Becoming Jane

Regissör: Julian Jarrold.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anne Hathaway, James McAvoy, Julie Walters, James Cromwell, Maggie Smith, Laurence Fox.
Inspelningsår: 2007.
 
Jane Austen lyste upp världen med sina ord. Men hennes liv var också fyllt av passion. När hon var tjugo förälskade hon sig i Tom, och deras förhållande var lika romantiskt som i hennes stora litterära verk. Och precis som i hennes romaner stod valet mellan pengar och kärlek.
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Becoming Jane. Jag hade väntat mig ett mysigt, romantiskt drama i klass med Stolthet och fördom, men denna film är långt ifrån lika självklar. 
 
Jane vill kunna leva på sina romaner. 
 
Trots att skådespelarna är duktiga fastnade jag inte för karaktärerna. De är ytligt gestaltade och som tittare får man inte lära känna dem ordentligt. Därtill är tempot riktigt långsamt. Det händer inte mycket alls, och efter ett tag kom jag på mig själv med att distraheras av annat. Jag blev helt enkelt uttråkad.
 
Att välja mellan kärlek och pengar är inte lätt. 
 
Becoming Jane är inte en dålig film, men jag hade väntat mig mer. Den utmärker sig inte ur mängden kostymdraman utan håller sig bekvämt inom ramen och blir på så sätt en film man lätt glömmer.
 

Fifty Shades Freed

Regissör: James Foley.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jamie Dornan, Dakota Johnson, Eric Johnson, Eloise Mumford, Rita Ora, Arielle Kebbel.
Releasedatum: 11 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
I hopp om att ha lämnat sitt mörka förflutna bakom sig, lever det nygifta paret ett liv i överflöd. Men i samma stund som Ana går in i rollen som Mrs. Grey och den ovana känslan av stabilitet får Christian att börja slappna av, dyker nya hot upp som äventyrar deras lyckliga slut innan det ens har börjat.
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Fifty Shades Freed. Det är den sämsta delen i trilogin. Dialogen är krystad, mycket av hettan har försvunnit och händelserna är nästintill parodiska. Filmen är också förvånansvärt lång i förhållande till vad som händer. En del scener känns rätt onödiga, faktiskt. Samtidigt störde jag mig på att de stora, ”viktiga” delarna skyndas förbi, medan de mindre betydelsefulla hamnar i strålkastarljuset. Det blir ett skevt fokus, vilket som följd gör att spänningen uteblir.
 
Anastacia och Christian gifter sig. 
 
Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att de här filmerna är trevliga att titta på. Det är något med den idylliska bilden av ett liv i överflöd som helt enkelt ger en mysig tittarupplevelse. Därtill är musiken helt okej, medan fotot och scenografin är riktigt snyggt.
 
Kommer paret att få sitt lyckliga slut? 
 
Som helhet är Fifty Shades Freed en okej avslutning på trilogin. Det är knappast ett mästerverk, men en lättsam och småputtrig tittarupplevelse. Trots filmens många brister är jag rätt säker på att jag kommer att se den igen.
 

Gifta på låtsas

Regissör: Peter Weir.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Gérard Depardieu, Andie MacDowell, Bebe Neuwirth, Gregg Edelman, Robert Prosky, Ethan Phillips.
Inspelningsår: 1990.
 
"Brontë och George måste vara gifta. Brontës kommande hyresvärd godkänner bara äkta par. Georges kommer att slängas ut ur USA om han inte kan gifta sig med en amerikan. Vigseln tar tre minuter i Rådhuset, och de behöver inte träffas förrän skilsmässan om ett år. Men det visar sig att invandrarverket gör hembesök för att se att det inte är en bluff. Nu måste de spela nygifta."
 
 
 
Gifta på låtsas är en sån där film som är riktigt trevlig att se, men som man snabbt glömmer bort efteråt. Det är egentligen inget med filmen som är unikt. Den enkla berättelsen har vi sett förut, och i det stora hela är det en rätt så typisk romantisk komedi. Lättsam, smårolig och definitivt mysig. Men inget speciellt.
 
Brontë och George måste låtsas vara gifta. 
 
Filmen flyter på bra och gör inte direkt några fel. Det enda jag reagerade på var det förutsägbara händelseförloppet, samt att vissa scener är rätt så överdrivna. Dessutom blev jag inte riktigt övertygad om kemin mellan Brontë och George, och den successivt växande förälskelsen mellan dem kändes inte trovärdig.
 
