New Girl, säsong 1

Längd: 8 hr 22 min.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Komedi.
Releasedatum: 2013-05-15.
Skådespelare: Zooey Deschanel, Jake Johnson, Max Greenfield, Hannah Simone, Lamorne Morris.
 
"Efter ett jobbigt uppbrott flyttar den frimodiga optimisten Jess in hos tre ungkarlar, som har nog med egna problem. Winston är en före detta indrottsman, Nick har hoppat jurudikstudierna och Schmidt vill bli sedd som tjejtjusare, men är egentligen kär i sig själv."
 
 
 
Jag har velat se New Girl hur länge som helst, och var verkligen inställd på att tycka om serien. Men helt ärligt förstår jag inte riktigt varför den har fått så många lovord. Visst, skådespelarna är helt okej och vissa scener är smått charmiga – men bortsett från det tycker jag faktiskt att den första säsongen av New Girl är rätt tråkig och opersonlig.
 
Jess och vännen Cece grälar om killar. 
 
Något som jag har väldigt svårt för är seriens överdrivenhet. Omogna skämt varvas med skrikiga karaktärer, och det blir helt enkelt för mycket för min del. Jag upplever dessutom att serien saknar verklig substans, och förstår inte heller vad som anses vara roligt. Är det mängderna med sexuella stereotyper? De oräkneliga klyschorna? Eller kanske de krystade dialogerna som får håret att resa sig på armarna? Jag underhålls i alla fall inte, och bortsett från ett litet leende här och var så såg jag mest fram emot att säsongen skulle ta slut.
 
I ett försök att göra sitt ex svartsjuk låtsas Nick att han är med Jess. 
 
Den första säsongen av New Girl är alltså ingen större hit. Den lättsamma serien passar visserligen utmärkt till att ha i bakgrunden medan man gör annat, men på grund av ett platt och innehållslöst manus engageras tittaren inte tillräckligt för att behålla ett genuint intresse rakt igenom. Eftersom många serier blir bättre med tiden kommer jag att ge New Girl en ny chans, men håller inte den andra säsongen måttet så kommer jag tveklöst att släppa taget. Livet är för kort för att tvinga sig igenom mediokra serier.
 

Elena och Avalors hemlighet

Längd: 2 hr 27 min.
Antal avsnitt: 5 stycken.
Åldersgräns: Barntillåten.
Genre: Äventyr, familj.
Releasedatum: 2017-04-24.
Skådespelare: Aimee Carrero, Emiliano Díez, Julia Vera, Jillian Rose Reed, Carlos Alazraqui.
Distributör©Disney.
 
"Tillsammans med magiska flygande nobliner, andliga djuret Zuzu och unga trollkarlen Mateo måste prinsessan Elena ena sitt folk, kämpa mot den elaka drottningen Shuriki och återta sin tron."
 
 
 
Elena och Avalors hemlighet består av fyra avsnitt ur den första säsongen av Elena från Avalor, samt ett långavsnitt som för samman serien med Sofia the first. Trots att tv-serien har enkla animeringar, barnsliga handlingsparalleller och glättiga karaktärer kan jag inte undgå från att tycka att den också är rätt mysig och gullig att se på.
 
Elena räddar kungariket tillsammans med sina vänner. 
 
Den innehåller nämligen mycket glad musik, många söta varelser och annat som gör serien söt som socker. Elena och Avalors hemlighet är dessutom ”barnsäker”, och innehåller inte annat än kärlek, optimism och positiva lärdomar. Detta gör att serien passar perfekt för de allra yngsta.
 
Med sitt mod besegrar Elena den onda häxan. 
 
Den färgstarka seriens glädje och hoppfullhet gör att Elena och Avalors hemlighet passar utmärkt för unga tittare. Även för vuxna fungerar den helt okej.
 
 
– Bilderna är copyrightskyddade av Disney.

The Vampire Diaries, säsong 7

Längd: 22 avsnitt.
Antal avsnitt:
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, övernaturligt.
Releasedatum: 2016–08–22.
Skådespelare: Paul Wesley, Ian Somderhalder, Kat Graham, Candice King, Zach Roerig, Matthew Davis.
 
"Damon försöker leva vidare utan Elena, Stefan konfronterar sin första kärlek samtidigt som han dras allt närmare till Caroline, som sörjer förlusten av både sin vän och sin mamma, och bonnie utforskar sina nya krafter. Och  Mystic Falls ligger i krig."
 
 
 
Det är trevligt att återvända till Mystics Falls. Jag har saknat karaktärerna och sett fram emot att fortsätta ta del av deras berättelse. Ändå är jag riktigt besviken. Sakta men säkert har The Vampire Diaries blivit allt svagare, och den sjunde säsongen får mig att skämmas över att jag en gång kallat serien för en favorit. Den har helt förlorat sin förmåga att beröra och engagera, och som ett gammalt fan blir jag ledsen när jag ser ur krystad, enfaldig och urvattnad serien har blivit.
 
Relationerna inom familjen Salvatore kompliceras. 
 
Den sjunde säsongen av The Vampire Diaries fångade inte mitt intresse. De nya karaktärerna är slätstrukna, och jag har svårt att ta det som händer på allvar. Vid det här laget har vi tittare lärt oss att allt ständigt löser sig; att karaktärerna aldrig är i någon verklig fara, vilket skapar en distans till det som sker. Det är för verklighetsfrämmande, för slumpartat och för förutsägbart. Sporadiska förklaringar dyker konstant upp men passar inte in i helheten, och de nya handlingsparallellerna hungrar desperat efter uppmärksamhet. I längden blir det tråkigt att titta på, och den påtagliga bristen på en röd tråd gjorde att jag längtade efter säsongens slut.
 
De nya karaktärerna har inte tillräckligt kött på benen. 
 
Min en gång älskade The Vampire Diaries har alltså förlorat sin charm. Borta är mystiken, spänningen och den hjärtevärmande romantiken. I dess ställe finns istället ett tröttsamt antal innehållslösa klyschor, och en ansträngd handling som aldrig stannar upp tillräckligt för att engagera.
 

