Westworld, säsong 1

Längd: 10 hr 16 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science-fiction.
Skådespelare: Evan Rachel Wood, Thandie Newton, James Marsden, Jeffrey Wright, Ed Harris.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"I en nöjespark med Vilda västern-tema får gästerna betala dyrt för äventyr med androider som värdar."
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Westworld är minst sagt påkostad: med snyggt foto, fantastiska miljöer, bra musik och enastående skådespelare. Men det som verkligen griper tag är det annorlunda konceptet och den komplexa handlingen. Det intelligenta manuset leker med tidslinjer, lurar tittaren och väcker existentiella frågor som ifrågasätter vad som gör oss människa. 
 
Dolores är en av parkens värdar. 
 
Westworld är en mycket bra serie. Det unika upplägget gör att allt känns nytt och fräscht, och det är spännande att se hur säsongen utvecklar sig. Serien lider inte brist på våld, men det är den lågmälda detaljrikedomen i bakgrunden som gör att man verkligen fastnar. Alltsammans är så snyggt hopvävt och genomtänkt att det känns som att varje liten beståndsdel har ett större syfte.
 
Han som driver parken har dolda planer. 
 
Ändå ger jag inte serien toppbetyg. Varför, kanske du frågar dig? Jo, för det första upplevde jag säsongen som stundtals tradig. Det var inte ofta, men i några avsnitt hände inte särskilt mycket. Men den viktigare anledningen är att den saknade WOW-faktor. Fast jag tyckte riktigt mycket om den, blev säsongen aldrig en ny besatthet.
 
Gästerna får göra vad de vill med parkens värdar. 
 
Allt som allt är den första säsongen av Westworld en riktigt stark början på en lovande serie. Den passar sig som söker mystisk och tankeväckande science fiction, med riktigt tuffa kvinnliga karaktärer.
 

Pretty Little Liars, säsong 7

Längd: 14 hr 1 min.
Antal avsnitt: 20 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, mysterium.
Skådespelare: Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Ian Harding.
Releasedatum: 4 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"När problem dyker upp måste lögnarna samarbeta för att få svar på den avgörande frågan. Efter att ha begått ett dödligt misstag vill lögnarna inget hellre än att få slut på spelet, innan det gör slut på dem."
 
 
 
Pretty little liars är inte en bra serie. Den är fånig. Överdramatiserad. Förutsägbar. Den har alldeles för många sammanträffanden, fler logiska luckor än jag kan räkna till och återanvänder för ofta material från tidigare avsnitt. På något sätt känns det som att skaparna inte haft en plan, utan att de kommit på allt eftersom som serien spelats in. Ändå fastnar jag.
 
 
Pretty little liars är nämligen en riktig guilty pleasure. Det spelar ingen roll hur dåligt utförd den är, på något sätt nästlar den ändå in sig i tittarens hjärta. Karaktärerna är charmiga, humorn underhåller och intrigerna är riktigt spännande att följa. Fast svagheterna är fler än styrkorna uppstår ett beroende som inte går att bli av med. Man vill hela tiden veta mer: hur det går för karaktärerna, vad som ska hända härnäst och vem som är A.
 
 
Att serien är långt ifrån perfekt går alltså att förlåta. Men det jag inte kan bortse ifrån är slutet. Och det är för att det är katastrofalt dåligt. Jag tror faktisk att jag aldrig har varit med om ett så klumpigt utformat avsnitt. Jag hade kunnat acceptera de obesvarade frågorna och onödiga scenerna om det inte vore för det rent utav bedrövliga avslöjandet. Efter 160 avsnitts uppladdning var jag beredd på ett chockerande avslöjande, så när jag fick se den desperat utformade finalen var det som att all energi rann ur mig. Serien har aldrig varit särskilt trovärdig eller följdriktig, men detta tog allt till en helt ny nivå. Bra mysterier låter tittaren spekulera kring vem som är skyldig, men här är det bokstavligen omöjligt att gissa. Ärligt talat hade jag hellre lämnats oväntades om A:s identitet, än att behöva leva med den här besvikelsen. 
 
 
Den sjunde säsongen är faktiskt väldigt spännande. Trots många brister höll den mig sittandes som på nålar från avsnitt till avsnitt. Men slutet är bland det sämsta som jag har sett. Riktigt uselt.
 

Sherlock, säsong 3

Längd: 4 hr 21 min.
Antal avsnitt: 3 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Kriminalare, thriller.
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Martin Freeman, Una Stubbs, Mark Gatiss, Rupert Graves.
Inspelningsår: 2013.
 
"Sherlock Holmes löser tillsammans med sin kollega John Watson samtidens missdåd och mysterier. De två utredarna navigerar genom en labyrint av kryptiska ledtrådar och galna mördare för att slutligen komma fram till sanningen."
 
 
 
Sherlock är minst sagt en välgjord serie – med intelligent manus, läckra effekter och storslagen musik. Den kombinerar skickligt det spännande dramat med värmande humor, vilket lättar upp stämningen och får tittaren att skratta högt.
 
Cumberbatch, Abbington och Freeman i "The empty hearse". 
 
Karaktärerna är oerhört lätta att tycka om, mycket tack vare de briljanta skådespelarna. Både Benedict Cumberbatch och Martin Freeman glänser i sina roller, och deras mästerliga samspel har en väldigt tilltalande dynamik. Båda bemästrar också karaktärernas kroppsspråk och ansiktsuttryck, och har en fantastisk förmåga att få tittaren att skratta utan att säga ett ord.
 
Freeman, Abbington och Cumberbatch i "The sign of three". 
 
Nu till själva avsnitten. Den tredje säsongen är som förväntat inte särskilt lång, utan består av tre stycken filmlånga avsnitt. Säsongen inleds med ”The empty hearse”, som främst skildrar efterverkningarna av förra säsongsfinalen. Det är ett berörande och underhållande avsnitt, om även något långsamt. Det andra avsnittet, ”The sign of three”, känns mest som utfyllnad och är säsongens svagaste del då upplägget är lite rörigt. Serien rycker dock upp sig, och ”His last vow” markerar ett intensivt säsongsavslut med oväntad cliffhanger.
 
Freeman, Mikkelsen och Cumberbatch i "His last vow". 
 
Allt som allt är den tredje säsongen av Sherlock lyckad. Blandningen av spänning och humor är perfekt avvägd, och de utomordentliga skådespelarna lyfter avsnitten till skyarna. Jag ser väldigt mycket fram emot den fjärde säsongen, men först: The abominable bride!
 

24, säsong 8

Skapare: Robert Cochran.
Längd: 1056 minuter.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Kiefer Sutherland, Mary Lynn Rajskub, Katee Sackhoff, Freddie Prinze Jr, Cherry Jones, Annie Wersching, Necar Zadegan, Gregory Itzin etc.
Release-datum: 2014-04-20.
Filmbolag: 20th Century Fox.
 
"Jack Bauer kämpar mot klockan för att förhindra avrättningen av en ledare från Mellanöstern, samtidigt som ett terrorhot mot New York byggs upp till explosiva proportioner."
 
 
Ett starkt manus och rå action gör tillsammans med de enastående skådespelarna att säsongen griper tag direkt. Kiefer Sutherland (Zoolander 2) är fenomenal och både Mary Lynn Rajskub (The Girlfriend Experience) och Annie Wersching (The Vampire Diaries) imponerar starkt.  Den övertygande ensemblen gör ofattbart starkt ifrån sig och deras sätt att skildra karaktärernas känslomässiga instabilitet fängslar.
 
© 20th Century Fox. 
 
Säsongen har en laddad atmosfär: skoningslösa avrättningar och tortyrsekvenser gör den överraskande brutal. Den välkoreograferade actionen och intressanta mysterierna bidrar dessutom till att tempot och spänningen hålls uppe. Vid det här laget har tittaren dock lärt sig hur serien använder komplexa tvister och eftersom 24 återanvänder liknande utformningar till säsongerna blir det som sker inte lika överrumplande. Därtill innehåller säsongen en del logiska luckor och den har inte en lika stark känslomässig påverkan som vissa tidigare delar har haft.
 
© 20th Century Fox. 
 
Tack vare den fulländade kombinationen utav action, humor och mysterier är 24 en av de bästa tv-serierna som jag någonsin har sett. Serien får en unik prägel genom de genialiska manusförfattarna och skådespelarna, och som tittare vet man aldrig hur det slutar. Den åttonde säsongen är inte seriens starkaste tillskott, men den gav Jack Bauer ett mycket värdigt avslut.  Lyckligtvis för mig, som inte är redo att ta farväl till serien än, väntar 24: Live Another Day.
 

Pretty Little Liars, säsong 6

Skapare: I. Marlene King.
Längd: 846 minuter.
Antal avsnitt: 21 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Janel Parrish etc.
Release-datum: 2016-05-23.
Filmbolag: Warner Bros.
 
"Aria, Emily, Hanna, Spencer och Mona fångas utanför dockhuset, och medan tjejerna kämpar för sin över- levnad så fortsätter Ezra, Caleb och Toby att söka efter dem, och lyckas till slut sätta stopp för A:s spel. Men mysteriet är inte löst för det. Fem år framåt i tiden finns nya hemligheter, nya lögner och en helt ny stil."
 
