Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Du följer väl mig @bookbringer på Instagram?

 

 

Du följer väl mig @bookbringer på Instagram?

 

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

 

Glöm inte att följa mig @bookbringer på Instagram!

 

FAKTA

Författare: Kiera Cass.

Originaltitel: The Betrothed.

Genre: Romantik, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Otrohet, dödsfall.

Nyckelord: Hovintriger, triangeldrama.

Serie: Den trolovade #1.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 251 sidor.

Publiceringsår: 2020.

Bokförlag: Modernista.

 

 

 

 

Jag hade inga förväntningar på den här boken. Ändå känner jag mig besviken.

 

Den började rätt mysigt, och först tänkte jag att alla som kritiserat den överdrivit. Men jisses, där hade jag fel.

 

Först och främst, varför utspelar sig den här boken i en fantasyvärld? Det finns ingen magi, inget som skiljer världen åt förutom namnen på länderna. Så vad är syftet? Världen skadar bara boken genom att vara underutvecklad. Om boken utspelats i vår egen värld, hade kraven på världsuppbyggnad varit betydligt lägre. Vi känner redan till vår historia och samhällsuppbyggnad. Men genom att ha boken i en helt ny värld, biter Cass sig själv i rumpan. Hon förklarar i princip ingenting om världen, vilket resulterar i en känsla av förvirring, ytlighet och meningslöshet.

 

Och när vi ändå pratar om underutvecklade saker: karaktärerna. Wow. Vad hände med att ge karaktärer personlighet? Och romansen? Ingen kemi, ingen logik. Bara intetsägande.

 

Förövrigt är boken extremt påskyndad och ofokuserad. Den innehåller också dussintals troper som jag hatar, mycket påtvingat drama, ohälsosamma vänskapsrelationer och väldigt lite nyansering. Jag lämnades med en känsla av att alltsammans var löjligt: så få av Cass val kändes logiska och meningsfulla.

 

Så, du älskade The Selection-serien och vill läsa mer av Cass, ey? Låt bli. Det är en enda röra.

 

BETYG: 2,5/10

 

Intresserad av tävlingar, bokrekommendationer och roliga taggar? Följ mitt Instagramkonto @bookbringer!

 

FAKTA

Författare: Eoin Colfer.

Originaltitel: Artemis Fowl.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Kidnappning.

Nyckelord: Féer, kriminell verksamhet.

Serie: Artemis Fowl #1.

Målgrupp: Äldre barn/unga vuxna.

Längd: 292 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2001).

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

ARTEMIS FOWL var inte en bok för mig, vilket är himla tråkigt. Jag har hört så mycket gott om den här serien. Därför kom ogillandet lite som en käftsmäll.

 

Boken har en intressant premiss, men de bra idéerna gömmer sig bakom ett dåligt utförande. För det första fastnade jag inte för språket: barnsliga dialoger och en opersonlig ton är det jag minns. Därtill saknar karaktärerna djup, och handlingen känns något tanklöst och rörigt komponerad. Lägg sen till långsökta slutledningar, många klyschor och en handfull logiska luckor, så har du ARTEMIS FOWL i ett nötskal.

 

Om jag hade läst ARTEMIS FOWL för tio år sedan, hade jag säkert tyckt om den. Men 24-åriga Melanie är för kritisk. Ärligt talat satt jag riktigt uttråkad under läsningen och det tog inte många sidor förrän jag började skumma.

 

Så nej, det här var inget för mig. Jag tyckte inte alls om ARTEMIS FOWL, och kommer inte att fortsätta med serien.

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Författare: Nikolai Gogel.

Svensk titel: –

Genre: Antologi, historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, fattigdom.

Nyckelord: Novellsamling, 1800-talet.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 103 sidor.

Publiceringsår: 1992 (org. 1836).

Bokförlag: Dover Publications.

 

 

 

THE OVERCOAT AND OTHER SHORT STORIES är en novellsamling med fyra av den ryska författaren Nikolai Gogols populäraste verk. Och hur mycket jag i grund och botten gillar själva grundidén med hans historier, kan jag inte påstå att de underhåller mig. Ja, jag tycker att de har en intelligens bakom sig. Ja, jag blev berörd. Men nej, jag tyckte inte om att läsa dem. Faktum är att jag var extremt uttråkad.

 

Mitt främsta problem är språket. Novellerna skrevs för nästan två hundra år sedan, och det märks. Boken är riktigt jobbig att läsa. För det första är meningarna riktigt långa. Och då menar jag riktigt långa. Här handlar det inte bara om många ord, utan till och med många rader. Sen är det dessutom påfrestande med alla onödiga detaljer och sidospår. Gogol beskriver allt. Ta en scen i THE OVERCOAT som exempel, där Gogol beskriver att protagonisten har en skräddare. Visst, det är bra – då vet jag. Men det räcker inte för Gogol att bara lämna det som ett faktiskt konstaterande. Nej. Han nämnde ju att han hade en skräddare, och då behöver han spendera minst en sida till att beskriva skräddaren. Och när han beskriver skräddaren så räknar han nämna att skräddaren är gift, och ja då måste han ju beskriva frun också…Det är sjukt hur mycket plats som upptas på det här sättet, genom irrelevanta sidospår som orsakar avbrott i såväl berättelsen som engagemanget. Extra påfrestande blir det är Gogol själv tillkännager att det är onödigt, men ändå väljer att lägga upp texten så.