Quarry, säsong 1

Längd: 7 hrs 44 mins.
Antal avsnitt: 8 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, thriller.
Releasedatum: 2017-02-20.
Skådespelare: Logan Marshall-Green, Jodi Balfour, Damon Herriman, Nikki Amuka-Bird, Peter Mullan.
Distributör: Warner Bros.
 
"När marinsoldaten Mac Conway återvänder hem till Memphis från Vietnamkriget 1972 möts han av förakt från samhället och de han älskar undviker honom. Medan han kämpar med sina upplevelser från kriget dras han in i ett kriminellt nätverk som bedriver som verksamhet längs Mississippifloden."
 
Den första säsongen av Quarry har ett intressant koncept och en del riktigt spännande scener. Första avsnittet fängslar och ger tidigt ett kvalitativt intryck samt en känsla av att serien borde vara riktigt gripande. Dessvärre är den inte det. 
 
Mac återförenas med sin fru när han kommer tillbaka från kriget. 
 
Handlingen är oengagerade, stämningen dyster och tempot mycket långsamt. Takten ökar bara temporärt när lite mer våldsamma inslag tillkommer och som tittare är det svårt att hålla sig engagerad. Dessutom är det svårt att lära känna huvudpersonen. Enbart en sida av honom visas för tittaren och jag relaterar inte till hans melankoliska framträdande. Även hans fru är svår att få grepp om, då hon framstår som platt och genomgår abrupta förändringar.
 
I ett desperat försök att tjäna pengar blir Mac lönnmördare. 
 
Den första säsongen av Quarry består av många toppar och dalar: vissa scener är nagelbitande spännande, medan andra är så tråkiga att man längtar tills avsnittet är slut. Jag kände mig ofokuserad en stor del av tiden och på grund av det långsamma tempot engagerades jag inte till fullo ens när serien var som bäst.
 

Outcast, säsong 1

Längd: 8 hrs 10 mins.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, drama.
Releasedatum: 2017-02-13.
Skådespelare: Patrick Fugit, Philip Glenister, Wrenn Schmidt, Callie Brook McClincy, Reg E. Cathey.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Enstöringen Kyle, som plågas av otäcka minnen från barndomen, rekryteras för att utföra exorcism. Hans familj stöter bort honom samtidigt som han slits mellan behovet av att få vara ensam och sin önskan om att hjälpa andra. Det Kyle upptäcker kan förändra både hans eget och världens öde för alltid."
 
Den första säsongen av Outcast visade att det inte är en serie i min smak. Med en blek protagonist och en handling som aldrig lyckades fånga mitt intresse blev det en lång och tröttsam tittarupplevelse. Det mörka konceptet är lite för skruvat och trots att vissa scener är smått spännande upplevde jag helheten som överdriven, forcerad och tråkig. 
 
Kyle börjar utföra exorcism med stadens präst. 
 
Jag känner dessutom att serien inte tillför något nytt till genren. Allt som händer känns igen från andra serier/filmer om exorcism och Outcast är inte tillräckligt egen för att engagera. Den känns snarare som en fantasilös korsning mellan Supernatural och American horror story
 
Det visar sig att staden är full av demoner. 
 
Outcast är egentligen inte en dålig serie, men eftersom den återanvänder berättarelement snarare än att tillföra nya sticker den inte ut ur mängden. Skådespelarna är helt okej och vissa scener är spännande, men oftast satt jag uttråkad och väntade på att avsnittet skulle ta slut.
 

NCIS: New Orleans, säsong 2

Längd: 16 hrs 42 mins.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Kriminalare.
Releasedatum: 2016-12-05.
Skådespelare: Scott Bakula, Lucas Black, Shalita Grant, CCH Pounder, Zoe McLellan m.fl.
Distributör: Paramount.
 
"Brottsligheten i The Big Easy är allt annat än lättsam. Dwayne Pride undanröjer hot mot nationens säkerhet ihop med tidigare NOPD-polisen Laselle, agent Brody och före detta ATF-agenten Percy. På huvudkontoret finns rättsmedicinaren Sebastian, hackern Patton och abducenten Loretta som backar upp resten av teamet."
 
Den andra säsongen av NCIS: New Orleans är en riktig besvikelse. Visst, föregångaren var inte heller ett mästerverk, men jag hade förhoppningar om att serien skulle utvecklas och rätta till sina svagheter. Istället är den snarare sämre än tidigare. Det förutsägbara manuset håller inte måttet och i jämförelse med NCIS och NCIS: Los Angeles är NCIS: New Orleans intetsägande och tråkig.
 
Skådespelarna presterar tyvärr inte bra. 
 
Seriens största svaghet är skådespelarna, som känns onaturliga i sina roller och framför sina repliker krystat. De misslyckas med att blåsa liv i sina roller, och som följd framstår karaktärerna som tillgjorda, ointressanta och platta. Scott Bakula är egentligen den enda av skådespelarna i serien som jag inte har svårt för: Lucas Black, Shalita Grant och de andra presterar pinsamt dåligt.
 
Likt en färglös kopia av NCIS ger serien inget större intryck. 
 
Som helhet är den andra säsongen av NCIS: New Orleans inte mer än okej. Den har en del bra avsnitt med intressanta fall, men distansen till karaktärerna gör tillsammans med det svaga manuset att det blir svårt att bry sig.
 

Elena från Avalor: Redo att leda

Längd: 1 hr 27 mins.
Antal avsnitt: 3 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Äventyr, familj.
Releasedatum: 2017-01-23.
Skådespelare: Aimee Carrero, Emiliano Diéz, Jenna Ortega, Jillian Rose Reed m.fl.
Distributör: ©Disney.
 
"Efter att ha räddat sitt förtrollade rike Avalor från en ond häxa, måste prinsessan Elena nu regera som kronprinsessa tills hon är gammal nog att bli drottning. Lyckligtvis får hon massor av hjälp från sin familj och sina vänner."
 
 
Elena från Avalor är en tv-serie som visas på Disney Channel och Disney Junior. Den utspelar sig i samma värld som Sofia the First och har därmed en snarlik stil. Som vuxen tittare har jag svårt att engageras av serien eftersom den är enkel, barnslig och glättig, men det är tydligt att Elena från Avalor är utmärkt för unga tittare.
 
