Systrarna av Silverdalen

Författare: Pascale Vallin Johansson.
Serie: Fristående.
Längd: 269 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
När klassen samlas för att titta på solförmärkelsen blir Ylva-li lockad in i skogen av en gestalt i vitt nattlinne. Plötsligt är marken snötäckt. Och skolbyggnaden är annorlunda. Ylva-li har hamnar i 1945. Kriget är precis slut och något hemskt har hänt på skolan, som nu är ett internat för föräldralösa flickor. För att Ylva-li ska ta sig tillbaka till sin egen tid behöver hon lösa ett mysterium.
 
 
 
 
 
 
Systrarna av Silverdalen är en mysig läsning. Det var lätt att fastna för både karaktärer och handling, och fast det inte direkt händer något oväntat eller spektakulärt så var jag hela tiden intresserad av att läsa vidare. Jag underhölls av kulturkrockarna som uppstod i och med tidsresandet, och tyckte att det var fascinerande att läsa om livet på det gamla barnhemmet. Johanssons språk är dessutom lätt att ta till sig, och gör att läsningen som helhet flyter på bra.
 
Det som jag saknar är något som gör Systrarna av Silverdalen ny och fräsch. Som den är nu känns den inte särskilt egen, utan snarare som ett hopplock av böcker vi redan läst. Det hela blir förutsägbart, och i viss mån även lite urvattnad. Jag hade behövt mer djup, och några oväntade vändningar för att verkligen gripas tag.
 
Som helhet är Systrarna av Silverdalenen helt okej bok. Den passar främst unga läsare, som inte kräver mycket komplexitet. För vuxna är boken lite sisådär: småmysig men inget speciellt.
 

Jorvik kallar

Författare: Helena Dahlgren.
Serie: Ödesryttarna #1.
Längd: 227 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Efter sin mammas död har Lisa inte ridit. Ändå är det inte länge efter flytten till ön Jorvik som hon dras till stallet. Speciellt en häst: Starshine. Hennes hästkärlek pånyttföds samtidigt som hon dras in i ett maktkrig mellan onda och goda krafter som vill styra Jorvik.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jorvik kallar var tyvärr inte en roman som föll mig i smaken. Jag spelade alla StarShine-spelen när jag var liten, och var smått beroende av allt som hade med Jorvik att göra. Det säger då sig själv att jag verkligen tycker om konceptet, och jag gillar idén med att göra en adaption av berättelsen i bokform.
 
Dessvärre fungerade det hela inte för mig. Jag fastnade inte för språket, och när man läser alltsammans svart på vitt i bokform kändes det för barnsligt och ytligt för mig som är 22 år gammal. Berättelsen har för många sammanträffanden och klyschor, och jag kunde inte undgå att störa mig på avsaknaden av komplexitet. 
 
Jag är säker på att Jorvik kallar är jättespännande för läsare som tillhör den avsedda målgruppen, men för gamlingar som mig själv upplever jag att den inte hade mycket att erbjuda.
 

Det handlar om oss

Författare: Åsa Ringdahl.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
Johan verkar ha allt, men framtiden är inte så perfekt som den ser ut. För Malin innebär flytten till Östersund att hon kan träna och tävla sin häst med siktet inställt på SM i dressyr. Han gillar verkligen inte hästtjejer. Hon gillar verkligen inte hockeykillar. Men när de träffas händer det omöjliga: de faller för varandra.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det handlar om oss är inte riktigt min typ av roman. Den är helt okej för att vara en debut – men jag hade svårt för boken av flera skäl.
 
För det första tycker jag att konceptet är rätt dumt. Karaktärerna dömer varandra baserat på deras intressen, vilket enligt mig är befängt. Bara för att exempelvis Johans pappas nya flickvän är en hästtjej, har han bestämt sig för att hata alla hästtjejer. Detsamma gäller Malin och hennes inställning mot hockeykillar. Även om jag bortser från den delen har jag svårt för karaktärerna. De litar mer på omgivningens åsikter än varandra, vilket leder till en hel del frustrerande kommunikationsproblem. Och sånt har jag sällan tålamod för.
 
