Bambi

Författare: Mons Kallentoft & Markus Lutteman.
Serie: Herkules #3.
Längd: 389 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Efter en midsommarfest i skärgården ligger döda kroppar spridda över blodiga klipphällar. Det ser ut som att tonårngarna har begått kollektivt självmord, men kan det verkligen stämma? Utredningen tar Zack snabbt djupt ner i människans värsta mörker ohc hans värld rasar åter samman. Kan han komma up till ytan innan fler människor dör?"
 
 
 
 
Deckare är inte min genre, och det är sällan jag grips tag av sådana böcker (undantag: Agatha Christie, Clare Mackintosh). Detta för att jag av någon anledning känner mig distanserad från handling och karaktärer. Jag blir lätt uttråkad av läsningen och tycker ofta att deckare känns utdragna. Bambi är inte ett undantag.
 
Mordfallet i Bambi är originellt och riktigt intressant. Jag gillar den kusliga stämningen som författarna bygger upp, och fängslas av det spännande konceptet. Dessutom är språket medryckande, och texten har ett bra flyt. Dessvärre är handlingen svårsmält. Fylld av klyschor, ostiga dialoger och tunna motiv har jag svårt att verkligen fastna. Jag saknar också komplexitet och oväntade vändningar, samt har svårt att tycka om karaktärerna. Zack känns gnällig och svår att relatera till, medan sidkarkatärerna är bleka.
 
Att jag inte imponerades av Bambi beror dock sannolikt på mina svårigheter för genren snarare än på boken i sig. Hela Herkules-serien utstrålar påtaglig potential, och jag tvekar inte en sekund på att de med förkärlek för det förskräckande kommer fängslas av romanen.
 

Tors hammare

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe Hammer of Thor.
SerieMagnus Chase #2.
Längd: 469 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Tors hammare är borta. Hammaren är det enda som skyddar de nio världarna från de mäktiga jättarna i Jotunheim. Magnus och hans vänner blir kallade att återfinna hammaren, ett uppdrag som kräver största diskretion, övermänsklig list och en svartalv med extremt god klädsmak. Tur att de åtminstone har det sistnämnda."
 
 
 
 
Det känns hemskt att medge att Tors hammare inte riktigt håller måttet. Det beror främst på att boken är så himla lik Riordans tidigare verk. Handlingen är nästintill identisk och en överhängande känsla av déjà vu följer med hela läsningen. Det känns uttjatat, och jag hade velat se något nytt och fräscht istället för en återanvändning av samma idé – igen. Det börjar bli rätt tröttsamt, och gör boken både intetsägande och förutsägbar.
 
Men Rick Riordan är ändå Rick Riordan, och är det något som han kan så är det humor. Tors hammare är precis som Riordans andra böcker riktigt underhållande, och absurda karaktärer så som Jack och Otis ger romanen en hel del charm. Jag har däremot lite svårt för protagonisten Magnus, som känns blek i jämförelse med de mer livfulla karaktärerna. Dessutom blir boken ibland lite för flamsig, och det som händer känns långt ifrån trovärdigt. Om romanen skrivits på ett mer originellt sätt så hade kanske de många sammanträffandena och dumma problemlösningarna fungerat, men just eftersom vi sett allt förut faller det platt.
 
I grund och botten är Tors hammare en bra bok. Hade jag läst den för ett par år sedan skulle jag sannolikt älskat den. Men nu är detta den elfte boken jag läst av Riordan, och de påtagliga liknelserna är svåra att ignorera. Eftersom Tors hammare saknar originalitet hade jag svårt att engageras.
 

Wink Poppy Midnight

Författare: April Genevieve Tucholke.
OriginaltitelWink Poppy Midnight.
Serie: Fristående.
Längd: 251 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Wink är en rödhårig och tovig sagoberättare. Poppy är skolans manipulativa och grymma drottning. Midnight har varit kär i Poppy i åratal, men vill nu få ett slut på hennes nattliga besök. Men Midnight bestämmer så klart inte över Poppy. Snart rullar en suggessiv skräckberättelse igång, ett på många sätt annorlunda triangeldrama."
 
 
 
 
 
Wink Poppy Midnight har ett riktigt snyggt omslag, men bokens innehåll lever dessvärre inte upp till dess vackra yttre. Jag såg fram emot läsningen, men när det stod klart att boken inte var som förväntat blev besvikelsen stor. Anledningen till detta var att
  • karaktärerna inte kändes verkliga eller tilldragande
  • handlingen inte var tillräckligt gripande för att väcka genuint intresse
  • tempot är långsamt och alldeles för lite händer
  • konceptet är blekt och förvirrande.

