Amber

Billions, säsong 1

Längd: 11 hrs 27 mins.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Releasedatum: 2016-12-19.
Skådespelare: Paul Giamatti, Damian Lewis, Maggie Siff, Malin Åkerman, Toby Leonard Moore m.fl.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Advokaten Chuck Rhoades och hedgefond-kungen Bobby befinner sig på kollisionskurs med varandra och använder all sin makt och sitt inflytande för att överlista varandra. Miljarder står på spel."
 
 
 
Jag tycker inte om den första säsongen av Billions, men för att vara ärlig beror det snarare på personliga preferenser än att serien är dålig. Det visade sig att det inte var min typ av serie. Billions är väldigt stillsam och fast det är ämnat att skapa en spänd atmosfär gjorde det mig snarare uttråkad. Det händer nästan ingenting och tempot går alldeles för långsamt i min smak. 
 
Tilltalande skådespelare, mindre tilltalande handling. 
 
Skådespelarna är riktigt duktiga: Giamatti (Sideways), Lewis (Homeland), Siff (Sons of Anarchy) och Åkerman (Watchmen) kan sina saker och visar vart skåpet ska stå. Ändå fastnade jag inte. Jag hade svårt att relatera och känslomässigt knyta an till karaktärerna. De känns tillgjort stereotypiska och fick mig inte att fastna. Billions är en serie som sänder ut många intelligenta vibbar men saknar känsla och hjärta, och därför skapas inte en vilja att se vidare.
 
Svenska Malin Åkerman syns i en av huvudrollerna. 
 
Som helhet är Billions en smart serie som aldrig riktigt fångade mitt intresse.
 

Fear the Walking Dead, säsong 1

Längd: 4 hrs 58 mins.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, drama, sci-fi.
Releasedatum: 2016-11-07.
Skådespelare: Kim Dickens, Cliff Curtis, Mercedes Mason, Alycia Debnam-Carey, Frank Dillane etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"När ett mystiskt smittoutbrott hotar att rasera den lilla stabilitet som Madison  och Travis lyckats bygga upp läggs bestyren med att förena de två familjerna och samtidigt handskas med förbittrade, dagdrömmande och stökiga barn på is. Istället blir överlevnad blir deras främsta prioritering."
 
Fear the walking dead äger rum innan The walking dead, under tiden när Rick Grimes låg i koma och zombie-apokalypsen initierades. Serien utspelas dessutom i en annan stad och följer en ny grupp karaktärer. Som ett hängivet fan av originalserien hade jag, mot bättre vetande, stora förväntningar på spinoff-serien. Dessvärre lyckades den inte leva upp till originalets höga standard.
 
Travis försöker beskydda båda sina familjer. 
 
Den hårda sanningen är att Fear the walking dead är en relativt intetsägande och obehö-vlig serie. Den kastar bort potentialen att besvara frågorna som väckts i originalserien och fokuserar alldeles för mycket på dysfunktionellt familjedrama. Fast serien har en del intressanta idéer leds ingen av parallellerna till tillfredsställande klimax. I sin helhet hä-nder det inte mycket i säsongen och det monotona upplägget gör att den hade kunnat komprimeras till ett enda avsnitt.
 
Alicia och hennes pojkvän är ovetande om det som försegår. 
 
Som ni förstår är avsaknaden av originalseriens intensivt råa spänning och fascinerande psykologiska strider påtaglig. Jag har dessutom svårt för manuset, som är slarvigt skriv-et och fullt med förutsägbara klyschor. Även karaktärerna är svagt uppbyggda och får inte tittaren att bry sig om det som sker. Genom bristfälliga kommunikationsförmågor, befängda beslut i nödsituationer, en oförmåga att förutse uppenbara följder och total brist på reflektion av det som sker frustrerar de snarare än underhåller. Frånvaron av trovärdiga reaktioner gör därtill att karaktärerna känns oerhört platta.
 
När de döda återvänder måste familjen fly. 
 
Som helhet är Fear the walking dead en spinoff-serie som kastar bort sin potential. Säs-ongen gör inget större intryck och är långt ifrån att kunna mäta sig med originalserien. Men jag hoppas att serien rycker upp sig och växer sig starkare i nästkommande delar.
 

American Horror Story: Hotel

Längd: 10 hrs 17 mins.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare.
Releasedatum: 2016-10-17.
Skådespelare: Kathy Pates, Lady Gaga, Sarah Paulson, Evan Peters, Wes Bently, Denis O'Hare, Matt Bomer, Angela Bassett, Finn Wittrock etc.
Filmbolag: 20th Century Fox.
 
"En rad ohyggliga mord spåras tillbaka till den diabo-liska och sensuella grevinnan som bor på det lyxiga Hotel Cortez i Los Angeles."
 
 
 
Den femte säsongen av American Horror Story är inte imponerande. Trots briljanta skå-despelare, intressanta karaktärer och ett riktigt snyggt foto är serien allt annat än fängs-lande. Handlingen är svag och händelserna mycket osammanhängande. Dessutom gör säsongens överdrivenhet att tittaren förblir oengagerad från första till sista avsnitt.
 
Ramona går från monsterjägare till monster. 
 
American Horror Story: Hotel är inte skrämmande. Men den innehåller mycket omotiv-erat våld. De flesta brutala scenerna känns planlösa: de för inte handlingen vidare och har inget annat syfte än att chockera tittaren. Värst är säsongens första kväljande avsnitt, ”Checking in”, som går alldeles för långt. Den omåttligt grafiska brutaliteten gjorde mig så pass äcklad och upprörd att jag var nära att stänga av tv:n och vägra fortsätta med ser-ien. Tyvärr var jag inte snabb nog och nu kommer scenen i fråga alltid vara fastbränd i mitt minne.  
 
Transsexuella Liz Taylor bidrar med charm och humor. 
 
Säsongen blir dock lite bättre efter det första avsnittet, mestadels tack vare de enastå-ende skådespelarna som maskerar det bedrövliga manuset med sina talanger. Speciellt Sarah Paulson (Carol), Denis O’Hare (Milk) och Evan Peters (X-Men: Apocalypse) gör intryck. Det är dessutom roligt att säsongen har så många minnesvärda gästskådespe-lare, exempelvis Alexandra Daddario (San Andreas), Gabourey Sidibe (The Big C) och Darren Criss (Glee).
 
John och James knyter vänskapsband över döda kroppar. 
 
Som helhet är American Horror Story: Hotel en svag säsong, vars desperata försök att fängsla tittaren snarare resulterar i att den blir frånstötande.
 

Limitless, säsong 1

Längd: 15 hrs 2 mins.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Kriminalare, science fiction.
Skådespelare: Jake McDorman, Jennifer Carpenter, Hill Harper, Mary Mastrantonio, Tom Degnan etc.
Releasedatum: 2016-09-19.
Filmbolag: Paramount.
 
