Fifty Shades Freed

Regissör: James Foley.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jamie Dornan, Dakota Johnson, Eric Johnson, Eloise Mumford, Rita Ora, Arielle Kebbel.
Releasedatum: 11 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
I hopp om att ha lämnat sitt mörka förflutna bakom sig, lever det nygifta paret ett liv i överflöd. Men i samma stund som Ana går in i rollen som Mrs. Grey och den ovana känslan av stabilitet får Christian att börja slappna av, dyker nya hot upp som äventyrar deras lyckliga slut innan det ens har börjat.
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Fifty Shades Freed. Det är den sämsta delen i trilogin. Dialogen är krystad, mycket av hettan har försvunnit och händelserna är nästintill parodiska. Filmen är också förvånansvärt lång i förhållande till vad som händer. En del scener känns rätt onödiga, faktiskt. Samtidigt störde jag mig på att de stora, ”viktiga” delarna skyndas förbi, medan de mindre betydelsefulla hamnar i strålkastarljuset. Det blir ett skevt fokus, vilket som följd gör att spänningen uteblir.
 
Anastacia och Christian gifter sig. 
 
Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att de här filmerna är trevliga att titta på. Det är något med den idylliska bilden av ett liv i överflöd som helt enkelt ger en mysig tittarupplevelse. Därtill är musiken helt okej, medan fotot och scenografin är riktigt snyggt.
 
Kommer paret att få sitt lyckliga slut? 
 
Som helhet är Fifty Shades Freed en okej avslutning på trilogin. Det är knappast ett mästerverk, men en lättsam och småputtrig tittarupplevelse. Trots filmens många brister är jag rätt säker på att jag kommer att se den igen.
 

Ted: för kärlekens skull

Regissör: Hannes Holm.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson, Hanna Alström, Tove Edfeldt, Maria Kulle.
Releasedatum: 14 maj 2018.
 
Ted Gärdestads genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 70-talet fascinerades hela landet av hans glädje, energi och talang. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol. Teds livsöde kom att beröra en hel nation och hans musik har på många sätt definierat svensk pop.
 
 
 
 
Ted: för kärlekens skull är en fin film, som både värmer och berör på samma gång. Berättelsen är förvånansvärt intressant, musiken nostalgisk och Adam Pålsson presterar väl i rollen som Ted. Det hela gör Ted: för kärlekens skull till en lättsam och mysig feelgood-film.
 
Ted går till ett skivbolag och blir signad direkt. 
 
Men något saknas. När filmen visar glädje och humor lyckas den riktigt bra. Men när det kommer till att skildra Teds psykiska ohälsa faller Ted: för kärlekens skull rätt platt. Som tittare förstår man inte riktigt Teds ”demoner” och det hela hade kunnat skildras på ett betydligt bättre och mer berörande sätt. Som det är nu är det mer ryckigt och spretigt, och inte särskilt sammanhängande. På grund av det tappade jag lite av intresset.
 
Livet går upp och ner, kärleken hittas och förloras.
 
Som helhet är Ted: för kärlekens skull ett bra, svenskt drama. Jag tycker mycket om filmens första halva: som värmer och underhåller. Den andra halvan är också bra, men fängslar inte riktigt lika väl.
 

Jumanji: welcome to the jungle

Regissör: Jake Kasdan.
Genre: Äventyr, action, komedi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Kevin Hart, Jack Black, Karen Gillan, Rhys Darby, Alex Wolff, Morgan Turner.
Releasedatum: 28 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Fyra tonåringar upptäcker ett tv-spel, där de antar figurernas personor. De inser snart att målet med Jumanji inte är att vinna: det är att överleva. För att återvända till verkligheten oskadda måste de ta sig an sitt livs farligaste äventyr och förändra sättet de ser på sig själva.
 
 
 
 
Jag har inte sett den ursprungliga Jumanji, och kan därför inte uttala mig huruvida Jumanji: welcome to the jungle förhåller sig till originalet. Jag kan däremot säga att jag tycker om konceptet, trots att det blir lite fånigt ibland. Jag gillar idén med att transporteras till en spelvärld, och här görs det hela rätt bra. Det är actionfyllt, snyggt och helt enkelt underhållande.
 
De fyra vännerna transporteras in till spelet Jumanji. 
 