Elena försöker bevisa att hon är redo att leda kungariket. 
 
Elena från Avalor passar perfekt för barn under åtta år. Det är en trygg serie: inga svordomar, minimalt med våld och massor av kärlek. Seriens optimistiska huvudperson Elena, är en positiv förebild som förmedlar viktiga budskap om förståelse och omtanke genom musikaliska sånger och inspirerande äventyr. Positiviteten och enkelheten gör Elena från Avalor till en tankeväckande och lagom spännande serie för små barn.
 
Med hjälp från sina vänner försöker prinsessan regera rättvist. 
 
Som helhet är Elena från Avalor en tv-serie som inte engagerar vuxna, men som lämpar sig mycket väl för unga tittare som håller på att lära sig skillnaden mellan rätt och fel.
 
 
Alla bildena är copyright-skyddade av ©Disney. 

Billions, säsong 1

Längd: 11 hrs 27 mins.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Releasedatum: 2016-12-19.
Skådespelare: Paul Giamatti, Damian Lewis, Maggie Siff, Malin Åkerman, Toby Leonard Moore m.fl.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Advokaten Chuck Rhoades och hedgefond-kungen Bobby befinner sig på kollisionskurs med varandra och använder all sin makt och sitt inflytande för att överlista varandra. Miljarder står på spel."
 
 
 
Jag tycker inte om den första säsongen av Billions, men för att vara ärlig beror det snarare på personliga preferenser än att serien är dålig. Det visade sig att det inte var min typ av serie. Billions är väldigt stillsam och fast det är ämnat att skapa en spänd atmosfär gjorde det mig snarare uttråkad. Det händer nästan ingenting och tempot går alldeles för långsamt i min smak. 
 
Tilltalande skådespelare, mindre tilltalande handling. 
 
Skådespelarna är riktigt duktiga: Giamatti (Sideways), Lewis (Homeland), Siff (Sons of Anarchy) och Åkerman (Watchmen) kan sina saker och visar vart skåpet ska stå. Ändå fastnade jag inte. Jag hade svårt att relatera och känslomässigt knyta an till karaktärerna. De känns tillgjort stereotypiska och fick mig inte att fastna. Billions är en serie som sänder ut många intelligenta vibbar men saknar känsla och hjärta, och därför skapas inte en vilja att se vidare.
 
Svenska Malin Åkerman syns i en av huvudrollerna. 
 
Som helhet är Billions en smart serie som aldrig riktigt fångade mitt intresse.
 

Fear the Walking Dead, säsong 1

Längd: 4 hrs 58 mins.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, drama, sci-fi.
Releasedatum: 2016-11-07.
Skådespelare: Kim Dickens, Cliff Curtis, Mercedes Mason, Alycia Debnam-Carey, Frank Dillane etc.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"När ett mystiskt smittoutbrott hotar att rasera den lilla stabilitet som Madison  och Travis lyckats bygga upp läggs bestyren med att förena de två familjerna och samtidigt handskas med förbittrade, dagdrömmande och stökiga barn på is. Istället blir överlevnad blir deras främsta prioritering."
 
Fear the walking dead äger rum innan The walking dead, under tiden när Rick Grimes låg i koma och zombie-apokalypsen initierades. Serien utspelas dessutom i en annan stad och följer en ny grupp karaktärer. Som ett hängivet fan av originalserien hade jag, mot bättre vetande, stora förväntningar på spinoff-serien. Dessvärre lyckades den inte leva upp till originalets höga standard.
 
Travis försöker beskydda båda sina familjer. 
 
Den hårda sanningen är att Fear the walking dead är en relativt intetsägande och obehö-vlig serie. Den kastar bort potentialen att besvara frågorna som väckts i originalserien och fokuserar alldeles för mycket på dysfunktionellt familjedrama. Fast serien har en del intressanta idéer leds ingen av parallellerna till tillfredsställande klimax. I sin helhet hä-nder det inte mycket i säsongen och det monotona upplägget gör att den hade kunnat komprimeras till ett enda avsnitt.
 
Alicia och hennes pojkvän är ovetande om det som försegår. 
 
Som ni förstår är avsaknaden av originalseriens intensivt råa spänning och fascinerande psykologiska strider påtaglig. Jag har dessutom svårt för manuset, som är slarvigt skriv-et och fullt med förutsägbara klyschor. Även karaktärerna är svagt uppbyggda och får inte tittaren att bry sig om det som sker. Genom bristfälliga kommunikationsförmågor, befängda beslut i nödsituationer, en oförmåga att förutse uppenbara följder och total brist på reflektion av det som sker frustrerar de snarare än underhåller. Frånvaron av trovärdiga reaktioner gör därtill att karaktärerna känns oerhört platta.
 
När de döda återvänder måste familjen fly. 
 
Som helhet är Fear the walking dead en spinoff-serie som kastar bort sin potential. Säs-ongen gör inget större intryck och är långt ifrån att kunna mäta sig med originalserien. Men jag hoppas att serien rycker upp sig och växer sig starkare i nästkommande delar.
 

American Horror Story: Hotel

Längd: 10 hrs 17 mins.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare.
Releasedatum: 2016-10-17.
Skådespelare: Kathy Pates, Lady Gaga, Sarah Paulson, Evan Peters, Wes Bently, Denis O'Hare, Matt Bomer, Angela Bassett, Finn Wittrock etc.
Filmbolag: 20th Century Fox.
 
"En rad ohyggliga mord spåras tillbaka till den diabo-liska och sensuella grevinnan som bor på det lyxiga Hotel Cortez i Los Angeles."
 
 
 
Den femte säsongen av American Horror Story är inte imponerande. Trots briljanta skå-despelare, intressanta karaktärer och ett riktigt snyggt foto är serien allt annat än fängs-lande. Handlingen är svag och händelserna mycket osammanhängande. Dessutom gör säsongens överdrivenhet att tittaren förblir oengagerad från första till sista avsnitt.
 
Ramona går från monsterjägare till monster. 
 