Sen tycker jag också att Det handlar om oss har en väldigt simpel handling, och språket föll mig inte riktigt i smaken. Det är talspråkligt, med korta meningar och ”pratiga” ordval. Det är inte nödvändigtvis något fel med det, men jag föredrar personligen mer skriftspråkliga romaner.
 
Som helhet är Det handlar om oss okej. Om du inte frustreras av kommunikationssvårigheter och böcker med verbal stil, så kan du säkert gilla den mer.
 

The Darkest Minds

Författare: Alexandra Bracken.
Serie: The darkest minds #1.
Längd: 488 sidor.
 
"En dag när Ruby vaknar har något förändrats. Något som får hennes föräldrar att ringa polisen och skicka henne till Thurmund: ett brutalt koncetrationsläger. Den mystiska sjukdomen som dödat de flesta barnen i landet tog inte hennes liv, men gav henne något annat: skrämmande krafter som inte kan kontrolleras."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är riktigt beskriven på The darkest minds. Det är inte en dålig bok, men hade hoppats på att få en ny favorit. Denna är på sin höjd okej. 
 
Boken börjar bra. Det intressanta konceptet är på många sätt likt X-men, och det verkade som att jag hade en spännande läsning framför mig. Men när jag hade läst ungefär hundra sidor började jag undra när handlingen skulle komma igång. Det hände inte särskilt mycket, tempot var långsamt och jag började bli uttråkad. Världen kändes underutvecklad, krafterna hade inte förklarats särskilt väl och karaktärerna var fortfarande så där enkelt stereotypiska. Det fanns fortfarande hopp om att allt det skulle ändras, men för varje sida jag läste falnade intresset allt mer. Och när sista sidan väl var läst, var det med stor besvikelse som jag medgav för mig själv att läsningen inte alls hade varit särskilt tillfredsställande.
 
The darkest minds är en väldigt klyschig dystopi, som inte bjuder på något eget. Handlingen – den lilla som finns – är förutsägbar, och som läsare förvånades jag aldrig. Självklart finns också en kärlekstriangel, men bristen på kemi är påtaglig. Det finns egentligen inget som indikerar att karaktärerna är förälskade i varandra, förutom att de stirrar på varandras läppar emellanåt. Och ena killen i dramat är så uppenbart bad guy att det blir löjligt.
 
Som helhet är jag väldigt besviken. Jag hade förväntat mig en actionfylld, nervkittlande dystopi, men fick istället ett klyschigt kärleksdrama med stora tempoproblem. Det händer väldigt lite i förhållande till bokens längd, och ärligt talat så förstår jag inte riktigt varför The darkest mind har blivit så omtalad. Jag vill läsa resten av trilogin, men det beror på att få en känsla av avslut, snarare än att jag är nyfiken på fortsättningen. 
 

Hasselskogen

Författare: Melissa Albert.
Originaltitel: The hazel wood.
Serie: Hasselskogen #1.
Längd: 312 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
Alice och hennes mamma har alltid flackat runt. Men när mormorn dör ensam i sitt hus Hasselskogen blir tillvaron värre. Alices mamma bortrövas och den enda ledtråden är ett meddelande på en lapp som mormor efterlämnat, en lapp med orden: "Håll dig borta från Hasselskogen".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hasselskogen är en omtalad bok som inte riktigt föll mig i smaken. Det är inte en dålig roman, men den passar en väldigt specifik typ av läsare, som jag tyvärr inte tillhör.
 
Det jag tyckte om med Hasselskogen var atmosfären. Orden utstrålar en väldigt stark stämning som försänker läsaren i precis rätt känsla. Jag gillade också sagorna från Sagor från Hinsidan. Det är en bok med stor betydelse i romanen, och som karaktären Finch läser två berättelser från. Dessa berättelser var härligt mörka och riktigt spännande. Men de utgör bara två kapitel.
 
Men så finns förstås saker som jag inte tycker om med Hasselskogen. För det första är den för drömsk och metaforisk i min smak. Det hela gör berättelsen otydlig och rörig, och jag fick svårt att förstå vad som egentligen försiggick. Jag tycker mycket om mystik men när det blir obegripligt och konstigt på grund av att saker och ting inte förklaras ordentligt så tappar jag tålamodet. Därtill upplevde jag läsningen som väldigt långsam, och jag hade svårt att känna samband med karaktärerna.
 
