The Endless

Regissör: Justin Benson, Aaron Moorhead.
Genre: Sci-fi, thriller.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Justin Benson, Aaron Moorhead, Callie Hernandez, Emily Motague, Law Temple, James Jordan, Tate Ellington, Kira Powell.
Releasedatum: 25 juni.
Distributör: Universal Sony.
 
Efter ett decennium i vanliga världen, bestämmer sig bröderna Justin och Aaron för att återbesöka den domedagssekt de växte upp i. Väl tillbaka i Arcadia, visar det sig att den sekt de en gång flytt ifrån, kanske trots allt inte var så fel ute i sitt siande.
 
 
 
Jag har svårt att sätta fingret på vad jag tycker om The endless. Jag kände mig inte särskilt engagerad under filmens gång. Skådespelarna är rätt mediokra och jag började aldrig bry mig om karaktärerna. Därtill är tempot långsamt, många logiska luckor närvarar och strukturen känns obalanserad. Filmen kan gå från småspännande till superfånig på en millisekund, och jag har lite svårt att ta den seriöst.
 
Två bröder har tagit sig ut en sekt. 
 
Men det finns ändå något där. Utöver det snygga fotot blir jag tilltalad av den mystiska stämningen. Det är svårt att sätta ord på det hela: det finns egentligen inte något konkret med The endless som jag tycker om. Det är snarare en känsla. Förnimmelse. Jag vet inte, det jag försöker skriva är väl helt enkelt att trots att jag inte gillade filmen så var den inte helt kass.
 
Allt är inte riktigt som det ser ut. 
 
Allt som allt är The endless... meh.
 

Hjärtat

Regissör: Fanni Metelius.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Fanni Metelius, Ahmed Berhan, Daniella Mir, Suzanne Reuter, Leona Axelsen, Emil Brulin.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Hon är fotograf, han musiker. Båda up-and-coming. Första riktiga kärleken. Men mellan lakanen finns en osynlig konflikt, en onämnbar skam. Ett subtilt maktspel där reglerna ändras i takt med musiken på testerna i Göteborg, Stockholm och på Ibiza.
 
 
 
 
Hjärtat är inte min typ av film. Från början var den helt okej, men ju längre jag tittade desto mer uttråkad blev jag. Det finns ingen tydligt urskiljbar handling, och det händer inte särskilt mycket. Mika och Tesfay ligger med varandra. Bråkar. Festar. Pratar. Ligger lite till. Jag behöver mer än så. Det känns som att filmen mest står och trampar och inte kommer någon vart, vilket blir utdraget.
 
Mika och Tesfay går från vänner till partners. 
 
Förövrigt är skådespelarna okej, men inte helt övertygande. Därtill känns manuset rätt tafatt och jag upplevde många av replikerna som krystade. Allt som allt är Hjärtat en film som inte sticker ut. Jag skulle inte kalla det för en typisk svensk film, för det är det inte, men den gör inte något stort intryck.
 

The death of Stalin

Regissör: Armando Iannucci.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Jeffrey Tambor, Olga Kurylenko, Tom Brooke.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Stalin plötsligt faller död ned utbryter kalabalik, men snart börjar maktkampen på allvar mellan Beria, Chrustjev och General Zhukov. Vem ska trumfa sina kombattanter och nå maktens glans?
 
 
 
 
 
The death of Stalin har hyllats och kallats för ”årets roligaste film” av många kritiker. Men själv förstår jag inte riktigt vad som tilltalat dessa. I mina ögon är The death of Stalin inget annat än en besvikelse: för oseriös för att bli ett bra drama, och med för krystade skämt för att bli rolig. Helt enkelt inte min typ av film.
 
Gaggiga gubbar på rad för en selfie. 
 
Det här är en film som rakt igenom känns billig. Trots att den har bra skådespelare och innehåller stunder som underhåller smått – och som på så vis hindrar den från att bli hemsk – fångade The death of Stalin aldrig upp mitt intresse. Jag upplevde inte att den hade något utöver det vanliga, och den gjorde helt enkelt inte något större intryck på mig.
 
