Amber

Kemisten

Författare: Stephenie Meyer.
OriginaltitelThe Chemist.
Serie: Fristående.
Längd: 567 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"Hon var anställd av USA:s regering, men det var det få som kände till. Expert inom ett område som få vet existerar på en enhet som knappt någon ens visste fanns. Och när enheten bestämde att hon utgjorde ett hot, inleddes jakten."
 
 
 
 
 
 
Kemisten är en spännande och actionfylld thriller som skiljer sig mycket från Stephenie Meyers tidigare verk. Bortsett från att boken tillhör en annan genre har den dessutom en betydligt mörkare och mer spänd atmosfär. 
 
Romanen börjar relativt långsamt och jag hade till en början svårt att komma in i handlingen. Men efter ungefär 200 sidor var det som att en spärr släpptes och helt plötsligt kunde jag inte få nog. Tempot ökade, de intelligenta dialogerna fick allt större inslag av värmande humor och karaktärerna växte; speciellt Alex. Jag älskade hennes skarpsinnighet och fyndighet samt fann hennes kunskaper om gifter otroligt fascinerande. Och trots att relationen mellan henne och Daniel är påskyndad och otrovärdig gjorde deras kemi att jag ändå njöt att läsa om deras förhållande.
 
Jag tycker om Stephenie Meyers tidigare böcker, men gillar skarpt att hon visar upp en ny sida av sig själv med Kemisten. Det annorlunda konceptet är oerhört intressant att läsa om och kombinationen mellan nervkittlande jakter, värmande humor och gosig romans fängslar. Om du är sugen på en thriller med behagligt tempo, gripande intriger och målande detaljer bör du definitivt kolla in Kemisten.
 
 

Diabolic

Författare: S. J. Kincaid.
OriginaltitelThe diabolic.
SerieDiabolic #1.
Längd: 506 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"Nemesis är en diabol: en varelse manipulerad och programmerad att inte bry sig om något annat än sin ägares välmående. I Nemesis fall är detta Sidonia. När kejsaren får reda på att Sidonias pappa planerat ett uppror, kräver han att Sidonia reser till det kejserliga palatset som gisslan och försäkran om att hennes pappa inte går vidare med sina planer. Det enda sättet för Nemesis att skydda Sidonia är att ta hennes plats."
 
 
 
Diabolic är en spännande roman med ett riktigt fascinerande koncept. Den har en tankeväckande värld och den starka, kvinnliga protagonisten fångade mitt intresse redan vid första sidan. Hennes råa brutalitet och hållfasta lojalitet fick mig att tycka om henne direkt. Hon bryr sig inte om vad andra tycker och inspirerar med sin kick-ass attityd.
 
Men det är synd att Kincaid inte tar längre tid på sig att bygga upp scenerna. Boken känns rätt påskyndad och många sekvenser rusas förbi i all hast. Det får boken att upplevas vara relativt ytlig och jag hade troligen njutit mer av läsningen om Kincaid arbetat mer med beskrivningar och stämning. Avsaknaden av detaljer gör också att det blir svårt att få en klar bild över hur det dystopiska samhället ser ut.
 
Eftersom jag älskar att läsa om konspirationer blev jag glatt förvånad när jag upptäckte att Diabolic är fullproppad av fängslande intriger. De gripande komplotterna fungerar som en effektiv pulshöjare och bidrar med en del oväntade vändningar. Jag är dock besviken över hur pass stereotypisk boken är. Diabolic känns nämligen som ett hopplock av andra böcker och bjuder egentligen inte på något nytt och eget. Klyschorna radar upp sig och kärleksdramat fick mig gång på gång att himla med ögonen.
 
Under läsningen falnar engagemanget ibland på grund av klyschor och ytlighet, men intrigerna håller intresset vid liv. Som helhet är Diabolic en bra roman som inte riktigt sticker ut ur mängden. 
 

Destination: Thailand

Författare: Katy Collins.
OriginaltitelDestination: Thiland.
Längd: 315 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
SerieÄventyr för ensamma hjärtan #1.
 
"Georgia hade allt: en pojkvän, en bostad och en plan. Men när hon blir dumpad förändras allt. I desperation skriver hon en lista över saker hon drömt om att göra, men tvingades avstå ifrån på grund av pojkvännen. Med självförtroendet i botten drar hon till Thailand för att försöka komma över det som hänt. Äventyret blir inte riktigt som hon tänkt sig, men det fantastiska med att gå sönder är att man får en chans att bygga upp sig på nytt."
 
 
Destination: Thailand är en lättsam och varm roman som inspirerar genom sitt koncept. Huvudkaraktären Georgia bestämmer sig för att lämna allt bakom sig, följa sin dröm och leva livet dag för dag. Det är oerhört intressant att följa hennes äventyr och hennes personliga utveckling inspirerar läsaren till att se sina egna möjligheter i livet. 
 
