Så lärde jag mig att älska min kropp

Författare: Linda-Marie Nilsson.
Serie Fristående.
Längd: 152 sidor.
Bokförlag: Norstedts.
 
När Linda-Marie Nilsson lade upp en bild på sig själv i bikini blev det en världsnyhet. Kroppsaktivismen handlar om att alla har rätt till sin kropp och om att vara nöjd med sin kropp som den är, trots samhällets skeva ideal. Här delar hon med sig av sin egen historia.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har inte hört talats om Linda-Marie Nilsson tidigare, men efter att ha läst Så lärde jag mig att älska min kropp är jag ett omedelbart fan. Det var en stark läsning. Inspirerande. Lärorik. Välskriven. Och lätt att relatera till. Nilsson skriver också med en humor, som trots det allvarliga ämnet fick mig att dra på smilbanden.
 
Så lärde jag mig att älska min kropp är en självbiografisk bok, varpå den mestadels består av att Nilsson skildrar sina egna erfarenheter av fat-shaming och skeva kroppsideal. Boken innehåller emellertid också konkreta tips till läsaren, till exempel på hur man kan hantera hat från andra. Och från en själv. Det är intressant och väldigt tankeväckande att ta del av. Nackdelen är emellertid att läsningen känns stundtals upprepande och småtjatig, men det är något jag lätt skakar av mig.
 
Allt som allt tyckte jag om Så lärde jag mig att älska min kropp. Som en person som länge balanserat på gränsen till överviktig och som inte förrän nu på senare tid landat på den där ”idealvikten”, kunde jag både relatera och beröras av det Nilsson hade att berätta. Under det senaste året har jag gått ner från 68 kg till 53 kg, vilket är något som jag är oerhört stolt över. Samtidigt kan inte undgå att önska att jag kunde spola tillbaka tiden, och trycka den här boken i handen på mitt tonårs-jag. För det hade behövts. Det har inte varit en lätt resa. Och ärligt talat är resan ännu inte slut: än idag kämpar jag med mina egna hjärnspöken och min självbild. Jag vill dock tro att läsningen av den här boken är ett steg i rätt riktning.
 

Mot framtiden: en simpel guide till att krossa patriarkatet

Författare: Clara Henry.
Serie Fristående.
Längd: 200 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
Vad är feminism och varför behövs det? Har feminismen gått för långt? Hur skiljer man på ett catcall och en komplimang, och hur ska en egentligen förhålla sig till sin kropp, till sex och till olika privilegier?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mot framtiden är ett praktexempel på en bok som har något viktigt att säga, men som ändå inte riktigt lyckas fånga upp mitt engagemang. Boken är ett feministiskt manifest, och ett mycket intressant sådant. Jag lärde mig en hel del under läsningen och kan inte undgå att imponeras av Clara Henrys passion och styrka. Boken är insiktsfull och inspirerande, och fick mig att känna mig kraftfull och berättigad. Jag tycker också om att det allvarliga ämnet kombineras med Henrys karakteristiska humor.
 
Men något saknas. Och det jobbiga är att jag inte ens vet vad. Men jag kände mig helt enkelt inte engagerad av läsningen. Trots allt jag lärde mig, trots Henrys härliga berättarröst så kände jag mig som ett enda stort ”meh” gentemot boken. Det är inte mycket till argument, men på grund det kan jag inte undgå att känna mig neutralt inställd till boken. Den gjorde helt enkelt inte tillräckligt stort intryck och jag upplever att den inte tillräckligt tankeväckande eller revolutionerande för att jag skulle börja se på världen annorlunda. Allt som allt: en bra bok. För rätt person.
 

Mörkrets löfte

Författare: Rick Riodan.
OriginaltitelThe dark prophecy.
Serie: Apollon #2.
Längd: 424 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Apollon börjar tröttna på att ha akne, blodomlopp och en pytteliten mänsklig hjärna. Han lämpar tryggheten i halvblodslägret och tillsammans med Leo, Kalypso och bronsdraken Festus drar han västerut för att leta orakel. Attans otur att en ond romersk kejsare som gillar att tortera undersåtar, djur och före detta gudar står i vägen.
 
 
 
 
 
 
 
 
Mina känslor gentemot Mörkrets löfte är kluvna. Ska vi börja med det som jag tyckte om? 
 
Humorn är bokens styrka. Jag älskar humorn. Karaktärerna är så där härligt kaxiga, händelserna underbart absurda och missförstånden som blossar upp till höger och vänster fick mig att le stort. Att sen varje kapitel inleds med en komisk haiku skadar inte heller. Jag gillar också det lättsamma språket och den engagerande berättarrösten, som grep tag redan vid första meningen.
 
