Jag är inte perfekt, tyvärr

Författare: Michaela Forni.
Serie: Fristående.
Längd: 222 sidor.
Bokförlag: Lava förlag.
 
Här blandar bloggaren och författaren Michaela Forni högt och lågt allt från råd och actionplaner när ångesten slår till, till hur det känns att faktiskt inte vilja leva längre. Boken är en kombinerad dagbok och självhjälpsbok och beskriver hur krav och perfektionism i dagens samhälle bidrar till en växande stress och oro.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är inte perfekt, tyvärr har en mycket passande titel. För i mina ögon är boken långt ifrån perfekt. Jag skulle inte gå så långt som att kalla den dålig… men jag fastnade helt enkelt inte.
 
En anledning till att jag inte greps tag av läsningen var författarens berättarröst. Forni blir aldrig särskilt personlig, och jag upplevde hennes beskrivningar som relativt ytliga. Fast jag varit med om liknande saker som hon, kunde jag inte alls relatera. Detta eftersom innehållet är så pass tunt, att det nästan känns som att bokens syfte enbart är att följa strömmen influenceras som berättar sin egen relation till psykisk ohälsa.
 
Jag upplever alltså inte boken som särskilt genomtänkt. Den saknar djup, och förenklar ångest lite för mycket i min smak. Som jag tolkade Forni, löstes hennes situation relativt enkelt – vilket förstås är jättebra för henne, men det skildrar inte riktigt en verklighetstrogen verklighet för många andra. Av samma anledning blev jag aldrig riktigt peppad. Istället för att inspireras av en jordnära läsning som vid Ibland mår jag inte så bra av Therese Lindgren (läs reecnsionen här), kände jag att Fornis glamourösa liv betonade allt som jag själv inte har.
 
Allt som allt var Jag är inte perfekt, tyvärr inte riktigt en bok i min smak. Jag upplevde den tyvärr som lite för ytlig och ”tjusig”, och inte alls så där rå och äkta som jag önskat.
 

Ni vann aldrig: så tog jag mig levande genom högstadiet

Författare: Lisa Jonsson, Pernilla Karlsson.
Serie: Fristående.
Längd: Forum.
 
I sociala medier syns en glad tjej som sorglöst berättar om allt från smink till godis. Men det man inte ser på ytan är det som har präglat Lisa Jonssons liv allra mest. Skolan var rena helvetet. När hennes popularitet på Youtube växte, blev vardagen värre. Utfrysning, skitsnack och näthat blev en daglig verklighet.
 
 
 
 
 
 
 
 
Ni vann aldrig är en självbiografisk bok av Lisa Jonsson, mer känd under namnet Misslisibell. Boken skildrar hennes erfarenhet av mobbning under högstadiet, samt hur hon har påverkats av det efteråt. 
 
Ni vann aldrig är en okej bok, men inte riktigt lika gripande och kraftfull som många andra självbiografier och självhjälpböcker. Detta på grund av att Jonsson mest berättar om sitt eget liv, utan att ge mig upplevelsen att jag har något att lära. På grund av att jag själv har varit mobbad en stor del av min studieperiod, kan jag relatera till det som hon berättar. Ändå kände jag mig inte särskilt berörd. Kanske beror det på språket, som känns betydligt mer distanserat än i exempelvis Therése Lindgrens böcker. Kanske beror det på att Jonsson aldrig går särskilt djupt in i ämnet. Men av någon anledning föll den sammanlagda läsupplevelsen rätt platt för mig.
 
Det är faktiskt allt jag har att skriva om Ni vann aldrig. Boken är intressant att ta del utav, men i slutändan känner jag inte att den har vidgat mitt perspektiv eller bidragit med något utöver Jonssons egna berättelse.
 

Love hurts 2

Författare: Kim W. Andersson.
SerieLove hurts #2.
Längd: 132 sidor.
Bokförlag: Kolik/Apart.
 
Vad gör du när du vunnit första pris i lotteriet, men bara vill rymma med tjejen i den enorma hundkostymen? Hur mördar du bäst folk som pratar på biografen och hur ska du lyckas göra dig av med den där jobbiga rymdhjälten, när han tillverkat tre kloner av sig själv?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Love hurts 2 är en samling med fristående, grafiska noveller som alla på något sätt kretsar kring en kärleksberättelse med brutalt slut. Novellerna är korta (oftast mellan två till tio sidor), gjorda i serietidningsstil och är tryckta i färg.
 