Sakta men säkert blir Pretty Little Liars mindre tilltalande. På grund av det allt mer överdrivna och klyschiga upplägget börjar serien spåra ur. Många handlingstrådar läm- nas dessutom obesvarade, och de viktiga detaljerna som glöms bort avslöjar säsongens avsaknad av ett genomtänkt manus.
 
Fångade utanför dockhuset försöker tjejerna överleva. 
 
Förutom de vanligt förekommande tillbakablickarna innehåller säsongen även två tidshopp som förflyttar tittaren framåt i tiden, varav den första är på tre veckor. Tidshoppet fungerar någorlunda bra, men gör att säsongens första halva upplevs som påskyndad, och en värdefull chans att utforska dockhuset förloras. Det andra tidshoppet – som är på fem år – är mer förödande. Att utelämna en så stor del av de numera vuxna karaktärernas liv är ett stort misstag, och jag uppskattade inte att behöva lära känna dem på nytt så här långt in i serien. Därtill upprepar de som vuxna sina tidigare misstag, vilket gör att serien upplevs som tramsigare.
 
A gör allt för att krossa tjejerna. 
 
Trogna tittare till serien har länge grubblat över vem A egentligen är: något som vi i den sjätte säsongen får reda på. Men till min stora besvikelse är avslöjandet av identiteten och motivet bakom tjejernas stalker riktigt antiklimatiskt. Det till synes improviserade uppdagandet har ogenomtänkta detaljer som hamnar i konflikt med seriens tidigare händelser. Därtill används karaktärer tittaren inte känner ordentligt som nyckelpersoner i avslöjandet, vilket gör att seriens eftertraktade höjdpunkt uteblir. Efter den sex år långa uppladdningen känns upplösningen minst sagt matt.
 
Fem år senare tvingas tjejerna tillbaka till Rosewood. 
 
Den sjätte säsongens elfte avsnitt kallas ”Pretty Little Liars: Five Years Forward” och består utav intervjuer med de medverkande. Det är intressant att höra vad skådespelarna har att säga, men i min mening hör detta hemma bland extramaterialet och inte som ett individuellt avsnitt. Upplägget gjorde mig mest irriterad, både för att det berövar tittaren på vad som förmodas vara ett riktigt avsnitt, men också för att intervjuerna spoilar om kommande händelser.
 
Till slut kommer sanningen om A fram. 
 
Säsongen brister på många punkter, men jag kan inte förmå mig att ogilla serien. Jag har fäst mig vid karaktärerna och finner de överdrivna intrigerna gripande. Trots att min hjärna noterade alla fel lät mitt hjärta sig hänföras och ett beroende uppstod. Så, fast jag är mycket besviken på detta tillskott kan jag inte låta bli att se fram emot fortsättningen.
 

Under the Dome, säsong 3

Fakta
I den tredje och avslutande säsongen av Under the Dome är Mike Vogel, Rachelle Lefevre, Alexander Koch, Colin Ford, Mackenzie Lintz, Dean Norris, Eddie Cahill, Marg Helgenberger och Kylie Bunbury i huvudrollerna. Säsongen är 523 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 4 april 2016 av Paramount och baseras på boken med samma namn, av Stephen King.
 
Handling
"Gränsen mellan vän och fiende suddas ut alltmer. Efter de livsomvälvande upplevelserna i tunnlarna under stan försöker invånare i Chester's Mill att gå vidare. Men en nyinflyttad invånare och ett hänsynslöst företag sätter käppar i hjulen. När hemligheten bakom kupolen börjar uppdagas blir det uppenbart att inte alla kommer att komma därifrån levande."
 
Recension
Det fascinerande konceptet i Under the Dome har fängslat mig sedan det första avsnittet. Den tredje säsongen är även den mycket intressant att följa, och jag tycker om att se invånarnas överlevnadsstrategier. Dock är det samtidigt seriens sämsta säsong, och den kraftfulla avslutningen jag hoppats på kom inte. 
 
Invånarna i Chester's Mills ställs mot nya prövningar. 
 
Seriens inriktning och handling skiftar helt, och på grund av det känns säsongen inte riktigt ansluten till de tidigare delarna. Handlingen som serien växlar till är i sig intressant, men i Under the Dome blir den malplacerad. Säsongen börjar bra, men det stora avslöjandet känns inte genomtänkt och ju mer av kupolen som förklaras desto fler logiska luckor skapas. Avslutet är öppet, ger få svar och antyder nästan att en fortsättning var planerad: jag hade hoppats på att få fler svar. Personligen hade jag föredragit slutet som presenterades i avsnittet "Ejecta", det hade känts kraftfullare och mer passande.
 
Skådespelaren Marg Helgenberger är ett välkomnat tillskott till serien. 
 
Återigen så varierar skådespelarinsatserna rejält. De som fängslar är Lefevre (Twilight), Vogel (Cloverfield) och nykomlingen Helgenberger (Mr. Brooks). Andra lyckas dock inte lika väl, och genom bortkommet framförda repliker och krystade kroppsspråk uppstår en del tillgjorda scener.
 
Att överleva blir snart svårare än någonsin. 
 
Den tredje säsongen av Under the Dome är alltså okej: inget mästerverk, men inte heller en flopp. Den är lite för omständlig i min smak, och jag hade velat ha trovärdigare skådespelarprestationer, färre klyschor och ett slagkraftigare slut. Men det intressanta konceptet griper ändå tag, och nyfikenheten håller sig vid liv till slutet.
 

Under the Dome, säsong 2

Fakta
I den andra säsongen av Under the Dome är Mike Vogel, Rachelle Lefevre, Alexander Koch, Colin Ford, Mackenzie Lintz, Dean Norris, Eddie Cahill och Grace Victoria Cox i huvudrollerna. Säsongen är 510 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014 och baseras på boken med samma namn av Stephen King.
 
Handling
"Invånarna i Chester's Mill kämpar för att fly sin mardrömslika tillvaro samtidigt som en mystisk främling och minskad tillgång på mat hotar deras överlevnad. Big Jim tar på sig rollen som sheriff och någon har upptäckt en väg ut ur kupolen. Kommer de andra att följa efter?"
 
Recension
Besvärad av mängden klyschor förväntade jag mig att säsongen skulle vara otillfredsställande. Efter ett par avsnitt vande jag mig dock vid de utnötta stereotyperna, och till min förvåning skapades ett starkt intresse av att se mer. Den överdrivna ”Hollywood-känslan” närvarar genom hela säsongen, och jag kan inte påstå att det som sker är trovärdigt, men säsongen bjuder på tillräckligt mycket spänning för att hålla mig fängslad.
 
Kupolen börjar förändras. 
 
Konceptet är riktigt fascinerande och det är medryckande att lära sig mer om kupolen. Jag brukar tycka det är påfrestande med oförklarliga händelser, men i Under the Dome är det en av aspekterna jag är förtjust i. Det är gripande att följa de mystiska fenomenen och fast det finns mängder av logiska luckor är det så pass intressant att jag inte bryr mig särskilt mycket.
 
Att hitta en väg ut ur kupolen blir allt mer angeläget. 
 
Det är dock stor variation på skådespelarnas talanger. Mike Vogel (Cloverfield), Rachelle Lefevre (Twilight) och Dean Norris (Breaking Bad) presterar utmärkt och deras karaktärer är engagerande att följa. Men det finns också de vars prestationer känns tillgjorda. Mackenzie Lintz (The Hunger Games), Colin Ford (Push) och Sherry Stringfield (Cityakuten) är exempel på skådespelare som inte känns naturliga i sina roller och de drar ner seriens helhetskänsla.
 
Fjärilar används flitigt som metafor i serien. 
 
Allt som allt är den andra säsongen av Under the Dome bra. Fast säsongen har många brister kan jag inte låta bli att fascineras av konceptet. Actionen griper tag och mystiken fängslar. Jag är nyfiken på hur serien slutar och ser fram emot att se nästa säsong.
 

24, säsong 7

Fakta
I den sjunde säsongen av 24 är bland annat Kiefer Sutherland, Cherry Jones, Annie Wersching, Mary Lynn Rajskub, Bob Gunton, Jeffrey Nordling, Janeane Garofalo och Carlos Bernard i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2009.
 
Handling
"CTU är upplöst och Jack Bauer måste hjälpa FBI att stoppa ett av de värsta terrorhoten någonsin, iscensatt av en fiende från förr. Jack inser snart att han inte kan lita på någon."
 
Recension
Seriens sjätte säsong var en stor besvikelse som lämnade mig frustrerad. Med en matt handling och ointressanta sidkaraktärer tillfredsställdes inte de förväntningar serien tidigare tillmötesgått. Bekymrad över seriens fortskridande tvivlade jag på en återhämtning: ofta är det nästintill omöjligt att efter en sådan dipp komma på rätt väg igen. Men i sin sjunde säsong gör 24 en kraftfull återkomst som är en påtaglig förbättring från föregångaren.
 