Handlingen är inte direkt nytänkande och karaktärerna är rätt stereotypiska. Men ärligt talat gör det inte särskilt mycket, mest tack vare skådespelarna som förhöjer upplevelsen. De levandegör sina roller och bidrar med en hel del humor, som är den huvudsakliga anledningen till att filmen är värd att se. Förövrigt hade jag emellertid önskat lite mer spänning och äventyr. Som det är nu känns djungeln för trygg, och spelets olika banor är enkelt avklarade. Lite för mycket fokus ligger på överdrivna actionscener med maskerade motorcykelknuttar, snarare än det verkliga äventyret, vilket är synd.
 
Lite för lite äventyr och för mycket action i min smak. 
 
Som helhet är Jumanji: welcome to the jungle helt okej. Skådespelarna gör definitivt filmen värd att se. Men blir du lätt uttråkad av nästintill non-stop action så kanske du bör kolla in originalet istället, som sannolikt inriktas mer på äventyret i det hela.
 

Se upp för dårarna

Regissör: Helena Bergström.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Rakel Wärmländer, Nina Zanjani, Korhan Abay, Zinat Pirzadeh, Dan Ekborg, Birgitte Söndergaard.
Inspelningsår: 2007.
 
"Elin är dotter till en självupptagen kriminalprofessor, och Yasmins pappa är en turkisk hjärtkirurg som får nöja sig med att köra tunnelbana i Stockholm. Tjejerna träffas när de söker till Polishögskolan och deras vänskap sätts på prov i väntan på intagningsresultatet."
 
 
 
 
 
Se upp för dårarna är en småcharmig film. Det är en rätt så typisk svensk komedi, som egentligen inte tillför något till genren. Men jag tycker om den. Det som händer är lätt att ta till sig och som tittare mår jag bra av den lättsamma tonen. Det finns något varmt och mysigt över filmen, som gör att jag förlåter den för dess många brister.
 
Yasmins föräldrar försöker anpassa sig till livet i Sverige. 
 
För visst har Se upp för dårarna brister. Manuset är klyschigt, dialogerna stundtals pinsamt otrovärdiga, scenerna ofta hackigt klippta och handlingen förutsägbar. Men det är lite det som jag hade förväntat mig av den här typen av film. Och visst gör det att Se upp för dårarna haltar ibland, men jag tycker inte att det förstör helheten.
 
Allt som allt är Se upp för dårarna en trivsam komedi, som passar dig om du tycker om svenska klassiker.
 

In the heart of the sea

Regissör: Ron Howard.
Genre: Drama, äventyr, biografi.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Benjamin Walker, Cillian Murphy, Brendan Gleeson, Michelle Fairley, Tom Holland.
Releasedatum: 25 april 2016.
 
År 1820 blev valfångstfartyget Essex attackerat av en jätteval, en katastrof som inspirerade författaren Herman Melville till att skriva romanen Moby Dick. Besättningen kämpar mot stormar och svält och tvingas göra de mest otänkbara saker för att överleva.
 
 
 
 
 
In the heart of the sea är en bra film, med potential att bli fantastisk om inte resurser hade kastats bort på ytligheter. 
 
Owen behöver ordna 2000 fat med valspäck innan besättningen kan återvända hem. 
 
Låt oss börja med det positiva. Filmen har en väldigt gripande handling. Själva konceptet i sig bär en enorm kraft, och det är riktigt intressant att se hur händelserna avlöser varandra. In the heart of the sea har en del riktigt starka scener, som jag sannolikt kommer att minnas livet ut. Därtill är fotot snyggt och effekterna läckra.
 
Så var går filmen på grund? En aspekt är att tempot sackar ibland, men den största svagheten är avsaknaden av djup. Vi lär nämligen inte känna karaktärerna ordentligt, något som till en följd gör att jag som tittare helt enkelt inte brydde mig om deras makabra öden. Moviezine skrev i sin recension av filmen: ”En scen där fyra utsvultna män i en livbåt drar lott om vem som ska skjuta sig själv och överlämna sitt kadaver åt de andra har ju alla förutsättningar att bli gripande – förutsatt att man som åskådare bryr sig om dem överhuvudtaget” (Bolin, 2015), och jag kan inte instämma mer med de orden.
 
En av valarna har fått nog av allt dödande. 
 
Som helhet är In the heart of the sea en minnesvärd film, men som på grund av den grunda skildringen av karaktärerna inte gör ett så stort intryck som jag hade önskat.
 

Bolin, Jake (2015). Dramatisk yta utan djup, Moviezine. Senast uppdaterad 15 december. URL: https://www.moviezine.se/movies/heart-of-the-sea (hämtad 13 maj 2018).


Oliver Twist

Regissör: Roman Polanski.
Genre: Drama, familj.
Längd: 2 hr 4 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Barney Clark, Ben Kingsley, Leanne Rowe, Jamie Foreman, Edward Hardwickle, Jeremy Swift.
Releasedatum: 1 november 2006.
 
