Jätten

Regissör: Johannes Nyholm.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 26 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Christian Andrén, Johan Kylén,
Anna Bjelkerud, Linda Faith.
Releasedatum: 2017-04-10,
Distributör: TriArt.
 
"Rikard är 30 år, autistisk och född svårt missbildad. Han skildes från sin mor som barn, men är fast besluten att återförenas med henne. För att nå sitt mål tar Rikard hjälp av boule, och en 50 meter lång jätte."
 
 
 
Jätten är ett skakigt, svenskt drama som jag inte riktigt förstår mig på. Handlingen är i sig rätt blek, och tillvägagångssättet för att förmedla budskapet är… underligt. Filmen berör viktiga och intressanta ämnen så som utanförskap, men trots många försök att beröra faller berättelsen platt då mycket känns ytligt och relativt oseriöst. Som tittare tycker man självfallet synd om Rikard, men både manus och skådespelare saknar den där gnistan som gör att man faktiskt bryr sig.
 
Rikards favoritsysselsättning är att spela boule. 
 
Filmen är inspelad med en skakig kamera för att få en dokumentärlik känsla att uppstå. Personligen är jag inte särskilt förtjust i denna metod, men jag är samtidigt lättad över att kamerarörelserna och vibrationerna inte går till överdrift – efter ett tag hade jag nästan glömt bort dem helt. Effekterna är däremot rätt dåliga, och jag stör mig på att Rikards sminkning får honom att se ut lite som en docka.
 
Den 50 meter långa jätten hjälper Rikard. 
 
Något som jag har kluvna känslor för är just metaforen ”jätten”. Å ena sidan tycker jag om djupet som den medför. Men samtidigt känns den malplacerad, och jag upplever att den hade kunnat integreras mycket snyggare i handlingen. De abrupta, märkliga scenerna som jätten är med i bidrar dessutom till att den oseriösa känslan förstärks.
 
Mitt engagemang under filmen är ungefär lika stort som Rikards mammas. 
 
Det känns inte rätt att säga att Jätten är dålig. Budskapet är värt att få ut och berättelsen bär potential. Men jag känner att filmen inte gav mig som tittare något. Den fick mig inte att känna eller bry mig om karaktärerna. Den engagerade mig inte i det som hände och fick mig inte att reflektera över samhällets orättvisor. Den bara var. Jätten kan bäst efterliknas ett skolprojekt, där de som gjort filmen har lagt ner sin själ och är hur stolta som helst – men för en utomstående ser den allt annat än professionell ut.
 

Miles Ahead

Regissör: Don Cheadle.
Genre: Biografi, drama.
Längd: 1 hr 40 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Don Cheadle, Ewan McGregor, Emayatzy Corinealdi, Keith Stanfield m.fl.
Releasedatum: 2016-12-12.
Distributör: Universal Sony.
 
"Miles Davis är ett av 1900-talets största musikgenier. På grund av drogmissbruk försvann han från offentlig-heten under fem års tid i slutet av 1970-talet. En musikreporter tvingar sig in i Davis liv och tillsammans ger des ig ut på ett galet äventyr för att få tag i en stulen kassett med inspelningar av musikerns senaste verk."
Miles ahead är en besvikelse. Utan någon direkt kontext kastas vi rakt in i Miles livsutmaningar. Vi får inte se hur hans karriär började eller ta del av någon väsentlig bakgrundsinformation, vilket gör att vi aldrig riktigt får lära känna honom som person. Han känns distanserad och som tittare kan jag varken relatera eller sympatisera med honom. Det gör i sin tur att filmen inte griper tag.
 
Miles Davis minns tillbaka på sitt drogmissbruk. 
 
Bortsett från att filmen inte väcker tittarens intresse är den dessutom riktigt rörig. Scenerna känns osammanhängande och det får en rent utav kaotisk struktur. Tillsammans med det faktum att varken handlingen eller karaktärerna engagerade mig blev resultatet att jag tröttnade snabbt.
 
Tillsammans med en reporter försöker Miles hitta sin stulna kassett. 
 
Som helhet är Miles ahead ett tråkigt drama med oordnat upplägg. Trots att skådespelarna presterar bra gör manuset att deras karaktärer aldrig kommer till liv.
 

I am Bolt

Regissör: Benjamin Turner m.fl.
Genre: Dokumentär.
Längd: 1 hr 48 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Usain Bolt, Pele, Neymar, Serena Williams, Ziggy Marley, Nas, Chronixx etc.
Releasedatum: 2016-12-05.
Distributör: Universal Sony.
 
"Usain Bolt är en legend som beundras världen över och vars signaturpose har blivit en symbol som kommer att inspirera många generationer framöver. Vi känner igen hans fokus, hans leende och hans visnter från löparbanan. Nu får vi även lära känna mannen bakom OS-gulden för första gången. Hör vad de som står honom närmast har att berätta."
 
