Collateral Beauty

Regissör: David Frankel.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Will Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Helen Mirren, Kiera Knightley, Michael Peña.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: Warner Bros.
 
"När Howard drabbas av en tragedi och börjar dra sig undan från omgivningen tänker hans vänner ut en plan för att nå fram till honom – innan han förlorar allt. De vill visa att även den svåraste förlust kan leda till ögonblick fyllda av glädje, och att kärlek, tid och död flätas samman i ett liv som levs fullt ut."
 
Fast filmens koncept varken är trovärdigt eller särskilt klyftigt, fastnade jag direkt. Det var annorlunda och dumt, men minst sagt underhållande. Collateral Beauty fick mig att skratta och må bra, och hade dessutom många duktiga skådespelare som gav dramat ett välbehövt djup. Den gripande berättelsen hade därtill potential till att bli både kraftfull och berörande. Men successivt rann denna potential ut i sanden. Gradvis blev filmen allt mer orimlig, och ju närmare den kom sitt slut desto fånigare blev den. 
 
Howard tror att han besöks av Döden, Tiden och Kärleken. 
 
För det första tar Collateral Beauty sig an för mycket. Istället för att fokusera på skildringen av Howard, försöker den visa att alla har sina bekymmer. Det gör dramat ofokuserat och spretigt, och ger inte tillräckligt med skärmtid åt huvudpersonen för att han ska kännas äkta. Dessutom – och detta är mitt största problem – är jag riktigt besviken på slutet. Det förstör verkligen allt. Filmens tidigare misstag kunde jag förlåta eftersom den fortfarande roade mig, men de sista tjugo minuterna är så krystade att det kryper i huden. Slutvändningen är rent utav skrattretande löjlig.
 
Vännerna intalar sig att det är för Howards bästa när han görs till åtlöje. 
 
Collateral Beauty gör mig verkligen kluven. Å ena sidan tyckte jag mycket om dramat den första timmen, men allteftersom filmen blev ytligare och dummare förlorade jag intresse. De sista tjugo minuterna är bedrövliga, och jag förstår inte alls hur David Frankel resonerat kring slutet.
 

När Marnie var där

Regissör: Hiromasa Yonebayashi.
Genre: Anime, drama.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Sara Takatsuki, Kasumi Arimura, Nanako Matsuschima, Susumu Terajima.
Releasedatum: 2016-12-05.
 
"Anna ska tillbringa sommaren i Hokkaiko. Tanken är att den fuktiga luften ska lindra hennes astma. Hon fördriver tiden med att dagdrömma, övertygad om att hon står utanför den osynliga cirkel osm de flesta människor tillhör. Då träffar hon Marnie, en flicka som inte dömer utan låter henne vara precis som hon är. Men något med Marnie är annorlunda..."
 
När Marnie var där är ett vackert och känslosamt drama om vänskap och behovet att känna tillhörighet i livet. Det är en smakfull, handtecknad film, med briljanta animeringar som elegant komponerats ihop. Detaljrikedomen och de noggrant utvalda färgerna förför, och som tittare häpnas man över miljöernas skönhet.
 
Marnie dyker mystiskt upp när Anna anländer i Hokkaiko. 
 
Det som skiljer När Marnie var där från många andra av Studio Ghiblis verk, är att den tar plats i vår egen värld och inte blandar in magiska element eller övernaturliga varelser. När Marnie var där är istället ett lågmält drama grundat på verkligheten. Den behagliga stämningen och det stillsamma upplägget fungerar för det mesta riktigt bra, och ger en trivsam känsla. Men ibland går det för långsamt, och vissa scener saknar en framåtdrivande glöd.
 
Anna vågar öppna upp sig för sin nyfunna vän. 
 
Handlingen är väldigt annorlunda. Det unika konceptet griper snabbt tag i tittaren och skapar en stark vilja av att få reda på hur mysteriets alla trådar hänger samman. Filmens mittdel är dock rätt tung, och till viss del också förvirrande. När Marnie var där växlar lite för ofta mellan olika tider och paralleller, och ibland kastas så mycket information på tittaren att det hela blir lite för mättat. Filmen biter helt enkelt av mer än vad den kan svälja, och som ett resultat känns slutresultatet aningen ofärdigt. Men trots dessa svagheter är det lätt att beröras av berättelsen, och vid vissa tillfällen hade jag svårt att hindra ögonen från att fyllas med tårar.
 
Anna försöker lista ut vem Marnie egentligen är. 
 
Som helhet är När Marnie var där en hjärtevärmande berättelse för hela familjen. Det är inte Studio Ghiblis starkaste verk, men ändå ett drama mycket värd att se.
 

Florence

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg, Rebecca Ferguson.
Releasedatum: 2017-01-16.
 
"Florence Jenkins är en rik arvtagerska i New York som drömmer om att bli stor operasångerska – trots att sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga. Sopranen kunde bekosta sin sångkarriär och grammofoninspelningar, tack vare sitt arv. Hennes sista konsert framfördes på New Yorks ledande scen drygt en månad före sin död 1944."
 