Oliver Twist rymmer till London efter en hemsk barndom på ett fattighus på landsbygden. Här blir han medlem i ett gäng av gatupojkar. Men när Oliver blir anklagad för ett brott han inte begått, sätts stenen i rullning.
 
 
 
 
 
 
Oliver Twist är en mysig familjefilm, som hade kunnat vara snäppet skarpare. Allt görs egentligen bra – men på något sätt känns det samtidigt som att det finns utrymme för förbättring på alla fronter.
 
Fagin använder gatubarn för att stjäla. 
 
Till exempel skådespelarna. Ben Kingsley är fantastisk, men jag undrar om Barney Clark verkligen var rätt val för huvudrollen. Visst är han söt, men han har inte särskilt mycket inlevelse, vilket gör att hans karaktär upplevs som lite tråkig. När det kommer till handlingen gillar jag själva grundidén, men det hela pågår lite för länge och filmen hade nog mått bra av att klippas ner till en rimligare längd.
 
Sen tycker jag om att Oliver Twist är så pass mörk och brutal som den är. Samtidigt är känns det fånigt och stundtals skrattretande, då det hela framställs på ett tillgjort sätt för att även barn ska kunna se filmen. Det blir helt enkelt lite motstridigt att skildra död och misshandel på ett barnvänligt vis.
 
Oliver blir vän med en grupp gatupojkar. 
 
Som helhet tycker jag definitivt om Oliver Twist, men det är inte en film som jag skulle njuta av att se om och om igen.
 

Panic Room

Regissör: David Fincher.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jodie Foster, Kristen Stewart, Forest Whitaker, Dwight Yoakam, Jared Leto, Patrick Bauchau.
Inspelningsår: 2002.
 
Meg och hennes dotter har just flyttat in i ett stort hus i Manhattan, som tidigare tillhört en miljonär som lät installera ett panikrum för att skydda sin förmögenhet. En kväll när de gått och lagt sig kommer tre män med avsikt att leta efter en väska full med pengar. Men de vet inte att huset nu är bebott.
 
 
 
 
Panic room frustrerar mig verkligen. Det är en film med oerhört många brister, men som i grund och botten ändå är bra. Skådespelarna är begåvade och spänningen håller mig som tittare fängslad rakt igenom. Därför skapas en inre strid: å ena sidan kunde jag inte slita mig från skärmen, men samtidigt irriterades jag enormt över det ogenomtänkta manuset.
 
Meg och hennes dotter gömmer sig i panikrummet när de får inbrott. 
 
Panic room är nämligen rätt dum. Den ger nästan ingen bakgrundsinformation till det som händer, och inbrottstjuvarna känns ungefär lika seriösa som de i Ensam hemma. Därtill gör den begränsade miljön att thrillern upplevs som lite enformig, och de stereotypiska karaktärerna fick mig att sucka djupt gång på gång. Men värst av allt är de logiska luckorna. Manuset har fler hål än schweizerost, och alla irrationella händelser sänker trovärdigheten enormt och gör att filmen känns billig.
 
Inbrottet blir snart en kamp på liv och död. 
 
Trots att Panic room sätter krokben för sig själv kan jag inte undgå att tycka om filmen. Den är spännande, trots att min hjärna skriker att det som sker omöjligen skulle kunna hända i verkligheten. Därför rekommenderar jag Panic room till dig som har lätt att förbise förutsägbara sammanträffanden och ologiska vändningar.
 

Back to the future

Regissör: Robert Zemeckis.
Genre: Science fiction, komedi.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Michael J. Fox, Christopher Lloyd, Lea Thompson, Crispin Glover, Thomas F. Wilson.
Inspelningsår: 1985.
 
Marty är en typisk tonåring från 1980-talet, som av en slump skickas till 1955 i en tidsmaskin uppfunnen av den galne vetenskapsmannen Emmett. Han blir tvungen att se till att hans då tonåriga föräldrar träffas och blir förälskade i varandra, så att han kan återvända till framtiden.
 
 
 
 
 
De flesta har antagligen redan sett Back to the future-filmerna vad det här laget. Det är trots allt en mycket omtalad trilogi, som jag av någon anledning helt enkelt inte har tagit mig an förrän nu. Men på sistone har jag försökt beta igenom lite äldre, populära filmer och serier för att ”förstå snacket” som går. 
 
Doc har byggt en tidsmaskin. 
 