Som helhet tror jag att du skulle tycka om Hasselskogen om du gillar Caraval, Alice i Underlandet eller andra romaner där en massa besynnerliga saker försiggår. Om du däremot vill förstå hur världen fungerar och ha en tydlig story, så passar den nog inte dig.
 

Döden är inget skämt

Författare: Karl Modig.
Serie: Fristående.
Längd: 217 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Josef bor med sina storasyskon: Natascha och Alexander. Fast nu är det bara han och Natascha kvar. Han ägnar dagarna åt att skriva skämt till sin standup-rutin, och nättarna åt att hamna i fel säng. Han pratar om vad som helst utom om Alexander. Men sakta börjar han ta in det som har hänt, trots att han försöker skämta bort det."
 
 
 
 
 
 
 
 
Döden är inget skämt är en helt okej ungdomsroman. Jag tycker om språket som gör innehållet lätt att ta till sig, och uppskattar att kapitlen är så korta. Jag gillar också hur Karl Modig skildrar livet: det känns trovärdigt och äkta, nästan som att han skriver om egna erfarenheter. Ändå föll boken lite platt i min smak.
 
Det finns två anledningar till att jag inte riktigt fastnade för Döden är inget skämt. Den ena är att handlingen känns tunn. Jag upplever inte att något egentligen händer, och jag saknar den klassiska uppbyggnaden med tydligt klimax som markerar en minnesvärd vändning. Här är det rätt slätstruket, och vi får helt enkelt bara följa Josefs vardag efter förlusten av hans bror. Den andra anledningen är att den aldrig fick mig att känna. Döden är inget skämt gör tappra försök att få läsaren att både skratta och gråta, men jag berördes inte alls. Ärligt talat vet jag inte vad det beror på. Kanske hade jag svårt att relatera till Josef som karaktär, kanske var mina förväntningar för höga. Hur som helst hade jag önskat mer hjärta och känsla.
 
Som helhet är Döden är inget skämt helt okej. Det är en läsning som inte riktigt engagerade mig, men som samtidigt aldrig heller tråkade ut mig.
 

Danny bäst i världen

Författare: Roald Dahl.
OriginaltitelDanny, the champion of the world.
Serie: Fristående.
Längd: 233 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Dannys bästa vän är hans pappa, som är fenomenal på att berätta galna historier och hitta på festliga saker. De bor i en gammal husvagn brevid den lilla bensinstationen de driver. En natt upptäcker Danny att hans pappa har smitit ut. När han kommer tillbaka avslöjar han att han i hela sitt liv haft en hemlighet för Danny."
 
 
 
 
 
Danny bäst i världen är en snabbläst och mysig roman, med fina illustrationer och intressant koncept. Det tilltalande språket gör innehållet enkelt att ta till sig, och relationen mellan Danny och hans pappa är underbar. Det var länge sedan jag läste om en så kärleksfull och närvarande förälder, vilket gjorde att jag verkligen fastnade för karaktärernas förhållande.
 
Men boken är smått utdragen, och känns inte lika kreativ som många av Dahls andra verk. Den har nämligen en hel del utfyllnad: exempelvis sammanfattas berättelsen om Stora vänliga jätten i ett kapitel, vilket känns onödigt. Därtill förstår jag inte riktigt vad Dahl vill säga till sin målgrupp. Detta för att Danny bäst i världen har många skeva budskap. Boken framställer tjuvjakt, stöld och intrång som något positivt och äventyrligt, vilket kan ge unga läsare fel uppfattning. Med tanke på hur moraliska många av Dahls andra verk är, blev jag förvånad över detta.
 
Som helhet är Danny bäst i världen okej – så länge någon vuxen påpekar och diskuterar de moraliskt tvivelaktiga ämnena som tas upp i boken med sitt barn.
 

Livbåten

Författare: Charlotte Rogan.
OriginaltitelThe lifeboat.
Serie: Fristående.
Längd: 267 sidor.
 
