A dog's purpose

Författare: W. Bruce Cameron.
Svensk titel: Mina liv som hund.
SerieA dog's purpose #1.
Längd: 333 sidor.
 
"Överraskad att återfödas som en golden retriever-valp efter ett tragiskt kort liv som en herrelös blandrashund, letar Bailey efter sitt livs mening."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
A dog’s purpose är en söt roman. Boken har inte mycket till handling, men det kompenseras med stort hjärta. Läsningen berör, samtidigt som den charmiga berättarrösten fick mig att skratta högt flera gånger. Det som förundrar mig är författarens förståelse för hundens liv och beteende. Det är rent utav fantastiskt att ta del utav.
 
Det som sänker boken är att den är upprepande. Trots att boken bara är strax över 300 sidor känns den lång eftersom vi får se Bailey återfödas gång på gång och leva rätt liknande liv. Visst tillförs något nytt varje gång, men det känns ändå som en repris.
 
Som helhet är A dog’s purpose en bedårande må bra-bok. Men jag kommer inte att läsa fortsättningen. Jag tycker att boken har ett tillfredställande slut som det är, och känner inte ett behov av att veta mer.
 

Grejen med kärlek

Författare: Julie James.
OriginaltitelThe thing about love.
Serie: FBI/US attorney #7.
Längd: 429 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
FBI-agenterna Jessica och John har ett gemensamt förflutet. Hon var advokat och han en kaxig militärkille när de möttes på utbildningen för blivande agenter. De var båda vinnarskallar och rök ihop första dagen. Sex år sedan blir de tilldelade ett undercoverfall, där de ska jobba som partners. Plötsligt kan hettan från deras ständiga rivalitet resultera i något mycket mer komplicerat.
 
 
 
 
 
 
 
Grejen med kärlek är en fristående roman i Julie James serie om FBI-agenter och advokater. Jag tror faktiskt inte att jag har läst något om agenter tidigare. Kriminalare och poliser, javisst! Men agenter? Nej. Och skillnaden mellan dem är markant. Vanliga så kallade deckare kretsar ofta kring ett mysterium som ska lösas. Det gör inte Grejen med kärlek. Istället får vi ta del av agenternas undercover-arbete, och det hela lutar mer åt genren romantiskt drama än thriller. Trots att det ibland blir lite väl långa beskrivningar över deras förberedelser och fall, tror jag att jag föredrar den här typen av romaner framför klassiska deckare. Det känns fräschare, på något sätt.
 
Det här är alltså romance som har sex som inslag men inte huvudfokus. Läsningen är fortfarande het och laddad, men med mer handling runt om. Karaktärerna är dessutom lätta att tycka om, och språket är lätt att ta till sig.
 
Förutom att agent-delen blir lite tung ibland, som jag nämnde ovan, finns inte mycket att klaga på. Det vore i så fall det lite abrupta slutet, som inte känns särskilt trovärdigt. Berättelsen får inte riktigt tid på sig att avrunda och som läsare övertygades jag inte över karaktärernas känslor för varandra. Men allt som allt tycker jag att Grejen med kärlek var en trevlig läsning. Boken passar dig som tycker att agenter och kärlek är den perfekta kombinationen.
 

Lyras färd

Författare: Philip Pullman.
Serie: Boken om stoft #1.
OriginaltitelLa belle sauvage.
Längd: 494 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
Lyra är bara sex månader gammal, undangömd i ett nunnekloster, eftersökt av mörkare krafter. Pojken Malcolm blir en oväntad hjälte när han räddar Lyra och kämpar för att undkomma förföljare och vattenmassor.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lyras färd är den första delen i en ny trilogi som utspelar sig innan Den mörka material-serien, också känd som Guldkompassen. Här får vi följa två nya protagonister – Malcolm och Alice – som försöker föra en sex månader gammal Lyra till säkerhet.
 
Jag tycker oerhört mycket om Philip Pullmans sätt att skriva. Hans språk och beskrivningar är nästan poetiska, och den värld som han har byggt upp är rent utav magiskt. Det finns något mycket tilltalande med hela konceptet med daemoner, och som läsare satt jag fullständigt fascinerad av boken.
 
Lyras färd är emellertid långsam, och handlingen är lite slätstruken. Boken är dessutom väldigt dialogtung, och jag saknade välutvecklat innehåll som verkligen höll mig engagerad. Halvvägs igenom hade jag helt enkelt tappat intresset, vilket är synd eftersom jag annars älskar Pullmans berättelser. 
 