Ni vet den där känslan som man får när man tittar på Mr Bean? Obehaget, pinsamheten, som uppstår när man ser Beans välmenade försök som alltid slutar i katastrof? Lite av den känslan finns med även i Florence. Florence Jenkins saknar helt självinsikt, vilket försätter henne i många genanta situationer. Det kryper av obehag i tittarens kropp, men likt en bilkrasch är det omöjligt att titta bort hur mycket man än vill. Men det är också det som gör Florence så fruktansvärt underhållande.
 
Florence är lyckligt ovetandes om att hennes man döljer tidningarnas kritik.
  
Florence är en rolig film, och redan halvvägs igenom hade jag tappat räkningen på antalet gånger som den fått mig att skratta. Men i grund och botten är det ett drama. På sina ställen fokuserar Florence på Jenkins dödliga sjukdom, och vid dessa tillfällen blir filmen mer allvarlig. Scenerna ger filmen djup, och ökar samtidigt förståelsen för Florence Jenkins som person. De bidrar till att hon blir mer människa, snarare än ett förlöjligat skämt. Hade filmen inte kombinerat humorn med denna dos allvar hade den lätt kunnat ses som överdriven. Nu känns Florence istället väl avvägd; om något utdragen.
 
Lektionerna hos sångpedagogen går enligt Florence utmärkt.  
 
Som helhet är den värmande må bra-filmen Florence sevärd. Den har fantastiska skådespelare, mycket glädje och stort hjärta. What’s not to like?
 

Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Regissör: Felix Herngren, Måns Herngren.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 48 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Robert Gustafsson, Jens Hultén, Iwar Wiklander, David Wiberg, Colin McFarlane.
Releasedatum: 2017-05-08.
Distributör©Disney.
 
"Allan Karlsson och hans vänner är rastlösa på Bali efter ett år i lyx. När Allan en dag bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda så blir det fart igen. Inte bara på Allan och sällskapet, men även på hämndlystna gangsters, ryska bekanta från förr och amerikanska CIA."
 
Hundraettåringen som smet från notan och försvann är en förvånansvärt underhållande efterföljare till Hundraåringen. Den har ett högre tempo än vad jag minns förra filmen hade, och många tokiga händelser som driver fram den absurda handlingen. De språkliga missförstånden roar, och trots att få av skämten är originella lyckas de få mottagaren att dra på smilbanden.
 
Allan ger sig ut för att hitta receptet till Folksoda. 
 
Precis som sin föregångare växlar Hundraettåringen mellan nutid och tillbakablickar. Filmen inkluderar likaså en del kopplingar till verklig historia, där vi får se hur Allan har påverkat händelserna så som vi känner till dem. Detta sker dock inte i samma mån som i Hundraåringen, och på något sätt känns filmen inte heller lika välbalanserad. Manuset är stundtals ansträngt och flera av scenerna känns framtvingade och krystade. Dessutom växlas det ofta mellan kontrasterande stilnivåer, vilket gör att filmen inte alltid känns väl sammanhållen.
 
Även sonen Benny bygger upp en besatthet för receptet. 
 
Det finns ingen tvekan om att Robert Gustafsson är en stjärna. Precis som i Hundraåringen underhåller från början till slut med sin ojämförliga porträttering av Allan. Dessvärre hamnar han lite i skymundan. I Hundraettåringen ges sidkarkatärerna väldigt mycket utrymme, och på så sätt får Gustafsson förhållandevis lite skärmtid. Jag hade helt enkelt velat se mer av honom. Detta speciellt med tanke på att Hundraettåringen inte har många bra skådespelare bortsett från just Gustafsson. David Wiberg är flamsig och all over the place, medan nykomlingen Shima Niavarani – som ersatt Mia Skäringer som Bennys flickvän – känns oseriös och inte alls lever upp till förväntningarna.
 
Grabbgängets äventyr för dem över kontinenterna. 
 
Hundraettåringen som smet från notan och försvann är varken nyskapande eller unik. Ändå är det en förvånansvärt trevlig och underhållande tittarupplevelse.
 
 
– Bilderna är copyrightskyddade av Disney. 

American Honey

Regissör: Andrea Arnold.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sasha Lane, Shia LaBeouf, Riley Keough, McCaul Lombardi, Arielle Holmes.
Releasedatum: 2017-04-24.
Distributör: Universal Sony.
 
"En livsbejakande tonårsrebell ansluter sig till en grupp likasinnade. Tillsammans stjäl, luras och festar de sig fram genom landet."
 
 
 
 
American Honey är ett annorlunda men sevärt drama, med energipulserande stämning, snyggt foto och duktiga skådespelare. Berättelsen är vacker, och budskapet om att våga drömma och se livets möjligheter träffar direkt i hjärtat. Dessutom är det förvånansvärt intressant att följa Star och hennes bestyr.
 
Star förälskar sig i gruppledaren Jake. 
 
Men på grund av en del brister når American Honey inte ända fram. Filmen är lite ofokuserad, och väckte inte ett genuint intresse för karaktärerna då mycket bakgrundsinformation saknas. Men den största svagheten är ändå dess längd. American Honey är hemskt utdragen och det händer inte tillräckligt mycket för att fylla ut tiden på ett effektivt sätt. Många scener känns upprepande och pågår alldeles, alldeles för länge. Som tittare får man därför inte samma energi och passion som karaktärerna – vilket är synd, för med en tydligare riktpunkt och en mer komprimerande klippning hade American Honey kunnat bli riktigt gripande.
 