"Efter att ha testat ett nytt preparat kan Brian utnyttja sin fulla hjärnkapacitet, vilket gör honom till den sm- artaste personen i världen. Han börjar hjälpa FBI-agenten Rebecca med hennes fall samtidigt som han försöker lista ut varför han tycks vara en ende i världen som är immun mot de dödliga biverkningarna."
 
Limitless grundar sig på en riktigt intressant idé, men på grund av det dåliga utförandet fångades aldrig mitt intresse upp. Fast konceptet känns unikt är säsongen som helhet allt annat än originell. Avsnitten är nämligen enformiga, upprepande och fyllda av klyschor och bekväma sammanträffanden som får tittaren att himla med ögonen.
 
Brian Finch börjar arbeta för FBI. 
 
Jag upplever dessutom att serien fördummar åskådarna. Information bör planteras obemärkt, och ibland är ett implicit tillvägagångssätt bättre än att konstatera det upp- enbara. Misslyckas det, som här, känner publiken sig dumförklarad och tittaruppl- evelsen blir tröttsam. Den påtagliga informationsdumpningen känns krystad, eftersom man i verkliga livet inte skulle påpeka sådant alla redan är medvetna om.
 
Piper ämnar att mörda senatorn. 
 
Därtill hade jag svårt för karaktärerna. Protagonisten är barnslig och sidkaraktärerna är för vagt uppbyggda för att engagera. Dock tycker jag om flera av skådespelarna. Jen- nifer Carpenter (Dexter) känns naturlig i sin roll och det är roligt att se Bradley Cooper (The Silver Linings Playbook) dyka upp i några av avsnitten.
 
Trots lögnerna mellan dem bildar Brian och Rebecka ett bra team. 
 
Något som jag faktiskt tycker om är humorn. Limitless är förvånansvärt skämtsamt och den lättsamma komiken ger serien en härligt värmande ton. Jag imponerades även av det visuella. Animeringarna är snyggt gjorda och fotot estetiskt tilltalande. Dessutom mat- erialiseras Brians tankar med pop up-grafik, vilket var ett intressant inslag.
 
NZT-tabletterna gör Brian till världens smartaste person. 
 
Limitless tar vid där filmen från 2011 avslutade och fortskrider som en relativt typisk kriminalare. Fast klyschorna och upprepningarna gör säsongen tröttsam har jag för- ståelse för varför så många har charmats. 
 

Zoo, säsong 1

Fakta
I den första säsongen av Zoo spelas huvudrollerna av James Wolk, Nonso Anozie, Kristen Connolly, Nora Arne- zeder och Billy Burke. Säsongen är 516 minuter lång, består av 13 avsnitt och rek- ommenderas från 15 år. Den släpptes 9 maj 2016 av Paramount och baseras på boken av James patterson.
 
Handling
"Under tusentals år har djur jagats, tillfångatagits och slaktas av människan - nu är det ombytta roller. Från Afrika till Los Angeles attackeras människor av djur. När en rebellisk zoolog, en fransk underrättelseagent och en bloggaktivist undersökter fenomenet upptäcker de att attackerna har satts igång av något mycket farligare än djurisk instinkt."
 
Recension
Den första säsongen av Zoo har ett nytänkande och fascinerande koncept. Att djuren gör uppror mot människan var en premiss som väckte mitt intresse direkt. Dessvärre använder inte serien sin fulla potential. Genom det dåligt skrivna manuset och de ointressanta karaktärerna uppfattas säsongen som tråkig och utdragen.
 
Chloe och Jackson flyr från några lejon i Afrika. 
 
Olyckligtvis är seriens skådespelare bedrövliga. Sämst levererar Arnezeder (Safe house), vars insats upplevs som överdriven och konstlad. Jag blev även djupt besviken på Connolly (The bay), Wolk (You again), Anozie (Game of thrones) och Burke (Twilight), då deras stela kroppsspråk och ansträngda dialoger snarare stötte ifrån tittaren än trollband. Deras reaktioner växlar mellan att vara överdrivna och känslolösa, och bortsett från en del gästskådespelare misslyckades de allesammans med att ge karaktärerna liv.
 
Teamet försöker ta reda på varför djuren attackerar. 
 
Det klyschiga manuset bär dock stor del av ansvaret till seriens katastrofala karaktärer. Deras endimensionella personlighetsdrag hade inte kunnat levandegöras ens av de bästa skådespelarna. Karaktärerna är dessutom löjligt ointelligenta och många av replikerna är så pass klyschiga att jag ryser. Därtill är deras relationer till varandra tillgjorda och den stora mängden sammanträffanden och logiska luckor bidrog till det falnande intresset.
 
Chloes alltid chockerade uttryck irriterade mig. 
 
Den potential Zoo har grundas helt i det annorlunda konceptet. Dock gör det slarviga manuset och de dåligt presterande skådespelarna att serien upplevs som krystad, otrovärdig, överdriven och stundtals osammanhängande. Det brinnande intresset som fanns i början slocknade redan i första avsnittet och då engagemanget inte återupptogs tvivlar jag på att jag kommer att fortsätta med serien.
 

The Odd Couple, säsong 1

Fakta
I den första säsongen av The Odd Couple spelar Matthew Perry, Thomas Lennon, Lindsay Sloane, Yvette Nic- ole Brown och Wendell Pierce huvud- rollerna. Säsongen är 247 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 7 år. Den släpptes 9 maj 2016 av Paramount.
 
Handling
"Den slarvige men charmige Oscar och pedanten Felix flyttar ihop efter att fruarna lämnat dem. de lär sig att hantera varandras egenheter och det verkar som att de kommer att klara de nya utmaningarna som de ställs inför - såvida de inte har ihjäl varandra först!"
 
Recension
The Odd Couple är som en blek kopia av Två och en halv män. De stereotypiska karaktärerna framför en kontinuerlig ström avhuggna repliker som helt saknar intelligens och kvickhet. Därtill används många gamla skämt som hade passat bättre på Nickelodeon än i en komediserie för vuxna.
 
Oscar stör sig på alla sina vänner. 
 
Dialogerna, händelserna och skämten känns allesammans tillgjorda och får tittaren sällan att skratta. Den komiska slutklämmen som serien har försökt få med på varje uttalad mening upplevs som krystad. Dessutom överanvänds förinspelade skratt: det spelas upp så gott som efter varje replik, som om allt som sägs vore hysteriskt roligt. En del dialoger lyckades roa mig, men de är alldeles för få och har för mycket tid mellan varandra för att de ska ge någon verklig effekt.
 
Pedanten och slusken får det jobbigt när de flyttar ihop. 
 
Jag är oerhört besviken på startfältet med skådespelare. De saknar kemi till varandra och inte ens Matthew Perry (Vänner) presterar särskilt bra. Thomas Lennon (Natt på museet) har ett par stunder i rampljuset men Sloanes (Horrible bosses) Browns (Community) och Pierces (The Wire) prestationer känns tillgjorda och deras karaktärer är så pass underutvecklade att de hade kunnat klippas bort från serien helt och hållet. Dock livar gäster så som Lauren Graham (Gilmore Girls) och Mircea Monroe (Hart of Dixie) upp de scener de är med i.
 