Inledningsvis vill jag klargöra att jag är oerhört partisk till filmen, så ta mina ord med en nypa salt. Jag tycker varken om dokumentärer eller sport och därför blev just en sportdokumentär allt annat än engagerande för mig. Eftersom jag inte har ett intresse för det filmen behandlar blev hela tittarupplevelsen mycket utdragen och enformig.
 
Den ikoniske löparens liv visas med både gamla och nya klipp. 
 
För att återberätta Bolts livshistoria kombineras äldre, arkiverade filmklipp med nyinspelat material. Vi får bland annat ta del utav intervjuer med människor från Bolts innersta krets. Det stör mig dock att de allesammans lovordar honom. Inga direkta motgångar eller skandaler tas upp, och berömmen kommer i sådan mängd att det får Bolt att framstå som fulländad. Till slut blir lovsångerna snarare enfaldigt och tröttsamt än stimulerande.
 
Skildringen av Bolt framstår som idealiserad. 
 
Om du har följt Usain Bolts karaktär kan jag tänka mig att du kan fängslas av filmen, men eftersom jag är ointresserad av hans liv blev I am Bolt en långtråkig upplevelse.
 

Mike and Dave need wedding dates

Regissör: Jake Szymanski.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Zac Efron, Anna Kendrick, Aubrey Plaza, Adam Devine, Stephanie Faracy m.fl.
Releasedatum: 2016-12-19.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"De ständigt svirande bröderna Mike och Dave lägger upp en annons på nätet för att få tag på respektabla dejter till sin systers bröllop. Men istället får killarna en vild duo på halsen."
 
 
 
Jag har grymt trött på sådana här filmer. Mike and Dave need wedding dates är en typisk, modern komedi vars hela repertoar med skämt handlar om sex, svordomar, droger och alkohol. Det som händer är rent utav absurt och jag underhölls inte över huvud taget av de överdrivna händelserna. Den högljudda filmen förlorar snabbt tittarens intresse och lyckas inte framkalla ett enda skratt. 
 
Två desperata tjejer hittar två desperata killar. 
 
Mike and Dave need wedding dates har ointelligenta dialoger, förutsägbara vändningar och väldigt många klyschor. Dessutom är den omogna filmen klumpigt ihopklippt och många av skämten är otajmade. Inte ens skådespelarna presterar bra. Allesammans överspelar och deras insatser känns oerhört krystade.
 
De dricker, tar droger och ställer till med problem. 
 
Som helhet är Mike and Dave need wedding dates en påfrestande komedi som både saknar hjärna och hjärta.
 

The Witch

Regissör: Robert Eggers.
Längd: 1 hr 32 mins.
Genre: Rysare, skräck.
Åldersgräns: 15 år.
Releasedatum: 2016-10-17.
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw etc.
Filmbolag: Universal Sony.
 
"William och Katherine lever med sina hem barn på en lantgård i utkanten av en djup och ogenomtränglig vil-dmark. Men när den nyfödde sonen försvinner spårlöst och grödorna drabbas av missväxt sprids tvivlen och misstron inom familjen. Familjen trasas sönder och de faller offer för en ondska som är omöjlig att fly ifrån."
 
Recensenterna har hyllat The Witch och sagt att det är en obehaglig, surrealistisk rysare som verkligen griper tag. Men filmen är allt annat än fängslande. Den svaga handlingen ger berättelsen en ostadig utgångspunkt, som tillsammans med det långsamma tempot väcker en känsla av att ingenting händer. Det blir i längden oengagerade och tråkigt.
 
Familjens barn beter sig underligt. 
 
The Witch är långt ifrån skrämmande. Händelserna är överdrivna och upplevs snarare som komiska än obehagliga. Även den överdramatiska musiken bidrar till filmens hum-oristiska effekt, och gång på gång himlade jag på ögonen åt de tillspetsade, stegrande tonerna. Det enda som tilltalade mig med filmen var skådespelarna, som trots det matta manuset levererade starkt.
 
Som goda kristna ber familjen innan maten. 
 
I sin helhet är The Witch en färglös och monoton rysare som inte lyckas göra det den är ämnad för: skrämmas.
 

Hail, Caesar!

Regissör: Joel & Ethan Coen.
Längd: 1 h 46 min.
Åldersgräns: 7 år.
Releasedatum: 2016-07-18.
Genre: Komedi.
Skådespelare: Josh Brolin, George Clooney, Alden Ehrenreich, Ralph Fiennes, Scarlett Johansson, Tilda Swinton, Channing Tatum, Jonah Hill etc.
Filmbolag: ©Universal Sony.
 
"En fixare på en stor Hollywood-studio råkar under en och samma dag ut för en lång rad problem som han måste lösa."
 
 
 
Hail, Caesar! är en satir som saknar både energi och övertygelse. Genom att skämten upplevs som forcerade förlorar filmen sitt humoristiska övertag. Därtill är handlingen så pass otydlig och spretig att syftet gås miste om.
 
De briljanta skådespelarna får inget att arbeta med.
 
