The Handmaiden

Regissör: Chan-Wook Park.
Genre: Thriller, drama, romantik.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Min-hee Kim, Tae-ri Kim, Jung-woo Ha, Jin-woong Jo, Hae-suk Kim, So-ri Moon.
Releasedatum: 2017–05–29.
Distributör: Njutafilms.
 
"Med uppsåt att lura Lady Hideko på hennes förmögenhet lyckas Sook-Hee få anställning hos henne som kammarjungfru. Men oväntade känslor uppstår mellan dem, samtidigt som mannen bakom komplotten visar sig ha helt andra planer för Sook-Hee."
 
 
The Handmaiden är en koreansk thriller som baseras på boken Fingersmith av Sarah Waters. Filmen är indelad i tre delar: varav de första följer samma händelser ur två olika synvinklar, medan den tredje fungerar som gemensam fortsättning. Detta sätt att organisera händelserna på håller tittaren ständigt engagerad, eftersom bytet av perspektiv avslöjar nya, spännande intriger som förändrar det vi trodde att vi visste.
 
Sook-Hee spionerar på Lady Hideko. 
 
The Handmaiden må ha en udda och stundtals rörig handling, men den är inte desto mindre intressant. Filmen är härligt atmosfärisk och de många intrigerna bygger upp en tät spänning. Jag tycker riktigt mycket om ”alla lurar alla”-konceptet, och blev imponerad över filmens många vändningar. Dessutom häpnades jag över hur vacker den är. Fotot, miljöerna, kostymerna… allt har en otrolig detaljrikedom som påvisar hur genomtänkt filmen är.
 
Det visar sig att mer ligger bakom händelserna än vad Sook-Hee vet om. 
 
Filmens svaghet är längden. Mycket krävs för att hålla tittarens intresse i två och en halv timme, och The Handmaiden lider stundtals av ett långsamt tempo. Handlingen känns utdragen och tunn i förhållande till speltiden, och många scener hade kunnat klippas bort för att få ett mer intensivt händelseförlopp. Exempel på scener som hade kunnat kortas ner är sexscenerna. Den passionerade relationen mellan Sook-Hee och Hideko är klockren, men de grafiska sexscenerna tar upp för mycket plats. The Handmaiden känns betydligt mer erotisk och explicit än Fifty shades of Grey, och efter en handfull heta scener kände jag mig mättad och ovillig att se fler.
 

Split

Regissör: M. Night Shyamalan.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Betty Buckley, Haley Lu Richardson, Jessica Sula.
Releasedatum: 2017–06–26.
Distributör: Universal Sony.
 
"Kevin har visat 23 olika personligheter för sin psykiater, men ytterligare en är dold och väntar nu på att ta över och kontrollera de andra. När han drivs till att kidnappa tre tonårsflickor hamnar han i ett krig om överlevnad, som utkämpas mellan alla de som han har inom sig och runt omkring."
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Split. Å ena sidan är den välspelad. James McAvoy är fantastisk som personlighetskluvna Kevin och gör ett utomordentligt arbete med att särskilja de olika identiteterna från varandra. Filmen är dessutom spännande och riktigt psykologiskt intressant. Det fängslande konceptet griper snabbt tag i tittaren, samtidigt som den spända stämningen skickligt kombineras med upplyftande humor. Men det är tveksamt om thrillerns styrkor väger upp för filmens många brister.
 
Tre tjejer kidnappas av personlighetskluvna Kevin. 
 
Split känns nämligen relativt slätstruken. Handlingen är inte särskilt utmärkande, och karaktärerna känns endimensionella. Fast jag har medlidande för de kidnappade tjejerna, saknar de den komplexitet som skulle få mig att genuint bry mig om vad som hände med dem. Nu känns de mest som ett virrvarr av klichéer och bortkomna handlingar.
 
Under Kevins läkarbesök blir psykologen misstänksam. 
 
Vidare utnyttjar Split inte sin fulla potential till att bli riktigt spännande och obehaglig. För det första uppdagas Kevins sinnestillsånd för tidigt i filmen. Det blir lite antiklimatiskt, och jag hade föredragit om små ledtrådar istället successivt hade lett till ett stort avslöjande. Vidare blir filmen aldrig särskilt skrämmande. Istället upplevs den som överdriven; ett fenomen som blev särskilt tydligt i tredje akten. Där förlorar filmen sig totalt, med näst intill löjligt bristande trovärdighet i form av människor som klättrar på väggarna, böjer järngaller med bara händerna och som lyckas överleva att bli knivhuggen flera gånger (kniven går till och med sönder på kuppen…).
 
I den underjordiska labyrinten är det svårt att hitta ut. 
 
Som helhet är Split en intressant och småspännande film som saknar förmåga att ta tittaren med storm.
 

A Cure for Wellness

Regissör: Gore Verbinski.
Genre: Thriller, skräck.
Längd: 2 hr 27 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dane DeHaan, Jason Isaacs, Mia Goth, Ivo Nandi, Adrian Schiller, Celia Imrie.
Releasedatum: 2017–07–03.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"En man skickas till en kurort för att hämta hem ett företags vd. Han inser snart att allt inte står rätt på sanatoriet, och att något inte stämmer med behandlingarna som får patienterna att stanna kvar. Samtidigt testas hans egna mentala hälsa och han blir mot sin vilja inlagd för att kureras."
 