Bokens tagline är ”En hjälte, en skurk, en lögnare. Vem är vem?”. Det var just denna tagline som väckte mitt intresse för läsningen, eftersom jag tycker att det är spännande att försöka lista ur karaktärers identitet och sanna jag. Men efter att ha läst Wink Poppy Midnight vet jag fortfarande inte vem som är vad, vilket gjorde mig snopen. Jag känner att jag inte fick ut särskilt mycket av läsningen och romanen gjorde så pass lite intryck att jag nu – bara någon dag efter att jag läst klart den – knappt kommer ihåg vad som hände i den.

 


Timglaset

Författare: Gena Showalter.
OriginaltitelFirstlife.
SerieEverlife #1.
Längd: 444 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"I världen där Ten bor tar livet inte slut när man dör. Tvärtom, det är då det börjar. I det som kallas eviglivet finns två mäktiga riken som strider om människornas själar, och alla ställs inför ett val: Myriad eller Troika. Men Ten vägrar välja."
 
 
 
 
 
 
Timglaset börjar riktigt bra. Konceptet är himla häftigt, språket behagligt och de första hundra sidorna är rätt spännande. Men successivt blir boken allt sämre. Händelserna och det som sägs känns inte trovärdigt i sin kontext, frågor väcks utan att besvaras och kärleksdramat tar upp alldeles för mycket plats. Efter ett tag slutar dessutom handlingen drivas framåt och det känns som att den bara går i cirklar.
 
Jag tyckte mycket om protagonisten Ten i bokens början. Hon var en tuff och stark kvinnlig karaktär som verkligen vågade stå upp för sina åsikter. Dessvärre förlorade jag intresset för henne då det aldrig framkom varför hon inte ville välja mellan Myriad och Troika. Det är bra att hon som huvudkaraktär får stå för något, men det hela känns meningslöst när det aldrig förklaras vad och varför. Eftersom hennes motiv aldrig förklaras framstår hon som obeslutsam snarare än viljestark. I Timglaset blir det inte heller uppenbart varför Ten ses som ”speciell” eller ”viktig”, vilket gör att striden om hennes lojalitet faller platt.
 
Timglaset är alltså inte mer än okej. Konceptet låter fantastiskt, början är bra men utförandet fungerar helt enkelt inte i längden.
 

Svartlistad

Författare: Alyson Noël.
OriginaltitelBlacklist.
SerieBeautyful idols #2.
Längd: 334 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Layla har hamnat mitt i en kändisskandal värd att skriva om. Asters namn nämns i varje skvallertidning. Tommy är galet nära att få sin drömtjej. Ingen av dem hade dock kunnat föreställa sig att deras kändisskap skulle bygga på att de blivit inblandade i stjärnan Madison Brooks försvinnande. Och att Aster nu är huvudmisstänkt för mord."
 
 
 
 
Svartlistad fångar snabbt upp läsaren och håller kvar intresset till slutet. Den påminner på något sätt om Pretty little liars-serien, och kombinerar på liknande sätt mystik med ett lättsamt språk. Boken har ett behagligt uttryckssätt, och Noëls skrivteknik gör det lätt att ta till sig innehållet.
 
Men Svartlistad är inte lika bra som sin föregångare, Rivalerna, utan känns mer som en slags övergång till seriens avslutande del. Det händer inte mycket, och bortsett från ett par nya berättarperspektiv tillförs inte mycket till handlingen. Läsningen blir aldrig tråkig, men den gör inte heller intryck. 
 
Som helhet är Svartlistad en bok som påtagligt lider av ”andra boken”-syndromet. Den förser inte handlingen med något värdefullt, utan fungerar mest som en bro mellan den första och tredje romanen.
 

Ett litet liv

Författare: Hanya Yanagihara.
Originaltitel: A little life.
Serie: Fristående.
Längd: 732 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"Jude är en framgångsrik advokat med ett traumatiskt förflutet som präglar hela hans liv på ett oåterkalleligt sätt. Som kontrast till hans mörka uppväxt står vänskapen till framför allt skådespelaren Willem, vars trofasthet och kärlek håller honom vid liv. Genom åren kommer Jude att slitas mellan självföraktet som styr hans tillvaro och kärleken han inte kan tillåta sig."
 
 
 
 
Eftersom Ett litet liv fått mängder lovord var förväntningarna höga. Men jag hade faktiskt riktigt svårt att fastna för läsningen, mestadels på grund av språket. Boken är nämligen extremt överarbetad och tung. Meningarna är långa – ibland över tio rader! – och har oräkneliga inskott och parenteser som förstör flytet. Dessutom är romanen i sig för lång, och berättelsen förlorar kraft på grund av de utdragna transportsträckorna mellan händelserna. Mitt intresse förlorades helt enkelt i de stora textmängderna.
 