En stor del av filmens marknadsföring är grundad på mängden kända skådespelare. Men låt dig inte luras. Uppenbarligen är många av rollerna konstruerade med syftet att visa upp skådespelarna i några minuter och på så sätt ge filmen mer publicitet. Rollerna är små, innehållslösa och saknar bakgrundsinformation. Som tittare fastnar man aldrig för karaktärerna på grund av den bristande uppbyggnaden och deras korta skärmtid.
 
Trots många försök blir filmen aldrig rolig. 
 
Allt som allt är Hail, Caesar! en komedi utan genomslagskraft. Fast de begåvade skådespelarna gör sitt bästa gör de rådande omständigheterna med de svaga karaktärerna att de inte når fram till tittaren. Den röriga handlingen och mängden ansträngda skämt gör därtill att jag drog en lättnads suck när eftertexterna äntligen började rulla.
 

Burying the Ex

Regissör: Joe Dante.
Längd: 89 minuter.
Åldersgräns: 15 år.
Release-datum: 2016-06-13.
Skådespelare: Anton Yelchin, Ashley Greene, Alexan- dra Daddario, Oliver Cooper etc.
Filmbolag: Scanbox.
 
"Max är känd för att vara en genomschyst person. Till sin stora skräck ser han sig tvingad att göra slut med sin tjej Evelyn då hon visat upp helt nya sidor av sin personlighet efter att de flyttat ihop. Men ödet hinner före när Evelyn blir överkörd av en buss och dör. Max inser dock att singellivet inte är något som passar honom och blir snart förälskad i Olivia. När Evelyn högst oväntat återvänder från de döda för att återförenas med honom blir läget ytterst komplicerat för alla parter."
 
Fast Burying the ex är marknadsförd som en romantisk skräckkomedi är den varken otäck, romantisk eller underhållande.  Genom en stereotypisk handling, ett oinspirerat koncept och överdrivna effekter blir filmen istället fånig. 
 
Den avundsjuka Evelyn gör en stor grej av allt. 
 
Skådespelarna lyckas inte imponera på mig och de flesta insatserna känns krystade. Anton Yelchins (Star Trek) prestation är lam, Ashley Green (Twilight) överspelar och Alexandra Daddario (San Andreas) dras ned av sin slätstrukna karaktär. Faktum är att ingen av de fiktiva personerna fångade mitt intresse: huvudpersonen Max är alldeles för eftergiven och flickvännen Evelyn irriterar med sitt självupptagna uppförande.
 
Efter flickvännens död blir Max tillsammans med Olivia. 
 
På grund av orealistiska effekter, mediokra skådespelarprestationer samt den mycket begränsade miljön upplevs Burying the Ex som en klyschig B-film med allt för få ljusa stunder för att väga upp för bristerna.
 

Out of Africa

Fakta
Out of Africa är regisserad av Sydney Pollack och huvudrollerna spelas av bland annat Meryl Streep, Robert Redford, Malick Bowens, Suzanna Hamilton och Graham Crowden. Filmen är 161 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 1985. Den finns även i samlingsboxen Meryl Streep Collec- tion som släpptes maj 2016 av Universal Sony.
 
Handling
"Karen Blixen är en kvinna med oböjlig vilja. Till- sammans med sin otrogne man driver hon ett kaffeplantage i Kenya år 1914. Till sin förvåning upptäcker hon att hon håller på att förälska sig i landet, dess befolkning och den hemlighetsfulle vite jägaren."
 
Recension
I Out of Africa händer det dessvärre inte tillräckligt mycket för att hålla tittarens engagemang hela vägen. Den närmare tre timmar långa filmen har många överflödiga scener som hade kunnat kortas ned eller helt tagits bort. Resultatet blir att filmen upplevs som långdragen och tråkig. Det händelselösa upplägget tillsammans med avsaknaden av dramatiska konflikter gjorde att mitt intresse falnade snabbt.
 
Karen lär sig att hantera lejon. 
 
Out of Africa är även i behov av en starkare handling samt karaktärsutveckling. Att filmen uppfattas som utdragen betonas ytterligare av de platta karaktärerna och de stundtals styltade scenerna. Fast Out of Africa har några riktigt duktiga skådespelare finns där lika många som känns stela och onaturliga i sina roller.
 
En förälskelse uppstår mellan Karen och jägaren. 
 
Filmen är dock väldigt vacker och en värmande må bra-känsla uppstår genom det välformulerade språket, den exotiska miljön och de vilda djuren. Dessvärre är det inte tillräckligt för att bära upp filmen och den för längden i kombination med få konflikter gör att den uppfattas som monoton.
 

Bridesmaids

Fakta
Bridesmaids är regisserad av Paul Fe- ig och huvudrollerna spelas av bland annat Kristen Wiig, Maya Rudolph, Rose Byrne, Rebel Wilson, Melissa McCarthy och Wendi McLendon-Covey. Filmen är 120 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 2011.
 
Handling
"Annie är strax över 30 år och ganska missnöjd med hur livet har blivit. Plötsligt blir hon vald till huv- udbrudtärna vid sin bästa vän Lillians bröllop och hela hennes tillvaro ställs på ända. Annie har inte riktigt koll på läget men är ändå fast besluten att lyckas ta den brokiga skaran brudtärnor någorlunde helskinnade igenom alla förberedelser fram till den stora dagen."
 