American Horror Story: Hotel är inte skrämmande. Men den innehåller mycket omotiv-erat våld. De flesta brutala scenerna känns planlösa: de för inte handlingen vidare och har inget annat syfte än att chockera tittaren. Värst är säsongens första kväljande avsnitt, ”Checking in”, som går alldeles för långt. Den omåttligt grafiska brutaliteten gjorde mig så pass äcklad och upprörd att jag var nära att stänga av tv:n och vägra fortsätta med ser-ien. Tyvärr var jag inte snabb nog och nu kommer scenen i fråga alltid vara fastbränd i mitt minne.  
 
Transsexuella Liz Taylor bidrar med charm och humor. 
 
Säsongen blir dock lite bättre efter det första avsnittet, mestadels tack vare de enastå-ende skådespelarna som maskerar det bedrövliga manuset med sina talanger. Speciellt Sarah Paulson (Carol), Denis O’Hare (Milk) och Evan Peters (X-Men: Apocalypse) gör intryck. Det är dessutom roligt att säsongen har så många minnesvärda gästskådespe-lare, exempelvis Alexandra Daddario (San Andreas), Gabourey Sidibe (The Big C) och Darren Criss (Glee).
 
John och James knyter vänskapsband över döda kroppar. 
 
Som helhet är American Horror Story: Hotel en svag säsong, vars desperata försök att fängsla tittaren snarare resulterar i att den blir frånstötande.
 

Limitless, säsong 1

Längd: 15 hrs 2 mins.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Kriminalare, science fiction.
Skådespelare: Jake McDorman, Jennifer Carpenter, Hill Harper, Mary Mastrantonio, Tom Degnan etc.
Releasedatum: 2016-09-19.
Filmbolag: Paramount.
 
"Efter att ha testat ett nytt preparat kan Brian utnyttja sin fulla hjärnkapacitet, vilket gör honom till den sm- artaste personen i världen. Han börjar hjälpa FBI-agenten Rebecca med hennes fall samtidigt som han försöker lista ut varför han tycks vara en ende i världen som är immun mot de dödliga biverkningarna."
 
Limitless grundar sig på en riktigt intressant idé, men på grund av det dåliga utförandet fångades aldrig mitt intresse upp. Fast konceptet känns unikt är säsongen som helhet allt annat än originell. Avsnitten är nämligen enformiga, upprepande och fyllda av klyschor och bekväma sammanträffanden som får tittaren att himla med ögonen.
 
Brian Finch börjar arbeta för FBI. 
 
Jag upplever dessutom att serien fördummar åskådarna. Information bör planteras obemärkt, och ibland är ett implicit tillvägagångssätt bättre än att konstatera det upp- enbara. Misslyckas det, som här, känner publiken sig dumförklarad och tittaruppl- evelsen blir tröttsam. Den påtagliga informationsdumpningen känns krystad, eftersom man i verkliga livet inte skulle påpeka sådant alla redan är medvetna om.
 
Piper ämnar att mörda senatorn. 
 
Därtill hade jag svårt för karaktärerna. Protagonisten är barnslig och sidkaraktärerna är för vagt uppbyggda för att engagera. Dock tycker jag om flera av skådespelarna. Jen- nifer Carpenter (Dexter) känns naturlig i sin roll och det är roligt att se Bradley Cooper (The Silver Linings Playbook) dyka upp i några av avsnitten.
 
Trots lögnerna mellan dem bildar Brian och Rebecka ett bra team. 
 
Något som jag faktiskt tycker om är humorn. Limitless är förvånansvärt skämtsamt och den lättsamma komiken ger serien en härligt värmande ton. Jag imponerades även av det visuella. Animeringarna är snyggt gjorda och fotot estetiskt tilltalande. Dessutom mat- erialiseras Brians tankar med pop up-grafik, vilket var ett intressant inslag.
 
NZT-tabletterna gör Brian till världens smartaste person. 
 
Limitless tar vid där filmen från 2011 avslutade och fortskrider som en relativt typisk kriminalare. Fast klyschorna och upprepningarna gör säsongen tröttsam har jag för- ståelse för varför så många har charmats. 
 

Zoo, säsong 1

Fakta
I den första säsongen av Zoo spelas huvudrollerna av James Wolk, Nonso Anozie, Kristen Connolly, Nora Arne- zeder och Billy Burke. Säsongen är 516 minuter lång, består av 13 avsnitt och rek- ommenderas från 15 år. Den släpptes 9 maj 2016 av Paramount och baseras på boken av James patterson.
 
Handling
"Under tusentals år har djur jagats, tillfångatagits och slaktas av människan - nu är det ombytta roller. Från Afrika till Los Angeles attackeras människor av djur. När en rebellisk zoolog, en fransk underrättelseagent och en bloggaktivist undersökter fenomenet upptäcker de att attackerna har satts igång av något mycket farligare än djurisk instinkt."
 
Recension
Den första säsongen av Zoo har ett nytänkande och fascinerande koncept. Att djuren gör uppror mot människan var en premiss som väckte mitt intresse direkt. Dessvärre använder inte serien sin fulla potential. Genom det dåligt skrivna manuset och de ointressanta karaktärerna uppfattas säsongen som tråkig och utdragen.
 
Chloe och Jackson flyr från några lejon i Afrika. 
 
Olyckligtvis är seriens skådespelare bedrövliga. Sämst levererar Arnezeder (Safe house), vars insats upplevs som överdriven och konstlad. Jag blev även djupt besviken på Connolly (The bay), Wolk (You again), Anozie (Game of thrones) och Burke (Twilight), då deras stela kroppsspråk och ansträngda dialoger snarare stötte ifrån tittaren än trollband. Deras reaktioner växlar mellan att vara överdrivna och känslolösa, och bortsett från en del gästskådespelare misslyckades de allesammans med att ge karaktärerna liv.
 
Teamet försöker ta reda på varför djuren attackerar. 
 
Det klyschiga manuset bär dock stor del av ansvaret till seriens katastrofala karaktärer. Deras endimensionella personlighetsdrag hade inte kunnat levandegöras ens av de bästa skådespelarna. Karaktärerna är dessutom löjligt ointelligenta och många av replikerna är så pass klyschiga att jag ryser. Därtill är deras relationer till varandra tillgjorda och den stora mängden sammanträffanden och logiska luckor bidrog till det falnande intresset.
 