Som karaktär är Georgia lätt att tycka om och sympatisera för. Dessvärre är hon så pass naiv och lättlurad att det ibland blir riktigt irriterande. Dessutom verkar hon behöva ständig bekräftelse från män, vilket tar udden av den annars självständiga och starka kvinnan som boken beskriver.
 
Förutom själva äventyret är det miljön som är bokens styrka. Borta är det bullriga storstadslivet, som istället ersatts av stränder och värme. Denna aspekt hade dock kunnat vara ännu starkare. Jag hade velat ha mer detaljerade beskrivningar och upplevelser av det exotiska landets kultur för att på så sätt mentalt transporteras dit. Nu skildras landet relativt ytligt, vilket fungerar för att låta läsaren att drömma sig bort, men inte blir tillräckligt påtagligt för att få det att kännas som att man faktiskt är där.
 
Som helhet är Destination: Thailand en glädjande roman som inspirerar läsaren till att leva livet till fullo. Trots att boken är relativt förutsägbar, har en lättlurad protagonist samt saknar inlevelse i sina kulturella beskrivningar lyckas den trollbinda. Destination: Thailand fick mig att längta efter sommaren och jag ser fram emot att läsa efterföljaren.
 

10 år i frihet

Författare: Natascha Kampusch.
Originaltitel10 jahre freiheit.
Serie: Fristående.
Längd: 219 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"Tio år har gått sedan Natascha Kampusch lyckades fly från den källare där hon i många år satt fången. Hon trodde att ett nytt liv skulle börja, fullt av möjligheter. Men det var inte så enkelt. Nu berättar hon om livet i frihet: om svårigheterna att hitta en identitet, om mörkret som fortfarande följer henne, om varför hon trots allt inte förlorat sin tro på människan."
 
10 år i frihet är Natascha Kampuschs andra självbiografiska roman, som även den visar glimtar av hennes tid i fångenskap. Fokus ligger dock främst på hennes liv efter att hon lyckats fly. Kampusch berättar den fängslande historien med stor inlevelse och hennes styrka gör det omöjligt att inte sympatisera. Trots att boken behandlar en mycket tuff tid i hennes liv blottar hon sitt hjärta och reflekterar kring händelserna på ett väldigt rationellt och objektivt sätt. Hon framstår som en mycket insiktsfull människa och inspirerar genom att vägra dela in världen i svart och vitt.
 
Romanen är dock inte lika gripande som hennes debut, 3096 dagar. Detta troligen för att den boken skildrade den fasansfulla tiden då hon var inlåst, medan 10 år i frihet snarare handlar om efterverkningarna. Fast det är en mycket intressant läsning engagerades jag inte lika mycket, och jag känner mig nästan skyldig av det faktum att jag ibland blev lite uttråkad. 
 
Som helhet är 10 år i frihet en bra självbiografi och en någorlunda fängslande läsning.
 

Skolans hjälte

Författare: Rachel Russell.
OriginaltitelLocker hero.
Längd: 303 sidor.
Bokförlag: Modernista.
SerieDen otursförföljde Max Crumbly #1.
 
"Skolans mobbares nya hobby är att låsa in Max i hans skåp. Max vill på ett magiskt sätt rymma från skåoet och besegra mobbaren. Problemet är att Max inte direkt har några superkrafter. Hans kusliga och nästan övermänskliga förmåga att känna doften av pizza på flera kvarters avstånd skrämmer tyvärr inga skurkar på flykten. Ändå gör Max sitt bästa för att vara den hjälte hans skola behöver."
 
 
 
C. S. Lewis sade en gång att ”en berättelse för barn som enbart kan uppskattas av barn är inte en bra berättelse”. Dessvärre är detta fallet med Skolans hjälte. Det är i grund och botten en söt roman och hade jag läst den för tretton år sedan skulle jag troligen tyckt mycket om den. Men som vuxen charmas jag inte på samma sätt. På grund av bristande trovärdighet och en ointelligent huvudkaraktär faller berättelsen platt. Alla svårigheter som uppstår är i själva verket mycket lätta att reda ut, vilket gör att handlingen och karaktären upplevs vara relativt dumma.
 
Skolans hjälte är mer mysterieinriktad än Nikkis dagbok, som snarare fokuserar på protagonistens relationer. Detta ger boken ett stadigt tempo men förhindrar samtidigt läsaren att komma karaktärerna riktigt nära. Berättelser om hjältedåd och brott ligger i romanens mitt och därmed faller tjusningen med Russells intagande karaktärer bort.
 