Emily vågar inte berätta om sina känslor för Felix. 
 
Allt som allt är jag missnöjd med den första säsongen av The Odd Couple. Karaktärerna är stereotypiska, skämten krystade och skådespelarna klarar inte av att bära upp det klyschiga manuset. Seriens roande stunder är för få för att lämna ett positivt avtryck.
 

Family Guy, säsong 1

Fakta
I första säsongen av Family Guy, skapad av Seth MacFarlane och David Zuckerman, görs rösterna av bland annat Seth MacFarlane, Alex Borstein, Seth Green, Mila Kunis och Mike Henry. Säsongen är 322 minuter lång, består av 14 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 1999.
 
Handling
"Peter är en stor drummel som alltid säger precis vad han tänker. Lois är en modern hemmafru som gav upp sin familjeförmögenhet i samma stund som hon fastnade för sin runde gubbe. Meg försöker ständigt bli accepterad av coola gänget. Chris är en förvuxen, snäll trettonåring som inte skulle göra en fluga förnärd. Stewie är en ettåring med ett enda mål: totalt världsherravälde. Och Brian är en gentleman till hund."
 
Recension
Striden mellan fans av Family Guy och The Simpsons har pågått länge, och efter att ha sett den kompletta första säsongen av den Family Guy kan jag med gott samvete konstatera att jag föredrar The Simpsons. Family Guy lyckades inte riktigt väcka mitt intresse och bortsett från några enstaka repliker fann jag inte säsongen underhållande.
 
Peter Griffin arbetar på en leksaksfabrik.
 
Dessvärre började jag aldrig bry mig om karaktärerna. Peter är självupptagen, respektlös och motbjudande; Lois undergiven; Chris infantil; Meg desperat och Brian ointressant. Den enda jag fastnat för är Stewie, som har några humoristiska scener. Samtidigt kan jag tycka att hans ark är för överdrivet och otrovärdigt.
 
Peter spionerar på sina grannar genom en hemmabyggd TV.
 
Det är inte riktigt min typ av humor som gestaltas i Family Guy. Oftast dras skämten ut på alldeles för länge och jag hinner tröttna långt innan det är över. Dessutom saknar jag en röd tråd mellan avsnitten. Dock är säsongen lättsam och relativt snyggt animerad, vilket ändå gör den småtrevlig att titta på.
 
Syskonen Meg och Chris fängslar inte mig.
 
Avslutningsvis kan jag inte påstå att den första säsongen gjorde mig ett fan av Family Guy. Jag tyckte inte att den var särskilt rolig och jag fastnade inte för karaktärerna. Jag kommer troligen att se några säsonger till, men om jag inte märker någon förbättring lär jag fokusera helhjärtat på The Simpsons.
 

Penny Dreadful, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Penny Dreadful, skapad av John Logan, får vi se Eva Green, Reeve Carney, Timothy Dalton, Rory Kinnear, Billie Piper, Harry Treadaway, Josh Hartnett och Olivia Lleqellyn i huvudrollerna. Säsongen är 419 minuter lång, består av 8 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014.
 
Handling:
"Penny Dreadful är en berättelse om några av litteraturens mest skrämmande karaktärer. Dorian Gray, Victor Frankenstein och tidlösa karaktärer från Dracula kämpar sida vid sida med nya bekantskaper för att slåss mot övernaturliga hot. Samtidigt brottas de med sina egna frestelser.
 
Recension:
Jag är riktigt, riktigt besviken på Penny Dreadful. Jag hade hoppats på att få se en mörk, intagande och riktigt spännande serie i actionstuk. Och visst är serien mörk och minst sagt speciell, men den är också riktigt tråkig.
 
Vanessa, Victor och Ethan assisterar Malcom i att tortera ett byte.
 
I säsongen får vi möta klassiska litterära figurer så som varulven Dorian Grey, Frankenstein och hans monster, vampyrer osv. Huvudkaraktären Vanessa (Eva Green) är dessutom ett medium. Som du förstår så finns det en hel del övernaturliga varelser och hade det gjorts rätt hade det kunnat bli en superb mix. Istället blir det alldeles för mycket.
 
Victor Frankenstein har sin egna lilla fetish.
 
Penny Dreadful känns som en historisk och gotisk version av The Vampire Diaries, fast med äldre skådespelare, underligare karaktärer, råare sex, grövre språk och en konstant erotiskt laddad atmosfär. Här får vi se det klassiska ”hitta-och-döda-monster”-upplägget, lite som i Van Helsing, fast det blir aldrig fullt tempo och actionfyllt i serien. Det är inte ofta som monstren själva syns på skärmen utan serien fokuserar mest på Vanessas psyke och alla gånger hon blir besatt av onda andar. Bra att veta är att seriens åldersgräns troligen inte från våldet i sig, utan just från Vanessas grova språk och… besynnerliga natur.
 
Vanessa har en tendens att bli besatt av onda andar.
 
Eva Green (Oskuldens Tid) är anledningen till att jag såg den här serien, och hon presterar onekligen utmärkt. Dock har jag fastnat för väldigt få karaktärer då majoriteten är alldeles för grova i munnen och allmänt underliga för min smak. Jag både ogillar och gillar Greens karaktär, Vanessa. Hon är otroligt besynnerlig, högljudd och allmänt jobbig, men samtidigt drogs jag till hennes mörker av ren fascination. Jag skulle vilja veta ännu mer om hennes förflutna och varför hon är som hon är. Den enda karaktären jag dock har ett genuint gillande för är Frankensteins monster. Men då Penny Dreadful återigen fokuserar väldigt mycket på karaktärernas psyke så förlorar den karaktärsutvecklingen och handlingen på vägen.
 
Frankensteins monster vill inget hellre än att se normal ut.
 
Personligen uppskattar jag tillbakablickarna mest, vilket är ytterst ovanligt. Jag har alltid varit väldigt kritisk mot tidshopp i serier och filmer, men i Penny Dreadful känner jag att tillbakablickarna är den enda chansen att  lära känna karaktärerna mer på djupet. Det är just tillbakablickarna som fått mig att fastna för Frankensteins monster, och som gjort att jag förstått mig på Vanessa... lite mer i alla fall.
 
Vanessa upptäckte sina demoner redan när hon var tonåring.
 
Att inte fastna för karaktärerna och att hela tiden möta fler frågor än svar gjorde att jag tidigt tröttnade och kände mig uttråkad. Redan vid andra avsnittet kände jag att detta inte skulle bli en serie som jag skulle vilja fortsätta att följa. Jag plöjde mig igenom säsongen, och känner inte för att se mer. Men känner jag mig rätt så kommer jag lockas tillbaka just av det sjuka konceptet och antagligen se övriga säsonger också.
 
Att inte kunna kontrollera sina handlingar bryter ner Vanessa Ives.
 