A cure for wellness är en underlig men atmosfärisk film. Den börjar faktiskt riktigt bra, med tät mystik och en tryckande, obehaglig stämning. Dessutom är skådespelarna duktiga, och det enastående fotot imponerar med vackra vyer. Redan de första minuterna blir det tydligt att filmen har god potential till att bli något extraordinärt.
 
Lockhart försöker hitta sitt företags vd på sanatoriet. 
 
Allteftersom filmen fortskrider börjar man dock vilja få svar på sina frågor. Men faktum är att vi lämnas med alldeles för många lösa trådar, vilket blir antiklimatiskt. Att det finns fler frågor än svar gör också att filmen förlorar substans, då det inte känns som att den haft en ordentlig bakgrund till handlingen. 
 
Linjen mellan inbillning och verklighet suddas ut. 
 
A cure for wellness är också för lång. Den blir aldrig tråkig, men förlorar effekt då mer fokus ligger på att uppvisa estetik snarare än att skapa en rapp händelsekedja. Dessutom är slutet i sig en besvikelse. Successivt förlorar filmen trovärdighet och blir allt mer överdriven, och scenerna innan eftertexterna börjar rulla känns surrealistiska. De gör helt enkelt inte resten av den stämningsfulla filmen rättvisa.
 
Mot sin vilja läggs Lockhart in för att kureras. 
 
Allt som allt är A cure for wellness i grund och botten en riktigt obehaglig och spännande thriller. Men på grund av att händelserna avverkas långsamt och att säcken inte knyts ihop ordentligt går filmen miste om mycket potential.
 

Fifty Shades Darker

Regissör: James Foley.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 2 hr 11 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Eric Johnson, Kim Basinger, Bella Heathcote.
Releasedatum: 2017-06-12.
Distributör: Universal.
 
"När Christian försöker vinna tillbaka Ana är hon villig att ge honom en ny chans om han går med på ett nytt upplägg. När de börjar bygga upp tillit till varandra igen dyker skuggor från Christians förflutna upp. Även Jack och Elena ansluter sig, fast beslutna att ödelägga parets hopp om en gemensam framtid."
 
Fifty Shades Darker har många brister. Handlingen är förutsägbar, dialogerna verklighetsfrämmande och dramat blir aldrig särskilt spännande. Dessutom skyndas viktiga nyckelscener förbi, och de uttryckslösa skådespelarna saknar kemi till varandra. Det är också lätt att störa sig på deras karaktärer – Christian med sitt kontrollbehov och Ana som ofta ändrar åsikt utan någon särskild anledning. Därför känns det nästan skamligt att medge att jag trots allt detta ändå tycker om filmen.
 
Anastasia ger Christian en ny chans. 
 
Filmen är riktigt snyggt utformad. Fotot är vackert och produktionen som helhet tilltalar med sin praktfulla miljö. Dessutom är det lätt att förstå varför Christian Grey är så lätt att förälska sig i. Fast jag inte stöttar hans kontrollbehov måste jag medge att det finns något mycket förföriskt med hans sätt att föra sig, och hans benägenhet att skämma bort och sätta Anastasia i första hand. Styrkan ligger alltså i att Fifty Shades Darker låter tittaren drömma sig bort, och fantasierna om en potentiell drömprins gör det ändå till en stämningsfull och romantisk tittarupplevelse.
 
För att vara erotisk romantik innehåller filmen inte många sexscener. 
 
Fifty Shades Darker förför med sin skönhet och lockar sensuellt med drömmen om evig kärlek. Egentligen är det inte en bra film – ändå finns något ack så tilltalande med den.
 

A street cat named Bob

Regissör: Roger Spottiswoode.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Luke Treadaway, Ruta Gedmintas, Joanne Froggatt, Anthony Head, Bob the cat.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: Universal Sony.
 
"Den sanna berättelsen om hur den drogberoende gatumusikanten James Bowens liv förändras när han möter en övergiven gatukatt."
 
 
 
 
Den förvånansvärt mysiga A street cat named Bob är en trivsam och hoppfull må bra-film om andra chanser i livet. Det är ett lättsamt och klassiskt solskensdrama, med en enkel men vacker handling som inte kräver mycket av tittaren. Därför är det en passande film att se vid sådana stunder där man inte orkar tänka särskilt mycket, utan bara vill luta sig tillbaka och ta den av en glädjande berättelse.
 
Katten Bob infiltrerar sig i James liv. 
 
A street cat named Bob är ett verklighetsbaserat drama som grundas på den självbiografiska boken med samma namn. Filmen är välspelad och huvudrollsinnehavaren Luke Treadaway levererar en trovärdig insats som verkligen får tittaren att känna för hans karaktär. Men filmens stjärna är onekligen katten Bob, vars utstrålning gör honom hur söt som helst. Stor eloge till filmteamet som inte anställt vilken katt som helst, utan faktiskt lät riktiga Bob gestalta sina upplevelser på skärm.
 
James förälskar sig i grannen Betty. 
 
Som helhet är A street cat named Bob en bra men rätt typisk må bra-film. Bob charmar med sin karisma, och den vackra berättelsen berör – men i slutändan har dramat inte det där lilla extra djupet som gör den oförglömlig.
 

Nocturnal animals

Regissör: Tom Ford.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Isla Fisher, Michael Shannon, Ellie Bamber, Laura Linney.
Releasedatum: 2017-05-22.
Distributör: Universal Sony.
 