Men Mörkrets löfte är inte särskilt originell. Boken började bra, men jag förlorade snabbt mitt intresse. Inte för att boken på något sätt blir sämre. Nej då, den håller en stadig nivå rakt igenom. Men jag har läst alltsammans förut och tillslut blir det väldigt mättat, förutsägbart och tradigt. Just i början var likheterna inte lika påtagliga eftersom det var ett tag sedan jag läste en roman av Riordan. Men för varje kapitel började mönstren lysa igenom allt starkare, vilket tyvärr drar ner helheten mycket. Mörkrets löfte är bra, men har inget som utmärker den i förhållande till Riordans andra böcker.
 
Alltså: i sin helhet är Mörkrets löfte en typisk Riordan-bok. For better and for worse.
 

Köttets lustar

Författare: Robert Kirkman m.fl.
OriginaltitelThe heart's desire.
Serie The walking dead #4.
Längd: 144 sidor.
Bokförlag: Apart.
 
Livet i fängelset börjar bli intressant för Rick Grimes och resten av överlevarna. Relationerna hettar till för att sedan slockna efter natten, vilket förändrar allt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag läste de tre första delarna ur The walking dead-serien för mer än fyra år sedan. Och det jag fick ut utav upplevelsen då var följande: ingenting. Nu på senare tid har mitt intresse för grafiska romaner emellertid växt, vilket återupplivat nyfikenheten för serien. Var den verkligen så tråkig som jag minns? Eller läste jag den bara i fel tidpunkt av mitt liv?
 
Det visade sig att det senare stämde. Precis som jag hade misstänkt uppskattade jag The walking dead betydligt mer nu. Jag tror att det beror på att grafiska romaner kräver ett helt annat sätt att läsa. Jag är van vid att läsa orden och snabbt skynda vidare, men nu behövde jag stanna till och ta mig tid att titta på bilderna också – vilket 19-åriga jag helt enkelt inte hade tålamod med.
 
Så vad tycker jag egentligen om Köttets lustar? Det är en bra bok. Spännande och precis lagom engagerande. Berättelsen blir visserligen ibland lite enformig då mycket fokus ligger på just våld och sex, men jag förlorade aldrig intresset. Jag är också djupt imponerad av illustrationerna. Tänk vilken tid det måste ha tagit att rita allt detta! Stor eloge och all respekt till grafikern.
 
Köttet lustar gör mig sugen att läsa vidare i The walking dead-serien. Är du nyfiken på att se vad som grundar den kritikerrosade succéserien rekommenderar jag den varmt.
 

Kvinnan i fönstret

Författare: A.J. Finn.
OriginaltitelThe woman in the window.
Serie: Fristående.
Längd: 457 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
Anna lever ensam. Om dagarna dricker hon vin och spionerar på grannarna. En dag flyttar familjen Russell in i huset på andra sidan gatan. Den perfekta familjen. Men en kväll blir Anna vittne till något hon inte borde ha sett. Och hennes värld faller samman. Vad såg hon? Har hon inbillat sig? Och vem är egentligen i fara?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag läser sällan thrillers. Särskilt inte psykologiska thrillers. I min värld är det bara ett fint sätt att säga ”långsam spänningsroman som aldrig blir riktigt spännande”. Av den anledningen var mina förväntningar inför Kvinnan i fönstret inte särskilt höga. Samtidigt har lovorden regnat över boken, vilket gjorde att jag på samma gång inte kunde undgå att se fram emot läsningen. Och jag måste erkänna att den var förvånansvärt gripande.
 
Kvinnan i fönstret är inte en särskilt revolutionerande roman. Den har inte några chockerande vändningar, tempot är lite långsamt och det tog mig rätt lång tid att verkligen fastna. Ändå hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Protagonisten är väldigt intressant att läsa om, lätt att sympatisera för och förvånansvärt enkel att relatera till. Hennes ångest och oro är trovärdigt återgivna, och jag gillar verkligen att hennes berättarröst inte är helt pålitlig. Istället får man som läsare själv lista ut vad som stämmer och inte, vilket gör det hela ännu mer spännande. För övrigt tycker jag mycket om att kapitlen är korta, då det bidrog till ett himla bra flyt på texten.
 
Som helhet är Kvinnan i fönstret bra. Riktigt bra, om jag ska jämföra med tidigare psykologiska thrillers som jag har läst. När jag väl hade tagit mig igenom de där första, 100 sega sidorna var det svårt att lägga ifrån mig boken. Jag ville veta mer.
 

Vem bryr sig?

