The Earth, my butt and other big round things

Författare: Carolyn Mackler.
SerieVirginia Shreves #1.
Längd: 251 sidor.
 
Femtonåriga Virginia har en stor kropp. Hennes bästa kompis har precis flyttat, och kompanjonen Froggy har precis lyckats få handen innanför hennes tröja: och hon fruktar att han kommer se vad som finns under. De andra i familjen är perfekta. Eller, det är i alla fall vad hon tror. Tills ett telefonsamtal ändrar allt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
The Earth, my butt and other big round things är en trevlig bok. Språket är lätt att fastna för och huvudkaraktären enkel att relatera till. Därtill är budskapet fint, och bokens första halva grep verkligen tag i mig. Men framåt mitten började jag förlora intresse. 
 
Boken tacklar flera svåra ämnen, däribland våldtäkt. Sådant tycker jag är psykologiskt intressant och viktigt att läsa om, men den kräver rätt hantering. Och här känns det som att det behandlas väldigt ytligt, och mest används för att få in en vändning i handlingen. Jag hade velat ha mer djup. Faktum är att jag upplevde bokens sista halva som småtråkig just på grund av detta. Det blev mest tradigt ältande, snarare än berörande.
 
Allt som allt tycker jag om The Earth, my butt and other big round things. Jag gillar karaktärerna och tycker att författaren tacklar vikt-frågan på ett bra sätt. Däremot känns involveringen av våldtäkt som ett billigt trick för att få in en vändning, och fick snarare motsatt effekt. Bokens upplägg känns därtill lite för enkelt, och jag hade velat se större komplexitet.
 

Inuti huvudet är jag kul

Författare: Lisa Bjärbo.
Serie: Fristående.
Längd: 270 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Att börja i en ny skola i en stad där man inte känner någon kan vara världens chans. För någon annan, alltså. Inte för Liv. För hur ska hon våga säga hej till sina nya klasskompisar? Våga titta upp och möta någons blick? Få dem att veta att hon faktiskt är jättekul inuti huvudet?
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Inuti huvudet är jag kul. Å ena sidan tyckte jag att det var en intressant läsning, och jag kunde relatera mycket till protagonisten. Boken tar upp ämnen så som panikångest och hur det är att vara introvert, vilket bryter av mot "typiska" ungdomsböcker där huvudpersonen ofta är utåtriktad och modig. 
 
Samtidigt kändes det som att något saknades: som att handlingen inte var komplett. Det finns ingen tydlig struktur och läsningen känns på något sätt... riktningslös. Som att vi helt slumpartat följer Liv under några dagar av hennes liv. Jag upplevde också slutet lite antiklimatiskt på grund av att det inte hände något utmärkande.
 
Allt som allt är Inuti huvudet är jag kul helt okej. Men den saknar det där lilla extra som gör att man verkligen grips tag.
 

Blodröd måne

Författare: Cassie Beasley.
OriginaltitelTumble & Blue.
Serie: Fristående.
Längd: 375 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
När den blodröda månen stiger över Okefenokee-träsket kommer den gyllene alligatorn Munch att skänka lycka till den enfaldiga människa som är dum nog att närma sig honom. Men 1817 når två människor honom samtidigt, och ödet delas med katastrofala följder för deras efterkommande: hälften får bra liv, hälften förfärliga.
 
 
 
 
 
Jag tycker om Blodröd måne. Faktum är att konceptet är riktigt läckert, och annorlunda något annat jag tidigare läst om. Det hela med ett förutbestämt öde (positivt som negativt) känns både nytt och fräscht, och mycket intressant. I kombination med det behagliga språket, blir boken lätt att ta till sig – och sidorna flyger förbi.
 