Penny Dreadful är helt enkelt för mycket. Den dansar för mycket mellan ytterligheterna; växlar hastigt mellan enformiga dialoger och högljudda skrik, mellan erotiska sexscener och kirurgiska ingrepp på mentalsjukhus, mellan blodiga experiment och balettdansande småflickor. Det blir för mycket och det som är menat att vara dramatiskt blir istället tråkigt. Den skumma delen är att jag faktiskt är kluven. En del av mig gillar den lite sjuka skräck-atmosfären. Jag skulle definitivt inte kalla Penny Dreadful läskig, men personligen tycker jag att den var mycket obehagligare än American Horror Story. Jag hade riktigt svårt att skriva den här recensionen, och det enda ordet som egentligen beskriver serien är "udda".
 

The Office, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av The Office får vi se Ricky Gervais, Martin Freeman, Mackenzie Crook, Lucy Davis och Oliver Chris i huvudrollerna. Säsongen är 180 minuter lång, består av 6 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2001.
 
Handling:
"David är en pompös chef som tror att han är den roligaste och mest populära mannen i världen. Pedanten Gareth håller med honom. De har båda fel. Tim är populär och rolig men det är honom det skämtas om. Han är fast i kontorets lilla värld - en värld han hatar, förutom receptionisten Dawn. Ska Tim fly? Ska Dawn välja rätt man? Och kommer David att ångra att han släppte in ett filmbolag på kontoret?"
 
Recension:
Min första reaktion till The Office var ”vad i helvete är det här för skit?”. Men efter några avsnitt började jag komma in i seriens rytm och då insåg jag att det är bra skit. Serien är så pass dålig att den blir bra!
 
David tror att han är den roligaste och bästa chefen som finns.
 
The Office bjuder på ett annorlunda kameraarbete. Istället för att filma som vanligt; som att tittaren är där på plats och själv ser vad som händer med karaktärerna, så gör serien ett medvetet val och gör att det verkligen känns som att allt som händer i The Office visas på tv. Det är filmat som ett reportage, av ett fiktivt filmbolag i tv-serien, med bland annat intervjuer och liknande. Det blir lite som en reality-show, fast i tv-serie-version. Det tar ett tag att vänja sig vid denna annorlunda stil, men efter ett tag kunde jag inte undgå att gilla det.
 
Gareths säkerhetsregel nummer 1: ställ aldrig varmt kaffe på datorn.
 
Karaktärerna i The Office är allesammans endimensionella och det tar inte lång tid innan man sätter stämpar på dem. ”Den självbelåtna, omogna, dåliga förloraren med bristande verklighetsuppfattning”. ”Pedanten”. ”Han som är kär i receptionisten”. ”Den gifta kvinnan”. Det är endast detta vi vet om karaktärerna och det gör att de känns platta och otillräckliga. De får inte ett tillfredsställande djup för att vi ska bry oss om dem
 
Det blir inte mycket jobb gjort på kontoret.
 
Skådespelarna är av varierande kvalité. De flesta presterar neutralt och dem glömmer man som tittare bort direkt när sista avsnittets eftertexter rullat förbi. Sedan har vi Crook (Pirates of the Caribbean) och Freeman (The Hobbit) som lyckas stå ut ur mängden och bidrar med lite komik och charm. Och sist men inte minst så har vi Gervais (The Invention of Lying). Hans insats i sig är det inget större fel på, men på grund av hans karaktär så ogillar jag honom starkt. Gervais spelar den otroligt självcentrerade chefen David, som hela tiden skämtar grovt på andras bekostnad. Han är ordentligt bakom flötet och irriterade mig i varje avsnitt. Jag skulle aldrig orka med att ha en sådan chef! 
 
Gareth kunde inte vara stoltare över att vara chefens assistent.
 
Jag skrattade inte en enda gång till serien och tycker definitivt inte att den är rolig. Många av skämten är osmakliga eller rent utav dumma. Som max klassificerar jag The Office som underhållande. Det är riktigt svårt att förklara hur jag känner för den här serien. Jag tycker verkligen att den är skit, men den är så pass dålig att jag älskar den. 
 

True Detective, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av True Detective får vi se Matthew McConaughey, Woody Harrelson, Michelle Monaghan och Alexandra Daddario i huvudrollerna. Säsongen är 457 minuter lång, består av 8 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 9 juni 2014.
 
Handling:
"1995 utreder kriminalpoliserna Marty Hart och Rust Cohle ett makabert mord utfört av en galning i Louisiana. När ett liknande mord upptäcks 2012 återöppnas fallet. Marty och Rust berättar om utredningen 1995, och hur den påverkade dem, deras liv och deras vänskap."
 
Recension:
Alla har fått True Detective att framstå som ett mästerverk, och jag klandrar dem inte. Det är ju trots allt en HBO-serie, med Woody Harrelsson och Matthew McConaughey i huvudrollerna. Vad kan gå fel? Det är som gjort för succé! Men någonting måste vara allvarligt fel med mig. Jag fann serien inte det minsta underhållande. Jag hade hoppats på en utomordentlig prestation som med exempelvis Fargo, men lämnades besviken. Ärligt talat förstår jag inte varför True Detective är så populär, för enligt mig är den allt annat än fulländad.
 
Marty Hart får den bittra Rust Cohle som partner i ett nytt mordfall.
 
Jag kom aldrig in i serien ordentligt på grund av att det inte fanns mycket som höll mitt intresse. Tempot är under all kritik, karaktärerna är inte tillräckligt fängslande och säsongen är otroligt händelselös. Både jag och den jag tittade på serien med tycker att den är väldigt tråkig och det slutade alltid med att vi halvsov framåt sluten av avsnitten. 
 
Osämjan mellan de två männen växer sig allt större.
 
True Detective växlar mellan nutid och dåtid. Poliserna Marty och Rust berättar om deras upplevelser för 17 år sedan och bilden växlar mellan de olika parallellerna. Det syns tydligt om det man ser är i nutid eller dåtid, men det kan vara desto mer förvirrande att förstå mer exakt när berättelsen utspelar sig i dåtiden, eftersom serien äger rum under flera år. 
 
Maggie Harts tålamod tar snabbt slut när hon upptäcker vad Marty hållt på med.
 
Skådespelarna är dock felfria. Både Woody Harrelsson (The Hunger Games) och Matthew McConaughey (Interstellar) presterar på topp och tillsammans med de duktiga gästskådespelarna hade det kunnat bli en extraordinär serie. Tack var dem hade True Detective stor potential. Något annat jag gillar med serien är dess realism. True Detective har en mörk och pessimistisk världssyn som enligt mig är verklighetstrogen och ger serien ett härligt djup. Det är synd att bristen på originalitet och tempo dödar serien, för det är ovanligt att se en sådan världsskildring.
 
 Mordet påverkar Rust djupare än vad han kunnat tro.
 
Som ni förstår är den första säsongen av True Detective inte i min smak. Den är alldeles för händelselös och tråkig för mig. Jag hoppas innerligt att den andra säsongen – som påbörjar ett helt nytt spår, med ny handling och skådespelare – blir bättre, för denna del var ungefär lika spännande som att se på när färg torkar.
 