Brontë gillar inte att ljuga för sin bästa vän. 
 
Allt som allt är Gifta på låtsas en halvbra film, en sådan där myspys-rulle som man underhålls av men sedan aldrig tänker på igen.
 

Pretty in pink

Regissör: Howard Deutch.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Molly Ringwald, Harry Dean Stanton, Jon Cryer, Annie Pots, James Spader, Andrew McCarthy.
Inspelningsår: 1986.
 
"Hon är en high school-tjej från fel stadsdel. Han är den rike snyggingen som bjuder henne på balen. Men när deras romans växer hotas den av grupptryckets plågsamma verklighet."
 
 
 
 
 
 
Jag känner mer rätt neutralt inställd till Pretty in pink. Jag ställer mig inte till dem som anser att filmen är ett mästerverk, men tycker inte heller att den är dålig. Den mest är.
 
Andie drömmer om det perfekta livet. 
 
Det jag tycker om är den mysiga stämningen. Det är en klassisk 80-talsfilm, vilket ger en väldigt tilltalande atmosfär. Det är dessutom roligt att se de numera välkända skådespelarna i sina unga år. Exempelvis syns både Jon Cryer från Two and a half men och James Spader från The Blacklist i rollerna.
 
Det jag tycker mindre om är att filmen inte har mycket till handling. Den är dessutom klyschig, och bjuder egentligen inte på något som vi inte har sett förut. Jag tycker också att konceptet är lite överdrivet. Det pratas hela tiden om att huvudpersonen Andie är fattig och att paret möter grupptryck, men det är inget som man märker i filmen. Andie har både hus, bil och husdjur och det så kallade ”grupptrycket” handlar egentligen bara om två personer som inte stöttar relationen. Jag tycker alltså att det var mycket liv kring ingenting.
 
Duckie har varit förälskad i Andie länge. 
 
Som helhet är Pretty in pink okej. En småmysig film, som inte gör särskilt stort intryck. 
 

Can't buy me love

Regissör: Steve Rash.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Patrick Dempsey, Amanda Peterson, Courtney Gains, Tina Caspary, Seth Green, Dennis Dugan.
Inspelningsår: 1987.
 
"När skolans populäraste tjej hamnat i knipa räddar Ronny henne. Som betalning måste hon låtsas vara Ronnys flickvän, då han hoppas att populariteten ska smitta av sig. Men planen spricker när Ronny blir så cool att både hans gamla kompisar och förälskelse hamnar ute i kylan."
 
 
 
 
 
Can’t buy me love är en tonårsfilm för dig som tycker om klassiska 80-talskomedier. Som förväntat är filmen klyschig, förutsägbar och rätt fånig – men det stora hjärtat gör det lätt att förlåta tillkortakommandena. Can’t buy me love är nämligen söt som socker och hur mysig som helst.
 
Cindy övertygar klasskamraterna att Ronny är hennes pojkvän. 
 
Hela filmen vibrerar av en glädjande må bra-känsla. Tonen är lättsam, handlingen är lätt att ta till sig och karaktärerna charmar sig in i tittarens hjärta. Det är dessutom himla kul att se Patrick Dempsey i sån ung ålder. Han är mest känd för sin insats i tv-serien Grey’s Anatomy, och det är roligt att ta del utav en film från början av hans karriär. Trots att han är betagande redan här, var det knappt jag kände igen honom.
 
De simulerade känslorna blir snart riktiga. 
 
Som helhet är Can’t buy me love en underhållande familjefilm, med fint budskap om att vara sig själv. Tycker du om 80-talskomedier lär du älska denna.
 

Pretty Woman

Regissör: Garry Marshall.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Richard Gere, Julia Roberts, Ralph Bellamy, Jason Alexander, Laura San Giacomo.
Inspelningsår: 1990.
 
"Edward är på visit i Los Angeles. En kväll möter han Vivian, och eftersom hon både är vacker och intelligent erbjuder Edward henne rollen som hans sällskapsdam. För Vivian öppnas en ny värld av flärd och vackra kläder, och för Edwad öppnar sig en annan – kärlekens."
 