 

Överlag var THE OVERCOAT AND OTHER SHORT STORIES inte för mig. Och det är himla synd. För tar man bort det jobbiga språket och allt jobbigt snickelisnack, så har Gogol en bra poäng. Men i det här formatet orkar jag inte ta till mig den.

 

BETYG: 2,5/10

FAKTA

Författare: Jane Austen.

Svensk titel: Emma.

Genre: Historisk fiktion, romantik.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: 1800-talets kvinnosyn.

Serie: –

Längd: 574 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 1815).

Bokförlag: Vintage Classics.

 

 

 

Herreguuuuuuuuud vad besviken jag är! EMMA är en av mina mest efterlängtade böcker, men jösses vad uttråkad jag blev. Varje sida kändes som ett straff jag inte förtjänade.

 

Premissen låter lovande. En kaxig, ung kvinna som bestämmer sig för att kontrollera sin omgivnings kärleksliv. Sign me up! Men jag fastnade inte alls för det faktiska innehållet. Karaktärerna saknar nyansering, sidantalet är alldeles för högt och dialogerna alldeles för omständliga. Det känns som att Jane Austens mål var att uppnå ett visst antal ord, snarare än att skildra en fängslande berättelse. Nästan allt känns som utfyllnad, och om vi skulle kapa alla sidor med nonsens blir inte mycket kvar.

 

Det här är den första boken som jag läser av Jane Austen, och jag kan inte undgå att undra: är alla hennes verk så här, eller åkte jag på nitlotten direkt? Det tär mig att medge, men EMMA är en av årets sämsta böcker för mig.

 

BETYG: 2/10

FAKTA

Författare: Anna Hörnell.

Engelsk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Alkoholanvändning.

Representativt innehåll: Samkönade föräldrar.

Serie: –

Längd: 312 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: VoxByOpal.

 

 

Förlaget VoxByOpal har släppt pärla efter pärla. Böcker som LAYERS, PAPPERSSJÄLAR och LIVET I EN SKOKARTONG fångade snabbt mitt hjärta. Men ingen kan upprätthålla perfektion för evigt, vilket I KALIFORNIEN SKÄLVER JORDEN är bevis på. Inte nog med att jag blev besviken med tanke på förlagets tidigare gyllene releaser: jag tyckte att boken var riktigt, riktigt dålig.

 

För det första har I KALIFORNIEN SKÄLVER JORDEN en väldigt blek handling. Eller knappt någon handling alls, om jag ska vara ärlig. Det pågår inte särskilt mycket annat än att samma typ av händelser repeteras gång på gång, vilket blir rätt tjatigt. Sedan är boken inte heller särskilt representativ eller trovärdig. Jag tycker inte att den ger en särskilt rättvis bild av vare sig collegelivet eller Kalifornien, vilket är himla trist. Jag såg fram emot en läsning om soliga Kalifornien och studentlivet där, men fick istället en slätstruken bok om fest, fest och mer fest.

 

Jag hade också svårt för språket. Hörnell försöker smycka språket med metaforer och lyriska formuleringar, men tyvärr får hennes ansträngningar motsatt effekt. Texten känns tillgjord och krystad, och jag irriterades snarare än sveptes med av läsningen. Jag blev dessutom frustrerad av all ”svengelska”. Att i var och varannan mening kombinera det svenska språket med engelska termer och fraser var inte ett lyckat koncept.

 

Sist men inte minst orkade jag inte med karaktärerna. De är så ytliga! Och ärligt talat brydde jag mig inte om någon av dem. Allra minst kärleksintresset, som var ett kräk i princip hela tiden. Nej tack!

 

Som helhet var I KALIFORNIEN SKÄLVER JORDEN inte en bok för mig. Konceptet hade potential, men tyvärr utfördes det inte på ett sätt som grep tag i mig.

 

BETYG: 2,5/10

FAKTA

Författare: Philip Reeve.

Originaltitel: Infernal devices.

Genre: Dystopi, science fiction, steampunk.

Traumatiskt innehåll: Barnmisshandel.

Representativt innehåll: –

Serie: Mortal engines #3.

Längd: 406 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2005).

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

Jag är så trött på Mortal Engines-serien vid det här laget. Visserligen är konceptet intressant och jag gillar att Grön storm utspelar sig 16 år efter händelserna i Förrädarens guld, men det räcker inte långt när själva utförandet är mediokert.

 

Mitt främsta problem med Grön storm är Philip Reeves sätt att skriva. Jag har väldigt svårt för hans språk. Det är för enkelt, och alldeles för barnsligt. Hans beskrivningar är övertydliga och outvecklade på samma gång, och trots att boken är för tonåringar gör Reeves ordval att Grön storm utstrålar infantilitet.

