Nordiska myter

Författare: Neil Gaiman.
Originaltitel: Norse mythology.
Serie: Fristående.
Längd: 235 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Läs om hur Lokes tre barn stals från jättarnas rike, varför Oden offrade sitt öga i Mimers brunn, hur Iduns äpplen återfördes till Asgård och många fler äventyr från den nordiska asatron som tar sin början med Yggdrasil och slutar med Ragnarök."
 
 
 
 
 
Nordiska myter är en samling noveller, där varje kapitel återberättar en berättelse ur den nordiska mytologin. Det är en förvånansvärt lärorik bok. Jag känner igen mycket från historielektionerna på gymnasiet, men många av berättelserna var för mig helt okända. Eftersom jag tycker att mytologi är fascinerande gillade jag det informativa upplägget, och efter läsningen kunde jag inte undgå att känna mig lite mer lärd.
 
Men trots att myterna återberättas på ett intressant sätt hade jag svårt att fastna. Det är många karaktärer att hålla koll på, och vi lär känna dem på en relativt ytlig nivå. Dessutom känns berättelserna mest efterapande – jag saknar en kreativ och personlig prägel på dem. På något sätt känns det som att jag förväntade mig mer utav boken, vilket ledde till att den lämnade mig lite besviken då något saknades.
 
Nordiska myter är i sin helhet okej. Jag tror att personer som inte är särskilt insatta i nordisk mytologi uppskattar den mer, då allt är nytt och boken inte får samma ”tillbaka till skolan”-känsla.
 

När äventyret väntar

Författare: Sofia Fritzson.
Serie: Systrarna och kärleken #2.
Längd: 269 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Fanny är rebellen som balanserar på lagens gräns. Christopher är den ensamstående pappan som alltid är korrekt och perfekt. När de möts är det  något som sprakar, som skulle kunna leda till djupare känslor. Men ska Fanny våga släppa sin rädsla för relationer?"
 
 
 
 
 
 
 
 
När äventyret väntar är en härligt lättsam må bra-bok. Berättelsen har en behaglig rytm och det gripande språket gör att sidorna flyger förbi. Den är lite mer förutsägbar än När drömmen slår in då den följer en rätt typisk romance-mall: med oönskade känslor, ett besvärligt förflutet och ett lyckligt slut. Ändå är det svårt att lägga ifrån sig boken förrän sista sidan är läst.
 
Men jag hade velat lära känna karaktärerna mer ordentligt. Jag tycker om dem, men känner inte riktigt med dem. De är lite för ytliga och stereotypiska, och hade behövt mer komplexitet för att gå från att kännas som fiktiva personer till verkliga individer. 
 
Allt som allt är När äventyret väntar bra, och jag ser fram emot att läsa mer av Sofia Fritzson i framtiden.
 

Kungens fånge

Författare: Victoria Aveyard.
Originaltitel: King's cage.
Serie: Röd drottning #3.
Längd: 512 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Mare är fånge, maktlös utan sin blixtförmåga. Hon lever på nåder av den förrädiska man hon en gång älskade: kung Maven. Samtidigt förbereder sig Mares gäng av blandblodiga för krig."
 
 
 
 
 
 
 
Kungens fånge är betydligt bättre än föregångaren, Glassvärdet. Den har fler intriger, starkare atmosfär och intressantare karaktärer (dvs. mer fokus på Maven). Överlag är det faktiskt en rätt spännande bok, som får mig att se fram emot seriens avslutande del.
 
Emellertid är tempot långsamt, och boken hade kunnat kortas ner en hel del. Transportsträckorna är långa, och ofta känns det som mycket prat men ingen verkstad. Därtill är många av karaktärerna platta. Jag är inte ens särskilt förtjust i Mare, då hon inte känns som en verklig person.
 
Allt som allt är Kungens fånge bra. Den har många brister, men lyckades ändå engagera mig och göra mig nyfiken på fortsättningen.
 