 
 
 
 
Åh, vad jag tyckte om Pretty woman! Vilken mysig och hjärtevärmande film! Jag hade hört mycket gott om den, men inte riktigt vågat lita på omdömena eftersom känslor gentemot äldre filmer ofta baseras på en stor dos nostalgi, och inte nödvändigtvis på att filmen i sig håller idag. Men efter att nu ha sett den själv, förstår jag varför Pretty woman har blivit en klassiker.
 
Prostituerade Vivian erbjuds följa med Edward hem. 
 
Pretty woman underhöll mig verkligen, främst tack vare skådespelarnas utstrålning. Julia Roberts är hur charmig som helst! Hon känns fullständigt naturlig i sin roll och är alldeles bedårande. Även Richard Gere är väldigt intagande, och deras romans förmedlar en känsla av äkta kemi. Som tittare tror jag på karaktärernas känslor för varandra, då skådespelarna med hela sina väsen utstrålar en övertygande passion.
 
Det dröjer inte länge innan det omaka paret förälskar sig. 
 
Visst är Pretty woman klyschig, förutsägbar och inte särskilt trovärdig. Jag kan också förstå varför vissa kritiker har kallat den för kvinnoförnedrande. Det finns många brister att hitta om man tar på sig rätt glasögon. Men helt ärligt väljer jag att bortse från dessa. Pretty woman ingav en sån härlig må bra-känsla att jag helt enkelt inte besvärar mig med att överanalysera vad den kan och inte kan säga med sin gestaltning.
 
Edward fängslas av Vivians fria personlighet. 
 
Som helhet är Pretty woman en riktigt härlig film med bra musik, charmanta karaktärer och en lagom dos drömlik romantik.
 

Eat pray love

Regissör: Ryan Murphy.
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Julie Roberts, Javier Bardem, Richard Jenkins, James Franco, Viola Davis, Mike O'Malley
Releasedatum: 10 december 2014.
 
"När Liz Gilbert ställs inför ett vägskäl i livet reser hon till Italien, Indien och Bali för att hitta mening och lycka."
 
 
 
 
 
 
 
 
Eat pray love baseras på den självbiografiska romanen med samma namn, av Elizabeth Gilbert. I huvudrollen syns Julia Roberts, som jag personligen tycker mycket om. Det var mycket tack vare hennes medverkan som jag förväntade mig en riktigt härlig myspys-film. Vilket jag inte fick.
 
Liz lämnar allt bakom sig för att resa. 
 
Det här hade kunnat vara en bra film om manuset bättre. Som det är nu fastnade jag inte alls för karaktärerna, särskilt inte osympatiska Liz. Dessutom är Eat pray love alldeles för utdragen och händelselös för att hålla tittarens intresse. Filmen hade lätt kunnat vara en timme kortare. Handlingen gav mig ingenting och jag saknar innehåll som faktiskt engagerar. Eat pray love är kort och gott tråkig.
 
Det visar sig att kärleken finns runt hörnet. 
 
Det enda som jag fastnade för var det snygga fotot och de vackra miljöerna. Kameran utnyttjar det naturliga ljuset, och tillsammans med fylliga färger och fagra vyer gör det Eat pray love till en mycket fin film att titta på. Men att den är estetiskt tilltalande kompenserar inte alls för ihåligheten.
 
Liz försöker hitta en balanserad livsstil. 
 
Som helhet är Eat pray love en besvikelse. Jag såg fram emot en inspirerande må bra-film, men fick istället ett riktigt sömnpiller.
 

The Big Sick

Regissör: Michael Showalter.
Genre: Komedi, romantik, drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano, Anupam Kher, Zenobia Shroff, Adeel Akhtar.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det  är komplicerat att övervinna uråldriga traditioner och höga förväntningar i Kumails familj. Föräldrarnas önskan är att han utbildar sig till advokat och gifter sig med en välutbildad tjej av pakistanskt ursprung. Istället blir han ståuppkomiker och kär i Emily."
 
 
 
 
Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar respektive ogillar med The Big Sick. Filmen tar inte direkt några risker, utan kör med säkra kort. Det gör att man aldrig riktigt överraskas. Därtill är den för lång och det händer inte tillräckligt mycket i förhållande till speltiden. Ändå finns något som håller kvar intresset.
 
Kumail förälskar sig i amerikanska Emily. 
 
Filmens stämning är lättsamt, och trots att den tar upp en del allvarliga och komplexa ämnen så är det en mysig tittarupplevelse. Jag gillar kulturkrockarna och tycker att det var riktigt intressant att ta del utav Kumails pakistanska kultur. Filmen uppmanar tittaren se världen på ett annorlunda sätt, vilket väckte många tankar.
 