"Efter att ha lämnat passagerare att drukna trängs 39 personer i en livbåt som är byggd att bära hälften. För att Grace ska överleva måste andra sätta livet till. Med list och mod tar hon upp kampen om att härska i båten."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Livbåten. Boken har ett intressant koncept, men jag hade förväntat mig en mer nagelbitande thriller än vad den visade sig vara. Mitt intresse hölls uppe så länge det handlade om karaktärernas kamp för överlevnad; hur deras insikter tog över när paniken slog till. Men boken har allt för många avstickare: tillbakablickar och långa beskrivningar av obetydliga saker. Det dämpade min fascination och gjorde mig aningen uttråkad. 
 
Livbåten har ett långsamt tempo, och trots att boken är väldigt kort upplevs den som utdragen. När man skriver en roman med så gott som samma miljö från början till slut, är det viktigt att kompensera det med händelser som är allt annat än enformiga. Men det lyckas Rogan inte riktigt med, och författaren hade behövt ta mer risker för att göra läsningen spännande.
 
Livbåten är en karaktärsdriven roman. Därför är det en stor nackdel att jag hade svårt för karaktärerna. Protagonisten förlorade min sympati på grund av hennes antifeministiska synsätt, där hon ser männen i båten som överlägsna. Ändå blev det mer som ett trött konstaterande, då hon var så underutvecklad att jag inte ens irriterades av hennes tankesätt. Hon fick mig inte att känna alls, vilket säger en hel del eftersom Livbåten är skriven som hennes dagbok. De andra karaktärerna är inte mycket bättre dem. De flesta skildras inte ens som individer, då de delas in i personlighetslösa grupper.
 
Allt som allt är Livbåten okej. Jag tycker om konceptet och fann vissa scener spännande. Men helheten är utdragen, och karaktärerna hade stärkas för att faktiskt upplevas som verkliga.
 

I helvetet vet alla vem jag är

Författare: Fredrik Hardenborg.
Serie: Fristående.
Längd: 263 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"När Rosanna får ett meddelande är hon inte intresserad. Hon har fullt upp med annat. Men snart personen blir en anonym vän att anförtro sig åt. Och personen bakom aliaset är någon som får Rosanna att göra saker hon aldrig gjort förut. Snart är hon fast i ett nät, spunnet av någon med onda avsikter."
 
 
 
 
 
 
 
Det gick snabbt att läsa I helvetet vet alla vem jag är. Språket är enkelt, konceptet intressant och relationen mellan Rosanna och hennes mamma är himla mysig. Dessutom vill man som läsare veta vad allt kommer att leda till. Men det tar lång tid för boken att komma igång. Läsningen är relativt händelselös fram till de sista nittio sidorna, och därefter sker allt så snabbt att det känns som att allt är över i princip samma stund som det börjat. Efterverkningarna utforskas ytligt och i det hela taget känns författarens fokus skevt.
 
I helvetet vet alla vem jag är gjorde mig frustrerad. Detta för att det i min åsikt är väldigt dumt att inleda en intim relation med någon man aldrig träffat. Självklart är det något som händer i verkligheten, och visst tycker jag synd om Rosanna för det hon behöver genomlida. Men får man be om lite sunt förnuft? Det må låta osympatiskt, men jag förstår verkligen inte varför någon skulle skicka nakenvideor till en person som man aldrig träffat. Det skulle i alla fall jag aldrig någonsin göra, och det faktum att Rosanna tog så lättvindigt på det hela fick boken att kännas klyschig och förutsägbar.
 
Det här är en helt okej bok. Någorlunda ojämn, med lång uppladdning och snabb upplösning – men ändå okej. Budskapet är, om något, värt att fundera över.
 

Mischling

Författare: Affinity Konar.
Originaltitel: Mischling.
Serie: Fristående.
Längd: 343 sidor.
Bokförlag: Polaris.
 
"1944 kommer tvillingsystrarna Pearl och Stasha till Auschwitz. De sätts i Mengele Zoo, nazisternas mänskliga experimentverkstad. På vintern försvinner Pearl. Stasha sörjer, men håller fast vid tanken att hon fortfarande lever. När lägret befrias av Röda armén ger hon sig ut genom förödelsen för att hitta sin syster."
 