30 Rock, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av 30 Rock får vi se Tina Fey, Tracy Morgan, Jack McBrayer, Scott Adsit, Alec Baldwin, Judah Friedlander och Jane Krakowski i huvudrollerna. Säsongen är 454 minuter lång, består av 21 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2006.
 
Handling:
"30 Rock är arbetsplatsen för de anställda i den fiktiva serien "TGS with Tracy Jordan". Liz Lemon arbetar här som huvudmanusförfattare av den fiktiga komediserien och måste förutom att göra sitt jobb även ta hand om den arroganta nya chafen Jack Donaghy och galne huvudrollsinnehavaren Tracy Jordan. Samtidigt måste hon även göra sitt bästa för att styra en lyckad tv-serie utan att förlora förståndet."
 
Recension:
Jag är mycket besviken på 30 Rock. Faktum är att det är en av de sämre komediserierna jag sett. Serien är alldeles för löjlig och överdriven för min smak. Den har torr humor med klyschia skämt. Tydligen var det menat att jag skulle skratta åt saker så som att män klär ut sig till kvinnor, att någon tas för lesbisk men inte är det, omogna 30-åriga som äter med munnen öppen och liknande. Den så kallade komiken känns otroligt framtvingad, oäkta och platt.
 
Liz Lemon försöker hantera sin nya arroganta chef.
 
Jag är ett fan av Tina Fey och hon är egentligen den enda skådespelaren i 30 Rock som gör bra ifrån sig. Visst, McBrayer är lite smått underhållande som Kenneth, men han känns också väldigt överdriven. Jag gillar egentligen ingen av karaktärerna i serien och många av skådespelarna är riktigt, riktigt dåliga. Ett exempel är Tracy Morgan som är bland den sämsta skådespelarna jag sett på mycket länge.
 
Jenna vill stå i centrum och försöker flirta med en prins.
 
Tyvärr varken skrattade eller log jag en enda gång till 30 Rock. Jag var snarare uttråkad genom alla avsnitt. Det är en alldeles för omogen serie med dåliga skådespelare för att jag ska kunna uppskatta den. Jag kommer inte att köpa hem fortsättningen och detta var utan tvekan årets hittills sämsta serie.
 



Suits, säsong 1

Fakta:
I första säsongen av Suits får vi se Gabriel Macht, Patrick J. Adams, Rick Hoffman, Meghan Markle, Sarah Rafferty och Gina Torres i huvudrollerna. Säsongen är 527 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den spelades in 2011 och rekommenderas från 15 år.
 
Handling:
"Harvey Specter är en av New Yorks mest ryktbara affärsjurister och specialist på att avsluta särskilt komplicerade fall. När Harveys befordran kräver att han rekryterar någon med juridikexamen från Harvard, väljer han Mike Ross. Det enda problemet är att Ross egentligen inte har någon examen. Detta blir deras gemensamma hemlighet, och de måste nu förlita sig på Ross fotografiska minne och sinne för bedrägerier, för att fasaden inte ska krackelera."
 
Recension:
Jag gillade faktiskt de första avsnitten av Suits; där Mike Ross inte riktigt kommit in i advokatlivet ännu. Det var underhållande och lärdomsrikt. Dock var avsnitten efter det inte särskilt bra. Det är väldigt synd att serien är så långsam och tråkig. Kanske är det bara jag som inte finner juridik särskilt intressant, men jag blev otroligt uttråkad av serien.
 
Vi får följa ett gäng kostym-nissar på jakt efter sanningen.

Dock fanns det några charmiga avsnitt och jag måste ändå medge att skådespelarna är talangfulla. Jag gillar karaktärerna och deras samspel med varandra, och skådespelarprestationerna känns realistiska och äkta. Den enda jag egentligen inte gillar är Rick Hoffman; vars uppsyn får mig att rysa av obehag. Men de andra skådespelarna kompenserar stort för honom, och även gästskådespelarna var duktiga. Extra plus till Sarah Rafferty som stod för mycket av humorn.
 
Alla nissarna ser upp till Jessica Pearson; en av ledarna på Pearson Hardman Specter.

Fallen kunde bli intressanta men jag är en sådan tv-tittare som hellre vill se något roligt eller actionfyllt. Just juridiken i sig blev väldigt platt för mig. Det kändes som att inget liksom hände eller förde handlingen framåt. Däremot gillade jag serien betydligt bättre när den inte utspelade sig i arbetslokalerna; som när den fokuserade på karaktärernas privatliv och relationer till varandra.

Det finns alltid någon man inte gillar i serier; och Louis Litt är definitivt denna i Suits.
 
Sammanfattningsvis så var första säsongen av Suits acceptabel, men jag är tveksam till om jag kommer att fortsätta att följa serien. Den var för stillsam för min smak och jag kom på mig själv att fokusera på annat än tv-skärmen. Men ändå är jag nyfiken på hur det kommer att gå för Ross och Specter, så det kanske blir att jag plockar upp andra säsongen någon gång.

 

Homeland säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av Homeland får vi se Claire Danes, Mandy Patinkin, Damian Lewis, Morena Baccarin, Jackson Pace och Morgan Saylor i huvudrollerna. Säsongen är 629 minuter lång, består av 12 avsnitt och spelades in 2012. Den rekommenderas från 15 år.
 
Handling:
"När serien tar vid har Nicholas Brody, tidigare sergeant i marinen, nu blivit amerikansk kongressledarmot, och före detta CIA-agenten Carrie mathison har återgått till ett civilt liv. Men deras liv flätas åter samman i en nervkittlande veva av begär, svek och misstänksamhet när ett potentiellt förödande terrorhot uppdagas."
 
Recension:
Homeland är en hyfsat populär serie och därför hade jag rätt stora förhoppningar på den. Men tyvärr är det ingen höjdare för mig. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i politiska serier eller filmer, och då jag trott att Homeland skulle vara en actionserie så blev jag besviken när det visade sig vara ett politiskt drama. Jag gav den första säsongen både ris och ros då den ändå hade några höjdpunkter, men tyvärr visade det sig att den andra säsongen inte blev mycket bättre.
 
Brody-familjen hanterar sina många problem.
 
Politik är enligt mig tråkigt och ointressant, och eftersom Homeland har en stor dos politiska element så tappade jag intresset rätt snabbt. Dessutom är serien riktigt långsam och händelselös. Visst kunde den bli spännande ibland, och säsongen hade några imponerande scener, men de lyckas inte bära upp serien på egen hand.
 
Carries och Nicholas relation växlar mellan kärlek och hat.
 
Skådespelarna är begåvade men tyvärr är jag ändå inte särskilt förtjust i dem. Clarie Danes är fantastisk, men hon har en konstant stirrande blick som jag stör mig på, och Damian Lewis tycker jag är småtråkig. Själva karaktärerna känns inte särskilt välarbetade och de är allmänt platta, och exempelvis Dana känns alldeles för bortskämd för att gillas.
 
Är Nicholas Brody en hjälte eller terrorist?