Men The Big Sick är rätt slätstruken, och för att vara komedi är den förvånansvärt… inte rolig. Därtill stördes jag av den lite hackiga klippningen. The Big Sick innehåller nämligen en del abrupta vändningar. Som tittare hinner man inte riktigt landa i det som händer förrän man rycks ur det.
 
Kumail lär känna Emilys föräldrar efter att hon blivit sjuk. 
 
Som helhet är The Big Sick okej. Jag hade emellertid förväntat mig mer och i det stora hela så gav den inte mig särskilt mycket.
  

While you were sleeping

Regissör: Jon Turteltaub.
Genre: Romantik, komedi
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Sandra Bullock, Bill Pullman, Peter Gallagher, Peter Boyle, Jack Warden, Glynis Johns.
Inspelningsår: 1995.
 
"Lucy är singel och jobbar på tunnelbanan i Chicago. En dag ser hon hur en man, som hon är hemligt förälskad i, blir rånad. Hon räddar honom, men han hamnar i koma. Mannens familj tror att Lucy är hans fästmö, och när hon faller för hans bror blir situationen ohållbar."
 
 
 
 
 
While you were sleeping, som i Sverige kallas Medan du sov, är en helmysig romantisk komedi. Det tar ett litet tag för filmen att komma igång, men när man väl är insatt i det som händer är det omöjligt att slita sig. Det var länge sedan jag såg en film som fick mig att må så bra. While you were sleeping har en hjärtevärmande humor och en underbar atmosfär som värmer ända in på själen. Charmanta skådespelare bidrar med mycket hjärta, och den obesvärade känslan gör att filmen passar alla i familjen. 
 
Lucy räddar en man från att bli påkörd av tåget. 
 
While you were sleeping är inte en film utan brister, men i ärlighetens namn är dessa tillkortakommanden bagateller. Handlingen är inte särskilt originell, trovärdigheten brister på sina ställen och filmen innehåller en rad klyschor som vi har sett förut. Dessutom bygger hela konceptet på bristande kommunikation, vilket jag personligen brukar störa mig på. Men i While you were sleeping fungerar det, och mysfaktorn är så pass hög att jag inte ens bryr mig om alla så kallade ”fel”.
 
 

Everything Everything

Regissör: Stella Meghie.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Amandla Stenberg, Nick Robinson, Anika Noni Rose, Ana de la Reguera, Taylor Hickson.
Releasedatum: 6 november 2017.
 
"Hur skulle det kännas om du inte kunde röra vid något i världen omkring dig 18-åriga Maddie lider av en extremt ovanlig sjukdom som gör att hon inte kan lämna det hermetiskt slutna hemmet. Men grannkillen Olly låter inte det stoppa dem."
 
 
 
 
 
Besvikelsen är stor efter att ha sett Everything everything. Jag hade förväntat mig en kraftfull kärleksberättelse, men fick istället en uttryckslös och ärligt talat rätt tråkig film. Det känns som att handlingen aldrig riktigt sätter fart, och dramat fick mig inte att känna.
 
Maddie har varit instängd i sitt hus i 17 år. 
 
Mitt största problem med filmen är att den har potential till att beröra, men håller sig på en så pass ytlig nivå att tittaren inte känner något alls. Inget utforskas särskilt djupt, vilket gör att innehållet känns klyschigt och opersonligt. Protagonisten förälskar sig vid första ögonkastet, parallellen med pojkvännens våldsamma far skyndas förbi och vändningen i slutet saknar kraft. Det är egentligen hela filmen i ett nötskal: den ser snygg ut, men har inget som gör intryck.
 
Maddie är redo att offra allt för Olly. 
 
Allt som allt är Everything everything okej, men berättelsen gör sig helt enkelt inte bra som film. Allt känns på något sätt reserverat, oäkta och alldeles för enkelt.
  

Tulip Fever

Regissör: Justin Chadwick.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Alicia Vikander, Dane DeHaan, Christoph Waltz, Holliday Grainger, Tom Hollander, Matthew Morrison, Kevin McKidd, Zach Galifianakis, Judi Dench. 
Releasedatum: 20 november 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Den välbärgade handelsmannen Cornelis försöker att skapa den ultimata familjelyckan med sin yngre fru Sophia. När de inte lyckas få barn anlitar Cornelis en ung lovande konstnär att måla deras porträtt som ett arv till eftervärlden: ett ödesdigert beslut som resulterar i oväntad passion, svek och lögner."
 