Novellerna i Love hurts 2 varierar rejält i sin underhållningsgrad. Det som kännetecknar dem är emellertid författarens sätt att leka med uttjatade klyschor genom rätt så absurda vändningar. Just dessa vändningar gör mig kluven. Å ena sidan är det extremt kreativt, en frisk fläkt mot allt som finns där ute. Och jag imponeras verkligen över Anderssons förmåga att få ihop allt. Samtidigt var detta inte riktigt min grej. Det blev lite för överdrivet, och ibland tog berättelserna så pass underliga vändningar att jag inte riktigt förstod syftet med det hela.
 
Summan av kardemumman kan man väl säga att Love hurts 2 är en speciell novellsamling, som kräver rätt typ av läsare för att verkligen engagera. Personligen är jag lite besviken.
 

Starcrossed

Författare: Josephine Angelini.
SerieStarcrossed #1.
Längd: 514 sidor.
 
När Helen möter Lucas för första gången, tänker hon två saker: att han är den vackraste killen hon någonsin har sett, och att hon vill döda honom. En gammal förbannelse innebär att Lucas och Helen är ödesbestämda att hata varandra. Men ibland är kärlek starkare än hat, och inte ens gudarna själva kan stoppa vad som händer sen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är väldigt besviken på Starcrossed. Jag hade visserligen inte förväntat mig ett mästerverk, men ändå. Boken är extremt klyschig. Den har i princip ingenting originellt, utan följer bara en mall för typiska ungdomsromanser med övernaturliga inslag. Handlingen grep aldrig tag i mig, och fast det är svårt att sätta fingret på varför så satt jag uttråkad och ointresserad för det mesta.
 
Starcrossed integrerar grekisk mytologi i handlingen. Det är förstås okej, men det gör också att boken indirekt konkurrerar med verk som Percy Jackson. Och den serien är svår att leva upp till. Starcrossedsaknar det där lilla extra som gör den speciell. Jag fastnade inte alls för karaktärerna, utan upplevde dem snarare som slätstrukna och livlösa. De förälskar sig för snabbt och deras dialoger var alldeles för stereotypiska. Det var på gränsen att jag upplevde läsningen som oseriös.
 
Man ska aldrig säga aldrig, men jag kommer sannolikt inte att läsa efterföljaren. Starcrossed är inte en hemsk bok, men det känns som att jag redan har läst berättelsen tjugo gånger tidigare. Jag hade behövt se mer komplexitet och originalitet för att känna ett behov av att läsa vidare.
 

Slaget om Salajak

Författare: Johan Theorin.
SerieKrönikan om Jarmaland #1.
Längd: 351 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
I fjällborgen Salajak vaknar hwitergardet och sträcker ut sina vingar efter den långa dvalan. De välkomnar de hundra krigarna som återvänder hem från människornas värld med färskt kött. Samtidigt rymmer bröderna Egg från sin gård för att ansluta sig till hären som ska stoppa hwiterna.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag visste ingenting om Slaget om Salajak innan jag gav mig in i läsningen. Frågan är om boken höll måttet? Njae… 
 
Innan jag går för hårt mot Slaget om Salajak,vill jag passa på att nämna att jag har varit stressad på sistone. Som ett resultat har jag varit relativt disträ när jag har läst, så mitt omdöme kan ha påverkats av att jag helt enkelt inte kunnat fokusera ordentligt. Med det sagt, upplevde jag inte att Slaget om Salajak grep tag i mig. Jag hade svårt att komma in i romanen, bland annat på grund av mängden namn som introduceras på samma gång. Jag fastnade inte för karaktärerna, och handlingen känns lite osammanhållen, som att Theorin trevar fram lite osäkert. Något jag gillar är däremot att kapitlen är korta: det gör att läsningen upplevs gå snabbare.
 
Som helhet gjorde Slaget om Salajak inget stort intryck på mig. Det är inte en dålig bok, men den stack helt enkelt inte ut tillräckligt.
 

Magikernas tid

Författare: Cressida Cowell.
Originaltitel: The wizards of once.
SerieMagikernas tid #1.
Längd: 391 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
Magikerpojken Xar har inte någon magi och skulle göra vad som helst för att få det. Krigarflickan Wish har något förbjudet i sin ägo, som hon gör vad som helst för att behålla. Deras familjer ligger i strid med varandra, men de tvingas samarbeta när de konfronteras med en mäktig varelse som sovit sedan tidernas begynnelse.
 