 

Utöver detta har jag svårt för bokens karaktärer. Grön storm följer Wren, vilket är dotter till tidigare böckers protagonister. Och jisses vad jag ogillade henne! Otacksam, bortskämd och oerhört ointelligent. Fastnade inte alls för henne. Dessvärre var inte heller Hester och Tom något att hurra över. De går knappt att känna igen från tidigare.

 

Nej, Grön storm var inget för mig. Den känns slarvigt skriven och värst av allt: väldigt tråkig. Jag underhölls inte alls av läsningen utan räknade snarare ner tills det äntligen bar slut.

 

BETYG: 2,5/10

FAKTA

Författare: Victoria Aveyard.

Originaltitel: War storm.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig.

Representativt innehåll: -

Serie: Röd drottning #4.

Längd: 672 sidor.

Bokförlag: Modernista.

 

 

 

 

 

 

Vad får du för associationer av titeln Krigsstorm? När jag hör bokens namn, ser jag vilda strider och förödande förluster framför mig. Hjärtkrossande alliansskiften och häpnadsväckande sista möten. Det som jag däremot inte anknyter titeln Krigsstorm med, är tristess.

 

Den sista delen i Röd drottning-kvartetten föll mig inte i smaken. Kanske har jag mig själv att skylla, för jag gav mig in i läsningen med en naiv förhoppning om att de två senaste böckerna i serien kanske inte var så dåliga som jag mindes. Men innerst inne visste jag att jag ljög för mig själv, och trots att jag förväntade mig skit blev jag ändå besviken.

 

Krigsstorm är extremt långsam. Tänk dig en snigel på ett rullande löpband: ungefär så snabbt tog berättelsen sig framåt. I förhållande till det absurda sidantalet har boken väldigt lite innehåll. Det är så pass mycket utfyllnad och ordbajsande att jag nästan undrar om Aveyard var tvungen att nå en viss längdgräns. Flera gånger var jag nära på att avbryta läsningen, men jag valde att stå ut ifall att det skulle bli bättre. Det blev det inte.

 

Till romanens försvar, så finns bra delar. Särskilt kapitlen som handlar om Maven. Men som helhet var Krigsstorm en otroligt oengagerade läsning för mig, och jag brydde mig inte om något som hände. Den enda glädje som boken skänkte mig, var frihetskänslan när sista sidan äntligen var utläst.

 

BETYG: 2,5/10

FAKTA

Författare: Charles Dickens.

Serie: Fristående.
Längd: 54 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

RECENSION 

To be read at dusk föll mig inte i smaken. Det är en antologi bestående av tre noveller skriva av Charles Dickens: To be read at dusk, The signalman och The trial for murder. De har markandsförts som spökliga, Halloween-noveller, varpå jag var beredd på en kuslig läsning. Det var därför med stor besvikelse som jag upptäckte att jag inte bara kände avsaknad av obehag, utan även att jag satt uttråkad under nästan hela läsningen. Det fanns helt enkelt inget som tilltalade mig.

 

Novellernas handlingar är bleka och språket svårt att ta till sig. Jag upplevelse inte heller att novellerna gav mig något som läsare. Ingen lärdom, ingen känsla. Jag förhöll mig fullständigt neutral till dem under hela läsningen, vilket nästan är värre än att jag hade hatat den. Det var med stort vemod som jag ställde tillbaka boken i hyllan: fullt medveten om att jag inte kommer att plocka fram den igen.

 

BETYG: 2/10.

 

H.C. Andersen är en antologi bestående av 36 noveller av olika författare, som på ett eller annat sätt anknyter till eller återberättar en historia av just H.C. Andersen. Det är inte helt lätt att recensera en antologi, eftersom de olika författarna har skilda stilar och förmågor. Det är inte heller enkelt att skriva noveller: skribenten behöver på kort tid både fånga läsarens intresse och avrunda berättelsen snyggt. Och tyvärr, är det något som jag anser att många misslyckades med i H.C. Andersen.

 

Några av novellerna i H.C. Andersen lyckades behålla mitt intresse. Dessa inkluderar bland annat ”Den fula ankungen”, ”Det här fixar du” och ”Näktergalen”. Dessvärre höll majoriteten inte måttet. I många av novellerna händer det ingenting. Andra noveller är så pass korta att berättelsen tar slut precis när det känns som att den börjat. Det blir lite snopet, när uppladdningen nästan är längre än själva poängen med historien. På grund av det upplever jag att novellerna inte gav mig mycket som läsare. De kändes för intetsägande.

 

Rent generellt är H.C. Andersen inte vad jag hade förväntat mig. Jag vet inte riktigt vad jag hade trott, men jag hade i alla fall räknat med en lite mer sagolik och magisk känsla än vad jag fick. Och med tydligare anknytning till Andersen. Nu är novellerna väldigt löst förankrade, och det är inte alltid helt uppenbart vilken berättelse som en novell baseras på. Förövrigt känns formgivning och språk ofta (men inte alltid) amatörmässig och krystad. Som helhet är alltså inte H.C. Andersen en antologi som föll mig i smaken, och jag kan inte förmå mig att rekommendera den vidare. Tyvärr.