Författare: Therése Lindgren.
Serie: Fristående.
Längd: 176 sidor.
 
Djurrätt är en hjärtefråga för veganen Therése. Här skildrar hon hur det gick till när hon blev medveten om djurens situation och stegvis blev vegan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Allt hänger ihop: det gäller att ta ansvar och orka bry sig.
 
 
 
 
 
 
 
 
Therése Lindgren är en av mina förebilder. Men jag har inte alltid tyckt om henne. Faktum är att när jag hittade hennes Youtube-kanal för några år sedan, upplevde jag henne som ytlig och opersonlig. Men med tiden mognade både hon och jag. Och nu – i och med releasen av boken Vem bryr sig? – visar hon en gång för alla varför hon är värd att se upp till.
 
Den här boken kan både betecknas som facklitterär och självbiografisk. Detta eftersom den sakligt skildrar ämnen som köttproduktion, pälsindustri, djurhållning och liknande, i kombination med Theréses personliga erfarenheter. Det är en lärorik och intressant läsning, som minst sagt känns viktig. Trots att jag upplever mig veta mycket av det som Therése berättar om sedan tidigare, blev Vem bryr sig? en inspirerande ögonöppnare. Detta tack vare hennes passionerade förhållningssätt. Det hela handlar inte enbart om att förmedla information från en part till en annan. Istället gör Therése sitt yttersta för att väcka ett genuint engagemang och en glöd. Och med det lyckas hon verkligen. Fast jag inte med säkerhet kan säga att min flexitarianism kommer att övergå till något mer, har Vem bryr sig? utan tvekan sått ett frö och fått mig att överväga en annan livsstil.
 
Faktum är att jag kände mig berörd av att läsa Vem bryr sig?. Inte bara av den fakta som Therése tar upp, utan av hennes sätt att kommunicera den. Hennes språk är lättsamt och ledigt, på gränsen till talspråkligt. Det gör att det annars tunga innehållet blir enkelt att ta till sig, samtidigt som det sätter en personlig prägel på den mer opersonliga faktan. För var så säker: Vem bryr sig? är faktatung. Theréses kommer inte med några tomma uttalanden utan står på en stark grund av statistik och väl efterforskade källor, vilket ökar hennes trovärdighet som författare. Samtidigt gör det texten lite predikande och arbetsam att ta sig igenom.
 
Som helhet är jag glatt överraskad av Vem bryr sig?.Det märks att Therése Lindgren brinner för djurrätt, och hon lyckas verkligen förmedla sin passion till läsaren. Vem bryr sig? är kanske inte en revolutionerande bok som kommer att omvända den som läser på en millisekund, men den uppmanar till eftertänksamhet och sår ett värdefullt frö hos den som håller i den i sina händer. 
 

Frankenstein

Författare: Mary Shelley.
Serie: Fristående.
Längd: 230 sidor.
 
Vetenskapsmannen Victor Frankenstein är besatt av att livets hemligheter, och skapar en ny varelse av döda kroppar. Den här varelsen är förvriden, hemsk parodi av en man och avvisas för sitt monstruösa utseende. Och han ger sig ut för att förgöra sin skapare.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det är inte ofta som jag läser klassiker, men ibland ger jag genren ett försök. Inte minst för att det får mig att känna mig mer allmänbildad. Just Frankenstein är en psykologiskt intressant berättelse, som jag tyckte om mer än förväntat. Jag tar emellertid avstånd från att den kategoriseras som en skräckroman. Det finns nämligen ingenting läskigt med boken. Jag skulle istället förklara Frankenstein som ett satiriskt sci fi-drama.
 
Frankenstein är en tragisk berättelse. Boken centreras kring ensamhet, delaktighet och vad som egentligen definierar människan. Det är lätt att sympatisera med ”monstret” och jag berördes av Shelleys noggrant utformade moraliska budskap. Sen måste jag också nämna att boken är förvånansvärt spännande för att vara över 200 år gammal. Visst är den lite släpig och torr, och det tar ett tag innan läsningen kommer igång ordentligt. Men jag förlorade aldrig mitt intresse, och ville hela tiden veta hur det skulle sluta för det stackars monstret.
 
Något som jag emellertid stör mig lite på, är att mycket berättas istället för att visas. Jag föredrar när jag som läsare själv får ta del av det som händer, då det ofta blir mer livfullt och dynamiskt. I Frankenstein är det emellertid ofta någon som återger det som har hänt i efterhand. I vissa fall blir det till och med berättelser i berättelser i berättelser, vilket blev lite jobbigt att läsa. Jag tror personligen att jag hade upplevt ett bättre flyt om själva strukturen inte varit så invecklad.
 