 
 
 
 
 
 
Jag hade höga förväntningar på Magikernas tid. Utan att riktigt veta något om boken, hade jag hajpat upp den för mig själv. Kanske till orimliga proportioner. För nu i efterhand kan jag inte undgå att känna mig lite besviken. Magikernas tid är långt ifrån en dålig roman… men den hade inte det där lilla extra som verkligen grep tag.
 
Det finns många bra saker med Magikernas tid. För det första tycker jag mycket om den lättsamma tonen. Sättet som boken är skriven på är fylld med humor, vilket både gör läsupplevelsen underhållande samtidigt som det gör att sidorna flyger förbi. Jag tycker också om den kreativitet som Cowell uppvisar. Till exempel har en av karaktärerna i boken en sked som husdjur. Tänk att komma på den idén, liksom! Just sådana, små detaljer bidrar till en alldeles magisk känsla. Utöver detta är dessutom illustrationerna underbara, och jag älskar den lite sarkastiska men ändå kvicka stilen de har.
 
Men trots allt detta fastnade jag alltså inte helhjärtat. Varför? För det första kändes berättelsen lite för enkel, på gränsen till barnslig. Handlingen är rätt förutsägbar och innehåller många klyschor, och världsuppbyggnaden är inte särskilt komplex. Men det som påverkade läsningen mest negativt för min del var karaktärerna. Det finns inget direkt fel med dem, men jag kände helt enkelt inte någon anknytning till dem. Jag började aldrig bry mig om det som hände med dem, kunde inte relatera till dem och på grund av distansen som fanns upplevde jag dem som… slätstrukna. Vidare upplever jag att Magikernas tid hade kunnat kortas ner något, då det finns en hel del utfyllnadsscener. Och hade det varit upp till mig hade jag valt att använda kursiv stil istället för versaler när det kommer till att betona ord och fraser. De stora bokstäverna kändes för skrikande, och blev i längden lite irriterande.
 
Som helhet är Magikernas tid en underhållande bok, men jag upplever att den passar bättre för en betydligt yngre målgrupp än vad jag tillhör. För mig som vuxen var det en småmysig läsupplevelse, men jag känner inte direkt att jag fick ut något av den.
 

Stanna hos mig

Författare: Ayọ̀bámi Adébáyọ̀.
OriginaltitelStay with me.
Serie: Fristående.
Längd: 340 sidor.
Bokförlag: Lilla Piratförlaget.
 
Yejide har varit gift i fyra år. Det enda som saknas i deras liv är ett barn. Hon ber om ett mirakel, träffar läkare och går motvilligt på en krävande pilgrimsfärd. Men inget händer, och släkten kräver ett barn.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Stanna hos mig är en vackert skriven roman, som jag ville tycka om med hela mitt hjärta. Och visst är det en bra bok, och det var riktigt intressant att läsa om de annorlunda sederna som medföljde i och med att den utspelas i Nigeria. Men trots att jag ser hur bra den är och att jag förstår varför alla är så imponerade, kan jag inte påstå att jag satt särskilt fängslad.
 
Boken har egentligen allt jag brukar tycka om: komplexitet och djup. Men det saknades något, som fick mig att bli väldigt ”meh” över hela upplevelsen. Stilen är lite för poetiskt lagd, och trots att tempot är långsamt upplevde jag romanen som extremt påskyndad då Stanna hos mig bearbetar ett väldigt långt händelseförlopp. Därtill fastnade jag aldrig riktigt med karaktärerna.
 
Summan av kardemumman så är Stanna hos mig egentligen en riktigt bra debut. Jag tror att anledningen till att jag inte fastnade har mer med mig som person att göra, snarare än romanens kvalitet. Så innan du dömer boken efter mina hårda ord, uppmanar jag dig att ge den en ärlig chans.
 

Fuckboy

Författare: Cecilia Salamon.
Serie: Fristående.
Längd: 183 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
Relationsexperten Cecilia Salomon gör upp med destruktiva dejtingmönster, fuckboys och seglivade myter om kärlek. Med personliga och professionella tips boostar Sveriges egen Carrie Bradshaw både dem som drömmer om en relation och dem som bara dejtar för skojs skull.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vill inleda med att skriva att den här boken är grymt snygg. Färgsättningen och den stilrena formgivningen behagar verkligen mitt öga. Det är en sådan typ av bok som kommer att ligga framme, och komplettera inredningen. Men innehållet då?
 