Jag älskar mörka, komplexa böcker och jag älskar böcker som får mig att känna. Men här upplever jag det som att Yanagihara försöker för mycket, vilket resulterar i att jag inte kände något alls. Huvudkaraktären Jude går igen skit hela tiden och till slut förlorar de hemska händelserna sin effekt. Bristen på ljusglimtar gör att udden trubbas av, och till slut blev det så melankoliskt att jag slutade bry mig.
 
Misstolka mig inte, Ett litet liv är långt ifrån en dålig bok. Den är både kraftfull och tankeväckande, men helt enkelt för texttung i min smak. Jag fick svårt att fastna för handling och karaktärer, och det faktum att det händer ytterst få positiva saker i Judes liv fick mig att tröttna. 
 

Tisteltankar

Författare: Anette Eggert.
Serie: Fristående.
Längd: 238 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"Linn kan känna sitt hjärta klappa nästan hela tiden. När mamam tjatar, när hon tänker på mormor, när hon ska välja plats i klassrummet och när hon kollar på Tim. ibland känns det nästan som att det ska klappa sig ur bröstet på henne. Det är då tankarna kommer. De elaka tankarna. Tisteltankarna."
 
 
 
 
 
 
Tisteltankar är en sådan där bok som bara är. Bokens problem är inte att den är dåligt skriven eller ogenomtänkt. Det är snarare att den aldrig väcker intresse, och lämnar mig så neutral att jag ifrågasätter dess värde.
 
Fast jag känner igen mig i sättet som protagonisten Linn resonerar, hennes osäkerhet och ideal har jag svårt att knyta an till henne. Hon är inte en tillräckligt komplex karaktär och känns inte som en verklig person. Detta skildrar även handlingen, som även den är platt och uttryckslös. Också språket känns lider av detta, och fast det inte är något fel på skrivstilen i sig upplever jag den som rätt intetsägande och opersonlig. Det finns helt enkelt inget som rycker tag eller sticker ut.
 
Som helhet är Tisteltankar en bok som inte egentligen är dålig någonstans, men som inte väcker känslor eller får läsaren att bry sig om karaktärerna. Den bara är, och gör därför inget intryck.
 

Ni kommer sakna mig

Författare: Moa Herngren.
Serie: Fristående.
Längd: 303 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"När mamma åker till Dalarna med sin nya kärlek och pappa flyger till Mallorca med sin familj blir My kvarglömd. Istället för att avslöja misstaget bestämmer hon sig för att dra och klara sig på egen hand. Om hon inte är önskvärd så ska de slippa henne."
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av boken. Att den skulle vara fartfylld? Spännande? Ha oväntade vändningar? Hur som helst är Ni kommer sakna mig inget av det där.
 
Eftersom konceptet med en runaway som ger sig in på en kriminell bana lät intressant i mina öron, satte jag ivrigt igång med läsningen. Men redan efter ett par sidor kände jag att Ni kommer sakna mig inte var en bok för mig. Både språket och tempot hade ett finger med i detta, men största problemet var huvudkaraktären My. Jag hade svårt för henne redan från första stund, och ju mer jag läste desto gnälligare och mer osympatisk framstod hon. Jag kunde inte alls relatera till hennes egocentriska tankesätt, och irriterades på avsaknaden av förståelse och omtanke. När jag gav mig in i läsningen hoppades jag på en spännande berättelse om någon som flydde från hemska förhållanden, men i själva verket handlar det om en bortskämd tonåring som är trött på att inte alltid sättas i första hand. Det hela är oerhört omoget, och genom boken beter hon sig mer som en klagande sjuåring än någon som snart är vuxen.
 
Ni kommer sakna mig är som helhet en rätt ytlig bok. Konceptet hade kunnat utforskas mer noggrant och karaktärerna hade behövt göras mer dynamiska. Som det är nu känns berättelsen platt, och som läsare greps jag inte tag av handlingen då jag saknar trovärdighet och hjärta. Ni kommer sakna mig är dessutom rätt långsam, och det tar ett tag innan romanen kommer igång. Som tur är ökar tempot framåt slutet, och där lyckas boken fånga mitt intresse på ett annat sätt. Dessvärre kom det för sent för att kompensera för tidigare svackor.
 
Allt som allt är Ni kommer sakna mig en rätt medioker läsning som inte gjorde ett särskilt stort intryck.
 

