikter, och är således en mycket ojämn komedi. Exempelvis anstränger sig inte filmen för att bygga upp en trovärdig romans, fast romansen i sig är en stor del av dramat. Som resultat saknar View from the top trovärdighet och sannolik kausalitet. Ändå lyckas den underhålla.
 
Donna vill arbeta i första klass. 
 
View from the top är nämligen rätt charmerande. Det är en söt, romantisk komedi som helt enkelt roar, utan att väcka några direkta skratt. Dessutom är stämningen mysig, och fast filmen inte levererar något nytt hålls intresset rakt igenom. Som helhet är det en småfånig men ändå trevlig komedi.
 

A dog's purpose

Regissör: Lasse Hallström.
Genre: Drama, komedi, familj.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Josh Gad, Dennis Quaid, Peggy Lipton, Bryce Gheisar, K.J. Apa, Britt Robertson.
Releasedatum: 19 maj 2017.
 
"En lojal hund försöker hitta meningen med sin egen existens genom de olika människor han träffar och som han lär skratta och känna kärlek."
 
 
 
 
 
A dog’s purpose är inte perfekt. Filmen har en relativt tunn handling, med många klyschor och ett väldigt förutsägbart händelseförlopp. Ändå kan jag inte undgå att bli hopplöst förälskad. 
 
Bailey växer upp med pojken Ethan. 
 
Det är ett sådant vackert och oskyldigt drama, som verkligen hittar sin väg in i tittarens hjärta. Den varma, fluffiga berättelsen fick mig att både gråta och skratta gång på gång, och den mysiga stämningen spred en inspirerande glädje genom skärmen. Fotot är dessutom riktigt snyggt, och skådespelarna gestaltar sina roller väl.
 
Den reinkarnerande hunden återföds gång på gång. 
 
A dog’s purpose är alltså ett riktigt sött drama. Det är en lättsam och berörande må bra-film för hela familjen.
 

Loving

Regissör: Jeff Nichols.
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Joel Edgerton, Ruth Negga, Terri Abney, Alano Miller, Chris Greene.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"I Virginia år 1958 var giftermål mellan svarta och vita inte bara något som många ansåg vara omoraliskt, det var även olagligt. När Richard och Mildred förälskar sig i varandra är de medvetna om omgivningens blickar. Men när de också gifter sig omvandlas ord till handling och de båda arresteras."
 
Filmens kraftfulla berättelse och snygga foto ger Loving stor potential. Men alltsammans känns för urvattnat för att jag ska gripas tag. Regissören saknar fingertoppskänsla, skådespelarnas kemi övertygar inte om karaktärernas desperata kärlek, och tempot är alldeles för långsamt. Det hela resulterar i en blek produktion som inte väcker några känslor hos mig.
 
Richard och Mildred förälskar sig i varandra. 
 
Trots att Loving är över två timmar lång, händer inte särskilt mycket av intresse. Istället återanvänds scenernas innehåll, och samma sak upprepas om och om igen. Det här hade inte ens kunnat lösas genom att klippa bort några onödiga scener. Däremot hade hela filmens utformning behövt göras om. Som det är nu staplas scenerna mest på varandra, istället för att säga något av vikt som fängslar. 
 
 Mitt i natten grips kärleksparet. 
 
Filmen saknar också en kulmination. Jag tycker om lågmälda filmer, så länge de bygger upp inför något som gör resan värd – men denna stegring lyser med sin frånvaro i Loving. Fast karaktärerna möter motgångar känns de aldrig särskilt påtagliga, och efter den överslätade slutscenen väcks den antiklimatiska känslan: ”var det allt?”.
 
Nu måste de kämpa för sin kärlek i högsta domstolen. 
 
Som helhet är Loving ett okej drama, som saknar det där lilla extra som gör att tittaren verkligen dras in det som sker.
 

We bought a zoo

Regissör: Cameron Crowe.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Scarlett Johansson, Elle Fanning, Thomas Haden Church, Colin Ford, Maggie Elizabeth Jones, John Michael Higgins.
Inspelningsår: 2011.
 
"Benjamin Mee beslutar efter sin hustrus tragiska bortgång, att starta ett nytt liv med sina två barn. De flyttar till en högst osannlik plats: ett hus vars ägor innefattar en fallfärdig djurpark med exotiska djur."
 
 
 
We bought a zoo är en småmysig må bra film, men den överdoserar på klyschor. Stereotypiska relationer, endimensionella karaktärer och förutsägbara händelser utgör filmens grundpelare. Resultatet blir ett relativt livlöst drama. Ändå går det inte att ogilla filmen.
 
Benjamin spenderar sina sista pengar till att köpa och driva ett zoo. 
 
Detta för att skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, samt tack vare det magiska konceptet. Vem har inte drömt om att en dag släppa taget om allt för att levandegöra sin dröm? Handlingen rör sig visserligen långsamt framåt, men det är förtrollande att följa karaktärernas nya start i livet. Dessutom är det omöjligt att inte förälskas i filmens enda riktigt levande karaktär: lill-gamla Rosie, vars färgstarka personlighet ger liv åt den annars stillastående filmen.
 