Innehållet är okej. Boken går snabbt att läsa och är intressant. Jag tycker också om det lediga språket och den självinsikt som författaren uppvisar, där humor blandas med allvar. Dessutom kompletterar illustrationerna av Louise Winblad textinnehållet väl. Det jag saknar är emellertid djup. Det känns som att ämnena behandlas relativt ytligt, och fast jag kunde relatera till vissa delar kan jag varken påstå att jag lärde mig något nytt eller kände mig särskilt inspirerad. Jag hade helt enkelt velat ha ett mer intimt och närgånget tillvägagångssätt, för att på så sätt bli boostad.
 
Allt som allt är Fuckboy en helt okej bok. Den är inte dålig någonstans, men utseendet överträffar dessvärre innehållet.
 

Heta möten

Författare: Cara Lockwood.
OriginaltitelNo strings.
SerieDare #1.
Längd: 158 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
Att träffa någon för en natt är otänkbart för den ordentliga Emma. Trots det kan hon inte motstå förslaget från främlingen i hennes nya dejtingapp. Det dröjer inte länge förrän hon möter upp den långa, mörka mr X och får sina hemligaste fantastier uppfyllda. Men vem är egentligen denna sanslöst snygga man hon möter på lyxhotellet? Och vad kommer deras möte att leda till?
 
 
 
 
 
 
 
 
Heta möten passar dig som söker en väldigt typisk romance. Den är inte dålig på något sätt, men följer helt enkelt en relativt uttjatad mall. Boken utforskar inte direkt nya terrotorier, utan återberättar sånt som vi har läst förut. Med det sagt gör Lockwood ett helt okej jobb. Heta möten är inte direkt banbrytande, men språket är bra och romanen hamnar inte i facket som klassificerar erotika som billigt.
 
Däremot kan jag tycka att boken är lite väl förutsägbar och klyschig. Till exempel har mr X legat runt med hur många kvinnor som helst, men förälskar sig direkt med Emma efter ett enda engångsligg. Utan att veta något om henne, drar han slutsatsen att hon är "speciell". Jag vet inte... det hela känns lite löjligt.
 
Allt som allt är Heta möten okej. Den är inte på något sätt något utöver det vanliga, men är du sugen på en klassisk, het romance passar den alldeles utmärkt.
 

The Call

Författare: Peadar O'Guilin.
SerieThe call #1.
Längd: 387 sidor.
 
Du vaknar ensam i ett hemskt land. Ett horn ljuder. Kallelsen har börjat. Sidhe är nära. De är de mest vackra men fruktansvärda personerna du någonsin har sett. Och de har sett dig. Nessa kommer att bli kallad snart. Ingen tror att hon har en chans att överleva. Men hon är inställd på att motbevisa dem. Skulle du överleva kallelsen?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag hade höga förväntningar på The call, men är mycket besviken. Så pass att jag inte kommer att plocka upp efterföljaren. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag fann läsningen antiklimatisk. Tempot är långsamt, handlingen kommer inte igång och karaktärerna är slätstrukna. Premissen låter grym, men boken som sådan är varken obehaglig eller särskilt spännande. Snarare tråkig.
 
Sen irriterade jag mig också på språket. Nomen växlar mellan tredje och första person, vilket gör det oklart vem det faktiskt är som skildrar händelserna: är det huvudpersonen som visar allt ur sin synvinkel eller någon annan som omtalar huvudpersonen i fråga? Det tog ofta lång tid att lista ut, vilket gjorde att mer energi lades på att knäcka språkkoden än att faktiskt hänga med i det som hände.
 
Allt som allt är jag missnöjd med The call. Det är inte direkt en dålig bok, men den föll mig helt enkelt inte i smaken. Jag fastnade varken för handling eller karaktärer, och kände aldrig det där beroendebetonande draget att plocka upp boken igen: det var snarare att jag tvingade mig till att avsluta den.
 

30 dejter på 30 dagar

Författare: Sarah Title.
OriginaltitelThe undateable.
SerieFörälskade bibliotekarier #1.
Längd: 357 sidor.
Bokförlag: LoveReads.
 