Karaktärerna är lätta att fastna för; särskilt deras relation till varandra. Något som jag däremot hade lite svårt för var mängden sidkaraktärer. Det är oerhört många mindre viktiga personer som närvarar i bakgrunden, och som är lite jobbiga att hålla koll på. Lite samma sak gäller handlingsparallellerna. Det finns lite för många sidparalleller som tar fokus från den huvudsakliga handlingen. Det gör att det tar boken ett bra tag innan den kommer till kritan.
 
Allt som allt är Blodröd måne en bra bok. Jag tycker om stämningen, och sättet som romanen är skriven på. Mest fängslar emellertid det annorlunda konceptet, som är tillräckligt för att jag ska rekommendera boken till dig.
 

Falco

Författare: Mons Kallentoft, Anna Karolina.
Serie: Herkules #5.
Längd: 361 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
En tonårsflicka utför ett kallblodigt terrordåd i Stockholms tunnelbana. Sverige befinner sig i chock. Är flickan en ensam galning eller har hon agerat på order? När Zack dras djupare in i utredningen och bitarna slutligen faller på plats, står tusentals människors liv på spel.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Falco är den femte, fristående delen i Herkules-serien. Liksom med seriens tidigare delar är jag ambivalent inställd gentemot Falco. Å ena sidan är det en välskriven bok, med bra tempo och engagerande story. Jag tycker om att följa själva utredningen och hänförs av att få följa morden. Det hela är mycket spännande.
 
Men det blir lite för mycket runt om. Utfyllnad. Jag har aldrig riktigt fastnat för protagonisten Zack, och hans privatliv intresserar mig inte. Dessvärre upptar just hans privatliv en stor del av Falco, vilket gör att mitt engagemang falnar. I mina ögon får det boken att förlora tempo och spänning helt enkelt.
 
Allt som allt är Falco helt okej. Det finns egentligen inte något konkret fel med boken, utan mitt omdöme grundas på mina egna preferenser. Jag har generellt svårt för deckare, och läsningen måste bjuda på något extraordinärt för att jag ska gripas tag.
 

Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat

Författare: Caleb Krisp.
OriginaltitelBring me the head of Ivy Pocket.
Serie: Ivy Pocket #3.
Längd: 410 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
Ända sedan Ivy Pocket råkade bli ägare till den magiska klockdiamanten har hon jagats, lurats, kidnappats, spärrats in och hamnat i klorna på ett par alldeles förfärligt olämpliga adoptivföräldrar. Tack och lov att Ivy är en sån som alltid landar på fötterna, för nu måste hon använda all sin slughet till att rädda sin bästa vän Rebecca.
 
 
 
 
 
 
Serien om Ivy Pocket är helt klart underskattad. Det borde pratas mer om den! Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat är, precis som sina föregångare, riktigt söt och mysig. Och så där härligt oseriös: lite i stil med Rick Riordan och Lemony Snicket. Protagonisten Ivy är både snabbtänkt och helt aningslös på samma gång, vilket försätter henne i många krångliga situationer som underhåller läsaren. Utöver den roliga berättarstilen och de charmanta karaktärerna, innehåller boken också fina illustrationer som förhöjer läsupplevelsen.
 
I slutändan känns det som att det saknas något litet i Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat, men allt som allt är det en bra avslutning på en bra trilogi. Tycker du om komiskt skrivna romaner som inte tar sig själv på för stort allvar, är Ivy Pocket-böckerna definitivt för sig.
 

En gång för alla

Författare: Sarah Dessen.
OriginaltitelOnce and for all.
Serie: Fristående.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Louna jobbar extra hos sin mamma, som är bröllopsfixare. Men hon är övertygad om att hon själv aldrig kommer att gifta sig. Inte efter det som hände med hennes pojkvän. Louna tror inte på livslång kärlek, helt enkelt. Så när Ambrose dyker upp håller hon honom på armlängds avstånd. Men Ambrose är inte den som ger upp: inte när han har hittat något han verkligen vill ha.
 
