Berättelser om en (inte så) evig lycka

Författare: Rachel Renée Russell.
OriginaltitelTales from a not-so-happily ever after.
Serie: Nikkis dagbok #8.
Längd: 295 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Efter att ha slagit i huvudet på gympalektionen den första april har Nikki en galen dröm där hon, hennes bästisar Chloe och Zoey, hennes drömkille Brandon och den elaka Mackenzie spelar rollerna av klassiska sagofigurer. Men historierna utvecklas förstås inte riktigt som väntat."
 
 
 
 
 
Berättelser om en (inte så) evig lycka skiljer sig mycket åt från seriens tidigare delar. Den utspelar sig nämligen under en enda dag, och äger rum i drömmarnas värld medan Nikki är medvetslös. Egentligen är detta ett intressant koncept, men på grund av att idén är uttjatad och att handlingen inte rör sig framåt ger det ändå intrycket av att den åttonde boken i Nikkis dagbok-serien är relativt överflödig. Boken är dessutom upprepande, och karaktärerna saknar som tidigare personliga egenskaper som utmärker dem.
 
Ändå är läsningen av Berättelser om en (inte så) evig lycka väldigt mysig. De luftiga sidorna präglas av gulliga seriestrippar och teckningar, och det behagliga, humoristiska språket gör att boken lätt blir utläst på mindre än en timme. Trots att jag är vuxen förälskar jag mig lite i bokens sockersöta stil.
 
Som helhet är Berättelser om en (inte så) evig lycka okej. Som vuxen är det svårt att inte se på boken med ett kritiskt öga, men jag tror att det sagoliknande konceptet skulle falla yngre läsare i smaken.
 

Leon

Författare: Mons Kallentoft, Markus Lutteman.
Serie: Herkules #2.
Längd: 367 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Filmen visar en skräckslagen pojke, fängslad i en bur i ett okänt bergrum. Som en mörk, lejonlik skugga rör sig kidnapparen i bakgrunden, under en klocka som obönhörligen räknar ner. När kriminalinspektör Zack Herry ser den direktsända filmen förstår han vilket fruktansvärt öde som väntar pojken om de inte hittar honom i tid."
 
 
 
 
 
 
Det var ett tag sedan jag läste den första delen i Herkules-serien, men jag minns tydligt att jag var förvånansvärt fängslad av läsningen. Det tar Leon dessvärre rätt lång tid att komma igång, och den engagerar inte lika mycket som den starkare föregångaren. Jag hade velat ha en mer extraordinär berättelse, större djup, mer komplexa vändningar och betydligt påtagligare karaktärsutveckling.
 
Huvudpersonen, Zack, är nämligen rätt ointressant i mina ögon. Hans nedbrutna personlighet och benägenhet att vända sig till droger och alkohol är något som jag har svårt att sympatisera för och relatera till. Inte heller upplever jag hans sätt att agera som särskilt trovärdigt, och om jag ska vara helt ärlig så bryr jag mig faktiskt inte om vad som händer honom.
 
Bokens styrka är språket. Texten flyter på bra, är behaglig att läsa och lätt att ta till sig. Det går snabbt att ta sig från början till slut, och fast handlingen inte är särskilt avancerad stannar den kvar hos läsaren efteråt. Som helhet är jag rätt besviken på Leon, men jag är ändå nyfiken på fortsättningen.
 

Den sista stjärnan

Författare: Rick Yancey.
OrigintaltitelThe last star.
SerieDen femte vågen #3.
Längd: 371 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Det är fyra dagar kvar tills det utomjordiska moderskeppet ska bomba sönder varenda stad på jorden. Fyra dagar tills den sista attacken kommer att utrota de få människor som finns kvar. Cassie, Zombie och Ringer ställs inför det avgörande beslutet om vad som är mest viktigt: att rädda sig själva eller att rädda det som gör oss mänskliga."
 
 
 
Som en av årets mest efterlängtade utsläpp hade Den sista stjärnan mycket press på sig. Dessvärre höll den inte måttet. Trots att jag fortfarande tycker om konceptet och världen som Yancey har byggt upp, hade jag väldigt svårt att komma in i berättelsen igen. Jag kände mig distanserad från handlingen, och av någon anledning kändes karaktärerna som främlingar. Deras personligheter har ändrats, och exempelvis Cassie har gått från att vara en stark förebild till en innehållslös protagonist med stort bekräftelsebehov. Att jag uppfattade karaktärerna annorlunda än tidigare gjorde att jag fick svårt att knyta an till dem, vilket i sin tur ledde till att jag inte berördes av romanens mer känslomässiga scener. 
 
Den sista stjärnan är dessutom förvånansvärt långsam, och ofta känns det som att boken saknar en tydlig riktning. Boken har en del riktigt spännande scener, men transportsträckorna mellan dem är ofta långa och ointressanta. Den sista stjärnan har också en romans som inte alls tilltalar mig, då den byggs upp och förklaras på ett minst sagt underligt sätt.
 