Patch Adams

Regissör: Tom Shadyac.
Genre: Komedi, biografi, drama.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Robin Williams, Monica Potter, Philip Seymour Hoffman, Bob Gunton, Daniel London.
Inspelningsår: 1998.
 
"Patch Adams är en läkare som inte ser ut, agerar eller tänker som någon annan läkare. Patch anser att humor är världens bästa medicin, och är beredd att göra vad som helst för att sina patienter ska skratta."
 
 
 
 
Patch Adams är en mysig och berörande komedi, med värmande humor och glädjespridande budskap. Det är en vacker film, som lugnar och muntrar upp, samt får tittaren att ta livet på lite mindre allvar. Patch Adams har dock brister som inte går att förbise.
 
Humorn är härlig men närvarar lite för ofta. 
 
Robin Williams är briljant, men tar lite väl mycket plats i Patch Adams. Det känns som att filmen handlar om ”Robin Williams går läkarprogrammet”, snarare än att han är en skådespelare som porträtterar en annan människa. Hans excentriska uttryckssätt gör skildringen karikatyrisk, och den smått överdrivna humorn som närvarar i varje scen gör att Patch aldrig känns som en verklig person. Att vi inte heller får se Patch göra något medicinskt tär på trovärdigheten. Jag förstår grejen med att förhöja patienternas livskvalitet med humor, men det känns verklighetsfrämmande att han som läkare aldrig vårdar med läkemedel eller behandlingsmetoder.
 
Förälskelsen mellan Patch och Carin känns inte äkta. 
 
Vidare känns filmen stundtals dåligt sammanhållen. Filmen som helhet är väldigt lättsam och humoristisk, och därför känns de mer allvarliga scenerna malplacerade. Jag tycker också att den sötsliskiga kärlekshistorien hade kunnat klippas bort helt, då den inte alls passar in i berättelsen. Också manuset hade kunnat finslipas på mer. De många klyschorna fick mig att himla med ögonen oräkneliga gånger.
 

The Fugitive

Regissör: Andrew Davis.
Genre: Action, thriller.
Längd: 2 hr 10 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Harrison Ford, Tommy Lee Jones, Sela Ward, Jeroen Krabbé, Juliane Moore.
Inspelningsår: 1993.
 
"Dr. Richard Kimble blir felaktigt dömd för mordet på sin fru och är fast besluten att bevisa sin oskuld. Sam Gerard är en obeveklig spårhund till polischef. De är villebråd och jägare."
 
 
 
 
The Fugutive är klassisk 90-talsaction personifierad. Soundtracket och manusets stil utmärker tiden då filmen gjordes – ändå lyckas den mätas med moderna verk. Skillnaden är främst att The Fugitive inte gömmer sig bakom mängder specialeffekter och CGI. Istället står de kompetenta skådespelarna på egna ben, och handlingen får göra jobbet.
 
Kimble jagas av polisen. 
 
En del scener saknar driv och ibland känns filmen lite utdragen. Ändå är det spännande att följa jakten på Kimble. Konceptet är enkelt att förstå, och filmen som helhet är lättsmält och okomplicerad. Visserligen är handlingen uttjatad vid det här laget, och några rejäla klyschor närvarar, men det är att förvänta vid en film som denna. Ett lyckat koncept har ju en tendens att återanvändas.
  

The Handmaiden

Regissör: Chan-Wook Park.
Genre: Thriller, drama, romantik.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Min-hee Kim, Tae-ri Kim, Jung-woo Ha, Jin-woong Jo, Hae-suk Kim, So-ri Moon.
Releasedatum: 2017–05–29.
Distributör: Njutafilms.
 
"Med uppsåt att lura Lady Hideko på hennes förmögenhet lyckas Sook-Hee få anställning hos henne som kammarjungfru. Men oväntade känslor uppstår mellan dem, samtidigt som mannen bakom komplotten visar sig ha helt andra planer för Sook-Hee."
 
 
The Handmaiden är en koreansk thriller som baseras på boken Fingersmith av Sarah Waters. Filmen är indelad i tre delar: varav de första följer samma händelser ur två olika synvinklar, medan den tredje fungerar som gemensam fortsättning. Detta sätt att organisera händelserna på håller tittaren ständigt engagerad, eftersom bytet av perspektiv avslöjar nya, spännande intriger som förändrar det vi trodde att vi visste.
 
Sook-Hee spionerar på Lady Hideko. 
 
The Handmaiden må ha en udda och stundtals rörig handling, men den är inte desto mindre intressant. Filmen är härligt atmosfärisk och de många intrigerna bygger upp en tät spänning. Jag tycker riktigt mycket om ”alla lurar alla”-konceptet, och blev imponerad över filmens många vändningar. Dessutom häpnades jag över hur vacker den är. Fotot, miljöerna, kostymerna… allt har en otrolig detaljrikedom som påvisar hur genomtänkt filmen är.
 
Det visar sig att mer ligger bakom händelserna än vad Sook-Hee vet om. 
 