 
 
 
 
 
Jag har svårt att stämpla Sarah Dessen som ”bra” eller ”dålig”. Hennes romaner går mycket upp och ner för mig: vissa, som I dina ögon, älskar jag av hela mitt hjärta. Andra tycker jag är rätt tråkiga. En gång för alla lutar mer åt det senare. Det är inte en dålig bok, men samtidigt inget speciellt.
 
Låt mig börja med det positiva. Dessens språk är behagligt och lätt att ta till sig. Jag tycker om konceptet med att arbeta som bröllopsfixare och tror inte att jag har läst om det tidigare. Jag gillar dessutom karaktärernas lite cyniska tankesätt. När jag tänker ”bröllopsfixare” ser jag framför mig en hopplös romantiker, men sådana är inte dessa karaktärer: något som jag tyckte om.
 
Jag fick emellertid inga gulli-gull-känslor av En gång för alla. Ni vet, en sån där härligt varm och hjärtevärmande känsla som sveper in en som en varm filt och får en att bli alldeles lycklig? En gång för alla fick mig inte att känna mycket alls. Jag fastnade inte riktigt för karaktärerna och var helt enkelt inte särskilt intresserad av förhållandet mellan Louna och Ambrose: hon är tråkig och nedstämd, han irriterande. Förövrigt är tempot lite för långsamt, och jag saknar en starkare handling samt karaktärsutveckling.
 
Som helhet är jag relativt besviken. Jag vet att Sarah Dessen kan bättre. En gång för alla är inte dålig, men det känns som en förutsägbar dussinbok som inte har mycket att säga. Tyvärr.
 

De dödas skepp

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe ship of the dead.
SerieMagnus Chase #3.
Längd: 418 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Loke är fri från sina bojor, och det första han tänker göra med sin frihet är att starta Ragnarök. Men Loke är inte det enda problemet. Det dröjer inte länge innan Magnus och de andra blir erbjudna att äta upp sina gamla vänner Blitzen och Hearthstone. Vilket flyt att varken dvärg eller alv är halal! Och att Magnus är to-be-vegetarian.
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker mycket om Rick Riordans böcker. De är lättsamma, kreativa och oerhört roliga. I De dödas skepp finns flera scener (de flesta med Jack) som bokstavligen fick mig att skratta rätt ut. Riordan har helt enkelt en förmåga att underhålla sina läsare, och ge dem en riktigt trivsam lässtund.
 
Mitt problem med Riordan är emellertid att han återanvänder samma mall om och om och om igen. Alla hans böcker har samma struktur, och det känns som att vi har tagit del av alla händelser tidigare. Tyvärr är De dödas skepp inte ett undantag, och det hela blir lite tjatigt och förutsägbart. I längden blir jag som läsare också rätt uttråkad: för med 17 av Riordans böcker i min samling känns det nu som att jag läser samma grej för 17:e gången. Det är jättesynd, för Riordan har så himla bra och kreativa idéer. Jag önskar bara att han kunde försöka ändra upplägget på sina böcker, så att de inte blev så lika varandra.
 
Som helhet är De dödas skepp en bra bok. Det finns ingen tvekan om det. Den har mycket action och mycket humor. Skulle jag inte ha läst särskilt många av Riordans böcker sedan tidigare, hade jag garanterat älskat den. Men tyvärr är så inte fallet, och om du – precis som jag – har läst alla Riordans tidigare romaner, bör du inte heller förvänta dig något nytt och fräscht av denna.
 

To kill a kingdom

Författare: Alexandra Christo.
Serie: Fristående.
Längd: 358 sidor.
 