Recension
Bridesmaids är inte en underhållande film. Handlingen är uttjatad och de flesta scenerna utdragna. Konceptet är förutsägbart och skämten överdrivna och vulgära. Filmen upp- fattas som slarvig, ovårdad och desperat.
 
Bruden och hennes tärnor är på jakt efter klänningar. 
 
En del riktigt begåvade skådespelare tar plats i filmen, exempelvis Wiig (The Martian), McCarthy (Gilmore Girls) och Byrne (X-Men: First Class). Dessvärre gör det svaga manuset och de påfrestande karaktärsuppbyggnaderna att det blir svårt att njuta av deras insatser. Det konstanta omogna och själviska agerandet gick mig på nerverna och inte ens dessa stjärnor kunde rädda den frånstötande filmen från att falla platt.
 
Karaktärerna tävlar om vem som är mest omogen. 
 
Humorn i Bridesmaids saknar intelligens och de flesta skämten anspelar på sex, fisar och spyor. Den barnsliga underhållningen är pinsam och rent utav äcklande: att se kara- ktärerna kräkas i varandras hår eller bajsa i handfatet är inte något jag klassificerar som nöjsamt eller roligt.
 
Skål för en misslyckad film. 
 
Genom en underutvecklad handling, irriterande karaktärer och motbjudande humor är Bridesmaids en omogen film som endast passar dem som fortfarande tycker att bajs- och-kisskämt är underhållande. 
 

The Assassin

Fakta
The Assassin (org. Nie yin niang) är regisserad av Hsiao-Hsien Hou och huvudrollerna spelas av bland annat Chen Chang, Qi Shu, Yun Zhou och Dahong Ni. Filmen är 101 minuter lång, rekom- menderas från 15 år och släpptes 7 juni 2016 av Njutafilms.
 
Handling
"En 10-årig flicka från en nobel familj kidnappas och uppfostras i exil till att bli en skicklig lönnmördare. När hon efter många år är tillbaka i sitt hemland måste hon möta både sin familjs reaktioner och sina egna minnen. Men hon återvänder också med ett svårt uppdrag. Ett uppdrag som tvingar henne att välja mellan att offra den hon älskar eller bryta med traditionerna inom en uråldrig orden."
 
Recension
The Assassin är tyvärr en film som jag inte förstår mig på. Den otydliga handlingen, svävande introduktionen av karaktärerna och det stillsamma upplägget gör att intresset aldrig fångas upp. Därtill är tempot långsamt och ytterst lite händer. Filmen är så pass händelsefattig att jag flera gånger trodde att jag råkat trycka på "paus", när jag i själva verket egentligen snabbspolade. 
 
Den vackra miljön kompenserar inte för bristerna. 
 
Filmen är dessutom otroligt tystlåten. Den saknar nästan helt musik och de lågmälda dialogerna hörs knappt. Fast jag skruvade upp volymen hördes det nästan inte när karaktärerna talade. Och på tal om karaktärerna: på grund av den bristande bak- grundsinformationen började jag aldrig bry mig om dem.
 
Vi lär inte känna karaktärerna på djupet. 
 
The Assassin är dock väldigt vacker. Miljön som filmen utspelas i utstrålar ett värmande lugn som fängslar tittaren. Det är dessvärre inte tillräckligt, eftersom man beundrar skönheten utan att bry sig. Av den orsaken att filmen är så pass otydlig, långsam och tyst engageras inte tittaren och inga känslor väcks. 
 

The Driftless Area

Fakta
The Driftless Area är regisserad av Zachary Sluser och huvudrollerna spe- las av bland annat Anton Yelchin, Zooey Deschanel, John Hawkes, Alia Shawkat, Aubrey Plaza och Frank Langella. Filmen är 92 minuter lång, rekommenderas från 15 år och slä- pptes 23 maj 2016 av Universal Sony.
 
Handling
"En ung man återvänder till sin hemstad och blir indragen i en farlig situation tillsammans med en mys- tisk kvinna och en oberäknelig brottsling."
 
Recension
På grund av mängden klyschor, det underliga konceptet och det långsamma tempot upplevs The Driftless Area som tråkig. Den är dessutom intetsägande och väcker inga känslor hos tittaren. Därutöver är karaktärerna ointressanta och deras relationer till varandra känns inte övertygande.
 
Pierre dras in i Stellas mystiska förflutna. 
 
Kvalitén på skådespelarnas insatser varierar. Zooey Deschanel (New Girl) är helt okej i rollen som Stella. Anton Yelchins (Star Trek) och flera andras prestationer känns dock konstlade och många av replikerna framförs krystat. De mediokra skådespe- larprestationerna sänker karaktärernas tillförlitlighet och gör dessutom att intresset förloras.
 
Kärlek blommar upp mellan Pierre och Stella. 
 
The Driftless Area är inte direkt en dålig film, men den är långt ifrån bra. Tittarens engagemang falnar på grund av ett slarvigt och spretigt manus och filmen upplevs som tråkigt på grund av att den inte väcker några känslor. Allt som allt är det en rätt intetsägande film.
 

