Legionen

Författare: Julie Kagawa.
Originaltitel: Legion.
Serie: Sagan om Talon #4.
Längd: 384 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"När Garret blir skadad rasar Embers värld. Samtidigt avslöjas ett omfattande förräderi: inget hon lärt sig av drakorganisationen Talon har varit sant. Mitt i sin sorg svär Ember att strida med rebellerna mot drakdödarna och mot sin egen tvillingbror Dante, som är redo att släppa lös det största hot drakvärlden skådat."
 
 
 
 
 
Legionen är en av mina ”guilty pleasures”. Det beror på att det i grund och botten är en rätt så medioker roman – med frustrerande kärlekstriangel, blek handling och många fåniga troper. Utöver det saknar karaktärerna djup, och som läsare tar jag aldrig deras strider på allvar eftersom jag vet att alla kommer att klara sig. Ändå kan jag inte låta bli att underhållas, och njuta av läsningen. 
 
Boken är nämligen spännande. Det händer saker hela tiden, och trots klyschorna blir läsningen aldrig tråkig. Dessutom är Julie Kagawa riktigt duktig på att skriva. Hennes lättsamma språk griper tag redan vid första sidan, och det behagliga flytet gör det enkelt att ta till sig innehållet.
 
Fast jag har tyckt om Sagan om Talon ända sedan seriens första roman, blev jag förvånad över hur väl Legionen grep tag i mig. Trots bokens brister är det utan tvekan den starkaste installationen hittills.
 

Midnattskronan

Författare: Sarah J. Maas.
OriginaltitelCrown of midnight.
SerieGlastronen #2.
Längd: 416 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Celaena är kungens kämpe, men ingen frihet att fatta egna beslut. Endoviers hemska saltgruvor var ingenting jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden?"
 
 
 
 
 
 
Jag är inte lika uppspelt över Midnattskronan som många andra. Jag ser romanens brister för tydligt, och har svårt att bortse från avsaknaden av djup. Men med det sagt tycker jag ändå att det är en bra och underhållande bok.
 
Låt oss börja med det negativa. Boken är väldigt långsam i början, och jag kom inte in i läsningen ordentligt förrän ungefär halvvägs igenom. Mycket av det som händer är dessutom förutsägbart, och för många klyschor närvarar för min smak. Sen har jag också lite svårt för Celeana, som ses som landets bästa lönnmördare trots att hon väldigt sällan uppvisar ”kick-ass”-egenskaper. När hon väl slåss gör hon det bra, men alltför ofta hjälper hon sina offer fly och gnäller över hur hon ogillar att döda. Jag skulle för en gångs skull vilja läsa om lönnmördare som är grym, kallblodig och stolt, snarare än att uppvisa sådan motvilja och ändå ses som den bästa.
 
Midnattskronan är dock bättre skriven än seriens första bok, och jag uppskattar hur Maas har utvecklat sitt sätt att skriva. Mycket av det som händer visas istället för berättas, vilket gör händelserna mer dynamiska och intressanta att följa. Maas har också lyckats få mig att bry mig mer om karaktärerna, och jag älskade att läsa om Dorian och Chaol. Halvvägs igenom boken ökade dessutom tempot, och jag fick allt svårare att släppa taget om boken. Fast jag kunde se händelserna komma på lång väg, var det spännande och underhållande att ta del utav.
 
Som helhet är Midnattskronan en någorlunda underutvecklad fantasy, som ändå lyckas underhålla och gripa tag. Trots bokens brister finns en tydlig potential, som gör att jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen.
 

Pratar så fort jag kan

Författare: Lauren Graham.
Originaltitel: Talking as fast as I can.
Serie: Fristående.
Längd: 224 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
 
"Lauren Graham är mest känd från succéserien Gilmore girls, där hon spelade den ensamstående mamman Lorelai Gilmore. Nyligen återvände hon till den bejublade rollen i Ett år med Gilmore girls, som blev ett efterlängtat återseende för alla trogna fans. Pratar så fort jag kan är en memoar i essäform."
 
 
 
 
 
Pratar så fort jag kan är Lauren Grahams memoar. I den berättar hon om allt från sin uppväxt, auditions och hur hon klättrat på karriärstegen, till livet som singel i Hollywood och hur det gick till under inspelningarna av Gilmore Girls och Parenthood. Boken innehåller några spoilers från serierna, men Graham förvarnar alltid i god tid innan, så att läsaren har möjlighet att hoppa över dessa sidor.
 