Som helhet är Den sista stjärnan okej, men besvikelsen är stor då boken inte knyter ihop trilogin på ett så fantastiskt sett som jag hade förväntat mig.
 

Mitt magiska finger

Författare: Roald Dahl.
OriginaltitelThe magic finger.
Serie: Fristående.
Längd: 60 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Flickan med det magiska fingret får mirakulösa saker att ske. När någonting är så hemskt och grymt att hon inte står ut med det blir hon alldeles varm i kroppen och det börjar klia i höger pekfinger. Sen spritter en vit blixt iväg som snuddar vid de människor som har gjort henne arg."
 
 
 
Mitt magiska finger är ännu en söt berättelse av Roald Dahl. Dessvärre tilltalar den inte mig lika mycket som hans andra verk.
 
Karaktären som i fråga har det magiska fingret har en mycket liten roll. Vi spenderar inte mycket tid alls med henne och får inte lära känna henne som person. Dessutom förklaras hennes krafter ytligt, och det psykologiskt intressanta sambandet mellan hennes magi och ilska faller platt på grund av att det inte utforskades tillräckligt djupt.
 
Detsamma gäller bokens budskap. Mitt magiska finger förespråkar moral och egenansvar genom satiriska metaforer, men även detta görs på ett så pass ytligt sätt att det skapar distans till läsaren. Det gör att det blir svårt att ta till sig det Roald Dahl vill förmedla.
 
Som helhet är Mitt magiska finger en lättsam och småsöt berättelse. Boken saknar dock den charm och magi som Roald Dahls verk ofta karakteriseras av.
 

Dolda tillgångar

Författare: Margot Lee Shetterly.
OrigintaltitelHidden figures.
Serie: Fristående.
Längd: 326 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Det är tidigt 60-tal. En intensiv rymdkapplöpning pågår mellan USA och Sovjetunionen. I sin jakt på kompetent arbetskraft hittar NASA oanade talanger i en grupp svarta, kvinnliga matematiklärare. De har alla odds emot sig, men lyckas ändå bli NASA:s mänskliga räknemaskiner. Kvinnornas avancerade uträkningar ligger bakom en av de största bedrifterna i USA:s historia: att sända en astronaut till månen."
 
 
 
Dolda tillgångar är en genomtänkt och väl efterforskad roman. Den lärorika berättelsen väcker många viktiga tankar, och som läsare inspireras man av de starka, kvinnliga protagonisterna. Ändå fastnade jag inte. 
 
Jag hade svårt att ta till mig innehållet, och trots att boken endast består av 326 sidor kändes den väldigt lång på grund av upprepningar och Shetterlys sätt att skriva. Språket är tungt, neutralt och relativt formellt, och det torra uttryckssättet hindrade mig från att engageras. Dessutom är Dolda tillgångar väldigt informationstung, och faktadumpningen med årtal, namn och händelser skapade en distans till berättelsen. Det är som att läsa sakprosa till en skoluppgift, vilket försvårar att faktiskt lära känna kvinnorna och hänföras av deras liv.
 
Som helhet är Dolda tillgångar en extraordinär berättelse; men boken i sig gör inte ett särskilt stort intryck.
 

Stulna liv

Författare: James Dashner.
OriginaltitelThe rule of thoughts.
SerieVirtnetspelen #2.
Längd: 301 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
"Michael har förlorat allt. Men han kan inte ge upp nu. Han är en av få som känner till hackern Kaines plan för att ta över världen. Myndigheterna låtsas att allt är som det ska. Det är bara Michael och hans två bästa vänner som vet sanningen. De måste ta konsekvenserna och riskera allt för att rädda mänskligheten."
 
 
 
 
 
Jag har svårt för Stulna liv, och trots det mycket fascinerande konceptet grips jag inte tag. Karaktärerna saknar djup, dialogerna är ointressanta och Dashners sätt att skriva tilltalar mig inte. På grund av ett dåligt genomförande blir handlingen alltså aldrig riktigt fängslande.
 
En annan anledning till att den i grund och botten spännande berättelsen faller platt är Dashners påtagliga okunskap. Han upplevs inte vara särskilt insatt i ämnet, och hans sätt att beskriva datorprogrammering på känns inte trovärdigt eller logiskt. Istället känns det som att han har kodning mer som en ”cool grej” och inte som ett genomtänkt inslag.
 
Min förmåga att ta till mig innehållet påverkades dessutom av formgivningen; främst valet av typsnitt. I Stulna liv används en sanserif, alltså en sorts typsnitt där tecknens linjer är jämntjocka och saknar små "flaggor" eller "fötter" som antikvatypsnitt har. Sanserifer har alltså färre detaljer än andra typsnitt, vilket gör det svårare att särskilja typsnittens tecken från varandra. Därför används sådana typsnitt sällan i längre texter, och nästan aldrig i romaner. Men i Stulna liv används då en sanserif, och fast man vänjer sig efter ett tag så blir det definitivt mer mödosamt att ta sig igenom texten – vilket gjorde mig disträ och ofokuserad.
 