Efter Stalins död utbryter en maktkamp. 
 
Som helhet är The death of Stalin ett enda stort ”meh”. Den är inte dålig, men samtidigt långt ifrån bra. Jag upplever att den kräver en väldigt specifik typ av humor, och att vi som inte delar den har svårt att bli roade.
 

A ghost story

Regissör: David Lowery.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Casey Affleck, Rooney Mara.
Releasedatum: 23 april 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Ett ungt par upptäcker att evig kärlek och verkligt starka band kan övervinna döden.
 
 
 
 
 
 
 
 
På fodralets baksida beskrivs filmen som ”en surrealistisk och unik berättelse”. Jag kan intyga att det stämmer, men dessvärre inte på ett positivt sätt. 
 
Det visar sig att det finns liv efter döden. 
 
A ghost story fångade aldrig upp mitt intresse. Det är en av de långsammaste filmerna som jag har sett. Trots att jag snabbspolade stod det bokstavligen still. För att ge en tydlig bild över det hela kan jag berätta att nästan hela filmen hade kunnat klippas bort utan att det påverkat något. Exempelvis spenderar vi en hel minut med att stirra på ett tomt rum, över två minuter med att stirra på fasaden av ett hus och hela fem minuter med att titta på när huvudpersonen äter paj. Behöver jag ens påpeka att det är mer underhållande att se färg torka?
 
Efter att ha omkommit i en bilolycka går C runt i ett lakan. 
 
För att vara helt ärlig orkade jag inte se klart A ghost story. Skådespelarna saknar kemi och tempot är ofattbart långsamt. Filmen är helt enkelt extremt tråkig: full av ingenting.
 

The Little Hours

Regissör: Jeff Baena.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 27 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Alison Brie, Dave Franco, Kate Micucci, Aubrey Plaza, Molly Shannon, John C. Reilly, Fred Armisen.
Releasedatum: 19 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Några uttråkade nunnor bor i ett kloster. En ny trädgårdsmästare presenteras som dövstum för att systrarna inte ska lockas av frestelsen, men det hela slutar i ett rus av hormoner, missbruk och syndigt festande."
 
 
 
 
 
En ”komedi” är för mig en glädjefylld film som får mig att skratta och se livets ljusa sida. The little hours är inte en komedi. Den fick mig snarare att må dåligt. Varför den har kallats ”hysteriskt rolig” är något som jag inte begriper mig på. Skämten är omogna och förolämpande, och allt annat än underhållande. Det går så pass långt att det känns som att filmen regisserats av ett barn.
 
Ha-ha, vad roligt..! Eller inte. 
 
Jag har svårt för de flesta skådespelarna som är med i The little hours, och det faktum att deras karaktärer respektlösa och inkapabla till sympati gör inte situationen bättre. Helt ärligt är det här en film som jag inte alls förstod mig på – det finns inget med den som jag tyckte var bra. Det är egentligen allt jag har att skriva, så det blir en kort recension idag.
 

Mother!

Regissör: Darren Aronofsky.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer, Domhnall Gleeson, Jovan Adepo.
Releasedatum: 29 januari 2018.
Distributör: Paramount.
 
"Ett pars förhållande testas till dess yttersta gräns då oinbjudna gäster anländer till deras hem och avbryter deras lugna tillvaro."
 
 
 
 
 
 
Jag tyckte inte alls om Mother!. Faktum är att jag uppfattade den som väldigt påfrestande. Filmen börjar långsamt men utvecklas inom kort till en surrealistisk oreda där händelser sker sporadisk utan någon som helst förklaring eller logisk koppling. Scenerna är yvigt ihopklippta och med tiden blir alltsammans lika kaotiskt och obegripligt som en mardröm. 
 
(Nästan) alla karaktärerna verkar frodas i kaos. 
 