När jag läste om handlingen, innan jag börjat se serien, tyckte jag att den lät riktigt spännande. En före detta krigsfånge kommer hem och misstänkt ha blivit omvänd av terrorister; vad kan gå fel med det konceptet? Men tyvärr har handlingen i andra säsongen blivit otroligt överbelastad och utnött. Den känns redan genomarbetad sedan första säsongen, och den har inte drivits framåt tillräckligt.
 
Carries stirrande blick går mig på nerverna.
 
Allt som allt är Homeland okej, men ett politiskt intresse för tittaren är ett måste. Det finns inte mycket action och serien är långsam, så det är också ett plus om tittaren inte är lättdistraherad som jag. Jag ska definitivt se den tredje säsongen (smått tvungen till eftersom jag fick den som recex) och jag hoppas innerligt att den är bättre än de tidigare.
 
 

The Bible

Fakta:
The Bible är en miniserie på 10 avsnitt. Serien är 475 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 27 november 2013. I huvudrollerna får vi se bland annat Diogo Morgado och Darwin Shaw.
 
Handling:
"Berättelsen om Guds skapelse av Jorden och händelserna som ledde fram till korsfästningen av Jesus."

Recension:
Jag måste börja med att skriva att jag inte är troende och jag hoppas att ingen dömer mig när jag skriver att jag anser att hela upplägget med gudatro är rätt abderitisk. Därför tycker jag så klart att serien The Bible är orealistisk eftersom jag inte tror på mirakel, återuppståndelser och andlighet.

The Bible i allmänhet är faktiskt helt okej, om jag bortser från att det inte är min tro den handlar om. Jag tycker att den skildrar Bibeln bra och jag anser att serien är perfekt för undervisning om kristendomen. Serien får med det essentiella från boken; den börjar med Eva och Adam samt avslutas med Jesus återuppståndelse.

Moses har fått de tio budorden från ovan.

Dock är serien väldigt utdragen och ofta tråkig. Jag antar att det kan ha att göra med att jag inte är intresserad av det hela, så du får ta mina påståenden med en nypa salt. Det jag gillar med serien är att den är stundtals brutal och den kan ärligt talat bli berörande ibland.

Maria försöker nå sin son.

Dessutom tycker jag att skådespelarna är helt okej. Jag gillar speciellt Roma Downey som spelar Maria samt Diogo Morgado som spelar Jesus. De presterar båda två över förväntan. Dock tror jag att serien i allmänhet kan tilltala den yngre generationen mer än tittare i min ålder.

Jesus korsfästes för kätteri.
 
Avslutningsvis vill jag upprepa att serien är okej, men definitivt inte i min stil. Eftersom jag inte är troende så fann jag den otroligt orealistisk - ja rent av fånig ibland - och tråkig. Men tycker du att kristendomen är intressant så är The Bible en serie som jag verkligen rekommenderar.

Supernatural säsong 2

Fakta:
Andra säsongen av Supernatural är regisserad av Eric Kripke och har Jared Padalecki och Jensen Ackles i huvudrollerna som Sam och Dean. Säsongen är 868 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den spelades in 2006-2007 och rekommenderas från 15 år.
 
Handling:
"Alla är de tillbaka - onda andar, vampyrer, spöken och gastar - och dessutom ännu mer skräckinjagande väsen. Och där man hittar alla dessa onda varelser hittar man också bröderna Sam och Dean Winchester, ständigt på jakt efter demonen som dödade deras mor… och efter de ”oheliga” agenter som hela tiden dyker upp i Supernatural. Första säsongen slutade med att Sam, Dean och deras far satt fast i en röra av söndersliten metall och krossat glas. Den här säsongen börjar med eftermälet av den bilolyckan och följs av ett starkt uppoffrande som för alltid kommer att stärka banden mellan männen i familjen. Följ med bröderna på en resa genom Amerika som skakar om både sinne och nervsystem, en resa som för dem ännu närmare mysteriet kring deras egna öden."
 
Recension:
Som ni vet gillade jag inte första säsongen alls. Jag tyckte att den hade en dålig handling, dåliga effekter och tråkigt manus. Och trots att många av dessa ingredienser fortfarande stämmer överens med säsong 2 av Supernatural så måste jag skriva att den var otroligt mycket bättre än första säsongen.
 
Jensen Ackles spelar den charmiga Dean Winchester.
 
Jag har märkt en tydlig förbättring när det kommer till karaktärer och handlingen, men trots det klassificerar jag inte riktigt serien som "bra". Effekterna är fortfarande usla och många monster ser rätt fåniga och overkliga ut. Dock gillar jag att andra säsongen var mer sammanhängande än den första, men trots det känns det som att man kan hoppa över rätt många avsnitt utan att man missar någonting viktigt.
 
Att vara besatt av en demon kan inte vara det roligaste.

I säsong 2 av Supernatural har jag börjat se mer av den charm Dean har, som jag hört så många prata om. Jag gillar honom som karaktär och gillade att både han och Sam blev mer färgglada i denna säsong. Första halvan av säsong 2 tycker jag var ungefär samma kvalité som säsong 1, men sedan blev det faktiskt bättre. Mitt favoritavsnitt var speciellt "What is and what should never be", där vi får se hur Sams och Deans liv hade sett ut om inte händelserna i säsong 1 hade hänt.
 
Utan sin moders död hade Sam och Dean fått hyfsat lyckliga liv.

Avslutningsvis vill jag skriva att säsong 2 var betydligt bättre än den första, men serien har fortfarande mycket att förbättra innan jag kan påstå att jag gillar den. Jag är väldigt nyfiken om den kommer att fortsätta att förbättras för varje säsong eller om detta var ett undantag. Jag tycker att handlingen och karaktärerna har utvecklats sedan förra säsongen, men effekterna är fortfarande lika dåliga och tillgjorda. Man kan också hoppa över många avsnitt utan att förlora något i handlingen, och tittaren vet tydligt vilka av karaktärerna som går säkra - vilket förstås bidrar till att det inte blir någon större spänning. Jag tyckte helt enkelt att det var en förutsägbar men helt OK säsong.

Supernatural säsong 1

Fakta:
Första säsongen av Supernatural har Jared Padalecki och Jensen Ackles i huvudrollerna. Säsongen är 897 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den släpptes 2007 och rekommenderas från 15 år.
 
Handling:
"Sam Winchesters (Jared Padalecki) uppväxt kretsade kring mörka krafter. Men det var då, nu är det ett normalt, tryggt liv som jurist som lockar. Allt detta är gott och väl till den dag Sams bror Dean (Jensen Ackles) oväntat dyker upp med dåliga nyheter - deras far är försvunnen! För att hitta honom måste bröderna ge sig ut på en jakt efter samma onda väsen som deras far ägnat de senaste 22 åren till att spåra upp... Sam tvingas återvända till ett liv han trott sig ha lämnat för alltid."
 