Melissa är nöjd med sitt anonyma liv som bibliotekarie. Colin måste komma på bra idéer för att behålla sitt jobb på en hipp nättidning. Av en slump blir ett videoklipp av den Ogillande bibliotekarien en viral succé, och gissa vem det är. Melissas ansikte är plötsligt överrallt, och det är då Colin ser sin chans.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
30 dejter på 30 dagar är en väldigt typisk romance. Varm, lättsam men inget speciellt. Det är en sådan typ av bok som inte kräver någon ansträngning att läsa, men som samtidigt inte gör ett särskilt stort intryck. En sådan typ av bok man läser och tycker är helt okej, men som man glömmer rätt snabbt efteråt.
 
Jag hade lite svårt att förbli engagerad under läsningen av 30 dejter på 30 dagar. Inte för att boken är dålig, utan snarare för att den inte har det där lilla extra. Den saknar något som sticker ut. Jag fastnade varken för karaktärer eller handling, just för att de var slätstrukna, förutsägbara och vanliga. Inget riktigt griper tag. Det jag tyckte om var däremot relationen mellan Colin och Melissa, men den får aldrig riktigt tid att blomstra. Istället känns den påskyndad och aningen påtvingad, just för att så mycket fokus ligger på resterande män som dejtas.
 
Allt som allt är 30 dejter på 30 dagar okej, men inte mer. Det är en romance som passar dig som vill läsa en lätt och snabbläst roman. Vill du emellertid ha mer djup och komplexitet rekommenderar jag dig att leta vidare.
 

Systrarna av Silverdalen

Författare: Pascale Vallin Johansson.
Serie: Fristående.
Längd: 269 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
När klassen samlas för att titta på solförmärkelsen blir Ylva-li lockad in i skogen av en gestalt i vitt nattlinne. Plötsligt är marken snötäckt. Och skolbyggnaden är annorlunda. Ylva-li har hamnar i 1945. Kriget är precis slut och något hemskt har hänt på skolan, som nu är ett internat för föräldralösa flickor. För att Ylva-li ska ta sig tillbaka till sin egen tid behöver hon lösa ett mysterium.
 
 
 
 
 
 
Systrarna av Silverdalen är en mysig läsning. Det var lätt att fastna för både karaktärer och handling, och fast det inte direkt händer något oväntat eller spektakulärt så var jag hela tiden intresserad av att läsa vidare. Jag underhölls av kulturkrockarna som uppstod i och med tidsresandet, och tyckte att det var fascinerande att läsa om livet på det gamla barnhemmet. Johanssons språk är dessutom lätt att ta till sig, och gör att läsningen som helhet flyter på bra.
 
Det som jag saknar är något som gör Systrarna av Silverdalen ny och fräsch. Som den är nu känns den inte särskilt egen, utan snarare som ett hopplock av böcker vi redan läst. Det hela blir förutsägbart, och i viss mån även lite urvattnad. Jag hade behövt mer djup, och några oväntade vändningar för att verkligen gripas tag.
 
Som helhet är Systrarna av Silverdalenen helt okej bok. Den passar främst unga läsare, som inte kräver mycket komplexitet. För vuxna är boken lite sisådär: småmysig men inget speciellt.
 

Jorvik kallar

Författare: Helena Dahlgren.
Serie: Ödesryttarna #1.
Längd: 227 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Efter sin mammas död har Lisa inte ridit. Ändå är det inte länge efter flytten till ön Jorvik som hon dras till stallet. Speciellt en häst: Starshine. Hennes hästkärlek pånyttföds samtidigt som hon dras in i ett maktkrig mellan onda och goda krafter som vill styra Jorvik.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jorvik kallar var tyvärr inte en roman som föll mig i smaken. Jag spelade alla StarShine-spelen när jag var liten, och var smått beroende av allt som hade med Jorvik att göra. Det säger då sig själv att jag verkligen tycker om konceptet, och jag gillar idén med att göra en adaption av berättelsen i bokform.
 
Dessvärre fungerade det hela inte för mig. Jag fastnade inte för språket, och när man läser alltsammans svart på vitt i bokform kändes det för barnsligt och ytligt för mig som är 22 år gammal. Berättelsen har för många sammanträffanden och klyschor, och jag kunde inte undgå att störa mig på avsaknaden av komplexitet. 
 
Jag är säker på att Jorvik kallar är jättespännande för läsare som tillhör den avsedda målgruppen, men för gamlingar som mig själv upplever jag att den inte hade mycket att erbjuda.
 