Som helhet är Frankenstein en klassiker väl värd sitt namn. Fast det inte blev en wow-upplevelse för min del, tycker jag definitivt att romanen förtjänar att bli läst.
 

Kärlekens magiska regler

Författare: Alice Hoffman.
OriginaltitelThe rules of magic.
SeriePractical magic #1.
Längd: 365 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
Susanna kan se att det är något speciellt med hennes barn, och hon sätter upp stränga regler som de måste följa. Inga nattliga promenader, inga svarta kläder, inga kråkor, inga böcker om magi och viktigast av allt: de får aldrig bli förälskade. Men när barnen besöker sin moster börjar familjens hemligheter komma till ytan och för första gången snuddar de vid sanningen om vilka de är.
 
 
 
 
 
 
 
Kärlekens magiska regler är en annorlunda roman. Eller, det kanske den inte är – för det är inte ofta som jag tar del av böcker inom genren ”magisk realism”. Men den var annorlunda för mig, och jag gillar verkligen att den blev som en frisk fläkt.
 
Det bästa med Kärlekens magiska regler är sättet som den är skriven på. Språket är oerhört vackert och stämningen byggs upp på ett fantastiskt sätt. Det är rent utav förtrollande. Jag fastnade också snabbt för konceptet och de första hundra sidorna satt jag som besatt.
 
Intresset behölls emellertid inte rakt igenom. Varför, vet jag inte ens. Men det är något som saknas. Upplägget känns inte helt klockrent, och det fanns partier som jag skummade igenom helt enkelt för att de inte tilltalade mig. Det är synd, för jag älskade verkligen Kärlekens magiska regler i början. Men det höll inte hela vägen.
 
Som helhet är Kärlekens magiska regler en bra bok. Definitivt. Men den hade behövt det där lilla extra för att verkligen engagera från början till slut.
 

Sovande jättar

Författare: Sylvain Neuvel.
OriginaltitelSleeping giants.
Serie: Themisfilerna #1.
Längd: 343 sidor.
Bokförlag: Brombergs.
 
Den lilla flickan Rose cyklar i kvarteren nära sitt hem när marken under henne plötsligt försvinner i ett slukhål. Hon vaknar på botten av en djup grop. Räddningspersonalen som kikar ner i hålet möts av en chockerande syn: en flicka i en gigantisk hand av metall. Sjutton år senare är mysteriet ännu inte löst. Men vissa slutar aldrig söka efter svar. Som Rose.
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker om Sovande jättar. Det är inte en bok för alla, men jag fastnade verkligen för premissen och greps tag direkt av berättelsen. Boken följer ett spännande science fiction-mysterium och som läsare ville jag hela tiden veta mer. Det var svårt att lägga ifrån sig romanen, och även fast jag var hur trött som helst intalade jag mig hela tiden ”ett kapitel till”.
 
Sovande jättar har en okonventionell berättarstil. Det narrativa upplägget liknar det i exempelvis Illuminae, och utgörs av intervjutranskriptioner, labbrapporter och dagboksanteckningar istället för vanlig löptext. Detta har både för- och nackdelar. Å ena sidan gör det boken annorlunda och speciell. Jag gillar att stilen känns som en fräsch fläkt i förhållande till den standardiserade romanen. Texten blir också lätt att ta till sig. Nackdelen är emellertid att det blir lite begränsande. Som läsare kommer man inte särskilt nära karaktärerna och det är svårt att känna med dem. Deras berättarröster är också väldigt liknande varandra, och det är inte alltid tydligt vem det är som talar. Därtill begränsade narrativet också vilken slags information som var möjlig att förmedla till läsaren, och efter ett tag kändes upplägget lite enformigt.
 
Som helhet tycker jag om Sovande jättar. Det är en annorlunda science fiction-roman, som är spännande på ett lågmält och tillbakadraget sätt. Boken slutar på ett mycket intrigant sätt, och jag ser mycket fram emot att ta del utav resten av Themisfilerna-trilogin: Gudarna vaknar och Bara människa
 

Cikada

Författare: Shaun Tan.
OriginaltitelCikada.
Serie: Fristående.
Längd: 32 sidor.
Bokförlag: Lilla Piratförlaget.
 
Cikada arbetar på ett kontor i ett högt hus. Han arbetar flitigt, dag ut och dag in. Han blir mobbad och osynliggjord av sina arbetskamrater. Han får ingen uppskattning av sin chef. Men en dag går Cikada ut på taget till huset, och något alldeles extraordinärt händer.
 