Prinsessa Lira är en siren med sjutton prinshjärtan i sin samling. Men efter att ha tvingats döda en av sina egna, bestraffas hon genom att förvandla till människa. Om hon vill bli siren igen måste hon leverera prins Elians hjärta till Sjödrottningen innan vintersolståndet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
To kill a kingdom är en lite mörkare nytolkning av Den lilla sjöjungfrun, och den första boken som jag har läst om sjöjungfrur och sirener. Det var förvånansvärt intressant. Boken som helhet är väldigt atmosfärisk. Jag tycker om hur Christo har tolkat den välkända klassikern, och fast händelseförloppet gick att gissa långt i förväg var det intressant att ta del av berättelsen. Det var lätt att tycka om karaktärerna och det behagliga språket gjorde texten lätt att ta till sig.
 
Det är emellertid tydligt att To kill a kingdom är en debutroman. Det finns exempelvis stora brister när det kommer till världsuppbyggnad och stereotyper. Dessutom är actionscenerna lite halvdant utförda: de känns aldrig påtagligt farofyllda. Utöver det fokuserar en stor del av romanen på kärleksrelationen mellan Lira och Elian, men kemin mellan dem känns aldrig av. Det blir helt enkelt mycket romantik som inte är särskilt romantisk. Jag hade nog personligen tyckt mer om boken om romantiken lagts åt sidan helt och hållet.
 
Som helhet tycker jag att To kill a kingdom är en bra bok, men den nådde inte riktigt mina förväntningar. Alexandra Christo behöver arbeta en del på sitt skrivande, och träna på att få fram genuina känslor. Men allt som allt... en bra bok som sagt. Varken mer eller mindre.
 

Midnattsljus

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #3.
Längd: 285 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
Áili betalade ett högt pris när hon skyddade Urseiten från Borri noaidi. Nu plågas hon av inre demoner, och i ett försök att fly undan dem lämnar hon samebyn. Men allt är inte som det ska. Skrämmande saker händer, saker som verkar centrera runt Áili vare sig hon vill det eller inte.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Midnattsljus är en tillfredsställande avrundning på Idijärvi-serien. Det är något visst med Cederlunds behagliga språk, som sveper in mig i en härlig må bra-känsla och gör mig helt beroende av hennes böcker. Texten är lätt att ta till sig och sidorna flyger förbi.
 
Just Midnattsljus är aningen långsammare än tidigare delar. Den är inte heller lika magisk. Mycket av det övernaturliga från seriens tidigare delar har bytts ut mot en förnimmelse av ”skolmysterium”. Det har både för- och nackdelar. Å ena sidan stärker det trovärdigheten eftersom det inte sker lika mycket hokus pokus. Samtidigt kan jag inte undgå att sakna magin.
 
Som helhet är Midnattsljusbra. Inte wow, men definitivt bra. Idijärvi-serien skiljer sig från många andra övernaturliga böcker som jag har läst, och bör definitivt vara högt uppe på allas ”att läsa”-lista.
 

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Författare: Fredrik Backman.
Serie: Fristående.
Längd: 86 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han sätta här på bänken med Noah. men minnena blir allt svårare att fånga, och Noah är nu tvungen att lära sig göra det svåraste av allt: ta farväl.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en fin berättelse. Tankeväckande, något som stannar kvar länge – som till och med är lite skrämmande. Det är en novell som berör, och som får läsaren att fungera över livet. Mest tilltalar den fina relationen mellan Noah och hans farfar: trots få sidor förmedlar deras förhållande en fantastisk värme.
 
Novellen är emellertid lite för metaforisk i min smak – och det säger en hel del, för jag älskar metaforer! Men här blir det lite luddigt: jag kunde inte alltid avgöra vad som var verkligt, och eftersom en stor del av berättelsen utspelar sig i den gamla mannens huvud kände jag mig lite distanserad från det som hände. Det blev liksom avlägset.
 
Som helhet är Och varje morgon blir vägen hem längre och längre helt okej, men precis som med Backmans andra novell, Ditt livs affär, kunde jag inte riktigt ta till mig berättelsen.
 