Det handlar om oss

Författare: Åsa Ringdahl.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
Johan verkar ha allt, men framtiden är inte så perfekt som den ser ut. För Malin innebär flytten till Östersund att hon kan träna och tävla sin häst med siktet inställt på SM i dressyr. Han gillar verkligen inte hästtjejer. Hon gillar verkligen inte hockeykillar. Men när de träffas händer det omöjliga: de faller för varandra.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det handlar om oss är inte riktigt min typ av roman. Den är helt okej för att vara en debut – men jag hade svårt för boken av flera skäl.
 
För det första tycker jag att konceptet är rätt dumt. Karaktärerna dömer varandra baserat på deras intressen, vilket enligt mig är befängt. Bara för att exempelvis Johans pappas nya flickvän är en hästtjej, har han bestämt sig för att hata alla hästtjejer. Detsamma gäller Malin och hennes inställning mot hockeykillar. Även om jag bortser från den delen har jag svårt för karaktärerna. De litar mer på omgivningens åsikter än varandra, vilket leder till en hel del frustrerande kommunikationsproblem. Och sånt har jag sällan tålamod för.
 
Sen tycker jag också att Det handlar om oss har en väldigt simpel handling, och språket föll mig inte riktigt i smaken. Det är talspråkligt, med korta meningar och ”pratiga” ordval. Det är inte nödvändigtvis något fel med det, men jag föredrar personligen mer skriftspråkliga romaner.
 
Som helhet är Det handlar om oss okej. Om du inte frustreras av kommunikationssvårigheter och böcker med verbal stil, så kan du säkert gilla den mer.
 

The Darkest Minds

Författare: Alexandra Bracken.
Serie: The darkest minds #1.
Längd: 488 sidor.
 
"En dag när Ruby vaknar har något förändrats. Något som får hennes föräldrar att ringa polisen och skicka henne till Thurmund: ett brutalt koncetrationsläger. Den mystiska sjukdomen som dödat de flesta barnen i landet tog inte hennes liv, men gav henne något annat: skrämmande krafter som inte kan kontrolleras."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är riktigt beskriven på The darkest minds. Det är inte en dålig bok, men hade hoppats på att få en ny favorit. Denna är på sin höjd okej. 
 
Boken börjar bra. Det intressanta konceptet är på många sätt likt X-men, och det verkade som att jag hade en spännande läsning framför mig. Men när jag hade läst ungefär hundra sidor började jag undra när handlingen skulle komma igång. Det hände inte särskilt mycket, tempot var långsamt och jag började bli uttråkad. Världen kändes underutvecklad, krafterna hade inte förklarats särskilt väl och karaktärerna var fortfarande så där enkelt stereotypiska. Det fanns fortfarande hopp om att allt det skulle ändras, men för varje sida jag läste falnade intresset allt mer. Och när sista sidan väl var läst, var det med stor besvikelse som jag medgav för mig själv att läsningen inte alls hade varit särskilt tillfredsställande.
 
The darkest minds är en väldigt klyschig dystopi, som inte bjuder på något eget. Handlingen – den lilla som finns – är förutsägbar, och som läsare förvånades jag aldrig. Självklart finns också en kärlekstriangel, men bristen på kemi är påtaglig. Det finns egentligen inget som indikerar att karaktärerna är förälskade i varandra, förutom att de stirrar på varandras läppar emellanåt. Och ena killen i dramat är så uppenbart bad guy att det blir löjligt.
 
Som helhet är jag väldigt besviken. Jag hade förväntat mig en actionfylld, nervkittlande dystopi, men fick istället ett klyschigt kärleksdrama med stora tempoproblem. Det händer väldigt lite i förhållande till bokens längd, och ärligt talat så förstår jag inte riktigt varför The darkest mind har blivit så omtalad. Jag vill läsa resten av trilogin, men det beror på att få en känsla av avslut, snarare än att jag är nyfiken på fortsättningen. 
 

Hasselskogen

Författare: Melissa Albert.
Originaltitel: The hazel wood.
Serie: Hasselskogen #1.
Längd: 312 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
Alice och hennes mamma har alltid flackat runt. Men när mormorn dör ensam i sitt hus Hasselskogen blir tillvaron värre. Alices mamma bortrövas och den enda ledtråden är ett meddelande på en lapp som mormor efterlämnat, en lapp med orden: "Håll dig borta från Hasselskogen".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hasselskogen är en omtalad bok som inte riktigt föll mig i smaken. Det är inte en dålig roman, men den passar en väldigt specifik typ av läsare, som jag tyvärr inte tillhör.
 