Som helhet är Lyras färd okej. Det är roligt att återvända till den värld som Pullman byggt upp, men berättelsen känns inte helt genomtänkt.
 

Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin

Författare: Elsa Beskow.
SeriePetter och Lotta #1-3.
Längd: 90 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin fyller 100 år och denna samlingsvolym innehåller tre av berättelserna om de tre tanterna, farbror Blå, Petter och Lotta och lilla Prick.
 
 
Berättelserna om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin är magiska. Jag växte upp med sagorna av Elsa Beskow och har älskat dem så länge jag kan minnas. De utgör en stor del av min barndom, och genom att återvända till Beskows värld fick jag en underbar nostalgikick. Trots att jag nu är 23 år gammal njuter jag helhjärtat av att läsa Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin.
 
Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin är en samlingsvolym med barnbokseriens tre första romaner: Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, Tant Bruns födelsedag och Petter och Lotta på äventyr. Språket är enkelt utan att på något sätt dumförklara läsaren, och illustrationerna är oerhört vackra. På varje uppslag finns en stor och detaljrik färgbild på ena sidan, och en siluettbild under texten på den andra – och det finns så mycket hjärta i de här bilderna att det nästan blir överväldigande.
 
Som helhet är Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin supermysig: en riktig klassiker. Boken passar perfekt för högläsning och rekommenderas varmt till alla generationers läsare. 
 

Förbannade kärlek

Författare: Colleen Hoover.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Ugly love.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
"När Tate flyttar är Miles den första hon träffar. De upptäcker attraktion, och de enas om det perfekta upplägget: sex. Relationen är enkel, så länge Tate håller sig till två villor: Fråga aldrig om det förflutna, förvänta dig aldrig en framtid."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Förbannade kärlek är en fantastisk roman som jag ogillar. Lät det underligt? Det är för att jag känner mig väldigt kluven. Ena halvan av mig tycker mycket om boken, medan den andra halvan inte gör det.
 
Detta är en väldigt typisk romance. Du vet, med en medgörlig kvinnlig protagonist som faller för en bad boy med tragiskt förflutet. Det händer inte mycket mer än att de har sex och försöker hålla sig borta från varandra. Ändå fastnade jag. Jag gillar Hoovers språk skarpt. Texten är lätt att ta till sig och kräver inte mycket tankeverksamhet. Sidorna flög förbi och allt som allt underhölls jag av läsningen.
 
Boken berättas ur två perspektiv. Tates berättarröst tycker jag om, men jag har svårare för Miles. Faktum är att jag skummade igenom hans kapitel. Hans berättelse utspelar sig nämligen sex år innan händelserna i boken och handlar bara om hans besatthet av en tjej, vilket känns upprepande och innehållslöst. Hans perspektiv är dessutom skrivna i vers, vilket jag tyckte var rätt störande. 
 
Vidare hade jag gärna velat se större bredd på bokens innehåll. Tate studerar till att bli specialistsjuksköterska, men vi får inte ta del av hennes tid på skolan eller jobbet. Istället är romansen helt i fokus, och det framstår som att Tate tänker på Miles hela sin vakna tid. Och visst förstår jag att det är den typen av roman, det är trots allt romance, men hennes besatthet kändes inte särskilt trovärdig. Jag hade hellre velat läsa om hennes liv utanför relationen.
 
I sin helhet är Förbannade kärlek en bra roman. Det är inte en bok utan brister, men en bok som är svår att inte njuta till.
 

Fandom

Författare: Anna Day.
Originaltitel: The fandom.
Serie: Fristående.
Längd: 477 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"Violet och hennes vänner älskar Galgdansen och all fan-fiction som skrivits. De kan varenda replik utantill, och befinner sig äntligen på Comic-Con för att träffa skådespelarna. Men då plötsligt förflyttas de in i Galgdansen på riktigt. När de av misstag har ihjäl huvudpersonen, påbörjas ett skeende som de inte i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig."
 
 
 
 
 
 
Fandom har ett kreativt koncept som direkt gjorde mig intresserad. För hur många gånger har vi nördar inte drömt om att transporteras till en av världarna som vi älskar? Boken hade verkligen potential till att bli originell, men till min besvikelse föll den lite platt. Fandom är småspännande, men upprepande, underutvecklad och förutsägbar. 
 