Gänget tar sig genom landet och tjänar pengar på alla sätt de kan. 
 
Den originella American Honey visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Ändå når den inte ända fram, och filmen hade behövt vara lite mer… händelserik, för att göra ett bestående intryck på mig.
 

Sing

Regissör: Christophe Lourdelet, Garth Jennings.
Genre: Familj, komedi
Längd: 1 hr 48 mins.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Reese Witherspoon, Taron Egerton, Scarlett Johansson.
Releasedatum: 2017-04-24.
Distributör: Universal Sony.
 
"Buster Moon ska anordna världens största sångtävling för att rädda sin konkurshotade teater. Deltar gör bland annat den utarbetade mamman Rosita, det punkiga piggsvinet Ash och gangstergorillan Johnny."
 
 
Sing är en sådan där film som fungerar helt okej att se en gång, men som inte gör något större intryck. Manus, animeringar, musik och liknande är alltsammans bra gjorda – men inga risker tas och ingenting sticker ut. Det gör Sing till en medioker och rätt slätstruken film, som inte väcker viljan att se den på repeat.
 
Buster Moon försöker hindra sin teater från att gå i konkurs. 
 
Filmen består av en enkel berättelse och handlingen är i sig inte särskilt utmärkande. Den rycker inte med tittaren så som exempelvis glädjepillret Trolls. Stundom blir Sing också rätt tråkig, och filmen känns både förutsägbar, lite urvattnad och för lång. Det finns ingenting som skapar ett genuint engagemang, och trots att karaktärerna är söta och musiken är bra så saknar Sing det där lilla extra som gör att man som tittare verkligen fångas in.
 
Tävlingen är i full gång och Meena vill bevisa för sig själv att hon duger. 
 
I sin helhet är Sing en film som håller allt på ett neutralt plan. Allt görs bra, men inget sticker ut. Avsaknaden av humor riktad mot vuxna bidrar dessutom till att Sing mer känns som en barnfilm än familjefilm.
 

Allied

Regissör: Robert Zemeckis.
Genre: Drama, romantik, action.
Längd: 2 hr 5 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Brad Pitt, Marion Cotillard, Lizzy Caplan, Vincent Latorre, Jared Harris.
Releasedatum: 2017-04-03.
Distributör: Paramount.
 
"När underrättelseofficern Max Vatan får reda på att hans fru kanske jobbar för fienden har han bara 72 timmar på sig att bevisa att hon är oskyldig."
 
 
 
 
Fast Allied är välspelad och smått spännande, anser jag att det är ett mediokert drama. Tempot är långsamt och under långa sekvenser var jag rätt uttråkad. Filmen innehåller dessutom många klyschor, och karaktärerna känns så pass underutvecklade att jag inte fastnar för dem trots de duktiga skådespelarna. 
 
Det utåt sett perfekta paret är i själva verket spioner. 
 
Utåt sett ser Allied fantastisk ut. Fotot är vackert och filmens detaljrikedom imponerar. Men det blir nästan för snyggt. Allting har en onaturlig skönhet över sig, vilket gör att filmen inte framstår som realistisk. Allied utspelas trots allt under andra världskriget: bomber exploderar, människor flyr i panik och personer dör. Ändå förblir allt perfekt, in på minsta detalj. Replikerna håller kvar sin poetiska klang, karaktärernas frisyrer förblir felfria och kostymerna får inte en uns smuts på sig. Det skapar en slags distans till tittaren och försvårar att engageras i det som sker. 
 
Stridsscener blandas med sliskigt kärleksdrama. 
 
Dessutom känns det som att de som har skapat filmen haft svårt att bestämma sig för vilken genre Allied ska tillhöra. Expositioner och skottsalvor i stil med Tarantinos filmer, varvas med sliskiga kärleksförklaringar och sentimentala familjestunder. Kontrasterna i stämningen gör att filmen inte känns väl sammanhållen, och den hade behövt ett tydligare fokus.
 
Spionerna Max och Marianne förälskar sig under ett uppdrag.
 
Som helhet är Allied en okej film. Den är särskilt spännande i början och slutet, men däremellan hade jag svårt att engageras.
 

Arrival

Regissör: Denis Villeneuve.
Genre: Drama, sci-fi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Amy Adams, Jeremy Renner,
Forest Whitaker, Michael Stuhlbarg, Tzi Ma.
Releasedatum: 2017-04-17.
Distributör: Universal Sony.
 
"När några mystiska rymdskepp landar på Jorden, kallas ett expertteam med bland annat språkvetaren Louise Banks och fysikern Ian Donnelly in för att försöka ta reda på utomjordingarnas avsikter."
 
 
 
Arrival skiljer sig från många andra science fiction-filmer. De karakteristiska blodiga striderna syns inte till, utan har ersatts av ett avskalat och relativt stillsamt drama med fokus på karaktärer och känsla. Atmosfären är laddad, och det tydliggörs tidigt att filmen tar sig själv på stort allvar. Fotot är nämligen makalöst vackert, skådespelarna mycket professionella, och filmen integrerar på ett riktigt snyggt sätt aktuella samhällsproblem i handlingen.
 
Språkexperten Louise försöker kommunicera med utomjordingar. 
 