"Susan får ett paket innehållande ett bokmanus från sin exman Edward. Innehållet får henne att omvärdera vissa val hon gjort och återuppväcker känslor hon inte längre trodde fanns kvar."
 
 
 
Det välspelade och smått obehagliga dramat Nocturnal animals väcker många känslor. Det är en film som provocerar, ifrågasätter normer och får tittaren att tänka till ordentligt. Allt är gjort med ett syfte, och den briljanta användningen av visuella metaforer och detaljer häpnar.
 
Familjens roadtrip förvandlas till en mardröm när de attackeras. 
 
Nocturnal animals är en spännande och kärnfull film. Vi får följa två huvudsakliga paralleller: en i nutid och en fiktiv som utspelar sig i Edwards bokmanus. De är båda intressanta att följa, men favoriten är faktiskt den fiktiva, som verkligen grep tag i mig och berörde. Dock gör växlingen mellan dem att filmen förlorar kraft. Att vi tidigt förstår att den ena parallellen inte är verklig ger en antiklimatisk känsla, och fast jag tycker mycket om den metaforiska innebörden faller det hela lite platt just för det som sker bara är en symbol för något annat. 
 
Det som sker i bokmanuset representerar Edwards verkliga känslor. 
 
Som helhet ger Nocturnal animals mig motstridiga känslor. Å ena sidan har den ett genialiskt upplägg och lysande användning av metaforer. Men att mycket av det som händer inte är verkligt tar udden av det hela, och gjorde att mitt intresse inte förblev lika starkt rakt igenom.  
 

Collateral Beauty

Regissör: David Frankel.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Will Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Helen Mirren, Kiera Knightley, Michael Peña.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: Warner Bros.
 
"När Howard drabbas av en tragedi och börjar dra sig undan från omgivningen tänker hans vänner ut en plan för att nå fram till honom – innan han förlorar allt. De vill visa att även den svåraste förlust kan leda till ögonblick fyllda av glädje, och att kärlek, tid och död flätas samman i ett liv som levs fullt ut."
 
Fast filmens koncept varken är trovärdigt eller särskilt klyftigt, fastnade jag direkt. Det var annorlunda och dumt, men minst sagt underhållande. Collateral Beauty fick mig att skratta och må bra, och hade dessutom många duktiga skådespelare som gav dramat ett välbehövt djup. Den gripande berättelsen hade därtill potential till att bli både kraftfull och berörande. Men successivt rann denna potential ut i sanden. Gradvis blev filmen allt mer orimlig, och ju närmare den kom sitt slut desto fånigare blev den. 
 
Howard tror att han besöks av Döden, Tiden och Kärleken. 
 
För det första tar Collateral Beauty sig an för mycket. Istället för att fokusera på skildringen av Howard, försöker den visa att alla har sina bekymmer. Det gör dramat ofokuserat och spretigt, och ger inte tillräckligt med skärmtid åt huvudpersonen för att han ska kännas äkta. Dessutom – och detta är mitt största problem – är jag riktigt besviken på slutet. Det förstör verkligen allt. Filmens tidigare misstag kunde jag förlåta eftersom den fortfarande roade mig, men de sista tjugo minuterna är så krystade att det kryper i huden. Slutvändningen är rent utav skrattretande löjlig.
 
Vännerna intalar sig att det är för Howards bästa när han görs till åtlöje. 
 
Collateral Beauty gör mig verkligen kluven. Å ena sidan tyckte jag mycket om dramat den första timmen, men allteftersom filmen blev ytligare och dummare förlorade jag intresse. De sista tjugo minuterna är bedrövliga, och jag förstår inte alls hur David Frankel resonerat kring slutet.
 

När Marnie var där

Regissör: Hiromasa Yonebayashi.
Genre: Anime, drama.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Sara Takatsuki, Kasumi Arimura, Nanako Matsuschima, Susumu Terajima.
Releasedatum: 2016-12-05.
 
"Anna ska tillbringa sommaren i Hokkaiko. Tanken är att den fuktiga luften ska lindra hennes astma. Hon fördriver tiden med att dagdrömma, övertygad om att hon står utanför den osynliga cirkel osm de flesta människor tillhör. Då träffar hon Marnie, en flicka som inte dömer utan låter henne vara precis som hon är. Men något med Marnie är annorlunda..."
 
När Marnie var där är ett vackert och känslosamt drama om vänskap och behovet att känna tillhörighet i livet. Det är en smakfull, handtecknad film, med briljanta animeringar som elegant komponerats ihop. Detaljrikedomen och de noggrant utvalda färgerna förför, och som tittare häpnas man över miljöernas skönhet.
 
Marnie dyker mystiskt upp när Anna anländer i Hokkaiko. 
 
Det som skiljer När Marnie var där från många andra av Studio Ghiblis verk, är att den tar plats i vår egen värld och inte blandar in magiska element eller övernaturliga varelser. När Marnie var där är istället ett lågmält drama grundat på verkligheten. Den behagliga stämningen och det stillsamma upplägget fungerar för det mesta riktigt bra, och ger en trivsam känsla. Men ibland går det för långsamt, och vissa scener saknar en framåtdrivande glöd.
 
Anna vågar öppna upp sig för sin nyfunna vän. 
 