 
Tulip Fever har bedömts hårt. Visst är det inte ett mästerverk, men jag tycker att mycket av filmens kritik har varit oförtjänt. Personligen tycker jag mycket om den.
 
Sophia förälskar sig i konstnären Jan Van Loos. 
 
Jag förstår varför Tulip Fever har kritiserats. Vissa repliker är krystade, handlingen har många klyschor och karaktärerna är ibland riktigt dumma. Att paret dessutom förälskar sig vid första ögonkastet får deras relation att känns ytlig. Vidare upplevs inte Vikander och DeHaan särskilt hängivna sina roller, och insatserna känns på något sätt reserverade.
 
Den utåt sett hårda Cornelis har ett mjukt hjärta. 
 
Men om bristerna ses bortom, lämnas man med ett lågmält men vackert kostymdrama om svek och passion. Stämningen är spänd, och den skickliga kombinationen av spänning och humor griper tag. Tulip Fever levererar också några dramatiska vändningar som jag inte hade räknat med, och fast insatsernas kvalitet varierar är det roligt att se så många välkända skådespelare i en och samma film.
 
Gerrit är inte den mest tillförlitliga vännen. 
 
Allt som allt är Tulip Fever i mitt tycke en bra film. Visst har den brister, men ser man bortom dem så återstår ett underhållande och spännande drama som både berör och roar. 
 

När äventyret väntar

Författare: Sofia Fritzson.
Serie: Systrarna och kärleken #2.
Längd: 269 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Fanny är rebellen som balanserar på lagens gräns. Christopher är den ensamstående pappan som alltid är korrekt och perfekt. När de möts är det  något som sprakar, som skulle kunna leda till djupare känslor. Men ska Fanny våga släppa sin rädsla för relationer?"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
När äventyret väntar är en härligt lättsam må bra-bok. Berättelsen har en behaglig rytm och det gripande språket gör att sidorna flyger förbi. Den är lite mer förutsägbar än När drömmen slår in då den följer en rätt typisk romance-mall: med oönskade känslor, ett besvärligt förflutet och ett lyckligt slut. Ändå är det svårt att lägga ifrån sig boken förrän sista sidan är läst.
 
Men jag hade velat lära känna karaktärerna mer ordentligt. Jag tycker om dem, men känner inte riktigt med dem. De är lite för ytliga och stereotypiska, och hade behövt mer komplexitet för att gå från att kännas som fiktiva personer till verkliga individer. 
 
Allt som allt är När äventyret väntar bra, och jag ser fram emot att läsa mer av Sofia Fritzson i framtiden.
 

Runaway bride

Regissör: Garry Marshall.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 42 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Julia Roberts, Richard Gere, Joan Cusack, Hector Elizondo, Rita Wilson.
Inspelningsår: 1999.
 
"Reporten Ike får höra talas om Maggie, en kvinna känd för att ha övergett tre män vid altaret. Fascinerad av historien reser Ike till Maggies hemstad för att söka sanningen. När han dyker upp är datum redan bestämt för bröllop nummer fyra, och staden håller andan."
 
 
 
Runaway bride är okej, men jag hade förväntat mig mer. Skådespelarna är charmiga och vissa scener underhåller, men som helhet känns filmen rätt platt. Den är ärligt talat inte särskilt fängslande. Handlingen är fånig, klyschorna hopar sig och trovärdigheten ligger i botten. Det är dessutom väldigt lätt att förutse vad som kommer att hända.
 
Maggie och bästa vännen försöker undvika Ike. 
 
Fast filmen har några minnesvärda scener är den som helhet rätt tråkig. Dramat är utdraget och transportsträckorna mellan de intressanta delarna är långa. Dessutom hade jag svårt för karaktärerna. Ike är omogen och Maggie upplevs som likgiltig inför sina medmänniskor, vilket gör det svårt att sympatisera för dem båda. Därtill känns inte deras relation äkta, då de förälskar sig i varandra för snabbt och helt saknar kemi till varandra. 
 
Allt som allt är Runaway bride… överskattad. Filmen är okej, men inte mer än så.
 