 
 
 
 
 
 
Trots att jag verkligen ville tycka om Mischling är jag kluven. Å ena sidan är berättelsen kraftfull, och boken innehåller några riktigt hjärtknipande scener. Men samtidigt saknar jag en starkare handling. Romanen är relativt utdragen, och hur hemskt det än känns att skriva så blev den ofta tråkig. Vi har hört historien förut, och Konar bidrar inte med nya infallsvinklar eller lärdomar. Det hela resulterar i en förutsägbar berättelse som inte riktigt förmår sig gripa tag.
 
Jag hade dessutom svårt att relatera till sättet som historien berättas på. Språket känns nämligen lite krystat, då det ofta blir för utsvävande och konstnärligt. Fina ord binds samman i onödigt långa och målande meningar, och gjorde att jag tappade intresse. Det bidrog även till att boken aldrig blev riktigt känslosam, då författarens egna språkövningar framgick tydligare än handlingen.
 
Mischling är inte en dålig bok, men allt som allt hade jag förväntat mig mer.
 

Fem små grisar

Författare: Agatha Christie.
OriginaltitelFive little pigs.
Serie: Hercule Poirot #24.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Sexton år efter att Caroline dömts för mordet på sin make uppsöker dottern detektiven Poirot för att rentvå moderns namn. Poirots misstankar faller snart på fem personer och utifrån deras vittnesmål rekonstruerar han bit för bit morddagen och händelserna som ledde till den."
 
 
 
 
 
 
 
Jag har svårt att avgöra vad jag egentligen tycker om Agatha Christie. Några av hennes böcker, som Mordet på orientexpressen och Och så var de vara en, har jag verkligen fastnat för. Men andra, som denna, inte alls är i min smak.
 
Fem små grisar är en fristående fortsättning på serien om detektiven Hercule Poirot. Det är en slags pusseldeckare, där ledtrådar successivt träder fram. Det jag tycker om med boken är främst språket och Christies intelligenta sätt att bygga upp berättelsen. Men för övrigt har jag rätt svårt för romanen. Vi får läsa samma sak ur fem olika perspektiv, och trots att redogörelserna skiljer sig åt blir det rätt tröttsamt efter ett tag. Jag upplevde heller inte att boken blev spännande. Mordet skedde trots allt sexton år innan bokens händelser, vilket gör att stämningen aldrig känns särskilt hotfull.
 
Som helhet är Fem små grisar okej. Den upprepande stilen och det faktum att jag inte brydde mig om vem som var skyldig gör dock att detta är en av de Christie-romaner som jag tycker minst om.
 

För att väcka hon som drömmer

Författare: Johanna Nilsson.
Serie: Fristående.
Längd: 336 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Josefins mamma blir sjuk och plötsligt är livet mycket svårare. Varken Josefine eller hennes familj vet hur de ska leva i den nya tillvaron. I kyrkan finns en fristad. Dit går hon när allt är på väg att koka över."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
För att väcka hon som drömmer är en fin bok, skriven med mycket känsla. Jag gillar att Nilsson tar upp och reflekterar kring sorg och mental ohälsa, som ätstörningar och ångest. Jag tycker också mycket om att ämnet ”familj” hålls centralt, då det är något som de flesta har ett samband till. Ändå känns bokens innehåll inte helt självklart.
 
Av någon anledning fastnade jag inte fullt så mycket som jag hade velat. Något störde under läsningen, men vad är svårt att sätta fingret på. Jag hade svårt att relatera till huvudkaraktären, och ibland förstod jag inte heller vad Nilsson ville säga. Delar av boken känns dessutom inte trovärdiga, och under vissa sekvenser falnade mitt intresse så pass att jag skummade igenom sidorna.
 
Allt som allt är För att väcka hon som drömmer okej. Det är en sån bok som jag ville tycka om mer än vad jag faktiskt gjorde.
 

Grace

Författare: Anthony Doerr.
OriginaltitelAbout Grace.
Serie: Fristående.
Längd: 468 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"David drömmer sanndrömmar. Efter att dottern Grace föds får David en föraning om att han bär skuld till att hon druknar i en översvämning. Han flyr landet för att rädda henne. Först tjugofem år senare vågar han sig tillbaka, men utan livstecken från dottern."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Grace har ett riktigt intressant koncept, men misslyckas dessvärre med att gripa tag i läsaren. Den karaktärsdrivna boken har frustrerande karaktärer, och jag kände hur jag snabbt förlorade tålamodet för den gnälliga protagonisten som vältrar sig i elände. Utöver det rör sig handlingen riktigt långsamt framåt, vilket gjorde att intresset dog ut.
 