Det är minst sagt intressant att följa alltsammans, och jag är förtjust över filmens oväntade djup och komplexitet. Jag gillar att inte alla svar levereras på ett silverfat, och att Arrival uppmanar tittaren att tänka efter och reflektera. Dessvärre blir det ibland för otydligt vad filmen vill säga. Till viss del är den väldigt svår att förstå, och ordentliga svar ges inte på de frågor som väcks under filmens gång. Jag sökte till och med fram information på extern väg för att ordentligt förstå vad som hänt, men fann mest spekulationer snarare än fakta. En bra film behöver inte ge svar på allt, men Arrival hade behövt samla ihop de svårtydliga trådarna bättre för att ge ett mer tillfredsställande avslut.
 
Utomjordingarnas besök för samman Louise med Ian. 
 
Som helhet är Arrival en stillsam men mäktig science fiction-film. Den är oerhört snyggt gjord och utstrålar stor kompetens. Men för mycket är oklart när eftertexterna börjar rulla, och som tittare kände jag mig lite lurad då jag aldrig fick svar på mina frågor. Filmen är dessutom rätt långsam, och under vissa sekvensen förlorade jag intresse. Det som är fascinerande är dock att Arrival verkligen får tittaren att reflektera och häpnas efteråt, men inte särskilt mycket under filmens gång.
 

Scooby Doo: i vilda västern

Regissör: Matt Peters, Dongwan Jung.
Genre: Familj, komedi, äventyr.
Längd: 1 hr 12 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Matthew Lillard, Frank Welker, Grey DeLisle, Kate Micucci, Gary Cole, Max Charles.
Releasedatum: 2017-03-20.
Distributör: Warner Bros.
 
"Mysteriegänget åker till turistranchen Crazy Q och upptäcker att skurken Stilige Jacks spöke skrämmer gästerna. Kan de fånga in den odrägliga varelsen och rädda ranchen?"
 
 
 
Jag är uppvuxen med Scooby Doo, och därför var det en oerhört nostalgisk upplevelse att se Scooby Doo: i vilda västern. Allt från de färgstarka animeringarna till ljudeffekterna påminner om min barndom och ger mig en må bra-känsla. Det är dessutom roligt att återigen få följa de härliga karaktärerna, och deras skämtsamma repliker lyfter filmen rejält.
 
Shaggy oroar sig över sitt släktband med skurken. 
 
Men jag måste ändå se på filmen med ett kritiskt öga. För det första finns många sidkaraktärer, varav inte alla bidrar med något värdefullt. Sedan är Scooby Doo: i vilda västern dessutom aningen utdragen, trots att den är så kort. I filmen finns en del överflödiga scener som inte tillför något, och inte tillräckligt med tid läggs på den traditionella ”fånga-och-avmaskera”-delen. Det gör i sin helhet att Scooby Doo: i vilda västern inte känns lika ”spännande” som många av de äldre filmerna.
 
Jagad av skurken försöker Shaggy maskera sig. 
 
Självklart tjänar det inte mycket till att överanalysera en barnfilm, dock. Scooby Doo: i vilda västern är en trevlig familjefilm som utan problem kommer att underhålla yngre barn. Och för oss som är uppvuxna med franchisen ger filmen en härlig nostalgikick.
 

Kvinnan på tåget

Regissör: Tate Taylor.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emily Blunt, Haley Bennett, Rebecca Ferguson, Laura Prepon, Allison Janney, Justin Theroux, Luke Evans, Lisa Kudrow.
Releasedatum: 2017-03-24.
 
"Rachel är besatt av det perfekta paret som hon varje dag ser från sitt fönster på pendeltåget. Men en dag får hon se något som förändrar allt. Rachel drivs av spänningen och sin besatthet att bli en del av det liv som hon bara har kunnat se på håll, men hur långt kommer hon att gå för att avslöja sanningen?"
 
Kvinnan på tåget baseras på boken med samma namn, av Paula Hawkins. Det är en spännande berättelse, med komplexa karaktärer och ett fascinerande mysterium som nystas upp på ett skickligt sätt. Den stjärnspäckade filmens skådespelare presterar dessutom på topp. Huvudrollsinnehavaren Emily Blunt levererar kraftfullt, och gör stort intryck på tittaren.
 
Vi får följa tre sammanlänkade karaktärer: Rachel, Anna och Megan. 
 
Det tar dock Kvinnan på tåget väldigt lång tid att komma igång, och den första halvans långsamma tempo gör att intresset hinner falna. Med tiden tätnar intrigerna och till sist når filmen fram till ett nagelbitande klimax – med laddad atmosfär och oväntade vändningar. Men vägen dit är lång, och under en stor del av filmen satt jag relativt uttråkad.
 
Successivt knyts parallellerna samman och mysteriet nystas upp. 
 
Den komplexa Kvinnan på tåget är som helhet en spännande film. Skådespelarna imponerar stort, och de olika karaktärsparallellerna knyts snyggt samman. Dessvärre är tempot långsamt, och det tar alldeles för lång tid för Kvinnan på tåget att anlända till sin slutstation.
 

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Regissör: David Yates.
Genre: Fantasy, äventyr.
Längd: 2 hr 13 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol, Colin Farrell, Ezra Miller, Johnny Depp.
Releasedatum: 2017-03-27.
Distributör: Warner Bros.
 