Stulna liv har alltså en bra grundidé men ett dåligt genomförande, och som läsare fastnar jag varken för karaktärer eller handling. Innehållet är dessutom relativt ansträngande att ta till sig på grund av att det valda typsnittet har dålig läsbarhet.
 

Gå vidare

Författare: Rainbow Rowell.
OriginaltitelCarry on.
Serie: Fristående.
Längd: 486 sidor.
Bokförlag: Berghs.
 
"Simon Snow går sista året på Watfords magiskola. Han r den utvalde som ska rädda den magiska världen från trollkarlarnas bluff. Men han känner sig allt annat än utvald när han undviks av sin mentor och dumpas av flickvännen. Och kanske värst av allt är att rumskamraten Baz på allvar planerar att döda honom."
 
 
 
 
 
Trots att jag tycker mycket om Rainbow Rowell hade jag mycket svårt för Gå vidare. Detta främst för att början är oerhört långsam och ointressant. Det händer väldigt lite och det tar lång tid att komma in ordentligt i berättelsen. Karaktärerna tilltalade mig inte, världen kändes ogenomtänkt och jag engagerades helt enkelt inte som läsare. 
 
Dessutom upplevde jag inte boken som särskilt originell: faktum är att det känns som en blek kopia av Harry Potter. Jag är fullt medveten om att Rowell skrev Gå vidare som Harry Potter-fanfic men den bidrar inte med tillräckligt mycket eget för att kännas läsvärd. Hon efterapar mest det som J.K. Rowling redan skrivit om.
 
Gå vidare har dock styrkor. För det första gillar jag relationen mellan Simon och Baz. Förhållanden och kärlek är Rowells expertis och hade fokus legat på detta istället för berättelsen om ”den utvalde” skulle boken ha varit betydligt bättre. Vidare tycker jag också att Gå vidare är smårolig, just för att Rowell använt välkända uttryck, ramsor och talspråk som trollformler, vilket ofta får en komisk effekt.
 
Som helhet är Gå vidare inte mer än okej. Rowell är en mycket duktig författare, men fantasy och fanfic är inte riktigt hennes grej.
 

Breven från ön

Författare: Jessica Brockmole.
OriginaltitelLetters from Skye.
Serie: Fristående.
Längd: 264 sidor.
Bokförlag: Bazar.
 
"Poeten Espeth har aldrig sett världen bortom sitt hem i Skottlands avlägsna Isle of Skye. Så när hon får ett brev från ett fan, collegestudenten David, blir hon för-undrad. De börjar brevväxla och snart fördjupas både förtroenden och känslor, och de vågar avslöja både sina vildaste drömmar och djupaste hemligheter. Men så bryter första världsbriget ut och plötsligt har förut-sättningarna förändrats."
 
 
 
 
Breven från ön är en söt och enkel roman berättad i brevform. Det är ett intressant format som ger boken ett charmigt och säreget koncept. Men brevformatet gör även att läsaren distanseras från karaktärerna. Eftersom vi enbart tar del utav det urval händelser och tankar som gestaltas i breven lär läsaren inte känna karaktärerna ordentligt, vilket gör att de uppfattas som platta och ointressanta. 
 
Boken växlar mellan två olika tidsperioder och vartannat kapitel utspelas 1912 och vartannat 1940. Parallellen som utspelar sig 1912 tilltalade mig mest, men båda tillför viktiga aspekter till berättelsen. Dessutom länkar de båda tidsperioderna snyggt samman framåt bokens slut. Men båda parallellerna innehåller en del klyschiga vändningar och som helhet är boken rätt förutsägbar. Den upplevs varken vara djup eller insiktsfull, utan snarare som ett lättsamt tidsfördriv.
 
Ytterligare något som jag reagerade på är språket. Eftersom boken är skriven i form av hundra år gamla brev anser jag att det är viktigt att använda ett språk som fångar den rädda andan för tidperioden. Men språket i Breven från ön är inte tidsenligt. Förr i tiden talade människor mer poetiskt, elegantare och artigare, men i boken är språket inte spec-iellt olikt hur vi uttrycker oss idag.
 
Breven från ön är en okej bok, med en intressant berättelse som inte riktigt fångar upp läsarens engagemang.
 

Illuminae

Författare: Amie Kaufman, Jay Krist- off.
SerieThe Illuminae Files #1.
Längd: 599 sidor.
Bokförlag: Knopf.
 