Handlingen är väldigt annorlunda. Det unika konceptet griper snabbt tag i tittaren och skapar en stark vilja av att få reda på hur mysteriets alla trådar hänger samman. Filmens mittdel är dock rätt tung, och till viss del också förvirrande. När Marnie var där växlar lite för ofta mellan olika tider och paralleller, och ibland kastas så mycket information på tittaren att det hela blir lite för mättat. Filmen biter helt enkelt av mer än vad den kan svälja, och som ett resultat känns slutresultatet aningen ofärdigt. Men trots dessa svagheter är det lätt att beröras av berättelsen, och vid vissa tillfällen hade jag svårt att hindra ögonen från att fyllas med tårar.
 
Anna försöker lista ut vem Marnie egentligen är. 
 
Som helhet är När Marnie var där en hjärtevärmande berättelse för hela familjen. Det är inte Studio Ghiblis starkaste verk, men ändå ett drama mycket värd att se.
 

Florence

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg, Rebecca Ferguson.
Releasedatum: 2017-01-16.
 
"Florence Jenkins är en rik arvtagerska i New York som drömmer om att bli stor operasångerska – trots att sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga. Sopranen kunde bekosta sin sångkarriär och grammofoninspelningar, tack vare sitt arv. Hennes sista konsert framfördes på New Yorks ledande scen drygt en månad före sin död 1944."
 
Ni vet den där känslan som man får när man tittar på Mr Bean? Obehaget, pinsamheten, som uppstår när man ser Beans välmenade försök som alltid slutar i katastrof? Lite av den känslan finns med även i Florence. Florence Jenkins saknar helt självinsikt, vilket försätter henne i många genanta situationer. Det kryper av obehag i tittarens kropp, men likt en bilkrasch är det omöjligt att titta bort hur mycket man än vill. Men det är också det som gör Florence så fruktansvärt underhållande.
 
Florence är lyckligt ovetandes om att hennes man döljer tidningarnas kritik.
  
Florence är en rolig film, och redan halvvägs igenom hade jag tappat räkningen på antalet gånger som den fått mig att skratta. Men i grund och botten är det ett drama. På sina ställen fokuserar Florence på Jenkins dödliga sjukdom, och vid dessa tillfällen blir filmen mer allvarlig. Scenerna ger filmen djup, och ökar samtidigt förståelsen för Florence Jenkins som person. De bidrar till att hon blir mer människa, snarare än ett förlöjligat skämt. Hade filmen inte kombinerat humorn med denna dos allvar hade den lätt kunnat ses som överdriven. Nu känns Florence istället väl avvägd; om något utdragen.
 
Lektionerna hos sångpedagogen går enligt Florence utmärkt.  
 
Som helhet är den värmande må bra-filmen Florence sevärd. Den har fantastiska skådespelare, mycket glädje och stort hjärta. What’s not to like?
 

Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Regissör: Felix Herngren, Måns Herngren.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 48 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Robert Gustafsson, Jens Hultén, Iwar Wiklander, David Wiberg, Colin McFarlane.
Releasedatum: 2017-05-08.
Distributör©Disney.
 
"Allan Karlsson och hans vänner är rastlösa på Bali efter ett år i lyx. När Allan en dag bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda så blir det fart igen. Inte bara på Allan och sällskapet, men även på hämndlystna gangsters, ryska bekanta från förr och amerikanska CIA."
 
Hundraettåringen som smet från notan och försvann är en förvånansvärt underhållande efterföljare till Hundraåringen. Den har ett högre tempo än vad jag minns förra filmen hade, och många tokiga händelser som driver fram den absurda handlingen. De språkliga missförstånden roar, och trots att få av skämten är originella lyckas de få mottagaren att dra på smilbanden.
 
Allan ger sig ut för att hitta receptet till Folksoda. 
 
Precis som sin föregångare växlar Hundraettåringen mellan nutid och tillbakablickar. Filmen inkluderar likaså en del kopplingar till verklig historia, där vi får se hur Allan har påverkat händelserna så som vi känner till dem. Detta sker dock inte i samma mån som i Hundraåringen, och på något sätt känns filmen inte heller lika välbalanserad. Manuset är stundtals ansträngt och flera av scenerna känns framtvingade och krystade. Dessutom växlas det ofta mellan kontrasterande stilnivåer, vilket gör att filmen inte alltid känns väl sammanhållen.
 
Även sonen Benny bygger upp en besatthet för receptet. 
 
Det finns ingen tvekan om att Robert Gustafsson är en stjärna. Precis som i Hundraåringen underhåller från början till slut med sin ojämförliga porträttering av Allan. Dessvärre hamnar han lite i skymundan. I Hundraettåringen ges sidkarkatärerna väldigt mycket utrymme, och på så sätt får Gustafsson förhållandevis lite skärmtid. Jag hade helt enkelt velat se mer av honom. Detta speciellt med tanke på att Hundraettåringen inte har många bra skådespelare bortsett från just Gustafsson. David Wiberg är flamsig och all over the place, medan nykomlingen Shima Niavarani – som ersatt Mia Skäringer som Bennys flickvän – känns oseriös och inte alls lever upp till förväntningarna.
 
Grabbgängets äventyr för dem över kontinenterna. 
 
Hundraettåringen som smet från notan och försvann är varken nyskapande eller unik. Ändå är det en förvånansvärt trevlig och underhållande tittarupplevelse.
 