Det är alltså en väldigt informativ bok, men innehållet blir aldrig tungt att ta del utav. Detta för att Lauren Graham har framhävt sin pratiga röst, och hennes härliga personlighet skiner igenom sidorna. Jag brukar tycka att självbiografier är uttryckslösa och tråkiga, men i Pratar så fort jag kan går det inte att ta miste på Grahams fantastiska sinne för humor. Redan efter ett par sidor fick hon mig att skratta rätt ut.
 
Dock fanns delar som jag skumläste igenom. Boken består av 14 kapitel, och alla är inte lika engagerande. Till exempel ansåg jag att mode-kapitlet, kallat ”Du ska icke döma, framför allt inte vara domare i Project Runway: Mitt liv i modesvängen”, var rätt ointressant. Smårolig, javisst – men inte tillräckligt gripande för lusläsning.
 
Som helhet är Pratar så fort jag kan en humoristisk och oväntat uppslukande memoar. Och fast det är en självbiografi, lyckas Lauren Graham till min stora förvåning avsluta boken i cliffhanger.
 

Badortsmysteriet

Författare: Agatha Christie.
OriginaltitelPeril at End House.
SerieHercule Poirot #8.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Tre olyckshändelser på lika många dagar. För miss Nick ter sig livet i St. Loo allt annat än harmoniskt. När detektiven Hercule Poirot och hans vän Arthur blir vittnen till ett fjärde mordförsök tar de sig an det mystiska fallet. Kort därefter bjuder Nick in till fest – och en av gästerna skjuts till döds, iklädd Nicks sjal."
 
 
 
 
Badortsmysteriet är en fristående roman i serien om detektiven Poirot. För det mesta har jag svårt för deckare, då jag uppfattar dem som långrandiga och ointressanta – men Agatha Christie har en unik förmåga att fängsla mig från början till slut. Det är något visst över hennes sätt att skriva och konstruera berättelser, och allt jag läst av henne hittills har väckt intresse och engagerat. Badortsmysteriet är inte ett undantag.
 
Precis som hennes andra böcker har Badortsmysteriet ett behagligt språk som gör innehållet lätt att ta till sig. Texten har ett bra flyt, även i scenerna där inte mycket försiggår. Dessutom är bokens mysterium riktigt intressant att följa. Mordgåtan får läsaren att gissa ända till slutet, och vändningarna gör det omöjligt att veta helt säkert vem den skyldiga är innan Christie gör sitt avslöjande.
 
Något som jag tycker om särskilt med Badortsmysteriet är hur Poirots störtsköna personlighet framhävs. Hans självgoda förhållningssätt roar, och det är riktigt underhållande att läsa dialogerna mellan honom och vännen Arthur. Humorn lättar upp och förhöjer läsupplevelsen, och gör att de annars lite stela karaktärerna känns mer mänskliga.
 

De hemliga tecknen

Författare: Suzanne Collins.
Originaltitel: Gregor and the marks of secret.
SerieGregor från ovanjord #4.
Längd: 352 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"När Gregor återvänder till Underjord hopar sig problemen. Mössen, som länge har varit jagad av råttorna, har börjat försvinna och när en korg med övergivna musungar flyter i land blir det tydligt att något måste göras. Tillsammans med Luxa, Boots och de andra ger sig Gregor av för att ta reda på vad som har hänt. Sanningen visar sig vara långt värre än vad någon av dem hade kunnat ana."
 
De hemliga tecknen är bra. Språket tilltalar, texten har gott flyt och karaktärerna charmerar. Dessutom är romanen härligt åldersöverstigande. En enkel stilnivå och karaktärernas unga åldrar gör innehållet lätt för barn att ta till sig, medan en mörk ton och oräkneliga cliffhangers även lockar vuxna. Extra intressant med just De hemliga tecknen är den tydliga kopplingen till Förintelsen, under Andra världskriget. Detta är förstås utplacerat just för romanens äldre läsare, då yngre personer sannolikt inte drar de kopplingarna på samma sätt.
 
De hemliga tecknen är dock seriens hittills svagaste installation. På något sätt känns handlingen mer diffus, och helheten känns som utfyllnad. Det är som att De hemliga tecknen är uppladdningen inför den avslutande delen, snarare än en egen roman. Jag upplevde också att boken hade mindre humor än förväntat.
 