Recension:
Jag hade höga förhöppningar när det kom till Supernatural och skaffade därför hem de tre första säsongerna på samma gång. Jag hade hört mestadels bra saker om serien och var riktigt taggad att börja med den. Men nu efteråt ångrar jag att jag köpte tre säsonger av den, för trots att serien inte var ett bottennapp så levde den definitivt inte upp till sitt rykte. Tyvärr är detta en negativ recension så är du ett hard-core fan av Supernatural så bör du sluta läsa nu.
 
 Sam och Dean Winchester är huvudpersonerna i denna serie.

Det första jag tänkte på när jag började titta på Supernatural var hur otroligt B allt kändes. Den var väldigt dåligt gjord när det kom till effekter och animeringar och monstrena såg helt enkelt inte troliga ut. Sedan kände jag att serien var alldeles för orealistisk och överdriven. Det har ingenting med de många övernaturliga varelserna att göra - de var ett plus - eftersom jag älskar legender och myter och tyckte det var kul att de kom till liv i serien. Men karaktärerna, handlingen och hur allting var utformat kändes helt enkelt otroligt fejkat.
 
Ett monster får människor att flyga upp i taket och brinna.
 
Sedan tyckte jag att det inte fanns en tillräckligt tydlig och sammanhängande handling. Många av avsnitten kändes rent av onödiga, som om det inte skulle göra någonting alls om man hoppade över dem. Handlingen var helt enkelt inte kontinuerlig och det var inte svårt att hitta mönstret på uppbyggnaden. Nästan alla avsnitt börjar med att ett övernaturligt mord sker, sedan får Sam och Dean reda på det och börjar diskutera om det verkligen är övernaturligt. När de väl konstaterat att det är något paranormalt tar de åt sig en falsk identitet och räddar till sist dagen. De blir aldrig skadade och spänningen kommer inte igång eftersom varje avsnitt är uppbyggt på samma sätt. Att serien var väldigt förutsägbar gjorde också att den inte väckte några känslor hos mig.
 
 Kapten Krok kom med i ett hörn också.
 
Det enda riktigt positiva jag kan säga om säsongen är att Dean kunde vara lite småcharmig ibland men tyvärr tar de negativa aspekterna överhanden. Sammanfattningsvis så är jag faktiskt besviken och ångrar att jag köpte så pass många säsonger av serien på en gång. Den var inte alls lika bra gjord som jag trott och allting kändes för orealistiskt och överdrivet. Med ett tydligt mönster och förutsägbara händelser väcktes inga känslor alls hos mig. Supernatural kunde bli rent av tråkigt eftersom jag som tittare visste att ingenting skulle hända huvudpersonerna. Jag hoppas verkligen att de följande säsongerna blir mycket bättre, för jag förstår för tillfället inte varför serien är så populär.

Veronica Mars säsong 2

Fakta:
Andra säsongen av Veronica Mars bjuder på mer av regissören Rob Thomas och skådespelaren Kristen Bell i huvudrollen. Säsongen är 881 minuter lång och består av 22 avsnitt, samt rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2004.
 
Handling:
"Vem var det som knackade på hos Veronica i det sista avsnittet av första säsongen? Var det Duncan eller Logan? Eller kanske någon helt oväntad? "Jag hoppades att det skulle vara du", var allt vi fick höra henne säga. Nu får vi äntligen reda på vem det är som lyckas locka fram det där sällsynta leendet hos henne. Säsongen inleds med ett förbryllande mysterium som höljer staden Neptune i dimmor. Det hela börjar med att Veronica missar bussen - en skolbuss som bara några minuter senare kör ut för ett stup och far rakt ner i havet. Frågan är om det verkligen bara är en tragisk olycka, eller om det kan ha med självmord att göra. Eller mord. Och kan det ha ett samband med mordet på Lilly Kane? En sak är i alla fall säker, och det är att Veronica tar sig an fallet trots att hon egentligen har fullt upp med andra mysterier, och trots att hennes kärleksliv skulle behöva en hel del tillsyn."
 
Recension:
Jag är ledsen, alla Veronica Mars fans, men jag gillade inte den här säsongen och det kommer att bli en mestadels negativ recension, så om du är ett stort fan, så ska du nog sluta läsa nu.
 
En vanlig skoldag för Veronica Mars.

Jag tyckte inte jättemycket om den första säsongen av serien, men den var ändå helt okej och rätt egen. Men andra säsongen var rakt igenom tråkig. Trots många försök så lyckades den varken bli rolig, spännande, dramatisk, mystisk eller romantisk. Den var helt enkelt platt och jag var nära att somna flera gånger under seriens gång.
 
Härlig kvickhet som tyvärr inte räcker till.
 
Självklart är Kristen Bell fantastisk som vanligt, men inte ens hon lyckas bära upp säsongen. Hennes karaktär har fortfarade samma härliga kvickhet, men här får hon också dubbelstandard och hyckleri, enligt mig. Jag gillar många av karaktärerna, speciellt Logan, men ingen av dem har något större djup och jag kan inte förmå mig att älska dem som karaktärer från andra serier; det går helt enkelt inte att jämföra. De känns helt enkelt för det mesta som larviga tonåringar man mest irriterar sig på.
 
Jag är utan tvekan med i Team Logan.
 
Jag tycker att säsongen hade ett dåligt manus fylld med klichéer och meningslösa kärleksintressen och relationsdraman. Det kändes inte roligt eller intressant att se, snarare jobbigt. Handlingen hade stora brister och tempot var långsamt. Jag fann inga tvister eller överraskningar förren vid allra sista avsnittet och allt som allt var serien rätt oinressant. Lite cheesy, förutsägbar och småfjantig ibland. Händelserna i serien är rätt motsägande och för det mesta väldigt orealistiska.
 
Veronica är på spaning igen.
 
Samtidigt tycker jag att det är en riktigt bra serie för yngre tonåringar som vill inledas till kriminalare och se en hjältinna som löser lite mindre brott. Men för dig som är som mig och vill ha något spännande, unikt och mognare så får du helt enkelt fortsätta leta. Trots att jag inte var överförtjust i första säsongen så måste jag skriva att denna var sämre. Tyvärr får andra säsongen av Veronica Mars det lägsta betyget jag gett en tv-serie här på bloggen. Bell gör ett bra jobb, men säsongen har alldeles för många brister som jag inte kan överse.

Hjälp! säsong 1

Fakta:
Första säsongen av Hjälp! släpptes 2007 och har bland annat Felix Herngren, Sissela Kyle, Johan Glans, Robert Gustafsson, Morgan Alling, Stina Ekblad Johan Rheborg och Torkel Petersson i huvudrollerna i denna komediserie på 10 avsnitt. Serien rekommenderas inte för yngre (hittade dock inte åldersgränsen). Serien har utgått sedan en tid tillbaka, men finns att finna på internet. Det finns ytterligare två säsonger.
 