 
– Bilderna är copyrightskyddade av Disney. 

American Honey

Regissör: Andrea Arnold.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sasha Lane, Shia LaBeouf, Riley Keough, McCaul Lombardi, Arielle Holmes.
Releasedatum: 2017-04-24.
Distributör: Universal Sony.
 
"En livsbejakande tonårsrebell ansluter sig till en grupp likasinnade. Tillsammans stjäl, luras och festar de sig fram genom landet."
 
 
 
 
American Honey är ett annorlunda men sevärt drama, med energipulserande stämning, snyggt foto och duktiga skådespelare. Berättelsen är vacker, och budskapet om att våga drömma och se livets möjligheter träffar direkt i hjärtat. Dessutom är det förvånansvärt intressant att följa Star och hennes bestyr.
 
Star förälskar sig i gruppledaren Jake. 
 
Men på grund av en del brister når American Honey inte ända fram. Filmen är lite ofokuserad, och väckte inte ett genuint intresse för karaktärerna då mycket bakgrundsinformation saknas. Men den största svagheten är ändå dess längd. American Honey är hemskt utdragen och det händer inte tillräckligt mycket för att fylla ut tiden på ett effektivt sätt. Många scener känns upprepande och pågår alldeles, alldeles för länge. Som tittare får man därför inte samma energi och passion som karaktärerna – vilket är synd, för med en tydligare riktpunkt och en mer komprimerande klippning hade American Honey kunnat bli riktigt gripande.
 
Gänget tar sig genom landet och tjänar pengar på alla sätt de kan. 
 
Den originella American Honey visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Ändå når den inte ända fram, och filmen hade behövt vara lite mer… händelserik, för att göra ett bestående intryck på mig.
 

Sing

Regissör: Christophe Lourdelet, Garth Jennings.
Genre: Familj, komedi
Längd: 1 hr 48 mins.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Reese Witherspoon, Taron Egerton, Scarlett Johansson.
Releasedatum: 2017-04-24.
Distributör: Universal Sony.
 
"Buster Moon ska anordna världens största sångtävling för att rädda sin konkurshotade teater. Deltar gör bland annat den utarbetade mamman Rosita, det punkiga piggsvinet Ash och gangstergorillan Johnny."
 
 
Sing är en sådan där film som fungerar helt okej att se en gång, men som inte gör något större intryck. Manus, animeringar, musik och liknande är alltsammans bra gjorda – men inga risker tas och ingenting sticker ut. Det gör Sing till en medioker och rätt slätstruken film, som inte väcker viljan att se den på repeat.
 
Buster Moon försöker hindra sin teater från att gå i konkurs. 
 
Filmen består av en enkel berättelse och handlingen är i sig inte särskilt utmärkande. Den rycker inte med tittaren så som exempelvis glädjepillret Trolls. Stundom blir Sing också rätt tråkig, och filmen känns både förutsägbar, lite urvattnad och för lång. Det finns ingenting som skapar ett genuint engagemang, och trots att karaktärerna är söta och musiken är bra så saknar Sing det där lilla extra som gör att man som tittare verkligen fångas in.
 
Tävlingen är i full gång och Meena vill bevisa för sig själv att hon duger. 
 
I sin helhet är Sing en film som håller allt på ett neutralt plan. Allt görs bra, men inget sticker ut. Avsaknaden av humor riktad mot vuxna bidrar dessutom till att Sing mer känns som en barnfilm än familjefilm.
 

Allied

Regissör: Robert Zemeckis.
Genre: Drama, romantik, action.
Längd: 2 hr 5 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Brad Pitt, Marion Cotillard, Lizzy Caplan, Vincent Latorre, Jared Harris.
Releasedatum: 2017-04-03.
Distributör: Paramount.
 
"När underrättelseofficern Max Vatan får reda på att hans fru kanske jobbar för fienden har han bara 72 timmar på sig att bevisa att hon är oskyldig."
 
 
 
 
Fast Allied är välspelad och smått spännande, anser jag att det är ett mediokert drama. Tempot är långsamt och under långa sekvenser var jag rätt uttråkad. Filmen innehåller dessutom många klyschor, och karaktärerna känns så pass underutvecklade att jag inte fastnar för dem trots de duktiga skådespelarna. 
 
Det utåt sett perfekta paret är i själva verket spioner. 
 
Utåt sett ser Allied fantastisk ut. Fotot är vackert och filmens detaljrikedom imponerar. Men det blir nästan för snyggt. Allting har en onaturlig skönhet över sig, vilket gör att filmen inte framstår som realistisk. Allied utspelas trots allt under andra världskriget: bomber exploderar, människor flyr i panik och personer dör. Ändå förblir allt perfekt, in på minsta detalj. Replikerna håller kvar sin poetiska klang, karaktärernas frisyrer förblir felfria och kostymerna får inte en uns smuts på sig. Det skapar en slags distans till tittaren och försvårar att engageras i det som sker. 
 
Stridsscener blandas med sliskigt kärleksdrama. 
 
Dessutom känns det som att de som har skapat filmen haft svårt att bestämma sig för vilken genre Allied ska tillhöra. Expositioner och skottsalvor i stil med Tarantinos filmer, varvas med sliskiga kärleksförklaringar och sentimentala familjestunder. Kontrasterna i stämningen gör att filmen inte känns väl sammanhållen, och den hade behövt ett tydligare fokus.
 