Definitely, Maybe

Regissör: Adam Brooks.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Ryan Reynolds, Rachel Weisz, Isla Fisher, Elizabeth Banks, Abigail Breslin, Derek Luke.
Inspelningsår: 2008.
 
"Will ligger i skilsmässa när hans dotter Maya börjar fråga ut honom om hans liv innan äktenskapet. Will berättar om sina romantiska lyckträffar och missöden, och Maya lägger ihop bitarna och börjar förstå att kärleken inte alltid är så enkel."
 
 
 
Jag har hört mycket gott om Definitely, maybe men förstår ärligt talat inte varför den är så omtalad. Faktum är att jag tyckte att den var rätt tråkig och intetsägande. Filmen håller sig inom ramen för det typiska romantiska dramat och jag upplevde inte att den var tillräckligt originell för att gripa tag. Klyschorna hopar sig på varandra, och intresset svalnade relativt snabbt. Det beror förstås också på själva konceptet, då jag tyckte att det kändes underligt att en pappa berättar om sina tidigare flickvänner och låter sin dotter gissa vem som är hennes mamma…
 
Will berättar för sin dotter om sina tidigare flickvänner. 
 
Filmen är dock rätt småputtrig och har några hjärtevärmande scener. Dessutom är skådespelarna minst sagt kompetenta. Men som helhet var det inte tillräckligt. Det känns som att något saknas, och jag hade helt enkelt svårt att engagera mig helhjärtat.
 

View from the top

Regissör: Bruno Barreto.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Gwyneth Paltrow, Christina Appelgate, Mark Ruffalo, Candice Bergen, Joshua Malina.
Inspelningsår: 2003.
 
"Donna kommer från fattiga förhållanden men har höga ambitioner: hon vill bli glamorös flygvärdinna i första klass. Hon är beredd att bera allt för att få sin dröm uppfylld, men det blåser kyliga vindar där uppe, och vägen mot målet visar sig vara turbulent."
 
 
 
View from the top är fylld med konflikter, och är således en mycket ojämn komedi. Exempelvis anstränger sig inte filmen för att bygga upp en trovärdig romans, fast romansen i sig är en stor del av dramat. Som resultat saknar View from the top trovärdighet och sannolik kausalitet. Ändå lyckas den underhålla.
 
Donna vill arbeta i första klass. 
 
View from the top är nämligen rätt charmerande. Det är en söt, romantisk komedi som helt enkelt roar, utan att väcka några direkta skratt. Dessutom är stämningen mysig, och fast filmen inte levererar något nytt hålls intresset rakt igenom. Som helhet är det en småfånig men ändå trevlig komedi.
 

Sense and sensibility

Regissör: Ang Lee.
Genre: Romantik, drama.
Längd: 2 hr 11 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Emma Thompson, Kate Winslet, Hugh Grant, Alan Rickman, Imelda Staunton, Hugh Laurie.
Inspelningsår: 1995.
 
"När rika Mr. Dashwood dör, går förmögenheten till hans son och hans fru och tre döttrar lämnas fattiga. De måste flytta, och de två äldsta syskonen behöver hitta kärleken för att klara sig."
 
 
 
 
Sense and sensibility är ett utsökt kostymdrama. Lättsam stämning, passionerade skådespelare och vackert foto gör filmen oerhört mysig att titta på. Dessutom låter det viktorianska samhället tittaren att drömma sig bort. Det är fascinerande att följa den annorlunda livsstilen, och det är svårt att inte bli hopplöst förälskad i de raffinerade gentlemännens försynthet. 
 
Syskonen Dashwood förlorar sitt hem när fadern dör. 
 
Något som jag tycker väldigt mycket om med Sense and sensibility är hur väl den bygger upp intimitet. Nu för tiden används naken- och sexscener i nästan alla romantiska filmer, trots att det egentligen inte visar mer än åtrå. Men i Sense and sensibility får vi inte se någon fysisk kontakt mellan karaktärerna. Ändå förmedlas den djupaste passionen, och kärleken glöder hetare än i många andra filmer. Detta tack vare skådespelarnas utomordentliga prestationer och det faktum att vi får lära känna karaktärerna så väl, att det räcker med längtansfulla ögonkast för att hjärtat ska ta ett extra skutt. 
 
Finns det ett lyckligt slut för alla? 
 
Som helhet utstrålar Sense and sensibility sån värme att det är svårt att inte le genom hela filmen. Det är dessutom riktigt roligt att se så många begåvade kändisar i början av deras karriärer. 
 