Chloes alltid chockerade uttryck irriterade mig. 
 
Den potential Zoo har grundas helt i det annorlunda konceptet. Dock gör det slarviga manuset och de dåligt presterande skådespelarna att serien upplevs som krystad, otrovärdig, överdriven och stundtals osammanhängande. Det brinnande intresset som fanns i början slocknade redan i första avsnittet och då engagemanget inte återupptogs tvivlar jag på att jag kommer att fortsätta med serien.
 

The Odd Couple, säsong 1

Fakta
I den första säsongen av The Odd Couple spelar Matthew Perry, Thomas Lennon, Lindsay Sloane, Yvette Nic- ole Brown och Wendell Pierce huvud- rollerna. Säsongen är 247 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 7 år. Den släpptes 9 maj 2016 av Paramount.
 
Handling
"Den slarvige men charmige Oscar och pedanten Felix flyttar ihop efter att fruarna lämnat dem. de lär sig att hantera varandras egenheter och det verkar som att de kommer att klara de nya utmaningarna som de ställs inför - såvida de inte har ihjäl varandra först!"
 
Recension
The Odd Couple är som en blek kopia av Två och en halv män. De stereotypiska karaktärerna framför en kontinuerlig ström avhuggna repliker som helt saknar intelligens och kvickhet. Därtill används många gamla skämt som hade passat bättre på Nickelodeon än i en komediserie för vuxna.
 
Oscar stör sig på alla sina vänner. 
 
Dialogerna, händelserna och skämten känns allesammans tillgjorda och får tittaren sällan att skratta. Den komiska slutklämmen som serien har försökt få med på varje uttalad mening upplevs som krystad. Dessutom överanvänds förinspelade skratt: det spelas upp så gott som efter varje replik, som om allt som sägs vore hysteriskt roligt. En del dialoger lyckades roa mig, men de är alldeles för få och har för mycket tid mellan varandra för att de ska ge någon verklig effekt.
 
Pedanten och slusken får det jobbigt när de flyttar ihop. 
 
Jag är oerhört besviken på startfältet med skådespelare. De saknar kemi till varandra och inte ens Matthew Perry (Vänner) presterar särskilt bra. Thomas Lennon (Natt på museet) har ett par stunder i rampljuset men Sloanes (Horrible bosses) Browns (Community) och Pierces (The Wire) prestationer känns tillgjorda och deras karaktärer är så pass underutvecklade att de hade kunnat klippas bort från serien helt och hållet. Dock livar gäster så som Lauren Graham (Gilmore Girls) och Mircea Monroe (Hart of Dixie) upp de scener de är med i.
 
Emily vågar inte berätta om sina känslor för Felix. 
 
Allt som allt är jag missnöjd med den första säsongen av The Odd Couple. Karaktärerna är stereotypiska, skämten krystade och skådespelarna klarar inte av att bära upp det klyschiga manuset. Seriens roande stunder är för få för att lämna ett positivt avtryck.
 

Family Guy, säsong 1

Fakta
I första säsongen av Family Guy, skapad av Seth MacFarlane och David Zuckerman, görs rösterna av bland annat Seth MacFarlane, Alex Borstein, Seth Green, Mila Kunis och Mike Henry. Säsongen är 322 minuter lång, består av 14 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 1999.
 
Handling
"Peter är en stor drummel som alltid säger precis vad han tänker. Lois är en modern hemmafru som gav upp sin familjeförmögenhet i samma stund som hon fastnade för sin runde gubbe. Meg försöker ständigt bli accepterad av coola gänget. Chris är en förvuxen, snäll trettonåring som inte skulle göra en fluga förnärd. Stewie är en ettåring med ett enda mål: totalt världsherravälde. Och Brian är en gentleman till hund."
 
Recension
Striden mellan fans av Family Guy och The Simpsons har pågått länge, och efter att ha sett den kompletta första säsongen av den Family Guy kan jag med gott samvete konstatera att jag föredrar The Simpsons. Family Guy lyckades inte riktigt väcka mitt intresse och bortsett från några enstaka repliker fann jag inte säsongen underhållande.
 
Peter Griffin arbetar på en leksaksfabrik.
 
Dessvärre började jag aldrig bry mig om karaktärerna. Peter är självupptagen, respektlös och motbjudande; Lois undergiven; Chris infantil; Meg desperat och Brian ointressant. Den enda jag fastnat för är Stewie, som har några humoristiska scener. Samtidigt kan jag tycka att hans ark är för överdrivet och otrovärdigt.
 
Peter spionerar på sina grannar genom en hemmabyggd TV.
 
Det är inte riktigt min typ av humor som gestaltas i Family Guy. Oftast dras skämten ut på alldeles för länge och jag hinner tröttna långt innan det är över. Dessutom saknar jag en röd tråd mellan avsnitten. Dock är säsongen lättsam och relativt snyggt animerad, vilket ändå gör den småtrevlig att titta på.
 
Syskonen Meg och Chris fängslar inte mig.
 
Avslutningsvis kan jag inte påstå att den första säsongen gjorde mig ett fan av Family Guy. Jag tyckte inte att den var särskilt rolig och jag fastnade inte för karaktärerna. Jag kommer troligen att se några säsonger till, men om jag inte märker någon förbättring lär jag fokusera helhjärtat på The Simpsons.
 

Penny Dreadful, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Penny Dreadful, skapad av John Logan, får vi se Eva Green, Reeve Carney, Timothy Dalton, Rory Kinnear, Billie Piper, Harry Treadaway, Josh Hartnett och Olivia Lleqellyn i huvudrollerna. Säsongen är 419 minuter lång, består av 8 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014.
 
Handling:
"Penny Dreadful är en berättelse om några av litteraturens mest skrämmande karaktärer. Dorian Gray, Victor Frankenstein och tidlösa karaktärer från Dracula kämpar sida vid sida med nya bekantskaper för att slåss mot övernaturliga hot. Samtidigt brottas de med sina egna frestelser.
 