Spionerna Max och Marianne förälskar sig under ett uppdrag.
 
Som helhet är Allied en okej film. Den är särskilt spännande i början och slutet, men däremellan hade jag svårt att engageras.
 

Arrival

Regissör: Denis Villeneuve.
Genre: Drama, sci-fi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Amy Adams, Jeremy Renner,
Forest Whitaker, Michael Stuhlbarg, Tzi Ma.
Releasedatum: 2017-04-17.
Distributör: Universal Sony.
 
"När några mystiska rymdskepp landar på Jorden, kallas ett expertteam med bland annat språkvetaren Louise Banks och fysikern Ian Donnelly in för att försöka ta reda på utomjordingarnas avsikter."
 
 
 
Arrival skiljer sig från många andra science fiction-filmer. De karakteristiska blodiga striderna syns inte till, utan har ersatts av ett avskalat och relativt stillsamt drama med fokus på karaktärer och känsla. Atmosfären är laddad, och det tydliggörs tidigt att filmen tar sig själv på stort allvar. Fotot är nämligen makalöst vackert, skådespelarna mycket professionella, och filmen integrerar på ett riktigt snyggt sätt aktuella samhällsproblem i handlingen.
 
Språkexperten Louise försöker kommunicera med utomjordingar. 
 
Det är minst sagt intressant att följa alltsammans, och jag är förtjust över filmens oväntade djup och komplexitet. Jag gillar att inte alla svar levereras på ett silverfat, och att Arrival uppmanar tittaren att tänka efter och reflektera. Dessvärre blir det ibland för otydligt vad filmen vill säga. Till viss del är den väldigt svår att förstå, och ordentliga svar ges inte på de frågor som väcks under filmens gång. Jag sökte till och med fram information på extern väg för att ordentligt förstå vad som hänt, men fann mest spekulationer snarare än fakta. En bra film behöver inte ge svar på allt, men Arrival hade behövt samla ihop de svårtydliga trådarna bättre för att ge ett mer tillfredsställande avslut.
 
Utomjordingarnas besök för samman Louise med Ian. 
 
Som helhet är Arrival en stillsam men mäktig science fiction-film. Den är oerhört snyggt gjord och utstrålar stor kompetens. Men för mycket är oklart när eftertexterna börjar rulla, och som tittare kände jag mig lite lurad då jag aldrig fick svar på mina frågor. Filmen är dessutom rätt långsam, och under vissa sekvensen förlorade jag intresse. Det som är fascinerande är dock att Arrival verkligen får tittaren att reflektera och häpnas efteråt, men inte särskilt mycket under filmens gång.
 

Scooby Doo: i vilda västern

Regissör: Matt Peters, Dongwan Jung.
Genre: Familj, komedi, äventyr.
Längd: 1 hr 12 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Matthew Lillard, Frank Welker, Grey DeLisle, Kate Micucci, Gary Cole, Max Charles.
Releasedatum: 2017-03-20.
Distributör: Warner Bros.
 
"Mysteriegänget åker till turistranchen Crazy Q och upptäcker att skurken Stilige Jacks spöke skrämmer gästerna. Kan de fånga in den odrägliga varelsen och rädda ranchen?"
 
 
 
Jag är uppvuxen med Scooby Doo, och därför var det en oerhört nostalgisk upplevelse att se Scooby Doo: i vilda västern. Allt från de färgstarka animeringarna till ljudeffekterna påminner om min barndom och ger mig en må bra-känsla. Det är dessutom roligt att återigen få följa de härliga karaktärerna, och deras skämtsamma repliker lyfter filmen rejält.
 
Shaggy oroar sig över sitt släktband med skurken. 
 
Men jag måste ändå se på filmen med ett kritiskt öga. För det första finns många sidkaraktärer, varav inte alla bidrar med något värdefullt. Sedan är Scooby Doo: i vilda västern dessutom aningen utdragen, trots att den är så kort. I filmen finns en del överflödiga scener som inte tillför något, och inte tillräckligt med tid läggs på den traditionella ”fånga-och-avmaskera”-delen. Det gör i sin helhet att Scooby Doo: i vilda västern inte känns lika ”spännande” som många av de äldre filmerna.
 
Jagad av skurken försöker Shaggy maskera sig. 
 
Självklart tjänar det inte mycket till att överanalysera en barnfilm, dock. Scooby Doo: i vilda västern är en trevlig familjefilm som utan problem kommer att underhålla yngre barn. Och för oss som är uppvuxna med franchisen ger filmen en härlig nostalgikick.
 

Kvinnan på tåget

Regissör: Tate Taylor.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emily Blunt, Haley Bennett, Rebecca Ferguson, Laura Prepon, Allison Janney, Justin Theroux, Luke Evans, Lisa Kudrow.
Releasedatum: 2017-03-24.
 
"Rachel är besatt av det perfekta paret som hon varje dag ser från sitt fönster på pendeltåget. Men en dag får hon se något som förändrar allt. Rachel drivs av spänningen och sin besatthet att bli en del av det liv som hon bara har kunnat se på håll, men hur långt kommer hon att gå för att avslöja sanningen?"
 