Det jag tyckte om med Hasselskogen var atmosfären. Orden utstrålar en väldigt stark stämning som försänker läsaren i precis rätt känsla. Jag gillade också sagorna från Sagor från Hinsidan. Det är en bok med stor betydelse i romanen, och som karaktären Finch läser två berättelser från. Dessa berättelser var härligt mörka och riktigt spännande. Men de utgör bara två kapitel.
 
Men så finns förstås saker som jag inte tycker om med Hasselskogen. För det första är den för drömsk och metaforisk i min smak. Det hela gör berättelsen otydlig och rörig, och jag fick svårt att förstå vad som egentligen försiggick. Jag tycker mycket om mystik men när det blir obegripligt och konstigt på grund av att saker och ting inte förklaras ordentligt så tappar jag tålamodet. Därtill upplevde jag läsningen som väldigt långsam, och jag hade svårt att känna samband med karaktärerna.
 
Som helhet tror jag att du skulle tycka om Hasselskogen om du gillar Caraval, Alice i Underlandet eller andra romaner där en massa besynnerliga saker försiggår. Om du däremot vill förstå hur världen fungerar och ha en tydlig story, så passar den nog inte dig.
 

Döden är inget skämt

Författare: Karl Modig.
Serie: Fristående.
Längd: 217 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Josef bor med sina storasyskon: Natascha och Alexander. Fast nu är det bara han och Natascha kvar. Han ägnar dagarna åt att skriva skämt till sin standup-rutin, och nättarna åt att hamna i fel säng. Han pratar om vad som helst utom om Alexander. Men sakta börjar han ta in det som har hänt, trots att han försöker skämta bort det."
 
 
 
 
 
 
 
 
Döden är inget skämt är en helt okej ungdomsroman. Jag tycker om språket som gör innehållet lätt att ta till sig, och uppskattar att kapitlen är så korta. Jag gillar också hur Karl Modig skildrar livet: det känns trovärdigt och äkta, nästan som att han skriver om egna erfarenheter. Ändå föll boken lite platt i min smak.
 
Det finns två anledningar till att jag inte riktigt fastnade för Döden är inget skämt. Den ena är att handlingen känns tunn. Jag upplever inte att något egentligen händer, och jag saknar den klassiska uppbyggnaden med tydligt klimax som markerar en minnesvärd vändning. Här är det rätt slätstruket, och vi får helt enkelt bara följa Josefs vardag efter förlusten av hans bror. Den andra anledningen är att den aldrig fick mig att känna. Döden är inget skämt gör tappra försök att få läsaren att både skratta och gråta, men jag berördes inte alls. Ärligt talat vet jag inte vad det beror på. Kanske hade jag svårt att relatera till Josef som karaktär, kanske var mina förväntningar för höga. Hur som helst hade jag önskat mer hjärta och känsla.
 
Som helhet är Döden är inget skämt helt okej. Det är en läsning som inte riktigt engagerade mig, men som samtidigt aldrig heller tråkade ut mig.
 

Danny bäst i världen

Författare: Roald Dahl.
OriginaltitelDanny, the champion of the world.
Serie: Fristående.
Längd: 233 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Dannys bästa vän är hans pappa, som är fenomenal på att berätta galna historier och hitta på festliga saker. De bor i en gammal husvagn brevid den lilla bensinstationen de driver. En natt upptäcker Danny att hans pappa har smitit ut. När han kommer tillbaka avslöjar han att han i hela sitt liv haft en hemlighet för Danny."
 
 
 
 
 
Danny bäst i världen är en snabbläst och mysig roman, med fina illustrationer och intressant koncept. Det tilltalande språket gör innehållet enkelt att ta till sig, och relationen mellan Danny och hans pappa är underbar. Det var länge sedan jag läste om en så kärleksfull och närvarande förälder, vilket gjorde att jag verkligen fastnade för karaktärernas förhållande.
 