Redan i början av läsningen anade jag att boken skulle bli utdragen. Fandom inleds nämligen med att Violet sammanfattar Galgdansen för sin klass, vilket känns tradigt med tanke på att resten av boken då blir en upprepning av det hon berättat. Sen tog det inte heller lång tid innan jag insåg att jag inte var ett fan av karaktärerna. Huvudpersonen är irriterande, och hennes rivalliknande relation med ”vännen” Alice är påfrestande att läsa om. De påstår att de är kompisar, men pratar illa om den andre när de får chansen och sabbar för varandra konstant – vilket gör det svårt för läsaren att avgöra vilken slags relation de har. I mina ögon är de allt annat än vänner. 
 
Som helhet är Fandom okej. Boken motsvarade inte riktigt mina förväntningar, men var ändå intressant att ta del utav.
 

Alla hjärtans mirakel

Författare: Simona Ahrnstedt.
Serie: Fristående.
Längd: 81 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
"Minoo tycker att det är svårt att hitta kärleken. Men kärleksängeln Astrild ruvar på en plan. När Minoo lockas in i en butik på Drottninggatan, blir ett mystiskt möte en upplevelse hon sent kommer att glömma."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Alla hjärtans mirakel är en kort, het berättelse som fick håret på armarna att resa sig. På få sidor lyckas Simona Ahrnstedt skapa mer känsla än vad som finns i de flesta romance-böckerna som jag har läst. Novellen är omöjlig att inte sträckläsa, och när sista sidan är läst är det svårt att inte vilja ha mer.
 
Det här är inte en novell för de pryda. Den innehåller nämligen väldigt detaljerade, explicit beskrivna sexscener. Ahrnstedts språk gör emellertid att boken aldrig känns smaklös eller vulgär. Den är välskriven och genomtänkt från början till slut, och trots den erotiska genren känns Alla hjärtans mirakel elegant.
 
Som helhet tycker jag om Alla hjärtans mirakel. Novellen har noll trovärdighet, men vad gör egentligen det?
 

Sunt förnuft, vilt hjärta

Författare: Veronica Almer.
Serie: Fristående.
Längd: 308 sidor.
Bokförlag: Visto.
 
"Journalisten Ella styr sitt liv med järnhand. Men när hon får sparken hänger hennes karriär på en intervju med en arrogant pojkbandssångare. James ser Ella som ännu en journalist att bocka av på listan. Men till skillnad från andra kvinnor faller hon inte för hans leende. Istället börjar hon gräva efter hemligheter. Ella och James har inget gemensamt, men när de träffas öppnas dörrar till deras förflutna som båda trodde var stängda."
 
 
 
 
 
 
Sunt förnuft, vilt hjärta är en relativt typisk romance. Det är en bra bok: småcharmig med behagligt språk. Innehållet är lätt att ta till sig och texten har fint flyt. Men jag fastnade inte helhjärtat. Detta för att den inte sticker ut. Boken gör inga direkta fel, men har inte något som gör den originell och annorlunda. Det som händer är förutsägbart och som läsare blev jag aldrig förvånad.
 
När det kommer till karaktärerna är jag kluven. Jag tycker om Ellas starka personlighet och hade lätt att relatera till hennes behov av kontroll. Däremot kunde jag inte stötta det faktum att hon var otrogen och att det ämnet behandlades lite… lättvändigt. Jag hade också svårt för James, som är en typiskt arrogant bad boy – vilket inte riktigt är min cup of tea. Jag har lättare att fastna för fiktiva killar som är genuina och sockersöta. 
 
Vidare är jag personligen lite trött på böcker där kärleksdramat är den enda drivande faktorn. Att Sunt förnuft, vilt hjärta är en renodlad romance är inte fel någonstans, men på sistone har jag känt mig mättad på sådan litteratur – vilket gjorde det till dålig timing. Jag älskar att ta del av böcker där passionerade romanser dominerar, men vill gärna ha en intressant handling bortom just kärleksdramat.
 
Som helhet är romanen okej. Den passar dig som söker en typisk, het romance. Sunt förnuft, vilt hjärta är helt klart en godkänd debut, och jag ser fram emot att läsa mer av Almer i framtiden. Men om du är inställd på en mer originell läsning, föreslår jag att du letar vidare. 
 

Half-Blood

Författare: Jennifer L. Armentrout.
Serie: Covenant #1 (inkluderar #0,5).
Längd: 383 sidor.
 
"Alexandria skulle hellre förlora sitt liv i strid än att slösa bort det som betjänt. Men som halvblod riskerar hon att spendera livet med att skrubba toaletter. Eleverna på Covenant måste nämligen följa regler, och Alex har problem med alla. Men det är inte hennes största bekymmer: att överleva fram till examen är."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag läste Half-Blood för första gången för fem år sedan och plockade av någon anledning aldrig upp resten av Covenant-serien. Men nu har jag bestämt mig för att ta tag i saken och läsa efterföljande böcker. Det fordrade emellertid att jag läste om första delen, eftersom jag mindes… ingenting. Just denna utgåva av Half-Blood innehåller också novellen Daimon.
 