Kvinnan på tåget baseras på boken med samma namn, av Paula Hawkins. Det är en spännande berättelse, med komplexa karaktärer och ett fascinerande mysterium som nystas upp på ett skickligt sätt. Den stjärnspäckade filmens skådespelare presterar dessutom på topp. Huvudrollsinnehavaren Emily Blunt levererar kraftfullt, och gör stort intryck på tittaren.
 
Vi får följa tre sammanlänkade karaktärer: Rachel, Anna och Megan. 
 
Det tar dock Kvinnan på tåget väldigt lång tid att komma igång, och den första halvans långsamma tempo gör att intresset hinner falna. Med tiden tätnar intrigerna och till sist når filmen fram till ett nagelbitande klimax – med laddad atmosfär och oväntade vändningar. Men vägen dit är lång, och under en stor del av filmen satt jag relativt uttråkad.
 
Successivt knyts parallellerna samman och mysteriet nystas upp. 
 
Den komplexa Kvinnan på tåget är som helhet en spännande film. Skådespelarna imponerar stort, och de olika karaktärsparallellerna knyts snyggt samman. Dessvärre är tempot långsamt, och det tar alldeles för lång tid för Kvinnan på tåget att anlända till sin slutstation.
 

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Regissör: David Yates.
Genre: Fantasy, äventyr.
Längd: 2 hr 13 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol, Colin Farrell, Ezra Miller, Johnny Depp.
Releasedatum: 2017-03-27.
Distributör: Warner Bros.
 
"Året är 1926 och på New Yorks gator ödelägger ett mystiskt väsen allt i sin väg och hotar att avslöja den hemliga trollkarlsvärlden. När Newt Scamander av misstag släpper lös några magiska varelser måste ett udda gäng hjälpas åt för att fånga in dem."
 
 
Fantastiska vidunder och var man hittar dem är en bra film. Ändå hade jag förväntat mig mer. Filmen består av två handlingsparalleller, och dessa hade kunnat balanseras och vävts samman bättre. Ena stunden tar vi del av en skämtsam jakt, med egendomliga varelser och bisarra parningsdanser, medan vi i nästa bevittnar mord och övergrepp. Det ger en nyckfull kontrast och skapar en labil ton som abrupt växlar fram och tillbaka. Även Harry Potter-filmerna kombinerade mörka handlingsspår med mer gladlynta, men de förenades på ett smidigare och mindre slumpartat sätt.
 
Newt kommer till New York med en resväska med vidunder. 
 
Det är intressant att ta del av J.K. Rowlings värld i en annan tid och ett annat land än vad vi är vana vid, men miljön hade kunnat utnyttjas bättre. Den magiska kulturen i New York City 1926 skiljer sig mycket åt från den i London 1991, men kontrasterna utforskas inte särskilt djupt. Istället hamnar de i bakgrunden och glöms snabbt bort. 
 
 Som en aspirerande författare vill Newt förmedla djurens harmlöshet. 
 
Vi introduceras för en grupp nya karaktärer i Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Var och en är riktigt charmiga, och de levandegörs av minst sagt kompetenta skådespelare. Huvudrollsinnehavaren Eddie Redmayne har som alltid en behagfull inlevelse, och passar som handen i handsken som den lite bortkomna Newt. Dessvärre klickar karaktärerna inte riktigt som grupp, och jämför man dem med intressantare roller som Grindelwald känns de lite tunna.
 
 Systrarna Tina och Queenie hjälper Newt att hitta de förrymda varelserna. 
 
En annan sak som jag reagerar på är filmens trovärdighet, speciellt när det kommer till karaktärernas reaktioner. I exempelvis scenen där förföriska Queenie lagar mat, får mugglaren Jacob se magi för första gången. Fast han hänförs av synen ser han inte det minsta misstroende ut, och han ifrågasätter aldrig det som händer. Det distanserar tittaren och gör att scenen faller platt. Vidare är effekterna snygga, men eftersom vi har sett liknande tidigare blir det aldrig riktigt imponerande. Dessutom överanvänds CGI lite, och fast det ser läckert ut hade filmen troligen tjänat på att tona ner det i vissa scener.
 
 Efter en rad missförstånd arresteras Newt och hans nyfunna vän. 
 
Som helhet är Fantastiska vidunder och var man hittar dem underhållande och spännande. Men den återskapar inte riktigt magin från Harry Potter, och känns som en transportsträcka till något bättre. Filmen upplevs som lite oordnad och utdragen, och etablerar inte faror som engagerar lika mycket som Voldemorts återkomst i Harry Potter-filmerna.
 

The Accountant

Regissör: Gavin O'Connor.
Genre: Drama, action, thriller.
Längd: 2 hr 7 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Jon Bernthal, Anna Kendrick, J.K. Simmons, John Lithgow.
Releasedatum: 2017-03-20.
Distributör: Warner Bros.
 
"Christian känner sig mer bekväm med siffror än med människor. Han frilansar som revisor och arbetar för några av världens farligaste brottslingar. Med polisen efter sig tar han sig an en mer regelrätt kund, men när Christian börjar syna kundens siffror i sömmarna uppdagas att flera personer tvingats sätta livet till."
 
The Accountant är en lite annorlunda thriller, då inslag av action och våld finns med utan att ta överhanden. Istället är det de intressanta karaktärerna som driver berättelsen framåt. Dessa är filmens styrka, och det blir som allra bäst när scenerna fokuserar på protagonistens bakgrund och livsstil. Skådespelarna gör ett bra arbete med rollerna, och deras insats får karaktärerna att kännas autentiska. De bidrar också med humor som skapar en trevlig kontrast mot det spännande dramat.
 