Även när jag tittar på filmer som jag inte tycker om, är det sällan jag ser upplevelsen som ett slöseri med tid. Men Mother! går inte att beskriva på något annat sätt. Filmen gav mig inget annat än en känsla av stress. Den känns bara som ett hopplock av absurda, osammanhängande scener som sammantaget inte har något innehållsrikt.
 

Tomten är far till alla barnen

Regissör: Kjell Sundvall.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Peter Haber, Katarina Ewerlöf, Alexandra Dahlström, Dan Ekborg, Anders Ekborg, Jessica Zandén.
Inspelningsår: 1999.
 
"Sara bjuder in sina tidigare män, deras nya fruar och deras nya barn att fira julafton tillsammans med sin nya man Janne. Men Janne råkar av misstag avslöja gästerna att han låtit sterilisera sig utan att berätta det för Sara, som vid middagen avslöjar att hon är gravid."
 
 
 
 
 
Jag har hört mycket gott om Tomten är far till alla barnen, och tyckte att det var dags att själv se filmen. Men återigen visade sig att den stora massan har en helt annan åsikt än jag. Jag är nämligen riktigt besviken på denna så kallade ”komedi”, och fick inte alls den juliga myskänslan som jag hoppats på.
 
Sara och Janne har olika visioner för relationen. 
 
Jag tyckte faktiskt att Tomten är far till alla barnen var rätt jobbig att se. Karaktärerna är fruktansvärt respektlösa mot varandra, och hela filmens handling är ett enda långt bråk. Dessutom är den inte rolig någonstans. Humorn baseras nästan enbart på att karaktärerna kränker och förnedrar varandra, vilket inte enligt mig är underhållande. Därtill tycker jag att skådespelarnas insatser på sin höjd är mediokra. Kroppsspråket är stelt och deras sätt att säga sina repliker låter tillgjort.
 
Det dröjer inte länge innan alla skriker åt alla. 
 
Jag tyckte alltså inte om Tomten är far till alla barnen, och förstår faktiskt inte varför den är så populär.
 

Cult of Chucky

Regissör: Don Mancini.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Fiona Dourif, Brad Dourif, Alex Vincent, Allison Doiron, Matthew Stefanson.
Releasedatum: 30 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Nica är övertygad om att hon har mördat sin familj, och har varit inspärrad på mentalsjukhus de senaste åren. När hennes psykiatriker introducerar ett nytt terapiverktyg börjar Nica tänka att hon trots allt inte är galen."
 
 
 
 
 
Cult of Chucky är den sjunde filmen i en franchise som jag aldrig har varit intresserad av. Eftersom många skräckfilmer är löjligt överdrivna trots seriösa koncept, såg jag inte fram emot att se en talande docka mörda människor. Och tyvärr var mina föraningar rätt.
 
Är det bara jag som tycker att det är ser skrattretande ut?
 
Som fallet är med många så kallade ”rysare” är Cult of Chucky inte alls kuslig. Istället är den tradig, barnslig och oerhört fånig. Handlingen griper inte tag och jag hade svårt att ta filmen på allvar. Karaktärerna är dessutom bleka, och fast de har några småroliga repliker satt jag för det mesta uttråkad.
 
Chucky låtsas ibland vara en vanlig docka. 
 
Som ni förstår var Cult of Chucky inte en film för mig. Men har du sett de sex första filmerna så kommer du säkert tycka om även denna.
 

Blade Runner (limited steelbook)

Regissör: Ridley Scott
Genre: Thriller, science fiction.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos, Daryl Hannah.
Releasedatum: 2 oktober 2017
Distributör: Warner bros.
 
"I ett högteknologiskt framtidssamhälle som börjar förfalla är Deckard på jakt efter förrymda, livsfarliga replikanter och dras samtidigt till en mytsisk kvinna vars hemligheter riskerar att förtära honom."
 
 
 
Blade runner är science fiction-klassikern som varit på allas läppar sedan 1982. Nu, 35 år senare, har den ny-release. Förutom ett nytt, snyggt utseende på fodralet, har filmen utökats med fler scener som tidigare klippts bort. Om man är ett fan av filmen, kan det vara en bra idé att utöka sin samling med denna steelbook-utgåva.
 
Deckard letar efter replikanter. 
 
Det här var faktiskt första gången som jag såg Blade runner. Förväntningarna var höga, eftersom viskningar om ett mästerverk sedan länge nått mitt öra. Dessvärre uppvisade filmen inte den kvalité som jag väntat mig, och ärligt talat måste jag säga att den känns överreklamerad. Det långsamma tempot och den oklara handlingen tråkade ut mig. Mitt intresse fångades aldrig upp, och trots att skådespelarna presterade väl började jag aldrig bry mig om karaktärerna.
 
Den futuristiska världen grundas på teknologiska lösningar. 
 
I det stora hela känns Blade runner som ett plattfall. Jag respekterar att det många tycker att filmen är fantastisk, men kan inte konstatera annat än att den inte var för mig.
 

Free fire

Regissör: Ben Wheatley.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Enzo Cilenti, Sam Riley, Brie Larson, Michael Smiley, Cilliam Murphy, Armie Hammer.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En illegal vapenaffär mellan två gäng går fel."
 
 
 
 
 
 
Ugh. Det här blir en kort recension, för ärligt talat finns inte mycket att säga om Free fire. Det är en väldigt tråkig film, med få nyanser. Miljön är densamma hela tiden, karaktärerna känns endimensionella och handlingen är väldigt blek. Finns det ens en handling? Knappt. 
 
Två gäng möts för att genomföra en affär. 
 
Så gott som hela filmen går ut på att karaktärerna skjuter mot varandra. Enda gången som de tar paus är när de kastar förolämpningar och svordomar mot varandra. Det hela är svårt att ta seriöst, och väldigt enformigt att titta på. Tycker du om pang pang-filmer utan mycket till handling så lär Free fire passa dig, men mig föll det inte i smaken.
 

The Salesman

Regissör: Asghar Farhadi.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Taraneh Alidoosti, Shahab Hosseini, Babak Karimi, Mina Sadati, Mojataba Pirzadeh.
Releasedatum: 21 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony/Scanbox.
 
"Emad och Rana tvingas lämna sin bostad då ett renoveringsarbete i en närliggande byggnad äventyrar deras säkerhet. De flyttar in i en tillfällig lägenhet i Teherans centrala delar. En incident knyten till lägenhetens förra ägare kommer dramatiskt att förändra det unga parets liv."
 
The salesman är enligt mig ett överskattat drama. På något sätt känns det som att filmen aldrig kommer igång, och därför väcktes inte heller något intresse hos mig. Många kallar The salesman för kvalitetsfilm – och kanske har de rätt, kanske är jag inte tillräckligt mycket ”finsmakare” – men underhålls jag inte så anser jag helt enkelt inte att filmen är bra. En film som får mig att sitta uttråkad från början till slut, har alltså inte kvalité i mitt tycke.
 
Eman och Rana flyttar från sin lägenhet. 
 
The salesman lider både av ett mycket långsamt tempo, och avsaknad på spänning. Handlingen känns blek, och det som händer får aldrig mig som tittare att faktiskt bry mig. Detta mestadels på grund av karaktärerna. Vi lär inte känna dem ordentligt; deras motiv och varför de gör som de gör. Därför framstår de som platta, och nästan apatiska. Fast karaktärerna genomgår tuffa prövningar, finns inte den där fingerkänslan som väcker empati.
 
Drabbade av tragedi måste paret hantera ett dramatiskt förflutet. 
 
Filmen föll alltså inte i min smak. Den ser välgjord ut, men är i själva verket riktigt, riktigt tråkig. Varje minut segar sig framåt, och eftertexterna kom som en välsignelse från ovan.
 

Elle

Regissör: Paul Verhoeven.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 11 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Isabelle Huppert, Laurent Lafitte, Anne Cosigny, Charles Berling, Virginie Efira.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En affärskvinna blir angripen av en okänd förövare i sitt eget hem."
 
 
 
 
 
Jag är riktigt besviken. Inte bara på att filmen är bisarrt dålig, utan på världen för att de hyllat och lovordat den. Elle är nämligen ett smaklöst drama, som ger en oerhört skev skildring av ett ämne som verkligen inte bör tas lättsamt på: våldtäkt. Filmens protagonist Michéle får inbrott och blir våldtagen en handfull gånger, varpå hon efter ett tag börjar njuta och uppmuntra akten. Det hela är förnedrande, och jag blir arg när jag ser det hela. Ingen kvinna med förnuftet i behåll skulle agera som Michéle, och enligt mig är det inte okej att försköna ett så allvarligt ämne.
 
Spelskaparen Michéle blir våldtagen i sitt hem. 
 
Även om jag bortser från sexualiseringen av våldtäkt, kan jag inte förstå filmens popularitet. Karaktärerna är osympatiska och handlingen så seg att jag blev uttråkad redan efter en halvtimme. Nej, detta var verkligen inte en film för mig.
 

High-Rise

Regissör: Ben Wheatley.
Genre: Action, sci-fi.
Längd: 1 hr 58 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Tom Hiddleston, Jeremy Irons, Sienna Miller, Luke Evans, Elisabeth Moss, James Purefoy.
Releasedatum: 31 juli 2017.
Distirbutör: Universal Sony.
 
"Robert är den senaste bogästen i en nybyggd högteknologisk lyxskrapa i 1970-talets London. Här lever en urban elit bestående av en mängd olika yrkesgrupper ett sekluderat harmoniskt liv. Sakta börjar harmonin i huset att rubbas och små incidenter övergår till alltmer våldsamma händelser."
 
High-Rise är minst sagt en udda film. Den har inte riktigt en konkret handling, utan består snarare av ett antal osammanhängande och bisarra händelser, som tillsammans bildar en vrickad helhet. Det absurda tumultet är både skrattretande roligt, samtidigt som det spirar iväg lite väl långt med all förstörelse och våld. 
 
I lyxskrapan försegår många underliga saker. 
 
Jag fastnade inte för karaktärerna. Detta för att de helt enkelt är för knäppa, och jag inte kunde relatera till dem. Däremot tyckte jag om musiken, och jag anser ABBAs ”SOS” används på ett briljant sätt. Dessutom är fotot magiskt, och rent visuellt strålar filmen.
 
Dr. Robert Laing dras in i ett våldsamt kaos. 
 
Som helhet är High-rise en underlig film, helt utan självkontroll. Det är en galen kakafoni av händelser, som förundrar med sin absoluta avsaknad av sans.
 

Exfrun

Regissör: Katja Wik.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Ellen Olaison, Maria Sundbom, Nina Zanjani, Iza Boëthius, Karl Linnertorp.
Releasedatum: 2017–07–03.
Distributör: Universal Sony.
 
"Flickvännen Klara är nyförälskad och vill inget hellre än att umgås med Jacob. Tvåbarnsmamman Anna tar tiden på sin man Jesper när han kokar välling. Exfrun Vera kan inte släppa taget om sin exman."
 
 
 
Exfrun är en av årets hittills sämsta filmer. Det svenska dramat är energilöst, obegripligt utdraget och fruktansvärt tråkigt. Några få scener lockar fram ett leende, men för det mesta misslyckas Exfrun med att engagera. 
 
Anna gör sin välling 0,04 sekunder snabbare än Jesper. 
 
Förutom de bleka karaktärerna är mitt största problem med Exfrun handlingen, eller rättare sagt avsaknaden av en sådan. Filmen ger insyn i tre vanliga kvinnors liv, och vi får ta del utav sporadiska samtal, tvättider och sömnlösa nätter. Dessvärre saknas en röd tråd, och ingenting verkar hända av en anledning. Händelserna är osammanhängande och kvinnorna verkar inte höra ihop med varandra på något sätt. Det finns inget egentligt innehåll, och den så kallade tunna ”handlingen” träder aldrig fram.
 
Exfrun har svårt att släppa taget om sin före-detta man. hålle
 
Som helhet är Exfrun en riktig besvikelse. Filmer är ämnade att underhålla, men det misslyckas detta drama totalt med.
 

The Great Wall

Regissör: Yimou Zhang.
Genre: Thriller, action.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Tian Jing, Willem Dafoe, Pedro Pascal, Andy Lau, Hanyu Zhang.
Releasedatum: 2017-06-26.
Distributör: Universal Sony.
 
"En elitstyrka är i kamp för mänsklighetens överlevnad. En kamp som äger rum på världens mest ikoniska byggnadsverk; den kinesiska muren."
 
 
 
 
Jag sitter som ett frågetecken under hela filmens gång. I The great wall hänger nämligen ingenting ihop logiskt, och bristen på ett konsekvent tänkande blir riktigt fånigt. Dessutom har filmen en av de mest bleka, nästintill icke-existerande, handlingar som jag har sett på länge. Den kinesiska armén måste försvara muren från fula, grodliknande utomjordingar som attackerar var 60:e år. Varför framgår aldrig, och den efterföljande krigsscenen som utgör så gott som hela filmen blir ytterst tröttsam att ta del utav.
 
Filmen består av en enda lång krigsscen. 
 
The great wall har fler klyschor än vad jag kan räkna till. Allt från den påtvingade romansen, till de infångade rivalerna som snabbt hyllas som krigshjältar. Filmen är också löjligt förutsägbar, med platta karaktärer och för enkla effekter. Dessutom gör den påtagliga frånvaron av struktur att filmen känns ogenomtänkt. Vissa scener skyndas alldeles för snabbt förbi, medan andra dras ut på alldeles för länge och aldrig verkar ta slut.
 
Inte ens världvana stjärnan Matt Damon håller upp filmen. 
 
Som helhet är The great wall en riktigt tunn fantasythriller. Den erfarna ensemblen som har arbetat med filmen borde ha kunnat åstadkomma något bättre.
 

Manchester by the sea

Regissör: Kenneth Lonergan.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 27 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Casey Affleck, Michelle Williams, Kyle Chandler, Lucas Hedges, Ben O'Brien.
Releasedatum: 2017-06-05.
Distributör: Universal Sony.
 
"När hans äldre bror Joe dör måste Lee Chandler återvända till hemstaden Manchster-by-the-Sea för att ta hand om sin brorson Patrick. Där tvingas han ta itu med det förflutna som ledde till skilsmässan med hustrun Randi och samhället där han växte upp."
 
 
Jag har nu gjort det otänkbara. Det regelstridiga, ja nästintill förbjudna för en recensent att göra: jag stängde av filmen innan den tog slut. Den började okej, men tappade snabbt mitt intresse och efter en och en halv timme kände jag helt enkelt att livet är för värdefullt för att slösas bort på sådana här tråkiga filmer. Självklart finns dock chansen att Manchester by the sea ryckte upp sig framåt slutet, så ta min korta recension med en nypa salt.
 
Lee tvingas bemöta sitt förflutna. 
 
Jag störde mig på näst intill allt i Manchester by the sea. Karaktärerna är intetsägande, musiken gnällig, tillbakablickarna irriterande och tempot extremt långsamt. Jag har vanligtvis inte något problem med lågmälda filmer, så länge de har något kraftfullt som driver handlingen framåt. Men Manchester by the sea står still, och jag väntade förgäves på att något skulle hända. Efter nittio sega minuters vånda tog vi i soffan det gemensamma beslutet att helt enkelt inte se vidare. Det finns trots allt roligare saker i livet, exempelvis se på när färg torkar.
 
När hans bror dör måste Lee återvända till sin hemstad. 
 
Manchester by the sea var alltså inte en film i min smak. Kanske såg jag den vid fel tidpunkt, kanske gav jag den inte en genuin chans – men som det är nu ser jag den enbart som ett effektivt sömnpiller.
 
 

Jätten

Regissör: Johannes Nyholm.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 26 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Christian Andrén, Johan Kylén,
Anna Bjelkerud, Linda Faith.
Releasedatum: 2017-04-10,
Distributör: TriArt.
 
"Rikard är 30 år, autistisk och född svårt missbildad. Han skildes från sin mor som barn, men är fast besluten att återförenas med henne. För att nå sitt mål tar Rikard hjälp av boule, och en 50 meter lång jätte."
 
 
 
Jätten är ett skakigt, svenskt drama som jag inte riktigt förstår mig på. Handlingen är i sig rätt blek, och tillvägagångssättet för att förmedla budskapet är… underligt. Filmen berör viktiga och intressanta ämnen så som utanförskap, men trots många försök att beröra faller berättelsen platt då mycket känns ytligt och relativt oseriöst. Som tittare tycker man självfallet synd om Rikard, men både manus och skådespelare saknar den där gnistan som gör att man faktiskt bryr sig.
 
Rikards favoritsysselsättning är att spela boule. 
 
Filmen är inspelad med en skakig kamera för att få en dokumentärlik känsla att uppstå. Personligen är jag inte särskilt förtjust i denna metod, men jag är samtidigt lättad över att kamerarörelserna och vibrationerna inte går till överdrift – efter ett tag hade jag nästan glömt bort dem helt. Effekterna är däremot rätt dåliga, och jag stör mig på att Rikards sminkning får honom att se ut lite som en docka.
 
Den 50 meter långa jätten hjälper Rikard. 
 
Något som jag har kluvna känslor för är just metaforen ”jätten”. Å ena sidan tycker jag om djupet som den medför. Men samtidigt känns den malplacerad, och jag upplever att den hade kunnat integreras mycket snyggare i handlingen. De abrupta, märkliga scenerna som jätten är med i bidrar dessutom till att den oseriösa känslan förstärks.
 
Mitt engagemang under filmen är ungefär lika stort som Rikards mammas. 
 
Det känns inte rätt att säga att Jätten är dålig. Budskapet är värt att få ut och berättelsen bär potential. Men jag känner att filmen inte gav mig som tittare något. Den fick mig inte att känna eller bry mig om karaktärerna. Den engagerade mig inte i det som hände och fick mig inte att reflektera över samhällets orättvisor. Den bara var. Jätten kan bäst efterliknas ett skolprojekt, där de som gjort filmen har lagt ner sin själ och är hur stolta som helst – men för en utomstående ser den allt annat än professionell ut.
 

Miles Ahead

Regissör: Don Cheadle.
Genre: Biografi, drama.
Längd: 1 hr 40 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Don Cheadle, Ewan McGregor, Emayatzy Corinealdi, Keith Stanfield m.fl.
Releasedatum: 2016-12-12.
Distributör: Universal Sony.
 
"Miles Davis är ett av 1900-talets största musikgenier. På grund av drogmissbruk försvann han från offentlig-heten under fem års tid i slutet av 1970-talet. En musikreporter tvingar sig in i Davis liv och tillsammans ger des ig ut på ett galet äventyr för att få tag i en stulen kassett med inspelningar av musikerns senaste verk."
Miles ahead är en besvikelse. Utan någon direkt kontext kastas vi rakt in i Miles livsutmaningar. Vi får inte se hur hans karriär började eller ta del av någon väsentlig bakgrundsinformation, vilket gör att vi aldrig riktigt får lära känna honom som person. Han känns distanserad och som tittare kan jag varken relatera eller sympatisera med honom. Det gör i sin tur att filmen inte griper tag.
 
Miles Davis minns tillbaka på sitt drogmissbruk. 
 
Bortsett från att filmen inte väcker tittarens intresse är den dessutom riktigt rörig. Scenerna känns osammanhängande och det får en rent utav kaotisk struktur. Tillsammans med det faktum att varken handlingen eller karaktärerna engagerade mig blev resultatet att jag tröttnade snabbt.
 
Tillsammans med en reporter försöker Miles hitta sin stulna kassett. 
 
Som helhet är Miles ahead ett tråkigt drama med oordnat upplägg. Trots att skådespelarna presterar bra gör manuset att deras karaktärer aldrig kommer till liv.
 

I am Bolt

Regissör: Benjamin Turner m.fl.
Genre: Dokumentär.
Längd: 1 hr 48 mins.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Usain Bolt, Pele, Neymar, Serena Williams, Ziggy Marley, Nas, Chronixx etc.
Releasedatum: 2016-12-05.
Distributör: Universal Sony.
 
"Usain Bolt är en legend som beundras världen över och vars signaturpose har blivit en symbol som kommer att inspirera många generationer framöver. Vi känner igen hans fokus, hans leende och hans visnter från löparbanan. Nu får vi även lära känna mannen bakom OS-gulden för första gången. Hör vad de som står honom närmast har att berätta."
 
Inledningsvis vill jag klargöra att jag är oerhört partisk till filmen, så ta mina ord med en nypa salt. Jag tycker varken om dokumentärer eller sport och därför blev just en sportdokumentär allt annat än engagerande för mig. Eftersom jag inte har ett intresse för det filmen behandlar blev hela tittarupplevelsen mycket utdragen och enformig.
 
Den ikoniske löparens liv visas med både gamla och nya klipp. 
 
För att återberätta Bolts livshistoria kombineras äldre, arkiverade filmklipp med nyinspelat material. Vi får bland annat ta del utav intervjuer med människor från Bolts innersta krets. Det stör mig dock att de allesammans lovordar honom. Inga direkta motgångar eller skandaler tas upp, och berömmen kommer i sådan mängd att det får Bolt att framstå som fulländad. Till slut blir lovsångerna snarare enfaldigt och tröttsamt än stimulerande.
 
Skildringen av Bolt framstår som idealiserad. 
 
Om du har följt Usain Bolts karaktär kan jag tänka mig att du kan fängslas av filmen, men eftersom jag är ointresserad av hans liv blev I am Bolt en långtråkig upplevelse.
 

Mike and Dave need wedding dates

Regissör: Jake Szymanski.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Zac Efron, Anna Kendrick, Aubrey Plaza, Adam Devine, Stephanie Faracy m.fl.
Releasedatum: 2016-12-19.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"De ständigt svirande bröderna Mike och Dave lägger upp en annons på nätet för att få tag på respektabla dejter till sin systers bröllop. Men istället får killarna en vild duo på halsen."
 
 
 
Jag har grymt trött på sådana här filmer. Mike and Dave need wedding dates är en typisk, modern komedi vars hela repertoar med skämt handlar om sex, svordomar, droger och alkohol. Det som händer är rent utav absurt och jag underhölls inte över huvud taget av de överdrivna händelserna. Den högljudda filmen förlorar snabbt tittarens intresse och lyckas inte framkalla ett enda skratt. 
 
Två desperata tjejer hittar två desperata killar. 
 
Mike and Dave need wedding dates har ointelligenta dialoger, förutsägbara vändningar och väldigt många klyschor. Dessutom är den omogna filmen klumpigt ihopklippt och många av skämten är otajmade. Inte ens skådespelarna presterar bra. Allesammans överspelar och deras insatser känns oerhört krystade.
 
De dricker, tar droger och ställer till med problem. 
 
Som helhet är Mike and Dave need wedding dates en påfrestande komedi som både saknar hjärna och hjärta.
 

RSS 2.0