Jag förstår varför Back to the future är en klassiker. Det är en bra film. Underhållande, charmig, till gränsen på fånig. Jag gillar den lättsamma stämningen och tycker om kulturkrockarna som uppstår när Marty reser i tiden. Filmen har också många troper och logiska luckor, men det är något som bidrar till charmen snarare än stör. 
 
Arbetet går inte riktigt som planerat. 
 
Jag tycker inte att Back to the futurevar exceptionell på något sätt, så lite överskattad måste jag säga att den är. Men det är en underhållande och bra film: varken mer eller mindre.
 

Gordon & Paddy

Regissör: Linda Hambäck.
Genre: Tecknat, familj.
Längd: 1 hr 2 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Stellan Skarsgård, Melinda Kinnaman, Felix Herngren, Tova Magnusson, Tove Sacklén.
Releasedatum: 23 april 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En nöttjuv härjar i skogen. Kommissarie Gordon måste fånga tjuven. Sorgligt nog är han den enda polisen i hela distriktet och tvingas stå ensam i snön och vakta hålet där nötterna stulits. Han som egentligen är bäst på att lyssna, tänka och stämpla. Om han bara hade en assistent. Då skulle de tillsammans kunna lösa fallet.
 
 
 
Jag har dragit mig för att se Gordon & Paddy. Baserat på intrycket som jag fick av omslaget, förväntade jag mig en tråkig deckarhistoria för småbarn. Men filmen visade sig vara förvånansvärt bra. Faktum är att jag tyckte om den väldigt mycket.
 
Polischef Gordon försöker hitta skogens nöttjuv. 
 
För det första är filmen snyggt tecknad: lite gammeldags handritad, vilket jag föredrar framför moderna animeringar. Sen tycker jag också mycket om den harmoniska stämningen. Gordon & Paddy är en lugn film, som tar tid på sig utan att bli långdragen eller tråkig. Den vågar inkludera andningspauser och skyndar inte från scen till scen. Dessutom är rösterna oerhört behagliga, något som jag välkomnar med öppna armar efter att ha sett otaliga animerade filmer som är obehagligt skrikiga.
 
Själva handlingen är enkel och har ett fint budskap, som blir tankeväckande även för vuxna tittare. Karaktärerna är därtill riktigt söta, och filmen har några småroliga repliker som fick mig att le stort. Det enda jag egentligen störde mig på gällande Gordon & Paddy var att mysteriet löstes väldigt tidigt och plötsligt, men bortsett från det tyckte jag förvånansvärt mycket om filmen.
 
Hemlösa Paddy börjar arbeta som Gordons assistent. 
 
Som helhet är Gordon & Paddyen behaglig film, egentligen ämnad för de allra minsta, men som även jag som vuxen genuint njöt av.
 

Crocodile Dundee in Los Angeles

Regissör: Simon Wincer.
Genre: Komedi, äventyr.
Längd: 1 hr 31 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Paul Hogan, Linda Kozlowski, Jere Burns.
Inspelningsår: 2001.
 
"Mick åker till Los Angeles. Sue har fått ett uppdrag på sin pappas tidning efter att den förra byråchefen mördats under mystiska omständigheter. Dessutom tycker Mick att det är dags för deras son att få uppleva världen utanför det lilla australiska samhället Walkabout Creek."
 
 
 
 
 
 
Av någon anledning har Crocodile Dundee-trilogin dåligt rykte, och just Crocodile Dundee in Los Angeles sägs vara den sämsta. Men helt ärligt förstår jag inte alls kritiken som filmerna har fått. Jag tycker att de är störtsköna! Crocodile Dundee in Los Angeles är en supercharmig avslutning på en mycket underhållande filmtrilogi, och jag kände mig mycket belåten med upplevelsen.
 
Mick lämnar Australiens skogar och beger sig till Los Angeles. 
 
Jag är en person som älskar att se kulturkrockar och missförstånd på film. Av någon anledning är det något som jag finner väldigt underhållande. Därför tyckte jag mycket om Crocodile Dundee in Los Angeles. Filmen har inte lika mycket drama som tidigare delar, men det var inget som jag störde mig på. Den fick mig att skratta och det är allt jag kräver.
 
Det enda som jag reagerar på är att Crocodile Dundee in Los Angeles följer samma upplägg som tidigare filmer. Den bidrar inte direkt med något nytt utan kör på det som fungerat i det förflutna. Men det är lite det som är grejen: det fungerar, och trots att det blir lite upprepande så kan jag inte undgå att underhållas.
 
Sonen Mikey följer så klart med på resan. 
 
Som helhet är Crocodile Dundee in Los Angeles en lättsam må bra-film som passar tittare som inte är alltför kritiska av sig.
 