Half-Blood är en riktig guilty-pleasure. Boken är inte rutten, men det är så mycket med den som är fel! Det tar lång tid för handlingen att komma igång och alldeles för mycket fokus ligger på den klyschiga romansen. Berättelsen är inte heller originell. Det som händer påminner mycket om Vampire academy, och trots att karaktärerna i Half-Blood härstammar från gudar är deras beteenden slående lika vampyrers. Boken tillhör dessutom en genre som jag har svårt att ta på allvar, mestadels för att den ofta inkluderar omogna karaktärer och underutvecklade världar – vilket även är fallet här. Det går alltså att konstatera att Half-Blood inte är god litteratur.
 
Ändå fastnar jag. Av någon obeskrivlig anledning underhölls jag av läsningen och ville inte lägga ifrån mig boken. Tempot var helt okej, stämningen lättsam och jag var helt enkelt på humör för en lite ”trashy” roman. För det är precis vad Half-Blood är, men på ett bra sätt.
 

Artemis

Författare: Andy Weir.
Originaltitel: Artemis.
Serie: Fristående.
Längd: 340 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Jazz erbjuds en oemotståndlig summa för att begå det perfekta brottet i månstaden Artemis. Men givetvis är inget så enkelt som det framstår. Jazz upptäcker att hon hamnat i en konspiration och att hennes enda chans att överleva hänger på en plan som är betydligt mer riskfylld än det brott hon lovat att utföra."
 
 
 
 
 
 
 
 
Artemis gör mig kluven. Jag gillar bokens första halva mest. Där introduceras vi för ett fantastiskt komplext och fascinerande samhälle, och varje sida griper tag. Dessutom presenteras protagonisten: en grym kvinnlig karaktär med underbar humor. Jag fastnade direkt för hennes sarkastiska och lite cyniska personlighet, som fick mig att le som ett fån. Därtill är tempot i bokens början högt, och jag hade svårt att släppa tag om den.
 
Men handlingen som jag hade förväntat mig skulle sträckas över hela boken, tog en ny vändning relativt snart – och därefter var läsningen inte lika gripande. Missförstå mig inte: Artemis förblev spännande och fängslande, men tempot saktade ner och boken tog några steg tillbaka. Det blev också tungt att läsa alla tekniskt beskrivande scener, och ibland skummade jag igenom sidorna då jag inte upplevde att de tillförde särskilt mycket.
 
Som helhet tycker jag om Artemis. Det är en väldigt egen bok: med annorlunda koncept, riktigt genomtänkt världsuppbyggnad och fantastiska karaktärer. Men efter att ha läst och älskar Ensam på Mars, hade jag förväntat mig mer.
 

Till alla killar jag har gillat

Författare: Jenny Han.
Originaltitel: To all the boys I've loved before.
Serie: Till alla killar jag har gillat #1.
Längd: 362 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"I sitt rum har sextonåriga Lara Jean en hattask med kärleksbrev som hon har skrivit själv: ett för varje kille som hon varit kär i. I breven öser hon ur sig alla känslor, och de är bara till för henne. Men en dag är de borta, och alla killar som Lara Jean någonsin har gillat får reda på hur hon känner. Plötsligt är hennes kärleksliv, som tidigare bara existerade i fantasin, utom kontroll."
 
 
 
 
 
 
Till alla killar jag har gillat är en sockersöt, lättsam läsning som passar perfekt för att ladda upp inför sommaren. Karaktärerna har en underbar dynamik till varandra, och jag blev förvånad över hur närvarande Lara Jeans familj visade sig vara. I ungdomsböcker har exempelvis föräldrar en tendens att plötsligt försvinna när handlingen kommer igång, men i Till alla killar jag har gillat är både Lara Jeans systrar och pappa väl integrerade i berättelsen. Jag tycker också om att kärleksintresset växer fram successivt, snarare än det klassiska ”kärlek vid första ögonkastet”.
 