Happy food

Författare: Niklas Ekstedt, Henrik Ennart.
Serie: Fristående.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
I denna bok guidas läsaren genom den senaste medicinska forskningen. Där andra böcker slutar i tarmen, börjar denna eftersom där finns fler nervceller än någon annanstans utanför hjärnan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Happy food är en faktabaserad kokbok som passar alla matnördar. Innehållet går inte särskilt mycket in på djupet, men bidrar ändå med intressant information som kompletterar det i exempelvis Food pharmacy-böckerna. Det är en enkel och inspirerande läsning, helt enkelt.
 
Jag provade några recept från boken. Rätterna blev helt okej, men är inget som jag kommer att använda mig av till vardags; ingen superb smakupplevelse. Sen hade jag personligen lite svårt för kombinationen av de gröna och lila färgerna i boken, som skär mot varandra. Men det är en petitess. Det är ju ändå för innehållet man läser.
 
Som helhet tycker jag att Happy food är helt okej. Jag hade gärna velat se ett lite mindre ytligt tillvägagångssätt, men jag lärde mig nya saker och inspirerades till en sundare livsstil: vilket är vad boken ämnar göra. Så recommend recommend.
 

Kärlek, hat och andra filter

Författare: Samira Ahmed.
OriginaltitelLove, hate and other filters.
Serie: Fristående.
Längd: 290 sidor.
Bokförlag: Lavender lit.
 
Det känns som att Maya lever i två världar. Hon är kluven mellan att följa sina föräldrars önskningar och att följa sin egen dröm. När en terrorattack drabbar staden visar det sig att den misstänkte delar efternamn med hennes familj. Människorna i deras närhet blir fyllda av fruktan och hat, och Mayas liv förändras till oigenkännlighet.
 
 
 
 
 
 
 
Kärlek, hat och andra filter är en fin må bra-roman. Det är en vackert skriven bok som värmde mitt hjärta och som är så där härligt gullig, men som försöker och misslyckas att vara mer än så. 
 
Det är som att något saknas i boken. Romanen ämnar vara representativ för islam genom att ha en muslimsk protagonist, men som läsare får vi inte ta del av hennes religion särskilt mycket. Huvudpersonen Maya bär inte hijab, hon ber inte och hon verkar inte bry sig om att hon inte får dejta. Om det inte vore för att det står utskrivet att hon är muslim, så skulle jag knappt ha noterat det. Istället ligger bokens fokus på romansen mellan Maya och Phil, vilket blir fluffigt och sött, men inte mycket mer. Maya är emellertid lätt att tycka om: hon har en behaglig berättarröst och framstår som en charmig individ. 
 
Som helhet är Kärlek, hat och andra filter en riktigt härlig, romantisk ungdomsbok. Romanen fungerar emellertid lite sämre om syftet ämnar vara att representera den islamska religionen och skildra hur destruktiv rasism är. De aspekterna hamnar nämligen i bakgrunden för kärleksdramat.
 

Between shades of grey

Författare: Ruta Sepetys.
Svensk titel: Strimmor av hopp.
Serie: Fristående.
Längd: 338 sidor.
 
Det är 1941 och femtonåriga Lina finns på Stalins experimentlista. Deporterad till ett fångläger i Sibirien, kämpar hon för sitt liv. Det är bara tack vare hennes styrka och hopp som Lina klarar att hålla sig uppe. Men är kärlek tillräckligt för att hålla någon vid liv?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Between shades of grey är en vackert skriven roman. Handlingen är gripande, och känns ärligt berättad. Det är en läsning som berör, samtidigt som boken är fylld med en oväntad glädje. Relationerna mellan karaktärerna är fantastiska, och värmen mellan dem lyser genom sidorna. Därtill tycker jag mycket om de korta kapitlen, som skapar ett riktigt fint flyt på texten och underlättar att hitta naturliga pauser i läsningen.
 