Blodets förbannelse

Författare: Suzanne Collins.
OriginaltitelGregor and the curse of the warmbloods.
SerieGregor från ovanjord #3.
Längd: 366 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Gregor måste återvända till Underjord för att avvärja någon sorts pest. Snart sprider sig pesten okontrollerat och till och med en i Gregors familj blir drabbad. Nu är det upp till honom att fundera ut lösningen och hitta ett botemedel mot pest. Misslyckas han kommer alla varmblodiga varelser i Underjord att dö."
 
 
 
Gregor från ovanjord-serien är förvånansvärt gripande för att huvudsakligen vara riktad mot barn. Blodets förbannelse är inget undantag. Den fartfyllda boken kombinerar skickligt humor som får läsaren att skratta rakt ut, med nagelbitande spänning. Cliffhangers strösslas obarmhärtigt över sidorna och även som vuxen läsare är det svårt att förmå sig sluta läsa.
 
Innehållsmässigt har Blodets förbannelse samma struktur som seriens tidigare delar. Ändå blir läsningen aldrig tråkig. Jag fascineras av profetiorna och tycker mycket om att själv få grubbla och gissa vad som kommer att hända. Jag imponeras också över Collins språk, och hur skickligt hon sammanlänkat böckerna med varandra genom diskreta ledtrådar.
 
Det bästa med romanen är dock karaktärerna. De är underbara! Min personliga favorit är Boots, som är hur söt som helst, men även Gregor, Temp och de andra är lätta att fastna för. Detta bland annat för att deras sympati och härliga sinne för humor lättar upp stämningen i den annars relativt mörka middle grade-romanen. 
 
Som helhet tycker jag mycket om Blodets förbannelse. Det är inte ett litterärt mästerverk, men gör vad den ämnar göra: underhåller. Det är en lättsam men ändå tankeväckande läsning som fängslar såväl barn som vuxna.
 

The Heart of Betrayal

Författare: Mary E. Pearson.
SerieThe Remnant Chronicles #2.
Längd: 470 sidor.
 
"Lia och Rafe är fångade i barbarernas kungarike. I ett desperat försök att rädda hennes liv har Kaden sagt till Komizaren att hon har gåvan, och hans intresse av henne växer sig större än någon kunnat förutspå. Nu måste Lia ta kraftfulla beslut, som kommer påverka hennes land och egna öde."
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker om The Heart of Betrayal. Något med Pearsons språk gör det omöjligt att slita sig. Ändå är jag besviken. Pearson får skickligt ihop några riktigt spännande scener framåt slutet, men transportsträckan dit är lång. Berättelsen rör sig långsamt framåt och jag skumläste vissa sekvenser för att inte tappa intresset. Detta är synd, för handlingen är egentligen väldigt gripande, men alldeles, alldeles för utdragen.
 
Jag tycker dock om att protagonisten Lia utvecklas så pass mycket. Vi fick inte riktigt lära känna henne särskilt väl utanför kärlekstriangeln i The Kiss of Deception, och här börjar hon kännas mer som en verklig person. Det visar sig att hon är riktigt rapp i käften, och det är riktigt underhållande att se henne stå på sig själv mot mäktiga herrar. Dessutom bryter hon sig loss från sin klyschiga roll som dam i nöd, och visar att även hon kan sparka rumpa. 
 
Som helhet är The Heart of Betrayal bra, men jag hade önskat mer.
 

Gryningsstjärna

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #2.
Längd: 272 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"Nåjdernas råd kommit till byn. De söker efter Urseiten, det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla om det hamnar i fel händer. Áili litar inte på rådsmedlemmarna och när deras sökande inte ger resultat försöker hon utveckla sina krafter på egen hand. Hon gör allt för att hålla byn säker."
 
 
 
 
 
 
 
Gryningsstjärna är en spännande och välskriven efterföljare till Middagsmörker. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och handlingen utvecklas successivt. Den typiska, antiklimatiska väntsträckan som mellanböcker ofta består av, närvarar inte. Istället är tempot högt och allt leder fram till en spännande klimax. Det finns två saker som gör att Gryningsstjärna sticker ut ur mängden: det fascinerande magisystemet och den tankeväckande skildringen av samernas samhälle och kultur. Dessa griper tag om tittaren, och intresserar från början till slut.
 