"År 2575 krigar två rivaliserande företag och bomber- na regnar över planeter. När Kady och hennes ex Ezra tvingas ombord på en evakueringsflotta upptäcker de att deras problem bara har börjat. En dödlig pest har brutit ut och muteras med skrämmande resultat. Dess- utom kan flottans AI, som borde skydda dem, vara deras fiende och ingen ombord berättar vad som pågår. På jakt efter sanningen måste Kady samarbeta med pojkvännen hon svor att aldrig mer prata med."
 
 
Eftersom mängder av lovord har regnat över Illuminae är det med stor besvikelse som jag skriver att jag inte tyckte om boken. Jag ser romanens potential genom det nytänk- ande konceptet och den mycket intressanta handlingen: men problemen som uppstod på grund av bokens format gjorde att jag inte kunde njuta utav läsningen.
 
Illuminae är kreativt utformad och berättas genom hackade dokument, mejl, militära filer, medicinska rapporter, intervjuer, ritningar och dylikt. Hade dessa berättartekniker varit ett komplement till vanlig löptext hade det kunnat fungera bra, men eftersom de upptar hela boken skapas ett oönskat avstånd mellan författarna och läsaren. Trots den unika stilen känns texten opersonlig och det som hade kunnat bli en fenomenal berätte- lse upplevs istället som distanserat och rörigt.
 
All information som förmedlas berättas genom sekundära källor och som läsare får vi aldrig uppleva det som sker genom karaktärernas ögon. Istället återberättas händelserna via exempelvis chattforum och transkriptioner av videoinspelningar: vilket inte är till- räckligt för att ge berättelsen liv. Att romanen berättar istället för visar det som sker ska- par ett avstånd till karaktärerna och gör att läsaren aldrig lär känna dem ordentligt. Und- er hela läsningen kände jag mig som en passiv åskådare och jag började aldrig bry mig om vare sig handlingen eller protagonisterna.
 
Illuminae har ett riktigt intressant koncept och det syns tydligt att det är en genomtänkt roman. Dock hade jag svårt för formatet och jag upplevde mig vara alldeles för avsku- ren från berättelsen. Ibland kändes Illuminae mer som en lärobok än ett skönlitterärt verk, och för mig blev det helt enkelt inte en njutbar läsning.
 

Ett veck i tiden

Författare: Madeleine L'Engle.
OriginaltitelA Wrinkle in Time.
SerieTime Quintet #1.
Längd: 169 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"En stormig natt sitter Meg på sitt rum på vinden, lyssnar på blåsten och funderar för sig själv. Hon van- trivs med sin kropp och sitt utseende. I skolan är det mesta jobbigt. Och hennes pappa, vetenskapsmannen, har försvunnit efter att ha arbetat med ett mystiskt experiment på uppdrag av regeringen. Mamma och lillebror Charles är också uppe, för den mystiska tanten Fru Vadå har kommit på besök. Hon verkar veta en hel del både om vart Megs pappa kan ha tagit vägen och om hur de ska kunna få tillbaka honom."
 
Ett veck i tiden har ett intressant koncept och en början som griper tag. Därtill är karaktärerna enkla att relatera till och trots att de är stereotypiskt uppbyggda är det svårt att inte fastna för den kärleksfulla familjen. Men successivt försvinner intresset för romanens handling och som läsare tappade jag mitt engagemang.
 
Utan att riktigt veta varför uppfattade jag den korta romanen som tradig och tung att läsa: trots att språket har ett bra flyt. Troligen beror det på den långsamt utvecklande handlingen. Dessutom ersätter vetenskap och religion abrupt varandra, vilket gör att boken ibland känns osammanhängande.
 
Ett veck i tiden är en helt okej, men överskattad, klassiker. Det fina budskapet värmer, men på grund utav handlingens utveckling och det långsamma tempot tappade jag helt enkelt intresset. Jag ser dock fram emot att se hur filmen blir.
 

Nivå: Dödlig

Författare: James Dashner.
OriginaltitelThe Eye of Minds.
Serie: Virtnetspelen.
Längd: 280 sidor.
Bokförlag Semic.
 
"VirtNet erbjuder en virtuell värld för alla sinnen. Michael är en skicklig spelare som lever större delen av sitt liv på VirtNet. När andra spelare förstätts i koma på riktigt hamnar han i en härva av virtuella och verkliga faror. Den ökände spelaren Kaine tar över andra spelares kroppar, och Michael och hanns vänner får i uppdrag att hitta honom. Han finns någonstans i VirtNet-spelens mörkaste nivåer, där få någonsin varit. Men spelet är inte bara ett spel längre, och Kaine är inte den han utger sig för att vara..."
 
Trots att jag försöker låta bli är det omöjligt för mig att inte döma en bok efter dess omslag. Faktum är att jag inte hade sett åt denna bok två gånger om jag hittat den i bokhandeln, då det anskrämliga omslaget är allt annat än estetiskt tilltalande. Komb- inationen av fotot och de röriga koderna gör att det uppfattas som slarvigt och billigt, och fast det är innehållet jag ska bedöma kan jag inte undgå att känna att omslaget påverkar den sammanlagda läsupplevelsen negativt.
 