Exit väst

Författare: Mohsin Hamid.
OriginaltitelExit west.
Serie: Fristående.
Längd: 219 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
"I ett land på gränsen till inbördeskrig träffas Nadia och Saeed. Men runt omkring dem faller samhället samhället. Det börjar rykas om dörrar som leder till andra, lugnare platser och liv, för den som trotsar faran och kan betala. De beslutar sig för att ge sig av och lämna allt bakom sig."
 
 
 
 
 
Exit väst gör mig kluven. Å ena sidan är konceptet originellt och fascinerande. Jag tycker också om den lågmälda tonen, och Hamids mäktiga sätt att väcka tankar om hur samhället ser ut. Men samtidigt känner jag att det inte finns mycket till själva berättelsen; inga intressanta karaktärer och ingen drivande handling som kräver att bli läst. Efter läsningen kände jag mig underväldigad.
 
Läsningen besväras även av långa meningar. Invecklade bisatser följer varandra, och det är svårt att ta till sig innehållet eftersom meningens början hinner glömmas bort innan slutet kommer. Att naturliga pauser saknas gör också läsningen stressad, och det är lätt att förlora fokus eftersom jakten på nästa punkt är mer framträdande än berättelsen i sig. Kan du gissa hur långa meningarna var? Faktum är att Exit väst har meningar uppemot 308 ord långa! Och det är inte bara enstaka fall, utan förekommer frekvent: nästan alla meningar är för långa. Det blir minst sagt påfrestande att läsa.
 
Allt som allt är Exit väst okej. Konceptet är annorlunda och jag tycker om stämningen – men handlingens avsaknad av driv och de långa meningarna gjorde att jag inte fastnade.
 
PS. För att göra bokens meningslängd konkret kan jag berätta att hela den här recensionen har 187 ord, inte inberäknat denna mening.
 

En väktares bekännelser

Författare: Elin Säfström.
SerieEn väktares bekännelser #1.
Längd: 284 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
"Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta ser inte dem tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. När det börjar rapporteras om folk som försvinner är det för mycket för en femtonåring."
 
 
 
 
 
 
Jag har generellt sett rätt svårt för genren ”urban fantasy”, då jag ofta upplever den som fånig. Men jag tyckte förvånansvärt mycket om En väktares bekännelser. Det är en lättsam roman, med behagligt språk och härlig humor. Sen är det förstås extra roligt att den utspelas i Stockholm och att Säfström har integrerat mytologi i den typiska svenska vardagen.
 
Emellertid fastnade jag inte riktigt för handlingen, och emellanåt upplevde jag tempot som långsamt. Det var inte heller särskilt svårt att lista ut svaret på det bärande mysteriet, vilket fick protagonisten Tilda att framstå som relativt ointelligent. Eftersom jag tycker om oväntade vändningar, gjorde det linjära händelseförloppet läsupplevelsen lite platt.
 
Allt som allt är En väktares bekännelser en bra bok. Det blev inte en ny favorit för mig personligen, men jag förstår varför så många tycker om den.
 

Syndig

Författare: Sara Shepard.
Originaltitel: Wicked.
Serie: Pretty little liars #5.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Hanna skulle göra allt för att vara coolast i stan. Spencer rotar i familjehemligheter. Emily kan inte sluta tänka på sin nya kille. Och Aria är lite väl förtjust i mammas pojkvän. Nu när Alis mördare är bakom lås och bom tror tjejerna att de går säkra. Men de som glömmer bort det förflutna är dömda att upprepa det."
 
 
 
 
 
Syndig är en beroendeframkallande fortsättning på serien. Det är något visst med Shepards språk som gör att jag fängslas direkt. Sättet som hon formulerar texten på skapar ett väldigt behagligt flyt, och trots att detta är en thriller känns läsningen lättsam. Med det sagt så är Syndig även spännande, och trots att boken inte lider brist på klyschor kan jag lova att den är svår att lägga ifrån sig.
 
Men efter händelserna i Otrolig hade jag hoppats att serien skulle ta en ny, fräsch vändning. Därför blev jag lite besviken när bokens handling verkade upprepa sig själv, som att allt började om från ruta ett. Det får serien att verka lite tradig; som att den aldrig kommer till sitt slutmål. Dessutom kändes intrigerna inte riktigt lika gripande som i tidigare böcker, och jag upplever det nästan som att karaktärerna utvecklats baklänges och blivit mer omogna.
 