Läsningen av Skolans hjälte är troligen mycket spännande för unga, men för oss vuxna blir det ett medelmåttigt tidsfördriv.
 

Kallelsen

Författare: James Frey.
OriginaltitelThe Calling.
SerieEndgame #1.
Längd: 511 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Tolv spelare är kallade till striden. Tolv ungdomar från uråldriga familjer. Mänskligheten härstammar från deras ätter och de valdes ut för tusentals år sedan. Sedan dess har de förberett sig, varje dag, på Spelet. De är smarta, korkare, starka, svaga, lata, vackra, fula, goda och onda. De har inga superkrafter, kan inte flyga, förvandla bly till guld eller hela sig själva. När döden kommer är det slut. För dem och för oss alla. En av dem måste lösa den stora gåtan. Annars är allt förlorat."
 
Kallelsen gör mig kluven. Å ena sidan är det en oerhört fascinerande roman. Det annorlunda konceptet är riktigt intressant och bokens komplexitet fängslar. Kallelsen har dessutom en del riktigt intensiva scener som gör att det är svårt att släppa taget.
 
Men som läsare får vi följa alldeles för långa karaktärer. Tolv karaktärer introduceras på samma gång och vi får inte riktigt lära känna någon av dem på djupet. De korta kapitlen hoppar mellan olika perspektiv och eftersom berättarrösterna är lika varandra blandas karaktärerna ihop. Det är många att hålla reda på och det är svårt att känslomässigt knyta an till dem. Eftersom inte tillräckligt med tid spenderas med varje individ upplevs de knappt vara verkliga personer och det gör att hela berättelsen faller platt.
 
En annan svaghet är att bokens abstrakta stil skapar stor förvirring. Frey förklarar inte mycket kring Spelet och som läsare vet vi knappt vad det går ut på. Det lilla som faktiskt avslöjas blir inte tillräckligt för att skapa ett engagemang och som läsare kände jag mig exkluderad.
 
Kallelsen har i grund och botten riktigt stor potential, men mängden karaktärer samt de bristande förklaringarna gör att intresset falnar. Det fascinerande konceptet får mig dock att vilja läsa mer och jag ser fram emot att ta del utav fortsättningen. 
 

Häxornas krig

Författare: Sally Green.
SerieHalf Bad #3.
Längd: 306 sidor.
Bokförlag: Semic.
OriginaltitelHalf Lost.
 
"Nathan är på flykt igen. Rebellerna håller på att för-lora kriget. De är för få, utspridda och verkar chans-lösa, trots att Nathan övertagit sin fars starka krafter. Hans tidigare kärlek Annalise är nu hans mest hatade fiende. Våldet trappas upp och kampen blir alltmer för-tvivlad. Bara en sista, desperat utväg kan rädda dem."
 
 
 
 
 
Häxornas krig är en bra avslutning på en riktigt bra trilogi. De komplexa karaktärerna är lätta att fastna för och utvecklingen som de genomgår är oerhört fascinerande att följa. Det kreativa konceptet engagerar läsaren och jag är mycket förtjust i den mörka stämning som handlingen skapar. Det är en välskriven och gripande bok: fylld med spänning, hjärtevärmande romans och oväntade vändningar.
 
Dessvärre falnar tempot ibland och en del sekvenser i boken upplevs som utdragna. Därtill vet jag inte riktigt vad jag tycker om avslutet. Jag berördes starkt av bokens senare kapitel, men själva epilogen kändes väldigt… bisarr. Slutet är udda och jag har svårt att avgöra om jag gillar det eller inte.
 
Fast Häxornas krig inte är seriens starkaste del är den som helhet ett någorlunda tillfr-edsställande avslut.
 

Slända i bärnsten

Författare: Diana Gabaldon.
SerieOutlander #2.
Längd: 798 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
OriginaltitelDragonfly in ember.
 
"Tillsammans reser Claire och Jamie de till Frankrike för att rädda Skottland från undergång. Deras mål är att hindra fälttåget mot engelsmännen. De möter intri-gerna vid Solkungens hov och tvingas kämpa för sina liv och sin kärlek."
 
 
 
 
 
 
 
Precis som sin föregångare har Slända i bärnsten ett oerhört intressant koncept som fängslar läsaren. Tidshoppen genomförs på ett snyggt sätt och jag fascineras av hur de fiktiva händelserna skickligt vävs samman med sanna, historiska inträffanden. Det är tydligt att Gabaldon lagt ner mycket tid på sin berättelse och hon skildrar sin entusiasm genom ett detaljerat språk och komplexa karaktärer.
 