Handling:
"I säsong ett får vi för första gången stifta bekantskap med psykologen Jeanette Plaszczyk. Hon har en mottagning i Stockholm där hon vänligt tar emot patienter. Patienterna är olika oss men de är alla lika varandra. De tycker sig leva i en värld som inte förstår dem. Benjamin är konflikträdd och lever motvilligt med sin man Tito. Reine Bok känner att han inte kan kontrollera saker så mycket han vill och bestämmer sig därför att ta livet av sig. Örjan har en väldigt kort stubin och ett tålamod som hela tiden står på en smal klippavsats. LM Ericsson blir upphetsad av allt och har då svårt att röra sig bland folk. Mona vill hämnas på sin fastighetsskötare Alex. Marina är besatt av att slå rekord och efter hur många försök som helst har Mats och Therese fortfarande inte haft sex. Jeanette hjälper gärna allihopa men hennes råd misstolkas ofta och det blir inte bättre av hennes assistent Papa stör henne hela tiden."
-
 från Wikipedia.

Recension:
Jag är riktigt kluven när det kommer till den här serien. Vi får följa ett gäng olika perspektiv, och vissa får mig att asgarva medan andra både tråkar ut mig och äcklar mig. Hjälp! är dessutom en väldigt överdriven serie som inte passar alla.

Serien i allmänhet är underhållande och har du inte problem med vulgära skämt eller liknande så är detta rätta serien för dig. Men själv stör jag mig på bristen av känslor och empati, samt på många av karatkärerna. Johan Glans (Reine) och Rheborg (Örjan) är sjukt bra i Hjälp! och utför utomordentliga arbeten med sina karaktärer. Det är roligt och allmänt humoristiskt att få följa karaktärernas resor, och det går inte att hejda skratten. Sissela Kyle (Mona) är även hon ytterst begåvad, men hon har fått spela en karatkär som endast äcklar mig. Den är så otroligt överdriven och motbjudande att betyget för serien sänks rätt mycket på grund av henne. Jag känner även att Morgan Allings karaktär, LM, är för överdriven. Felix Herngren (Benjamin) är duktig och har en rätt söt roll, men samtidigt blir jag som tittare rätt frustrerad av honom eftersom han har sådana problem med konflikter. Jag har aldrig riktigt gillat Robert Gustafsson (Papa) men i Hjälp! gör han ett bra jobb. Det enda som är negativt med hans stammande karaktär är att jag som tittare snabbt tröttnar på honom.
 
Detta blir en kort recension eftersom jag inte har särskilt mycket att säga om serien. Den är annorlunda från många andra serier och kan bli väldigt humoristisk ibland, men mycket går till överdrift, vilket blir ett stort problem då allting tas till det yttersta. Detta är inte en serie med karaktärsutvecklingar eller någon handling, utan den fokuserar endast på patienternas besök hos psykologen och deras behandlingar. Men söker du en smårolig, svensk serie så har du nog hittat rätt, om du inte stör dig på det överdrivna förstås. 
 

Xena: Warrior Princess säsong 1

Fakta:
Xena: warrior princess season 1 är en serie med bland annat Lucy Lawless och Renée O'Connor i huvudrollerna. Säsongen spelades in 1995 och är från 11 år. Denna äventyrssäsong är på 1018 minuter och har 24 avsnitt. Det finns ytterligare fem säsonger i serien och det har även börjat göras en ny version av säsong 1 och en film.

Handling:
"In a time of ancient Gods, ruthless warlords and capricious kings, a landin turmoil cried out for a hero. She was Xena, a Mighty warrior princessforged in the heat of battle."

Recension:
Den här serien är väldigt gammal (lika gammal som mig för att vara exakt) och därför är den väldigt dåligt gjord. Monstren är skrattretande, magin är overklig och effekterna snarare förstör än förstärker serien. 1995 hade man ju inte samma tillgångar som vi har idag, och därför blir det lite vemodigt att se på serien.

Men, seriens plus-sidor är minst lika många som dess brister. Karaktärerna är otroligt starka och man får känslor för dem efter bara några avsnitt. De vet vad de vill och de är inte rädda för att kämpa för det. Även handlingen är stark, med monster, spänning, romantik och action - det är just utförandet som är problemet. Hade de haft en bättre budget samt bättre teknik närvarande hade den här serien kunnat slå igenom på stort och blivit en större succé än vad den blev.

 
Serien är rätt så våldsam. Jag minns när jag var liten, kanske åtta eller tio år, och jag tittade på den här på tv. Jag drömde mardrömmar i månader efteråt. Nu såklart, när jag ser den, så är den ju inte ett dugg läskig - mestadels på grund av de dåliga effekterna - men jag rekommenderar inte någon yngre att se den här serien.

Jag har tänkt att köpa den här serien jättelänge men hittills har det fått duga med att se den på tv eller på youtube, eftersom den bara finns som importerad här i Sverige. Inte för att jag har problem med att förstå engelska, men jag vill inte ha filmer eller serier utan någon valmöjlighet till svensk text. Det är mer avslappnat och vissa jag känner kan inte engelska, så då skulle vi inte kunna se den tillsammans. Men hade den funnits med svensk text hade jag köpt den för länge sedan.


Den här serien är väldigt unik och har med väldigt mycket. Det som brister är att den är dåligt gjord samt gammaldags och detta gör att den förlorar många stjärnor. Jag hoppas innerligt att den nya versionen av säsongen har kvar Xena-andan, men att den helt enkelt är i bättre kvalité. Tror jag skulle kunna börja älska serien om de gjorde om den rätt.

Creepschool

Fakta:
Creepschool är en svensk, tecknad serie regissered av Philippe Balmossiere. Den är barntillåten och släpptes i oktober 2006. Några kända skådespelare som gör rösterna är Johan Glans, Helge Skoog och Eva Röse.
 
Handling:
"Bered dig på spöklika spratt, fantasifulla infall, demoner i klassrummen och monsterhärlig spänning i 26 förtrollande äventyr! Viktoria, Jonte, Emma och Eliott har vardagliga problem som alla vi andra, men i CREEPSCHOOL är ingen dag den andra lik. Vågar du konfrontera det okända och utmana dina rädslor så hälsar vi dig välkommen till skolan som erbjuder undervisning i en klass för sig. Bu!

Recension:
Denna serie är till för mindre barn, men den har många gömda skämt som mindre kanske inte förstår, som gör serien komisk för äldre. Rösterna är från kända skådespelare och bidrar till komiken. När man ex. hör ödlans röst (Johan Glans) börjar man nästan skratta åt bara det. Även Helge Skoog (kommentator från Halv åtta hos mig) bidrar till denna komiska serie. När jag var liten älskade jag den här serien, jag tyckte att den var jättespännande. Nu är den inte ett dugg spännande längre, men små kommentrarer är och var gör den humoristisk. Serien ska framstå som en barnvänlig skräckis, och det måste jag nog säga att den är eftersom det finns monster och sådant med. Men allt är barnvänligt och det slutar alltid lyckligt och ur ett barns perspektiv blir det nog inte för creepy. Det är kul att Sverige har kunnat bidra med en hyfsad barnserie. Om jag endast skulle ge ett betyg för hur serien passar och underhåller barn så skulle serien få en åtta.

RSS 2.0