"Året är 1926 och på New Yorks gator ödelägger ett mystiskt väsen allt i sin väg och hotar att avslöja den hemliga trollkarlsvärlden. När Newt Scamander av misstag släpper lös några magiska varelser måste ett udda gäng hjälpas åt för att fånga in dem."
 
 
Fantastiska vidunder och var man hittar dem är en bra film. Ändå hade jag förväntat mig mer. Filmen består av två handlingsparalleller, och dessa hade kunnat balanseras och vävts samman bättre. Ena stunden tar vi del av en skämtsam jakt, med egendomliga varelser och bisarra parningsdanser, medan vi i nästa bevittnar mord och övergrepp. Det ger en nyckfull kontrast och skapar en labil ton som abrupt växlar fram och tillbaka. Även Harry Potter-filmerna kombinerade mörka handlingsspår med mer gladlynta, men de förenades på ett smidigare och mindre slumpartat sätt.
 
Newt kommer till New York med en resväska med vidunder. 
 
Det är intressant att ta del av J.K. Rowlings värld i en annan tid och ett annat land än vad vi är vana vid, men miljön hade kunnat utnyttjas bättre. Den magiska kulturen i New York City 1926 skiljer sig mycket åt från den i London 1991, men kontrasterna utforskas inte särskilt djupt. Istället hamnar de i bakgrunden och glöms snabbt bort. 
 
 Som en aspirerande författare vill Newt förmedla djurens harmlöshet. 
 
Vi introduceras för en grupp nya karaktärer i Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Var och en är riktigt charmiga, och de levandegörs av minst sagt kompetenta skådespelare. Huvudrollsinnehavaren Eddie Redmayne har som alltid en behagfull inlevelse, och passar som handen i handsken som den lite bortkomna Newt. Dessvärre klickar karaktärerna inte riktigt som grupp, och jämför man dem med intressantare roller som Grindelwald känns de lite tunna.
 
 Systrarna Tina och Queenie hjälper Newt att hitta de förrymda varelserna. 
 
En annan sak som jag reagerar på är filmens trovärdighet, speciellt när det kommer till karaktärernas reaktioner. I exempelvis scenen där förföriska Queenie lagar mat, får mugglaren Jacob se magi för första gången. Fast han hänförs av synen ser han inte det minsta misstroende ut, och han ifrågasätter aldrig det som händer. Det distanserar tittaren och gör att scenen faller platt. Vidare är effekterna snygga, men eftersom vi har sett liknande tidigare blir det aldrig riktigt imponerande. Dessutom överanvänds CGI lite, och fast det ser läckert ut hade filmen troligen tjänat på att tona ner det i vissa scener.
 
 Efter en rad missförstånd arresteras Newt och hans nyfunna vän. 
 
Som helhet är Fantastiska vidunder och var man hittar dem underhållande och spännande. Men den återskapar inte riktigt magin från Harry Potter, och känns som en transportsträcka till något bättre. Filmen upplevs som lite oordnad och utdragen, och etablerar inte faror som engagerar lika mycket som Voldemorts återkomst i Harry Potter-filmerna.
 

The Accountant

Regissör: Gavin O'Connor.
Genre: Drama, action, thriller.
Längd: 2 hr 7 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Jon Bernthal, Anna Kendrick, J.K. Simmons, John Lithgow.
Releasedatum: 2017-03-20.
Distributör: Warner Bros.
 
"Christian känner sig mer bekväm med siffror än med människor. Han frilansar som revisor och arbetar för några av världens farligaste brottslingar. Med polisen efter sig tar han sig an en mer regelrätt kund, men när Christian börjar syna kundens siffror i sömmarna uppdagas att flera personer tvingats sätta livet till."
 
The Accountant är en lite annorlunda thriller, då inslag av action och våld finns med utan att ta överhanden. Istället är det de intressanta karaktärerna som driver berättelsen framåt. Dessa är filmens styrka, och det blir som allra bäst när scenerna fokuserar på protagonistens bakgrund och livsstil. Skådespelarna gör ett bra arbete med rollerna, och deras insats får karaktärerna att kännas autentiska. De bidrar också med humor som skapar en trevlig kontrast mot det spännande dramat.
 
Autistiska Christian är en skicklig revisor. 
 
Dessvärre är The Accountant för lång. Transportsträckorna mellan de händelserika scenerna är relativt utdragna, och under vissa sekvenser falnar intresset. Dessutom växlar filmen mellan tillbakablickar och nutid på ett otydligt sätt, vilket ger ett rörigt intryck. Det är inte heller helt enkelt att förstå sig på handlingen, vilket försvårar att verkligen engageras.
 
Christian är inblandad i en dödlig katt-och-råttalek.
 
The Accountant är i sin helhet en bra film. Trots att den är aningen osammanhängande, är det spännande att följa katt-och-råttaleken.
 

Belle & Sebastian

Regissör: Nicolas Vanier.
Genre: Äventyr, drama, familj.
Längd: 1 hr 38 mins.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Félix Bossuet, Tchéky Karyo, Margaux Chatelier, Dimitri Storoge, Andreas Pietschmann.
Releasedatum: 2017-03-20.
Distributör: Majeng.
 