Men Gryningsstjärna är inte perfekt, och det går inte att neka att romanen har sina dippar. Vissa scener är rätt tråkiga och hade kunnat komprimeras, och jag hade personligen velat se mer komplexitet i berättelsen. Genom att lägga till fler lager och nyanser i både handling och karaktärer hade de känts mer trovärdiga, mer levande. Som det är nu uppfattas de ibland som endimensionella.
 
I sin helhet är Gryningsstjärna en bra roman, vars spännande slut bygger upp förväntan på fortsättningen.
 

Vända världen rätt

Författare: Jennifer Niven.
OriginaltitelHolding up the universe.
Serie: Fristående.
Längd: 456 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
"Jack är ansiktsblind. Han känner inte igen någon, inte ens sina egna bröder, och kämpar hårt för att hålla det hemligt. Libby är stark, rolig och älskar att dansa. Men andra människor verkar bara se hennes yttre, hennes övervikt, som om det är det enda hon är. När Jack och Libby möts förändras allt."
 
 
 
 
 
Vända världen rätt gör mig kluven. Å ena sidan är språket fantastiskt och konceptet intressant. Bokens början griper verkligen tag, och som läsare sugs man in i berättelsen som Jennifer Niven har skapat. Men successivt förlorar romanen kraft. Handlingen plattas ut, får allt fler klyschor, och karaktärerna förlorar attraktionskrats.
 
Det är nämligen så att både Jack och Libby enbart identifieras utifrån deras ”syndrom”. Jack är den ansiktsblinda killen och Libby är den tjocka tjejen. De karakteriseras bara utifrån dessa enstaka karaktärsdrag och får aldrig nya, komplexa lager. Det gör att de inte upplevs som kompletta, verkliga personer. Passande nog beskrivs detta på bokens baksida. Där står ”Men andra människor verkar bara se hennes yttre, hennes övervikt, som om det är det enda hon är”. Precis så känns det att läsa Vända världen rätt. Den ytliga skildringen grundas helt enkelt inte på vilka de är innerst inne, vilket gör att de känns som bleka skuggor i sin egna berättelse.
 
Jag blev också besviken på romansen. Den känns inte trovärdig, och jag hade hellre sett Libby och Jack bli vänner än partners. Kärleken känns forcerad, och karaktärerna saknar kemi till varandra. Dessutom känns det med att ”två orofyllda tonåringar som räddar varandra” uttjatat vid det här laget. 
 
Som helhet är Vända världen rätt en bra roman, och trots att det finns uppenbara luckor i logiken är läsningen intressant. Jag har personligen inte läst om ansiktsblindhet förut, och fascinerades djupt av dess verkan.
 

Sonen

Författare: Lois Lowry.
OriginaltitelSon.
SerieDen utvalde #4.
Längd: 413 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
"Claire spolas upp på stranden. Hon minns inte samhället hon kom ifrån, det utan färger, utan känslor. Men sakta vaknar något hos henne. Hon börjar minnas. Hon har burit ett barn. Ett barn som stals från henne och som hon måste återfinna. Även om hon tvingas betala ett ohyggligt pris."
 
 
 
 
 
 
Sonen består av tre delar: ”före”, ”mellan” och ”bortom”. Den första delen är riktigt bra. Berättelsen börjar starkt, och Lowrys väl utvalda ord trollbinder från första början. Hon bygger upp ett genuint intresse för protagonisten Claire, och det är fascinerande att läsa om samhället från Den utvalda fast ur ett annat perspektiv. Den dystopiska världen är mästerligt uppbyggd, och att läsa om en 14-årig födelsemor ger boken en kuslig atmosfär.
 
Senare i Sonen får vi också återse karaktärer och andra samhällen från tidigare böcker. Dessa spelar viktiga roller, och uppdagas i bokens andra och tredje del. Men här är tempot långsammare, och för första gången började jag känna att boken var alldeles för lång. Händelserna var utdragna, och många onödiga scener hade kunnat redigeras bort. Jag upplevde dessutom de många sammanträffandena som krystade, samtidigt som berättelsen inte gick ihop rent logiskt. Trovärdigheten började brista, och fast boken förblev gripande blev det snabbt klart att Sonen var seriens svagaste installation. Den saknar helt enkelt det som gjort tidigare delar så mäktiga.
 