En förtrollad ö

Författare: Nora Roberts.
OriginaltitelDance upon the air.
SerieThree sisters island #1.
Längd: 325 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"När Nell lyckas få jobb på det mysiga caféet i Three Sister Islands bokhandel dröjer det inte länge innan hon bestämmer sig för att slå sig ner i det lilla samhället för gott. Hon lär känna öns invånare, men hur trygg är Nell egentligen? På flykt undan ett destruktivt förhållande vågar hon inte avslöja sin verkliga identitet. "
 
 
 
 
 
Något med Nora Roberts sätt att skriva försvårar för mig att fastna för hennes böcker. Något med språket gör det svårt att anknyta till karaktärerna och gripas tag av handlingen. Jag kommer helt enkelt aldrig in hennes berättelser ordentligt. En förtrollad ö är inget undantag. Trots att jag tycker att protagonisten Nell är intressant som person hade jag svårt att engageras av hennes liv. Dessutom döljer det snygga omslaget en småtråkig dussinbok. Handlingen är nämligen både förutsägbar och oorginell.
 
Det romantiska förhållandet mellan Nell och Zack fungerar okej, men utstrålar inte en särskilt påtaglig kemi eller passion. Läsningen värmde inte i bröstet, och fick inte heller det att pirra i magen. Detta är både på grund av språket, men också för att jag hade väldigt svårt för Zack som karaktär. Jag tycker inte att han beter sig schysst mot Nell, och jag irriterades otroligt mycket över hans dominans. Trots att han vet att Nell tidigare har varit i ett destruktivt förhållande beter han sig som en skitstövel: han pressar henne, ignorerar hennes panikattacker och bryr sig inte om när hon blir obekväm av hans beröring. Det tycker jag inte är okej någonstans.
 
Ytterligare något som störde mig var bokens magiska element. Som ni vet avgudar jag romaner med trolldom och häftiga häxkonster, men i En förtrollad ö känns det övernaturliga malplacerat. Det känns som att Nora Roberts inte har kunnat bestämma sig för vilken genre boken ska tillhöra, och det gör att handlingen upplevs som ofokuserad. Magin känns helt enkelt opassande och överflödig i bokens kontext.
 
Som helhet gjorde En förtrollad ö inte särskilt stort intryck på mig. Det är en okej bok, och jag ska ge fortsättningen en chans, men min erfarenhet av Nora Roberts ger mig låga förväntningar. 
 

Berättelser om en (inte så) evig lycka

Författare: Rachel Renée Russell.
OriginaltitelTales from a not-so-happily ever after.
Serie: Nikkis dagbok #8.
Längd: 295 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Efter att ha slagit i huvudet på gympalektionen den första april har Nikki en galen dröm där hon, hennes bästisar Chloe och Zoey, hennes drömkille Brandon och den elaka Mackenzie spelar rollerna av klassiska sagofigurer. Men historierna utvecklas förstås inte riktigt som väntat."
 
 
 
 
 
Berättelser om en (inte så) evig lycka skiljer sig mycket åt från seriens tidigare delar. Den utspelar sig nämligen under en enda dag, och äger rum i drömmarnas värld medan Nikki är medvetslös. Egentligen är detta ett intressant koncept, men på grund av att idén är uttjatad och att handlingen inte rör sig framåt ger det ändå intrycket av att den åttonde boken i Nikkis dagbok-serien är relativt överflödig. Boken är dessutom upprepande, och karaktärerna saknar som tidigare personliga egenskaper som utmärker dem.
 
Ändå är läsningen av Berättelser om en (inte så) evig lycka väldigt mysig. De luftiga sidorna präglas av gulliga seriestrippar och teckningar, och det behagliga, humoristiska språket gör att boken lätt blir utläst på mindre än en timme. Trots att jag är vuxen förälskar jag mig lite i bokens sockersöta stil.
 
Som helhet är Berättelser om en (inte så) evig lycka okej. Som vuxen är det svårt att inte se på boken med ett kritiskt öga, men jag tror att det sagoliknande konceptet skulle falla yngre läsare i smaken.
 

Leon

Författare: Mons Kallentoft, Markus Lutteman.
Serie: Herkules #2.
Längd: 367 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Filmen visar en skräckslagen pojke, fängslad i en bur i ett okänt bergrum. Som en mörk, lejonlik skugga rör sig kidnapparen i bakgrunden, under en klocka som obönhörligen räknar ner. När kriminalinspektör Zack Herry ser den direktsända filmen förstår han vilket fruktansvärt öde som väntar pojken om de inte hittar honom i tid."
 