"Året är 1943 när Sebastian träffar en stor vit fårhund som lever ensam i vildmarken. Alla i byn är rädda för besten men Sebastian närmar sig hunden som han kallar för Belle. De blir vänner och räddar tillsammans livet på en grupp människor som flyr undan nazisterna under en strapatsrik vandring över snötäckta alper."
 
Belle & Sebastian är en förvånansvärt fin familjefilm. Fast den lite blåögda berättelsen saknar trovärdighet, är det lätt att fastna för både karaktärer och handling. Dessutom är filmen härligt ljus och gladlynt, trots att den utspelas under Andra världskriget, och den behagligt sorglösa stämningen ger en kärleksfull Lassie-känsla.
 
Pojken Sebastian blir vän med fårhunden Belle. 
 
Filmens främsta styrka är dock det hänförande fotot. Belle & Sebastian utspelas i en otroligt vacker miljö, där färgrika ängar växlas med glittrande, snötäckta vidder. De fridfulla vyernas makalösa skönhet förstärks genom professionella kameravinklar, och ger ett oerhört kompetent intryck.
 
Byns rädsla för hunden orsakar problem i vännernas relation. 
 
Dessvärre finns en oförklarlig distans mellan tittaren och det som pågår på skärmen. Skådespelarnas kemi lyser inte hela vägen igenom rutan, och i en del scener kom jag på mig själv med att distraheras av annat. Detta förvärrades dessutom av de problematiska undertexterna. Nu kanske det enbart är mitt exemplar som är defekt, men undertexterna fastnade väldigt ofta och hindrade på så sätt ny information från att dyka upp på skärmen. Det gjorde det svårt att förstå det franska språket och tog även udden av min entusiasm.
 
Trots många motgångar förblir Sebastian och Belle goda vänner. 
 
Som helhet tyckte jag verkligen om. Belle & Sebastian. Det är ett riktigt vackert familjedrama, som på ett snyggt sätt förmedlar den ovärderliga relationen människan har med djur.
 

Trolls

Regissör: Mike Mitchell, Walt Dohrn.
Genre: Familj, komedi.
Längd: 1 hr 32 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anna Kendrick, Justin Timberlake, Zooey Deschanel, Christine Baranski, Christoper Mintz-Plasse, Russel Brand, John Cleese.
Releasedatum: 2017-03-13.
Distributör: Fox.
 
"Efter att trollbyn har invaderats ger sig lyckotrollet Poppy och den överdrivet försiktiga Kvist ut för att försöka rädda sina vänner. Tillsammans måste det udda paret ge sig ut på ett äventyr långt ifrån den värld de känner till."
 
Den animerade Trolls är ett färgsprakande glädjepiller för hela familjen.Trots en stereotypisk handling är det lätt att förbise klyschorna just för att filmen är så härligt käck. Trolls inspirerar med optimistiska karaktärer, ger energi med svängig musik och gör tittaren på allmänt gott humör.
 
Duon försöker rädda sina trollvänner.  
 
De kreativa animeringarna i Trolls ger en riktig sockerchock. Glitter, starka färger och kramgoa flufftroll gör filmen sjukligt söt, och det är omöjligt att inte svepas med av det värmande lyckoruset som medförs. Trolls har dessutom galet bra musik, och jag njuter helhjärtat av de medryckande låtarna som sätter sprutt på kroppen. Upprymda av soundtracket dröjde det inte länge förrän alla i soffan skrattade och sjöng med.
 
Poppy och Kvist är varandras motsatser. 
 
Vidare är Trolls även riktigt smart. Manuset är fyllt med många popkulturella referenser som både väcker skratt och ger en känsla av tillhörighet. Dessutom imponerar Trolls med ensemblen skådespelare. De förhöjer tittarupplevelsen, och passar sina karaktärer som handen i handsken. Störst intryck gör talangfulla Anna Kendrick, Zooey Deschanel och Justin Timberlake, som med sina starka röster får filmen att svänga.
 
 Den färgsprakande Poppy för med sig sång och dans. 
 
Trolls tar tittaren på ett sött, färgglatt och hjärtevärmande äventyr för hela familjen. Det är en underhållande må bra-film, fylld med glädje och med hjärtat på rätt plats.
 

Inferno

Regissör: Ron Howard.
Genre: Thriller.
Längd: 2 hrs 1 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Tom Hanks, Felicity Jones, Omar Sy, Irrfan Khan, Ben Foster, Ana Ularu.
Releasedatum: 2017-02-27.
Distributör: Universal Sony.
 
"Robert Langdon och Sienna Brooks följer ett spår av ledtrådar genom Europa för att sätta stopp för ett virus som hotar att utplåna halva jordens befolkning."
 
 
 
 
Inferno är en spännande thriller med högt tempo, kraftfull musik och intressant handling. Dessutom är skådespelarna riktigt bra. Tom Hanks, som aldrig gjort dåligt ifrån sig, återvänder i rollen som Robert Langdon, och porträtterar den numera slitna professorn på ett övertygande sätt. Även nykomlingen Felicity Jones imponerar, och tillsammans med Hanks skapar hon dynamik.
 
Professorn försöker hitta viruset innan det släpps ut. 
 