Själva konceptet och idén som boken grundar sig på är mycket intressant och påminner till viss del om Poznanskis fantastiska roman Erebos. Men på grund utav att den svaga världsuppbyggnaden innehåller många logiska luckor lyckades inte Nivå: Dödlig fånga mitt intresse. Fascinationen för den virtuella världen föll platt på grund utav den otrovärdiga programmeringen och de många irrationella vändningarna.
 
Något jag upptäckte redan när jag läste The Maze Runner-trilogin är att jag har svårt för Dashners sätt att skriva. På grund utav hans simpla språk blir boken utdragen, och både hans ord och karaktärer saknar komplexitet. Personernas beteenden känns avlägsna och jag hade svårt att relatera till dem. Därtill hindrar deras bristande utveckling känslor från att väckas, och som läsare brydde jag mig inte om vad som hände med dem.
 
Allt som allt är Nivå: Dödlig en roman som grundar sig på en god idé, men som på grund utav ett dåligt utförande inte blir särskilt tilltalande.
 

Vattnet drar

Fakta
Vattnet drar är den första delen i en trilogi av Madeleine Bäck. Boken är 422 sidor lång och publiceras av Natur&kultur.
 
Handling
"Det är midsommarnatt när Viktor Husberg och hans vänner bryter sig in i Ovansjö kyrka. Planen är att stjäla en värdefull madonnafigur. Men Viktor gör ett annat fynd: något som gör honom rusig av begär, makt och en märklig känsla av tillhörighet. Snart har han väckt urgamla krafter till liv och de kräver mer än han någonsin kunnat ana."
 
Recension
Som debut fungerar Vattnet drar okej, och jag är tillräckligt intresserad för att läsa fortsättningen. Dock hade jag hoppats på mer. Konceptet är tankeväckande, men tempot är långsamt och texten saknar ett naturligt flyt. Därtill har jag svårt för karaktärerna, vilket gör att engagemanget falnar.
 
I boken presenteras en stor mängd karaktärer samtidigt, vilket blir rörigt då det är svårt att hålla koll på allesammans. Som läsare förlorade jag intresset eftersom jag snabbt glömde vem som var vem. Det är bättre att fokusera på en karaktär för att successivt introducera fler. Därtill kan jag inte personligen relatera till dem, på grund av deras stereotypiska personligheter. Deras omogna beteenden tillsammans med det svordoms- fyllda språket bidrog till att jag inte fastnade för dem.
 
Allt som allt är Vattnet drar okej. Idén är intressent, men på grund av tempot och karaktärerna övergick djupläsningen snabbt till skumläsning.
 

Unga kvinnor

Fakta
Unga kvinnor (org. Little women) är en klassiker skriven utav Louisa May Alcott. Boken är 351 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen.
 
Handling
"Systrarna March växer upp i en pittoresk liten stad i 1860-talets USA. Det är den vackra och lite fåfänga Meg, pojkflickan Jo, känsliga Beth och romantiska Amy. Deras far är ute i kriget, familjen har ont om pengar och de får klara sig så gott de kan. Visst drömmer de om att bli rika och uppvaktade, men som Jo säger: - Jag tror inte att fina unga damer har ett dugg roligare än vi, trots våra gamla klänningar och våra för små skor..."
 
Recension
Jag är glad över att ha läst Unga kvinnor. Det är en så pass omtalad bok att det känns som en skymf att inte ta del utav den. Dock kan jag inte påstå att jag njöt av läsningen. På grund av det gammeldagsa och lite tunga språket grep inte boken tag, och handlingen fängslade mig inte. Därtill är tempot långsamt och fast boken definitivt har sina stunder så var jag ofta uttråkad.
 
Det bästa med boken är karaktärerna, som allesammans är lätt att relatera till. Favoriten är Jo. Hon har en sådan inspirerande livsglädje och härlig personlighet att det är omöjligt att inte tycka om henne. Hennes vitsiga repliker är därtill både underhållande och tankeväckande. 
 
Genom karaktärernas misstag och lärdomar försöker Alcott via sin roman lära läsaren om livet. Det blir dock lite predikande, då dessa principer och livskunskaper dyker upp i nästan varje kapitel, vilket ger boken en klichéartad ton.
 
Allt som allt är Unga kvinnor okej. Jag förstår definitivt varför boken är så omtyckt, och jag tror att jag hade gillat den mer om jag läst den när den ursprungligen publicerades. Men som det är nu har den svårt att mäta sig med de mer modernare böckerna.
 

Dödliga avslöjanden

Fakta
Dödliga avslöjanden (org. Unmarked) är den andra delen i serien Mörkrets demoner av Kami Garcia. Boken är 309 sidor lång och publiceras av Sem- ic.
 