Men det tar ett tag innan boken kommer igång, och i längden visade sig Till alla killar jag har gillat vara helt annorlunda än vad jag hade väntat mig. Till exempel hade jag förväntat mig att kärleksbreven skulle vara en bärande del av handlingen. Men de används mest för att starta berättelsen, och sen är deras syfte avtjänat. Detta var något jag störde mig på. Lara Jean blir aldrig särskilt uppriven över att hennes privata brev har skickats, och jag upplevde det inte som trovärdigt att hon inte verkade bry sig om vem som skickat dem eller varför. Jag hade sannolikt själv mått dåligt över situationen och försökt undersöka vad som hänt, men Lara Jean ägnar det knappt en tanke.
 
Sen tänkte jag även på kärlekstriangeln. Som jag nämnde tidigare, är jag glad över att kärleken växer fram istället för att dumpas på läsaren. Men det som störde mig var att Lara Jean gick från noll kärleksintressen till två på kort tid, samt att Jenny Han aldrig riktigt fick mig att heja på någon av grabbarna. Jag tycker att båda framstod som relativt omogna, och jag som läsare blev aldrig förälskad i dem.
 
Som helhet är Till alla killar jag har gillat en bra bok. Jag fastnade för familjedynamiken och underhölls särskilt av ”låtsas pojkvän”-berättelsen. Jag ser helt klart fram emot nästa del, fast jag hade väntat mig lite mer av denna.
 

The Wide Window

FörfattareLemony Snicket (Daniel Handler).
Svensk titelDen sorgsna sjön.
SerieA series of unfortunate events #3.
Längd: 214 sidor.
 
"Violet, Klaus och Sunny skickas för att bo hos sin nervösa tant Josephine. Hon är expert på grammatik, bor i ett märkligt hus som klänger sig fast vid klipporna över en sjö med blodtörstiga blodiglar. Olyckorna börjar när en man med en båt – Kapten Sham, som är märkligt lik Greve Olaf – dyker upp och börjar intressera sig för tankt Josephone."
 
 
 
 
 
 
 
 
Den här serien är verkligen söt. Visst hade jag säkert tyckt mer om böckerna om jag hade läst dem när jag var yngre, men de underhåller mig även som vuxen. The wide window går precis som sina föregångare snabbt att läsa. Språket är lättsamt och den underhållande tonen gör att sidorna flyger förbli. Trots att upplägget är väldigt likt de tidigare delarna, såg jag hela tiden fram emot tat läsa mer. 
 
I The wide window introduceras en ny karaktär – tant Josephone. Henne tyckte jag mycket om, både för att hon hade en väldigt intressant personlighet men även för att hon är bristfällig. Ofta framstår vuxna i barn- och ungdomsböcker som överlägsna, men här skildras de som riktiga människor med skavanker. Tant Josephine är ångestfylld, lättskrämd och har – trots stor kunskap inom grammatik – inte alltid rätt i sina resonemang. Det här tycker jag om, då det skildrar att vuxna inte automatiskt har rätt eller kan allt.
 
Någon som jag däremot inte tycker om är mr Poe. Ärligt talat så är jag rätt trött på honom vid det här laget. Han lyssnar inte på barnen för fem öre, och beter sig dumt och nedlåtande mot dem. Vid det här laget borde han veta att syskonen Baudelaire inte ropar varg.
 
Som helhet är The wide window en lättläst läsning för läsare i alla åldrar. Som vuxen blir förklarandet av ord och termer stundtals tradigt, men allt som allt är det en trevlig bok.
 

Vi hade ju bara en paus

Författare: Lindsey Kelk.
Originaltitel: We were on a break.
Serie: Fristående.
Längd: 349 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Liv och Adam på sin drömresa, och kvällen innan de ska åka hem tror hon att han ska fria. Istället slutar det med en paus i förhållandet. Snart växer den lilla pausen till en avgrundsdjup klyfta, och frågan är om de kan ta sig över den och hitta tillbaka till varandra?"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi hade ju bara en paus är en småmysig rom-com, med behagligt språk och en handling som trots bristen på originalitet håller kvar intresset. Berättelsen innehåller dessutom inslag av humor. Denna humor lyckas inte alltid få komisk effekt, men gör tappra försök.
 
Det är främst två faktorer som gör att jag inte förälskar mig i boken. Dessa är:
  • Kommunikationen mellan karaktärerna
  • Berättarperspektiven.
För att förtydliga: jag är otålig när det kommer till handlingar som baseras på kommunikativa problem. Jag tycker att det är oerhört frustrerande när karaktärernas situationer hade kunnat lösas om de bara pratat med varandra och varit mer ärliga i sin relation. Kanske är det för att jag själv är inne i en spiral, där lärarna på högskolan inte kan/vill ge ordentliga svar angående examensarbetet, men bristande kommunikation är helt enkelt inte något som jag har tålamod med. I fallet med Vi hade ju bara en paus tycker jag att det mest fick karaktärerna att framstå som barnsliga.
 