Jack Bauer har mycket att stå till svars för. 
 
Skådespelarna är enastående. Kiefer Sutherland (The Lost Boys) är tillbaka starkare än någonsin och levererar allt han har. Återkomsten av fan-favoriterna Mary Lynn Rajskub (The Girlfriend Experience), James Morrison (Those Who Kill) och Carlos Bernard (The Inspectors) är mycket välkomnande och deras tid i strålkastarljuset trollbinder. Till och med den tidigare impopulära Elisha Cuthbert (Happy Endings) kommer tillbaka i några avsnitt och hennes försonande återvändande väger upp för hennes tidigare snedsteg. 
 
Annie Wersching är ett välkommet tillskott till serien. 
 
En hel del nya karaktärer introduceras i säsongen. Många har jag svårt för på grund av ett misslyckat försök till att fånga mitt intresse, men en sticker ut: Renee Walker. Hon spelas av den framstående Annie Wersching (The Vampire Diaries). Genom att kombinera karaktärens fascinerande personlighet och stora utveckling med Werschings makalösa prestation sätts en gripande prägel på säsongen. Gästskådespelare värda att nämna är Jon Voight (Mission: Impossible), Mary Page Keller (Chasing Life), Paul Wesley (The Vampire Diaries), Lesley Fera (Pretty Little Liars) och Tommy Flanagan (Sons of Anarchy).
 
Den lyckade användningen av splitscreen och realtid fortsätter. 
 
Fast säsongen följer samma mall som tidigare och återanvänder upplägg förblir den fängslande från början till slut. Politik blandas med nervkittlande action och som tittare får vi ta del utav många oförutsägbara vändningar och cliffhangers. Det är en beroendeframkallande säsong vars handling hela tiden utvecklas. Förutom det lite otympliga slutet är det en imponerande säsong.
 
Konspirationerna kräver att Jack alltid håller huvudet på skaft. 
 
Hisnande action, minnesvärda dialoger, spännande handling och enastående prestationer gör den sjunde säsongen av 24 till en klar förbättring från föregående del. Tvivlet som sjätte säsongen byggde upp har helt blåsts bort och jag är återigen övertygad om att 24 är den bästa actionserien som finns idag. 
 

24, säsong 6

Fakta
I den sjätte säsongen av 24 får vi se bland annat Kiefer Sutherland, Mary Lynn Rajskub, D. B. Woodside, James Morrison, Peter MacNicol, Jayne Atkinson, Carlo Rota, Marisol Nicholas, Tzi Ma och Powers Boothe i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 2007.
 
Handling
"Terroristen Hamir Al-Assad har inlett aktioner mot USA och nu måste Jack Bauer övertyga presidenten om att tidernas största och mest skrämmande terrorhot finns i de egna leden."
 
Recension
24 har hållit en ofattbart hög nivå från första början. Tidigare säsonger har varit makalösa och hela tiden blivit bättre och bättre. Det gör att förväntningarna inför varje säsong är omåttligt höga. Självfallet är det ohållbart att tro att varje ny säsong kommer att överträffa den tidigare, men eftersom serien har hållit en sådan bra kvalité rakt igenom är det omöjligt att låta bli. På grund av det måste jag erkänna mig besviken. Den sjätte säsongen är inte på något sätt dålig, men den håller inte samma kvalité som tidigare. Jag hoppas innerligt att det är en tillfällig svacka och inte början på en gradvis försämring.
 
Efter två års fångenskap hos kineserna överlämnas plötsligt Jack till amerikanerna.
 
För att undvika missförstånd vill jag klargöra att säsongen är riktigt bra. Den är spännande, har en engagerande handling och intressanta karaktärer. Skådespelarna är fenomenala och det är roligt att få se gäster så som Chad Lowe (Pretty Little Liars), Rena Sofer (Heroes), Kal Penn (House m.d.), Regina King (The Leftovers), James Cromwell (Den gröna milen), John Noble (Lord of the Rings) och Peter MacNicol (Ally McBeal). Dessutom är säsongen fängslande och beroendeframkallande. Problemet är bara, att jämfört med tidigare säsonger, är den svagare och tar inte ut svängarna lika mycket.
 
Serien fortsätter med realtid och split-screeen.
 
Säsongen är som bäst i början och är som sagt spännande, men samtidigt har jag vid det här laget lärt mig hur serien fungerar, vilket gör tvisterna mindre chockerande och oförutsägbara. Dessutom upprepas många moment som redan använts i säsongerna och igenkänningsfaktorn gör att intresset ibland svackar. Mot slutet av säsongen börjar den dessutom kännas lite utdragen.
 
Ett inre krig sker i det Vita Huset.
 
Inte heller är karaktärerna lika hotade som tidigare. I föregående säsonger har man som tittare verkligen känt faran som hängt över karaktärerna och vi har dessutom fått säga adjö till en hel del huvudkaraktärer på minst sagt berörande sätt. Men jag blev inte känslomässigt påverkad av denna säsong. Jag minns hur jag satt och storgrät till förra säsongen, men denna lyckades inte ens framkalla en liten snyftning.
 
Efter sin fångenskap är Jack redo att slåss igen.
 
Den sjätte säsongen av 24 är bra, men neutral i jämförelse med tidigare säsonger. Eftersom det är en sådan stark serie läggs också extra höga krav på den. Jag har dock förtroende för att detta är en tillfällig svacka och jag håller tummarna för att serien återgår till sin forna glans i nästa säsong.
 

24, säsong 5

Fakta:
I den femte säsongen av 24 får vi se Kiefer Sutherland, Kim Raver, Mary Lynn Rajskub, Gregory Itzin, James Morrison, Jean Smart, Jude Ciccolella, Glenn Morshower och Jayne Atkinson i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2005.
 
Handling:
"Jack Bauer tvingas återvända efter att ryska terrorister tagit resenärer på Ontarios flygplats som gisslan. Snart förstår Jack att det ligger mer bakom terrordådet och innan dagen är över kan hundratusentals personer vara döda."
 
Recension:
Det faktum att 24 efter fem säsonger fortsätter att höja ribban är ofattbart. Serien har behållit sin äventyrlighet, dramatik och spänning i ett halvt decennium och förblir stark. 24 har alltid varit en storslagen serie, men den här säsongen slår allt med hästlängder.
 
Efter en explosiv inledning tvingas vi ta farväl till ett par älskade karaktärer.
 
24 är en av få serier som lyckas fängsla tittaren redan vid säsongens första avsnitt. Trots flera nya karaktärer och annorlunda miljöer är man fast direkt. Det tar ingen längre tid att få koll på läget och hjärtat sätter sig abrupt i halsgropen. 24 snålar inte på spänning och redan de första 15 minuterna av säsongen har två stora karaktärsbortgångar skakat om tittaren.
 
Jack tvingas återvända till rollen som agent efter ett terrordåd.
 
24 är en av de mest händelserika serierna jag någonsin sett. Real-tiden gör serien intensiv, realistisk och kompakt. Varje minut består av nagelbitande action och som tittare får man sällan en andningspaus. Tempot är alltid högt och spänningen stillar aldrig. 24 tvingar inte tittaren att genomlida långrandiga och ointressanta samtal, utan väljer ut scener med precision.
 
Martha Logan bryts ner av att behöva bevara en mörk hemlighet.
 
Hela säsongen utspelar sig under en enda dag; vilket innebär att ett avsnitt utgör en timme i real-tid. Trots att det låter som att inte mycket kan hända på en timme lovar jag att det försiggår mer i ett avsnitt av 24 än den typiska tv-seriens kompletta säsong. 24 utvecklas otroligt mycket på en kort tid och handlingen hinner evolvera till oigenkännlighet på bara några avsnitt. Därför är det svårt att summera säsongen som helhet utan att spoila: serien utvecklas så pass snabbt att handlingen i första avsnittet ligger långt ifrån handlingen i sista avsnittet.
 
Användandet av split-screen ger en bra överblick över vad som pågår.
 
Serien skådespelare är fenomenala. Kiefer Sutherland (The Lost Boys), som spelar huvudrollen Jack Bauer, är exceptionell. Han förtjänade verkligen sin Emmy tack vare hans djupa porträttering av den drivna patrioten som gång på gång förlorar allt han håller kärt, men ändå återvänder för att kämpa för sitt land. Sutherland har en enastående inlevelse och får tittaren att tro att han är Jack. Andra favoriter är Kim Raver (Grey’s Anatomy) och Mary Lynn Rajskub (Little Miss Sunshine) som glänser i denna säsong. Även Itzin, Morrison, Smart, Ciccolella, Morshower, Atkinson och de andra är fantastiska. Det finns ingen i den här säsongen av 24 vars prestation kan kallas något annat än utomordentlig.
 
Audrey tvingas slåss för sitt liv.
 