Handling
"Kennedys liv har inte varit sig likt sedan hennes mamma dog. Tillsammans med Den svarta duvans legion har hon upplevt faror hon inte kunnat föreställa sig. Hon har bekämpat demoner och onda andar. Hon har mött kärleken. Nu jagas hon och de hon bryr sig om av en mäktig demon som hotar att öppna helvetets portar. En demon som hon själv släppt fri och som kan se ut som vem som helst."
 
Recension
Jag har otroligt svårt att hänge mig åt Kami Garcias böcker. Det är något med hennes sätt att skriva som gör att jag helt enkelt inte fastnar, och Dödliga avslöjanden är inget undantag. 
 
Fast många aspekter som jag vanligtvis uppskattar finns med i boken, exempelvis action, står tiden stilla. Intresset förlorade jag redan efter ett par sidor. Karaktärerna tilltalar mig inte och handlingens klyschiga och förutsägbara stil tråkade ut mig. Dödliga avslöjanden känns därtill tradig, med en krystad romans och ett koncept lik en dålig kopia av Supernatural. Romanen känns som ett hopplock av redan existerande verk och Garcia tillför ingenting eget.
 
Bokens platta karaktärer och enformiga handling resulterade i ett misslyckat försök med att fånga mitt intresse. Efter att nu ha läst både Beautiful creatures, Ondskan vaknar och Dödliga avslöjanden har jag gett Kami Garcia en ärlig chans och kan med gott samvete ta avstånd från hennes romaner i framtiden. 
 

Eldtronen

Fakta
Eldtronen (org. The Throne of Fire) är den andra delen i Kanekrönikan av Rick Riordan. Boken är 502 sidor lång och publiceras utav Modernista.
 
Handling
"Som arvtagare till Livets hus besitter Carter och Sadie magiska förmågor, men nu är deras hittills farligaste fiende på väg att ta över världen. Om de inte lyckas stoppa honom på bara några få dagar kommer det att innebära slutet för jorden och hela mänskligheten. De är tvugna att återuppliva solguden Ra, men först av allt måste de leta upp de tre delarna av Ras bok och uttala den magiska formel som krävs."
 
Recension
Den senaste tiden har Rick Riordan utvecklats till att bli en av mina favoritförfattare: hans Olympens hjältar-serie är rent utav fantastisk. Dock är jag inte lika såld på Kanekrönikan. Jag har svårt att komma in i handlingen och måste kämpa för att hålla kvar intresset. Eldtronen är en förbättring från föregångaren men fortfarande inte tillräckligt engagerande.
 
En stor orsak till att jag inte fängslas av boken är karaktärerna. De är aningen påfrestande, och lite väl glättiga. Med tanke på att världen håller på att gå under känns deras avslappnade och glada humör orealistiskt samt överdrivet. De tar sig tid att skämta och gå ut på obehövliga strövtåg, och det gör att romanen känns omständlig. 
 
Fast jag var likgiltig en stor del av läsningen så har boken sina stunder. Rick Riordan är som sagt en begåvad författare och hans språk utmärks som alltid av den lättsamma tonen och humoristiska replikerna. Det är dessutom tydligt att han lagt ner mycket tid på efterforskning och som läsare lär man sig en hel del om grekisk mytologi.
 
Dessvärre kan jag inte påstå att jag tyckte särskilt mycket om Eldtronen. Jag tilltalas av språket, mytologin och konceptet då det ger boken en stadig grund att stå på men de tjatiga händelserna och glättiga karaktärerna blir för mycket. Jag beundrar många av Riordans romaner, men Eldtronen är inte en av dem.
 

Athena

Fakta
Athena är skriven utav Marta Söderberg. Den är 296 sidor lång och publiceras av Gilla böcker.
 
Handling
"Maya lever i zonernas gränder, ständigt på sin vakt. Benjamin har ingen och inget, och läntar bort från sitt kriminella liv. Makten kallar dem nummerlösa. En natt kidnappas Maya och Benjamin och vaknar upp på Athena, en hemlig agentorganisation. Tillsammans med andra nummerlösa ungdomar ska de genomgå ett rekrytprogram. Hur mycket är de villiga att offra för att få en ny chans?"
 
Recension
Jag har inte några konkreta anledningar till varför jag inte tycker om Athena. Trots det fastnade jag inte. Jag fängslades inte av den dystopiska världen och karaktärerna var för platta i min smak. Jag fann inte heller något intresse i handlingen, vilket gjorde boken relativt innehållslös. Skrivtekniken är det inget fel på, men samtidigt stod den inte ut. Helhetsintrycket är en intetsägande roman.
 
Med tanke på bokens obesvarade frågor samt det öppna slutet har jag på känn att en efterföljare är på väg. Jag är dock ytterst tveksam till om jag vill läsa vidare. Boken är inte dålig, men det bristande intresset är nästan värre än att starkt ogilla det som sker: då har författaren misslyckats att framkalla någon slags känsla. Läsningen av Athena var alldeles för intetsägande och lämnade mig neutral, vilket minst sagt avskräcker från att läsa vidare.
 