Vidare är det vackra språket lite för krystat. Långa, poetiska stycken beskriver saker som egentligen inte har någon betydelse, och tar udden av spänningen. Ibland känns det som att Doerr fokuserat mer på att skapa ett målande språk, än att integrera det väl i handlingen. På något sätt tar det överhanden, på kostnad av handling och karaktärsutveckling.
 
Som du förstår var Grace inte en bok för mig. Boken har en intressant grundidé och vackert yttre, men jag fastnade inte alls för innehållet.
 

Da Vinci-koden (omarbetad)

Författare: Dan Brown.
SerieRobert Langdon #2.
Längd: 395 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
"Langdon kallas till Paris för att hjälpa till att utreda ett mord. Men han vet inte att polisen misstänker honom för dådet. Tillsammans med kryptografen Sophie finner han gömda ledtrådar som kan leda till något stort: en hemlighet som många helst ser falla i glömska."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det här är en omarbetad version av den klassiska Da vinci-koden. Språket har moderniserat, ämnat locka fler ungdomar att ta del av romanen. Jag kan dock inte påstå att detta var my cup of tea.
 
Å ena sidan tycker jag att själva mysteriet, intrigerna och alla ledtrådar var riktigt spännande. Boken känns dessutom väl efterforskad, och det märks tydligt att Brown kan sin sak. Men ärligt talat upplevde jag Da vinci-koden som rätt tråkig. Handlingen känns överkomplicerad och det religiösa snacket intresserade mig inte. Jag fastnade inte heller för karaktärerna, och tyckte att det kändes som att scener tagits bort eller förmildrats så pass att innehållet blir lite väl "barnvänligt". 
 
I grund och botten förstår jag hypen, och under vissa sekvenser satt jag själv som på nålar. Men helheten var en besvikelse, och jag blev aldrig särskilt engagerad av det som hände.   
 

Flora Banks förlorade minne

Författare: Emily Barr.
Originaltitel: The one memory of Flora Banks.
Serie: Fristående.
Längd: 317 sidor.
Bokförlag: Alfabeta.
 
"Flora har inga minnen. Hon minns inte vilka hennes vänner är, vad hon gjorde dagen innan eller hur gammal hon är. Hennes armar är fullklottrade med saker hon inte får glömma. En kväll kysser hon någon hon inte borde kyssa. Och nästa dag minns hon det. Det är hennes första minne på tio år."
 
 
 
 
 
 
 
Jag såg mycket fram emot att läsa Flora Banks förlorade minne. Bokens fascinerande premiss gjorde mig verkligen nyfiken på vad berättelsen hade att säga. Och ja, konceptet är intressant – men spänningen hålls inte upp särskilt länge. Mest beror det på att innehållet är väldigt upprepande. Huvudpersonen har bara ett minne, och det upprepas gång på gång för läsaren. ”Jag kysste Drake” påminns vi om, men efter ungefär hundrade gången kändes det hela tradigt.
 
Jag anser också att för mycket fokus ligger på kärleksintresset. Jag tror att boken hade kunnat bli riktigt intressant om vi fått följa Floras vardagliga liv och utmaningar, men handlingen förlorade all substans när jakten på Drake hela tiden var i centrum. Det kändes klyschigt och var helt enkelt inte särskilt gripande.
 
En annan anledning till att jag hade svårt för boken var karaktärerna. Jag fastnade inte för någon av dem, inte ens Flora. Hon är inte alls trovärdig, och jag störde mig på att hon blev så besatt av kyssen när hon i sitt huvud är tio år gammal. Dessutom gör hon saker som hon inte borde kunna göra utan minnen från de senaste sju åren, vilket gör att jag som läsare aldrig övertygas om hennes tillstånds allvar. Andra karaktärer som jag inte tyckte om var Drake (som utnyttjar Flora), Floras föräldrar (som lurar henne, samt lämnar henne ensam) och Floras bästa vän (som i sin surhet överger Flora fast hon är medveten om att hon behöver stöd). Jag tycker också att det är rätt antiklimatiskt att Floras bror – som är viktig för handlingen – inte ”syns” i boken, utan bara berättas om.
 