Recension:
Jag är riktigt, riktigt besviken på Penny Dreadful. Jag hade hoppats på att få se en mörk, intagande och riktigt spännande serie i actionstuk. Och visst är serien mörk och minst sagt speciell, men den är också riktigt tråkig.
 
Vanessa, Victor och Ethan assisterar Malcom i att tortera ett byte.
 
I säsongen får vi möta klassiska litterära figurer så som varulven Dorian Grey, Frankenstein och hans monster, vampyrer osv. Huvudkaraktären Vanessa (Eva Green) är dessutom ett medium. Som du förstår så finns det en hel del övernaturliga varelser och hade det gjorts rätt hade det kunnat bli en superb mix. Istället blir det alldeles för mycket.
 
Victor Frankenstein har sin egna lilla fetish.
 
Penny Dreadful känns som en historisk och gotisk version av The Vampire Diaries, fast med äldre skådespelare, underligare karaktärer, råare sex, grövre språk och en konstant erotiskt laddad atmosfär. Här får vi se det klassiska ”hitta-och-döda-monster”-upplägget, lite som i Van Helsing, fast det blir aldrig fullt tempo och actionfyllt i serien. Det är inte ofta som monstren själva syns på skärmen utan serien fokuserar mest på Vanessas psyke och alla gånger hon blir besatt av onda andar. Bra att veta är att seriens åldersgräns troligen inte från våldet i sig, utan just från Vanessas grova språk och… besynnerliga natur.
 
Vanessa har en tendens att bli besatt av onda andar.
 
Eva Green (Oskuldens Tid) är anledningen till att jag såg den här serien, och hon presterar onekligen utmärkt. Dock har jag fastnat för väldigt få karaktärer då majoriteten är alldeles för grova i munnen och allmänt underliga för min smak. Jag både ogillar och gillar Greens karaktär, Vanessa. Hon är otroligt besynnerlig, högljudd och allmänt jobbig, men samtidigt drogs jag till hennes mörker av ren fascination. Jag skulle vilja veta ännu mer om hennes förflutna och varför hon är som hon är. Den enda karaktären jag dock har ett genuint gillande för är Frankensteins monster. Men då Penny Dreadful återigen fokuserar väldigt mycket på karaktärernas psyke så förlorar den karaktärsutvecklingen och handlingen på vägen.
 
Frankensteins monster vill inget hellre än att se normal ut.
 
Personligen uppskattar jag tillbakablickarna mest, vilket är ytterst ovanligt. Jag har alltid varit väldigt kritisk mot tidshopp i serier och filmer, men i Penny Dreadful känner jag att tillbakablickarna är den enda chansen att  lära känna karaktärerna mer på djupet. Det är just tillbakablickarna som fått mig att fastna för Frankensteins monster, och som gjort att jag förstått mig på Vanessa... lite mer i alla fall.
 
Vanessa upptäckte sina demoner redan när hon var tonåring.
 
Att inte fastna för karaktärerna och att hela tiden möta fler frågor än svar gjorde att jag tidigt tröttnade och kände mig uttråkad. Redan vid andra avsnittet kände jag att detta inte skulle bli en serie som jag skulle vilja fortsätta att följa. Jag plöjde mig igenom säsongen, och känner inte för att se mer. Men känner jag mig rätt så kommer jag lockas tillbaka just av det sjuka konceptet och antagligen se övriga säsonger också.
 
Att inte kunna kontrollera sina handlingar bryter ner Vanessa Ives.
 
Penny Dreadful är helt enkelt för mycket. Den dansar för mycket mellan ytterligheterna; växlar hastigt mellan enformiga dialoger och högljudda skrik, mellan erotiska sexscener och kirurgiska ingrepp på mentalsjukhus, mellan blodiga experiment och balettdansande småflickor. Det blir för mycket och det som är menat att vara dramatiskt blir istället tråkigt. Den skumma delen är att jag faktiskt är kluven. En del av mig gillar den lite sjuka skräck-atmosfären. Jag skulle definitivt inte kalla Penny Dreadful läskig, men personligen tycker jag att den var mycket obehagligare än American Horror Story. Jag hade riktigt svårt att skriva den här recensionen, och det enda ordet som egentligen beskriver serien är "udda".
 

The Office, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av The Office får vi se Ricky Gervais, Martin Freeman, Mackenzie Crook, Lucy Davis och Oliver Chris i huvudrollerna. Säsongen är 180 minuter lång, består av 6 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2001.
 
Handling:
"David är en pompös chef som tror att han är den roligaste och mest populära mannen i världen. Pedanten Gareth håller med honom. De har båda fel. Tim är populär och rolig men det är honom det skämtas om. Han är fast i kontorets lilla värld - en värld han hatar, förutom receptionisten Dawn. Ska Tim fly? Ska Dawn välja rätt man? Och kommer David att ångra att han släppte in ett filmbolag på kontoret?"
 
Recension:
Min första reaktion till The Office var ”vad i helvete är det här för skit?”. Men efter några avsnitt började jag komma in i seriens rytm och då insåg jag att det är bra skit. Serien är så pass dålig att den blir bra!
 
David tror att han är den roligaste och bästa chefen som finns.
 
The Office bjuder på ett annorlunda kameraarbete. Istället för att filma som vanligt; som att tittaren är där på plats och själv ser vad som händer med karaktärerna, så gör serien ett medvetet val och gör att det verkligen känns som att allt som händer i The Office visas på tv. Det är filmat som ett reportage, av ett fiktivt filmbolag i tv-serien, med bland annat intervjuer och liknande. Det blir lite som en reality-show, fast i tv-serie-version. Det tar ett tag att vänja sig vid denna annorlunda stil, men efter ett tag kunde jag inte undgå att gilla det.
 
Gareths säkerhetsregel nummer 1: ställ aldrig varmt kaffe på datorn.
 
Karaktärerna i The Office är allesammans endimensionella och det tar inte lång tid innan man sätter stämpar på dem. ”Den självbelåtna, omogna, dåliga förloraren med bristande verklighetsuppfattning”. ”Pedanten”. ”Han som är kär i receptionisten”. ”Den gifta kvinnan”. Det är endast detta vi vet om karaktärerna och det gör att de känns platta och otillräckliga. De får inte ett tillfredsställande djup för att vi ska bry oss om dem
 
Det blir inte mycket jobb gjort på kontoret.
 