Ormgudinnans besvärjelse

Fakta
Ormgudinnans besvärjelse (org. The eye of the falcon) är den tredje delen i Bronsdolken-serien (org. Gods and warriors) av Michelle Paver. Boken är 246 sidor lång och publiceras av Semic bokförlag.
 
Handling
"För resten av världen ser Hylas bara ut att vara en före detta slav. Få anar att han har ett storslaget öde, att det sägs att han är utvald att kämpa mot de hänsynslösa Kråkorna som vill härska över alla Medelhavets riken. Men Hylas är ensam nu, och ger sig ut på jakt efter vännen Pira och lejonungen Amok. Under sökandet efter dem möter han onda andar, pest och ett askmoln som gudarna sänt för att beröva människorna solen. Samtidigt jagas han själv av krigarna som vill återta den magiska bronsdolken, nyckeln till makten. Kan Hylas och Pira tillsammans stå emot armén av krigare? Kan de lyfta förbannelsen och få tillbaka solen?"
 
Recension
Precis som jag nämnt i mina recensioner av de tidigare delarna i serien så kan jag inte uppskatta böckerna till fullo på grund av att jag inte är inberäknad i deras tänkta målgrupp. Vissa barnböcker passar alla åldrar, men Ormgudinnans besvärjelse behagar nog främst barn runt tio år. Fast boken är relativt mörk upplever jag som vuxen den som rätt långsam och ointressant.
 
Romanens bästa aspekt, är precis som i Eldsandarnas ö, att läsa ur djurens perspektiv. I denna omfattar det lejonungen Amok samt falken Ecko. Deras synvinklar tillför en helt ny upplevelse av karaktärerna och världen, samtidigt som deras berättarröster är roande.
 
Boken utspelar sig i Grekland under bronsåldern och Paver väver in både mytologi och historia i berättelsen. Eftersom romanen klarligen är genomtänkt och väl efterforskad är det en ideal bok att använda sig utav i grundskolans undervisning. Elever i klass 2-5 lär tycka att boken är mycket fängslande.
 
Som helhet är Ormgudinnans besvärjelse en bra bok för unga läsare. Med ett målande språk och en kunnig eftertanke förmedlar Paver både en spännande berättelse, charmiga karaktärer samt lärdomsfull historia som kan användas i undervisningssyfte. För mig, som är vuxen, är inte boken särskilt exalterande, men det betyder inte att jag inte ser dess värde.
 

Krigarna

Fakta
Krigarna är den andra delen i Blodregn-serien av Mats Wahl. Boken är 396 sidor lång och publiceras av Natur & Kultur förlag.
 
Handling
"Elin har fått en dotter som bara är några månader gammal när oroligheterna exploderar omkring dem. Motståndsrörelsen rycker närmare maktcentret i Grövelsjön. Elin fängslas av militären på grund av släktskap med Karin, en av motståndsrörelsens ledare. Man använder barnet för att få Elin att avslöja var karin finns. Elin flyr och måste ta sig hem till fots med barnet i en tygpåse på bröstet, mitt under brinnande inbördeskrig. På en övergiven fjällstation lär Elin känna den känniskoliknande roboten Alan Turing."
 
Recension
Krigarna är inte en dålig bok, men faller mig samtidigt inte i smaken. Det känns som att jag aldrig kommer in i handlingen och jag kan inte relatera till karaktärerna. Det finns en slags distans till de fiktiva personerna som gör att jag aldrig känner något för dem.
 
Trots att jag i allmänhet älskar dystopiska böcker så är Krigarna inte något för mig. Tempot är långsamt och jag tycker inte att mycket händer. Boken har sina stunder, men är för det mesta rätt tråkig.
 
Något som jag stör mig på är också att Krigarna har en del felstavningar och tryckfel. Det är småsaker, som att en bokstav saknas eller att ett kommatecken är på fel ställe, men det sänker förtroendet för författaren rejält. Dessutom används ord som ”ty” i berättandeform, vilket känns väldigt underligt eftersom det är gammaldagsa ord i en futuristisk bok.
 
Sedan, fast detta är mest en personlig preferens, så föredrar jag att svenska böcker ska vara helt och hållet på svenska. Jag stör mig rätt mycket på när dialoger, sånger eller citat som finns i en svensk bok är på engelska. Det har inget med språket i sig att göra – jag föredrar trots allt att läsa på engelska – men jag irriterar mig på texter där språken blandas.
 
Som helhet är Krigarna okej, men jag kan inte påstå att jag engagerades av boken eller förlorade mig i handlingen. Istället tycker jag att den är relativt tråkig och händelselös. Jag tyckte om första boken mer.
 

Djupa Ro

Fakta
Djupa Ro är en fristående roman av Lisa Bjärbo. Boken är 266 sidor lång och publiceras av Rabén & Sjögren bokförlag.
 