Det här är en tankeväckande roman om Andra världskriget. Böcker om Förintelsen är vanligt förekommande, men Sepetys skildrar en sida av det hela som jag inte tagit del av tidigare. Jag upplevde emellertid att Between shades of grey var lite platt emellanåt, och det kändes som att boken saknade klimax. Därtill var inte slutet realistiskt. Det kom lite abrupt, och kändes mest som att författaren kom på att berättelsen behövde avslutas.
 
Som helhet är Between shades of grey bra. Inte ett mästerverk, men en tankeväckande och berörande läsning som skildrar en ny sida av Andra världskriget.
 

Den lilla bokhandeln runt hörnet

Författare: Jenny Colgan.
OriginaltitelLittle shop of happy ever after.
Serie: Fristående.
Längd: 343 sidor.
Bokförlag: Massolit.
 
Som bibliotekarie får Nina göra det hon gillar mest: matcha rätt bok med rätt person. Men när hennes bibliotek tvungas stänga står hon plötsligt utan jobb. Så hittar hon en annons om en skåpbil och får en idé: hon ska starta en egen bokhandel, på hjul!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den lilla bokhandeln runt hörnet är en mysig, småcharmig och om något överskattad roman. Missförstå mig inte, jag tycker att det är en bra bok. Språket är behagligt och läsningen kändes allmänt avkopplande: passande för alla som söker en lättsam feelgood-bok. Men efter allt som jag har hört om den, kan jag inte undgå att känna mig lite besviken.
 
Det är nämligen en rätt så typisk chick-lit, som håller sig inom ramarna och inte bjuder på något utöver det vanliga. Handlingen är förutsägbar och fylld med troper, och som helhet känns romanen rätt ytlig. Den fick mig inte att kännaoch karaktärerna kändes inte tillräckligt komplexa för att jag skulle fastna ordentligt. Det känns lite som en dussinbok.
 
Allt som allt är Den lilla bokhandeln runt hörnet helt okej. Jag skulle till och med kunna påstå att den är bra. Men det är en sån där bok där man får precis vad man väntar sig, och efter hajp kring den hade jag hoppats på mer.
 

A dog's purpose

Författare: W. Bruce Cameron.
Svensk titel: Mina liv som hund.
SerieA dog's purpose #1.
Längd: 333 sidor.
 
"Överraskad att återfödas som en golden retriever-valp efter ett tragiskt kort liv som en herrelös blandrashund, letar Bailey efter sitt livs mening."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
A dog’s purpose är en söt roman. Boken har inte mycket till handling, men det kompenseras med stort hjärta. Läsningen berör, samtidigt som den charmiga berättarrösten fick mig att skratta högt flera gånger. Det som förundrar mig är författarens förståelse för hundens liv och beteende. Det är rent utav fantastiskt att ta del utav.
 
Det som sänker boken är att den är upprepande. Trots att boken bara är strax över 300 sidor känns den lång eftersom vi får se Bailey återfödas gång på gång och leva rätt liknande liv. Visst tillförs något nytt varje gång, men det känns ändå som en repris.
 
Som helhet är A dog’s purpose en bedårande må bra-bok. Men jag kommer inte att läsa fortsättningen. Jag tycker att boken har ett tillfredställande slut som det är, och känner inte ett behov av att veta mer.
 

Grejen med kärlek

Författare: Julie James.
OriginaltitelThe thing about love.
Serie: FBI/US attorney #7.
Längd: 429 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
FBI-agenterna Jessica och John har ett gemensamt förflutet. Hon var advokat och han en kaxig militärkille när de möttes på utbildningen för blivande agenter. De var båda vinnarskallar och rök ihop första dagen. Sex år sedan blir de tilldelade ett undercoverfall, där de ska jobba som partners. Plötsligt kan hettan från deras ständiga rivalitet resultera i något mycket mer komplicerat.
 