Tjuren Ferdinand

Regissör: Carlos Saldanha.
Genre: Drama, komedi, familj.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: John Cena, Kate McKinnon, Bobby Cannavale, Anthony Anderson, David Tennant.
Releasedatum: 7 maj 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
När Ferdinand en dag misstas för att vara farlig blir han bortförd för att delta vid tjurfäktingar. Fast besluten att återvända hem samlar han ett udda gäng för ett äventyr som visar att man aldrig ska döma en tjur efter hornen.
 
 
 
 
 
Jag hade inte särskilt höga förväntningar på Tjuren Ferdinand, men det visade sig vara en riktigt söt familjefilm. Det är en hjärtevärmande och förvånansvärt rolig dramakomedi med fint budskap, som passar såväl stora som små. Handlingen känns igen från julafton, men följer inte den ursprungliga berättelsen alltför plikttroget: vilket jag tycker om. Berättelsen har mer mörker, men bjuder också fler skratt.
 
Som ung blir Ferdinand mobbad av de andra kalvarna. 
 
Karaktärerna är stereotypiska men ändå väldig charmiga. Ferdinand är lätt att tycka om, och jag kan tänka mig att tittare i alla åldrar inspireras av hans personlighet. Han bryr sig om sina ”meddjur”, och vågar stå upp för sig själv och andra. Favoriten är emellertid den skruvade geten Lupe, som hade en förmåga att få oss i soffan att fnissa gång på gång.
 
Ferdinand hittar äntligen en plats där han hör hemma: under korkeken. 
 
Filmen är emellertid något för lång, och en del scener känns så pass krystade att skaparna hade kunnat ta bort dem helt. Exempel på en sådan scen är tjurarna tävlar mot hästarna i hagen bredvid om vilka som är de bästa dansarna. Det kändes relativt malplacerat i förhållande till resten av filmen. Tjuren Ferdinand innehåller också troper, klyschor och logiska luckor som jag gärna hade varit utan, men det är lite vad man kan förvänta sig från den här typen av film.
 
Efter ett missförstånd skickas Ferdinand till en gård för kamptjurar. 
 
Som helhet tycker jag mycket om Tjuren Ferdinand. Det är kanske inte en ny klassiker, men jag kan definitivt tänka mig att se filmen igen.
 

Flatliners

Regissör: Niels Arden Oplev.
Genre: Drama, science fiction, rysare.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ellen Page, Diego Luna, Nina Dobrev, James Norton, Kiersey Clemons, Kiefer Sutherland.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En grupp läkarstudenter framkallar hjärtstopp för att få uppleva livet efter döden. Men när deras experiment blir farligare börjar deras förflutna komma ikapp dem.
 
 
 
 
 
 
Flatliners är en nytolkning av filmen med samma namn från 1990. Den har ett väldigt intressant koncept, och balanserar skickligt science fiction och verklighet. I början. I början är filmen förvånansvärt gripande: jag fastnade både för handling, karaktärer och stilen. Skådespelarna fungerar väl och den allmänna känslan var tilldragande. Men tyvärr höll det inte hela vägen.
 
Studenterna stannar sina hjärtan för att uppleva döden. 
 
Allt eftersom filmen fortlöper blir den mer klyschig och överdriven. Det som jag till en början tyckte var ett intressant och realistiskt återgivet scifi-koncept började luta allt mer åt skräck/fantasy-hållet, vilket inte riktigt är my cup of tea. Därtill kändes budskapet efter ett tag väldigt predikande och övertydligt.
 
Experimentet får oanade konsekvenser. 
 
Som helhet är Flatliners okej. Jag tyckte verkligen om början, men fick lite svårt för alla rysarinslag i filmens senare halva. Inte för att det någonsin blev skrämmande, utan på grund av att det fick hela konceptet att kännas too much. Om Flatliners hade förblivit drama, skulle jag nog ha tyckt om den mer.
 

Philomena

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clark, Mare Winningham, Barbara Jefford, Ruth McCabe, Sean Mahon, Michelle Fairley.
Releasedatum: 16 april 2014.
 
"Den cyniske journalisten Martin blir kontaktad av en kvinna vars mamma Philomena nyligen avslöjat en tung hemlighet hon burit på i över 50 år. Som tonåring födde hon en son utanför äktenskap på ett strikt religiöst Irland. Hon fick behålla honom i tre år, men sedan togs pojken ifrån henne och såldes till ett amerikanskt par."
 