Allt som allt är Syndig en bra roman. Den har inte riktigt samma hjärta som tidigare delar, och följer förstås samma långsökta koncept. Men läsningen är faktiskt rätt spännande, och det är omöjligt att inte fastna för Shepards språk. Det spelar egentligen ingen roll vad hon skriver, allt lyckas på något magiskt vis fängsla. Syndig slutar dessutom i en cliffhanger som väcker stor nyfikenhet för fortsättningen. 
 

Barden Beedles Berättelser

Författare: J.K. Rowling.
OriginaltitelThe Tales of Beedle the Bard.
Serie: Hogwartsbiblioteket.
Längd: 135 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Fem förtrollade sagor fulla av äventyr, hjärtesorg, list och magi. De klassiska berättelserna är översatta från runskrift av Hermione Granger, och till varje historia finns en förklarande text av professor Dumbledore."
 
 
 
 
 
 
 
Barden Beedles berättelser är en kort och snabbläst samling sagor från Harry Potters värld. Det är en mysig läsning, som samtidigt har förvånansvärt makabra men tankeväckande budskap. Därtill har boken en hel del kvick humor, och texten kompletteras av riktigt snygga illustrationer.
 
Jag tyckte dock personligen att anteckningarna från Dumbledore var rätt tråkiga. Visst är han insiktsfull, men jag upplevde det som tradigt att läsa hans tankar om varje saga. På något sätt drog det också ner på bokens magiska känsla.
 
Allt som allt är Barden Beedles berättelser en bra sagosamling. Mina favoritberättelser är utan tvekan Sagan om de tre bröderna och Lyckans klara källa, som verkligen fick mig att fundera och som alltid kommer finnas med mig. Bardens Beedles berättelser är på inget sätt en revolutionerande bok – men ett måste i varje Harry Potter-nörds bokhylla.
 

Hjärtlös

Författare: Marissa Meyer.
Originaltitel: Heartless.
Serie: Fristående.
Längd: 444 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Catherine är den ogifte Hjärter kungs favorit. Men hon är inte intresserad. Hon drömmer om att öppna ett konditori. Men i ett rike med magi, dårskap och monster har ödet gjort upp andra planer."
 
 
 
 
 
 
 
Hjärtlös har en intressant premiss och berättar en fascinerande bakgrundshistoria till hur Catherine blev den obarmhärtige Hjärter Dam från Alice i Underlandet. Jag tycker väldigt mycket om retellings, och Marissa Meyer är en gud när det kommer till att återberätta klassiska sagor i modern tappning. Hjärtlös är inget undantag. Det är en spännande och underhållande roman, som höll mig fängslad. Jag tyckte särskilt mycket om att följa Caths intresse för bakning, och tyckte att det var rogivande att läsa om hennes dröm om ett bageri.
 
Tempot är dock långsamt, och vissa transportsträckor mellan de spännande scenerna var rätt tråkiga att läsa. Jag frustrerades också av huvudpersonen, Cath. Hon gör frekvent dumma val, och fast jag känner empati för henne störde jag mig på att hon aldrig stod upp för sig själv. Jag känner också att den karaktärsutveckling som hon genomgår inte är helt trovärdig. 
 
Något annat som jag noterade var att jag inte fick känslan av att Underlandet är ett härligt konstigt och exotiskt land. Det känns som att Meyer tar för givet att vi vet hur Hjärter ser ut, och vi får ingen direkt världsuppbyggnad. Det händer några småunderliga saker, men bortsett från det känns Hjärter som vilket land som helst. Jag hade gärna sett mer kreativitet, som framhävt det absurda samhället i Underlandet.
 
Allt som allt är Hjärtlös en bra bok. Den är inte helt problemfri, men lyckas underhålla läsaren med en intressant berättelse om Hjärter Dams ursprung.
 

