Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

FAKTA

Längd: 18 tim 34 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 7 år.

Genre: Drama, western.

Skådespelare: Michael Landon, Karen Grassle, Melissa Sue Anderson, Melissa Gilbert, Lindsay Greenbush, Sidney Greenbush, Richard Bull, Katherine MacGregor, Alison Arngrim, Jonathan Gilbert.

Inspelningsår: 1978.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

LITTLE HOUSE ON THE PRAIRIE är en verklighetsbaserad serie från 70-talet, skapad utifrån de delvis självbiografiska böckerna med samma namn av Laura Ingalls Wilder. Det är en underbar serie. Så. Himla. Mysig!

 

Mitt hjärta svämmar över av kärlek när jag tittar på den sjätte säsongen av LITTLE HOUSE ON THE PRAIRIE. Det är verkligen en serie som känns hemma. Det rogivande tempot, den gemytliga miljön och de charmiga karaktärerna gör mig genuint lycklig.Jag älskar den varma stämningen, de lojala och hårt arbetande karaktärerna och den allmänna glädjen som invånarna i Walnut Grove uppvisar. De är inte bara grannar, utan en enda stor familj som ger varandra stöd och kärlek. Att se det får mig att må oerhört bra, och det inspirerar till att leva på likvärdigt sätt.

 

Den sjätte säsongen av LITTLE HOUSE ON THE PRAIRIE har något för de flesta. Förtjusande humor, dramatiska intriger, varm romantik och spännande katastrofer. Men trots att karaktärerna stöter på många problem och blir involverade i den ena dramatiska händelsen efter den andra, förlorar serien aldrig sin idylliska känsla. Den är rakt igenom vacker, och de värdefulla budskapen som serien levererar gör att jag alltid – även när jag fulgråter till något hemskt som hänt – mår bra ända in i själen.

 

Något som jag tyckte särskilt mycket om med den sjätte säsongen av LITTLE HOUSE ON THE PRAIRIE, var att följa Lauras utveckling. Hon mognar en hel del i den här säsongen, och det är oerhört inspirerande att se henne gå från osäker flicka till självständig vuxen.

 

Säsongen har förstås några utfyllnadsavsnitt, och med skillnad från de flesta moderna serier är den inte särskilt bra på att följa upp händelser. Mycket av det som händer glöms snabbt bort igen, och trots att avsnitten följer upp varandra får serien en episodisk förnimmelse. Ett exempel är ett avsnitt där Nels återser sin syster: en syster som vi inte ens visste att han hade. Hela avsnittet fokuserar på deras återförening och allt slutar med att de lycksaligt kramar om varandra och säger att de älskar varandra. Men i avsnittet efter är systern borta och sen nämns hon aldrig mer igen. Saker plockas upp, men försvinner tätt inpå.

 

Överlag är den sjätte säsongen av LITTLE HOUSE ON THE PRAIRIE magisk. Jag skrattade, jag grät, jag kände genuin frid. Jag får ett slags lugn inom mig när jag ser serien, och för det är jag så tacksam. Jag längtar efter att se fortsättningen, och är himla nyfiken för hur det går för alla karaktärer.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Längd: 4 tim 41 min.

Antal avsnitt: 6 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, thriller, biografi.

Skådespelare: Julianna Marguiles, Noah Emmerich, Liam Cunningham, Grace Gummer, Topher Grace, Paul James, Lenny Platt, James D'Arcy, Robert Wisdom, Nick Searcy, Aiden Glenn.

Releasedatum: 27 maj 2019.

Distributör: National Geographic/Viaplay.

 

 

 

 

 

 

THE HOT ZONE baseras på den facklitterära boken med samma namn av Richard Preston, som skildrar händelserna i USA under 1989 när ebolaviruset bröt ut. Det är en bra serie. Förträffliga skådespelare, oerhört snyggt foto och bra tempo. Att lära sig mer om ebola och följa virusets destruktion är såväl spännande som ruggigt skrämmande. Jag satt som på nålar från första början, och ville hela tiden se mer.

 

 

Jag har emellertid några saker att kritisera. För det första gör serien några slarviga misstag här och där som sänker trovärdigheten. Det kan exempelvis vara att någon råkar skära sig på handen och blodet syns genom flera lager skyddsdräkt, eller att en forskningsanläggning råkar glömma säkerhetsprotokoll som att stänga ventilerna vid apornas celler. Men det är petitesser. Något annat som jag störde mig lite på, var det överflödiga tillägget av familjedrama. Visst förstår jag att seriens skapare vill att vi lättare ska kunna relatera till och fastna för karaktärerna, men det kändes onödigt att se så pass mycket av forskaren Nancys personliga angelägenheter. Viruset och dess skrämmande effekter var fullt tillräckligt för att på egen hand skapa drama. Men även detta var petitesser.