 
 
Philomena är en gripande berättelse baserad på den självbiografiska romanen av Martin Sixsmith. Det är en film med mycket hjärta, som berör djupt utan att bli alltför sentimental. Dessutom kombineras de sorgliga bitarna med varm humor, vilket gör upplevelsen till en känslomässig berg- och dalbana.
 
Philomena försöker hitta sin förlorade son. 
 
Filmen har en härlig atmosfär, mycket tack vare den charmiga skådespelarduon. Både Coogan och Dench över övertygande i sina roller, men Dench slår alla rekord och är rent utav fantastisk. Hon gör sin karaktär stark och sårbar på samma gång, och som tittare är det lätt att sympatisera med henne.
 
Det enda som gör att jag inte förälskar mig i filmen är tempot. Philomena känns aningen utdragen, vilket tyvärr drar ner helheten. Men allt som allt är det en tankeväckande och minnesvärd film.
 

The mountain between us

Regissör: Hany Abu-Assad.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Idris Elba, Kate Winslet, Beau Bridges.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Två främligar blir strandade på ett avgläset, snötäckt berg efter en flygkrasch. De påbörjar en farlig resa genom ödemarken där de måste lita på varandra för att överleva i den tuffa naturen.
 
 
 
 
 
 
The mountain between us är ett snyggt filmat drama. Winslet och Elba gör båda två riktigt bra ifrån sig, och det är just deras talanger som gör filmen sevärd. För övrigt är det nämligen inte mycket som engagerar. Tempot är långsamt och det händer inte särskilt mycket under filmens gång. Jag hade hoppats på en ny Everest eller The revenant där hjärtat satt i halsgropen hela tiden – men detta visade sig vara långt ifrån det. 
 
Flyget som Ben och Alex skulle ta har blivit inställt. 
 
Jag vill börja med att klargöra att The mountain between us är en helt okej film: den är definitivt småspännande, och bara det faktum att huvudrollerna spelas av två briljanta stjärnor gör att intresset behålls rakt igenom. Men filmen hade kunnat vara så mycket bättre. Jag hade velat se starkare passion, större trovärdighet, mer verklig fara och ett mer intensivt händelseförlopp. Som det är nu hade filmen lätt kunnat kortas ner en halvtimme utan att förlora innehåll. Jag upplever dessutom The mountain between us som något ofokuserad: det är som att den inte riktigt har bestämt sig för om den ska vara ett romantiskt drama eller en överlevnadsfilm. Resultatet blir att konceptet faller lite platt.
 
En olycka gör att duon måste kämpa för sin överlevnad. 
 
Som helhet är The mountain between us helt okej. En fin film. Mild. Men jag hade förväntat mig mer.
 

Murder on the Orient Express

Regissör: Kenneth Branagh.
Genre: Drama, kriminalare.
Längd: 1 hr 54 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Kenneth Branagh, Penelope Cruz, Willem Dafoe, Judi Dench, Johnny Depp, Josh Gad, Leslie Odom Jr, Michelle Pfeiffer, Daisy Ridley.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Alla är misstänkta när ett mord begås på en extravagant tågresa genom Europa. Tiden är knapp och en ensam man måste lösa pusslet innan mördaren slår till igen.
 
 
 
 
 
Murder on the Orient Express är ett bra drama. Trots mordhistorien är berättelsen lättsam att ta till sig, vilket till stor del beror på filmens inslag av humor och det oerhört vackra fotot. Därtill är skådespelarensemblen briljant, och det är riktigt roligt att se så många talanger i en och samma film. Branagh utgör en bra Poirot, och förmedlar en skarpsinnighet värt att jämföra med Sherlock Holmes.
 
Hercule Poirot försöker lösa mysteriet mitt i snöstormen. 
 
Filmens styrka är upplösningen, som känns väldigt tillfredsställande. Vägen dit är emellertid lite hackig och utdragen – och det känns som att handlingen hade potential till att engagera tittaren mer. Som det är nu är filmen bra, men intresset falnar emellanåt på grund av det långsamma tempot.
 
Varje passagerare blir misstänkt i Poirots undersökning. 
 
Allt som allt är jag positivt överraskad av Murder on the Orient Express. Det är ett enkelt men genomtänkt morddrama.
 

Thor: Ragnarok

Regissör: Taika Waititi.
Genre: Fantasy, äventyr, action.
Längd: 2 hr 10 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Cate Blanchett, Idris Elba, Jeff Goldblum, Tessa Thompson.
Releasedatum: 12 mars 2018.
Distributör©Marvel.
 
Thor hålls fängslad på andra sidan universum utan sin mäktiga hammare. Han för en kamp mot tiden för att ta sig tillbaka till Asgård för att stoppa Ragnarök: förstörelsen av hans hemvärld, nu i händerna på den hänsynslösa Hela.
 