Dessvärre är läsningen relativt tung. Gabaldon är som sagt mycket duktig på att skriva och få fram ord, men i detta fall blir det för mycket: för många ord, för många detaljer och för många onödiga sidospår som inte leder någonstans. Mycket av det Gabaldon skriver om tillför ingenting till berättelsen och stora delar av boken hade kunnat komprimeras. Som ett resultat blir Slända i bärnsten långsam, utdragen och aningen ansträngande att ta till sig.
 
Som helhet är Slända i bärnsten en charmerande och tilltalande roman som är för lång i förhållande till sin handling. Det är ett unikt fall där boken är bra, men tv-serien bättre. 
 

Jojjes ljuvliga medicin

Författare: Roald Dahl.
Serie: Fristående.
Längd: 105 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
OriginaltitelGeorge's marvellous medicine.
 
"Jojjes mormor är en riktigt elak gammal tant. Jämt tjatar hon på honom om att han ska sluta växa, och hon vill att han ska äta vitkål med maskar i. Dessutom har hon världens sämsta bordsskick. En dag får Jojje nog och får en snilleblixt: han ska blanda ihop en högst speciell medicin som gör att hans mormor förvandlas och blir snäll! Kommer han att lyckas?"
 
 
Jojjes ljuvliga medicin är precis som Roald Dahls andra verk en enkel, snabbläst och mysig berättelse. Boken har ett fängslande språk, en originell handling och fina illust-rationer som kopplar an till texten. Huvudkaraktären Jojje är dessutom lätt att fastna och sympatisera för.
 
 
Som vuxen har jag dock ett lite mer kritiskt synsätt än om jag hade läst romanen som barn. Händelserna är både upprepande och förutsägbara, och det som sker är inte tro-värdigt. Dessutom hyser jag tvivel om det budskap som förmedlas. I boken blandar Jojje nämligen ihop en mängd olika, giftiga substanser som han sedan ger till sin mormor. När ”medicinen” börjar få konsekvenser är det inte riktigt någon i familjen som bryr sig om vad som händer med den gamla damen. Det finns en risk att detta ger fel signaler åt barn som inte ännu börjat förstå det här med ”moral”.
 
Som helhet är Jojjes ljuvliga medicin en mysig läsning, som passar bra vid högläsning. Barnet bör dock få förklarat för sig att det inte riktigt är okej att agera så som karaktärer-na gör i boken.
 

Morgonstjärnan

Författare: Pierce Brown.
OriginaltitelMorning star.
SerieRött uppror #3.
Längd: 524 sidor.
Bokförlag: Norstedts.
 
"Efter att ha fått makt och förtroende blir Darrow till slut avslöjad och tillfångatagen. Han blir torterad och nedbruten, och allt hopp tycks vara ute. Men han är fortfarande sitt folks sista hopp och hans vänner har inte övergivit honom. Darrow föddes som slav och blev en Gyllene - en av världens mäktigaste. Sedan raserades allt han byggt upp. Nu måste han uppbåda all sin styrka, slå sig fri och avsluta kampen han en gång startade."
 
Som den avslutande delen i storslagna Rött uppror-trilogin har Morgonstjärnan mycket att leva upp till, men fans lär inte bli besvikna. En intensiv inledning kastar läsaren dir-ekt in i händelserna och därefter fortskrider boken i samma höga tempo. Precis som för-egående böcker har romanen en enastående handling, spänd stämning och mycket act-ion. Det hinner hända otroligt mycket under bokens gång och konceptet, tillsammans med den fascinerande världen, fängslar ända till slutet.
 
Men precis som i tidigare delar av trilogin är språket relativt tungt och jag hade ibland svårt att engagera mig i berättelsen på grund av Pierces unika sätt att skriva. Det finns en viss distans mellan läsare och författare som gjorde att jag inte känslomässigt greps tag. Dessutom hade jag svårt att relatera till karaktärerna.
 
Som helhet är Morgonstjärnan en spännande avslutning på den episka trilogin. Fast bokens svagheter gör att jag inte sitter trollbunden under hela läsningen kan jag inte neka dess förträfflighet. Det är en välskriven och oerhört genomtänkt roman som fans av Brandon Sanderson borde läsa omgående. 
 

Ensam kvar

Författare: Alexandra Oliva.
OriginaltitelThe Last One.
Serie: Fristående.
Längd: 345 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"Zoo skickar in en ansökan och snart är hon en av tolv deltagare som tävlar i en realityserie i vildmarken. Det handlar om att överleva och att klara psykiska utman-ingar. Samtidigt som serien spelas in inträffar en kata-strof som hotar att slå ut civilisationen. Ovetande om vad som hänt fortsätter Zoo att kämpa utan att förstå att det inte längre är någon som filmar."
 