Skådespelarna är av varierande kvalité. De flesta presterar neutralt och dem glömmer man som tittare bort direkt när sista avsnittets eftertexter rullat förbi. Sedan har vi Crook (Pirates of the Caribbean) och Freeman (The Hobbit) som lyckas stå ut ur mängden och bidrar med lite komik och charm. Och sist men inte minst så har vi Gervais (The Invention of Lying). Hans insats i sig är det inget större fel på, men på grund av hans karaktär så ogillar jag honom starkt. Gervais spelar den otroligt självcentrerade chefen David, som hela tiden skämtar grovt på andras bekostnad. Han är ordentligt bakom flötet och irriterade mig i varje avsnitt. Jag skulle aldrig orka med att ha en sådan chef! 
 
Gareth kunde inte vara stoltare över att vara chefens assistent.
 
Jag skrattade inte en enda gång till serien och tycker definitivt inte att den är rolig. Många av skämten är osmakliga eller rent utav dumma. Som max klassificerar jag The Office som underhållande. Det är riktigt svårt att förklara hur jag känner för den här serien. Jag tycker verkligen att den är skit, men den är så pass dålig att jag älskar den. 
 

True Detective, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av True Detective får vi se Matthew McConaughey, Woody Harrelson, Michelle Monaghan och Alexandra Daddario i huvudrollerna. Säsongen är 457 minuter lång, består av 8 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 9 juni 2014.
 
Handling:
"1995 utreder kriminalpoliserna Marty Hart och Rust Cohle ett makabert mord utfört av en galning i Louisiana. När ett liknande mord upptäcks 2012 återöppnas fallet. Marty och Rust berättar om utredningen 1995, och hur den påverkade dem, deras liv och deras vänskap."
 
Recension:
Alla har fått True Detective att framstå som ett mästerverk, och jag klandrar dem inte. Det är ju trots allt en HBO-serie, med Woody Harrelsson och Matthew McConaughey i huvudrollerna. Vad kan gå fel? Det är som gjort för succé! Men någonting måste vara allvarligt fel med mig. Jag fann serien inte det minsta underhållande. Jag hade hoppats på en utomordentlig prestation som med exempelvis Fargo, men lämnades besviken. Ärligt talat förstår jag inte varför True Detective är så populär, för enligt mig är den allt annat än fulländad.
 
Marty Hart får den bittra Rust Cohle som partner i ett nytt mordfall.
 
Jag kom aldrig in i serien ordentligt på grund av att det inte fanns mycket som höll mitt intresse. Tempot är under all kritik, karaktärerna är inte tillräckligt fängslande och säsongen är otroligt händelselös. Både jag och den jag tittade på serien med tycker att den är väldigt tråkig och det slutade alltid med att vi halvsov framåt sluten av avsnitten. 
 
Osämjan mellan de två männen växer sig allt större.
 
True Detective växlar mellan nutid och dåtid. Poliserna Marty och Rust berättar om deras upplevelser för 17 år sedan och bilden växlar mellan de olika parallellerna. Det syns tydligt om det man ser är i nutid eller dåtid, men det kan vara desto mer förvirrande att förstå mer exakt när berättelsen utspelar sig i dåtiden, eftersom serien äger rum under flera år. 
 
Maggie Harts tålamod tar snabbt slut när hon upptäcker vad Marty hållt på med.
 
Skådespelarna är dock felfria. Både Woody Harrelsson (The Hunger Games) och Matthew McConaughey (Interstellar) presterar på topp och tillsammans med de duktiga gästskådespelarna hade det kunnat bli en extraordinär serie. Tack var dem hade True Detective stor potential. Något annat jag gillar med serien är dess realism. True Detective har en mörk och pessimistisk världssyn som enligt mig är verklighetstrogen och ger serien ett härligt djup. Det är synd att bristen på originalitet och tempo dödar serien, för det är ovanligt att se en sådan världsskildring.
 
 Mordet påverkar Rust djupare än vad han kunnat tro.
 
Som ni förstår är den första säsongen av True Detective inte i min smak. Den är alldeles för händelselös och tråkig för mig. Jag hoppas innerligt att den andra säsongen – som påbörjar ett helt nytt spår, med ny handling och skådespelare – blir bättre, för denna del var ungefär lika spännande som att se på när färg torkar.
 

30 Rock, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av 30 Rock får vi se Tina Fey, Tracy Morgan, Jack McBrayer, Scott Adsit, Alec Baldwin, Judah Friedlander och Jane Krakowski i huvudrollerna. Säsongen är 454 minuter lång, består av 21 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2006.
 
Handling:
"30 Rock är arbetsplatsen för de anställda i den fiktiva serien "TGS with Tracy Jordan". Liz Lemon arbetar här som huvudmanusförfattare av den fiktiga komediserien och måste förutom att göra sitt jobb även ta hand om den arroganta nya chafen Jack Donaghy och galne huvudrollsinnehavaren Tracy Jordan. Samtidigt måste hon även göra sitt bästa för att styra en lyckad tv-serie utan att förlora förståndet."
 
Recension:
Jag är mycket besviken på 30 Rock. Faktum är att det är en av de sämre komediserierna jag sett. Serien är alldeles för löjlig och överdriven för min smak. Den har torr humor med klyschia skämt. Tydligen var det menat att jag skulle skratta åt saker så som att män klär ut sig till kvinnor, att någon tas för lesbisk men inte är det, omogna 30-åriga som äter med munnen öppen och liknande. Den så kallade komiken känns otroligt framtvingad, oäkta och platt.
 
Liz Lemon försöker hantera sin nya arroganta chef.
 
Jag är ett fan av Tina Fey och hon är egentligen den enda skådespelaren i 30 Rock som gör bra ifrån sig. Visst, McBrayer är lite smått underhållande som Kenneth, men han känns också väldigt överdriven. Jag gillar egentligen ingen av karaktärerna i serien och många av skådespelarna är riktigt, riktigt dåliga. Ett exempel är Tracy Morgan som är bland den sämsta skådespelarna jag sett på mycket länge.
 