Även slutet i sig gjorde mig besviken. Visserligen knyts säcken ihop till viss del och som tidigare nämnt får vi återse många av karaktärerna. Men jag hade velat få fler förklaringar om hur de olika samhällena hörde ihop, och på grund av att vi inte får särskilt många svar kändes slutet antiklimatiskt. Jag hade helt enkelt förväntat mig mer.
 
Som helhet är Sonen en bra bok. Lowry är en enastående författare, och den här serien är minst sagt värd att läsa. Dock är just Sonen den svagaste delen, och någonstans på vägen tappar boken det som gjorde den så gripande i början.
 

Glöm mig

Författare: Alex Schulman.
Serie: Fristående.
Längd: 255 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Alex är på väg till barndomstorpet i Värmland för att hämta hem sin mamma, som stängt in sig på ett rum och druckit flera dagar i sträck. I hemlighet har han redan kontaktat ett behandlingshem för alkoholister. Han när ett hopp, för någonstans djupt inom honom finns ljusa minnen. Minnen av en kärleksfull och närvarande mamma. Vad var det egentligen som gick fel mellan dem?"
 
 
 
Glöm mig är en självbiografisk roman om Alex Schulmans uppväxt med alkoholiserad mamma. Det är inte ett litterärt mästerverk, men ändå en mycket gripande läsning. Innehållet är lätt att ta till sig, och både språket samt textens grafiska utformning gör boken behaglig att läsa. De stora marginalerna ger ett luftigt och lättsamt intryck, medan den lågmälda och ärliga tonen fängslar. Schulman beskriver förhållandet till modern och hennes beroende på ett hjärtknipande sätt, och det blir tidigt tydligt att Glöm mig är svår att släppa taget om.
 
Emellertid känns vissa sekvenser i boken underutvecklade. Jag hade till exempel gärna tagit del av Alex senare liv, och läst om hur han tänker att hans bakgrund har påverkat honom som pappa och partner. Jag hade även förväntat mig att Glöm mig skulle beröra mig mer. Misstolka mig inte, det är en sorglig bok – men jag kände mig relativt neutral efter sista sidan var läst. Men kanske har jag bara blivit härdad av allt hemskt i världen.
 
Som helhet är Glöm mig en bra bok, med vackert språk och tankeväckande innehåll.
 

Destination: Chile

Författare: Katy Colins.
OriginaltitelDestination: Chile.
SerieÄventyr för ensamma hjärtan #3.
Längd: 302 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Georgias resebyrå går över förväntan och hon har precis flyttat ihop med sin pojkvän. Så dyker ett oväntat erbjudande upp, och innan hon vet ordet av har den hon åkt till Chile med Ben för att medverka i en reality-show för par i resebranschen. Resen kommer dock att bjuda på oväntade avslöjanden, och den framtid som Georgia varit så säker på ter sig allt mer avlägsen."
 
 
 
 
 
Destination: Chile är en lättsam må bra-bok, lika bra som tidigare delar i serien. Innehållet är lätt att ta till sig, texten flyter på bra och karaktärerna har ett härligt sinne för humor. Det är en gladlynt och sorglös läsning som passar perfekt nu under sommaren.
 
Men romanen har brister. Och fast de inte väger särskilt tungt i förhållande till det som är bra med boken, är de värda att nämna.
  • Georgia går tidvis på mina nerver. Ibland blir hon för mycket av ett kontrollfreak, och det blir lite tröttsamt att många av grälen som paret har hade kunnat undvikas med bättre kommunikation.
  • Handlingen är rätt förutsägbar och utmärker sig inte från mängden.

  • Jag hade velat ta mer del utav Chiles kultur och fått en mer levande beskrivning av samhället, snarare än att ha fokus på reality-serien.

Men trots bokens brister bjöd Destination: Chile på en underhållande läsning. Jag tycker väldigt mycket om Katy Colins sätt att skriva, och läser gärna mer av henne i framtiden.
 

The Kiss of Deception

Författare: Mary E. Pearson.
SerieThe Remnant Chronicles #1.
Längd: 486 sidor.
 
"Kungariket Morrighan grundas på tradition, men vissa traditioner kan Lia inte stå ut med. Som att behöva gifta sig med någon hon aldrig träffat för att säkra en politisk allians. Hon flyr till en avlägsen by, där hon etableras som servitris. När två mystiska främlingar anländer till byn blir hon nyfiken – omedveten om att den ena är prinsen hon övergett och den andra en lönnmördare skickad för att döda henne."
 
