Längd: 1 hr 29 min.

Antal avsnitt: 1 avsnitt.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: drama, kriminalare, mysterium.

Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Martin Freeman, Mark Gatiss, Una Stubbs, Rupert Graves.

Releasedatum: 4 april 2016.

Wow. Wow wow wow. Jag insåg inte hur mycket jag har saknat Sherlock förrän jag såg The abominable bride. Detta är en sådan högkvalitativ serie att jag inte finner ord. Spektakulärt! Magnifikt! Enastående!

 

Äntligen! Som jag har längtat efter en serie som sticker ut från det mediokra bruset! Den första säsongen av Orphan black känns ny och fräsch. Det är en serie som vågar ta ut svängarna och vara originell, samtidigt som den knivskarpa dialogen och omåttliga spänningen håller tittaren fängslad vid varje scen.

 

 

Den allmänna stämningen som Orphan black utstrålar är i sig tillräckligt för att gripa tag. Det är något med sättet som serien är filmad på som är rent magiskt. Sen är förstås handlingen riktigt intressant, och karaktärerna är rent utav underbara. Favoriten är Felix, som fick mig att skratta otaliga gånger. Seriens stjärna är emellertid Tatiana Maslani, vars insats är klockren. Hon spelar en flera olika karaktärer i serien men lyckas få tittaren att betrakta dem som egna individer. Faktum är att jag hela tiden glömde bort av att de spelades av samma person. Briljant!

 

 

Som helhet var den första säsongen av Orphan black lyckad. Jag är riktigt nyfiken på att se var serien kommer att leda: det finns en hel del potential. 

 

Den första säsongen av Westworld är minst sagt påkostad: med snyggt foto, fantastiska miljöer, bra musik och enastående skådespelare. Men det som verkligen griper tag är det annorlunda konceptet och den komplexa handlingen. Det intelligenta manuset leker med tidslinjer, lurar tittaren och väcker existentiella frågor som ifrågasätter vad som gör oss människa. 

 

 

Westworld är en mycket bra serie. Det unika upplägget gör att allt känns nytt och fräscht, och det är spännande att se hur säsongen utvecklar sig. Serien lider inte brist på våld, men det är den lågmälda detaljrikedomen i bakgrunden som gör att man verkligen fastnar. Alltsammans är så snyggt hopvävt och genomtänkt att det känns som att varje liten beståndsdel har ett större syfte.

 

 

Ändå ger jag inte serien toppbetyg. Varför, kanske du frågar dig? Jo, för det första upplevde jag säsongen som stundtals tradig. Det var inte ofta, men i några avsnitt hände inte särskilt mycket. Men den viktigare anledningen är att den saknade WOW-faktor. Fast jag tyckte riktigt mycket om den, blev säsongen aldrig en ny besatthet.

 

 

Allt som allt är den första säsongen av Westworld en riktigt stark början på en lovande serie. Den passar sig som söker mystisk och tankeväckande science fiction, med riktigt tuffa kvinnliga karaktärer.

Pretty little liars är inte en bra serie. Den är fånig. Överdramatiserad. Förutsägbar. Den har alldeles för många sammanträffanden, fler logiska luckor än jag kan räkna till och återanvänder för ofta material från tidigare avsnitt. På något sätt känns det som att skaparna inte haft en plan, utan att de kommit på allt eftersom som serien spelats in. Ändå fastnar jag.

 

Pretty little liars är nämligen en riktig guilty pleasure. Det spelar ingen roll hur dåligt utförd den är, på något sätt nästlar den ändå in sig i tittarens hjärta. Karaktärerna är charmiga, humorn underhåller och intrigerna är riktigt spännande att följa. Fast svagheterna är fler än styrkorna uppstår ett beroende som inte går att bli av med. Man vill hela tiden veta mer: hur det går för karaktärerna, vad som ska hända härnäst och vem som är A.

 

Att serien är långt ifrån perfekt går alltså att förlåta. Men det jag inte kan bortse ifrån är slutet. Och det är för att det är katastrofalt dåligt. Jag tror faktisk att jag aldrig har varit med om ett så klumpigt utformat avsnitt. Jag hade kunnat acceptera de obesvarade frågorna och onödiga scenerna om det inte vore för det rent utav bedrövliga avslöjandet. Efter 160 avsnitts uppladdning var jag beredd på ett chockerande avslöjande, så när jag fick se den desperat utformade finalen var det som att all energi rann ur mig. Serien har aldrig varit särskilt trovärdig eller följdriktig, men detta tog allt till en helt ny nivå. Bra mysterier låter tittaren spekulera kring vem som är skyldig, men här är det bokstavligen omöjligt att gissa. Ärligt talat hade jag hellre lämnats oväntades om A:s identitet, än att behöva leva med den här besvikelsen. 

 

 

Den sjunde säsongen är faktiskt väldigt spännande. Trots många brister höll den mig sittandes som på nålar från avsnitt till avsnitt. Men slutet är bland det sämsta som jag har sett. Riktigt uselt.

 

Sherlock är minst sagt en välgjord serie – med intelligent manus, läckra effekter och storslagen musik. Den kombinerar skickligt det spännande dramat med värmande humor, vilket lättar upp stämningen och får tittaren att skratta högt.