Angående berättarperspektivet så var det väldigt svårt att särskilja dem från varandra. Boken berättas ur både Adams och Olivias synvinklar, men läsaren får aldrig någon indikation när perspektiven växlar mellan varandra: ingen rubrik med karaktärens namn eller något. Eftersom karaktärernas tankar och berättarröster dessutom är ”låter” likadant, tog det ibland flera sidor innan jag insåg att jag läste ur ett annat perspektiv. Att behöva gissa vilken karaktär som skildrade händelserna blev rätt påfrestande, och förstörde läsrytmen.
 
Som helhet är Vi hade ju bara en paus okej. Det är en småmysig läsning som inte särskiljer sig särskilt mycket från andra rom-coms.
 

Vi kommer snart hem igen

Författare: Jessica Bab Bonde, Peter Bergting.
Serie: Fristående.
Längd: 95 sidor.
Bokförlag: Natur och kultur.
 
"Några av dem som var barn under Förintelsen lever än och kan berätta hur det var. Vad som hände dem, vad de kände. Hur de överlevde, vad de förlorade. De berättar om undernäring, missad skolgång, familjer som slits isär och hur man fortsätter att leva."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi kommer snart hem igen är skriven i serieformat och innehåller sex grafiska noveller om Förintelsen. Det är en berörande och kraftfull läsning, med starka illustrationer som skildrar både våld och svält. Vissa bilder är sannerligen hemska, och hade jag läst boken som barn skulle jag ha blivit rejält rädd. Därför rekommenderar jag inte Vi kommer snart hem igen för läsare under 11 år.
 
Bokens berättelser fick det att knyta sig i magen. Samtidigt gav de ett bredare perspektiv över mitt eget liv och hur bra jag egentligen har det. Jag har mått väldigt dåligt de senaste veckorna, och oroat mig främst inför det kommande examensarbetet. Men Vi kommer snart hem igen blev en slags ögonöppnare. Visst oroar jag mig fortfarande, men det känns mer som ett privilegium att bekymra mig över något sådant istället för min familjs säkerhet. På något sätt vet jag att allt kommer att lösa sig; en lyx som personerna i boken inte hade.
 
Den enda kritik som jag har att komma med är berättelsernas längd. De är väldigt korta och är relativt lika varandra. Personligen hade jag nog föredragit att följa en och samma person under en längre tid istället.
 
Som helhet är Vi kommer snart hem igen viktig; en riktig tankeställare. Det är en bok som stannar hos läsaren vare sig man vill det eller inte.
 

Mörkare

Författare: E. L. James.
Originaltitel: Darker.
SerieFemtio nyanser enligt Christian #2.
Längd: 585 sidor.
Bokförlag: Norstedts.
 
"Christians heta affär med Ana slutade i krossade hjärtan, men han är fast besluten att vinna tillbaka henne. Han försöker trycka undan sitt behov av kontroll, och älska Ana på hennes egna villkor. Men fasor förföljer honom. Kan han behålla hennes kärlek trots det mörker han bär på?"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mörkare innehåller samma berättelse som Femtio nyanser av mörker, men skildras ur Christians perspektiv istället för Anastacias. Eftersom handlingen och händelseförloppet är detsamma, bidrar boken inte med mycket nytt, och det är uppenbart att bokserien ur Christians synvinkel är ett sätt för författaren att tjäna mer pengar utan att behöva arbeta fram en ny story. Ändå fastnade jag för läsningen, och jag rekommenderar boken om du tycker om de ursprungliga romanerna.
 
Det är något med berättelser som innehåller snygga, förmögna män som är kusligt lockande. Att mannen i fråga har kontrollbehov och masochistiska fetischar skulle få mig att fly långt om det vore verklighet, men i litteraturen ger det istället karaktären djup. Denna komplexitet gör läsningen psykologiskt intressant, och ger karaktären stor chans till utveckling.
 
Det som särskiljer Mörkare från Femtio nyanser av mörker är främst Christians inre monologer; att vi får ta del utav hans tankegångar och sätt att se på situationerna som uppstår. Vi får också ta del utav några av hans möten med kollegor och familjemedlemmar. Jag hade emellertid velat ha fler nya scener med Christian. I Mörkare är scenerna för det mesta desamma som Femtio nyanser av mörker, och jag upplever att läsningen hade blivit mer givande om vi fått tagit del utav fler avsnitt ur Christians liv som Anastacia inte redan berättat om.
 