 
 
 
 
The Kiss of Deception är inte perfekt. Den börjar långsamt och det tar tid innan handlingen kommer igång. Trovärdigheten brister på många ställen, och bokens många sammanträffanden fick mig att himla med ögonen. Jag har också svårt för det framtvingade kärleksdramat, samt hade velat ha en mer djupgående förklaring av världen och det magiska systemet. Dessutom hade jag sett fram emot att läsa om en kick-ass lönnmördare, så när det visade sig att han var kärlekskrank och motvillig att utföra sitt tilldelade uppdrag blev jag besviken.
 
Ändå växte intresset hela tiden, och halvvägs igenom hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Språket är behagligt och det lilla som avslöjas om världen fascinerar. Jag gillar dessutom Lia och fängslades av att följa hennes stadiga utveckling under bokens gång. Framåt slutet blev romanen också riktigt spännande, och ju mer jag läste desto mer tyckte jag om den. Fast The Kiss of Deception har många brister, ser jag därför fram emot att läsa vidare.
 

Pivot Point

Författare: Kasie West.
Serie: Pivot Point #1.
Längd: 343 sidor.
 
"Som sökare kan Addie inför varje val titta in i framtiden och se båda utfallen. När hennes föräldrar berättar att de ska skiljas måste hon välja vem hon vill leva med. Addie älskar hennes liv som det är, så svaret borde komma lätt. Men en sökning sex veckor in i framtiden visar att valet är allt annat än enkelt."
 
 
 
 
 
 
 
Pivot Point är en annorlunda men intressant läsning. Kasie West har ett fantastiskt språk och texten flyter på med ett behagligt tempo. Karaktärerna är dessutom lätta att tycka om, och deras häftiga förmågor är minst sagt fascinerande att läsa om.
 
Jag hade emellertid förväntat mig något annorlunda. Jag gav mig in i läsningen i tron om att Pivot Point skulle vara en actionpackad sciencet fiction-roman, så när det visade sig att den nästan var contamporary blev jag rätt snopen. Mycket fokus ligger på Addies vardagsliv och hennes triangeldrama med Trevor och Duke, och jag hade personligen velat att världen och magisystemet utforskats mer grundligt. Det lilla vi får ta del av är oerhört spännande, men det övernaturliga hamnar i skymundan och jag saknar förklaringar på vad som är möjligt i den här världen.
 
Själva strukturen är annorlunda från vad jag är van vid, då kapitlen växlar mellan Addies två hypotetiska framtider. Å ena sidan tyckte jag att detta var ett läckert upplägg, men samtidigt hade jag förväntat mig att valet om vilken förälder Addie skulle bo hos skulle vara snabbt avklarat. Nu tar det istället upp hela boken, vilket blev lite antiklimatiskt.
 
Som helhet är Pivot Point en bra bok, och Kasie West gör egentligen inte något fel. Det är mest för att jag hade helt andra förväntningar som jag blev besviken på resultatet.
 

En enda natt

Författare: Simona Ahrnstredt.
SerieEn enda natt #1.
Längd: 493 sidor.
Bokförlag: Månpocket.
 
"Natalia De la Grip är en skicklig finanskvinna. David är arbetarsonen som blivit förmögen riskkapitalist. Hans mål är att krossa familjen De la Grip. När de möts är båda oförberedda på attraktionen som uppstår. Men relationen är otänkbar, och det dummaste de kan göra är att de efter."
 
 
 
 
 
 
 
Simona Ahrnstedt är en skicklig författare. Hon har ett vackert språk och det är tydligt att orden valts med omsorg. Dessutom har hon en förmåga att beskriva händelser med precis lagom detaljnivå, och inte ens i de allra hetaste scenerna används alltför bildliga könsord som annars kan förstöra stämningen. Jag gillar dessutom att hon skriver erotisk romans utan att blanda in underkastelse.
 
Dessvärre fastnade jag inte särskilt för karaktärerna, då jag upplevde dem som tunna och stereotypiska. Det är också något med den aristokratiska eliten som jag har svårt för. Kanske är det för att jag inte intresseras av ekonomi, politik och adel, men jag blir faktiskt lite uttråkad av att läsa om överklassamhället. Detta är självfallet en personlig preferens och ingenting som Ahrnstedt gör fel – men jag föredrar helt enkelt hennes historiska romaner.
 