 
 
 
 
Cikada är en kort, minimalistisk roman som med 150 ord lyckades fånga mitt hjärta. Det är en bok i enklaste laget: 32 sidor med bara några få meningar på varje. Alltsammans tar bara någon minut att läsa. Ändå stannar Cikada kvar hos en. För trots det simpla upplägget har berättelsen ett förvånansvärt djup och ett stort budskap. 
 
Cikada är en kraftfull satir, som berör och väcker viktiga tankar. Vackert illustrerad med bleka, stora bilder upplevs den som rå och äkta. Cikada är en ögonöppnare. Den får läsaren att inse hur grå vår vardag verkligen är. Den träffade mig rakt i hjärtat och kommer finnas i mitt minne en lång tid framöver.
 
Som helhet är Cikada vacker och ärlig. Läsningen må vara någon minut, men budskapet sitter kvar en livstid.
 

A Game of Thrones – Kampen om Järntronen, volym 2

Författare: George R. R. Martin, Daniel Abraham.
Illustratör: Tommy Patterson.
OriginaltitelA game of thrones: graphic novel, vol. 2.
SerieA song of ice and fire grafiska romaner #7–12.
Längd: 180 sidor.
Bokförlag: Apart.
 
Besök Westeros och möt Tyrion, Jon Snow, Arya, Ned, Cersei, Sansa, Bran och resten av rollfigurerna från den välkända serien. Men bli inte för fäst vid dem.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den grafiska romanversionen av A game of thrones baseras på originalboken av George R. R. Martin. Just den här volymen utgår från den andra fjärdedelen, och består på så sätt i grund och botten av samma berättelse. Skillnaden är just mediet. Den grafiska romanen är förenklad, på gott och ont. Vissa saker är lättare att förstå i den här återgivningen, vilket gör det till ett bra alternativ för personer som inte vill ta sig an de enorma böckerna. Samtidigt sker detta förstås på bekostnad av viss komplexitet, och några relativt viktiga händelser har plockats bort. Så om du gillar den här tolkningen av berättelsen beror helt på i vilket syfte som du läser den.
 
Jag tycker att den andra volymen av grafiska A game of thrones är bra. Illustrationerna är riktigt vackra, och jag gillar färgvalen och detaljrikedomen. Det måste ha tagit en evighet att rita allt detta! Det enda som jag störde mig på var att många ansikten är rätt lika varandra. Därför blandade jag ofta ihop de olika karaktärerna, och det gällde att läsa noggrant för att veta vem som var vem.
 
När det kommer till själva storyn så är den förstås bra. Game of thrones är game of thrones, trots allt. Jag upplevde också att den här volymen hade högre tempo än sin föregångare, vilket förstås är förståeligt eftersom den första delen tar upp bokens början och det inte är förrän nu som berättelsen börjar utvecklas.
 
Något som jag emellertid inte vet om det beror på mig eller boken, är att jag ofta började skumläsa sidorna. Jag upplevde inte alltid texten i pratbubblorna som intressanta, och många gånger framgick ändå vad som hände genom bilderna. Detta kan dock bero på att jag redan är så bekant med berättelsen att jag helt enkelt inte hade något behov av att läsa noggrant.
 
Allt som allt är den andra volymen av grafiska A game of thrones bra. Den passar läsare som vill ha ett enkelt substitut för böckerna, samt er som vill få ett nytt perspektiv på berättelsen. För tro mig, trots att berättelsen i grund och botten är densamma, så skiljer sig mycket åt från originalromanerna och tv-serien.
 

Destroy me

Författare: Tahereh Mafi.
Svensk titelFalla sönder.
Serie: Shatter me #1,5.
Längd: 101 sidor.
 
Juliette har rymt från Återetableringen genom att förföra Warner och sedan sätta en kula i hans axel. Nu återhämtar han sig, samtidigt som han försöker hålla behålla ordningen bland sina soldater. Men hans första prioritet är att hitta Juliette och göra sig av med Adam, förrädaren som hjälpte henne att rymma.
 
 
 
 
 
 
 
 
Destroy me är en långnovell som utspelas mellan Shatter me och Unravel me, och därmed agerar brygga mellan de båda böckerna. Novellen berättas ur karaktären Warners synvinkel, och kastar läsaren direkt in i den senaste scenen vi såg honom i: stunden då han blev skjuten.
 
Jag brukar inte tycka om noveller. Detta eftersom det fjuttiga sidantalet ofta resulterar i en relativt intetsägande läsupplevelse. Men jag fastnade verkligen för Destroy me. Novellen tillför inte särskilt mycket handlingsmässigt, men jag älskar att lära mig mer om Warner. Och här utvecklas han verkligen som person. Vi får reda på mer om hans motiv och livsförhållande, vilket ökar hans komplexitet och blottar hans mänskliga sida. Genom att läsa Destroy me är det lättare att förstå hans sätt att agera, helt enkelt.
 