 

Däremot hade jag väldigt svårt för slutet. Kanske beror det på att jag inte riktigt hade läst på om vad serien skulle handla om och därför hade felaktiga förväntningar, men serien känns ofärdig. Jag hade förväntat mig ett stort utbrott mitt i USA där stora delar av befolkningen drabbades, men något sådant händer aldrig. Det känns som att serien bygger upp mot något stort som aldrig kommer, och när eftertexterna för sista avsnittet börjar rulla är det som att vi bara är halvvägs igenom handlingen. Alla trådar har inte knutits ihop och ingenting alltför ”stort” har hänt, vilket gav en lite antiklimatisk känsla.

 

Överlag är THE HOT ZONE underhållande. Det är en riktigt spännande och intressant serie, som trots några missar verkligen grep tag i mig. Jag kan definitivt tänka mig att se den igen och skulle vara helt på för en fortsättning. Är du sugen på en kort katastrofserie, rekommenderar jag denna varmt. Om du tycker att det är tufft att se när djur lider och skadas, avråder jag dig däremot att se den.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Längd: 8 tim 23 min.

Antal avsnitt: 9 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, thriller, biografi.

Skådespelare: Darren Criss, Edgar Ramírez, Ricky Martin, Penélope Cruz, Finn Wittrock, Cody Fern, Tara Summers, Judith Light, Giovanni Cirfiera, Dascha Polanco.

Releasedatum: 17 januari 2018.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

Den första säsongen av AMERICAN CRIME STORY – alltså THE PEOPLE V. O.J. SIMPSON – är bland det bästa som jag har sett. Den är klockren på alla sätt och vis. Jag var därför väldigt exalterad när jag startade THE ASSASSINATION OF GIANNI VERSACE, den fristående andra säsongen av serien. Det tog emellertid inte lång tid innan jag insåg att den inte alls var det som jag förväntat mig.

 

Jag vill inte säga att THE ASSASSINATION OF GIANNI VERSACE är kass, för i grund och botten berättar den något riktigt intressant. Den har en del riktigt spännande scener, fotot är himmelskt och skådespelarna levererar starkt. Men på grund av en handfull snedsteg, blev jag dödligt uttråkad av det som jag såg.

 

För det första var jag inte särskilt förtjust i seriens ändring när det kommer till stil och ton. THE ASSASSINATION OF GIANNI VERSACE känns lite väl influerad av AMERICAN HORROR STORY, medan THE PEOPLE V. O.J. SIMPSON är ett renodlat kriminaldrama med en härligt suggestiv stämning. Jag hade också svårt för det faktum att ett väldigt långt tidsförlopp skildras. Jag föredrar serier som utspelas under kort tid, och gillade inte att vi får följa Andrew under flera, flera år.

 

Mitt största problem är emellertid seriens alla tidshopp. Herrejävlar vad serien hattar fram och tillbaka. Ena stunden begår Andrew ett mord. Andra stunden försöker han förföra sin vän, flera år tidigare. Tredje stunden får vi se hur ledsna Gianni Versaces familj är. Fjärde stunden… ja, du förstår. Serien hoppar hit och dit, vilket förstår rytmen totalt. THE ASSASSINATION OF GIANNI VERSACE hade vunnit på ett kronologiskt händelseförlopp, både för tydlighetens skull men också för att skapa ett större klimax. Nu blir det som att serien spoilar sig själv, genom att visa alla smaskigheter i seriens början och sen hoppa tillbaka till irrelevanta saker som hänt innan. Väldigt antiklimatiskt och tråkigt, måste jag säga. Det sorgliga är också att det fanns sådan potential. Innehållet i sig är riktigt bra. Det porträtteras bara på fel sätt.

 

Överlag är jag väldigt besviken på THE ASSASSINATION OF GIANNI VERSACE. Det är inte en dålig säsong, men den bleknar i jämförelse med sin föregångare. Om serien bara hade tagit sig i kragen och skippat alla idiotiska tidshopp, hade den blivit så mycket bättre.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Längd: 5 hr 9 min.

Antal avsnitt: 5 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Biografi, drama.

Skådespelare: Jared Harris, Stellan Skarsgård, Emily Watson, Paul Ritter, Jessie Buckley, Adam Nagaitis, Sam Troughton, Robert Emms, Fares Fares.

Releasedatum: 12 juli 2017 i England.

Distributör: Acorn Media.

 

 

 

 

 

Wow. Bara… wow.