Middagsmörker

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #1.
Längd: 299 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"När Áilis pappa dör flyttar hon till en sameby för att bo med sin morfar. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland snö och renar. Men när mystiska saker börjar hända i byn, blir hon indragen i en konflikt som riskerar att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar."
 
 
 
 
 
 
 
Middagsmörker är den enda boken jag läst om samisk kultur. Det är riktigt intressant att ta del av den annorlunda mytologin, och jag fascineras av samebyns uppbyggnad. Miljön och karaktärernas levnadssätt får boken att sticka ut, och bidrar till en lärorik läsning. Jag hade dock velat få ännu djupare inblick i kulturen, och därför kan jag inte låta bli att undra hur det skulle ha blivit om någon med samisk bakgrund hade skrivit boken istället. Missförstå mig inte, Cederlund gör ett bra arbete med det hon har, men i slutändan approprierar hon ändå kulturen och det blir stundals tydligt att fördomar spelat in.
 
Texten har ett bra flyt, och fast berättelsen är i enklaste laget hölls jag fängslad. Jag saknar dock ett tydligt orsak-verkan-samband, då en del händelser sker utan någon direkt förklaring. Därför brister trovärdigheten. Jag hade också lite svårt för magisystemet, och kärlekshistorien hade jag klarat mig utan helt.
 
Som helhet är Middagsmörker bra bok, och fast den inte utnyttjar sin potential till fullo ser jag fram emot att läsa fortsättningen på serien.
 

Björnstad

Författare: Fredrik Backman.
Serie: Björnstad #1.
Längd: 470 sidor.
Bokförlag: Piratförlaget.
 
"Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad? Bara allt. Den betyder bara allt."
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är inte det minsta sportintresserad, vilket kändes som ett problem i början av läsningen eftersom det var hockey, hockey och hockey. Jag kände mig distanserad från karaktärerna då jag inte delade deras intresse eller kunde relatera till deras passion. Dessutom är Björnstad väldigt långsam i början, och eftersom många karaktärer introduceras på samma gång fick jag svårt att särskilja dem.
 
Men efter ungefär 150 sidor blev romanen bättre. Jag var självfallet fortfarande inte sportintresserad, men trollbands allt mer av spelarnas gemenskap och kämpaglöd. Dessutom visade sig Björnstad vara betydligt mörkare än förväntat, och den fick mig att känna mer än jag trott att den skulle. Det vackra språket ingav en nästintill poetisk känsla, och spänningen som tog vid blev oväntat gripande.
 
Som helhet är Björnstad en smått utdragen men förvånansvärt kraftfull roman. Orkar man ta sig förbi de första hundra sidorna har man en minnesvärd läsning framför sig.
 

En dag kommer jag tillbaka

Författare: Sharon Guskin.
OriginaltitelThe Forgetting Time.
Serie: Fristående.
Längd: 341 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
"Janie försöker förstå vad det är med Noah. Han har alltid varit udda. Han kan saker som han inte borde, och hans egenheter börjar oroa henne. En dag ringer skolan och säger att Noah pratar om vapen och att han blivit nedtryckt under vatten tills han inte kan andas. De kräver att han genomgår en psykiatrisk undersökning."
 
 
 
 
 
En dag kommer jag tillbaka fångar intresset direkt och liknar inget annat som jag läst. Jag har inte tidigare tagit del av skönlitteratur med reinkarnation som koncept, men det var både unikt och oerhört fascinerande att läsa om. Dessutom har romanen nyanserade karaktärer, ett vackert språk och gripande mysterium som gör de första hundra sidorna omöjliga att slita sig ifrån.
 
Men efter den där fantastiska inledningen började jag tappa intresse. Kanske blev jag bara disträ, men jag upplevde helt enkelt boken som långrandig och hade svårt att fokusera. Dessutom blev det vackra språket ibland för poetiskt. De många metaforerna och liknelserna kändes till slut forcerade, och blev efter ett tag tungt att läsa. 
 
Därtill är jag besviken över att det mesta i boken berättas, istället för att visas. Som läsare vill jag uppleva händelserna själv och delta genom karaktärernas ögon, och tyvärr blir det platt när allt explicit skrivs ut. Det hade exempelvis varit mer effektfullt om vi fått läsa om hur mamman gråter, hur hennes händer skakar och hur rösten bryts när hon pratar, istället för att bara få berättat att hon är ledsen.
 