 
 
 
 
 
Det var ett tag sedan jag läste den första delen i Herkules-serien, men jag minns tydligt att jag var förvånansvärt fängslad av läsningen. Det tar Leon dessvärre rätt lång tid att komma igång, och den engagerar inte lika mycket som den starkare föregångaren. Jag hade velat ha en mer extraordinär berättelse, större djup, mer komplexa vändningar och betydligt påtagligare karaktärsutveckling.
 
Huvudpersonen, Zack, är nämligen rätt ointressant i mina ögon. Hans nedbrutna personlighet och benägenhet att vända sig till droger och alkohol är något som jag har svårt att sympatisera för och relatera till. Inte heller upplever jag hans sätt att agera som särskilt trovärdigt, och om jag ska vara helt ärlig så bryr jag mig faktiskt inte om vad som händer honom.
 
Bokens styrka är språket. Texten flyter på bra, är behaglig att läsa och lätt att ta till sig. Det går snabbt att ta sig från början till slut, och fast handlingen inte är särskilt avancerad stannar den kvar hos läsaren efteråt. Som helhet är jag rätt besviken på Leon, men jag är ändå nyfiken på fortsättningen.
 

Den sista stjärnan

Författare: Rick Yancey.
OrigintaltitelThe last star.
SerieDen femte vågen #3.
Längd: 371 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Det är fyra dagar kvar tills det utomjordiska moderskeppet ska bomba sönder varenda stad på jorden. Fyra dagar tills den sista attacken kommer att utrota de få människor som finns kvar. Cassie, Zombie och Ringer ställs inför det avgörande beslutet om vad som är mest viktigt: att rädda sig själva eller att rädda det som gör oss mänskliga."
 
 
 
Som en av årets mest efterlängtade utsläpp hade Den sista stjärnan mycket press på sig. Dessvärre höll den inte måttet. Trots att jag fortfarande tycker om konceptet och världen som Yancey har byggt upp, hade jag väldigt svårt att komma in i berättelsen igen. Jag kände mig distanserad från handlingen, och av någon anledning kändes karaktärerna som främlingar. Deras personligheter har ändrats, och exempelvis Cassie har gått från att vara en stark förebild till en innehållslös protagonist med stort bekräftelsebehov. Att jag uppfattade karaktärerna annorlunda än tidigare gjorde att jag fick svårt att knyta an till dem, vilket i sin tur ledde till att jag inte berördes av romanens mer känslomässiga scener. 
 
Den sista stjärnan är dessutom förvånansvärt långsam, och ofta känns det som att boken saknar en tydlig riktning. Boken har en del riktigt spännande scener, men transportsträckorna mellan dem är ofta långa och ointressanta. Den sista stjärnan har också en romans som inte alls tilltalar mig, då den byggs upp och förklaras på ett minst sagt underligt sätt.
 
Som helhet är Den sista stjärnan okej, men besvikelsen är stor då boken inte knyter ihop trilogin på ett så fantastiskt sett som jag hade förväntat mig.
 

Mitt magiska finger

Författare: Roald Dahl.
OriginaltitelThe magic finger.
Serie: Fristående.
Längd: 60 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Flickan med det magiska fingret får mirakulösa saker att ske. När någonting är så hemskt och grymt att hon inte står ut med det blir hon alldeles varm i kroppen och det börjar klia i höger pekfinger. Sen spritter en vit blixt iväg som snuddar vid de människor som har gjort henne arg."
 
 
 
Mitt magiska finger är ännu en söt berättelse av Roald Dahl. Dessvärre tilltalar den inte mig lika mycket som hans andra verk.
 
Karaktären som i fråga har det magiska fingret har en mycket liten roll. Vi spenderar inte mycket tid alls med henne och får inte lära känna henne som person. Dessutom förklaras hennes krafter ytligt, och det psykologiskt intressanta sambandet mellan hennes magi och ilska faller platt på grund av att det inte utforskades tillräckligt djupt.
 
Detsamma gäller bokens budskap. Mitt magiska finger förespråkar moral och egenansvar genom satiriska metaforer, men även detta görs på ett så pass ytligt sätt att det skapar distans till läsaren. Det gör att det blir svårt att ta till sig det Roald Dahl vill förmedla.
 
Som helhet är Mitt magiska finger en lättsam och småsöt berättelse. Boken saknar dock den charm och magi som Roald Dahls verk ofta karakteriseras av.
 