 
 
 
Thor: Ragnarok är utan tvekan den bästa delen i trilogin om Thor. Den är mer sammanhållen än föregångarna, och har riktigt charmig humor. Dessutom tycker jag om många av skådespelarna i sidrollerna: bland annat Cate Blanchett, Jeff Goldblum och Tessa Thompson som förhöjer upplevelsen med sin närvaro. Sen är förstås effekterna grymma, men det är ju knappast en överraskning.
 
Hulken är inte lika kraftfull i sin mänskliga gestaltning. 
 
Sen är Marvel förstås Marvel, och det blir lätt överdrivet och lite för mycket i min smak. Handlingen har vi sett förut, och just eftersom hela grejen med hjältar som räddar världen är rätt uttjatat vid det här laget så finns inte en känsla av överhängande fara. Vi vet att de kommer att stoppa boven och att allt slutar lyckligt, och det tar udden av spänningen.
 
Thor måste bekämpa storskaliga monster. 
 
Allt som allt är Thor: Ragnarok helt okej. Jag gillar skådespelarna och humorn, men fastnar inte helt för att sådana här typer av filmer lätt känns too much för mig. Men tycker du om Marvel så ska du självfallet inte missa denna!
 
 
- Alla bilder är copyrightskyddade av Marvel och Disney. 

Victoria & Abdul

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Ali Fazal, Tim Pigott-Smith, Eddie Izzard, Adeel Akhtar, Michael Gambon.
Releasedatum: 12 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Abdul reser från Indien för att delta i drottning Victorias guldjubileum får hon ett gott öga för honom. Drottningen ifrågasätter de begränsningar som hennes ställning medför, och de bildar en osannolik allians som hennes hov och innersta cirkel gör allt för att bryta.
 
 
 
 
Victoria & Abdul är ett lättsamt och fint drama. Filmen har en varm ton, upplyftande humor och känns allmänt trivsam. Den lyckades också beröra mig så pass att jag fick tårar i ögonen, mycket tack vare de duktiga skådespelarna. Kemin mellan Judi Dench och Ali Fazal är härlig, och det fanns stunder då allt jag ville var att ge dem en stor gruppkram. Vidare är Victoria & Abdul oerhört snyggt filmad, och miljöerna är enastående vackra.
 
Drottning Victoria blir nära vän med tjänaren Abdul. 
 
Det som Victoria & Abdul faller lite på är att den känns aningen tom ibland. Tempot är relativt långsamt och jag hade gärna sett mer djup och fler konflikter. Därtill lämnades flera frågor obesvarade i slutet, och jag hade velat ha färre lösa trådar. 
 
Hushållet konspirerar för att få bort Abdul från slottet. 
 
Som helhet är Victoria & Abdul ett rofyllt drama som både underhåller och berör. Det är en må bra-film som passar hela familjen.
 

My friend Dahmer

Regissör: Marc Meyers.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ross Lynch, Alex Wolff, Tommy Nelson, Harrison Holzer, Liam Koeth, Dallas Roberts, Anne Heche.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Mördare, nekrofil och kannibal. 1992 dömdes Jeff Dahmer till sexton livstidsstraff. Men hur blev det så? Detta är historien om Dahmers tidigare liv, en berättelse om en blyg tonåring som gör allt för att passa in. Den mörka bakgrunden till ett förskräckligt livsöde, förvandlingen från ung man till monstruös mördare."
 
 
 
My friend Dahmer är ett verklighetsbaserat drama som utgår från den grafiska romanen med samma titel, skriven av Derf Backderf. Det är en speciell film. Trots att jag aldrig hade hört talas om Jeffrey Dahmer innan, tyckte jag att det var oerhört intressant att ta del av hans liv. Skådespelarna gör superba insatser, och den spända stämningen gör att jag satt på helspänn hela tiden. Men dessvärre är det inte tillräckligt för att skapa ett helhjärtat engagemang.
 
Jeff har alltid ett varmt leende på läpparna. Eller inte. 
 
Tempot är långsamt och själva narrativet är faktiskt rätt tråkigt. Berättarelementen upprepas, vilket gör att inte mycket hinner hända trots speltiden. Därtill finns hela tiden känslan av att något kommer hända: men det slutar alltid i antiklimax. Det blir helt enkelt mycket väntan på ingenting, och jag är lite besviken över att vi aldrig fick ta del utav stunden då Jeffrey faktiskt blev mördare. My friend Dahmer hade potential till att bli så mycket mer om filmskaparna bara vågat ta steget längre. Nu blir det istället ett relativt slätstruket drama utan någon riktig konflikt.
 