 
 
 
Ensam kvar är en riktigt fascinerande roman och en häpnadsväckande debut. Den har en intelligent premiss som griper tag redan vid första sidan och tankeväckande anknytn-ingar till vårt moderna samhälle som ger boken en ökad trovärdighet. Ensam kvar känns som en blandning mellan dokusåpan Robinson och filmen Vägen (2009): en kombina-tion som blir riktigt fängslande. 
 
Romanen varvar två olika tidsparalleller. Den ena berättas i första person och utspelas i nutid. Där kämpar Zoo för att överleva, ovetandes om att världen är döende. Den andra parallellen är skriven i tredje person och skildrar istället några av utmaningarna som deltagarna möter i realityseriens början. Båda parallellerna är spännande, och det är intressant att följa de olika grenarna samt Zoos kamp. Berättelsen rör sig dock långsamt framåt och bristen på fartfyllda händelser gör att romanen ibland upplevs vara tung att läsa.
 
Alexandra Oliva har lagt mycket energi på att beskriva karaktärerna och hon låter läsa-ren lära känna dem ordentligt. Dessvärre övertygade hon inte mig om att karaktärerna var värda att läsa om. Jag upplevde dem som distanserade och jag började aldrig känna något för dem, vilket blev problematiskt. Att skapa engagerande karaktärer är A och O: det spelar ingen roll hur bra handlingen är, fastnar läsaren inte för karaktärerna är det kört.
 
Som helhet är Ensam kvar en smart och genomtänkt roman, som på grund av sitt tempo och sina andefattiga karaktärer inte engagerar.
 

Och så var de bara en

Författare: Agatha Christie.
OriginaltitelTen Little Indians.
Serie: Fristående.
Längd: 248 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Tio främlingar har blivit bjudna till en herrgård på en isolerad ö. Gårdens okände ägare dyker själv aldrig upp, men låter snart sina gäster förstå att var och en kommer att bestraffas. Moraliskt är de alla skyldiga till mord som de aldrig har stått till svars för. När den första kroppen hittas, samtidigt som det står klart att all kontakt med omvärlden är bruten, inleds en mardr-ömslik kamp på liv och död."
 
Och så är de bara en är en oväntat bra roman. Eftersom jag sällan fastnar för deckare förvånades jag över det engagemang som boken väckte hos mig. Tempot är behagligt, berättelsen gripande och Agatha Christies språk fängslande. Dessutom är mysteriet rikt-igt intressant att följa, och jag gillade verkligen bokens koppling till barnramsan.
 
Jag hade dock velat bli mer involverad i mysteriet. Jag tycker om att själv spekulera kri-ng vem den skyldige är och bli motbevisad av författaren, men bristen på ledtrådar i Och så var de bara en gjorde att jag kände mig som en passiv åskådare, snarare än någon som var med och löste fallet. Det skapar en viss distans mellan läsaren och berättelsen, och leder till att slutet förlorar slagkraft.
 
Som helhet tyckte jag om Och så var de bara en. Det är en intressant och spännande klassiker, som håller läsaren engagerad ända till slutet.
 

Berättelser om en (inte så lycklig) hjärtekrossare

Författare: Rachel Renée Russell.
Serie: Nikkis dagbok #6.
Längd: 341 sidor.
Bokförlag: Modernista.
OriginaltitelTales from a not-so-happy heartbreaker.
 
"Det ligger kärlek i luften. Årets viktigaste bal står för dörren, och Nikki hoppas såklart att Brandon, killen som hon är vansinnigt förälskad i, vill gå dit med hen-ne. Men tiden är knapp, och vad ska Nikki ta sig till om han inte är intresserad? Eller om han, död och pina, får för sig att gå dit med ärkefienden Mackenzie?"
 
 
 
 
 
Precis som sina föregångare är Berättelser om en (inte så lycklig) hjärtekrossare riktigt söt. De gulliga seriestripparna, teckningarna och sidornas luftighet bidrar dessutom till att läsningen går snabbt. Det är en charmig roman som underhåller läsare i alla åldrar.
 
Det är dock lätt att irritera sig på protagonisten Nikki. Hon lär sig aldrig av sina misstag och är riktigt dålig på att kommunicera med sina vänner. Hon har inte mognat under seriens gång och hennes överdramatiska sätt börjar bli tröttsamt. Dessutom misstolkar hon alltid andra personers signaler, vilket gör att hon ofta förvränger verkligheten.
 
Men fast Nikki kan vara svår att tycka om ibland är Berättelser om en (inte så lycklig) hjärtekrossare riktigt charmig. Den bjuder på en hel del humor och för läsare med barnasinnet kvar blir det en underhållande upplevelse. Om ni har en ung, läsnyfiken tjej i er familj så rekommenderar jag starkt att ge böckerna i Nikkis dagbok-serien som julklapp. Jag skulle utan tvekan ha fallit pladask för dem om jag läst serien som nioår-ing.
 