Det jag inte var särskilt förtjust i med Destroy me var emellertid utdragen från Juliettes dagbok. Då och då under novellens gång finns långa stycken från journalen som Juliette satt och skrev i under Shatter me, och jag tycker inte att det tillför något att ta del av dem. Det är snarare att de saktar ner tempot.
 
Allt som allt är Destroy me en bra novell, väl värd att läsas om du är nyfiken på vem Warner är som person. Men om du enbart är intresserad av att läsa romanerna i serien behöver du inte oroa dig: du missar inte något viktigt som du behöver veta för att förstå resten. 
 

The Earth, my butt and other big round things

Författare: Carolyn Mackler.
SerieVirginia Shreves #1.
Längd: 251 sidor.
 
Femtonåriga Virginia har en stor kropp. Hennes bästa kompis har precis flyttat, och kompanjonen Froggy har precis lyckats få handen innanför hennes tröja: och hon fruktar att han kommer se vad som finns under. De andra i familjen är perfekta. Eller, det är i alla fall vad hon tror. Tills ett telefonsamtal ändrar allt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
The Earth, my butt and other big round things är en trevlig bok. Språket är lätt att fastna för och huvudkaraktären enkel att relatera till. Därtill är budskapet fint, och bokens första halva grep verkligen tag i mig. Men framåt mitten började jag förlora intresse. 
 
Boken tacklar flera svåra ämnen, däribland våldtäkt. Sådant tycker jag är psykologiskt intressant och viktigt att läsa om, men den kräver rätt hantering. Och här känns det som att det behandlas väldigt ytligt, och mest används för att få in en vändning i handlingen. Jag hade velat ha mer djup. Faktum är att jag upplevde bokens sista halva som småtråkig just på grund av detta. Det blev mest tradigt ältande, snarare än berörande.
 
Allt som allt tycker jag om The Earth, my butt and other big round things. Jag gillar karaktärerna och tycker att författaren tacklar vikt-frågan på ett bra sätt. Däremot känns involveringen av våldtäkt som ett billigt trick för att få in en vändning, och fick snarare motsatt effekt. Bokens upplägg känns därtill lite för enkelt, och jag hade velat se större komplexitet.
 

Inuti huvudet är jag kul

Författare: Lisa Bjärbo.
Serie: Fristående.
Längd: 270 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Att börja i en ny skola i en stad där man inte känner någon kan vara världens chans. För någon annan, alltså. Inte för Liv. För hur ska hon våga säga hej till sina nya klasskompisar? Våga titta upp och möta någons blick? Få dem att veta att hon faktiskt är jättekul inuti huvudet?
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Inuti huvudet är jag kul. Å ena sidan tyckte jag att det var en intressant läsning, och jag kunde relatera mycket till protagonisten. Boken tar upp ämnen så som panikångest och hur det är att vara introvert, vilket bryter av mot "typiska" ungdomsböcker där huvudpersonen ofta är utåtriktad och modig. 
 
Samtidigt kändes det som att något saknades: som att handlingen inte var komplett. Det finns ingen tydlig struktur och läsningen känns på något sätt... riktningslös. Som att vi helt slumpartat följer Liv under några dagar av hennes liv. Jag upplevde också slutet lite antiklimatiskt på grund av att det inte hände något utmärkande.
 
Allt som allt är Inuti huvudet är jag kul helt okej. Men den saknar det där lilla extra som gör att man verkligen grips tag.
 

Blodröd måne

Författare: Cassie Beasley.
OriginaltitelTumble & Blue.
Serie: Fristående.
Längd: 375 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
När den blodröda månen stiger över Okefenokee-träsket kommer den gyllene alligatorn Munch att skänka lycka till den enfaldiga människa som är dum nog att närma sig honom. Men 1817 når två människor honom samtidigt, och ödet delas med katastrofala följder för deras efterkommande: hälften får bra liv, hälften förfärliga.
 
 
 
 
 
Jag tycker om Blodröd måne. Faktum är att konceptet är riktigt läckert, och annorlunda något annat jag tidigare läst om. Det hela med ett förutbestämt öde (positivt som negativt) känns både nytt och fräscht, och mycket intressant. I kombination med det behagliga språket, blir boken lätt att ta till sig – och sidorna flyger förbi.
 