Precis som i tidigare säsonger bjuder också säsong fem på en hel del duktiga insatser från gästskådespelare. Listan är lång, men några extra minnesvärda är Kate Mara (House of Cards), William Devane (NCIS), Carlos Bernard (Babylon 5), Reiko Aylesworth (Aliens vs. Predator 2), Connie Britton (Nashville), Sean Astin (Lord of the Rings), David Dayan Fisher (National Treasure) och Eric Steinberg (Pretty Little Liars). Även Elisha Cuthbert (House of Wax) återvänder ett kortare tag som Kim, vilket knyter ihop hennes parallell bra.
 
Jack har inte tid att dalta med fienden och vänder sig till tortyriska metoder.
 
24 har alltid varit en serie som vet hur man leker med tittarens känslor, och den här säsongen påverkade mig oväntat mycket. Den växlar mellan humoristiska inslag som får tittaren att skratta och kraftfulla scener som berör djupt. Jag vet inte hur ofta jag grät, men definitivt mer än förväntat. Säsongen har oberäkneligt många oförutsägbara och chockerande vändningar och varje avsnitt slutar med en beroendeframkallande cliffhanger. Proceduren efter att ha sett klart ett avsnitt brukar vara: att ryta åt tv:n, studsa upp och ner i soffan och ställa in alla planer och sätta på ett till avsnitt.
 
Jack inser snart att terrordådet på flygplatsen bara var en bråkdel av vad som väntar.
 
Det enda negativa som jag kommer på med säsongen är att den återanvänder några idéer från tidigare delar. Exempelvis: vid det här laget kan man ju tycka att CTU borde undersöka vilka de anställer mer noggrant på grund av att de blivit infiltrerade så pass ofta. Men nej. Att man inte vet vilken sida karaktärerna står på gör serien väldigt spännande; det är bara lite trist att infiltrationsidén återanvänds i varje säsong.
 
Ingen tvekan finns när Jack måste ta på sig rollen som skurken.
 
Kort sagt är 24 den bästa actionserien som någonsin gjorts, och detta var den mest utomordentliga säsongen hittills. Den har konstant action, mycket humor och underbara karaktärer. Skådespelarnas insatser imponerar stort och jag kan fortfarande inte lista ut hur skaparna lyckas klämma in så många händelser i varje avsnitt. Vi har dessutom tillräckligt många obesvarade frågor för att dö ihjäl av längtan efter fortsättningen.
 

Wayward Pines

Fakta:
Wayward Pines får vi se Matt Dillon, Carla Gugino, Shannyn Sossamon, Toby Jones, Charlie Tahan, Melissa Leo, Reed Diamond, Hope Davis, Siobhan Hogan och Sarah Jeffrey i huvudrollerna. Serien är 440 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 7e september 2015 av 20th Century Fox.
 
Handling:
"Wayward Pines är utåt sett en idyllisk småstad där människorna lever i harmoni. Men när Ethan Burke, i sitt sökande efter två försvunna agenter, är med om en olycka och vaknar upp i stadens sjukhus upptäcker han att Wayward Pines gömmer en helt annan sanning. Ethan inser snart att det kan bli svårt att lämna staden levande."
 
Recension:
Wayward Pines är en helt unik tittarupplevelse. Innan jag såg serien trodde jag  att det inte skulle vara en serie för mig. Trailern är missledande, baksidestexten ofullständig och omslaget är ärligt talat rätt fult och intetsägande. Men ser du stjärnorna till vänster? Det är ett ovanlig högt betyg. Poängen är; jag hade ingen föraning om hur imponerande och spännande Wayward Pines skulle visa sig vara.
 
Ethan hittar sin försvunna partner, Kate, i en helt annan situation än väntat.
 
De sex första avsnitten i serien är de absolut bästa. Med unik struktur och en spänd, obehaglig atmosfär tog mystiken mig med storm. Jag fastnade redan vid första avsnittet och fascinationen växte för varje minut. Det säregna mysteriet är intelligent utformat och jag hungrade konstant efter att få se mer. När sanningen väl avslöjades blev jag hänförd av hur allt sammanlänkades. Därefter blir serien aningen sämre. Inte för att den förlorar spänning, utan snarare för att mysteriet har lösts och serien faller offer för en handfull klyschor. De avslutande minuterna är dessutom anti-klimatiska. Wayward Pines är dock en fantastisk serie och den håller sig otroligt stark rakt igenom.
 
Sjuksköterskan Pam håller sina hemligheter djupt inom sig.
 
Är du, precis som jag, svag för slagfärdiga tvister och chockerande överraskningar så är Wayward Pines utan tvekan rätt serie för dig. Avslöjandena är allt annat än förutsägbara. Serien kräver dock lite engagemang från tittarens håll. Konceptet är otroligt intelligent och fängslande, men också relativt komplext. Det gäller att hänga med i svängarna för att förstå hur allting ligger till.
 
Den manipulativa läraren Megan berättar för en gångs skull sanningen.
 
Någonting jag älskar är seriens realism. Trots att tv-serier i den här genren lätt kan bli överdrivna och överdramatiserade så håller sig Wayward Pines trovärdig rakt igenom. Den känns inte långsökt och sättet serien utforskar det okända på är övertygande och intresseväckande. 
 
Invånarna har en inrotad skräck för de som kontrollerar staden.
 
Skådespelarprestationerna är ren perfektion. Jag har aldrig gillat Matt Dillon (Den där Mary) i hans tidigare verk eftersom jag alltid uppfattat honom som lite smådryg. Men i Wayward Pines går det inte att förneka hans stora bidrag till serien. Jag tycker dessutom att det är roligt att få se en av mina stora barndomsidoler; nämligen Carla Gugino (Spy Kids). Hon spelar i en väldigt annorlunda genre än vad jag sett henne i tidigare och klarar det galant. Jag tycker också att Melissa Leo (Prisoners) bör nämnas separat eftersom hon både understödde mystiken och bidrog med den starkaste karaktärsutvecklingen. Resterande skådespelare presterade dock också oklanderligt.
 
Ethan gör sitt yttersta för att hitta en väg ut ur staden.
 
Om du nu sitter och funderar: ”Borde jag ge Wayward Pines en chans?” så är det uppenbara svaret från mig ”Ja, absolut!”. Det är en otroligt välgjord och genomtänkt serie som griper tag i tittaren direkt. Wayward Pines har bland de mest unika koncepten jag varit med om och jag älskar den starka mystiken. Trots att den förlorar lite känsla framåt slutet så är serien som helhet actionfylld och utan brist på häpnadsväckande avslöjanden.
 

24, säsong 4

Fakta:
I den fjärde säsongen av 24 får vi se Kiefer Sutherland, Kim Raver, Lana Parrilla, Roger R. Cross, Carloes Bernard, Reiko Aylesworth, Arnold Vosloo, Mary Lynn Rajskub, Alberta Watson, Jonathan Ahdout och Shohreh Aghdashloo i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2005.
 
Handling:
"USA:s försvarsminister och hans dotter blir kidnappade och det visar sig snart att de ingår i en större plan. De närmaste 24 timmarna hotar en katastrof av oanade dimensioner."
 
Recension:
Trots att 24 behåller ett liknande koncept som i tidigare säsonger så är säsong 4 fantastisk. Mycket hinner hända under ett kort tidsintervall och handlingen utvecklas snabbt. Tittar man tillbaka på vad som hänt under säsongens gång känns det knappt som samma serie, just för att serien på många olika sätt hunnit utvecklats.
 
Jack lever ett lättsamt liv tillsammans med sin flickvän Audrey.
 
Äntligen har skaparna insett att Kim Bauers handlinsparalleller varit överflödiga och Elisha Cuthbert syns inte till alls i denna säsong. Istället läggs all möda och fokus på Jack, som spelas av enastående Kiefer Sutherland (The Lost Boys). Som alltid presterar Sutherland på topp och han gör serien till vad den är. Det spelar ingen roll vad han får för filmroller i framtiden, för mig kommer han alltid att vara Jack Bauer.
 
Efter att hans flickvän och hennes pappa blivit kidnappade dras Jack in i agentlivet igen.
 
En sak som jag älskar med 24 är hur stjärnspäckad den är. Det som dock är unikt för denna säsong är den enhetliga talangstyrkan. Tidigare har serien alltid haft någon svag länk, men i denna säsong förblir kedjan stark. Alla karaktärer – stora som små - spelas av professionella och mycket begåvade skådespelare. Vi får självfallet återse Mary Lynn Rajskub (Julie & Julia), Carlos Bernard (Alien Raiders) och Reiko Aylesworth (Aliens vs. Predator 2) i sina minnesvärda roller, men en hel del nya skådespelare kniper andra huvudroller. Vi får bland annat se härliga Kim Raver (Grey’s Anatomy) och Lana Parrilla (Once Upon a Time). Även gästskådespelarfronten – där vi får se exempelvis Evan Handler (Californication), James Frain (The White Queen), Leighton Meester (Gossip Girl), Aisha Tyler (Friends) och Kevin Alejandro (True Blood) - visar att 24 inte snålar när det kommer till castingen.
 
Användningen av split-screens är euforisk.
 
En enorm eloge ska dock gå till skådespelarna som spelar säsongens brottslingar. I säsong 4 får vi följa tre ”skurk-paralleller”, men för ovanlighetens skull finner vi en bov i säsongens centrum; Marwan. Vi har vant oss vid att minst tre förövare tar lika mycket plats på samma gång och därför känns det fräscht och nytt att säsongen centrerar en enda terrorist. Marwan är dessutom en perfekt skurk att följa, och Arnold Vosloo (The Mummy) som spelar honom gör honom fulländad. Även Mia Kirshner (The Vampire Diaries) får oss, trots sin hastiga vistelse i säsongen, att respektera henne enormt som skådespelerska. Mina favoritbovar är dock familjen Araz; eller närmare bestämt Dana Araz. Det ger serien en lite skrämmande känsla att se en vanlig familj agera som terrorister. Shohreh Aghdashloo (X-Men: The Last Stand), som spelar mamman Dana, är otroligt fängslande och medryckande att följa. Jag gillar att hon har en orubblig tro och är hängiven sin sak, men ändå skulle offra allt för sin son. Det är nog första gången jag kände empati för en terrorist. 
 
Terroristen Dina Araz vill inget hellre än att skydda sin son.
 
Något jag stör mig på är dock att skurkarna har så många reservplaner. Det är som att de förutsett att Bauer kommer ge dem problem, och därmed har oändligt med resurser och villospår. Det känns aldrig som att skurkarna hamnar i en verkligt knepig situation och de lyckas komma undan aningen för många gånger, enligt mig. 
 
Vi får återse ett välkänt ansikte vid säsongens klimax.
 
Den fjärde säsongen är aningen mörkare än de tidigare och tempot är högt. Varje avsnitt är fyllt till bristningsgränsen med action och det är omöjligt att inte bli beroende. Trots den höga dosen spänning så kommer inte karaktärerna i skymundan och serien lyckas upprepande gånger att beröra tittaren. Precis som tidigare säsonger använder sig säsongen skickligt av split-screen och realtid, som på ett fantastiskt och kreativt sätt integreras i serien. Som helhet är 24 en av de bästa actionserierna jag sett och säsong 4 satte verkligen ribban högt för nästa del.
 

Pretty Little Liars, säsong 5

Fakta:
I den femte säsongen av Pretty Little Liars får vi se Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Janel Parrish, Tyler Blackburn, Keegan Allen, Ian Harding, Laura Leighton, Holly Marie Combs, Torrey DeVitto och Lesley Fera i huvudrollerna. Säsongen är 1042 minuter lång, består av 25 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 13 juli 2015.
 
Handling:
"Medan Aria, Emily, Hanna och Spencer är lättade över att Alison och Ezra är hemma i säkerheten igen leder upptäckten av två nya lik till att fler frågor kommer upp till ytan. Det dyker också upp otäcka hot från "A". Är Alison verkligen "A"?. Eller låtsas "A" bara att vara Alison? Ett erkännande som kommer som en överraskning gör att vännerna splittras. Spelet är långt ifrån över."
 
Recension:
Jag har ända sedan jag började titta på Pretty Little Liars haft en kärlekshatrelation med serien. Den har en tendens att bli väldigt överdriven, klyschig och löjlig. Och fast säsong 5 inte är något undantag så kan jag nu officiellt kalla mig ett fan. Trots sina många upp- och nedgångar så lyckas säsongen gå ut med en skräll och cliffhangern har lämnat mig med stor vördnad och begeistring för nästa säsong.
 
Livet tar en oväntad vändning när gruppen drabbas av en tragedi.
 
Säsongen börjar lite tarvligt och det tog ett tag för mig att komma in i serien igen. Genom säsongen varierar dessutom avsnittens kvalité. Vissa är otroligt spännande och håller tittaren engagerad från början till slut, medan andra är slarvigt - och näst intill desperat - utformade. Något som är säkert är dock att Pretty Little Liars minst sagt är beroendeframkallande. Serien är underhållande samtidigt som den har med en hel del spänning. Musiken är modern och lätt att gilla och genom säsongen får vi ta del av åtskilliga avslöjanden. Det som dock håller serien vid liv är den trollbindande mystiken.
 
Tillbaka hemma i Rosewood är livet inte lätt för Alison DiLaurentes.
 
Jag kan tycka att karaktärerna fortfarande beter sig rätt omoget, speciellt när det kommer till deras romantiska förhållanden, men jag vill samtidigt upplysa om att samtliga har utvecklats en hel del. Speciellt Spencer och Hanna har tagit sig igenom en hel del tuffa situationer och kommit ut starkare på andra sidan. Tack vare Troian Bellisario har Spencer utvecklats från en tävlingsinriktad excentriker till en intelligent och slagkraftig kvinna. För varje säsong har hon djupnat och trots att hon är den i gruppen med mest bagage så låter hon inte hennes förflutna avgöra hennes framtid. Det som troligen skulle ha gjort andra sårbara använder hon som en sköld och vänder till en styrka. 
 
Spencer och vännerna finner sig i en mycket farligare lek än de kunnat tänka sig.
 
Precis som Spencer har också Hanna tagit en stor vändning. Hon är inte längre den blyga tjejen som höll sig i bakgrunden, utan har utvecklats till en stark och kaxig tjej som kan ta initiativ. Jag gillar att hon, trots sin snabba förändring från mobbad till en av skolans populäraste elever, fortfarande har kvar sina älskvärda egenskaper så som generositet och välvilja. Aria och Emily är också de härliga karaktärer som spelas av mycket begåvade skådespelare, men jag känner att de har fastnat lite i utvecklingen och ältar samma saker som tidigare.
 
Även tjejernas föräldrar dras in i "A"s lekar.
 
Jag gillar att huvudkaraktärernas föräldrar blir mer involverade i den här säsongen. Jag har sedan början varit ett stort fan av Laura Leighton, Holly Marie Combs, Lesley Fera och Nia Peeples och det är roligt att se att de får ta lite mer plats. Veronica Hastings (som spelas av Fera) och Ashley Marin (som spelas av Leighton) är viktigare än någonsin för handlingen och får göra många minnesvärda framträdanden genom säsongen. Jag hoppas att de får ta ännu större plats i kommande säsong, speciellt med tanke på hur orealistiskt frånvarande alla föräldrarna har varit genom serien. Andra skådespelare som imponerar är bland annat Torrey DeVitto och Ian Harding.
 
Inte nog med att "A" hotar dem, tjejerna ligger också risigt till med lagen.
 
Precis som jag nämnde i min inledning så är säsong 5 inget undantag från alla klyschor och småfåniga repliker. Trots att jag älskar serien så har den en hel del ingredienser som irriterar mig enormt. Mycket är tyvärr överdramatiserat och det är skrattretande att i sådana scener se karaktärernas chockerande miner över någonting litet. Jag tycker också att det är löjligt hur Pretty Little Liars gör vänliga karaktärer temporärt hotfulla bara för att få den att verka misstänkta och ge tittaren ett villospår. Vi har sedan länge lärt oss att Pretty Little Liars är en opålitlig berättare och därför tvivlar vi på allt som händer. Serien försöker vara missledande med sina tillsynes subtila ledtrådar, men just det faktum att de inte är särskilt diskreta får oss direkt att tvivla och som tittare ifrågasätter man allt. Det gör att serien blir förutsägbar och överraskande på samma gång.
 
Vi får äntligen reda på vem "A" är. Typ.
 
I denna säsong av Pretty Little Liars fortskrider handlingen i ett högre tempo än tidigare. Mycket händer på en kort tid och jämför man första avsnittet med det sista så känns det som två helt skilda serier. Säsong 5 är betydligt mycket mörkare än tidigare och den förut avslappnade och bekymmerslösa känslan suddas successivt ut. Sista avsnittet – ”Welcome to the Dollhouse” – överraskade mig verkligen. Det särskilde sig från tidigare avslutningar och lämnade mig tiggande efter mer. Avsnittet – likaså säsongen som helhet – omfattande en hel del och påbörjade inriktningen till ett helt nytt spår
 
Inte ens i sina drömmar får Alison slappna av.
 
Helt ärlig så är jag lite rätt för att Pretty Little Liars kommer att göra ”en Lost”. Serien har blivit så besynnerligt dramatisk att slutmålet känns väldigt avlägset. Varför gör ”A” egentligen allt? Snacka om att lägga ner mycket pengar, energi och tid! Jag är ängslig över att alla vägar som leder till seriens klimax kommer att visa sig vara betydligt mycket mer mystiskt och njutbart än avslutet i sig. För varje avsnitt bygger serien upp stämningen och spänningen ökar och jag är orolig över att bli besviken när slutet verkligen är här. När sanningen väl avslöjas, kommer då ”A”s hela insats att kännas antiklimatisk? När resan är så vild som denna är det sällan som destinationen når upp till förhoppningarna.
 
När det är "A" som håller skolbalen blir inte mycket som tjejerna tänkt sig.
 