Men Inferno är inte lika stark som Da Vinci-koden och Änglar och demoner. Handlingen är inte särskilt nyanserad och jag upplever inte hotet som trovärdigt. Inferno känns inte heller lika intelligent som sina föregångare. Den behandlar konceptet ytligt och fast filmen innehåller en del oväntade vändningar är den som helhet relativt förutsägbar. Den hade dessutom kunnat engagera mer genom att ge mer tillfredsställande lösningar på gåtorna.
 
Förföljda av faror tvingas duon att fly. 
 
Inferno är alltså en spännande film, men den väcker inte några starka känslor och hade kunnat göra större intryck med mer påtaglig fara.
 

Sausage Party

Regissör: Tiernan & Vernon.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 29 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Seth Rogen, Kristen Wiig, Jonah Hill, Michael Cera, James Franco, Bill Hader, Paul Rudd.
Releasedatum: 2017-02-27.
Distributör: Universal Sony.
 
"Allt maten vill är att bli utvalda och få följa med de snälla människorna hem. Men paradiset de såg framför sig är inget annat än ett helvete där man hackar, drar skinnet av, kokar och steker maten. Korven Frank inser att han måste varna de andra om vad som väntar på förortskökens kalla marmorskivor."
 
Komedin Sausage Party har stor potential, men faller på grund av sin obscenitet. Det påhittiga konceptet fångar intresset direkt, och det kreativa upplägget får Sausage Party att upplevas vara riktigt smart. Dessutom bjuder filmen på en del humor, och jag skrattade när vardagliga situationer framstod som värsta kriget ur matens ögon.
 
Grillkorvarna drömmer om att få röra vid bröden. 
 
Det som underhåller i filmen är scenerna som anspelar på matens vanföreställningar snarare än sex. Dessvärre ligger dessa i underläge. Sausage Party innehåller alldeles för många oinspirerade sexskämt och svordomar, och i flera scener spårar snusket ur. Ett tacoscal har sex med ett korvbröd, en ond underlivsrengörare våldför sig på ett juicepaket och i slutscenen pågår en orgie mellan affärens alla matvaror. Filmen är många gånger för vulgär, och den så kallade ”humorn” blir snarare äcklande än roande. Trots att Sausage Party marknadsförts som en tecknad film för vuxna är den förvånansvärt barnslig, och de smaklösa skämten gör det svårt att uppskatta den för övrigt intelligenta filmen till fullo.
 
Herr Jordnötssmör förlorar sin fru i det stora matkriget. 
 
Sausage Party är en kreativ men vulgär komedi, som tar ordet ”matporr” till en ny nivå. På gott och ont är det inte en film som man glömmer i första taget. I Sausage Party säger en karaktär ”once you see that shit, it’ll fuck you up for life”, och kanske beskriver det bäst hur jag kände när eftertexterna började rulla.
 

Jack Reacher: never go back

Regissör: Edward Zwick.
Genre: Action.
Längd: 1 hr 58 mins.
Åldersgräns: 15 år.
SkådespelareTom Cruise, Cobie Smulders, Patrick Heusinger, Aldis Hodge, Judd Lormand.
Releasedatum: 2017-02-27.
Distributör: Paramount.
 
"När Jack Reacher upptäcker att major Susan Turner arresterats för landsförräderi måste han frita henne och avslöja en konspiration."
 
 
 
 
Standardactionfilmen Jack Reacher: never go back bjuder på lättsam underhållning. Den är inte särskilt originell, utan följer en given mall och har en uttjatad handling. Filmen är alltså väldigt typisk för sin genre och tillför egentligen ingenting nytt – ändå är det ett nöjsamt tidsfördriv.
 
Märkt som landsförrädare måste Reacher fly från militären. 
 
Jag hade velat att sidkaraktärerna tog större plats i filmen. Huvudpersonen Jack är relativt stereotypisk, och han gör inte mycket mer än att demonstrera hur tuff han är. I de flesta scener ser vi honom stridandes mot bovar, men han upplevs aldrig vara i någon verklig fara, och fast pulsen ökar på sina ställen blir filmen sällan riktigt spännande. Tom Cruise, som spelar Jack, känns dessutom lite sliten och jag tror att han hade kunnat prestera bättre. Cobie Smulders gör därifrån starkare ifrån sig, och hon får karaktären Sophie att framstå som stark och självsäker. Dessvärre har hon inte mycket tid i strålkastarljuset, utan står i skuggan av filmens hjälte.
 
Jack Reacher slår ner bovarna en efter en. 
 
Jack Reacher: never go back följer normen och är därför en helt okej film som inte sticker ut. Den är lite för lång, gömmer sig bland stereotyper och tillför inget eget. Filmen som passar om du vill se en actionfilm som inte kräver mycket av dig av tittare. Då är Jack Reacher: never go back perfekt att slötitta på.
 

Peter och draken Elliot

Regissör: David Lowery.
Genre: Familj, äventyr.
Längd: 1 hr 38 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Bryce Dallas Howard, Robert Redford, Oakes Fegley, Wes Bentley, Karl Urban.
Releasedatum: 2017-02-27.
Distributör©Disney.
 
"När den mystiske 10-årige Peter dyker upp och påstår sig leva i skogen tillsammans med en enorm, grön drake vid namn Elliot, är det upp till skogsvakten Grace och en ung Natalie att undersöka varifrån Peter kommer, var han hör hemma och hur sann historien om draken egentligen är."
 