Loving

Regissör: Jeff Nichols.
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Joel Edgerton, Ruth Negga, Terri Abney, Alano Miller, Chris Greene.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"I Virginia år 1958 var giftermål mellan svarta och vita inte bara något som många ansåg vara omoraliskt, det var även olagligt. När Richard och Mildred förälskar sig i varandra är de medvetna om omgivningens blickar. Men när de också gifter sig omvandlas ord till handling och de båda arresteras."
 
Filmens kraftfulla berättelse och snygga foto ger Loving stor potential. Men alltsammans känns för urvattnat för att jag ska gripas tag. Regissören saknar fingertoppskänsla, skådespelarnas kemi övertygar inte om karaktärernas desperata kärlek, och tempot är alldeles för långsamt. Det hela resulterar i en blek produktion som inte väcker några känslor hos mig.
 
Richard och Mildred förälskar sig i varandra. 
 
Trots att Loving är över två timmar lång, händer inte särskilt mycket av intresse. Istället återanvänds scenernas innehåll, och samma sak upprepas om och om igen. Det här hade inte ens kunnat lösas genom att klippa bort några onödiga scener. Däremot hade hela filmens utformning behövt göras om. Som det är nu staplas scenerna mest på varandra, istället för att säga något av vikt som fängslar. 
 
 Mitt i natten grips kärleksparet. 
 
Filmen saknar också en kulmination. Jag tycker om lågmälda filmer, så länge de bygger upp inför något som gör resan värd – men denna stegring lyser med sin frånvaro i Loving. Fast karaktärerna möter motgångar känns de aldrig särskilt påtagliga, och efter den överslätade slutscenen väcks den antiklimatiska känslan: ”var det allt?”.
 
Nu måste de kämpa för sin kärlek i högsta domstolen. 
 
Som helhet är Loving ett okej drama, som saknar det där lilla extra som gör att tittaren verkligen dras in det som sker.
 

The Handmaiden

Regissör: Chan-Wook Park.
Genre: Thriller, drama, romantik.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Min-hee Kim, Tae-ri Kim, Jung-woo Ha, Jin-woong Jo, Hae-suk Kim, So-ri Moon.
Releasedatum: 2017–05–29.
Distributör: Njutafilms.
 
"Med uppsåt att lura Lady Hideko på hennes förmögenhet lyckas Sook-Hee få anställning hos henne som kammarjungfru. Men oväntade känslor uppstår mellan dem, samtidigt som mannen bakom komplotten visar sig ha helt andra planer för Sook-Hee."
 
 
The Handmaiden är en koreansk thriller som baseras på boken Fingersmith av Sarah Waters. Filmen är indelad i tre delar: varav de första följer samma händelser ur två olika synvinklar, medan den tredje fungerar som gemensam fortsättning. Detta sätt att organisera händelserna på håller tittaren ständigt engagerad, eftersom bytet av perspektiv avslöjar nya, spännande intriger som förändrar det vi trodde att vi visste.
 
Sook-Hee spionerar på Lady Hideko. 
 
The Handmaiden må ha en udda och stundtals rörig handling, men den är inte desto mindre intressant. Filmen är härligt atmosfärisk och de många intrigerna bygger upp en tät spänning. Jag tycker riktigt mycket om ”alla lurar alla”-konceptet, och blev imponerad över filmens många vändningar. Dessutom häpnades jag över hur vacker den är. Fotot, miljöerna, kostymerna… allt har en otrolig detaljrikedom som påvisar hur genomtänkt filmen är.
 
Det visar sig att mer ligger bakom händelserna än vad Sook-Hee vet om. 
 
Filmens svaghet är längden. Mycket krävs för att hålla tittarens intresse i två och en halv timme, och The Handmaiden lider stundtals av ett långsamt tempo. Handlingen känns utdragen och tunn i förhållande till speltiden, och många scener hade kunnat klippas bort för att få ett mer intensivt händelseförlopp. Exempel på scener som hade kunnat kortas ner är sexscenerna. Den passionerade relationen mellan Sook-Hee och Hideko är klockren, men de grafiska sexscenerna tar upp för mycket plats. The Handmaiden känns betydligt mer erotisk och explicit än Fifty shades of Grey, och efter en handfull heta scener kände jag mig mättad och ovillig att se fler.
 