 
 
 
 
 
 
Grejen med kärlek är en fristående roman i Julie James serie om FBI-agenter och advokater. Jag tror faktiskt inte att jag har läst något om agenter tidigare. Kriminalare och poliser, javisst! Men agenter? Nej. Och skillnaden mellan dem är markant. Vanliga så kallade deckare kretsar ofta kring ett mysterium som ska lösas. Det gör inte Grejen med kärlek. Istället får vi ta del av agenternas undercover-arbete, och det hela lutar mer åt genren romantiskt drama än thriller. Trots att det ibland blir lite väl långa beskrivningar över deras förberedelser och fall, tror jag att jag föredrar den här typen av romaner framför klassiska deckare. Det känns fräschare, på något sätt.
 
Det här är alltså romance som har sex som inslag men inte huvudfokus. Läsningen är fortfarande het och laddad, men med mer handling runt om. Karaktärerna är dessutom lätta att tycka om, och språket är lätt att ta till sig.
 
Förutom att agent-delen blir lite tung ibland, som jag nämnde ovan, finns inte mycket att klaga på. Det vore i så fall det lite abrupta slutet, som inte känns särskilt trovärdigt. Berättelsen får inte riktigt tid på sig att avrunda och som läsare övertygades jag inte över karaktärernas känslor för varandra. Men allt som allt tycker jag att Grejen med kärlek var en trevlig läsning. Boken passar dig som tycker att agenter och kärlek är den perfekta kombinationen.
 

Lyras färd

Författare: Philip Pullman.
Serie: Boken om stoft #1.
OriginaltitelLa belle sauvage.
Längd: 494 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
Lyra är bara sex månader gammal, undangömd i ett nunnekloster, eftersökt av mörkare krafter. Pojken Malcolm blir en oväntad hjälte när han räddar Lyra och kämpar för att undkomma förföljare och vattenmassor.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lyras färd är den första delen i en ny trilogi som utspelar sig innan Den mörka material-serien, också känd som Guldkompassen. Här får vi följa två nya protagonister – Malcolm och Alice – som försöker föra en sex månader gammal Lyra till säkerhet.
 
Jag tycker oerhört mycket om Philip Pullmans sätt att skriva. Hans språk och beskrivningar är nästan poetiska, och den värld som han har byggt upp är rent utav magiskt. Det finns något mycket tilltalande med hela konceptet med daemoner, och som läsare satt jag fullständigt fascinerad av boken.
 
Lyras färd är emellertid långsam, och handlingen är lite slätstruken. Boken är dessutom väldigt dialogtung, och jag saknade välutvecklat innehåll som verkligen höll mig engagerad. Halvvägs igenom hade jag helt enkelt tappat intresset, vilket är synd eftersom jag annars älskar Pullmans berättelser. 
 
Som helhet är Lyras färd okej. Det är roligt att återvända till den värld som Pullman byggt upp, men berättelsen känns inte helt genomtänkt.
 

Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin

Författare: Elsa Beskow.
SeriePetter och Lotta #1-3.
Längd: 90 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin fyller 100 år och denna samlingsvolym innehåller tre av berättelserna om de tre tanterna, farbror Blå, Petter och Lotta och lilla Prick.
 
 
Berättelserna om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin är magiska. Jag växte upp med sagorna av Elsa Beskow och har älskat dem så länge jag kan minnas. De utgör en stor del av min barndom, och genom att återvända till Beskows värld fick jag en underbar nostalgikick. Trots att jag nu är 23 år gammal njuter jag helhjärtat av att läsa Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin.
 
Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin är en samlingsvolym med barnbokseriens tre första romaner: Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, Tant Bruns födelsedag och Petter och Lotta på äventyr. Språket är enkelt utan att på något sätt dumförklara läsaren, och illustrationerna är oerhört vackra. På varje uppslag finns en stor och detaljrik färgbild på ena sidan, och en siluettbild under texten på den andra – och det finns så mycket hjärta i de här bilderna att det nästan blir överväldigande.
 