Lost River

Fakta
Lost River är Ryan Goslings regide- but, där vi i huvudrollerna får se Christina Hendricks, Ian De Caeste- cker, Saoirse Ronan, Matt Smith, Ben Mendelsohn och Eva Mendes. Filmen är 95 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 11 april 2016 av Scanbox.
 
Handling
"Lost River är en stad som de flesta redan övergivet. Där utspelas en hänsynslös kamp mellan det goda och det onda. Billy, en ensamstående mamma till två söner, sveps med in i en mörk mardrömslik underjord när henens äldste tonårsson Bones upptäcker en väg som leder till en dold undervattensstad. För att rädda livet på familjen måste både Billy och Bones konfrontera sina egna mörka hemligheter."
 
Recension
Lost River är en av de märkligaste filmerna jag någonsin sett, och intresset för Ryan Goslings regidebut blev inte långvarigt. Karaktärerna är underliga och handlingen ourskiljbar: något som resulterade i en rörig och påfrestande helhet. Därtill förvränger den onaturligt höga färgmättnaden bilderna och bidrar till filmens bisarra stil. Lost River är för mycket av allt, vilket medförde att det var plågsamt att ta sig igenom filmen början till slut.
 
Rat och Bones jagas av Bully. 
 
Filmens händelser är äckligt skruvade, på gränsen till sjuka. Absurda scener så som barn som leker i blod, omotiverad djurplågeri, våldtäckt och kvinnor som skär i sina ansikten är bara början. En röd tråd saknas och de osammanhängande scenerna är otroligt förvirrande. Inte ens efter att ha sett filmen kan jag avgöra vad den handlade om. Lost River känns snarare som Goslings sätt att få utlopp för sina egna, makabra tankar än ett försök att underhålla tittaren.
 
Billy försörjer sig genom att skära i sitt ansikte som underhållning. 
 
Lost River är inte på långa vägar en bra film. Nyckfullheten, diskontinuiteten och oförståelsen bidrog allesammans till att det blev riktigt jobbigt att se på den.
 

Extraction

Fakta
Extraction är regisserad av Steven C. Miller och i huvudrollerna är bland annat Kellan Lutz, Gina Carano, Bruce Willis, D. B. Sweeney, Joshua Mikel och Lydia Hull. Filmen är 92 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 11 april 2016 av Scanbox.
 
Handling
"När en terrorgrupp kidnappar den pensionerade CIA-agenten Leonard Turner, drar hans son Harry igång en privat räddningsaktion. Harry är en aspiererande analytiker åt regeringen, som gång på gång har blivit nekad att arbeta ute i fält, men får nu äntligen sätta sin stridsträning på prov när han tvingas utmana professionella agenter, livsfarliga lönnmördare och internationella terrorister. Han måste hitta sin far och samtidigt stoppa attacken."
 
Recension
Om du söker en nyskapande och spännande actionfilm är Extraction inte rätt för dig. Den bjuder nämligen inte på något nytt, och varje scen byggs upp av stereotyper, förbiseenden och sammanträffanden. Därtill är den disharmoniska musiken störande, konceptet trivialt och handlingen ointressant.
 
Efter Harrys mammas mord är det hämnd som gäller.  
 
Insatserna från skådespelarna varierar: en del agerar konstlat medan andra har talang. Dock dras samtliga ner av det klyschiga manuset och de uppstyltade karaktärerna. Karaktärsintroduktionen är väldigt ytlig och vi lär inte känna dem mer på djupet under filmens gång. Det resulterar i att de känns opersonliga och platta. 
 
Actionscenerna är förutsägbara och systematiska. 
 
Actionscenerna i Extraction är överdrivna och koreografin syns alldeles för tydligt. Striderna ser överlagda ut och de synkroniserade slagen upplevs som tillgjorda, och bidrar till att filmen inte känns trovärdig.
 
Sådan far, sådan son. 
 
På grund av filmens förutsägbarhet och krystade stuk underhålls inte tittaren, och därför är inte Extraction en film som jag rekommenderar.
 

The Diary of a Teenage Girl

Fakta
The Diary of a Teenage Girl är regisserad av Marielle Heller och i huvudrollerna är bland annat Bel Powley, Kristen Wiig, Abby Wait och Alexander Skarsgård. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 18 april 2016 av Universal Sony.
 
Handling
"1970 inleder en tonåring en affär med sin mammas pojkvän, som leder till hennes sexuella och konstnärliga uppvaknande. Genom hennes ljuddagbok berättar hon om hennes förändring."
 
Recension
The Diary of a Teenage Girl är en underlig film, som dessvärre inte var i min smak: min sinnesställning växlade rätt snabbt från förväntansfull till uttråkad. Handlingen är ointressant, berättelsen utvecklas inte och karaktärerna är osympatiska samt svåra att relatera till. Därtill finns en provocerande blandning av sex och droger, tillsammans med krystade dialoger.
 