Let it snow

OriginaltitelLet it snow.
Serie: Fristående.
Längd: 333 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
Författare: Maureen Johnson, Lauren Myracle, John Green.
 
"Det är julaftonskväll och Gracetown har blivit begravt i snömassor. En ensam tjej hoppar av tåget som fastnat i snön och pulsar fram till den nattöppna restaurangen vid spåret. Tobin och Greven gräver fram ett twister och ger sig ut i stormen i en episk kapplöpning mot tvillingarna Reston. Till slut hamnar alla vilsna själar på samma fik där baristan Addie försöker laga sitt kro-ssade hjärta vid espressomaskinen. Och hitta en försvu-nnen minigris."
 
 
Let it snow är en stämningsfull roman som försätter läsaren i julstämning. Den lättsam-ma och mysiga boken värmer långt in på själen och lyser upp i det annars dystra höstm-örkret.
 
Romanen består av tre berättelser som allesammans tilltalar på olika sätt. Jag tyckte mest om den första historien, nämligen Jubilee-expressen av Maureen Johnson. Den är vitsig, underhållande och underbart söt. Jag fastnade för karaktärerna och älskade deras härligt knäppa personligheter. 
 
Mittenberättelsen, Cheerleaderstormen, är enligt mig bokens svagaste del och jag hade förväntat mig så mycket mer av John Green. Jag tyckte mycket om karaktärernas sarkasm och humor, men historien i sig höll inte måttet. Handlingen var enformig och inte mycket hände.
 
Den avslutande berättelsen, Grisarnas skyddshelgon av Lauren Myracle, fungerar väl. Visserligen är huvudkaraktären för självupptagen och gnällig för att få min respekt, och hennes utveckling sker för snabbt för att upplevas som trovärdigt. Men Myracle berättar historien på ett sådant sätt att jag ändå fängslades. Dessutom blev jag helt förälskad i tekoppsgrisen Gabriel. 
 
I sin helhet är Let it snow en riktigt mysig och söt bok som passar perfekt nu när julen närmar sig. Fast romanen saknar tyngd och innehåller många klyschor kan mitt hjärta inte undgå att smälta för de glättiga romanserna. Den stämningsfulla atmosfären fick mina ögon att tindra och gav mig stor längtan efter julen.
 

Olyckornas tid

Författare: Moïra Fowley-Doyle.
OriginaltitelThe Accident Season.
Serie: Fristående.
Längd: 285 sidor.
Bokförlag: Natur&Kultur.
 
"Det händer vid samma tid varje år. Så länge Cara kan minnas har olyckornas tid varit en del av hennes liv. Varje oktober drabbas hennes familj av mystiska olyc-kor: skrubbsår, brutna ben, till och med dödsfall. Trag-edier som förföljer Cara, systern Alice och styvbrodern Sam, men som ingen vill prata om. Olyckornas tid är här, och varje hemlighet är en möjlig olycka. Men det här året börjar Cara ställa frågor."
 
 
Olyckornas tid grundas på en oerhört stark idé. Konceptet är fantastiskt kreativt och den stämningsfulla atmosfären griper tag. Därtill flyter språket på bra och mystiken är fäng-slande. Trots det är inte läsningen särskilt underhållande. Tempot är långsamt och det tar lång tid innan handlingen kommer igång ordentligt. Boken är dessutom förutsägbar.
 
Jag hade svårt att fastna för karaktärerna. Deras personligheter kommer inte fram orden-tligt, vilket gör att de upplevs som färglösa och platta. Fowley-Doyle fick inte mig att känna något för dem och fast olyckorna var intressanta att följa brydde jag mig aldrig om vem som drabbades. 
 
Allt som allt är Olyckornas tid okej och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Fowley-Doyle i framtiden. Konceptet är nyskapande och i grund och botten är det en riktigt intressant läsning. Men eftersom boken utvecklas långsamt och har oengagerade karaktärer lyckades den inte trollbinda mig.  
 

Hatad och älskad

Genre: Självbiografi.
Serie: Fristående.
Längd: 112 sidor.
Bokförlag: Calidris.
Författare: Alexandra Nilsson, Ylva Enström.
 
"Alexandra Nilsson gjorde sig känd som femtonåring genom att trycka på sina bloggläsares knappar. Hon festade, bråkade, bantade och bloggade sen om kaoset utan hämningar. Idag, tio år senare, vill hon göra slut med den gamla, kaosälskande Kissie. Hon berättar om baksidan av hennes framgång, om hur vuxna i media-världen ständigt utnyttjade henne, och om hur hon till slut lyckades göra sig fri."
 