I grund och botten är En dag kommer jag tillbaka en riktigt bra bok. Konceptet är oerhört fascinerande och handlingen grep verkligen tag i mig från början. Men under bokens gång händer inte tillräckligt mycket för att behålla intresset, och efter ett tag hade jag förlorat mitt engagemang. 
 

Näckrosdammen

Författare: Annika Thor.
Serie: En ö i havet #2.
Längd: 244 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Steffi ser fram emot att börja i läroverket, men allra mest ser hon fram emot att träffa Sven igen. Sven är Steffis hemliga kärlek, men hon vet inte om känslorna är besvarade. Lika starkt som Steffi längtar efter kärleken saknar hon sina föräldrar som är kvar i Wien. Nu har det gått ett år sedan flickorna kom till ön i havet, och än har föräldrarna inte kommit iväg."
 
 
 
 
 
 
Precis som En ö i havet sveper Näckrosdammen in läsaren med en värmande må bra-känsla. Den vackra berättelsen har en oerhört fin ton och en behaglig stämning som smittar av sig och får läsaren att längta till sommaren. 
 
Det är både mysigt och intressant att läsa om 1940-talets Sverige i Näckrosdammen. Annika Thor beskriver allting väl, och som läsare är det lätt att se det lilla samhället och det annorlunda vardagslivet framför sig. Thors målande och nästintill poetiska språk gör att sidorna flyger förbi, och hennes sätt att skildra vänskap, klasskillnader och hopp inspirerar. Hon har dessutom skapat väldigt trovärdiga och sympatiska karaktärer, och trots att jag föredrog den mindre kärlekskranka versionen av Steffi i En ö i havet tycker jag fortfarande mycket om henne.
 
Men trots att Näckrosdammen är en trevlig och tankeväckande läsning känns den inte lika kraftfull som sin föregångare. Detta för att:
  • kriget har hamnat ur fokus och blivit ett mer subtilt inslag i bakgrunden
  • jag saknar lillasystern Nelli, som inte är med särskilt mycket
  • boken har färre berörande ämnen, så som mobbning och kulturkrockar
  • jag föredrog ömiljön från första boken framför Näckrosdammens stadsmiljö.

Som helhet är Näckrosdammen en trivsam och inspirerande läsning. Annika Thors språk är underbart, och det är intressant att läsa om den förgångna verkligheten. Fast boken har en del brister tycker jag mycket om den, och jag ser fram emot fortsättningen. 

 


Otroligt

Författare: Sara Shepard.
OriginaltitelUnbelievable.
SeriePretty Little Liars #4.
Längd: 255 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"A har förvandlat Arias, Spenders, Hannas och Emilys trygga liv till en mardröm. Emily har skickats till sina konservativa kusiner, Spencer oroar sig för att hon haft något att göra med mordet på Alison och Hanna kämpar för sitt liv på sjukhuset. Medan hoten från A blir allvarligare och Alisons mördare fortfarande är på fri fot, måste tjejerna avslöja sanningen innan någon av dem blir A:s nästa offer."
 
 
 
Pretty Little Liars-böckerna är väldigt svåra att släppa taget om, och Otroligt är inget undantag. Faktum är att det är den starkaste delen hittills i serien. Spänningen ökar, intrigerna tätnar och det är något visst över Shepards språk som gör alltsammans trollbindande. Romanen är oerhört lätt att ta till sig, och trots att den har fler brister än vad jag kan räkna till kan jag inte undgå från att älska den.
 
Precis som sina föregångare är boken förutsägbar, långsökt och väldigt klyschig. Dessutom är hela konceptet med A absurt, och som läsare ser jag inte någon logisk förklaring till hur A kan vara så allvetande. Det hela känns orealistiskt och näst intill dumt. Ändå fångar boken min uppmärksamhet, och som genom magi skapas ett obrytbart beroende. Jag relaterar till karaktärerna, fascineras av mysteriet, fängslas av konspirationerna och förälskar mig i språket. Fast jag så tydligt ser att Otroligt inte är särskilt genomtänkt blir den en riktig bladvändare, och genom hela läsningen undrar jag vad som kommer att hända härnäst.
 
Precis som med seriens tidigare delar har jag en älska/hata-relation med guilty pleasure-romanen Otroligt. Stor eloge till Shepard som lyckas skapa ett så stort engagemang över så lite.
 

RSS 2.0