Filmens svaghet är längden. Mycket krävs för att hålla tittarens intresse i två och en halv timme, och The Handmaiden lider stundtals av ett långsamt tempo. Handlingen känns utdragen och tunn i förhållande till speltiden, och många scener hade kunnat klippas bort för att få ett mer intensivt händelseförlopp. Exempel på scener som hade kunnat kortas ner är sexscenerna. Den passionerade relationen mellan Sook-Hee och Hideko är klockren, men de grafiska sexscenerna tar upp för mycket plats. The Handmaiden känns betydligt mer erotisk och explicit än Fifty shades of Grey, och efter en handfull heta scener kände jag mig mättad och ovillig att se fler.
 

Split

Regissör: M. Night Shyamalan.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Betty Buckley, Haley Lu Richardson, Jessica Sula.
Releasedatum: 2017–06–26.
Distributör: Universal Sony.
 
"Kevin har visat 23 olika personligheter för sin psykiater, men ytterligare en är dold och väntar nu på att ta över och kontrollera de andra. När han drivs till att kidnappa tre tonårsflickor hamnar han i ett krig om överlevnad, som utkämpas mellan alla de som han har inom sig och runt omkring."
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Split. Å ena sidan är den välspelad. James McAvoy är fantastisk som personlighetskluvna Kevin och gör ett utomordentligt arbete med att särskilja de olika identiteterna från varandra. Filmen är dessutom spännande och riktigt psykologiskt intressant. Det fängslande konceptet griper snabbt tag i tittaren, samtidigt som den spända stämningen skickligt kombineras med upplyftande humor. Men det är tveksamt om thrillerns styrkor väger upp för filmens många brister.
 
Tre tjejer kidnappas av personlighetskluvna Kevin. 
 
Split känns nämligen relativt slätstruken. Handlingen är inte särskilt utmärkande, och karaktärerna känns endimensionella. Fast jag har medlidande för de kidnappade tjejerna, saknar de den komplexitet som skulle få mig att genuint bry mig om vad som hände med dem. Nu känns de mest som ett virrvarr av klichéer och bortkomna handlingar.
 
Under Kevins läkarbesök blir psykologen misstänksam. 
 
Vidare utnyttjar Split inte sin fulla potential till att bli riktigt spännande och obehaglig. För det första uppdagas Kevins sinnestillsånd för tidigt i filmen. Det blir lite antiklimatiskt, och jag hade föredragit om små ledtrådar istället successivt hade lett till ett stort avslöjande. Vidare blir filmen aldrig särskilt skrämmande. Istället upplevs den som överdriven; ett fenomen som blev särskilt tydligt i tredje akten. Där förlorar filmen sig totalt, med näst intill löjligt bristande trovärdighet i form av människor som klättrar på väggarna, böjer järngaller med bara händerna och som lyckas överleva att bli knivhuggen flera gånger (kniven går till och med sönder på kuppen…).
 
I den underjordiska labyrinten är det svårt att hitta ut. 
 
Som helhet är Split en intressant och småspännande film som saknar förmåga att ta tittaren med storm.
 

A Cure for Wellness

Regissör: Gore Verbinski.
Genre: Thriller, skräck.
Längd: 2 hr 27 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dane DeHaan, Jason Isaacs, Mia Goth, Ivo Nandi, Adrian Schiller, Celia Imrie.
Releasedatum: 2017–07–03.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"En man skickas till en kurort för att hämta hem ett företags vd. Han inser snart att allt inte står rätt på sanatoriet, och att något inte stämmer med behandlingarna som får patienterna att stanna kvar. Samtidigt testas hans egna mentala hälsa och han blir mot sin vilja inlagd för att kureras."
 
A cure for wellness är en underlig men atmosfärisk film. Den börjar faktiskt riktigt bra, med tät mystik och en tryckande, obehaglig stämning. Dessutom är skådespelarna duktiga, och det enastående fotot imponerar med vackra vyer. Redan de första minuterna blir det tydligt att filmen har god potential till att bli något extraordinärt.
 
Lockhart försöker hitta sitt företags vd på sanatoriet. 
 
Allteftersom filmen fortskrider börjar man dock vilja få svar på sina frågor. Men faktum är att vi lämnas med alldeles för många lösa trådar, vilket blir antiklimatiskt. Att det finns fler frågor än svar gör också att filmen förlorar substans, då det inte känns som att den haft en ordentlig bakgrund till handlingen. 
 
Linjen mellan inbillning och verklighet suddas ut. 
 
A cure for wellness är också för lång. Den blir aldrig tråkig, men förlorar effekt då mer fokus ligger på att uppvisa estetik snarare än att skapa en rapp händelsekedja. Dessutom är slutet i sig en besvikelse. Successivt förlorar filmen trovärdighet och blir allt mer överdriven, och scenerna innan eftertexterna börjar rulla känns surrealistiska. De gör helt enkelt inte resten av den stämningsfulla filmen rättvisa.
 
Mot sin vilja läggs Lockhart in för att kureras. 
 
Allt som allt är A cure for wellness i grund och botten en riktigt obehaglig och spännande thriller. Men på grund av att händelserna avverkas långsamt och att säcken inte knyts ihop ordentligt går filmen miste om mycket potential.
 

RSS 2.0