Dolda tillgångar

Författare: Margot Lee Shetterly.
OrigintaltitelHidden figures.
Serie: Fristående.
Längd: 326 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Det är tidigt 60-tal. En intensiv rymdkapplöpning pågår mellan USA och Sovjetunionen. I sin jakt på kompetent arbetskraft hittar NASA oanade talanger i en grupp svarta, kvinnliga matematiklärare. De har alla odds emot sig, men lyckas ändå bli NASA:s mänskliga räknemaskiner. Kvinnornas avancerade uträkningar ligger bakom en av de största bedrifterna i USA:s historia: att sända en astronaut till månen."
 
 
 
Dolda tillgångar är en genomtänkt och väl efterforskad roman. Den lärorika berättelsen väcker många viktiga tankar, och som läsare inspireras man av de starka, kvinnliga protagonisterna. Ändå fastnade jag inte. 
 
Jag hade svårt att ta till mig innehållet, och trots att boken endast består av 326 sidor kändes den väldigt lång på grund av upprepningar och Shetterlys sätt att skriva. Språket är tungt, neutralt och relativt formellt, och det torra uttryckssättet hindrade mig från att engageras. Dessutom är Dolda tillgångar väldigt informationstung, och faktadumpningen med årtal, namn och händelser skapade en distans till berättelsen. Det är som att läsa sakprosa till en skoluppgift, vilket försvårar att faktiskt lära känna kvinnorna och hänföras av deras liv.
 
Som helhet är Dolda tillgångar en extraordinär berättelse; men boken i sig gör inte ett särskilt stort intryck.
 

Stulna liv

Författare: James Dashner.
OriginaltitelThe rule of thoughts.
SerieVirtnetspelen #2.
Längd: 301 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
"Michael har förlorat allt. Men han kan inte ge upp nu. Han är en av få som känner till hackern Kaines plan för att ta över världen. Myndigheterna låtsas att allt är som det ska. Det är bara Michael och hans två bästa vänner som vet sanningen. De måste ta konsekvenserna och riskera allt för att rädda mänskligheten."
 
 
 
 
 
Jag har svårt för Stulna liv, och trots det mycket fascinerande konceptet grips jag inte tag. Karaktärerna saknar djup, dialogerna är ointressanta och Dashners sätt att skriva tilltalar mig inte. På grund av ett dåligt genomförande blir handlingen alltså aldrig riktigt fängslande.
 
En annan anledning till att den i grund och botten spännande berättelsen faller platt är Dashners påtagliga okunskap. Han upplevs inte vara särskilt insatt i ämnet, och hans sätt att beskriva datorprogrammering på känns inte trovärdigt eller logiskt. Istället känns det som att han har kodning mer som en ”cool grej” och inte som ett genomtänkt inslag.
 
Min förmåga att ta till mig innehållet påverkades dessutom av formgivningen; främst valet av typsnitt. I Stulna liv används en sanserif, alltså en sorts typsnitt där tecknens linjer är jämntjocka och saknar små "flaggor" eller "fötter" som antikvatypsnitt har. Sanserifer har alltså färre detaljer än andra typsnitt, vilket gör det svårare att särskilja typsnittens tecken från varandra. Därför används sådana typsnitt sällan i längre texter, och nästan aldrig i romaner. Men i Stulna liv används då en sanserif, och fast man vänjer sig efter ett tag så blir det definitivt mer mödosamt att ta sig igenom texten – vilket gjorde mig disträ och ofokuserad.
 
Stulna liv har alltså en bra grundidé men ett dåligt genomförande, och som läsare fastnar jag varken för karaktärer eller handling. Innehållet är dessutom relativt ansträngande att ta till sig på grund av att det valda typsnittet har dålig läsbarhet.
 

Gå vidare

Författare: Rainbow Rowell.
OriginaltitelCarry on.
Serie: Fristående.
Längd: 486 sidor.
Bokförlag: Berghs.
 
"Simon Snow går sista året på Watfords magiskola. Han r den utvalde som ska rädda den magiska världen från trollkarlarnas bluff. Men han känner sig allt annat än utvald när han undviks av sin mentor och dumpas av flickvännen. Och kanske värst av allt är att rumskamraten Baz på allvar planerar att döda honom."
 
 
 
 
 
Trots att jag tycker mycket om Rainbow Rowell hade jag mycket svårt för Gå vidare. Detta främst för att början är oerhört långsam och ointressant. Det händer väldigt lite och det tar lång tid att komma in ordentligt i berättelsen. Karaktärerna tilltalade mig inte, världen kändes ogenomtänkt och jag engagerades helt enkelt inte som läsare. 
 
Dessutom upplevde jag inte boken som särskilt originell: faktum är att det känns som en blek kopia av Harry Potter. Jag är fullt medveten om att Rowell skrev Gå vidare som Harry Potter-fanfic men den bidrar inte med tillräckligt mycket eget för att kännas läsvärd. Hon efterapar mest det som J.K. Rowling redan skrivit om.
 