Handling
"I det lilla småländska samhället Ingelstad hittades en dag nittonåriga Jonathan död. Hans kropp ligger livlös vid badplatsen Djupa Ro, och när beskedet når de närmaste fyra vännerna återvänder de till sin barndomsort. De säger att det är för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva."
 
Recension
Djupa Ro är Lisa Bjärbos senaste succé. Bokens Goodreads-sida pryds med positiva recensioner och till höger och vänster hyllas romanen. ”Läs och få en bit av himmelriket”, står det i en. ”Gripande, vacker och sorglig som bara den”, i en annan.  Därför har jag kommit fram till att det är något allvarligt fel på mig. För jag tyckte inte om den här boken. I alla fall i samma mån som alla andra gör.
 
Visst tycker jag att Lisa Bjärbo har ett mycket vackert och fängslande språk, men där tar mina lovord slut. Djupa Ro är alldeles för händelselös och långsam för att jag som läsare kände mig engagerad av läsningen. Kanske är jag alldeles för van vid att läsa actionfyllda dystopier, men jag blev uttråkad av romanen. 
 
Alldeles för mycket fokus ligger på karaktärernas förhållanden till varandra och deras känslor kring vännens bortgång. Psyket är i centrum, vilket hade kunnat vara intressant, men istället bara känns ältande. Boken, som fått dussintals andra recensenter att brista i gråt, berörde mig inte det minsta.
 
Avslutningsvis kan jag tyvärr inte påstå att Djupa Ro är en bok i min smak. Alldeles för lite händer. Jag engagerades inte som läsare och trots att boken är mycket kort så kändes läsningen ovanligt lång. Bjärbos språk kompenserar för mycket, men inte för allt.
 

Kungar & Drottningar

Fakta:
Kungar & Drottningar är den tredje delen i Drakhjärta & Hamnskiftare-serien av Jerker Hultén. Boken är 349 sidor lång och publiceras av IDUS förlag.
 
Handling:
"Vera och Albin har fått tag i motgiftet de behöver för att rädda sina föräldrar men är fast i Garathien, landet där Molgor tagit över och nu bygger upp sin armé för att erövra Nordanländerna. Flykten därifrån blir farofylld och Vera och Albin skiljs åt. Under tiden växer sig Molgor allt starkare och kriget mot mörkermagikern närmar sig snabbare än någon anat. Enda chansen att besegra honom är om Vera och Albin kan få Nordanländernas kungar och drottningar att kämpa tillsammans, sida vid sida."
 
Recension:
Det känns fruktansvärt att skriva en negativ recension när jag tycker att författaren är en sådan trevlig person, men självfallet kan jag inte basera mina åsikter om boken på författarens egenskaper. Kungar & Drottningar är tyvärr ingen bok för mig. Det är inte ovanligt med ungdomsböcker som passar alla åldrar, men Kungar & Drottningar hör inte till dem. Jag fastnar inte för boken och inte känner någon samhörighet med karaktärerna.
 
Jag försökte verkligen tycka om Kungar & Drottningar men varje ansats slutade med att jag tappade intresset helt. Jag känner att boken saknar realism och jag har svårt att ta handlingen och karaktärerna på allvar. Majoriteten av läsningen var jag uttråkad.
 
Något jag stör mig på är att boken har väldigt många karaktärer att hålla koll på. Dessutom har majoriteten av dem underliga namn som gör att jag inte alls minns vem som är vem. Karaktärsnamnet och de geografiska namnen blandas till en enda rörig mix. De andra karaktärerna jag brydde mig om var i slutändan Vera och Albin.
 
Grejen är att det är svårt att sätta fingret på vad som är fel. Inte är det Hulténs skrivteknik i alla fall: jag tycker att han skriver bra. Men jag fångas helt enkelt inte upp som vuxen läsare; och jag dras inte till att läsa mer.
 
Jag tror dock att barn runt åtta till elva år kan uppskatta den här serien väldigt mycket mer. Bokens fantasifulla koncept och magiska scenarion är väldigt spännande för de flesta yngre. Hade jag läst den här boken för cirka tio år sedan tror jag att jag hade uppskattat den betydligt mycket mer. För vilken unge gillar inte en förtrollad värld med drakar, onda härskare, stora borgar, förtrollningar och mytomspunna varelser?
 
Jag ville verkligen skriva en positiv recension. Jerker Hultén är jättetrevlig och skriva kan han; man jag fastnade helt enkelt inte för läsningen. Första boken i serien, Drakhjärta & Hamnskiftare, är helt klart bäst och en liten del av mig önskar att jag hade slutat läsa serien efter den. Nu har serien dock bara en bok kvar och så är det en självklarhet att jag ska se hur äventyret slutar. Jag rekommenderar alla vuxna att köpa den här serien: men ge den till ditt barn istället för att läsa den själv.
 

RSS 2.0