 
 
 
Jag har avsiktligt tagit avstånd från bloggen Kissies i det förflutna. Skribentens omogna beteende och vana att trycka ner andra är inte något som jag är villig att visa mitt stöd för. Men intrycket av den kända bloggaren förändrades efter att ha läst Hatad och älsk-ad. Boken ger inblick i delar av Kissies liv och skapar förståelse för hennes uppträdan-de. Romanens innehåll ursäktar inte hennes tidigare agerande, men gör att läsaren symp-atiserar för den härliga personen bakom alter egot Kissie.
 
Hatad och älskad är en riktigt intressant bok. Alexandra Nilsson (bloggaren bakom Kissies) har sänkt garden och skriver med en fängslande genuinitet. På bara några få sidor lyckas hon sammanfatta sitt liv och med en nyfunnen sårbarhet ger hon en grip-ande insikt i vad kändisskapet kan medföra. Med sina egna erfarenheter som utgångs-punkt diskuterar Nilsson även tankeväckande ämnen som näthat och feminism.
 
Den engagerande läsningen tyngs dessvärre av långa, kompakta stycken som ofta strä-cker sig över flera sidor. Därtill saknar romanen en tydlig disposition. Men eftersom Hatad och älskad är en bok man läser för att ta del av berättelsen om Kissie, snarare än att underhållas, kommer Nilsson undan med utformingen.
 
Hatad och älskad är en intressant och läsvärd bok som låter läsaren lära känna en allt mognare Kissie. Förändring sker inte över en natt, men genom denna bok har Alexandra Nilsson tagit ett steg mot att lämna den provocerande festprissen bakom sig och istället bli en förebild.
 

Ur Askan

Författare: Leigh Bardugo.
OriginaltitelRuin and Rising.
SerieGrisha #3.
Längd: 344 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Skuggmästaren har intagit huvudstaden och gjort sig själv till kung över Ravka. Solbringaren Alina gömmer sig i underjorden bland uråldriga tunnlar och grottor, tillsammans med Mal och spillrorna av sin en gång så kraftfulla Grisha-armé. De förbereder sig för jakten på eldfågeln, främjaren som kan göra Alina tillräckligt stark för att mäta sig med Skuggmästaren, och som är Ravkas enda hopp om fred och räddning."
 
 
 
Ur askan är en bra avslutning på trilogin. Det är en spännande bok som ytterligare utforskar den fascinerande världen. Dessutom utvecklas karaktärerna. Fast jag tyckt om protagonisterna sedan första boken fastnar jag för dem mer än någonsin. Till och med seriens antagonist, Skuggmästaren, är omöjlig att inte hysa sympati för.
 
Mitt problem med Grisha-serien är dock avsaknaden av en stark, framåtdrivande hand-ling. Alla trilogins böcker har imponerande avslutningar, men själva uppladdningarna är händelselösa. Samma sak gäller Ur askan: mittpartiet är relativt monotont och jag hade helt enkelt velat få ut mer av berättelsen. 
 
Dessutom tycker jag inte om när döda karaktärer kommer tillbaka till liv, eftersom den spänning och sorg som läsaren har upplevt vid dödsscenen förvandlas till antiklimax. Dessvärre har Bardugo valt att ge livet åter till en fallen protagonist, vilket ger ett all-deles för klyschigt och sötsliskigt lyckligt slut.
 
Ur askan är en bra bok, med intressanta karaktärer och en fascinerande värld. Dock utnyttjar den inte sin fulla potential och som läsare kände jag mig inte helt tillfredsställd när sista sidan var läst. 
 

Olympens blod

Författare: Rick Riordan.
Originaltitel: The Blood of Olympus.
SerieOlympens hjältar #5.
Längd: 472 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Äventyret går mot sitt slut för Percy Jackson och hans kompisar. Moder Jord har visat sig vara en blindgalen mördargudinna som fått nog av människor och hon växer sig allt starkare. Gaia behöver bara låta blodet från två halvgudar falla på helig mark för att ta makten över himmel och jord."
 
 
 
 
 
 
Jag beundrar verkligen Rick Riordans sätt att skriva. Hans lättsamma språk ger texten ett behagligt flyt som gör att sidorna flyger förbi. Dessutom gör hans insikt i grekisk mytologi boken lärorik, samtidigt som hans användning av humor förgyller läsningen. Faktum är att Riordan är en av ytterst få författare som lyckats underhålla mig så pass att jag skrattat rätt ut. 
 
Karaktärerna är härliga och deras rappa dialoger är underbara att ta del utav. Dessvärre är jag besviken på att boken enbart berättas ur ett fåtal protagonisters synvinklar. Jason, som jag är minst intresserad av, tar mycket plats i boken medan mina favoriter hamnar i bakgrunden. Vi får visserligen läsa ett par kapitel ur charmanta Leos synvinkel, men Percy, Annabeth och Hazel har nedgraderats till sidkaraktärer och berättar inte någon av bokens händelser ur sina perspektiv. Tyvärr gjorde denna avsaknad att mitt intresse inte fångades upp på samma sätt som tidigare. Därtill irriterades jag av att många av frågorna som väckts i deras berättarperspektiv i föregående delar lämnades obesvarade.
 
