FAKTA

Längd: 2 tim 23 min

Regissör: David Yates

Åldersgräns: 11 år

Genre: Fantasy

Skådespelare: Eddie Redmayne, Jude Law, Ezra Miller, Dan Fogler, Cara Mahoney, Mads Mikkelsen, Paul Low-Hang, Alison Sudol, Callum Turner

Inspelningsår: 2022

Distributör: Disney

 

 

 

 

Jag är så ledsen över var den här franchisen har gått och blivit. Harry Potter-filmerna är så himla bra, och första Fantastiska vidunder-filmen höll absolut måttet, och gav en spännande, ny inblick på den magiska världen. När tvåan – Grindelwalds brott – visade sig vara en besvikelse, hoppades jag att det var ett undantag snarare än en regel. Så det är med en extrem antiklimax jag medger att Dumbledores hemligheter inte bara är den sämsta filmen i franchisen, utan också att den inte är bra. Alls.

 

Filmen har mycket som talar för den. Den är sjukt välgjord, med grymma effekter, fantastiska panoramavyer, häpnadsväckande kostymer och vackra håruppsättningar. Skådespelarensemblen är dessutom stjärnspäckad. Men det är bara ytligt, och skrapar du lite hittar du inget på insidan.

 

Dumbledores hemligheter fick mig att känna mig extremt trög. Trots att jag nu både sett filmen och läst boken med filmmanuset har jag ändå knappt någon aning om vad den handlar om och vad som hände. Som tur är var jag inte den enda här hemma i biosoffan som kände så, vilket bekräftar att det faktiskt är filmen det är fel på och inte mig. Dumbledores hemligheter är löjligt invecklad på grund av en inkonsekvent handling, med många obetydliga sidospår, överflödiga karaktärer och noll fokus. Det finns inte en konsekvent ton, inte en tydlig protagonist och vi får ytterst få förklaringar. Resultatet? En rörig och väldigt förvirrande sörja.

 

 

Utöver detta är filmen långsam, endimensionell och känns lite som att den står och trampar på samma ställe. Leder den någon vart? Knappt. Den ger mig inte heller några känslor. Jag kom på mig själv med att varken bry mig om handlingen eller karaktärerna: ingen känns viktig. Istället känns alltsammans väldigt… tomt? Fast det händer saker hela tiden känns det som att inget händer.

 

Min pojkvän, som jag tittade på filmen med, poängterade också att det inte känns som att filmen utspelar sig i en magisk värld. Missförstå mig inte: där finns magi, trollkarlskamper och övernaturliga varelser. Men filmen ger ingen magisk känsla, och tonen liknar mer ett politiskt drama.

 

Vad gäller det faktum att Mads Mikkelsen tagit över rollen som Grindelwald efter Johnny Depp, så måste jag säga att jag är besviken. Jag gillar verkligen Mikkelsen i vanliga fall och gillar tanken med honom i rollen. Men ärligt talat gör han här inget intryck. Det hela är väldigt oberört och platt, och när jag tänker på Grindelwald ser jag fortfarande Depp framför mig.

 

 

Överlag kan jag lugnt sagt säga att jag inte klickade med filmen. Jag tyckte faktiskt inte alls om den, utan anser att den är oerhört underväldigande och förglömlig. Det är knappt jag vill förknippa Fantastiska vidunder-franchisen med Harry Potter längre, eftersom den magiska känslan sedan länge är borta.

 

BETYG: 2,5/10

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Regissör: Justin Benson, Aaron Moorhead.

Genre: Sci-fi, thriller.

Längd: 1 hr 47 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Justin Benson, Aaron Moorhead, Callie Hernandez, Emily Motague, Law Temple, James Jordan, Tate Ellington, Kira Powell.

Releasedatum: 25 juni.

Distributör: Universal Sony.

Jag har svårt att sätta fingret på vad jag tycker om The endless. Jag kände mig inte särskilt engagerad under filmens gång. Skådespelarna är rätt mediokra och jag började aldrig bry mig om karaktärerna. Därtill är tempot långsamt, många logiska luckor närvarar och strukturen känns obalanserad. Filmen kan gå från småspännande till superfånig på en millisekund, och jag har lite svårt att ta den seriöst.

 

 

Men det finns ändå något där. Utöver det snygga fotot blir jag tilltalad av den mystiska stämningen. Det är svårt att sätta ord på det hela: det finns egentligen inte något konkret med The endless som jag tycker om. Det är snarare en känsla. Förnimmelse. Jag vet inte, det jag försöker skriva är väl helt enkelt att trots att jag inte gillade filmen så var den inte helt kass.

 

 

Allt som allt är The endless... meh.

 

 

 

 

 

Regissör: Armando Iannucci.

Genre: Komedi, drama.