Karaktärerna är lätta att fastna för; särskilt deras relation till varandra. Något som jag däremot hade lite svårt för var mängden sidkaraktärer. Det är oerhört många mindre viktiga personer som närvarar i bakgrunden, och som är lite jobbiga att hålla koll på. Lite samma sak gäller handlingsparallellerna. Det finns lite för många sidparalleller som tar fokus från den huvudsakliga handlingen. Det gör att det tar boken ett bra tag innan den kommer till kritan.
 
Allt som allt är Blodröd måne en bra bok. Jag tycker om stämningen, och sättet som romanen är skriven på. Mest fängslar emellertid det annorlunda konceptet, som är tillräckligt för att jag ska rekommendera boken till dig.
 

Falco

Författare: Mons Kallentoft, Anna Karolina.
Serie: Herkules #5.
Längd: 361 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
En tonårsflicka utför ett kallblodigt terrordåd i Stockholms tunnelbana. Sverige befinner sig i chock. Är flickan en ensam galning eller har hon agerat på order? När Zack dras djupare in i utredningen och bitarna slutligen faller på plats, står tusentals människors liv på spel.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Falco är den femte, fristående delen i Herkules-serien. Liksom med seriens tidigare delar är jag ambivalent inställd gentemot Falco. Å ena sidan är det en välskriven bok, med bra tempo och engagerande story. Jag tycker om att följa själva utredningen och hänförs av att få följa morden. Det hela är mycket spännande.
 
Men det blir lite för mycket runt om. Utfyllnad. Jag har aldrig riktigt fastnat för protagonisten Zack, och hans privatliv intresserar mig inte. Dessvärre upptar just hans privatliv en stor del av Falco, vilket gör att mitt engagemang falnar. I mina ögon får det boken att förlora tempo och spänning helt enkelt.
 
Allt som allt är Falco helt okej. Det finns egentligen inte något konkret fel med boken, utan mitt omdöme grundas på mina egna preferenser. Jag har generellt svårt för deckare, och läsningen måste bjuda på något extraordinärt för att jag ska gripas tag.
 

Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat

Författare: Caleb Krisp.
OriginaltitelBring me the head of Ivy Pocket.
Serie: Ivy Pocket #3.
Längd: 410 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
Ända sedan Ivy Pocket råkade bli ägare till den magiska klockdiamanten har hon jagats, lurats, kidnappats, spärrats in och hamnat i klorna på ett par alldeles förfärligt olämpliga adoptivföräldrar. Tack och lov att Ivy är en sån som alltid landar på fötterna, för nu måste hon använda all sin slughet till att rädda sin bästa vän Rebecca.
 
 
 
 
 
 
Serien om Ivy Pocket är helt klart underskattad. Det borde pratas mer om den! Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat är, precis som sina föregångare, riktigt söt och mysig. Och så där härligt oseriös: lite i stil med Rick Riordan och Lemony Snicket. Protagonisten Ivy är både snabbtänkt och helt aningslös på samma gång, vilket försätter henne i många krångliga situationer som underhåller läsaren. Utöver den roliga berättarstilen och de charmanta karaktärerna, innehåller boken också fina illustrationer som förhöjer läsupplevelsen.
 
I slutändan känns det som att det saknas något litet i Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat, men allt som allt är det en bra avslutning på en bra trilogi. Tycker du om komiskt skrivna romaner som inte tar sig själv på för stort allvar, är Ivy Pocket-böckerna definitivt för sig.
 

En gång för alla

Författare: Sarah Dessen.
OriginaltitelOnce and for all.
Serie: Fristående.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Louna jobbar extra hos sin mamma, som är bröllopsfixare. Men hon är övertygad om att hon själv aldrig kommer att gifta sig. Inte efter det som hände med hennes pojkvän. Louna tror inte på livslång kärlek, helt enkelt. Så när Ambrose dyker upp håller hon honom på armlängds avstånd. Men Ambrose är inte den som ger upp: inte när han har hittat något han verkligen vill ha.
 
 
 
 
 
 
Jag har svårt att stämpla Sarah Dessen som ”bra” eller ”dålig”. Hennes romaner går mycket upp och ner för mig: vissa, som I dina ögon, älskar jag av hela mitt hjärta. Andra tycker jag är rätt tråkiga. En gång för alla lutar mer åt det senare. Det är inte en dålig bok, men samtidigt inget speciellt.
 
Låt mig börja med det positiva. Dessens språk är behagligt och lätt att ta till sig. Jag tycker om konceptet med att arbeta som bröllopsfixare och tror inte att jag har läst om det tidigare. Jag gillar dessutom karaktärernas lite cyniska tankesätt. När jag tänker ”bröllopsfixare” ser jag framför mig en hopplös romantiker, men sådana är inte dessa karaktärer: något som jag tyckte om.
 