Autistiska Christian är en skicklig revisor. 
 
Dessvärre är The Accountant för lång. Transportsträckorna mellan de händelserika scenerna är relativt utdragna, och under vissa sekvenser falnar intresset. Dessutom växlar filmen mellan tillbakablickar och nutid på ett otydligt sätt, vilket ger ett rörigt intryck. Det är inte heller helt enkelt att förstå sig på handlingen, vilket försvårar att verkligen engageras.
 
Christian är inblandad i en dödlig katt-och-råttalek.
 
The Accountant är i sin helhet en bra film. Trots att den är aningen osammanhängande, är det spännande att följa katt-och-råttaleken.
 

Belle & Sebastian

Regissör: Nicolas Vanier.
Genre: Äventyr, drama, familj.
Längd: 1 hr 38 mins.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Félix Bossuet, Tchéky Karyo, Margaux Chatelier, Dimitri Storoge, Andreas Pietschmann.
Releasedatum: 2017-03-20.
Distributör: Majeng.
 
"Året är 1943 när Sebastian träffar en stor vit fårhund som lever ensam i vildmarken. Alla i byn är rädda för besten men Sebastian närmar sig hunden som han kallar för Belle. De blir vänner och räddar tillsammans livet på en grupp människor som flyr undan nazisterna under en strapatsrik vandring över snötäckta alper."
 
Belle & Sebastian är en förvånansvärt fin familjefilm. Fast den lite blåögda berättelsen saknar trovärdighet, är det lätt att fastna för både karaktärer och handling. Dessutom är filmen härligt ljus och gladlynt, trots att den utspelas under Andra världskriget, och den behagligt sorglösa stämningen ger en kärleksfull Lassie-känsla.
 
Pojken Sebastian blir vän med fårhunden Belle. 
 
Filmens främsta styrka är dock det hänförande fotot. Belle & Sebastian utspelas i en otroligt vacker miljö, där färgrika ängar växlas med glittrande, snötäckta vidder. De fridfulla vyernas makalösa skönhet förstärks genom professionella kameravinklar, och ger ett oerhört kompetent intryck.
 
Byns rädsla för hunden orsakar problem i vännernas relation. 
 
Dessvärre finns en oförklarlig distans mellan tittaren och det som pågår på skärmen. Skådespelarnas kemi lyser inte hela vägen igenom rutan, och i en del scener kom jag på mig själv med att distraheras av annat. Detta förvärrades dessutom av de problematiska undertexterna. Nu kanske det enbart är mitt exemplar som är defekt, men undertexterna fastnade väldigt ofta och hindrade på så sätt ny information från att dyka upp på skärmen. Det gjorde det svårt att förstå det franska språket och tog även udden av min entusiasm.
 
Trots många motgångar förblir Sebastian och Belle goda vänner. 
 
Som helhet tyckte jag verkligen om. Belle & Sebastian. Det är ett riktigt vackert familjedrama, som på ett snyggt sätt förmedlar den ovärderliga relationen människan har med djur.
 

Trolls

Regissör: Mike Mitchell, Walt Dohrn.
Genre: Familj, komedi.
Längd: 1 hr 32 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anna Kendrick, Justin Timberlake, Zooey Deschanel, Christine Baranski, Christoper Mintz-Plasse, Russel Brand, John Cleese.
Releasedatum: 2017-03-13.
Distributör: Fox.
 
"Efter att trollbyn har invaderats ger sig lyckotrollet Poppy och den överdrivet försiktiga Kvist ut för att försöka rädda sina vänner. Tillsammans måste det udda paret ge sig ut på ett äventyr långt ifrån den värld de känner till."
 
Den animerade Trolls är ett färgsprakande glädjepiller för hela familjen.Trots en stereotypisk handling är det lätt att förbise klyschorna just för att filmen är så härligt käck. Trolls inspirerar med optimistiska karaktärer, ger energi med svängig musik och gör tittaren på allmänt gott humör.
 
Duon försöker rädda sina trollvänner.  
 
De kreativa animeringarna i Trolls ger en riktig sockerchock. Glitter, starka färger och kramgoa flufftroll gör filmen sjukligt söt, och det är omöjligt att inte svepas med av det värmande lyckoruset som medförs. Trolls har dessutom galet bra musik, och jag njuter helhjärtat av de medryckande låtarna som sätter sprutt på kroppen. Upprymda av soundtracket dröjde det inte länge förrän alla i soffan skrattade och sjöng med.
 
Poppy och Kvist är varandras motsatser. 
 
Vidare är Trolls även riktigt smart. Manuset är fyllt med många popkulturella referenser som både väcker skratt och ger en känsla av tillhörighet. Dessutom imponerar Trolls med ensemblen skådespelare. De förhöjer tittarupplevelsen, och passar sina karaktärer som handen i handsken. Störst intryck gör talangfulla Anna Kendrick, Zooey Deschanel och Justin Timberlake, som med sina starka röster får filmen att svänga.
 
 Den färgsprakande Poppy för med sig sång och dans. 
 
Trolls tar tittaren på ett sött, färgglatt och hjärtevärmande äventyr för hela familjen. Det är en underhållande må bra-film, fylld med glädje och med hjärtat på rätt plats.
 

RSS 2.0