Oraklets gåta

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe hidden oracle.
Serie: Apollon #1.
Längd: 367 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Apollon vaknar upp i en soptunna. Det sista han minns är att Zeus blev förbannad för något. Borta är Apollons gudomliga snygghet – kvar finns en finnig kille med ständigt sug efter skräpmat. Nu finns det bara en sak att göra: överleva tillräckligt länge för att bli förlåten av Zeus och insläppt i Olympen igen."
 
 
 
 
 
Oraklets gåta gör mig kluven. Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om protagonisten Apollon. Det är annorlunda att ta del av en guds perspektiv, och hans inbillade överlägsenhet är himla rolig att läsa om! Det hela blir som en kulturkrock, vilket minst sagt underhåller.
 
Dessvärre är handlingen otroligt urvattnad. Det känns som att Riordan återanvänder samma mall för alla sina böcker, gång på gång på gång igen. Till slut blir det väldigt tröttsamt att ta del utav. Jag vet inte om det är lathet eller kreativitetsbrist som spelar in, allt jag vet är att läsningen inte alls känns originell. Därtill saknar boken välbehövt djup, och den konstanta komiska faktorn ger läsningen ett ofta flamsigt och oseriöst uttryck.
 
På grund av att jag har läst många av Riordans tidigare böcker har jag svårt att njuta av Oraklets gåta, då det i princip är samma berättelse. Dock tycker jag mycket om den nya protagonisten, och jag ser fram emot att läsa vidare om honom i efterföljande bok.
 

Poppy Pym & den förhäxade pjäsen

Författare: Laura Wood.
OriginaltitelPoppy Pym and the double jinx.
SeriePoppy Pym #2.
Längd: 303 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Det är Halloween på internatskolan Saint Smithen's och eleverna ska sätta upp Shakespears pjäs Macbeth. Men föreställningen råkar ut för den ena katastrofen efter den andra, från en mystisk brand till spöklika varningar. Är pjäsen förhäxad? Och hur passar Phineas Scrimshaws försvunna guld in i det hela?"
 
 
 
 
 
Poppy Pym & den förhäxade pjäsen är en trevlig roman, vars främsta styrka är karaktärerna. Protagonisten Poppys charm och lite småknasiga personlighet gör det lätt att tycka om henne, och hennes sinne för humor gör läsningen lättsam och roande. Jag tycker också om att sidkaraktärerna känns som egna individer, istället för att agera umbärliga ”side-kicks” som i de flesta hjälteberättelserna. 
 
Bokens struktur är dock väldigt lik föregångaren, och jag hade personligen hoppats på en lite mer originell berättelse. Nu känns det mest som att enstaka element bytts ut, snarare än att det är en ny historia. Miljön är densamma, bovarna är stereotypiskt lika och romanen kommer inte direkt med några oväntade vändningar. Jag kan inte heller undgå att dra jämförande paralleller till Ivy Pocket, som trots sin osympatiska huvudkaraktär i min mening är snäppet vassare.
 
Poppy Pym-serien är i sin helhet utomordentliga böcker för unga läsare att ta del utav, då de innehåller en heterogen blandning spänning och humor. Men för någon i min ålder är det svårare att fastna, och berättelsen hade behövt mer originalitet för att sticka ut.
 

Miraklet

Författare: Emma Donoghue.
OriginaltitelThe wonder.
Serie: Fristående.
Längd: 300 sidor.
Bokförlag: Louise Bäckelin förlag.
 
"Anna är elva år och bor med sin troende familj på irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan verkar hon vara vid god hälsa. Familjen tror att hon är utvald av gud och att hon kommer bli ett helgon. Många flockas kring stugan där hon bor. Dit kommer också Lib, som ska vaka över Anna för att se till att det inte är något fult trick."
 
 
 
 
Miraklet är en gotisk och djupt atmosfärisk roman, med intressant koncept och spännande mysterium. Jag greps snabbt tag av handlingen och drevs genom läsningen av viljan av att få reda på hur det hela skulle sluta. Men jag måste medge att jag är besviken, för mellan den intresseväckande början och det starka slutet finns en alldeles för lång transportsträcka.
 
Under den här transportsträckan rör sig handlingen fruktansvärt långsamt framåt. Inre monologer, intetsägande dialoger och karaktärer som går runt utan att göra något viktigt tar upp alldeles för många sidor. Handlingen utvecklas inte, och romanen innehåller inte några vändningar eller direkta överraskningar förrän precis i slutet. Som resultat blir den annars lovande läsningen blek i förhållande till de förhoppningar som jag hade.
 
Miraklet är inte en dålig bok. Faktum är att jag verkligen fascinerades av konceptet, och älskade de sista sidorna. Men bokens mittendel är alldeles för tråkig för att kunna bortses ifrån, och gör att helheten faller platt.
 

Legionen

Författare: Julie Kagawa.
Originaltitel: Legion.
Serie: Sagan om Talon #4.
Längd: 384 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"När Garret blir skadad rasar Embers värld. Samtidigt avslöjas ett omfattande förräderi: inget hon lärt sig av drakorganisationen Talon har varit sant. Mitt i sin sorg svär Ember att strida med rebellerna mot drakdödarna och mot sin egen tvillingbror Dante, som är redo att släppa lös det största hot drakvärlden skådat."
 
 
 
 
 
Legionen är en av mina ”guilty pleasures”. Det beror på att det i grund och botten är en rätt så medioker roman – med frustrerande kärlekstriangel, blek handling och många fåniga troper. Utöver det saknar karaktärerna djup, och som läsare tar jag aldrig deras strider på allvar eftersom jag vet att alla kommer att klara sig. Ändå kan jag inte låta bli att underhållas, och njuta av läsningen. 
 
Boken är nämligen spännande. Det händer saker hela tiden, och trots klyschorna blir läsningen aldrig tråkig. Dessutom är Julie Kagawa riktigt duktig på att skriva. Hennes lättsamma språk griper tag redan vid första sidan, och det behagliga flytet gör det enkelt att ta till sig innehållet.
 
Fast jag har tyckt om Sagan om Talon ända sedan seriens första roman, blev jag förvånad över hur väl Legionen grep tag i mig. Trots bokens brister är det utan tvekan den starkaste installationen hittills.
 

Midnattskronan

Författare: Sarah J. Maas.
OriginaltitelCrown of midnight.
SerieGlastronen #2.
Längd: 416 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Celaena är kungens kämpe, men ingen frihet att fatta egna beslut. Endoviers hemska saltgruvor var ingenting jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden?"
 
 
 
 
 
 
Jag är inte lika uppspelt över Midnattskronan som många andra. Jag ser romanens brister för tydligt, och har svårt att bortse från avsaknaden av djup. Men med det sagt tycker jag ändå att det är en bra och underhållande bok.
 
Låt oss börja med det negativa. Boken är väldigt långsam i början, och jag kom inte in i läsningen ordentligt förrän ungefär halvvägs igenom. Mycket av det som händer är dessutom förutsägbart, och för många klyschor närvarar för min smak. Sen har jag också lite svårt för Celeana, som ses som landets bästa lönnmördare trots att hon väldigt sällan uppvisar ”kick-ass”-egenskaper. När hon väl slåss gör hon det bra, men alltför ofta hjälper hon sina offer fly och gnäller över hur hon ogillar att döda. Jag skulle för en gångs skull vilja läsa om lönnmördare som är grym, kallblodig och stolt, snarare än att uppvisa sådan motvilja och ändå ses som den bästa.
 
Midnattskronan är dock bättre skriven än seriens första bok, och jag uppskattar hur Maas har utvecklat sitt sätt att skriva. Mycket av det som händer visas istället för berättas, vilket gör händelserna mer dynamiska och intressanta att följa. Maas har också lyckats få mig att bry mig mer om karaktärerna, och jag älskade att läsa om Dorian och Chaol. Halvvägs igenom boken ökade dessutom tempot, och jag fick allt svårare att släppa taget om boken. Fast jag kunde se händelserna komma på lång väg, var det spännande och underhållande att ta del utav.
 
Som helhet är Midnattskronan en någorlunda underutvecklad fantasy, som ändå lyckas underhålla och gripa tag. Trots bokens brister finns en tydlig potential, som gör att jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen.
 

Pratar så fort jag kan

Författare: Lauren Graham.
Originaltitel: Talking as fast as I can.
Serie: Fristående.
Längd: 224 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
 
"Lauren Graham är mest känd från succéserien Gilmore girls, där hon spelade den ensamstående mamman Lorelai Gilmore. Nyligen återvände hon till den bejublade rollen i Ett år med Gilmore girls, som blev ett efterlängtat återseende för alla trogna fans. Pratar så fort jag kan är en memoar i essäform."
 
 
 
 
 
Pratar så fort jag kan är Lauren Grahams memoar. I den berättar hon om allt från sin uppväxt, auditions och hur hon klättrat på karriärstegen, till livet som singel i Hollywood och hur det gick till under inspelningarna av Gilmore Girls och Parenthood. Boken innehåller några spoilers från serierna, men Graham förvarnar alltid i god tid innan, så att läsaren har möjlighet att hoppa över dessa sidor.
 
Det är alltså en väldigt informativ bok, men innehållet blir aldrig tungt att ta del utav. Detta för att Lauren Graham har framhävt sin pratiga röst, och hennes härliga personlighet skiner igenom sidorna. Jag brukar tycka att självbiografier är uttryckslösa och tråkiga, men i Pratar så fort jag kan går det inte att ta miste på Grahams fantastiska sinne för humor. Redan efter ett par sidor fick hon mig att skratta rätt ut.
 
Dock fanns delar som jag skumläste igenom. Boken består av 14 kapitel, och alla är inte lika engagerande. Till exempel ansåg jag att mode-kapitlet, kallat ”Du ska icke döma, framför allt inte vara domare i Project Runway: Mitt liv i modesvängen”, var rätt ointressant. Smårolig, javisst – men inte tillräckligt gripande för lusläsning.
 
Som helhet är Pratar så fort jag kan en humoristisk och oväntat uppslukande memoar. Och fast det är en självbiografi, lyckas Lauren Graham till min stora förvåning avsluta boken i cliffhanger.
 

Badortsmysteriet

Författare: Agatha Christie.
OriginaltitelPeril at End House.
SerieHercule Poirot #8.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Tre olyckshändelser på lika många dagar. För miss Nick ter sig livet i St. Loo allt annat än harmoniskt. När detektiven Hercule Poirot och hans vän Arthur blir vittnen till ett fjärde mordförsök tar de sig an det mystiska fallet. Kort därefter bjuder Nick in till fest – och en av gästerna skjuts till döds, iklädd Nicks sjal."
 
 
 
 
Badortsmysteriet är en fristående roman i serien om detektiven Poirot. För det mesta har jag svårt för deckare, då jag uppfattar dem som långrandiga och ointressanta – men Agatha Christie har en unik förmåga att fängsla mig från början till slut. Det är något visst över hennes sätt att skriva och konstruera berättelser, och allt jag läst av henne hittills har väckt intresse och engagerat. Badortsmysteriet är inte ett undantag.
 
Precis som hennes andra böcker har Badortsmysteriet ett behagligt språk som gör innehållet lätt att ta till sig. Texten har ett bra flyt, även i scenerna där inte mycket försiggår. Dessutom är bokens mysterium riktigt intressant att följa. Mordgåtan får läsaren att gissa ända till slutet, och vändningarna gör det omöjligt att veta helt säkert vem den skyldiga är innan Christie gör sitt avslöjande.
 
Något som jag tycker om särskilt med Badortsmysteriet är hur Poirots störtsköna personlighet framhävs. Hans självgoda förhållningssätt roar, och det är riktigt underhållande att läsa dialogerna mellan honom och vännen Arthur. Humorn lättar upp och förhöjer läsupplevelsen, och gör att de annars lite stela karaktärerna känns mer mänskliga.
 

De hemliga tecknen

Författare: Suzanne Collins.
Originaltitel: Gregor and the marks of secret.
SerieGregor från ovanjord #4.
Längd: 352 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"När Gregor återvänder till Underjord hopar sig problemen. Mössen, som länge har varit jagad av råttorna, har börjat försvinna och när en korg med övergivna musungar flyter i land blir det tydligt att något måste göras. Tillsammans med Luxa, Boots och de andra ger sig Gregor av för att ta reda på vad som har hänt. Sanningen visar sig vara långt värre än vad någon av dem hade kunnat ana."
 
De hemliga tecknen är bra. Språket tilltalar, texten har gott flyt och karaktärerna charmerar. Dessutom är romanen härligt åldersöverstigande. En enkel stilnivå och karaktärernas unga åldrar gör innehållet lätt för barn att ta till sig, medan en mörk ton och oräkneliga cliffhangers även lockar vuxna. Extra intressant med just De hemliga tecknen är den tydliga kopplingen till Förintelsen, under Andra världskriget. Detta är förstås utplacerat just för romanens äldre läsare, då yngre personer sannolikt inte drar de kopplingarna på samma sätt.
 
De hemliga tecknen är dock seriens hittills svagaste installation. På något sätt känns handlingen mer diffus, och helheten känns som utfyllnad. Det är som att De hemliga tecknen är uppladdningen inför den avslutande delen, snarare än en egen roman. Jag upplevde också att boken hade mindre humor än förväntat.
 

Blodets förbannelse

Författare: Suzanne Collins.
OriginaltitelGregor and the curse of the warmbloods.
SerieGregor från ovanjord #3.
Längd: 366 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Gregor måste återvända till Underjord för att avvärja någon sorts pest. Snart sprider sig pesten okontrollerat och till och med en i Gregors familj blir drabbad. Nu är det upp till honom att fundera ut lösningen och hitta ett botemedel mot pest. Misslyckas han kommer alla varmblodiga varelser i Underjord att dö."
 
 
 
Gregor från ovanjord-serien är förvånansvärt gripande för att huvudsakligen vara riktad mot barn. Blodets förbannelse är inget undantag. Den fartfyllda boken kombinerar skickligt humor som får läsaren att skratta rakt ut, med nagelbitande spänning. Cliffhangers strösslas obarmhärtigt över sidorna och även som vuxen läsare är det svårt att förmå sig sluta läsa.
 
Innehållsmässigt har Blodets förbannelse samma struktur som seriens tidigare delar. Ändå blir läsningen aldrig tråkig. Jag fascineras av profetiorna och tycker mycket om att själv få grubbla och gissa vad som kommer att hända. Jag imponeras också över Collins språk, och hur skickligt hon sammanlänkat böckerna med varandra genom diskreta ledtrådar.
 
Det bästa med romanen är dock karaktärerna. De är underbara! Min personliga favorit är Boots, som är hur söt som helst, men även Gregor, Temp och de andra är lätta att fastna för. Detta bland annat för att deras sympati och härliga sinne för humor lättar upp stämningen i den annars relativt mörka middle grade-romanen. 
 
Som helhet tycker jag mycket om Blodets förbannelse. Det är inte ett litterärt mästerverk, men gör vad den ämnar göra: underhåller. Det är en lättsam men ändå tankeväckande läsning som fängslar såväl barn som vuxna.
 

The Heart of Betrayal

Författare: Mary E. Pearson.
SerieThe Remnant Chronicles #2.
Längd: 470 sidor.
 
"Lia och Rafe är fångade i barbarernas kungarike. I ett desperat försök att rädda hennes liv har Kaden sagt till Komizaren att hon har gåvan, och hans intresse av henne växer sig större än någon kunnat förutspå. Nu måste Lia ta kraftfulla beslut, som kommer påverka hennes land och egna öde."
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker om The Heart of Betrayal. Något med Pearsons språk gör det omöjligt att slita sig. Ändå är jag besviken. Pearson får skickligt ihop några riktigt spännande scener framåt slutet, men transportsträckan dit är lång. Berättelsen rör sig långsamt framåt och jag skumläste vissa sekvenser för att inte tappa intresset. Detta är synd, för handlingen är egentligen väldigt gripande, men alldeles, alldeles för utdragen.
 