Som helhet är Mörkare en bra bok. Känner du att du kan berättelsen utan och innan kan läsningen sannolikt upplevas som tradig. Men om du inte kan få nog av Ana och Christian rekommenderar jag boken varmt. Mörkare är ett bra alternativ om du känner för att läsa om Femtio nyanser av mörker, men ändå vill ha något nytt.
 

Caraval

Författare: Stephanie Garber.
OriginaltitelCaraval.
Serie: Caraval #1.
Längd: 420 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"Caraval är ett årligt uppträdande där åskådarna deltar i ett dödligt spel för att lista ut vad som är verkligt och vad som är fantasi. När Scarlett och hennes syster blir inbjudna, tar de sig till spelet. Men så fort de stiger i land kidnappas Tella, och Scarlett måste hitta sin syster innan spelet är över och Tella försvinner för alltid."
 
 
 
 
 
 
 
Caraval är en spännande roman. Den stämningsfulla miljön och det drömska språket bygger upp en sagolik atmosfär. Dessutom är konceptet riktigt intressant, och jag fascinerades av spelets alla egenheter. Exempelvis kan varor betalas med sanningar, vilket jag tyckte var en läcker idé. Men trots att jag njöt av läsningen och satt fängslad nästan hela tiden, tycker jag att Caraval är aningen överskattad.
 
Anledningarna till att jag inte förälskade mig var:
  • Romantiken är onödig. Alla ungdomsböcker behöver inte innehålla kärleksdrama, och här tyckte jag att den aspekten var rätt onödig.
  • Boken har ojämnt tempo och förlorar fart i mitten.
  • Innehållet upprepas ibland, och vissa saker berättas gång på gång istället för att visas.
  • Världsuppbyggnad saknas. Läsaren vet lite om hur samhället ser ut och hur magin fungerar, vilket gör att den känns allsmäktig.
Som helhet tycker jag om Caraval. Faktum är att det är en av de bättre böckerna som jag har läst den här månaden. Men jag tycker inte riktigt att den är så häpnadsväckande som många gett sken av. En intressant läsning, helt klart! Definitivt värd att läsas. Men det är inte ett mästerverk.
 

Ditt livs affär

Författare: Fredrik Backman.
Engelsk titelThe deal of a lifetime.
Serie: Fristående.
Längd: 78 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
"En grå kvinna går genom sjukhusets korridorer för att hämta en av oss. Hon bär en pärm med våra namn: en cancersjuk 5-åring som sitter ensam och målar, en 20-åring som putsar ölglas och en 45-åring som kör ursinnigt genom mörkret. Ett av våra liv måste tas, om inte ett annat ges frivilligt."
 
 
 
 
 
 
Ditt livs affär är en roman som gör mig ambivalent. Det finns sådant som jag verkligen värdesätter hos den, samtidigt som jag inte ser helheten som något märkvärdigt.
 
Låt mig börja med det som jag tyckte om. Ditt livs affär är en vacker och gripande berättelse om livets värde. Det som skrivs känns äkta, och jag kan inte undgå att falla för det poetiska språket. Boken går snabbt att läsa, men stannar i läsarens tankar ett bra tag efteråt.
 
Men det som jag inte tyckte om då? Tja, till en början så känns ”handlingen” lite tunn, samtidigt som boken – trots sin längd – har rätt många sidor som agerar utfyllnad. Därtill fastnade jag inte helhjärtat för det som berättades, och lika mycket som jag förälskade mig i det poetiska språket kändes det krystat. Det är lite som att Backman försöker för hårt med att beröra, vilket snarare får motsatt effekt. Visst hade hans ord inverkan på mig, men ibland blev det helt enkelt för många fina, inlindade ord istället budskap i klarspråk.
 
Ditt livs affär är en tankeväckande och fin roman som jag är glad att jag gav en chans. Trots att den inte är helt on point, var det en läsning som jag uppskattade.
 

The reptile room

FörfattareLemony Snicket (Daniel Handler).
Svensk titelReptilrummet.
SerieA series of unfortunate events #2.
Längd: 190 sidor.
 
"I början spenderar syskonen Baudelaire sin tid med intressanta reptiler och en lättsinnig morbror. Men även behagliga händelser leder till en väg av elände. Faktum är att de måste utstå en bilolycka, en hemsk stank, en dödlig orm, en lång kniv, en stor läslampa av koppar och en person de hoppats att aldrig se igen."
 