Längd: 1 hr 43 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Jeffrey Tambor, Olga Kurylenko, Tom Brooke.

Releasedatum: 18 juni 2018.

Distributör: Universal Sony.

The death of Stalin har hyllats och kallats för ”årets roligaste film” av många kritiker. Men själv förstår jag inte riktigt vad som tilltalat dessa. I mina ögon är The death of Stalin inget annat än en besvikelse: för oseriös för att bli ett bra drama, och med för krystade skämt för att bli rolig. Helt enkelt inte min typ av film.

 

 

Det här är en film som rakt igenom känns billig. Trots att den har bra skådespelare och innehåller stunder som underhåller smått – och som på så vis hindrar den från att bli hemsk – fångade The death of Stalin aldrig upp mitt intresse. Jag upplevde inte att den hade något utöver det vanliga, och den gjorde helt enkelt inte något större intryck på mig.

 

 

Som helhet är The death of Stalin ett enda stort ”meh”. Den är inte dålig, men samtidigt långt ifrån bra. Jag upplever att den kräver en väldigt specifik typ av humor, och att vi som inte delar den har svårt att bli roade.

En ”komedi” är för mig en glädjefylld film som får mig att skratta och se livets ljusa sida. The little hours är inte en komedi. Den fick mig snarare att må dåligt. Varför den har kallats ”hysteriskt rolig” är något som jag inte begriper mig på. Skämten är omogna och förolämpande, och allt annat än underhållande. Det går så pass långt att det känns som att filmen regisserats av ett barn.

 

 

Jag har svårt för de flesta skådespelarna som är med i The little hours, och det faktum att deras karaktärer respektlösa och inkapabla till sympati gör inte situationen bättre. Helt ärligt är det här en film som jag inte alls förstod mig på – det finns inget med den som jag tyckte var bra. Det är egentligen allt jag har att skriva, så det blir en kort recension idag.

 

Jag tyckte inte alls om Mother!. Faktum är att jag uppfattade den som väldigt påfrestande. Filmen börjar långsamt men utvecklas inom kort till en surrealistisk oreda där händelser sker sporadisk utan någon som helst förklaring eller logisk koppling. Scenerna är yvigt ihopklippta och med tiden blir alltsammans lika kaotiskt och obegripligt som en mardröm. 

 

 

Även när jag tittar på filmer som jag inte tycker om, är det sällan jag ser upplevelsen som ett slöseri med tid. Men Mother! går inte att beskriva på något annat sätt. Filmen gav mig inget annat än en känsla av stress. Den känns bara som ett hopplock av absurda, osammanhängande scener som sammantaget inte har något innehållsrikt.

 

Jag har hört mycket gott om Tomten är far till alla barnen, och tyckte att det var dags att själv se filmen. Men återigen visade sig att den stora massan har en helt annan åsikt än jag. Jag är nämligen riktigt besviken på denna så kallade ”komedi”, och fick inte alls den juliga myskänslan som jag hoppats på.

 

 

Jag tyckte faktiskt att Tomten är far till alla barnen var rätt jobbig att se. Karaktärerna är fruktansvärt respektlösa mot varandra, och hela filmens handling är ett enda långt bråk. Dessutom är den inte rolig någonstans. Humorn baseras nästan enbart på att karaktärerna kränker och förnedrar varandra, vilket inte enligt mig är underhållande. Därtill tycker jag att skådespelarnas insatser på sin höjd är mediokra. Kroppsspråket är stelt och deras sätt att säga sina repliker låter tillgjort.

 

 

Jag tyckte alltså inte om Tomten är far till alla barnen, och förstår faktiskt inte varför den är så populär.

 

Cult of Chucky är den sjunde filmen i en franchise som jag aldrig har varit intresserad av. Eftersom många skräckfilmer är löjligt överdrivna trots seriösa koncept, såg jag inte fram emot att se en talande docka mörda människor. Och tyvärr var mina föraningar rätt.

 

 

Som fallet är med många så kallade ”rysare” är Cult of Chucky inte alls kuslig. Istället är den tradig, barnslig och oerhört fånig. Handlingen griper inte tag och jag hade svårt att ta filmen på allvar. Karaktärerna är dessutom bleka, och fast de har några småroliga repliker satt jag för det mesta uttråkad.

 

 

Som ni förstår var Cult of Chucky inte en film för mig. Men har du sett de sex första filmerna så kommer du säkert tycka om även denna.

 

Blade runner är science fiction-klassikern som varit på allas läppar sedan 1982. Nu, 35 år senare, har den ny-release. Förutom ett nytt, snyggt utseende på fodralet, har filmen utökats med fler scener som tidigare klippts bort. Om man är ett fan av filmen, kan det vara en bra idé att utöka sin samling med denna steelbook-utgåva.