 

 

Karaktärerna är oerhört lätta att tycka om, mycket tack vare de briljanta skådespelarna. Både Benedict Cumberbatch och Martin Freeman glänser i sina roller, och deras mästerliga samspel har en väldigt tilltalande dynamik. Båda bemästrar också karaktärernas kroppsspråk och ansiktsuttryck, och har en fantastisk förmåga att få tittaren att skratta utan att säga ett ord.

 

 

Nu till själva avsnitten. Den tredje säsongen är som förväntat inte särskilt lång, utan består av tre stycken filmlånga avsnitt. Säsongen inleds med ”The empty hearse”, som främst skildrar efterverkningarna av förra säsongsfinalen. Det är ett berörande och underhållande avsnitt, om även något långsamt. Det andra avsnittet, ”The sign of three”, känns mest som utfyllnad och är säsongens svagaste del då upplägget är lite rörigt. Serien rycker dock upp sig, och ”His last vow” markerar ett intensivt säsongsavslut med oväntad cliffhanger.

 

 

Allt som allt är den tredje säsongen av Sherlock lyckad. Blandningen av spänning och humor är perfekt avvägd, och de utomordentliga skådespelarna lyfter avsnitten till skyarna. Jag ser väldigt mycket fram emot den fjärde säsongen, men först: The abominable bride!

 

Ett starkt manus och rå action gör tillsammans med de enastående skådespelarna att säsongen griper tag direkt. Kiefer Sutherland (Zoolander 2) är fenomenal och både Mary Lynn Rajskub (The Girlfriend Experience) och Annie Wersching (The Vampire Diaries) imponerar starkt.  Den övertygande ensemblen gör ofattbart starkt ifrån sig och deras sätt att skildra karaktärernas känslomässiga instabilitet fängslar.

 

 

Säsongen har en laddad atmosfär: skoningslösa avrättningar och tortyrsekvenser gör den överraskande brutal. Den välkoreograferade actionen och intressanta mysterierna bidrar dessutom till att tempot och spänningen hålls uppe. Vid det här laget har tittaren dock lärt sig hur serien använder komplexa tvister och eftersom 24 återanvänder liknande utformningar till säsongerna blir det som sker inte lika överrumplande. Därtill innehåller säsongen en del logiska luckor och den har inte en lika stark känslomässig påverkan som vissa tidigare delar har haft.

 

 

Tack vare den fulländade kombinationen utav action, humor och mysterier är 24 en av de bästa tv-serierna som jag någonsin har sett. Serien får en unik prägel genom de genialiska manusförfattarna och skådespelarna, och som tittare vet man aldrig hur det slutar. Den åttonde säsongen är inte seriens starkaste tillskott, men den gav Jack Bauer ett mycket värdigt avslut.  Lyckligtvis för mig, som inte är redo att ta farväl till serien än, väntar 24: Live Another Day.

 

Sakta men säkert blir Pretty Little Liars mindre tilltalande. På grund av det allt mer överdrivna och klyschiga upplägget börjar serien spåra ur. Många handlingstrådar läm- nas dessutom obesvarade, och de viktiga detaljerna som glöms bort avslöjar säsongens avsaknad av ett genomtänkt manus.

 

 

Förutom de vanligt förekommande tillbakablickarna innehåller säsongen även två tidshopp som förflyttar tittaren framåt i tiden, varav den första är på tre veckor. Tidshoppet fungerar någorlunda bra, men gör att säsongens första halva upplevs som påskyndad, och en värdefull chans att utforska dockhuset förloras. Det andra tidshoppet – som är på fem år – är mer förödande. Att utelämna en så stor del av de numera vuxna karaktärernas liv är ett stort misstag, och jag uppskattade inte att behöva lära känna dem på nytt så här långt in i serien. Därtill upprepar de som vuxna sina tidigare misstag, vilket gör att serien upplevs som tramsigare.

 

 

Trogna tittare till serien har länge grubblat över vem A egentligen är: något som vi i den sjätte säsongen får reda på. Men till min stora besvikelse är avslöjandet av identiteten och motivet bakom tjejernas stalker riktigt antiklimatiskt. Det till synes improviserade uppdagandet har ogenomtänkta detaljer som hamnar i konflikt med seriens tidigare händelser. Därtill används karaktärer tittaren inte känner ordentligt som nyckelpersoner i avslöjandet, vilket gör att seriens eftertraktade höjdpunkt uteblir. Efter den sex år långa uppladdningen känns upplösningen minst sagt matt.

 

 

Den sjätte säsongens elfte avsnitt kallas ”Pretty Little Liars: Five Years Forward” och består utav intervjuer med de medverkande. Det är intressant att höra vad skådespelarna har att säga, men i min mening hör detta hemma bland extramaterialet och inte som ett individuellt avsnitt. Upplägget gjorde mig mest irriterad, både för att det berövar tittaren på vad som förmodas vara ett riktigt avsnitt, men också för att intervjuerna spoilar om kommande händelser.

 

 

Säsongen brister på många punkter, men jag kan inte förmå mig att ogilla serien. Jag har fäst mig vid karaktärerna och finner de överdrivna intrigerna gripande. Trots att min hjärna noterade alla fel lät mitt hjärta sig hänföras och ett beroende uppstod. Så, fast jag är mycket besviken på detta tillskott kan jag inte låta bli att se fram emot fortsättningen.

 

Fakta: