I djupt vatten

Författare: Paula Hawkins.
OriginaltitelInto the water.
Serie: Fristående.
Längd: 430 sidor.
Bokförlag: Massolit.
 
"I en idyllisk by i norra England påträffas en ensamstående mamma död i den vackra flod som flyter genom byn. Tidigare på sommaren har en tonårsflicka hittats drunknad på samma plats. Att någon av dem skulle ha tagit sitt liv är osannolikt, men flodens historia är full av tragiska händelser."
 
 
 
 
 
I djupt vatten fungerade inte för mig. Jag kunde inte komma in i läsningen, och det fanns inget som grep tag. Tempot är långsamt, och mordgåtan känns aldrig riktigt spännande. Dessutom hade jag svårt att tycka om karaktärerna.
 
Mitt största problem med boken är att den är rörig. I djupt vatten följer nämligen alldeles för många karaktärer, varav vi inte lär känna någon särskilt väl. Eftersom perspektivet hela tiden växlar mellan dem blir det svårt att få grepp om handlingen, och som ett resultat blir läsningen förvirrad. Jag var hela tiden tvungen att bläddra fram och tillbaka för att ta reda på vem som var vem – de är helt enkelt för många, för bleka och för invecklade.
 
Som helhet var I djupt vatten inte en bok för mig, och jag tror inte att jag kommer att plocka upp någon mer bok av Hawkins i framtiden.
 

Allt som blir kvar

Författare: Sandra Beijer.
Serie: Fristående.
Längd: 207 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
"Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten."
 
 
 
 
 
 
 
Jag ville verkligen tycka om Allt som blir kvar, men hade förvånansvärt svårt för den. Handlingen är alldeles för abstrakt, med fragmentariska händelser och en berättelse som aldrig utvecklas eller går framåt. Väldigt lite händer under läsningens gång och avsaknaden av en tydlig, röd tråd gör att jag får svårt att bilda mig en helhetsbild över vad boken ens handlar om. Fast boken är kort och läsningen gick snabbt, blev jag uttråkad flera gånger om.
 
Även karaktärerna är svåra att få grepp om. De har inga utmärkande personlighetsdrag och deras platta uppbyggnad får dem att kännas mer som tomma skal än komplexa människor. Jag kunde varken relatera till eller sympatisera för dem, och brydde mig ärligt talat inte om dem alls.
 
Bokens styrka är att den har ett mycket fint och målande språk. Men ibland blir det nästan för poetiskt. Den lyriska texten skapar distans till läsaren, och exempelvis dialogerna förlorar trovärdighet och blir på gränsen till fåniga. Det känns som att författaren har försökt för mycket, och tiden som borde ha lagts ner på en bra handling och stabila karaktärer gick istället till att formulera vackra meningar.
 
Allt som blir kvar är alltså en bok vars syfte jag inte riktigt förstår. Den fångade aldrig upp mitt intresse och engagerade mig inte i vare sig karaktärer eller handling, vad den nu än var.
 
 

Som jag bäddar får jag ligga

Fakta
Som jag bäddar får jag ligga är en långnovell skriven under pseudo- nymen Ebba Lovin. Boken är 167 sidor lång och är publicerad via Bonnierförlagens självpubliceringstjänst: Type & Tell.
 
Handling
"Sara har en plan för att hålla erotiken och passionen igång i sitt äktenskap. Handlingen utspelar sig från första dejten med John och den första förälskelsens passionerade sex, genom småbarnsår, till femårsdagen utan sex vidare till ett härligt sexliv runt tioårsdagen. Då inträffar det som inte skulle ske."
 
Recension
Precis som vilken genre som helst utmärks bra erotik av en genomtänkt handling och intressanta karaktärer: skillnaden är att personkemin är viktigare än någonsin. Dessvärre saknar Som jag bäddar får jag ligga dessa aspekter, och novellen griper inte tag i mig.
 
Jag har svårt att relatera till och hysa sympati för karaktärerna. På grund av en platt uppbyggnad och ett onaturligt sätt att tala och agera känns de tillgjorda. Passionen brister och sexscenerna känns näst intill mekaniska då de saknar känsla. 
 
Sex är en central del i erotik, men bör inte utgöra den huvudsakliga handlingen. Tyvärr överanvänds konceptet i Som jag bäddar får jag ligga: novellen består nästintill enbart utav explicita sexscener. Karaktärerna har sex, pratar sex och tänker sex. Det blir tröttsamt, odynamiskt och jag som läsare blir inte känslomässigt involverad. I bra erotik används läsarens fantasi, förväntningar och föraningar för att bygga upp spänningen, och detta implicita sätt att skapa laddning är mer värt än sexscenerna i sig. Dock saknas denna essentiella del i novellen.
 
Jag har även synpunkter om språket. Redan på första sidan noterade jag tunga formuleringar, exempelvis ”Kaffebryggaren laddar Sara med…” som hade fått ett bättre flyt om den var skriven Sara laddar kaffebryggaren med… Därtill finns vissa upprepningar, underliga jämförelser och för uttryckliga ordval. Dessutom används ibland förkortningar i replikerna, så som ”20 resp 8” istället för Tjugo respektive åtta, vilket ger novellen en oprofessionell och slarvig känsla.
 
Jag värdesätter dock att Ebba Lovin valt att inte nedvärdera den kvinnliga protagonisten. Underkastelse och kvinnlig förnedring är vanligt i dagens erotiska böcker, men uteblir här. Istället tillåts kvinnan ta kommandot i förhållandet, vilket särskiljer Som jag bäddar får jag ligga
 
Allt som allt hade Som jag bäddar får jag ligga kunnat göras bättre och tyvärr är det inte en bok som passade mig. 
 

Dimensioner

Fakta:
Dimensioner är Sofie Berthets debutroman. Boken är 401 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.
 
Handling:
"Sjuttonåriga Nova elver ett vanligt liv på den skånska sydkusten. Tills hon träffar Alex - då förändras allt. Han är inte som någon annan, och Nova faller handlöst. Men så kommer chocken: Nova får veta att Alex är från framtiden, och att hon själv har en alldeles speciell förmåga. Alex säger att han kommit för att skydda henne. Men varför? Och från vem?"
 
Recension:
Tidigare erfarenheter har lärt mig att majoriteten av Sveriges författare inte kan mätas med andra länders. Men Dimensioner verkade lovande. Tidsresor som koncept, ett snyggt omslag och publicerat av Modernista? En gnista av hopp tändes.
 
Men bara efter några sidor slocknade gnistan helt. Klyschorna radar upp sig och jag vet inte hur många gånger jag suckade och himlade med ögonen. Boken har promotats som en spännande dystopi med tidsresor, men håller inte vad den lovar. Istället är Dimensioner ett blaskigt kärleksdrama.
 
I centrum ligger den ”romantiska relationen” mellan Alex och Nova. Det är kärlek vid första ögonkastet och de kan inte slita sig ifrån varandra. Alex är det första Nova tänker på när hon vaknar och det sista hon tänker på innan hon somnar. Som läsare påminns vi konstant om hennes känslor för Alex och inte mycket annat ligger i fokus. Hela konceptet är uttjatat och jag kände mig grymt uttråkad av läsningen.
 
Boken är väldigt vardaglig. Man kan tro att en dystopi med tidsresor ska ha mycket action, coola gadgetar och ett minnesvärt upplägg. Istället får vi läsa om när karaktärerna lagar mat, pratar om sex, åker buss och dylikt. Sådant kan fungera bra i början av en bok, som en språngbräda och kontrast till actionen som följer därefter, men att läsa om ett sådant vardagligt liv genom hela boken blir tråkigt. Jag fastnade varken för handlingen, konceptet eller karaktärerna och efter ungefär halva boken började jag skumma igenom sidorna.
 
Sammanfattningsvis måste jag skriva att jag är besviken. Jag hade hoppats på en spännande dystopisk bok om tidsresor, men fick istället ett klyschigt och platt kärleksdrama. Mitt intresse fångades aldrig upp och allt kärleksblask tröttade ut mig otroligt snabbt.
 

Den Blomstertid Nu Kommer

Fakta:
Den blomstertid nu kommer är en fristående bok skriven av Marie-Chantal Long. Boken publiceras av Opal bokförlag och är 142 sidor lång.
 
Handling:
"Fred såg hastighetsmätaren närmade sig hundra. Han blev ännu räddare än förut. Plötsligt ville han bara hem. Hem till farsan och lillasyster. Till det tråkiga köpet i det tråkiga huset, bara en trappa upp. På Mossen. Ganska tråkigt. Fattigt. Det var det som hade varit grejen. Att få pengar. Tänk om Fred hade sagt nej till alla planer. Tänk om Fred hade stannat kvar i aulan och fortsatt sjunga Den blomstertid. Då skulle allt vara bra nu. Inte roligt men bra. Lugnt. Äntligen få pengar. Det skulle bli så mycket pengar. Sa Tarzan. Att det skulle bli."
 
Recension:
Den blomstertid nu kommer är inte en bra bok. Handlingen är otydlig, fantasilös och svag. Konceptet är tråkigt och ointressant. Karaktärerna är tröga och irriterande. Boken som helhet känns slarvigt skriven och inte det minsta genomtänkt. Jag förstår inte poängen med boken. Varför skulle den skrivas? Ingenting händer och texten känns meningslös. Varför skulle det bli en bok?
 
Ursäkta, Marie-Chantal Long om du skulle läsa detta, men språket är verkligen uselt. Meningarna är underligt avhuggna och det gör att läsningen blir otroligt hackig. Det känns som att författaren försöker för mycket med att få en viss känsla på texten och det får helt motsats effekt. Long är antingen väldigt lat eller så försöker hon göra sig märkvärdig. Vissa saker formulerade hon inte ens med ord. Till exempel, på sida 15 där en karaktär inte förstod vad en annan karaktär menade. Istället för att skriva ”Hm?” eller ”Vad?” eller beskriva ett förvirrat ansiktsuttryck så hade Long bara skrivit ”?”. Som om ett frågetecken är ett sätt att uttrycka sig. Rätt löjligt, om du frågar mig. Det känns otroligt slappt gjort av författaren och jag är förvånad över att det accepterades vid korrekturläsningen.
 
Boken har inte heller ett ordentligt slut. Jag älskar cliffhangers och när en bok slutar så pass spännande att man direkt vill läsa mer, men denna har verkligen inte ett slut! Boken kretsar kring ett enda dilemma och vid avslutningen är ingenting löst ännu. Situationen har inte förändrats från den första sidan och det känns otroligt B. Som helhet så var Den blomstertid nu kommer inte en bok för mig och jag ser inte tillräckligt med potential för att någonsin plocka upp en annan bok av Long.
 

Ondskan vaknar

Fakta:
Ondskan vaknar är den första delen i Mörkrets demoner-serien av Kami Garcia. Boken är 258 sidor lång och publiceras av Semic bokförlag.
 
Handling:
"När Kennedy Waters hittar sin mamma död förändras allt. Hon måste lämna sitt gamla liv bakom sig och slåss mot mörkrets mest ondskefulla demoner i Den svarta duvans legion. Hon möter en helt ny, skrämmande dimension. Död och mörker hotar överallt. Och inte blir det lättare av att hon ska kämpa tillsammans med de två snyggaste killar hon någonsin träffat. Hemsökta hus, hämdlystna andar, magiska symboler och pistoler laddade med salt blir hennes nya liv. För de onda andarna vilar aldrig."
 
Recension:
Ondskan vaknar är tyvärr ingen bok för mig. Mitt största problem med boken är att den saknar originalitet. Det känns som att Kami Garcia kopierat Stad av Skuggor av Cassandra Clare och lagt in delar från tv-serien Supernatural. Likheterna syns otroligt tydligt och hon hade kanske kunnat komma undan med det om boken varit bra, men tyvärr så är den en betydligt mycket sämre variant av de båda.
 
Ondskan vaknar är påskyndad och karaktärernas reaktioner, speciellt Kennedys, är otroligt orealistiska. Kennedy får reda på att spöken och demoner existerar och bara finner sig med det och drar iväg med två killar hon inte känner. Det känns både löjligt och trögtänkt. Dessutom finns såklart en kärlekstriangel med de två superheta tvillingarna med och romansen är totalt onödig. Boken är också klyschig och förutsägbar.
 
Det enda med boken jag egentligen uppskattade var Garcias skrivtekik. Boken är otroligt lättförståelig och lättsam att läsa. Men trots det är Ondskan vaknar en i mängden och ingenting man minns några dagar efter läsningen.
 
 

Korpmåne

Fakta:
Korpmåne är en bok skriven av Therese Henriksson. Boken är 328 sidor lång och publiceras av Opal bokförlag.
 
Handling:
"När Seth flyttar in i granngården förändras Sagas liv. Det som tidigare varit viktigt känns betydelselöst. Men något är inte som det ska. Varför försvinner Seth med jämna mellanrum? Och vad vill korpen som dyker upp överrallt? En korp som verkar helt orädd och nästan mänsklig i sitt beteende."
 
Recension:
Tyvärr är Korpmåne inte min typ av bok och jag förstår inte riktigt varför den har fått så många bra omdömen. Henriksson fångade inte upp mitt intresse som läsare vilket ledde till att jag varken brydde mig om karaktärerna eller magin. Henriksson är definitivt ingen dålig författare, men det märks tydligt att detta är hennes debut och hon behöver träna på sin skrivteknik.
 
Det positiva är att språket är lättsamt, men dialogerna känns också framtvingade och jag kände inte ett flyt i texten. Själva läsningen blev dessutom ofta hackig på grund av de alldeles för korta kapitlen. Jag är inte heller särskilt förtjust i grundidén och jag fann konceptet relativt löjligt. Boken känns överdramatiserad, klyschig och allmänt tråkig. 
 
Så nej, Korpmåne är inte en bok jag blev särskilt imponerad av. Jag saknade känsla och djup under läsningens gång och efter ett tag fick jag helt enkelt tvinga mig själv att läsa vidare. Jag upplever boken som en relativ omogen läsning med många brister och trots att Henriksson har stor möjlighet att utvecklas så känner jag för tillfället att jag inte är särskilt sugen på att läsa mer utav henne. För att sätta allt i perspektiv kan jag skriva att jag uppskattade att läsa Försoning (P. C. Cast & Kristin Cast) betydligt mycket mer.
 
 

Ondskans Gäst

Fakta:
Ondskans gäst är en fristående bok i Heather Grahams Krewe of Hunters-serie. Boken är 330 sidor lång och publiceras av Harlequin förlag.
 
Handling:
"1777: I de smärtsamma spåren av den amerikanska revolutionen beslagtas Tarleton-Dandridge-huset av "Besten" Bradley. Han sätter kniven i Lucy Tarleton – som föraktar både hans kung och hans kärlek – och lämnar henne att dö i sin fars armar. Nu: Efter dagens sista guidning går professor Allison Leigh runt i huset för att låsa ... och hittar en kollega nedsjunken över Bradleys skrivbord, spetsad av sin egen bajonett. Spöken kanske ska ingå i de ståtliga gamla husen i Philadelphia, men Allison – en uppmärksammad historiker – är upprörd över att en grupp "spökjägare" ska ta över huset för att utforska det som ser ut att vara ett mord på hennes kollega. Tyler Montague, agent i Krewe of Hunters, kan allt om både gengångare och historia. Men medan Allison är mycket skeptisk till nykomlingen inträffar ytterligare ett mystiskt dödsfall. Har "Besten" Bradley återuppstått? Eller finns det en annan illvillig kraft i Tarleton-Dandridge-huset? Avvaktande, men mycket lockad, måste Allison nu lita på Tyler och arbeta nära honom för att ta reda på vilken oinbjuden gäst – död eller levande – som har tagit över huset. Annars kan även deras liv snart höra till historien..."
 
Recension:
Detta var den första boken jag läst av Graham och jag är inte imponerad. Jag känner att boken inte är unik. Graham har inte ett utmärkande språk och romansen samt mysteriet är sådant jag läst förr. Det blev både tråkigt och förutsägbart att läsa boken. Spökhistorian var inte spännande, utan kändes mest långsökt och orealistisk.

Jag känner att karaktärerna var outvecklade och jag tyckte inte heller om att de hela tiden åkte runt utan att stanna länge på samma ställe. Det slutade helt enkelt med att jag smulläste halva boken för att jag blev så uttråkad. Handlingen för för slarvig och ogenomtänkt, och jag tröttnade alldeles för snabbt. Jag ger boken en tvåa för att den kunde bli lite intressant i mellanåt.

Ordningen upprätthålls alltid

Fakta:
Ordningen upprätthålls alltid är en grafisk novellettsamling illustrarad av 23 olika konstnärer, skriven av Pär Thörn. Boken är 144 sidor lång och släpps av Apart förlag.
 
Handling:
"I Ordningen upprätthålls alltid dör människor som flugor. Girigheten och våldet talar sitt tydliga språk. Här stiftar läsaren bekantskap med brevbombare, undercoversnuta, bankrånare och poeter. Autentiska rättsfall samsas med vansinniga fantasifoster."

Recension:
Tyvärr är detta nog den tråkigaste grafiska boken jag läst. Jag antar att Pär Thörn är rätt duktig att få ihop de 23 olika novelletterna, men jag förstår mig inte på handlingen. Dock måste jag skriva att texten cirkulerar fint; alla novelletter börjar och avslutas på samma sätt, vilket gör att budskapet nästlar sig fast hos läsaren.

Dock tycker jag att det blir långdraget att läsa de 23 novelletterna i sträck. Vissa var bättre än andra, men som helhet blev det tråkigt. Illustrationerna går lite upp och ner; där några var vackra och intressanta att titta på, medan andra såg rent av slarviga ut. Allt som allt var Ordningen upprätthålls alltid ingen grafisk bok för mig.

Brott och straff

Fakta:
Brott och straff (org. Преступление и наказание) är en bok skriven av Fjodor Dostojevskij. Boken publicerades första gången 1866 och är 647 sidor lång. 

Handling:
"Brott och straff har kallats "världens mest berömda roman" och är en av världens mest lästa böcker. Sedan den kom ut 1866 har hundratals miljoner läsare följt den fattige studenten och mördaren Raskolnikov på hans febervandring genom S:t Petersburg."

Recension:
O' boy, var ska jag börja? En bok brukar för mig ta ca 2 till 5 dagar att läsa, beroende på hur bra den är och vad jag måste göra på sidan om. Brott och straff tog emellertid hela 14 dagar att avsluta! Och det har ingenting med sidantalet att göra, utan bara med att den var så sjukt dålig!
 
För det första var läsningen extremt tung, och jag måste skriva att det var riktigt jobbigt att ta sig i genom boken. Dostojevskij använder rätt många inskjutna satser vilket gör meningarna långa, och eftersom han ändå inte har särskilt mycket intressant att säga så kännt det rent av obehövligt. Jag tycker bokens karaktärer är svaga och inte ett dugg fascinerande; de känds, precis som resten av boken, underutvecklade och tråkiga. Huvudkaraktären själv, Rodion Raskolnikov, är en sådan karaktär som jag helst vill ignorera, vilket blev väldigt svårt eftersom det trots allt är hans tankar man följer genom boken.
 
Jag har ingenting emot tegelstenar, men jag tycker verkligen att Brott och straff är onödigt tjock, med tanke på hur lite som pågår i boken. Det finns ingen mystik eller spänning, och det var lätt att förutse slutet några hundra sidor innan. Den enda delen av boken som inte var helt värdelös var de första nittio sidorna. Brott och straff hade lätt kunnat vara hälften så tjock och fortfarande ha med för många onödig sidor.

Brott och straff var en sådan bok som alla har läst och som, enligt bokens baksida, är världens mest berömda roman. Det är någonting jag finner väldigt besynnerligt, eftersom den är en av de sämsta böckerna jag läst i år. Jag skulle definitivt inte rekommendera den för någon, och jag kommer utan tvekan att aldrig, aldrig läsa den igen.
 
Genomsnittlig känsla:
 
 
 
Rekommenderar till: er som gillar populära klassiker.

Rekommenderar inte till:
er som ogillar utdragna böcker.

Första meningen: "I skymningen en mycket het dag i början av juli lämnade en ung man sin kammare, som han hyrde vid S-gränd, steg ut på gatan och började långsamt och nästan obeslutsamt gå bort mot K-bron."
 
 
 
 
 

Kleptomania

Fakta:
Kleptomania (Arvet efter Kaiser #1) är en bok skriven av Kristina Hård. Boken är publicerad av Styxx fantasy bokförlag och består av 251 sidor.

Handling:
"Linus Kaiser har lyckats. Hans luftskeppsimperium har blivit en framgångssaga. Men sanningen börjar komma ikapp honom. Svarta skuggor tornar upp sig människa eller djur är på jakt efter det som tillhör dem. Ingra Varg kommer till huvudkontoret Kaisertorn utanför Stockholm, och får tillträde till Linus privata våningar högst upp i glaskomplexet. Hon vill veta sanningen bakom framgången och varifrån pengarna kom. Ingen anar priset Linus Kaiser fått betala för sin girighet."

Recension:
Tyvärr var Kleptomania inte en bok i min smak. Jag tycker att den var långtråkig och händelselös och jag har inte särskilt mycket att skriva om den, så därför blir det en kort recension. 

Kleptomania är en fantasy-roman som utspelar sig i framtidens Stockholm med övernaturliga väsen, som bland annat troll. Dock är det väldigt stereotypiska varelser och människor utan någon större nytolkning. Trollen är hemska, polikerna är giriga och skogsrået är hypnotiskt vackert. Det blir helt enkelt ett koncept man läst gång på gång förut och boken blir både förutsägbar och trist.

Språket är simpelt men trots det blir läsningen tung. Det finns inte något större flyt i texten och Hård binder inte läsarens intresse till händelserna. Karaktärerna är ointressanta och platta och själva världen är inte särskilt fascinerande eftersom den är allt för lik den vi lever i idag. Allt som allt var Kleptomania inte en ny favorit utan bara en i mängden som jag snart kommer att glömma bort.

Genomsnittlig känsla:
 
 
Favoritkaraktär: -
 

Första meningen: "Tåget krängde."
 

Rekommenderar till: dig som vill läsa om stereotypiska folkväsen.
 

Rekommenderar inte till: dig som vill ha spänning, romantik och nytänkande.
 
 
 
 
 
 
 

Svarta fåglar

Fakta:
Svarta fåglar är en bok av Mikael Salmson och Lars Sundström. Den publiceras av bokförlaget Langenskiöld och består av 206 sidor. 
 
Handling:
"Två svarta fåglar svävar högt över Amik nära Dödens Dal. Två asätande fåglar, som ljudlöst glider fram på orörliga vingar. De kommer med ett varsel, de kommer med ett budskap. Någon ska dö. Men vem? Tolvåriga Amik lever ett stillsamt liv i Mabekien när två spejare från ett främmande land - Tekitien - rider in i dalen. Det ryktas om att en grym krigare har tagit makten i Tekiternas Rike. Kommer det att bli ett blodigt krig? Vad ska hända med Amik? Måste han fly, måste han lämna sitt hemland?"

Recension:
Jag brukar tycka att det kan vara riktigt mysigt och underhållande att läsa barnböcker, exempelvis Landet innanför av Maud Mangold eller liknande. Men tyvärr så hade inte Svarta fåglar den där härliga känslan man kan få av barnböcker, och den var snarare frustrerande än bra.

Barnböcker brukar nästan alltid kännas meningsfulla, med undangömda budskap även vuxna kan ta del av, men tyvärr blev Svarta fåglar ingen höjdare. Jag kände att det inte fanns något djup, handlingen var tråkig och jag fann den inte heller underhållande som jag hoppats på. Handlingen var väldigt enformig och jag har läst liknande många gånger tidigare, vilket gjorde den till en stor kliché. Dock tycker jag att handlingen var ovanligt mörk för att vara en barnbok, eftersom bland annat krig utspelar sig i boken. 

Handlingen inleddes inte tillräckligt enligt mig utan började direkt, vilket gjorde att jag som läsare inte fick särskilt mycket bakgrundsinformation om världen och karaktärerna, som i sin tur blev väldigt platta. Och trots att det är två författare som arbetat med boken är språket alldeles för simpelt, till och med för en barnbok. Jag ogillar också den stereotypa och överdrivna kontrasten mellan godheten och ondskan. Jag tycker det lär barnen fel budskap, eftersom det enligt mig inte finns helt igenom goda eller onda människor.
 
Sammanfattningsvis var Svarta fåglar inget för mig och det är ingen bok jag skulle rekommendera till vare sig stora eller små. Det var ingen vidare läsupplevelse och med de platta karaktärerna, enformiga handlingen och överdrivna kontrasterna så blev det en väldigt klichéfylld bok.

Genomsnittlig känsla:
 
 
 
Rekommenderar till: Möjligtvis att ge bort till någon mellan 7-12 år.
 

Rekommenderar inte till: Alla med åldern 12+.
 

Första meningen: "Man skulle vara en fågel, tänkte Amik."
 
 
 
 
 
 
 
 

Hjärtat fortsätter att slå

Fakta:
Hjärtat fortsätter att slå är en debutbok skriven av 13-åriga Maj Lundgren. Den är publicerad av Langenskiölds bokförlag och består av 150 sidor.
 
Handling:
"En smärtsam och samtidigt hoppfull berättelse om djupaste sorg, om saknad och om svek, men främst om vänskap och kärlek. Klasskamraterna Jessica och Hugo var femton respektive sexton år gamla när de var och en upplevde den värsta sommaren i sina liv. Mitt i sorgen och saknaden, då livet vänts uppochner var sommarlovet över och skolan började igen. Vad gör man när någon säger åt en att gå vidare och man varken kan eller vill? Vad svarar man på frågan "Hur mår du?" när inget längre bär? Och kan man säga något alls när man för femtioelfte gången får höra: "Jag beklagar sorgen"? Facebook, instagram, twitter ? runtomkring fortgick alla andras liv som om ingenting hade hänt. Då upptäckte Jessica och Hugo varandra och där, sida vid sida, hittade de styrkan de behövde för att våga söka en ny mening i tillvaron. Hjärtat fortsätter att slå är en berättelse om vänskapen och kärleken - de största och starkaste krafterna som håller oss uppe när allt annat rämnat."

Recension:
Det är aldrig roligt att klanka ner på en författare, än mindre någon som var tolv år när hon skrev boken, men samtidigt står jag för att mina recenioner är ärliga och jag kan inte anpassa dem för att författaren är ung. Det märks tydligt på skrivandet att Lundgren inte har någon erfarenhet och att hon inte är van vid att skriva. Texten är otroligt simpelt skriven, lite väl lättförstålig utan att någonting står skrivet mellan raderna. Ingenting tas upp på djupet utan allting känns väldigt ytligt och... lite barnsligt för att vara ärlig. Självklart kan jag uppfatta boken annorlunda eftersom jag är vuxen, men  tycker helt enkelt inte att det var en bok värdig att läsa. Vill man ha en bok om hjärta och smärta så finns det många böcker därute i toppklass, och detta var definitivt inte en av dem.

Det är egentligen inte så mycket som beskrivs om karaktärerna i boken, och eftersom den är så pass kort så hinner de inte heller utvecklas. Det känns som att Lundgren har en dramatisk berättelse i sitt huvud, och att hon därför har alla känslor med sig när hon läser det hon skrivit, men för oss andra, utan bakgrundsinformation eller något djup i berättelsen, så är det inte ett dugg sorligt utan snarare melankoliskt och tråkigt. Dock måste jag samtidigt säga att Lundgren verkar väldigt mogen och vuxen för sin ålder och jag tycker hon är modig som tar upp dessa viktiga ämnen. 
 
Sammanfattningsvis så var boken inte bra. Den var alldeles för simpelt och barnsligt skriven och den hade varken någon passion, spänning eller känslor över huvudtaget för mig som läsare. Det fanns inte en särskilt stor handling och det känns som att den som får mest utav boken är författaren själv, och inte läsaren.

Genomsnittlig känsla:
 

Rekommenderar till: dig som vill ha en tolvårings perspektiv på livet.
 


Rekommenderar inte till: dig som söker en känslosam eller spännande berättelse.

 

Första meningen: "Jag går in i garderoben och låter handen treva längs väggen efter strömbrytaren utan att hitta den, jag sätter mig på huk i mörkret."






 
 

Den mörkaste passionen

Fakta:
Den mörkaste passionen (org. The darkest passion) är den femte delen i Underjordens härskare (org. Lords of the underworld)-serien av Gena Showalter. Boken är 378 sidor lång och publiceras av Harlequin bokförlag.
 
Handling:
"I flera veckor har den odödlige krigaren Aeron känt närvaron av ett kvinnligt väsen, men inte vetat vad det är. En ängel - och demonmördare - har skickats från himlen för att döda honom. Olivia hävdar att hon är en fallen ängel och att hennes känslor för honom gör att hon inte kan utföra sitt uppdrag. Men att läta på, och fall för, Olivia kan visa sig bli ett ödesdigert val för Aeron och hota hans och hela hans folks existens. Trots det kan han inte låta bli att lockas av de där besköjade, själfulla ögonen... Men det finns fler som är ute efter Aeron och snart inser han att han är tvungen att välja mellan plikt och passion. Och i takt med att fienden kryper närmare och känslorna för Olivia blir starkare sätts alla Aerons övertygelser på prov."

Recension:
Jag ska försöka att hålla recensionen kort, för det är varken kul att läsa eller att skriva en negativ recension. Jag har upptäckt att Gena Showalter inte är ett dugg unik. Hennes böcker är typiska paranormal romance utan några överraskningar eller säregna egenskaper. Förutom det så är hennes egna böcker också väldigt lika varandra och ibland känns det till och med som att hon går efter en färdig mall. Nej, ingen favoritförfattare här inte.

Boken är inte trovärdigt skriven, varken handlingen, konceptet eller karaktärerna. Dessutom är den i allmänhet seg, tråkig och händelselös. Karaktärerna Olivia och Aeron är platta och väldigt typiska för genren. Jag brydde mig inte om dem eftersom inga känslor byggdes upp. Olivia hade för kluvna personligheter: alldeles för oskyldig samtidigt som hon hela tiden tänkte på sex. Dessutom avskyr jag så kallad "insta-love", det vill säga att karaktärerna känner en lust för varandra och därmed säger att de är förälskade i varandra efter någon dag. Så otroligt orealistisk, sliskigt och tråkigt att läsa om!
 
Jag har inte så mycket mer än så att säga om boken. Visst kan Showalter skriva, men det är inte ett dugg eget och jag saknar en glöd och passion i handlingen. Inga tvistar, inga överraskningar, inga känslor. Platta karaktärer som mest irriterar läsaren. Nej, Gena Showalter, som jag hade höga förhoppningar på innan, har gjort mig allt för besviken många gånger nu.
 
Genomsnittlig känsla:
 
 
 
Favoritkaraktär: -
 

Rekommenderar till: er som söker en typisk dark romance.
 

Rekommenderar ej till: dig som vill ha en unik och passionerat skriven bok.
 

Första meningen: "De verkar inte bry sig om att de är döende."
 
 
 
 
 
 

Bytet

Fakta:
Bytet (org. Prey) är den fjärde delen i Rachel Vincents Shifters-serie. Boken är på 445 sidor och publiceras av Harlequin bokförlag. Serien består av totalt 6 stycken böcker.
 
Handling:
"Min flocks existens är i fara och min pappas ställning som ledare ifrågasätts. Dessutom tvingas min älskade Marc leva i exil bland strykarkatter och det innebär att det var många månader sedan jag senast såg honom Och eftersom jag har fått en nybliven mamma och en upprorisk tonåring på halsen har jag inte ens tid att drömma om när jag ska få träffa Marc igen.

Ett bakhåll iscensatt av en grupp vilda strykarkatter blir det slutgiltiga beviset för att någon verkligen är ute efter att förgöra oss! I kampen för vår flocks överlevnad och i ett desperat sökande efter min pojkvän inser jag att jag behöver all list och alla klor för att hindra att min familj krossas. För alltid."
 
Recension:
Den är boken är inte bra. Visst, jag har läst betydligt sämre böcker, men ärligt talat hittade jag inte en enda scen i Bytet som jag uppskattade. Som allra bäst kunde den vara medioker.

Jag tycker faktiskt att boken är fånig. Rachel Vincent visar inte sin bästa sida och hennes skrivteknik skiljer sig rätt mycket från hennes andra, mer populära, serie Soul screamers. I Shifters-serien finns inget tempo och inget intresse för vare sig handlingen eller karaktärerna byggs upp. Inte ens nu, när jag är inne på bok nummer 4 i serien.
 
Detta är en så kallad "typisk" paranormal romance utan några som helst unika drag vilket blir väldigt långtråkigt. Självklart finns kärlekstrianglar utan någon kemi eller passion med, och varkatterna är i princip samma sak som extra trista varulvar. Jag har aldrig gillar huvudpersonen - Faythe - eftersom hon är självcentrerad, irriterande, idiotisk och otroligt platt. Hon är helt enkelt endimensionell och har inte utvecklats ett dugg sedan första boken i serien.
 
 
Det händer inte mycket i boken och tempot är långsamt. Det blir många tråkiga stunder och eftersom handlingen är klen och bräcklig blir det varken romantiskt eller spännande att läsa om. Jag tvingade mig igenom hela boken och pustade ut när det var över. Vincent försökte sig på en cliffhanger i slutet, men jag varken brydde mig om det som sades eller fann det intressant nog att vilja läsa mer. Dock har jag de två sista böckerna i serien hemma så någon gång ska jag ta mig igenom dem, men detta är som sagt en serie jag aldrig har och antagligen aldrig kommer att gilla.
 
Genomsnittlig känsla:
 
 
 
Favoritkaraktär: -

Rekommenderar till: dig som söker en simpel och typisk paranormal romance.

Rekommenderar inte till: dig som vill ha spänning/romantik/passion/tempo.

Första meningen: "Planerar du att komma fram någon gång under det här seklet, Vic?"
 
 
 
 
 
 
 
 

Midnight

Fakta:
Midnight är den avslutande delen i The return-trilogin och den sjunde boken i The vampire diaries serien, skriven av L. J. Smith. Det finns ytterligare två trilogier i serien: The hunter och The salvation med böckerna Phantom, Moonsong, Destiny rising, Unseen, Unspoken och Unmasked. Det finns även en prequel-serie kallad Stefan's diaries som innefattar 6 stycken böcker. Midnight är 458 sidor lång.
 
Handling:
"Elena returns from the Dark Dimension, having freed her vampire boyfriend Stefan Salvatore from imprisonment... but not without consequence. His salvation will demand a high price. Whilst still reeling from this latest shock, they are forced to confront the demons that have taken over Fell's Church. Elena must make a decision that will cost her dear: Damon or Stefan...?"

Recension:
Jag vet knappt var jag ska börja med den här recensionen. Jag avskyr att skriva en massa negativa saker om en serie som baserar en av mina favorit-tv-serier, men för att vara ärlig så finns det inte mycket positivt att säga om denna bok. Den liknar verkligen inte tv-serien det minsta så förvänta dig inte samma kvalité. Det känns för det första konstigt när karaktärerna heter samma som i serien men ser ut/är andra personer. Och jag kan säga det här: jag gillar inte en enda av dem. Blonda Elena är "perfekt" och har allt, inklusive hennes magiska vingar, men det enda hon gör i boken är gnäller. Stefan är dryg sida upp och sida ner, det enda Bonnie tillför är hennes ständiga rädsla och hennes obesvarade kärlek gentemot Damon, Meredith är allmänt irriterande och har en väldigt onödig parallell. Alla är dem endimensionella och tråkiga.
 
Jag gillar inte Smiths sätt att skriva; det känns segt och klumpigt och det känns som att större del av boken består av beskrivningar istället för händelser. Dessutom tar hon med alldeles för många kärlekstrianglar mellan Stefan-Damon-Bonnie-Elena. Jag skumläste genom hela boken för nu är jag trött på den här serien. Tyckte att de första böckerna var okej, men som helhet är böckerna i The vampire diaries bland de värsta jag läst; vilket är trist eftersom tv-serien är så pass bra.
 
Jag har tröttnat väldigt mycket på Shinichi och tycker att hans karaktär är alldeles för uttjatad vid det här laget. Bokens helhet är väldigt tråkig, med endast några få bättre händelser. Dock tyckte jag faktiskt att det slutade okej (men jag hoppas definitivt inte att tv-serien tar med den händelsen) eftersom den situationen tog slut på kärlekstriangeln för gott. En annan sak jag dock ogillar är att allting kändes för simpelt och för mycket berodde på slumpen. Allvarligt talat har jag ingenting mer att säga, förutom att du ska hålla dig borta från böckerna: speciellt om du gillar tv-serien. Jag är ytterst besviken på alla Vampire diaries böcker och tycker att de smutskastar den fantastiska tv-seriens namn.

Genomsnittlig känsla:
Favoritkaraktär: ingen
Rekommenderar till: dig som vill smutskasta en bra series namn.
Rekommenderar inte till: dig som vill läsa en bra bok.
Första meningen: "Dear Diary, I'm so frightened I can hardly hold this pen."

The Great Gatsby

Fakta:
The great gatsby är en klassisk amerikansk bok skriven av F. Scott Fitzgerald. Boken har blivit filmatriserad fem gånger (från åren 1926, 1949, 1974, 2000 och 2013) och består av 122 sidor.
 
Handling:
"Generally considered to be F. Scott Fitzgerald's finest novel, The Great Gatsby is a consummate summary of the 'roaring twenties' and a devastating exposé of the shallowness of the 'Jazz Age'. Through the narration of Nick Carraway, the reader is taken into the superficially glittering world of the mansions which lined the Long Island shore in the 1920's, to encounter Nick's cousin Daisy, her brash but wealthy husband Tom Buchanan, Jay Gatsby and the dark mystery which surrounds him."

Recension:
Jag var tvungen att läsa The great gatsby till engelskkursen i skolan och jag vill börja min recension med att skriva att jag önskar att jag inte hade behövt göra det. Boken var rakt igenom extremt tråkig, händelselös och seg. Tempot segade sig fram och mitt intresse tappades efter bara några meningars läsning. Fitzgerald skriver sida upp och ner med beskrivningar: vad alla gäster på festen heter, vad de äter o.s.v. Helt ointressanta och onödiga beskrivningar som tar död på den lilla känsla som fanns i boken.
 
Trots att boken är på dryga hundra sidor så tog det mig extremt lång tid att läsa ut den. Fitzgerald använder sig av ett komplicerat, gammalt och jobbigt språk vilket gjorde det extremt krångligt att läsa. Ofta var jag tvungen att läsa samma mening flera gånger för att uppfatta vad det var han menade. Och just på grund av hans språk så går hans budskap och information inte in hos mig som läsare.

Jag hade innan hört väldigt mycket positivt om den senaste filmatriseringen med Leonardo DiCaprio och därför hade jag ändå förhoppningarna uppe för den här boken. Men nu är jag inte lika sugen längre på att se filmen, speciellt inte heller när jag sett filmen från 1974 som var lika dålig som boken. Dock är jag rätt säker på att den från 2013 kommer vara bättre, men hur bra kan den vara om den baseras på den här boken?

Jag förstår verkligen inte varför så många har gillat The great gatsby. Karaktärerna är färglösa, fåfängda och bortskämda. Språket är komplicerat och boken är otroligt jobbig att läsa. Det är svårt att tolka vad handlingen är, till och med efter man läst klart boken, och tempot är väldigt segt. Det här är tyvärr inte en bok som jag rekommenderar om din tid är dyrbar.
 
Genomsnittlig känsla:
 
 
 
Favoritkaraktär: -
 
Rekommenderar till: dig som söker verket bakom filmsuccéerna.

Rekommenderar inte till: dig som inte gillar en bok med segt tempo.

Första meningen: "In my younger and more vulerable years my father gave me some advice that I've been turning over in my mind ever since."
 
 
 
 
 

Pengar

Fakta:
Pengar är en klassiker skriven av Victoria Benedictsson under psedonymen Ernst Ahlgren, och skrevs under 1800-talet. Boken är på 199 sidor och finns översatt till engelska, med titeln Money.
 
Handling:
"Selma Berg, en frejdig sextonåring med konstnärsdrömmar, gifts bort med en betydligt äldre man. Det är hennes utveckling från naiv ung flicka till mogen kvinna som Pengar handlar om. Romanen bygger mycket på Victoria Benedictssons egna erfarenheter men är också ett inlägg i den indignerade kvinnosaksdebatt som bröt ut på 1870-och-1880 talen. Boken vänder sig främst mot unga kvinnor, sexuellt ovetande och genom felaktig uppfostran fyllda av romantiska föreställningar, tvingades in i äktenskapt utan att inse vad det innebar."
 
Recension:
Ursch och fy och blä. En riktigt riktigt dålig bok. En så kallad klassiker som jag var tvungen att läsa till svensklektionen. Den här recensionen blir väldigt kort, för jag har verkligen inte särskillt mycket att skriva om den. Jag tvingade mig igenom varje sida.
 
Handlingen är urusel. Det händer så gott som ingenting i boken, utan sida upp och ner består endast av dialoger och Selma Bergs svaga tankar. För mig är hon inte en stark person och hennes karaktär faller platt.
 
Jag hade inte några förhoppningar innan jag läste boken, men jag hade ändå trott att den skulle ta upp den viktiga frågan om kvinnor som tvingas in i giftemål. Men nu efter läsningen känner jag inte att jag lärt mig någonting nytt och boken lyckades inte framkalla några känslor alls hos mig.
 
När dessutom spåket är så jobbigt som det var blev boken otroligt dålig. Svenskan är gammaldags och många ord som inte existerar idag fanns med. Dessutom skriver inte Benedictsson särskillt proffisionellt, utan använder hela tiden, genom hela boken, inhopp vilket bildar extremt långa meningar.  Detta gör att läsningen blir väldigt tröttsam eftersom det är extremt jobbigt med fyra inhopp i varje mening (se första meningen nedan). Tillsammans med det gamla språket och onödiga beskrivningar gör språket helt själv att man så gott som somnar vid läsningen. Jag klarade allvarligt talat inte att läsa mer än tio sidor i taget eftersom jag blev sjukt uttråkad av läsningen.
 
Sammanfattningsvis var Pengar den sämsta boken jag någonsin läst (till och med sämre än Cal som var den första boken som fick betyget 0,5 här på bloggen). Utan handling, med jobbigt språk, karaktärer utan personligheter samt extremt lågt tempo kunde jag varken ta boken seriöst eller uppskatta vad min lärare sade "skulle ge en ökad förståelse för kvinnans roll i dåtidens samhälle". Suck. Verkligen inte en bok för mig. Varför måste alla böcker vi läser i skolan vara så dåliga? Har lärarna någonting emot att eleverna uppskattar vad de läser? Är det så för dig också, att böckerna du läser till skolan inte är värda att läsa?
Favoritkaraktär: -
Rekomenderar till: er som gillar gammaldagsa böcker med få händelser.
Rekomenderar inte till: er som vill ha romantik, spänning och färgglada karaktärer.
 
Första meningen: "Byn ägde icke mer än en enda gata, om den ens kunde hedras med detta namn, ty den var helt enkelt en mindre väg, utan spår av stenläggning, och oförsvarligt illa hålle.n"

Annat svenskt omslag:
-
 
 
 
 
 

Besvärjelser och Beskydd

Fakta:
Besvärjelser och beskydd är en svensk bok skriven av Maria Friedner, publiserad av Mix bokförlag.
 
Handling:
"När mormor försvann var jag inte där. Jag var sysselsatt med helt andra saker. Sex, nämligen. Det var en av de saker jag sysslade allra mest med vid den här tiden. Sex och chardonnayvin i gröna flaskor (eller egentligen vad som helst med alkoholprocent som gick att dricka, jag var inte så nogräknad om sanningen ska fram). Cecilia lever ett förhållandevis bekymmerslöst liv, fyllt av kravlöst sex och sena utekvällar. Alltid snygg, aldrig sjuk och med ett koppel av beundrande män efter sig. Så försvinner plötsligt hennes mormor, den person som betyder allra mest för Cecilia. Mormor, visar det sig, är ingen vanlig tant, utan en livs levande fe! Den chockartade upplysningen får Cecilia av den bittre vätten Masti Toivonen, som en dag dyker upp i trädgården. Nu måste hon hitta ett barn att offra till vättarna för att återse mormor vid liv. Till sin hjälp har hon inte mycket mer än Fairy net - feernas magiska motsvarighet till forumet Familjeliv."
 
Recension:
Jag ska försöka att skriva en acceptabel recension, men problemet är att jag läste mitt ARC av Besvärjelser och beskydd för några månader sedan men inte fick publisera den förren idag (recensionsdagen). Därför minns jag inte särskillt mycket från boken, men förhoppningsvis det mest nödvändiga.
 
Jag kan börja med att skriva att dispositionen liknade den som finns i Blodsmagi. I dem är allt ur huvudpersonens synvinkel men några sidor då och då är ur någon annans perspektiv (och i början vet man inte vems PoV det är ur). Detta har jag lärt mig att uppskatta mer med tiden, men jag föredrar att veta ur vems perspektiv jag läser ur.
 
Huvudkaraktären Cecilia är inte en av mina favoriter. Hon är otroligt osmart och naiv och under läsningens gång kände jag att det mesta som hände henne var hennes eget fel. Hon litade totalt blint på främlingar och tänkte aldrig efter att hemligheter kanske är bäst att bevaras hemliga. Nej, inte min typ av karaktär: jag föredrar psykiskt starka karaktärer med mycket hjärnkapacitet. När hon dessutom var en av de mest egoistiska huvudkaraktärerna jag stött på kände jag helt enkelt att jag tappade intresset totalt.
 
Boken började bra men visade sig vara otroligt orealistisk och i många fall ytterst barnslig. Först trodde jag att det bara skulle bli gulligt och nostalgiskt att läsa en vuxenbok med sagoväsen så som vättar i. Men det kändes väldigt ofta som att läsa en barnbok: både för att huvudkaraktärens intellegens inte var den bästa men först och främst för att sagoväsena var dåligt framförda. Att även själva magin blev fånig var både på grund av konstiga namn (exempelvis hemsidan Fairynet) men även för att den inte alls kändes storslagen som exempelvis i Harry Potter, Blodsmagi, Hex hall, Farlig förmåga eller andra häxböcker.
 
Boken var också tyvärr väldigt förutsägbar. Den hade ingen tvist eller överraskning och jag hade väldigt tidigt listat ut vem "the bad guy" var. Så när väl huvudpersonen lyckades koppla ihop verkligheten och förstod hur allting låg till hade jag redan vetat om det väldigt länge. Det blev helt enkelt en antiklimatisk känsla av det hela.
 
Jag ville verkligen gilla den här boken, men jag måste skriva att jag störde mig mer på den än jag trodde var möjligt. Visst har jag läst sämre böcker (så som exempelvis Cal) men denna ligger ändå bland bottenskrapen, tyvärr. Jag tyckte helt enkelt inte att Friedner skrev bra - vissa saker hängde inte alls ihop med verkligheten. Ett utdrag från boken är exempelvis att en man som Cecilia träffat var "trehundra ljusår snyggare". Hallå? Ljusår är ett mått på sträcka, ungefär som kilometer. Så hon säger ungefär att han var väldigt många kilometer snyggare. Eh?
 
Sammanfattningsvis så var Besvärjelser och beskydd inte min typ av bok. Med tröga och egoistiska karaktärer samt ett fånigt upplägg och ett dåligt utförande blev den inte särskillt spännande. Det fanns inga utmärkande karaktärsdrag och trots att den var sagolik så blev det ett problem att det var som en barnbok för vuxna. Visst fanns sex och liknande med, men på något annat sätt kändes det inte särskillt "grown up". Jag gillade tyvärr inte sättet Friedner skrev på och jag tyckte att hon använde konstiga meningsuppbyggnader och ordval. Jag är ledsen att säga att Besvärjelser och beskydd inte är en bok jag tyckte om. Det jag skrev på Goodreads var: naive characters, predictable plot and a childish feeling to the book.
 Favoritkaraktär: -
Sidantal: 333
 
Rekomenderar till: er som gillar lite småfåniga vuxenböcker med sagokaraktärer.
Rekomenderar inte till: er som söker spänning och stör er på konstiga meningsuppbyggnader och bristande karaktärer.
 
Första meningen: "Hon som kom för att avvärja katastrofen anlände en halv sekund för sent."
 
Exempel på andra omslag:
-
 
 
 
 

Cal

Fakta:
Cal är en fristående bok av Bernard Mac Laverty. Jag läste denna till engelsklektionen.
 
Handling:
"For Cal, some of the choices are devastatingly simple... He can work in an abattoir that nauseates him or join the dole queue; he can brood on his past or plan a future with Marcella. Springing out of the fear and violence of Ulster, Cal is a haunting love stroy in a land were tenderness and innocence can only flicker briefly in the dark."
 
 
Recension:
Böckerna vi måste läsa till skolan blir verkligen värre och värre. Från att ha läst andra böcker till skolan som varit dåliga, som Ruby Red, No & Jag och Löwensköldska ringen kommre nu Cal, kung över berget av dåliga böcker. Varför, varför, får vi aldrig en bra bok att läsa till svenskan/engelskan?
 
Trots att jag nu har läst klart boken så ställer jag mig frågan: vad handlade den om? Och jag har ingen blekaste aning! Ingenting händer i boken, och jag vet ärligt talat inte om vad poängen med den skulle vara. Fanns ingen handling, ingen röd tråd, och definitivt ingen spänning eller tempo.
 
Men det som finns är insta-love. Åå vad jag avskyr insta-love. Allting beror bara på ytlighet och utseende, att någon blir 'kär' innebär för mig inte bara att man tycker någon är vacker och därför vill bli tillsammans med den personen. Men i denna boken blir han 'kär vid första ögonkastet'. Bullshit. Allt det är är åtrå. Återigen, ett stort minus på boken.
 
Mac Laverty kan skriva, visst, men jag uppskattar inte hans skrivteknik och disposition. Han gör det för komplicerat för både sig själv och läsaren, i de mest simplaste situationer. Och han har verkligen inte hört talas om ordet karaktärsutveckling. Allt Cal gör är att röka, dricka och drömma om Marcella. Och det ska skapa en bra bok? No way! Jag bildar absolut inget känslomässigt band till någon av karaktärerna, och kunde verkligen inte bry mig mindre om vad som hände med dem.
 
Jag ska vara ärlig: Cal är absolut den sämsta boken jag någonsin haft i mina händer. Utan någon handling, med tråkiga och helt underutvecklade karaktärer och den självklara insta-kärleken fanns det absolut ingenting med boken som jag uppskattade. Trots att den är otroligt kort var jag tvungen att kämpa mig igenom varje sida för att den var så otroligt ointressant. Verkligen inte min typ av bok och den är ingenting jag rekomenderar. Grattis, Cal, tack vare dig får jag för första gången använda det lägsta möjliga betyget här på bloggen.
 
Betyg: 0,5/10

Favoritkaraktär: -
Sidantal: 154
Åldersrekomendation: 13+
Första meningen: "He stood at the back gateway of the abattoir, his hands thrust into his pockets."
Rekomenderar till: er som skulle lyssna till min engelsklärare när hon säger att "detta är en bok alla måste läsa minst en gång under livet".
Rekomenderas inte till: er som vill ha en handling, spänning, romantik, tempo och helt enkelt något som går att kalla en bok.
Författare:

Antal böcker lästa 2013:
22

RSS 2.0