Fifty Shades Darker

Regissör: James Foley.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 2 hr 11 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Eric Johnson, Kim Basinger, Bella Heathcote.
Releasedatum: 2017-06-12.
Distributör: Universal.
 
"När Christian försöker vinna tillbaka Ana är hon villig att ge honom en ny chans om han går med på ett nytt upplägg. När de börjar bygga upp tillit till varandra igen dyker skuggor från Christians förflutna upp. Även Jack och Elena ansluter sig, fast beslutna att ödelägga parets hopp om en gemensam framtid."
 
Fifty Shades Darker har många brister. Handlingen är förutsägbar, dialogerna verklighetsfrämmande och dramat blir aldrig särskilt spännande. Dessutom skyndas viktiga nyckelscener förbi, och de uttryckslösa skådespelarna saknar kemi till varandra. Det är också lätt att störa sig på deras karaktärer – Christian med sitt kontrollbehov och Ana som ofta ändrar åsikt utan någon särskild anledning. Därför känns det nästan skamligt att medge att jag trots allt detta ändå tycker om filmen.
 
Anastasia ger Christian en ny chans. 
 
Filmen är riktigt snyggt utformad. Fotot är vackert och produktionen som helhet tilltalar med sin praktfulla miljö. Dessutom är det lätt att förstå varför Christian Grey är så lätt att förälska sig i. Fast jag inte stöttar hans kontrollbehov måste jag medge att det finns något mycket förföriskt med hans sätt att föra sig, och hans benägenhet att skämma bort och sätta Anastasia i första hand. Styrkan ligger alltså i att Fifty Shades Darker låter tittaren drömma sig bort, och fantasierna om en potentiell drömprins gör det ändå till en stämningsfull och romantisk tittarupplevelse.
 
För att vara erotisk romantik innehåller filmen inte många sexscener. 
 
Fifty Shades Darker förför med sin skönhet och lockar sensuellt med drömmen om evig kärlek. Egentligen är det inte en bra film – ändå finns något ack så tilltalande med den.
 

Passengers

Regissör: Morten Tyldum.
Genre: Sci-fi, drama, romantik.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pratt, Jennifer Lawrence,
Michael Sheen, Laurence Fishbourne.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: Universal Sony.
 
"Två passagerare på en resa mot en ny planet hamnar i livsfara när deras stasiskapslar plötsligt väcker dem 90 år för tidigt. Eftersom det är fel på rymdskeppet måste de rädda de 5000 andra passagerarna som sover."
 
 
 
Passengers är en mycket annorlunda science fiction. Här finns inga utomjordingar eller storslagna actionscener, utan fokus ligger på karaktärernas liv och relationer till varandra. Det är ett lågmält drama i rymden, och fast det kanske låter trist kan jag försäkra dig om att så inte är fallet.
 
I sin ensamhet väcker Jim den sovande Aurora. 
 
Det är inte vanligt att science fiction-filmer har större inslag av romantik än rymdkatastrofer, men i Passengers fungerar det oväntat bra. Karaktärerna är charmiga, lätta att tycka om och deras kemi till varandra känns äkta. Tack vare att tidsresor, superkrafter och strider mot monster uteslutits, tillåts deras relation att långsamt byggas upp och utvecklas på ett gripande sätt. Deras förhållande ger filmen en oerhört trivsam stämning, och jag mådde personligen väldigt bra av att följa den underhållande duon. Alla skådespelarna gör mycket bra ifrån sig, och speciellt Lawrence imponerar med sin berörande gestaltning.
 
Successivt slutar skeppet fungera. 
 
Men Passengers är också spännande. Filmens fascinerande koncept är i stil med Across the universe av Beth Revis, och den futuristiska miljön är mycket intressant. Läckra platser varvas med häftiga gadgetar, och trots att vi inte har den sortens teknologi idag upplevs allt som fullt trovärdigt. Därtill har filmen ett vackert foto, ruggigt snygga effekter och en trollbindande atmosfär som gradvis blir allt mer spänd. Det enda jag egentligen saknar är lite mer djup i berättelsen och ett lite mindre förutsägbart slut, men det är petitesser i förhållande till det som är bra.
 
Desperat försöker duon lista ut vad som är fel. 
 
Stillsamma Passengers är ett välspelat och kraftfullt rymddrama. Filmen blandar spänning med humor, och håller tittaren fängslad ända till slutet.
 

RSS 2.0