Ett oförlåtligt förhållande inleds mellan Minnie och hennes mammas pojkvän. 
 
En biografisk känsla uppstår i filmen genom att berättarrösten kommer från Minnis ljuddagböcker; vilket är ett intressant koncept. Därtill kompletteras filmen med teckningar och illustrationer invävt i inspelningen. Skådespelarna sticker dock inte ut och insatserna från Powley (A Royal Night Out) samt Skarsgård (True Blood) är platta. Imponerar gör dock exceptionella Wiig (The Martian), men hennes bristande skärmtid kan inte kompensera för filmens brister. 
 
Minnie fortsätter sitt liv som att inget har hänt. 
 
En trivial handling, påfrestande karaktärer och ett utmanande koncept är filmen i ett nötskal. På grund av detta hade jag svårt att ge mig hän filmen och det slutade med att jag tittade på klockan var och varannan minut. 
 

Child 44

Fakta
Child 44 är regisserad av Daniel Espinosa och i huvudrollerna får vi se bland annat Tom Hardy, Noomi Rapace, Joel Kinnaman, Fares Fares, Jason Clarke, Charles Dance, Vincent Cassel och Gary Oldman. Filmen är 131 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2015.
 
Handling
"Det kalla kriget rasar och bakom järnridåns iskalla skugga kämpar Leo och Raisa för en sanning som kan bli båda deras död. En brutal seriemördare jagar värnlösa barn. Men i det sovjetiska skräckväldets paradis "existrerar det ingen kriminalitet" och varje påstående om motsatsen bestraffas hårt. I en kapplöpning mot både tiden och en blodtörstig säkerhetstjänst måste Leo och Raisa få fram sanningen innan de själva faller offer för det brutala systemet."
 
Recension
Child 44 var ingen film för mig. Den stora frågan är hur en sådan stjärnspäckad film kan bli så misslyckad. Bortsett från några få intressanta scener var hela filmen ett enda stort sömnpiller.
 
I Sovjetunionen bestraffas alla som påstår sig misstänka att ett brott skett.
 
Handlingen är otroligt otydlig: trots att jag nu sett filmen så skulle jag inte kunna förklara vad den handlar om. Det känns som att Child 44 är ett hopplock av ett gäng osammanhängande scener – vilket varken blir tilltalande eller begripligt. Dessutom är filmen alldeles för utdragen och tråkig. Filmens 131 minuter hade lätt kunnat förkortas till 80.
 
Raisa och Leo vill få reda på sanningen.
 
Ja, det var egentligen allt jag har att skriva om Child 44. Skådespelarna är duktiga men de har inte mycket att arbeta med. Varken karaktärerna eller ”handlingen” tilltalar mig och filmen saknar alldeles för mycket glöd och tempo för att engagera mig som tittare.
 

Body of Lies

Fakta:
Body of Lies är regisserad av Ridley Scott, med bland annat Leonardo DiCaprio, Russell Crowe, Mark Strong, Golshifteh Farahani och Oscar Isaac i huvudrollerna. Filmen är 123 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2008.
 
Handling:
"USA är på jakt efter ledaren bakom den våg av terroristattacker som drabbat världen. Roger Ferris är CIA:s man på fältet och reser från plats till plats för att inte tappa spåret. Varenda steg han tar följs via satellit av CIA-chefen Ed Hoffman som leder spaningsarbetet på tusentals mils avstånd. När Ferris närmar sig målet upptäcker han att förtoende kan vara lika farligt som nödvändigt för att klara livhanken."
 
Recension:
Jag har hört mycket gott om Body of Lies och filmen har ett relativt högt betyg på IMDB. Därför förvånade det mig enormt att märka att den är bland årets sämsta filmer för mig. Jag förstår verkligen inte vad grejen är. 
 
DiCaprio gör sitt bästa men lyckas inte höja det misslyckade manuset.
 
Jag var väldigt uttråkad genom filmen. Så pass uttråkad att jag, bara några dagar efter att jag sett den, helt glömt bort dess handling. Så pass likgiltig att jag spolade igenom den sista halvtimmen. Som du förstår var Body of Lies verkligen inte en film för mig och jag förstår inte varför den har så högt betyg på IMDB.
 
Tyvärr fängslar varken handling eller karaktärer mig.
 
I huvudrollerna får vi se tre stora stjärnor. Mark Strong är den av dem som imponerar mest, men ingen av dem får något att jobba med. Manuset består i stort sett endast utav enformiga och ointressanta samtal och jag fann inte filmen spännande alls. Inte heller brydde jag mig om karaktärerna. Body of Lies lyckades verkligen inte fängsla mig.
 

Berätta inte för någon

Fakta:
Berätta inte för någon (org. Ne le dis á personne) är en fransk film regisserad av Guillaume Canet. I huvudrollerna får vi se Francois Cluzet, Marie-Josée Croze, André Dussollier, Kristin Scott Thomas, Jean Rochefort och Marina Hands. Filmen är 131 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2006.
 