Jag fick emellertid inga gulli-gull-känslor av En gång för alla. Ni vet, en sån där härligt varm och hjärtevärmande känsla som sveper in en som en varm filt och får en att bli alldeles lycklig? En gång för alla fick mig inte att känna mycket alls. Jag fastnade inte riktigt för karaktärerna och var helt enkelt inte särskilt intresserad av förhållandet mellan Louna och Ambrose: hon är tråkig och nedstämd, han irriterande. Förövrigt är tempot lite för långsamt, och jag saknar en starkare handling samt karaktärsutveckling.
 
Som helhet är jag relativt besviken. Jag vet att Sarah Dessen kan bättre. En gång för alla är inte dålig, men det känns som en förutsägbar dussinbok som inte har mycket att säga. Tyvärr.
 

De dödas skepp

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe ship of the dead.
SerieMagnus Chase #3.
Längd: 418 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Loke är fri från sina bojor, och det första han tänker göra med sin frihet är att starta Ragnarök. Men Loke är inte det enda problemet. Det dröjer inte länge innan Magnus och de andra blir erbjudna att äta upp sina gamla vänner Blitzen och Hearthstone. Vilket flyt att varken dvärg eller alv är halal! Och att Magnus är to-be-vegetarian.
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker mycket om Rick Riordans böcker. De är lättsamma, kreativa och oerhört roliga. I De dödas skepp finns flera scener (de flesta med Jack) som bokstavligen fick mig att skratta rätt ut. Riordan har helt enkelt en förmåga att underhålla sina läsare, och ge dem en riktigt trivsam lässtund.
 
Mitt problem med Riordan är emellertid att han återanvänder samma mall om och om och om igen. Alla hans böcker har samma struktur, och det känns som att vi har tagit del av alla händelser tidigare. Tyvärr är De dödas skepp inte ett undantag, och det hela blir lite tjatigt och förutsägbart. I längden blir jag som läsare också rätt uttråkad: för med 17 av Riordans böcker i min samling känns det nu som att jag läser samma grej för 17:e gången. Det är jättesynd, för Riordan har så himla bra och kreativa idéer. Jag önskar bara att han kunde försöka ändra upplägget på sina böcker, så att de inte blev så lika varandra.
 
Som helhet är De dödas skepp en bra bok. Det finns ingen tvekan om det. Den har mycket action och mycket humor. Skulle jag inte ha läst särskilt många av Riordans böcker sedan tidigare, hade jag garanterat älskat den. Men tyvärr är så inte fallet, och om du – precis som jag – har läst alla Riordans tidigare romaner, bör du inte heller förvänta dig något nytt och fräscht av denna.
 

To kill a kingdom

Författare: Alexandra Christo.
Serie: Fristående.
Längd: 358 sidor.
 
Prinsessa Lira är en siren med sjutton prinshjärtan i sin samling. Men efter att ha tvingats döda en av sina egna, bestraffas hon genom att förvandla till människa. Om hon vill bli siren igen måste hon leverera prins Elians hjärta till Sjödrottningen innan vintersolståndet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
To kill a kingdom är en lite mörkare nytolkning av Den lilla sjöjungfrun, och den första boken som jag har läst om sjöjungfrur och sirener. Det var förvånansvärt intressant. Boken som helhet är väldigt atmosfärisk. Jag tycker om hur Christo har tolkat den välkända klassikern, och fast händelseförloppet gick att gissa långt i förväg var det intressant att ta del av berättelsen. Det var lätt att tycka om karaktärerna och det behagliga språket gjorde texten lätt att ta till sig.
 
Det är emellertid tydligt att To kill a kingdom är en debutroman. Det finns exempelvis stora brister när det kommer till världsuppbyggnad och stereotyper. Dessutom är actionscenerna lite halvdant utförda: de känns aldrig påtagligt farofyllda. Utöver det fokuserar en stor del av romanen på kärleksrelationen mellan Lira och Elian, men kemin mellan dem känns aldrig av. Det blir helt enkelt mycket romantik som inte är särskilt romantisk. Jag hade nog personligen tyckt mer om boken om romantiken lagts åt sidan helt och hållet.
 
Som helhet tycker jag att To kill a kingdom är en bra bok, men den nådde inte riktigt mina förväntningar. Alexandra Christo behöver arbeta en del på sitt skrivande, och träna på att få fram genuina känslor. Men allt som allt... en bra bok som sagt. Varken mer eller mindre.
 

RSS 2.0