Den femte säsongen av Pretty Little Liars är verkligen bra. Precis som tidigare säsonger så har den sina svackor men jag tycker som helhet att både karaktärerna och manuset är starkare än någonsin. Trots att mycket med serien känns skrattretande så finns det inget tvivel om att den också är spännande och beroendeframkallande. Skådespelarna presterar utmärkt och serien har successivt börjat mogna. Jag längtar riktigt mycket efter nästa del i serien och kan bara avsluta med att skriva att denna säsong var överraskande bra.
 

24, säsong 3

Fakta:
I den tredje säsongen av 24 får vi se Kiefer Sutherland, Elisha Cuthbert, Carlos Bernard, Reiko Aylesworth, Sarah Clarke, James Badge Dale, Dennis Haysbert, Joaquim de Almeida, Mary Lynn Rajskub och Zachary Quinto i huvudrollerna. Säsongen är 1010 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2003.
 
Handling:
"Tre år efter mordförsöket på president Palmer hotar någon med ett dödligt virus i LA. Jack Bauer inser att det enda sättet att hitta virusets källa är att befria knarkkungen Ramon Salazar ur fängelset."
 
Recension:
Efter att ha varit med om kidnappningar, mordförsök och bombhot går nu 24 vidare till biovapen. Det är ett mycket intressant ämne som ännu inte hunnit blivit uttjatat. På något sätt blir det mer skrämmande med ett dödligt virus, eftersom det är omöjligt att bekämpa. Attackerar någon dig har du möjlighet försvara dig, men med ett biovapen finns ingenting den angripna kan göra förutom att invänta döden. 24 skildrar detta riktigt bra och får in faktorer så som exempelvis de etiska beslutsprocesserna som kan tas upp när en stor grupp människor fungerar som potentiella smittbärare.
 
Den gåtfulla Nina Myers har inga problem med att utstå CTU:s tortyr.
 
24 fortsätter på liknande spår som i föregående säsonger och använder sig precis som tidigare av den övergripande split-screenen och realtid. 24 är en serie som verkligen tar hänsyn till detaljer och den är väldigt noggrann med just realtiden. Det är sällan jag som tittare upptäcker några misstag med tidsavseendet. Att 24 använder tiden och kameraarbetet på det sättet är en stor fördel och en av seriens styrkor. Det är nyskapande och ger en bra överblick över de olika parallellerna. Realtiden hjälper dessutom serien att få en väldigt realistisk framträdelse.
 
Jack gör vad som helst för att hindra viruset från att spridas.
 
Skådespelarna är som alltid perfekta och Kiefer Sutherland (The Lost Boys) är väldigt trovärdig och stark i sin huvudroll. På karaktärsfronten händer dessutom mycket. Protagonisterna från tidigare säsonger utvecklas enormt och vi får se några nya ansikten, men också säga farväl till en hel del karaktärer som tidigare varit i seriens mittpunkt. Det är både uppfräschande och oförutsägbart att serien inte håller sig kvar vid samma karaktärer alltför länge, och karaktärsförlusterna bidrar förstås med en hel del spänning och känslor.
 
Sherry är expert på att kontrollera människor och känner ingen skuld.
 
Precis som i tidigare säsonger är spänningen i denna säsong av 24 hög. Med intensiv action, laddad stämning och passionerade skådespelare håller sig serien originell säsong efter säsong. Trots att den tredje säsongen inte alltid har det högsta tempot och ibland känns lite enformig så händer det otroligt mycket under säsongens gång, och händelserna utvecklas snabbt.
 
Jack tvingas ta snabba och tuffa beslut för att skydda dem han älskar.
 
Allt som allt är den tredje säsongen av 24 riktigt bra. Lite utdragen kan den kännas emellanåt och det är inte den bästa säsongen i serien, men den är spänningsfylld, berörande och otroligt välgjord. Manuset är genomtänkt och välskrivet och gör 24 till en av de starkaste actionserierna jag sett. Det finns inget tvivel om jag kommer att fortsätta följa den.
 

24, säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av tv-serien 24 får vi se Kiefer Sutherland, Sarah Wynter, Elisha Cuthbert, Carlos Bernard, Dennis Haysbert, Jude Ciccolella, Reiko Aylesworth och Michelle Forbes i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2002.
 
Handling:
"President Palmer övertalar Jack Bauer att komma tillbaka i tjänst efter hot om att en atombomb kommer att sprängas i Los Angeles inom 24 timmar. Nedräkningen har börjat..."
 
Recension:
Eftersom den första säsongen av 24 är så pass bra var jag negativt inställd mot fortsättningen; för den kan väl omöjligen vara lika bra? Min oro var dock obefogad och jag är mycket imponerad av den andra säsongen, som inte bara håller samma kvalité som sin föregångare, utan som till och med är bättre. Serien har överträffat sig själv på alla aspekter; säsongen är mindre utdragen och både tempot och spänningen har höjts rejält. Vi lär dessutom känna karaktärerna mer in på djupet och för varje avsnitt blir vi allt med begeistrade av dem.
 
Det blir en riktigt tuff dag för Jack Bauer.
 
Vi får dock lära oss den hårda vägen att det sotar sig att älska karaktärerna. Skaparna vet verkligen hur de ska använda överraskningsmomentet och därför sitter ingen karaktär säker. Som tittare vet vi aldrig vilken sida karaktärerna egentligen står på, eller vem som kommer att dö härnäst. Att 24 inte lider någon brist på tvister och cliffhangers gör serien både oförutsägbar och obeskrivligt spännande.
 
Någon Jack trodde var ute ur leken återvänder med en smäll.
 
Säsongen har en perfekt balans mellan den intensiva spänningen och konspirativ politik. Trots att säsongen är lite segstartad så har resten av den ett makalöst tempo. Många av avsnitten är så pass fängslande att man sitter och hoppas på sin plats i soffan. Jag är inte mycket för serier med politiska infallsvinklar, men till och med jag tycker att det är riktigt fascinerande och medryckande att få följa presidenten och alla konspirationer emot honom. Tillsammans med den kompakta och välgjorda actionen blir det verkligen en spänningsfylld säsong.
 
Kim hamnar i trubbel på sitt nya jobb som barnvakt.
 
Vi får följa relativt många karaktärsparalleller i säsong två och serien lyckas riktigt bra med att knyta samman alla handlingstrådar. Kiefer Sutherland (The Lost Boys) som spelar Jack Bauer är fenomenal. Jag har inte varit ett stort fan av Sutherland tidigare, men i 24 bevisar han verkligen vad han går för. Så gott som alla skådespelare i 24 presterar otroligt starkt och varje karaktär är minnesvärd. Det är extra kul att också få se stjärnor så som Michelle Forbes (True Blood), Jude Ciccolella (The Shawshank Redemption), Dean Norris (Breaking Bad) och Mia Kirshner (The Vampire Diaries) i lite mindre roller.
 
Mot sin vilja tvingas Jack återvända till CTU.
 
Någonting som både är läckert och säreget är att serien använder sig av realtid. Det innebär att den tid som någonting tar i serien också är den tid som det gått i verkligheten. Ofta äger serier rum under en längre tid men i 24 utspelas en hel säsong under en enda dag, vilket gör serien väldigt kompakt och händelserik. För att genomgöra detta tillämpar 24 emellanåt en sällsynt "split-screen", vilket gör att man som tittare får en riktigt bra överblick över de olika parallellerna. 
 
Kims situation blir snabbt värre och snart måste hon kämpa för sitt liv.
 
Den andra säsongen av 24 imponerade stort på mig. Den är actionfylld, spännande och vet hur den kan leka med tittarens känslor. Det är en häpnadsväckande och intelligent gjord tv-serie med ett genomtänkt manus. Emellanåt kan 24 uppfattas som aningen omständig, men eftersom vi har non-stop action, enastående skådespelare och laddade intriger så är det ändå en av tv-historiens bästa actionserier.
 

24, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av 24 får vi se Kiefer Sutherland, Leslie Hope, Sarah Clarke, Elisha Cuthbert, Dennis Haysbert, Zeljko Ivanek och Penny Johnson i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spealdes in 2001.
 
Handling:
"Terrorister planerar att mörda en presidentkandidat. Min tonårsdotter har blivit kidnappad. Min arbetsplats har blivit infiltrerad. Jag heter Jack Bauer och är FBI-agent. Detta är den längsta dagen i mitt liv."
 
Recension:
Innan jag började med 24 visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig och jag var nog rätt negativt inställd till serien. När det dessutom tog mig rätt länge att komma in i serien blev det ju inte bättre av det. Men för varje avsnitt fastnade jag lite mer och till slut var jag helt uppslukad av berättelsen. Säsongen är lite småtråkig ibland, men majoriteten av tiden sitter man som på nålar.
 
Bauers må vara en dysfuntionell familj men de kämpar för varandra.
 
24 är den första serien jag sett som utspelar sig i realtid. Realtid innebär att den tid som något tar i serien är samma som det tar i verkligheten. Tittar du i fem minuter, ja då har det gått fem minuter i serien. Varje avsnitt utspelar sig under en timme, och hela säsongen utspelar sig under totalt ett dygn. Jag gillar den annorlunda känslan som uppstår tack vare realtiden, men samtdigt har jag aningen svårt att tro att allt det som hände under säsongen kunde ha hänt på ett dygn.
 