Jag tycker dock om att protagonisten Lia utvecklas så pass mycket. Vi fick inte riktigt lära känna henne särskilt väl utanför kärlekstriangeln i The Kiss of Deception, och här börjar hon kännas mer som en verklig person. Det visar sig att hon är riktigt rapp i käften, och det är riktigt underhållande att se henne stå på sig själv mot mäktiga herrar. Dessutom bryter hon sig loss från sin klyschiga roll som dam i nöd, och visar att även hon kan sparka rumpa. 
 
Som helhet är The Heart of Betrayal bra, men jag hade önskat mer.
 

Gryningsstjärna

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #2.
Längd: 272 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"Nåjdernas råd kommit till byn. De söker efter Urseiten, det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla om det hamnar i fel händer. Áili litar inte på rådsmedlemmarna och när deras sökande inte ger resultat försöker hon utveckla sina krafter på egen hand. Hon gör allt för att hålla byn säker."
 
 
 
 
 
 
 
Gryningsstjärna är en spännande och välskriven efterföljare till Middagsmörker. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och handlingen utvecklas successivt. Den typiska, antiklimatiska väntsträckan som mellanböcker ofta består av, närvarar inte. Istället är tempot högt och allt leder fram till en spännande klimax. Det finns två saker som gör att Gryningsstjärna sticker ut ur mängden: det fascinerande magisystemet och den tankeväckande skildringen av samernas samhälle och kultur. Dessa griper tag om tittaren, och intresserar från början till slut.
 
Men Gryningsstjärna är inte perfekt, och det går inte att neka att romanen har sina dippar. Vissa scener är rätt tråkiga och hade kunnat komprimeras, och jag hade personligen velat se mer komplexitet i berättelsen. Genom att lägga till fler lager och nyanser i både handling och karaktärer hade de känts mer trovärdiga, mer levande. Som det är nu uppfattas de ibland som endimensionella.
 
I sin helhet är Gryningsstjärna en bra roman, vars spännande slut bygger upp förväntan på fortsättningen.
 

Vända världen rätt

Författare: Jennifer Niven.
OriginaltitelHolding up the universe.
Serie: Fristående.
Längd: 456 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
"Jack är ansiktsblind. Han känner inte igen någon, inte ens sina egna bröder, och kämpar hårt för att hålla det hemligt. Libby är stark, rolig och älskar att dansa. Men andra människor verkar bara se hennes yttre, hennes övervikt, som om det är det enda hon är. När Jack och Libby möts förändras allt."
 
 
 
 
 
Vända världen rätt gör mig kluven. Å ena sidan är språket fantastiskt och konceptet intressant. Bokens början griper verkligen tag, och som läsare sugs man in i berättelsen som Jennifer Niven har skapat. Men successivt förlorar romanen kraft. Handlingen plattas ut, får allt fler klyschor, och karaktärerna förlorar attraktionskrats.
 
Det är nämligen så att både Jack och Libby enbart identifieras utifrån deras ”syndrom”. Jack är den ansiktsblinda killen och Libby är den tjocka tjejen. De karakteriseras bara utifrån dessa enstaka karaktärsdrag och får aldrig nya, komplexa lager. Det gör att de inte upplevs som kompletta, verkliga personer. Passande nog beskrivs detta på bokens baksida. Där står ”Men andra människor verkar bara se hennes yttre, hennes övervikt, som om det är det enda hon är”. Precis så känns det att läsa Vända världen rätt. Den ytliga skildringen grundas helt enkelt inte på vilka de är innerst inne, vilket gör att de känns som bleka skuggor i sin egna berättelse.
 
Jag blev också besviken på romansen. Den känns inte trovärdig, och jag hade hellre sett Libby och Jack bli vänner än partners. Kärleken känns forcerad, och karaktärerna saknar kemi till varandra. Dessutom känns det med att ”två orofyllda tonåringar som räddar varandra” uttjatat vid det här laget. 
 
Som helhet är Vända världen rätt en bra roman, och trots att det finns uppenbara luckor i logiken är läsningen intressant. Jag har personligen inte läst om ansiktsblindhet förut, och fascinerades djupt av dess verkan.
 

RSS 2.0