Gå vidare har dock styrkor. För det första gillar jag relationen mellan Simon och Baz. Förhållanden och kärlek är Rowells expertis och hade fokus legat på detta istället för berättelsen om ”den utvalde” skulle boken ha varit betydligt bättre. Vidare tycker jag också att Gå vidare är smårolig, just för att Rowell använt välkända uttryck, ramsor och talspråk som trollformler, vilket ofta får en komisk effekt.
 
Som helhet är Gå vidare inte mer än okej. Rowell är en mycket duktig författare, men fantasy och fanfic är inte riktigt hennes grej.
 

Breven från ön

Författare: Jessica Brockmole.
OriginaltitelLetters from Skye.
Serie: Fristående.
Längd: 264 sidor.
Bokförlag: Bazar.
 
"Poeten Espeth har aldrig sett världen bortom sitt hem i Skottlands avlägsna Isle of Skye. Så när hon får ett brev från ett fan, collegestudenten David, blir hon för-undrad. De börjar brevväxla och snart fördjupas både förtroenden och känslor, och de vågar avslöja både sina vildaste drömmar och djupaste hemligheter. Men så bryter första världsbriget ut och plötsligt har förut-sättningarna förändrats."
 
 
 
 
Breven från ön är en söt och enkel roman berättad i brevform. Det är ett intressant format som ger boken ett charmigt och säreget koncept. Men brevformatet gör även att läsaren distanseras från karaktärerna. Eftersom vi enbart tar del utav det urval händelser och tankar som gestaltas i breven lär läsaren inte känna karaktärerna ordentligt, vilket gör att de uppfattas som platta och ointressanta. 
 
Boken växlar mellan två olika tidsperioder och vartannat kapitel utspelas 1912 och vartannat 1940. Parallellen som utspelar sig 1912 tilltalade mig mest, men båda tillför viktiga aspekter till berättelsen. Dessutom länkar de båda tidsperioderna snyggt samman framåt bokens slut. Men båda parallellerna innehåller en del klyschiga vändningar och som helhet är boken rätt förutsägbar. Den upplevs varken vara djup eller insiktsfull, utan snarare som ett lättsamt tidsfördriv.
 
Ytterligare något som jag reagerade på är språket. Eftersom boken är skriven i form av hundra år gamla brev anser jag att det är viktigt att använda ett språk som fångar den rädda andan för tidperioden. Men språket i Breven från ön är inte tidsenligt. Förr i tiden talade människor mer poetiskt, elegantare och artigare, men i boken är språket inte spec-iellt olikt hur vi uttrycker oss idag.
 
Breven från ön är en okej bok, med en intressant berättelse som inte riktigt fångar upp läsarens engagemang.
 

Illuminae

Författare: Amie Kaufman, Jay Krist- off.
SerieThe Illuminae Files #1.
Längd: 599 sidor.
Bokförlag: Knopf.
 
"År 2575 krigar två rivaliserande företag och bomber- na regnar över planeter. När Kady och hennes ex Ezra tvingas ombord på en evakueringsflotta upptäcker de att deras problem bara har börjat. En dödlig pest har brutit ut och muteras med skrämmande resultat. Dess- utom kan flottans AI, som borde skydda dem, vara deras fiende och ingen ombord berättar vad som pågår. På jakt efter sanningen måste Kady samarbeta med pojkvännen hon svor att aldrig mer prata med."
 
 
Eftersom mängder av lovord har regnat över Illuminae är det med stor besvikelse som jag skriver att jag inte tyckte om boken. Jag ser romanens potential genom det nytänk- ande konceptet och den mycket intressanta handlingen: men problemen som uppstod på grund av bokens format gjorde att jag inte kunde njuta utav läsningen.
 
Illuminae är kreativt utformad och berättas genom hackade dokument, mejl, militära filer, medicinska rapporter, intervjuer, ritningar och dylikt. Hade dessa berättartekniker varit ett komplement till vanlig löptext hade det kunnat fungera bra, men eftersom de upptar hela boken skapas ett oönskat avstånd mellan författarna och läsaren. Trots den unika stilen känns texten opersonlig och det som hade kunnat bli en fenomenal berätte- lse upplevs istället som distanserat och rörigt.
 