Senator David Palmer får reda på att hans fru har ljugit för honom.
 
24 är också den första serien jag sett som använder sig av split-screen. Split-screen är när du ser två eller fler olika scener eller vinklar samtidigt på skärmen. Jag trodde att det skulle bli riktigt jobbigt med denna fuktion, eftersom det är mer att hålla reda på samtidigt, men det gav faktiskt en riktigt bra överblick. Dessutom används inte split-screen konstant, utan oftast när det växlar scen.
 
Nina Myers spelas av begåvade Sarah Clarke.
 
Första säsongen av 24 var oväntat spännande. Ju längre in i serien jag kom, desto mer ville jag se. Vid de två sista avsnitten kom många överraskningar som chockerade mig och hjärtat satt i halsgropen. 24 är en sådan serie där mycket inte är vad det ser ut att vara, så det blir en hel del skakande och oväntande scener. Dock är säsongen också väldigt enformig och upprepande.
 
Både dottern Kim och mamman Teri blir kidnappade.
 
En av säsongens största positiva aspekter är skådespelarna. Kiefer Sutherland (Touch) passar perfekt i rollen som Jack Bauer, men de två som imponerade mig mest var Leslie Hope (NCIS) som Teri och Sarah Clarke (The Twilight Saga) som Nina. Båda bjuder verkligen på sig själva, presterar storslaget och platsar sig som säsongens favoritskådespelare. Dennis Haysbert (The Unit) är även han duktig men hans karaktär, David Palmer, tråkade ut mig för mycket för att jag skulle uppskatta hans prestation. Jag är inte heller särskilt förtjust i Elisha Cuthbert (The Girl Next Door) som spelar dottern Kim. Första säsongen av 24 visar också en hel del duktiga gästskådespelare. Några exempel är Mia Kirschner (The Vampire Diaries), Richard Burgi (Desperate Housewives), Michael O'Neill (Extant), Pauley Perrette (NCIS) och Karina Arroyave (Crash).
 
Jack gör allt i sin makt för att få tillbaka sin familj.
 
Allt som allt gillade jag verkligen första säsongen av 24, speciellt framåt slutet. Säsongen har ett högt tempo, är väldigt spännande och bjuder på många överraskningar och tvister. Skådespelarna är fantastiska och presterar på topp och trots att serien är aningen enformig och upprepande så har den så pass många positiva aspekter så att det överväger. Jag ska definitivt fortsätta att se serien och hoppas att fortsättningen lyckas nå upp till första säsongens kvalité.
 

Pretty Little Liars, säsong 4

Fakta:
I den fjärde säsongen av Pretty Little Liars får vi se Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Ian Harding, Laura Leighton, Sasha Pieterse, Janel Parrish, Keegan Allen, Torrey DeVitto och Lesley Fera i huvudrollerna. Säsongen är 1010 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 6 oktober 2014.
 
Handling:
"Aria, Emily, Hanna och Spencer tar hjälp av en överraskande, ny allierad för att ta reda på vad som hände i förra säsongens mystiska stugbrand, allt medan de försöker röja Red Coats identitet. Men när ett nytt lik dyker upp i Rosewood dras tjejerna in i ännu en mordutredning, en som riktar nya misstankar mot dem, deras vänner och familj."
 
Recension:
Pretty Little Liars är en serie som jag älskar, men det är otroligt svårt att sätta fingret på varför. Serien har minst sagt många brister men Pretty Little Liars är en av de ytterst få serierna jag sett som bygger upp ett beroende hos tittaren och gör att man inte kan sluta titta. Det är otroligt skickligt gjort att lyckas med det. Inte ens mina favoritserier, som exempelvis Game of Thrones, har lyckats skapa samma hysteri över att se fortsättningen.
 
A fortsätter att skicka hotfulla meddelanden till tjejerna.
 
Jag börjar med säsongens negativa aspekter så att jag får det överstökat. Serien är förutsägbar, väldigt klyschig och inte särskilt trovärdig. Många karaktärer är hycklare och deras kärleksdraman känns ofta överdrivna och fjantiga. Dessutom känns serien långsökt och säsongens svenska textning är pinsamt dåligt översatt.
 
Inte ens på en välgörenhetsinsamling får tjejerna en rast från A.
 
Grejen med Pretty Little Liars är att jag som tittare även älskar många av dessa negativa aspekter, trots att jag hatar dem. Det är det som gör att det är så svårt att beskriva varför jag uppskattar serien. För säsongen bjuder på även dess motsatser; som överraskningar, spänning och varm romantik. Dessutom kan vi som tittare inte undgå att älska karaktärerna, hur många idiotiska misstag de än gör. De har, speciellt Spencer och Hanna, utvecklats väldigt mycket under säsongernas gång och deras liv är otroligt intressanta att följa.
 
Sms, lappar, budbärare och paket är bara några kommunikationssätt som A använder sig av.
 
Jag älskar hur mystisk serien är. Förutom Lost är nog Pretty Little Liars den mest mystiska serien jag sett. Trots att mycket som händer känns långsökt så är det riktigt spännande att få följa tjejernas strävan efter att hitta A. Dessutom är det väldigt många frågor som besvaras i denna säsong, vilket jag uppskattar enormt. Fjärde säsongen har dessutom riktigt bra musik, många cliffhangers och så klart; duktiga skådespelare.
 
En efter en nystas hemligheterna upp.
 
Skådespelarna som spelar tjejgänget har växt en hel del enligt mig. Många, exempelvis Shay Mitchell (Immediately Afterlife), känns fortfarande oerfarna, men Troian Bellisario (NCIS), Ashley Benson (Spring Breakers) och Lucy Hale (A Cinderella Story 3) har utvecklats mycket sedan de tidigare säsongerna. Mina favoritskådespelare är dock Ian Harding (Love and Other Drugs), Laura Leighton (Melrose Place), Tyler Blackburn (Ravenswood), Holly Marie Combs (Charmed), Lesley Fera (24), Torrey DeVitto (The Vampire Diaries), Nia Peeples (Lap Dance) och Eric Steinberg (Makt och begär). Mest är det för att dessa skådespelare känns mognare och mer professionella i sitt skådespeleri.
 
Det tråkigaste och mest onödiga avsnittet i seriens historia.
 
Den fjärde säsongen är enligt mig den bästa och mörkaste säsongen hittills. Dock hade den med två riktigt usla avsnitt som hade kunnat klippts bort helt. Den ena är "Grave New World" som binder samman Pretty Little Liars med sin spin-off-serie Ravenswood, och den andra är "Shadow Play" som tråkade ut mig till döds. Av någon anledning tyckte skaparna att det var nödvändigt att ha med ett gammaldags, svartvitt avsnitt som inte tillförde något... Men förutom dessa så håller säsongen en hög nivå.
 
"What doesn't kill you make you stronger" blir tjejernas motto.
 
Allt som allt är den fjärde säsongen riktigt bra. Serien är enormt beroendeframkallande, mystisk och väldigt spännande. Trots att många hemligheter avslöjades i denna så finns det fortfarande många obesvarade frågor. Dessutom slutade sista avsnittet i en stor cliffhangar och jag längtar extremt mycket till fortsättningen.
 



Pretty Little Liars, säsong 3

Fakta:
I den tredje säsongen av Pretty Little Liars, som baseras på de 16 böckerna i serien med samma namn av Sara Shepard, får vi se Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Ian Harding, Laura Leighton, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Janel Parrish, Holly Marie Combs, Tyler Blackburn och Keegan Allen i huvudrollerna. Säsongen är 1015 minuter lång, består av 24 avsnitt och släpptes 16 oktober 2013. Den rekommenderas från 11 år. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"Allt må verka vara som vanligt efter det långa sommarlovet, men när skolan börjar igen och den andra årsdagen av Alisons död närmar sig drar det hela ihop sig till en ny chockerande mardröm för Aria, Emily, Hanna och Spencer, trots deras försök att låta det som varit vila. Tjejerna försöker desperat lösa de olycksbådande nya mysterier som utspelar sig för att till sist få reda på sanningen!"
 
Recension:
Pretty little liars är en sådan serie som jag älskar och hatar samtidigt. Egentligen har den flest brister, men jag kan inte låta bli att verkligen gilla den ändå. På något sätt gör den mig både uttråkad och beroende på samma gång.
 
Vi får reda på vem som gömmer sig bakom den röda kappan.

Jag tycker att den tredje säsongen är svagare än de tidigare två; manuset känns inte lika välskrivet. Jag tycker också att mängden klischéer har ökat väsentligt. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag suckade högt över hur löjligt överdramatisk säsongen var. Inte nog med att karaktärerna gör om sina misstag gång på gång, utan även de mest fåniga problemen förstoras upp och tar en stor del av säsongens tid.
 
Gänget måste offra mycket för att vinna över A.
 