Men boken är smått utdragen, och känns inte lika kreativ som många av Dahls andra verk. Den har nämligen en hel del utfyllnad: exempelvis sammanfattas berättelsen om Stora vänliga jätten i ett kapitel, vilket känns onödigt. Därtill förstår jag inte riktigt vad Dahl vill säga till sin målgrupp. Detta för att Danny bäst i världen har många skeva budskap. Boken framställer tjuvjakt, stöld och intrång som något positivt och äventyrligt, vilket kan ge unga läsare fel uppfattning. Med tanke på hur moraliska många av Dahls andra verk är, blev jag förvånad över detta.
 
Som helhet är Danny bäst i världen okej – så länge någon vuxen påpekar och diskuterar de moraliskt tvivelaktiga ämnena som tas upp i boken med sitt barn.
 

Livbåten

Författare: Charlotte Rogan.
OriginaltitelThe lifeboat.
Serie: Fristående.
Längd: 267 sidor.
 
"Efter att ha lämnat passagerare att drukna trängs 39 personer i en livbåt som är byggd att bära hälften. För att Grace ska överleva måste andra sätta livet till. Med list och mod tar hon upp kampen om att härska i båten."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Livbåten. Boken har ett intressant koncept, men jag hade förväntat mig en mer nagelbitande thriller än vad den visade sig vara. Mitt intresse hölls uppe så länge det handlade om karaktärernas kamp för överlevnad; hur deras insikter tog över när paniken slog till. Men boken har allt för många avstickare: tillbakablickar och långa beskrivningar av obetydliga saker. Det dämpade min fascination och gjorde mig aningen uttråkad. 
 
Livbåten har ett långsamt tempo, och trots att boken är väldigt kort upplevs den som utdragen. När man skriver en roman med så gott som samma miljö från början till slut, är det viktigt att kompensera det med händelser som är allt annat än enformiga. Men det lyckas Rogan inte riktigt med, och författaren hade behövt ta mer risker för att göra läsningen spännande.
 
Livbåten är en karaktärsdriven roman. Därför är det en stor nackdel att jag hade svårt för karaktärerna. Protagonisten förlorade min sympati på grund av hennes antifeministiska synsätt, där hon ser männen i båten som överlägsna. Ändå blev det mer som ett trött konstaterande, då hon var så underutvecklad att jag inte ens irriterades av hennes tankesätt. Hon fick mig inte att känna alls, vilket säger en hel del eftersom Livbåten är skriven som hennes dagbok. De andra karaktärerna är inte mycket bättre dem. De flesta skildras inte ens som individer, då de delas in i personlighetslösa grupper.
 
Allt som allt är Livbåten okej. Jag tycker om konceptet och fann vissa scener spännande. Men helheten är utdragen, och karaktärerna hade stärkas för att faktiskt upplevas som verkliga.
 

I helvetet vet alla vem jag är

Författare: Fredrik Hardenborg.
Serie: Fristående.
Längd: 263 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"När Rosanna får ett meddelande är hon inte intresserad. Hon har fullt upp med annat. Men snart personen blir en anonym vän att anförtro sig åt. Och personen bakom aliaset är någon som får Rosanna att göra saker hon aldrig gjort förut. Snart är hon fast i ett nät, spunnet av någon med onda avsikter."
 
 
 
 
 
 
 
Det gick snabbt att läsa I helvetet vet alla vem jag är. Språket är enkelt, konceptet intressant och relationen mellan Rosanna och hennes mamma är himla mysig. Dessutom vill man som läsare veta vad allt kommer att leda till. Men det tar lång tid för boken att komma igång. Läsningen är relativt händelselös fram till de sista nittio sidorna, och därefter sker allt så snabbt att det känns som att allt är över i princip samma stund som det börjat. Efterverkningarna utforskas ytligt och i det hela taget känns författarens fokus skevt.
 
I helvetet vet alla vem jag är gjorde mig frustrerad. Detta för att det i min åsikt är väldigt dumt att inleda en intim relation med någon man aldrig träffat. Självklart är det något som händer i verkligheten, och visst tycker jag synd om Rosanna för det hon behöver genomlida. Men får man be om lite sunt förnuft? Det må låta osympatiskt, men jag förstår verkligen inte varför någon skulle skicka nakenvideor till en person som man aldrig träffat. Det skulle i alla fall jag aldrig någonsin göra, och det faktum att Rosanna tog så lättvindigt på det hela fick boken att kännas klyschig och förutsägbar.
 
Det här är en helt okej bok. Någorlunda ojämn, med lång uppladdning och snabb upplösning – men ändå okej. Budskapet är, om något, värt att fundera över.
 

RSS 2.0