Allt som allt är Flora Banks förlorade minne okej. Jag tycker om premissen, och några småroliga scener, men förövrigt är den rätt blek.
 

Vakuum

Författare: Mia Öström.
Serie: Fristående.
Längd: 208 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
"Det är snart ett år sedan Jonnas storebror Johan tog sitt liv. Tydligen är det dags att gå vidare. Men vad rör det Jonna? Hon är ju inte där, hon svävar omkring i tomma rymden, så långt bort man kan komma. Samtidigt går hon omkring på marken med Johans gamla tröja på sig. Och i fickan hittar hon en lapp."
 
 
 
 
 
 
 
 
Vakuum är en svenskskriven roman om att hantera sorg. Det är en lågmäld bok, som jag har svårt att göra en rättvis bedömning av. På något sätt sticker språket ut mer än själva handlingen. Orden känns vackra, och försätter läsaren en viss stämning under läsningen. Men samtidigt är språket inte tillräckligt mäktigt, och ibland blir den konstant melankoliska känslan enformig.
 
Det här är på något sätt en återhållsam bok. Den har något där, men känslorna och drivkraften når inte riktigt fram till läsaren. Dessutom finns inte mycket till handling, och fast berättelsen är lätt att ta till sig så känns den lite innehållslös. Jag berördes inte lika mycket som jag hoppades, och fast jag hela tiden ville fortsätta läsa så fanns egentligen inget som grep tag, vilket är paradoxalt.
 
Allt som allt är Vakuum en okej bok, som lämnade mig rätt neutralt inställd. Den är varken bra eller dålig, den bara är.
 

Fången från Skottland

Författare: Diana Gabaldon.
OriginaltitelThe Scottish prisoner.
Serie: Sagan om Lord John Grey #3.
Längd: 447 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Lord Grey tar emot ett paket. Det innehåller dokument som pekar mot en konspiration och övergängande fara. Men vissa av texterna är skrivna på tungomålet eriska, som Lord Grey inte kan tyda. Och han känner endast en som kan det: Jamie Fraser."
 
 
 
 
 
 
 
Fången från Skottland är den tredje, fristående romanen om Lord Grey. Jag är personligen inte särskilt tagen av honom, sannolikt för att jag ännu inte kommit till den delen i Outlander-serien där han introduceras. Jag tycker dock mycket om Jamie, vilket är tur eftersom han delar narrativ med Lord Grey i den här boken. Hans perspektiv är enligt mig intressantare att läsa ur, och jag tycker om att ta del utav hans liv utan Claire.
 
Men. Av någon anledning har jag alltid haft svårt att fastna för Gabaldons böcker. Jag vet faktiskt inte om det beror på språket eller tempot eller något helt annat, men faktum är att jag blir uttråkad. Jag hade hoppats att det skulle bli annorlunda med Fången från Skottland, men tyvärr inte. Trots att det finns scener som jag tycker om, var jag för det mesta rätt ointresserad när jag tog mig igenom sidorna. 
 
Allt som allt kan jag inte påstå att Fången från Skottland var en bok för mig.
 

Mjölk och honung

Författare: Rupi Kaur.
Originaltitel: Milk and honey.
Serie: Fristående.
Längd: 208 sidor.
Bokförlag: Mima.
 
"En samling poesitexter, illustrerade med Rupi Kaurs egna teckningar, som behandlar erfarenheter av våld, missbruk, kärlek, förlust och femininitet."
 
 
 
 
 
 
 
 
Eftersom jag nästan bara har hört gott om Mjölk och honung hade jag förväntat mig en mer banbrytande bok. Men när sista sidan var läst kunde jag inte undgå att känna ”var det här allt?”. Boken är verkligen inte dålig, men jag hade hoppats på mer.
 
För det första hade jag missförstått hela konceptet. Jag hade trott att det skulle vara en berättelse skriven i vers. Istället visade det sig vara fristående dikter, samlade inom samma pärm men utan handling. Detta är inte fel någonstans, men inte vad jag hade räknat med.
 