 
 
 
 
 
 
Precis som sin föregångare är The reptile room en mysig bok. Jag gillar precis samma saker: karaktärernas intelligens, den lustiga berättarrösten och den mörka tonen. Så istället för att upprepa det jag redan har skrivit, tänkte jag berätta vad som gjorde mig besviken.
 
Något som jag tyckte var lite jobbigt var att The reptile room upprepar mycket från första boken: dispositionen är upplagd på liknande sätt och jag upplevde egentligen inte att handlingen kom någonstans. Att Snicket dessutom fortsätter att förklara ”komplicerade” ord är något som gick mig på nerverna. Jag tycker också att det var störande med den bristande kommunikationen mellan syskonen och de vuxna, särskilt Mr. Poe. Trots att barnen gång på gång har bevisat att de går att lita på, vägrar han att lyssna, vilket jag tyckte var oerhört frustrerande.
 
Allt som allt är The reptile room helt okej, men den är inte lika originell som första delen.
 

The bad beginning

Författare: Lemony Snicket (Daniel Handler).
Svensk titelEn olustig början.
SerieA series of unfortunate events #1.
Längd: 163 sidor.
 
"Syskonen Baudelaire lever eländigt. Från att de får hemska nyheter på stranden, fortsätter katastrof att följa deras varje steg. De möter en girig och motbjudande skurk, kliande kläder, en förödande eld, en komplott att stjäla deras förmögenhet och kall gröt till frukost."
 
 
 
 
 
 
 
 
The bad beginning är en klassiker som de flesta verkar ha läst som barn. Själv är jag uppvuxen med filmen från 2004, men har aldrig riktigt tänkt på att den baseras på en serie böcker. Men i samband med tv-serien, som premierade förra året, har mitt intresse för romanerna väckts och nu har jag bestämt mig för att läsa alla tretton böcker i serien.
 
Det tar ett tag innan The bad beginning kommer igång, och från början fick jag uppfattningen att jag som vuxen skulle ha svårt att tycka om läsningen. Men ungefär halvvägs igenom började jag få svårt att slita mig. Mycket beror på författarens sätt att uttrycka sig. Romanen är skriven i en cynisk ton som särpräglar The bad beginning från typisk ungdomslitteratur. Trots sin dysterhet har den en distinkt, humoristisk touch som bryter av och gör läsningen lättsam. Jag tycker också mycket om att Snicket törs vara grym mot karaktärerna, trots att de är barn. Många andra böcker med samma målgrupp är betydligt ”snällare”, vilket gör läsningen mer slätstruken.
 
En av få störningsmoment är dock att Snicket ofta förklarar ”svåra” ord. Det är säkert tänkt att vara hjälpsamt med tanke på den unga målgruppen, men på något sätt kändes det dumförklarande. Samtidigt tyckte jag att det fick författaren att kännas för närvarande, då det avbröt själva historien för att övergå till ett mer lärandebaserat berättande.
 
Som helhet utgör The bad beginning en bra början på en lovande serie. Jag tycker mycket om de intelligenta karaktärerna och Snickets sätt att skriva, och ser fram emot att ta del utav resten av serien.
 

Lögnernas träd

Författare: Frances Hardinge.
OriginaltitelThe lie tree.
Serie: Fristående.
Längd: 402 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"När Faiths pappa omkommer är hon säker på att han mördats. Men ingen lyssnar på henne, så om hon vill ta reda på sanningen måste hon göra det på egen hand. I jakten på ledtrådar hittar hon ett märkligt träd. Enligt legenden kan det avslöja hemligheter, men det visar sig att sanningen har ett högt pris."
 
 
 
 
 
 
 
Åh, vad Lögnernas träd ger mig motstridiga känslor.
 
Å ena sidan är konceptet intressant och handlingen spänningsfylld. Hardinges metaforrika språk är riktigt vackert, och hennes sätt att bygga upp den viktorianska miljön griper tag. Den starka gotiska atmosfären ger en tryckande stämning och gör allt lätt att se framför sig. Hardinge har därtill skapat en protagonist som är enkel att relatera till, och jag tycker om bokens feministiska prägel.
 
Men Lögnernas träd är långsam. Det tar lång tid för boken att komma igång, och transportsträckorna mellan de spännande scenerna upplevs ofta som onödiga. Ett annat problem var att boken inte väckte känslor hos mig. Jag var intresserad av det som hände, men brydde mig inte på ett djupare plan.
 
Lögnernas träd är alltså bra, men Hardinge hade medlen för att göra boken ännu bättre.
 

RSS 2.0