Peter och draken Elliot är en oerhört fin och värmande film. Den vackra berättelsen, slående miljön och riktigt snygga fotot hänför. I filmen medverkar dessutom många fantastiska skådespelare, som tillsammans förhöjer tittarupplevelsen. Som förväntat utstrålar de erfarna skådespelarna Howard, Redford och Urban ett kompetent lugn, men den som överraskar är barnskådespelaren Oakes Fegley. Han presterar förvånansvärt bra, tar ut svängarna ordentligt och blir filmens stjärna. Tack vare de mycket trovärdiga insatserna gör filmen intryck.
 
Draken Elliot passar inte riktigt in i filmen som helhet. 
 
Visserligen är Peter och draken Elliot förutsägbar, klyschig och aningen intetsägande, men det är sådant som jag kan bortse ifrån då det positiva överväger. Men mitt största problem med filmen är draken Elliot, vilket känns hemskt att medge eftersom han har en titelroll. För det första är han fult animerad och ser mer ut som en grön hund med vingar än en drake. Vidare känns han inte nödvändig i den berättelse som filmen vill förmedla. Den skönhet och styrka som filmen får genom sitt sätt att gestalta vänskap och familj raseras av de forcerade övernaturliga elementen. Konceptet är så pass starkt att det kan bäras upp utan draken, och de delar där Elliot inte närvarar är helt magiska. Därför tror jag att Peter och draken Elliot hade gripit tag mer om draken inte varit med alls.
 
Grace är skogens beskyddare. 
 
Peter och draken Elliot är alltså en stark film om vänskap och familj. Skådespelarna imponerar och handlingen fängslar från början till slut. Det är mest på grund av draken som jag inte kunde njuta helhjärtat – han tillför nämligen inte tillräckligt mycket för att övertyga om att filmen är bättre med honom i.
 
 
Alla bilder i recensionen är copyrightskyddade av Disney. 

Sully

Regissör: Clint Eastwood.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 35 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Hanks, Aaron Eckhart, Anna Gunn, Laura Linney, Mike O'Malley, Jamey Sheridan.
Releasedatum: 2017-02-06.
Distributör: Warner bros.
 
"Kapten Chelsey Sullenberger landade ett nödställt flygplan på floden Hudson och räddade därmed livet på 155 passagerare. Men samtidigt som han hyllades av allmänheten och media pågick det en undersökning kring fallet som kunde förstöra både hans rykte och karriär."
 
Sully är en intressant biografi som skildrar Hudson-miraklet. Handlingen griper tag vid första scenen och trots svackor håller spänningen i sig ända till slutet. Filmen har dessutom ett snyggt redigerat foto, välarbetat manus och många starka talanger. Tom Hanks (The green mile), som leder ensemblen skådespelare, bär kompetent upp filmen på sina axlar och är den som gör Sully sevärd.
 
Kapten Sully tvingas landa på Hudson-floden. 
 
Men om man tar bort Hanks ur ekvationen känns Sully inte lika kvalitativ. Filmen är nämligen relativt utdragen, och de upprepande återblickarna tillför inte mycket. Därtill lär vi känna karaktärerna väldigt ytligt, vilket gör det svårt att relatera och anknyta några speciella band till dem. Hanks trollbinder med sin starka gestaltning, men utan honom hade den relativt stillsamma filmen – trots sitt fängslande koncept – fallit platt.
 
Chelsey anklagas för att ha agerat fel när planet störtade. 
 
Som helhet är Sully en spännande men något innehållslös biografi – den är bra men inte extraordinär.
 

Bridget Jones's Baby

Regissör: Sharon Maguire.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 2 hrs 2 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Renée Zellweger, Colin Firth, Patrick Dempsey, Emma Thompson, Jim Broadbent.
Releasedatum: 2017-02-06.
Distributör: Universal Sony.
 
"Bridget är i fyrtioårsåldern och singel igen, efter att ha gjort slut med Mark Darcy. Men hennes kärleksliv tar en oväntad vändning när hon träffar en stilig amerikan som heter Jack och har allt som mr Darcy saknar. Överraskande nog upptäcker Bridget att hon är gravid, men hon vet inte vem pappan är."
 
Till viss del förtjänar Bridget Jones’s Baby den hårda kritik som filmen har fått. Konceptet är trots allt långt ifrån originellt och den har en hel del uppenbara missar. Dessutom är den förutsägbar och den innehåller så pass många frustrerande klyschor att det ibland blir riktigt löjligt. Ändå tycker jag om den.
 
Bridget slits mellan Jack och Mark. 
 
Jag fastnade verkligen för filmens enkla, lättsamma upplägg och den varma, öppenhjärtiga tonen. Bridget Jones’s Baby fick mig att skratta och må bra, helt enkelt. Trots sina brister är det en mycket trivsam må bra-film och den känns som en frisk fläkt mot andra moderna komedier där enbart festande är i fokus. Dessutom lyckas skådespelarna charma sig in i tittarens hjärta och det är roligt att andra kändisar, som exempelvis artisten Ed Sheeran, medverkar i mindre roller.
 
Även Bridgets läkare dras in i lögnerna.  
 
Bridget Jones’s Baby är alltså långt ifrån perfekt, men tack vare sin förmåga att få tittaren att må bra känns det ändå som en framgångsrik romantisk komedi.
 

RSS 2.0