En sak som jag verkligen gillar med serien är den höga känslan av mystik. Visserligen är det inte i samma grad som i exempelvis Lost, men tillräckligt för att tittaren ständigt ska undra över sanningen. Dock har serien kommit till den punkten där tittaren måste få svar angående "vem, hur och varför" och inte bara ge förutsägbara villospår hela tiden, och där misslyckas säsongen. Tittaren är inte särskilt mycket klokare nu än vad den för i förra säsongen. Det man får svar på är sådant man kunnat gissa sen seriens start, medans de större frågorna lämnas obesvarade.
 
Emily Fields blir nära vän med Mayas kusin.
 
Skådespelarna är väldigt talangfulla, men det är faktiskt inte kvartetten med huvudskådespelare som imponerar mest. Enligt mig är skådespelarna som spelar föräldrarna bland de bästa i serien; bland annat Laura Leighton, Lesley Fera, Eric Steinberg och Holly Marie Combs. Kanske är det för att de har mer erfarenhet och är betydligt mognare i deras skådespel. Även många gästskådespelarna är fantastiska, och här tänker jag till största delen på Torrey DeVitto och Annabeth Gish. 
 
Frågorna från tidigare säsonger kvarstår, och fler läggs till.
 
Karaktärsutvecklingen står rätt still i denna säsong. Egentligen är det bara Spencer och Emily som utvecklas, tycker jag. De andra karaktärerna betéer sig fortfarande rätt barnsligt och lär sig inte av sina misstag. I tidigare säsonger var Aria en av mina favoritkaraktärer, men så är inte fallet längre. Jag tycker att hon är en otroligt stor hycklare. Hon ljuger för sin pojkvän Ezra hela tiden men blir asförbannad när han undanhållit något litet. Dessutom börjar Arias och Ezras kärlekshistoria bli uttjatad då den aldrig utforskar nya marker. Något annat jag stör mig på med säsongen är att spänningen ofta dör ut för att jag som tittare förstår att ingenting kommer att hända gruppen. De klarar sig alltid undan oavsett vad problemet är, och det börjar bli tråkigt att de är så immuna mot allt som händer.
 
Psykologen Sullivan återvänder för att hjälpa flickorna.
 
På något sätt lyckas Pretty little liars vara både överraskande och otroligt förutsägbar på samma gång. Allt som allt är säsongen bra och beroendeframkallande, samtidigt som den har väldigt många brister. Jag ser mycket fram emot fortsättningen och hoppas att vi får svar på våra frågor. Dessutom hoppas jag verkligen inte att tv-serien kommer bli lika lång som bokserien; för hur bra Pretty little liars än är så tror jag inte att jag skulle klara av 16 säsonger av den.
 
 

Pretty Little Liars, säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av Pretty Little Liars får vi se Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Laure Leighton, Ian Harding, Janel Parrish, Holly Marie Combs, Keegan Allen och Tyler Blackburn i huvudrollerna. Säsongen är 1050 minuter lång och består av 25 avsnitt. Den spelades in 2011 och rekommenderas från 11 år.
 
Handling:
"Hela Rosewood vill vet vem som dödade Alison, men ingenstans kan man gömma sig från A:s vakande öga. Mysteriet tätnar, dödstalen stiger och texterna från A blir allt mer hotfulla."
 
Recension:
Innan jag började med Pretty little liars så hade jag inte höga förhoppningar alls. Jag tyckte den verkade som det typiska, fåniga tonårsdramat som finns överrallt. Men jag gillade verkligen den första säsongen och nu efter den andra så vill jag genast se mer. I den andra säsongen djupnar och mörknar intrigerna och den beroendeframkallande känslan släpper aldrig taget. Visst är vissa avsnitt - exempelvis "The first secret" - lite melankoliska och tråkiga, men de flesta är både spännande och intensiva. 
 
Tjejgänget fortsätter att utreda de mystiska omständigheterna kring Alis död.

Många saker med serien är väldigt förutsägbara, men det hindrar inte Pretty little liars från att både överraska och chockera. Jag älskar mysteriet kring Alisons död och vem A är, och att det hela tiden dyker upp nya ledtrådar och villospår. Dock kan serien kännas overklig, småfånig och överdriven ibland - speciellt när det kommer till de typiska "tonårsdramaingredienserna". Personligen tycker jag att serien skulle kännas mognare utan vissa upprepande och smått irriterande kärleksintriger.
 
Ett oväntat dödsfall får tjejerna att tvivla på allt.

Skådespelarna är riktigt duktiga och jag älskar både dem som spelar kompisgänget plus deras föräldrar. Jag tycker dock att den svagaste skådespelaren i serien är Shay Mitchell; som oftast har samma ansiktsuttryck i de flesta av scenerna. Det jag gillar är att föräldrarna blandas in mer i gängets problem i denna säsong. Det gör att intrigerna känns allvarligare och verkligare än ett vanligt high school drama. Jag älskar relationerna och vänskapsbanden som finns både mellan vännerna och föräldrarna, och jag tycker att skådespelarna porträtterar sina karaktärer perfekt. Även gästskådespelarna, exempelvis Annabeth Gish och Claire Holt, tillför starka och levande karaktärer till serien.
 
"Don't get ugly. Get even." - är säsongens motto.
 
Allt som allt så är jag riktigt nöjd med den andra säsongen. Den levde upp till och lyckades överträffa mina förväntningar med sin mystik och sina intriger. Jag gillar kärleksrelationerna, men tycker att det kan gå överstyr med alla kärleksproblem. Series starkaste kort är dess skådespelare, karaktärerna som utvecklats enormt och alla hemligheter som sakta börjar avslöjas, en efter en.



Pretty Little Liars säsong 1

Fakta:
Första säsongen av Pretty Little Liars är 924 minuter lång och består av 22 avsnitt. I huvudrollerna får vi se Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell och Sasha Pieterse. Säsongen spelades in 2010 och rekommenderas från 11 år.
 
Handling:
"Stadens fyra snyggaste tjejer delar en smutsig hemlighet. För ett år sedan försvann Alison, gruppens ledare, och tjejerna slutade vara bästisar. Nu får tjejerna läskiga meddelanden med saker som bara Alison skulle kunna veta. Är hon tillbaka?"

Recension:
Pretty Little Liars är en serie som det visade sig att jag gillade. Jag hade rätt låga förhoppningar för serien innan jag började titta på den, och trots att säsongen har en hel del brister så är det en serie jag känner att jag kan börja älska. Jag börjar att berätta om allt det negativa som jag kommer på med säsongen, innan jag går över till det positiva, som helt klart väger över.

Hanna och de andra tjejerna håller tal på Alisons minnesstund.
 
För det första så kunde replikerna bli lite cheesy ibland och kännas som en typiskt chick-flick-serie. Dessutom finns det många händelser och karaktärsbeteenden som jag inte tycker är verklighetstrogna. Karaktärerna kunde också vara lite väl dramatiska när det kom till småsaker, och handlingen utvecklades inte särskilt mycket under säsongens tid. Huvudskådespelarna kändes ibland ovana i sina roller och jag som hade hoppats på en ny Desperate housewives kände att Pretty little liars inte alls var lika mogen eller djup. Det fanns många draman om löjliga saker mellan karaktärerna, som enkelt hade kunnat lösas med simpel kommunikation och ibland suckade jag djupt för att serien var förutsägbar. Så där, det var allt det negativa; nu till det jag gillade med serien!
 
Meddelanden dyker ständigt upp från A på oväntade platser.

Jag gillade som sagt säsongen riktigt mycket; och den största förtjänsten är tack vare skådespelarna. Huvudskådespelarna, som spelar de fyra tjejerna, är duktiga och man fastnar för deras naturliga talanger, men det var inte de som stod i strålkastarljuset. Mina favoriter var de lite äldre och erfarna skådespelarna. En stor eloge måste ges till Laura Leighton och Holly Marie Combs som spelar två av mammorna. Jag älskar sättet de porträtterar föräldrarna som mogna och starka kvinnor, och jag älskar relationen deras karaktärer har till sina barn. Jag storgillar även Ian Harding, Tyler Blackburn och Keegan Allen som spelar Ezra, Caleb och Toby. Jag tycker även om många av säsongens gästskådespelare; så som Torrey DeVitto (The Vampire Diaries) och Bianca Lawson (The Vampire Diaries).
 
 Toby är säsongens syndabock.

Jag gillar säsongens mystik, trots att det inte tar överhanden. Serien växlar mellan intensivt drama och romantik och den lyckades verkligen fängsla mig trots att den aldrig blev nervkittlande spännande. Pretty little liars har en charm som är svår att bli förtjust i. Den är underhållande och lättsam, och trots att där finns drama och mystik så tycker jag den har många likheter med en feel-good serie. Den har också ett väldigt catchigt intro och små cliffhangers som håller intresset uppe.
 
A ser och hör allt - och är inte rädd att visa det.

Allt som allt så gillade jag den första säsongen av Pretty little liars och jag känner mig redo för mer. Jag älskar skådespelarna och trots att intrigerna inte alltid var gripande så fanns där alltid något som höll kvar intresset. Serien känns lite som Desperate housewives för en yngre generation, och trots att den inte är lika bra, så känner jag att jag kan komma att älska den.

RSS 2.0