 

Chernobyl är en enastående produktion: utan tvekan årets starkaste drama. Om du bara ska se en serie i år, låt det då bli denna. Serien är verklighetsbaserad och skildrar den största katastrofen genom tiderna, men kräver inte att du är insatt i situationen. Tro mig, jag hade inte ens hört talas om Tjernobyls kärnkraftolycka men blev fullständigt hänförd. Så bra är den.

 

Det här är inte en serie för klenmodiga. Bleka vyer, melankolisk musik och en krypande atmosfär sätter tonen snabbt. Därefter följer den ena hemska händelsen efter den andra. Explosioner där människor dör som flugor. Kroppar som förmultnar i strålskador. Djur som skoningslöst avlivas för att inte sprida strålningen vidare. Jag anser mig vara motståndskraftig, men några av bilderna i Chernobyl kommer att hemsöka mig för livet. Trots att det är ett drama, gör det faktum att händelserna ägt rum i verkligheten det hela så mycket mer oroande och skrämmande än alla rysare i världen.

 

Chernobyl är en väldigt välarbetad serie, som ger en autentisk bild av händelsen. Den är dessutom påkostad – med snygga effekter, kompetenta stjärnskådespelare och ett genomarbetat manus. Tack vare att serien är så noggrant planerad byggs stämningen successivt upp avsnitt för avsnitt, och det finns en tydlig dramaturgisk kurva som tillåter händelserna att stegra. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte fick gåshud.

 

Så vad finns det mer att säga? HBO har gjort det igen. Chernobyl är årets serie: den som med all rätt finns på allas läppar. Den griper tag, den berör och viktigast av allt: den tillåter oss att ta del av mänsklighetens mest katastrofala händelse, så att vi kan undvika att se en liknande situation igen.

 

BETYG: 9/10

Längd: 9 hr 23 min.

Antal avsnitt: 11 stycken.

Åldersgräns: Barntillåten.

Genre: Dokumentär.

Skådespelare: David Attenborough.

Inspelningsår: 2006.

 

 

 

 

 

Den första säsongen av Planet Earth tog över fem år att spela in, med fyrtio kamerateam färdande mellan mer än 200 platser på Jorden. I varje avsnitt berättas om ett nytt habitat, exempelvis polarisar eller grottor, och om vilket slags liv som finns på just den platsen. Närbilder på encelliga organismer kombineras med avlägsna vyer över planeten, och det är ofattbart hur teamet har fått ihop den enastående fotorepertoaren. Det hela är häpnadsväckande vackert.

 

 

Att serien blivit kallad för ”mästerverk” är förtjänat. Ändå kan jag inte låta bli att gäspa efter att ha sett ett par avsnitt i rad. Planet Earth är nämligen rätt tröttsam att strecktitta på, och som tittare blir man lätt mättad på det likartade innehållet. Dessutom återanvänds vissa bilder mellan avsnitten, och klippningen mellan vissa scener känns ryckig. Jag hade också velat få mer slående kunskaper om planeten – som det är nu är det mer en vacker än lärorik tv-serie.

 

Längd: 4 hr 43 min.

Antal avsnitt: 6 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Äventyr, sci-fi, dokumentär.

Releasedatum: 2017-05-02.

Skådespelare: Jihae, Alberto Ammann, Clémentine Poidatz, Anamaria Marinca, Sammi Rotibi.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

Mars baseras på boken How to live om Mars av Stephen Petranek. Den har ett unikt upplägg, där ett fiktivt drama kombineras med dokumentäriska inslag så som intervjuer och gamla videor om planeten. Detta gör att serien både blir spännande såväl som lärorik. Men det har sina brister.

 

 

Detta är minst sagt en intressant, tankeväckande och välgjord serie. Ändå kan jag inte låta bli att undra om Mars hade blivit bättre om den varit en renodlad dokumentär eller drama. Detta för att det nu blir ett halvdant mellanting. Hattandet fram och tillbaka fungerar, men när den påhittade berättelsen blir spännande och avbryts med fakta om Mars är det svårt att hålla tillbaka irritationen. Det saktar dessutom ned tempot, och för varje avsnitt blir serien tråkigare. Det gör ont att skriva så; men faktum är att serien börjar spännande och lyckas beröra, för att sen bli allt mer händelselös. Du vet den där känslan, som skriker "jag måste se mer"? Den försvinner.

 

 

Som helhet är den första säsongen av Mars en intelligent och lärorik serie. Dock blir det enformigt att se på efter ett tag, och fast dramat blir riktigt spännande ibland är inte tillräckligt starkt för att skapa ett beroende.

 

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, kriminalare, biografi.