Handling:
"När Alex och Margot tillbringar en romantisk weekend vid en avlägsen sjö fallet Margot offer för en gärninsman i mörkret. Allt pekat på att en seriemördare slagit till och Alex liv faller samman. Han begraver sig i jobb och stänger ute det förflutna trots att händelsen lämnat en rad obesvarade frågor. Åtta år senare, på årsdagen av Margots försvinnande, dyker ett e-mail upp som antyder att hon fortfarande är vid liv. Alex börjar genast undersöka spåret - samtidigt som polisen misstänker att han själv ligger bakom mordet."
 
Recension:
”Spännande”. ”Gripande”. ”En thriller som glöder”. Det är några av de omdömen som Berätta inte för någon fått. Och jag förstår verkligen inte varför. Redan efter en kvart hade mitt intresse förlorats totalt och resten av filmen var jag helt oengagerad. Det är definitivt inte en film som grep tag i mig och jag räknade minuterna tills den skulle ta slut.
 
Alex och Margot lever lyckligt ihop.

 

Berätta inte för någon är alldeles för tråkig för min smak. Tempot segar, ingenting händer och filmen är överdrivet utdragen. Den är över två timmar lång och hade lätt kunnat klippas ner till hälften. Det stillsamma konceptet gjorde filmen platt och enformig.

 

 Efter Margots död går Alex liv utför.

 

Skådespelarna är det inget fel på. Faktum är att jag gillar Francois Cluzet (En oväntad vänskap), Jean Rochefort (Mr. Beans semester) och många andra i filmen. Problemet är deras karaktärer, eller rättare sagt, manuset. Det var länge sedan jag var så totalt ointresserad av ens films handling och karaktärer, så inte ens de duktiga skådespelarna kunde råda någon bot på det.

 

 Alex måste kämpa för att få reda på sanningen.

 

Som ni förstår var inte Berätta inte för någon en film för mig. Den var alldeles för långsam och tråkig i min smak.

 

My Best Friend's Girl

Fakta:
My Best Friend's Girl är en film regisserad av Howard Deutch, med bland annat Dane Cook, Kate Hudson, Alec Baldwin, Jason Biggs, Diora Baird och Lizzy Caplan i huvudrollerna. Filmen är 108 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2008.
 
Handling:
"Snygga och smarta Alexis är trött på sin efterhängsna pojkvän, Justin, som efter bara fem dater pratar om att flytta ihop och hör bröllopsklockorna ringa. När Alexis förklarar läget, blir Justin desperat. För att få henne tillbaka hyr han in sin bästa kompis, megasvinet Tank, för att bjuda ut Alexis på världshistoriens vidrigaste date. Tank är nämligen suverän på att få ex-pojkvänner att framstå som värsta kapen, jämfört med ett ofräscht äckel som han själv. Dessvärre funkar inte planen som beräknat, då Alexis tydligen har en förkärlek för sliskiga as. När Tank trycker på de rätta knapparna, blir Alexis minst sagt heltänd."
 
Recension:
Är My Best Friend’s Girl en film jag skulle rekommendera till mina vänner? Nej! Nej, nej, nej, nej och återigen nej. Den här filmen är fel på så många olika plan. Inte nog med att den är fantasilös, klyschig och har en otroligt tråkig handling. Inte heller är det tillräckligt med att den är slarvigt konstruerad, oaktsam och saknar syfte. Nej. My Best Friend’s Girl måste ta steget längre, och göra en redan usel film vidrig.
 
Trots att han inte direkt är lätt att gilla är Tank omgiven av vänner och älskare.
 
Karaktärerna i My Best Friend’s Girl är omöjliga att sympatisera med. Allesammans är de otroligt överdrivna och hycklande, men Tank tar ändå priset. Han är rent utav vedervärdig; och inte bara i början då de framställer honom så med flit. Trots att det är tydligt att hans ”karaktärsutveckling” ska väcka sympati och omtanke, så blir han för mig allt mer äcklande för var sekund som går. Han – och ett gäng andra karaktärer – gör filmen förnedrande, nedlåtande, omogen och otroligt förolämpande.
 
Justin är orolig över att Alexis kommer att lämna honom.
 
Jag gillar Kate Hudson (Glee) som skådespelerska men förstår verkligen inte vad hon har att göra i en film som denna. Hennes karaktär är svår att gilla, så det är svårt att uppskatta hennes prestation. Varenda scen i filmen handlar om sex och varenda replik som uttalas har antingen ett gäng svordomar eller motbjudande sexuella referenser. Exempelvis så sägs ”fuck” 54 gånger, och det är ändå ett av de mildare orden. Det gör filmen obscen och oanständig och väldigt, väldigt otrevlig att titta på.
 
Tank ger sig på ett försök att vara hjälpsam, men som vanligt går det åt pipan.
 
Jag tycker inte att filmen är det minsta underhållande och jag finner den oerhört osmaklig och frånstötande. My Best Friend’s Girl är så pass dålig att jag gjort mig av med den från min samling för gott, och jag rekommenderar den bara till dem som vill dö en väldigt plågsam död. 
 

Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance)

Fakta:
Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance) är regisserad av Alejandro González Iñárritu och i huvudrollerna får vi se bland annat Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Kenny Chin, Jamahl Garrison-Lowe, Naomi Watts, Zach Galifianakis och Andrea Riseborough. Filmen, som är 119 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 1 juni 2015 av 20th Century Fox.
 
Handling:
"För att bevisa sin storhet som artist riskerar en tidigare filmhjälte allt. I sin kamp mot kritiker, sitt alter ego, sin dotter och en skådis strävar han efter att bli mer än en medelmåtta."
 
Recension:
Genialisk. Ikonisk. Ett mästerverk. Det är några av de ord som använts för att beskriva Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance). Priserna och utmärkelserna har radat upp sig för filmen och recensenter världen över hyllar den. Själv håller jag inte med och mina adjektiva ordval för filmen skiljer sig från mängden. Jag tycker att filmen är överskattad, tråkig och ointressant.
 
Riggan vill bli ihågkommen som en mästare.
 
Jag är riktigt besviken på Iñárritu som regissör. Visserligen har jag bara sett en film tidigare av honom, Babel, men den gjorde ett stort intryck på mig. Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance) har däremot en riktigt svag handling och är definitivt inte min typ av film. Det händer alldeles för lite och den är inte tillräckligt intressant. Tempot är långsamt och filmen består till stor del av långa, monotona dialoger.
 
Trots sina talanger lyckas inte skådespelarna rädda filmen.
 
Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance) är minst sagt udda; både när det kommer till handlingen och till sättet den är filmad på. Den är unikt ihopklippt så att tittaren får upplevelsen att Birdman är filmad i en enda tagning.  Scenerna flyter skickligt in i varandra och skapar en sällsynt tittarupplevelse.
 
Riggan hemsöks av sitt alter ego.
 
Filmen har dock inte mycket till musik, utan bara ett väldigt störande trummande i bakgrunden. Karaktärerna är inte särskilt fängslande att följa och trots att det är många begåvade skådespelare i huvudrollerna lyckas de inte höja filmens helhetskänsla. Det känns snarare som att deras talanger slösas bort.
 
Sam kämpar med att vara Riggans dotter.
 
Allt som allt är Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance) inte en film för mig. Den är alldeles för enformig, händelselös och tråkig. Visst har den ett tankeväckande budskap, men det hade kunnat framföras mycket bättre. Eftersom jag tröttnade så snabbt på filmen kände jag mig inte direkt mottaglig för det filmen försöker förmedla.
 

I Love You, Man

Fakta:
I Love You, Man är en komedi regisserad av John Hamburg, med bland annat Jason Segel, Paul Rudd, Rashida Jones, Jon Favreau, J. K. Simmons, Jane Curtin och Jaime Pressly i huvudrollerna. Filmen är 100 minuter lång, barntillåten och spelades in 2009.
 
Handling:
"Peter Klaven ska förlova sig med sin drömtjej. Men han har inte en enda kompis som kan vara best man. Inte förrän han träffar den perfekta killen, Sydney Fife. Sydneys och Peters bromans tar upp ämnet manlig vänskap på ett helt nytt sätt när de utforskar vad det egentligen betyder att vara vänner."
 
Recension:
Jag har riktigt svårt för filmer som I Love You, Man. De är bara kopior av varandra och har absolut ingenting säreget. Trots att det var första gången jag såg I Love You, Man var den otroligt förutsägbar och det kändes som att jag sett den hundratals gånger tidigare.
 
Det är dags för Peter att gifta sig och han har med sig ett gäng olika marsalkar.
 
Manuset är slarvigt och illa förberett. Humorn är otroligt löjlig, handlingen är platt och dialogerna är så pass överdramatiska att det både förstör karaktärerna, och i sin tur, skådespelarprestationerna. Peter Klaven och Sydney Fife är båda två riktigt barnsliga och väldigt svåra att tycka om. Filmen är inte det minsta underhållande och de många klyschorna gör att den bara känns dum.  
 
Sydney och Peter rockar loss i garaget.
 
Utåt sett ser filmen ut att ha ett bra startfält med skådespelare men det är svårt att hitta någon som faktiskt passar i sin roll. Paul Rudd (Role Models) borde verkligen inte ha huvudrollen och bidrar egentligen inte med någonting. Han är tråkig och känns på något sätt oengagerad. Rashida Jones (Parks and Recreation) är en helt okej skådespelerska men sticker inte ut i sin relativt oviktiga roll. Jag personligen gillar Jason Segel (How I Met Your Mother) men hans karaktär är så överdimensionerad och omåttlig att det är omöjligt att uppskatta hans prestation.
 
Trots att Peters alla brister älskar Zooey honom.
 
I Love You, Man är alltså ingen film jag uppskattade. Största anledningen till detta är just för att det är en massvara; ytterligare en kopia i mängden romantiska komedier. Eftersom humorn är platt, manuset dåligt och överdrivet samt att skådespelarna inte är mer än okej så sitter man som tittare rätt uttråkad genom filmen.
 

RSS 2.0