All information som förmedlas berättas genom sekundära källor och som läsare får vi aldrig uppleva det som sker genom karaktärernas ögon. Istället återberättas händelserna via exempelvis chattforum och transkriptioner av videoinspelningar: vilket inte är till- räckligt för att ge berättelsen liv. Att romanen berättar istället för visar det som sker ska- par ett avstånd till karaktärerna och gör att läsaren aldrig lär känna dem ordentligt. Und- er hela läsningen kände jag mig som en passiv åskådare och jag började aldrig bry mig om vare sig handlingen eller protagonisterna.
 
Illuminae har ett riktigt intressant koncept och det syns tydligt att det är en genomtänkt roman. Dock hade jag svårt för formatet och jag upplevde mig vara alldeles för avsku- ren från berättelsen. Ibland kändes Illuminae mer som en lärobok än ett skönlitterärt verk, och för mig blev det helt enkelt inte en njutbar läsning.
 

Ett veck i tiden

Författare: Madeleine L'Engle.
OriginaltitelA Wrinkle in Time.
SerieTime Quintet #1.
Längd: 169 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"En stormig natt sitter Meg på sitt rum på vinden, lyssnar på blåsten och funderar för sig själv. Hon van- trivs med sin kropp och sitt utseende. I skolan är det mesta jobbigt. Och hennes pappa, vetenskapsmannen, har försvunnit efter att ha arbetat med ett mystiskt experiment på uppdrag av regeringen. Mamma och lillebror Charles är också uppe, för den mystiska tanten Fru Vadå har kommit på besök. Hon verkar veta en hel del både om vart Megs pappa kan ha tagit vägen och om hur de ska kunna få tillbaka honom."
 
Ett veck i tiden har ett intressant koncept och en början som griper tag. Därtill är karaktärerna enkla att relatera till och trots att de är stereotypiskt uppbyggda är det svårt att inte fastna för den kärleksfulla familjen. Men successivt försvinner intresset för romanens handling och som läsare tappade jag mitt engagemang.
 
Utan att riktigt veta varför uppfattade jag den korta romanen som tradig och tung att läsa: trots att språket har ett bra flyt. Troligen beror det på den långsamt utvecklande handlingen. Dessutom ersätter vetenskap och religion abrupt varandra, vilket gör att boken ibland känns osammanhängande.
 
Ett veck i tiden är en helt okej, men överskattad, klassiker. Det fina budskapet värmer, men på grund utav handlingens utveckling och det långsamma tempot tappade jag helt enkelt intresset. Jag ser dock fram emot att se hur filmen blir.
 

Nivå: Dödlig

Författare: James Dashner.
OriginaltitelThe Eye of Minds.
Serie: Virtnetspelen.
Längd: 280 sidor.
Bokförlag Semic.
 
"VirtNet erbjuder en virtuell värld för alla sinnen. Michael är en skicklig spelare som lever större delen av sitt liv på VirtNet. När andra spelare förstätts i koma på riktigt hamnar han i en härva av virtuella och verkliga faror. Den ökände spelaren Kaine tar över andra spelares kroppar, och Michael och hanns vänner får i uppdrag att hitta honom. Han finns någonstans i VirtNet-spelens mörkaste nivåer, där få någonsin varit. Men spelet är inte bara ett spel längre, och Kaine är inte den han utger sig för att vara..."
 
Trots att jag försöker låta bli är det omöjligt för mig att inte döma en bok efter dess omslag. Faktum är att jag inte hade sett åt denna bok två gånger om jag hittat den i bokhandeln, då det anskrämliga omslaget är allt annat än estetiskt tilltalande. Komb- inationen av fotot och de röriga koderna gör att det uppfattas som slarvigt och billigt, och fast det är innehållet jag ska bedöma kan jag inte undgå att känna att omslaget påverkar den sammanlagda läsupplevelsen negativt.
 
Själva konceptet och idén som boken grundar sig på är mycket intressant och påminner till viss del om Poznanskis fantastiska roman Erebos. Men på grund utav att den svaga världsuppbyggnaden innehåller många logiska luckor lyckades inte Nivå: Dödlig fånga mitt intresse. Fascinationen för den virtuella världen föll platt på grund utav den otrovärdiga programmeringen och de många irrationella vändningarna.
 
Något jag upptäckte redan när jag läste The Maze Runner-trilogin är att jag har svårt för Dashners sätt att skriva. På grund utav hans simpla språk blir boken utdragen, och både hans ord och karaktärer saknar komplexitet. Personernas beteenden känns avlägsna och jag hade svårt att relatera till dem. Därtill hindrar deras bristande utveckling känslor från att väckas, och som läsare brydde jag mig inte om vad som hände med dem.
 
Allt som allt är Nivå: Dödlig en roman som grundar sig på en god idé, men som på grund utav ett dåligt utförande inte blir särskilt tilltalande.
 

RSS 2.0