Det finns några dikter som är kraftfulla: med vackra ord och djupa metaforer. De kommer jag alltid att bära med mig. Men de flesta dikterna känns faktiskt som utfyllnad, som vanliga meningar som bara brutits upp på separata rader. Från dessa gick jag snabbt vidare; det fanns inget direkt tankeväckande som fick mig att stanna upp.
 
Jag har inte läst poesi tidigare (om man inte räknar med haiku-dikterna från Apollon: oraklets gåta) och därför var det en spännande genre att testa på. Men jag kan inte påstå att det var my cup of tea. Kanske är jag inte tillräckligt djup som person. Kanske har jag inte upplevt tillräckligt för att relatera till det Kaur skriver om. Och kanske är det för att jag är för oerfaren när det kommer till just poesi. Allt jag vet är att jag respekterar författarens ärlighet, men har väldigt svårt att känna med henne.
 

Quidditch genom tiderna

Författare: J.K. Rowling.
OriginaltitelQuidditch through the ages.
Serie: Hogwartsbiblioteket #2.
Längd: 135 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"En av de mest populära böckerna i Hogwarts skolbibliotek är Quidditch genom tiderna. Boken innehåller allt du velat veta om den nobla sporten, dess historia, reglerna, vad som händer om man bryter mot reglerna, varifrån gyllene kvicken kommer och mer."
 
 
 
 
 
 
Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att Quidditch genom tiderna är en intressant eller tråkig bok. Det är en snabb läsning som är trevlig att ha i sin Harry Potter-samling, men i sanningens namn är det ett rätt onödigt tillskott till serien. Den besvarar inte direkt några frågor som jag har haft, och är trots allt inte särskilt underhållande då det är en faktabok snarare än roman.
 
Jag tycker att det var fascinerande att ta del utav Quidditchs historia, men det fanns många delar av boken som jag inte alls var intresserad av att läsa. Exempel på sådan är informationen om de olika Quidditch-lagen, som jag skummade förbli. Men trots varierande intresse ska Rowling ha en eloge för den energi som hon har lagt ner på att skapa sporten. Tänk vilken lång tid det måste ha tagit att komma på alla regler!
 
Allt som allt är Quidditch genom tiderna okej. Jag är glad över att jag har den i min samling, men kan samtidigt inte undgå tycka att den inte hade behövt skrivas.
 

Tid att ta farväl

Författare: S.D. Robertson.
OriginaltitelTime to say goodbye.
Serie: Fristående.
Längd: 366 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Will älskar sin dotter över allt annat. Och sexåriga Ella vet att hennes pappa aldrig kommer att lämna henne, det lovade han när hennes mamma dog. Men det löftet kommer snart visa sig svårare att hålla än Will kunnat föreställa sig."
 
 
 
 
 
 
Tid att ta farväl är enkel att ta till sig, tack vare genomtänkt språk och lättsmält innehåll. Jag hade dessvärre svårt att fastna för handlingen. Protagonisten Will dör (oroa dig inte, det händer i första kapitlet och är därför ingen spoiler) och resten av boken går ut på att han försöker hålla kontakten med sin dotter från andra sidan. Detta är inte riktigt min grej, då hela ”spöke kommunicerar med de levande”-konceptet känns fånigt och utdaterat. Det hela blir sötsliskigt klyschigt, och den konstanta sentimentaliteten gör läsningen tråkig i längden.
 
Mitt största problem med boken är att gråtmildheten tar vid redan vid första sidan. Som läsare hann jag inte fastna för eller bry mig om karaktärerna, innan Robertson förväntar sig att jag ska sörja för dem. Jag hade velat att han successivt byggt upp känslorna för personerna i boken, genom humor och att visa hur de levde ihop. Istället blir det mer ”BAM! Här kommer känslorna!” direkt, vilket inte har någon inverkan på mig. Det fick mig snarare att tröttna och himla med ögonen.
 
Som helhet är Tid att ta farväl en sentimental roman med starka Ghost-vibbar. En välskriven bok som inte riktigt föll mig i smaken.
 

RSS 2.0