Skådespelare: Sarah Paulson, John Travolta, Sterling Brown, Kenneth Choi, Bruce Greenwood, David Sch- wimmer, Cuba Gooding, Courtney Vance etc.

Filmbolag: 20th Century Fox.

 

 

Cosmos: A Spacetime Odyssey är en dokumentärsserie med värden Neil deGrasse Tyson, regisserad av Brannon Braga, Ann Druyan och Bill Pope. Några av rösterna görs av bland annat Kirsten Dunst, Richard Gere, Stoney Emshwiller och Piotr Michael. Serien är 558 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den släpps 24 september 2014 av 20th Century Fox och rekommenderas från 15 år. Serien har vunnit 4 Emmys och 3 andra priser, samt blivit nominerad till ytterligare 10 prisutdelningar.

 

 

Jag blev glatt förvånad över Cosmos: A Spacetime Odyssey. Jag har aldrig någonsin gillat en dokumentär; det längsta jag kan sträcka mig till är att jag fann Blackfish rätt fascinerande och intressent. Men jag storgillade verkligen Cosmos: A Spacetime Odessey. Den kändes nyskapande och fräsch och fick verkligen fram sina budskap.

Det första jag tänkte på när Cosmos första avsnitt startat, var hur begåvad astrofysikern Neil deGrasse Tyson, seriens värd, var. Det märktes direkt att han kunde vad han pratade om, och att han hade roligt medans han gjorde det. Det syns att han brinner för vetenskapen. Han är också väldigt tydlig. Han pratar långsamt och använder ett enkelt språk, vilket gör att även de som inte är särskilt insatta i vetenskapliga ord och termer ändå lätt förstår vad han pratar om. När Tyson skulle berätta om något mer komplicerat eller klarlägga ett avancerat ords betydelse, så stressade han inte upp sig, utan tog ett djupt andetag och förklarade klart och tydligt vad det innebar.

 

Cosmos är verkligen en unik dokumentär. Den berättar inte att "så här är det", utan ger tittaren olika infallsvinklar och perspektiv, samt uppmanar att man själv ska tänka efter. Det blir inte heller enformigt att titta på, eftersom serien ändrar berättartaktik flera gånger. Serien växlar mellan egenfilmat material, foton, animeringar och tecknade filmsnuttar. Dessa tecknade filmer var verkligen någonting jag uppskattade; de kändes nästan som sagor. De illustrerade oftast en historisk händelse eller person som kom att påverka vetenskapen och samhället, och det var faktiskt riktigt intressant att se. Som tittare fastnade man för de tecknade personerna och brydde sig om vad som skedde på skärmen. Även här var Tysons berättarröst väldigt bra; den har ett djup som fångar ens uppmärksamhet och han inflikar med en hel del vitsiga kommentarer.

 

Seriens effekter är exemplariska. Inte nog med att vi som tittare åker runt i ett high-tech rymdskepp tillsammans med Tyson, utan animeringarna i rymden, kosmiska kalendern, de utdöda djuren eller bara allmänt i miljön var slående. De var otroligt vackra och välgjorda; och såg obehagligt äkta ut. Cosmos är en serie som lyckas få tittaren att inse hur liten man egentligen är; men när man sett klart serien känner man ändå att man har världen i sina händer.

 

 

En sak jag verkligen uppskattade med serien var variationen av ämnen som togs upp. Jag tror att jag hade blivit uttråkad om serien endast fokuserat på rymden hela tiden, men som tur var tog Cosmos upp allt från astronomi, biologi, fysik och historia. I varje avsnitt fick jag flashbacks från min gymnasietid i där jag i dessa fyra ämnena lärt mig vad Tyson pratade om; och tänk så mycket roligare det hade varit att se på Cosmos i skolan istället för att stirra ner i en lärobok! Cosmos är verkligen en perfekt serie att använda som studiemedel, speciellt i dessa ämnena jag nämnde, men kan även tillämpas i exempelvis kemi. 

 

 

Jag tycker att Cosmos var väldigt intressant att följa och trots att jag redan lärt mig mycket av det Tyson pratade om på det Naturvetenskapliga gymnasieprogrammet, så lärde jag mig en hel del. Serien var fascinerande att följa från början till slut och Cosmos: A Spacetime Odyssey är en av de få dokumentärerna jag faktiskt gillar och kan tänka mig se igen. Visst kunde det bli lite utpumpande ibland, men jag tror det var på grund av att jag sträcksåg seriens alla avsnitt. Cosmos: A Spacetime Odyssey är en serie jag rekommenderar till nyfikna människor som vill veta mer om varför livet ser ut som det gör.