Precis som de tidigare böckerna i serien är Olympens blod actionpackad och spännande. Jag blev dock inte särskilt berörd. Den känslofyllda Dödens port väckte höga förvän- tningar som Olympens blod tyvärr inte lyckades uppnå. Den sista striden avklaras för enkelt och har alldeles för få konsekvenser. Jag hade hoppats på att serien skulle gå ut med ett ”bang!”, men det malplacerade och orealistiskt lyckliga slutet gav mig istället en antiklimatisk känsla.
 
Olympens blod är inte Riordans starkaste roman, men en väl fungerande avrundning på serien. Det som finns med i boken är lysande utfört, men på grund av det som saknas är jag inte helt tillfredsställd.
 

Naddap dlöks

Författare: Roald Dahl.
OriginaltitelEsio trot.
Serie: Fristående.
Längd: 59 sidor.
Bokförlag: Rabén & Sjögren.
 
"Den blyge herr Hoppig skulle så gärna vilja få mer kontakt med sin granne, den vackra fru Silver. Men hon bryr sig bara om sin älskade sköldpadda. Men så kommer han på ett genialt sätt att lura till sig hennes uppmärksamhet, han smäller i henne att hon kan få sin sköldpadda att växa med hjälp av en magisk troll- formel: naddap dlöks."
 
 
Naddap dlöks är en mycket enkel berättelse som går snabbt att läsa. Med få sidor, ett stort typsnitt och många fina illustrationer som kompletterar det skrivna innehållet tog det mig inte längre än en kvart att läsa ut boken. Men trots att upplevelsen inte varar länge är den värd att ta del utav. Roald Dahl har som alltid ett fängslande språk och berättelsen är söt som socker.
 
Som vuxen anser jag förstås att handlingen är väldigt förutsägbar och inte det minsta trovärdig. Jag kan också tycka att boken ger missledande signaler till barn. Herr Hoppig och fru Silvers relation grundar sig trots allt på lögner och lurendrejerier, vilket kanske inte är särskilt bra att uppmuntra till. Men bortsett från det tycker jag att Naddap dlöks är en påhittig historia som både stora och små kan uppskatta.
 
Allt som allt är Naddap dlöks ännu en bra bok av Roald Dahl.
 

Zack

SerieHerkules #1.
Längd: 424 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
Författare: Mons Kallentoft, Markus Lutteman.
 
"Fyra asiatiska kvinnor hittas brutalt avrättade i en lä- genhet. En femte dumpas svårt stympad utanför Söd- ersjukhuset. Att döma av hennes sargade kropp har hon blivit attackerad av hundar. På dagarna är Zack en driven kriminalinspektör vid Särskilda enheten. På nä- tterna flyr han verkligheten med droger på klubbar. Jagad av polisens internutredare försöker Zack lösa den värsta mordvågen i Sveriges moderna historia. Handlar det om kvinnohat, rasism eller människoha- ndel?"
 
 
Jag har svårt för deckare. De innehåller ofta tradiga utredningar, platta karaktärer och enfaldiga handlingar som inte faller mig i smaken. Därför var jag kritiskt inställd inför läsningen av Zack, som till min stora förvåning lyckades fånga mitt intresse. 
 
Bokens styrka ligger i de fascinerande mordfallen. Eftersom kapitlen växlar mellan ut- redarens, mördarens och offrens perspektiv får man följa morden ur många olika syn- vinklar. Det underlättar för läsaren att leva sig in i det som skett och bidrar samtidigt med spänning. Att man som läsare får uppleva morden genom offrens ögon gör att det råa våldet intensifieras. 
 
Något jag däremot saknade var komplexitet. Handlingen är simpel, tempot sisådär och romanen lider brist på oförutsägbara vändningar. Därtill hade jag svårt att fastna för protagonisten, Zack. Jag kunde inte alls relatera till honom och tröttnade snabbt på hans macho-stil. Hans missbruk av droger, alkohol och sex gjorde dessutom honom svår att sympatisera med. Kontentan är att han inte fick mig att bry mig.
 
Som helhet är Zack en väldigt grabbig bok, som utmärks av motorcyklar, skottlossni- ngar, fester och våld. Romanen har en del påtagliga brister, men genom de intressanta morden och det lättsamma språket greps jag ändå tag. Jag är definitivt nyfiken på att läsa fortsättningen.
 

RSS 2.0