Som helhet är Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin supermysig: en riktig klassiker. Boken passar perfekt för högläsning och rekommenderas varmt till alla generationers läsare. 
 

Förbannade kärlek

Författare: Colleen Hoover.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Ugly love.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
"När Tate flyttar är Miles den första hon träffar. De upptäcker attraktion, och de enas om det perfekta upplägget: sex. Relationen är enkel, så länge Tate håller sig till två villor: Fråga aldrig om det förflutna, förvänta dig aldrig en framtid."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Förbannade kärlek är en fantastisk roman som jag ogillar. Lät det underligt? Det är för att jag känner mig väldigt kluven. Ena halvan av mig tycker mycket om boken, medan den andra halvan inte gör det.
 
Detta är en väldigt typisk romance. Du vet, med en medgörlig kvinnlig protagonist som faller för en bad boy med tragiskt förflutet. Det händer inte mycket mer än att de har sex och försöker hålla sig borta från varandra. Ändå fastnade jag. Jag gillar Hoovers språk skarpt. Texten är lätt att ta till sig och kräver inte mycket tankeverksamhet. Sidorna flög förbi och allt som allt underhölls jag av läsningen.
 
Boken berättas ur två perspektiv. Tates berättarröst tycker jag om, men jag har svårare för Miles. Faktum är att jag skummade igenom hans kapitel. Hans berättelse utspelar sig nämligen sex år innan händelserna i boken och handlar bara om hans besatthet av en tjej, vilket känns upprepande och innehållslöst. Hans perspektiv är dessutom skrivna i vers, vilket jag tyckte var rätt störande. 
 
Vidare hade jag gärna velat se större bredd på bokens innehåll. Tate studerar till att bli specialistsjuksköterska, men vi får inte ta del av hennes tid på skolan eller jobbet. Istället är romansen helt i fokus, och det framstår som att Tate tänker på Miles hela sin vakna tid. Och visst förstår jag att det är den typen av roman, det är trots allt romance, men hennes besatthet kändes inte särskilt trovärdig. Jag hade hellre velat läsa om hennes liv utanför relationen.
 
I sin helhet är Förbannade kärlek en bra roman. Det är inte en bok utan brister, men en bok som är svår att inte njuta till.
 

Fandom

Författare: Anna Day.
Originaltitel: The fandom.
Serie: Fristående.
Längd: 477 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"Violet och hennes vänner älskar Galgdansen och all fan-fiction som skrivits. De kan varenda replik utantill, och befinner sig äntligen på Comic-Con för att träffa skådespelarna. Men då plötsligt förflyttas de in i Galgdansen på riktigt. När de av misstag har ihjäl huvudpersonen, påbörjas ett skeende som de inte i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig."
 
 
 
 
 
 
Fandom har ett kreativt koncept som direkt gjorde mig intresserad. För hur många gånger har vi nördar inte drömt om att transporteras till en av världarna som vi älskar? Boken hade verkligen potential till att bli originell, men till min besvikelse föll den lite platt. Fandom är småspännande, men upprepande, underutvecklad och förutsägbar. 
 
Redan i början av läsningen anade jag att boken skulle bli utdragen. Fandom inleds nämligen med att Violet sammanfattar Galgdansen för sin klass, vilket känns tradigt med tanke på att resten av boken då blir en upprepning av det hon berättat. Sen tog det inte heller lång tid innan jag insåg att jag inte var ett fan av karaktärerna. Huvudpersonen är irriterande, och hennes rivalliknande relation med ”vännen” Alice är påfrestande att läsa om. De påstår att de är kompisar, men pratar illa om den andre när de får chansen och sabbar för varandra konstant – vilket gör det svårt för läsaren att avgöra vilken slags relation de har. I mina ögon är de allt annat än vänner. 
 
Som helhet är Fandom okej. Boken motsvarade inte riktigt mina förväntningar, men var ändå intressant att ta del utav.
 

RSS 2.0