Jenna vill stå i centrum och försöker flirta med en prins.
 
Tyvärr varken skrattade eller log jag en enda gång till 30 Rock. Jag var snarare uttråkad genom alla avsnitt. Det är en alldeles för omogen serie med dåliga skådespelare för att jag ska kunna uppskatta den. Jag kommer inte att köpa hem fortsättningen och detta var utan tvekan årets hittills sämsta serie.
 



Suits, säsong 1

Fakta:
I första säsongen av Suits får vi se Gabriel Macht, Patrick J. Adams, Rick Hoffman, Meghan Markle, Sarah Rafferty och Gina Torres i huvudrollerna. Säsongen är 527 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den spelades in 2011 och rekommenderas från 15 år.
 
Handling:
"Harvey Specter är en av New Yorks mest ryktbara affärsjurister och specialist på att avsluta särskilt komplicerade fall. När Harveys befordran kräver att han rekryterar någon med juridikexamen från Harvard, väljer han Mike Ross. Det enda problemet är att Ross egentligen inte har någon examen. Detta blir deras gemensamma hemlighet, och de måste nu förlita sig på Ross fotografiska minne och sinne för bedrägerier, för att fasaden inte ska krackelera."
 
Recension:
Jag gillade faktiskt de första avsnitten av Suits; där Mike Ross inte riktigt kommit in i advokatlivet ännu. Det var underhållande och lärdomsrikt. Dock var avsnitten efter det inte särskilt bra. Det är väldigt synd att serien är så långsam och tråkig. Kanske är det bara jag som inte finner juridik särskilt intressant, men jag blev otroligt uttråkad av serien.
 
Vi får följa ett gäng kostym-nissar på jakt efter sanningen.

Dock fanns det några charmiga avsnitt och jag måste ändå medge att skådespelarna är talangfulla. Jag gillar karaktärerna och deras samspel med varandra, och skådespelarprestationerna känns realistiska och äkta. Den enda jag egentligen inte gillar är Rick Hoffman; vars uppsyn får mig att rysa av obehag. Men de andra skådespelarna kompenserar stort för honom, och även gästskådespelarna var duktiga. Extra plus till Sarah Rafferty som stod för mycket av humorn.
 
Alla nissarna ser upp till Jessica Pearson; en av ledarna på Pearson Hardman Specter.

Fallen kunde bli intressanta men jag är en sådan tv-tittare som hellre vill se något roligt eller actionfyllt. Just juridiken i sig blev väldigt platt för mig. Det kändes som att inget liksom hände eller förde handlingen framåt. Däremot gillade jag serien betydligt bättre när den inte utspelade sig i arbetslokalerna; som när den fokuserade på karaktärernas privatliv och relationer till varandra.

Det finns alltid någon man inte gillar i serier; och Louis Litt är definitivt denna i Suits.
 
Sammanfattningsvis så var första säsongen av Suits acceptabel, men jag är tveksam till om jag kommer att fortsätta att följa serien. Den var för stillsam för min smak och jag kom på mig själv att fokusera på annat än tv-skärmen. Men ändå är jag nyfiken på hur det kommer att gå för Ross och Specter, så det kanske blir att jag plockar upp andra säsongen någon gång.

 

Homeland säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av Homeland får vi se Claire Danes, Mandy Patinkin, Damian Lewis, Morena Baccarin, Jackson Pace och Morgan Saylor i huvudrollerna. Säsongen är 629 minuter lång, består av 12 avsnitt och spelades in 2012. Den rekommenderas från 15 år.
 
Handling:
"När serien tar vid har Nicholas Brody, tidigare sergeant i marinen, nu blivit amerikansk kongressledarmot, och före detta CIA-agenten Carrie mathison har återgått till ett civilt liv. Men deras liv flätas åter samman i en nervkittlande veva av begär, svek och misstänksamhet när ett potentiellt förödande terrorhot uppdagas."
 
Recension:
Homeland är en hyfsat populär serie och därför hade jag rätt stora förhoppningar på den. Men tyvärr är det ingen höjdare för mig. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i politiska serier eller filmer, och då jag trott att Homeland skulle vara en actionserie så blev jag besviken när det visade sig vara ett politiskt drama. Jag gav den första säsongen både ris och ros då den ändå hade några höjdpunkter, men tyvärr visade det sig att den andra säsongen inte blev mycket bättre.
 
Brody-familjen hanterar sina många problem.
 
Politik är enligt mig tråkigt och ointressant, och eftersom Homeland har en stor dos politiska element så tappade jag intresset rätt snabbt. Dessutom är serien riktigt långsam och händelselös. Visst kunde den bli spännande ibland, och säsongen hade några imponerande scener, men de lyckas inte bära upp serien på egen hand.
 
Carries och Nicholas relation växlar mellan kärlek och hat.
 
Skådespelarna är begåvade men tyvärr är jag ändå inte särskilt förtjust i dem. Clarie Danes är fantastisk, men hon har en konstant stirrande blick som jag stör mig på, och Damian Lewis tycker jag är småtråkig. Själva karaktärerna känns inte särskilt välarbetade och de är allmänt platta, och exempelvis Dana känns alldeles för bortskämd för att gillas.
 
Är Nicholas Brody en hjälte eller terrorist?

När jag läste om handlingen, innan jag börjat se serien, tyckte jag att den lät riktigt spännande. En före detta krigsfånge kommer hem och misstänkt ha blivit omvänd av terrorister; vad kan gå fel med det konceptet? Men tyvärr har handlingen i andra säsongen blivit otroligt överbelastad och utnött. Den känns redan genomarbetad sedan första säsongen, och den har inte drivits framåt tillräckligt.
 
Carries stirrande blick går mig på nerverna.
 
Allt som allt är Homeland okej, men ett politiskt intresse för tittaren är ett måste. Det finns inte mycket action och serien är långsam, så det är också ett plus om tittaren inte är lättdistraherad som jag. Jag ska definitivt se den tredje säsongen (smått tvungen till eftersom jag fick den som recex) och jag hoppas innerligt att den är bättre än de tidigare.
 
 

RSS 2.0