Klasskompisarna utmanar Jeff till att skämma ut sig. 
 
Som helhet tycker jag om My friend Dahmer förvånansvärt mycket. Berättelsen är gripande och jag tyckte att det var intressant att följa Jeff Dahmers liv. Men just eftersom spänningen aldrig ledde någonvart, har jag svårt att sätta ett betyg högre än ”okej”.
 

Geostorm

Regissör: Dean Devlin.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Gerard Butler, Jim Sturgess, Abbie Cornish, Alexandra Maria Lara, Andy Garcia, Ed Harris.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Efter att Jorden drabbats av naturkatastrofer har världens ledare skapat ett nätverk av satelliter som kontrollerar det globala klimatet. Men det system som byggdes för att skydda dem angriper nu istället Jorden. Det blir en kamp mot klickan för att ta reda på vem som är det verkliga hotet innan en geostorm drabbar världen och förintar allt.
 
 
 
Geostorm har fått hård kritik och det är lätt att förstå varför. Men så länge jag underhålls har jag lätt att ignorera brister, och faktum är att Geostorm grep tag i mig. Tempot är högt, skådespelarna duktiga och effekterna snygga. Jag har en svag punkt för katastroffilmer, och trots att Geostorm fick mig att rulla med ögonen fler gånger än jag kan räkna till satt jag fängslad ända till slutet.
 
Jake försöker rädda Jorden från total katastrof. 
 
Geostorm är som bäst i början, där spänningen byggs upp på ett snyggt sätt. Men allteftersom blir filmen mer överdriven, mer klyschig och mindre trovärdig. Manuset är fyllt med uttjatade troper och det som sker på skärm är varken logiskt eller särskilt sammanhållet. Inte heller kände jag någon rädsla för karaktärerna. Trots katastroferna upplevde jag aldrig att de var i verklig fara, och även om de hade varit det så skulle jag troligen inte bry mig. Karaktärerna är nämligen ytligt uppbyggda. Kritiken som filmen har fått är alltså inte tagen ur luften: det finns stora hål. Men ser man bortom dem är Geostorm värd att ge en chans.
 
Stad efter stad ödeläggs av stormar, vågor, is och eld. 
 
Som helhet tycker jag inte att Geostorm är så dålig som många har gjort sken utav. Den har påtagliga brister som är svåra att bortse från, men lyckas ändå underhålla och skapa ett starkt intresse av att veta mer. Om du stör dig på filmer vars trovärdighet ligger i botten ska du nog skippa denna. Men om du är ute efter en actionpackad film med storskalade katastrofer har du hittat rätt. 
 

Final Portrait

Regissör: Stanley Tucci.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Geoffrey Rush, Armie Hammer, Tony Shalhoub, Clémence Poésy, James Faulkner, Sylvie Testud.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Under en resa till Paris tillfrågas James av den världsberömde konstnären Alberto Giacometti, om han vill sitta modell för ett porträtt. Smickrad och nyfiken tackar James ja. Så börjar en rörande vänskap och ett unikt avslöjande i skönheten och frustrationen i den stundtals kaotiska kreativa processen."
 
 
 
Jag tyckte om Final portrait, men har svårt att sätta fingret på varför. Det är inte en film som jag vanligtvis skulle gilla: det händer inte mycket och tempot är så gott som obefintligt. Handlingen är slätstruken och saknar upptrappande klimax. Vidare återspeglar dramats grå färgtoner filmens stillsamma inre, och får orden ”jag borde vara uttråkad vid det här laget” att eka i huvudet. Men jag blev aldrig uttråkad, vilket minst sagt var förvånande.
 
Timmar blir till månader. 
 
Jag tycker att Final portrait var mycket intressant, något som förstärks av Geoffrey Rushs briljanta insats. Jag har hittills inte sett honom vackla, och rollen som Alberto Giacometti är inget undantag: varje andetag han tar utstrålar världsvan kompetens. Därtill tycker jag att filmen var rolig. Den har vissa humoristiska stunder som fick mig att skrocka, och de har verkligen satt sig på minnet.
 
Giacometti blir frustrerad av sitt skapande. 
 
Som helhet tycker jag att Final portrait är bra. Tror jag. Är det något som jag inte tycker om så är det långsamma filmer, och detta är en långsam film. Men den håller sig uppe tack vare sina skådespelare och intresset som skapas tidigt. Så ja. Jag tror nog att jag tycker om den.
 

RSS 2.0