Som många av er vet är jag världens största Lord of the Rings fan. Jag har sett filmerna, både bioversionerna och extended versions, väldigt många gånger och jag samlar även på Sagan om Ringen-prylar, exempelvis Aftonstjärnahalsbandet. Men jag har aldrig, av någon konstig anledning, tagit mig an böckerna. För lite mer än ett år sedan läste jag ändå första boken, The Fellowship of the Ring, och blev otroligt besviken. Med skillnad från filmerna så fanns inget tempo och jag fastnade helt enkelt inte för karaktärerna. Men nu, för ungefär två dagar sedan, tog jag upp och dammade av The Two Towers, dock i tron att den skulle vara precis lika dålig som första boken. Men där hade jag verkligen fel! För er som inte orkar läsa hela recensionen då den blir ganska lång så kan den sammanfattas med några simpla ord: jag. älskade. boken!

 

Språket är väldigt gammaldags och därmed rätt så avancerat. Jag tyckte själv att det inte var några problem att läsa boken, men jag kan lätt förstå att den kan bli krånglig att förstå om man känner att engelskan kärvar. Men personligen tycker jag att språket är en del av bokens charm, det som gör den unik och vacker på något sätt. Tolkien använder sig även av många beskrivningar, men inte alls lika mycket som i första boken. I The Fellowship of the Ring störde jag mig på att Tolkien beskrev allting i detalj, men i The Two Towers kände jag att det bara ökade intresset och målade upp en fantastisk värld. Karaktärerna i boken befinner sig i många olika miljöer, vilket jag gillar eftersom det lätt kan bli långtråkigt med en bok som utspelar sig på ett och samma ställe hela tiden.

 

Allt i boken har så vackra namn. Platser, städer och karaktärer har noggrant utvalda tilltalsnamn, smeknamn och födelsenamn vilket jag älskar. Tolkien skrev på böckerna under många många år just för att han ville vara så noggran som möjligt med detaljer så att allting skulle bli mer verkligt. Han skapade ju till och med fem nya språk till sina böcker. Inte bara lite ord här och var som många böcker har, utan riktiga språk. Tillsammans med sina övertygande detaljer skapar det en idealisk värld som känns otroligt verklig.

 

En sak som jag störde mig på från början men som jag vant mig med nu och snarare uppskattar är Tolkiens disposition. Han följer inte skrivreglerna vilket har fått väldigt spridda kommentarer. Istället för att skriva om två parallella händelser som växlar fram och tillbaka och sedan sammanvävs i slutet så skriver Tolkien hela historien om en karaktär och sedan börjar han från början och skriver hela historien för en annan. Man växlar alltså mellan dåtid och framtid, eftersom man vet saker som hände i slutet av bok tre, som alltså inte hänt än i bok fyra. Väldigt svårt att förklara, men men. Detta störde jag mig på från början men när jag vant mig vid det kände jag att det gav boken en unik tvist samt att det skapade mer spänning på det sättet då läsaren blir mer omedveten om vad som händer när.

 

Dock måste jag medge att jag inte uppskattade att läsa bok tre. Den var seg och helt enkelt tråkig och därför tänker jag inte gå in i närmare detalj angående den. Däremot var bok fyra otroligt bra med högt tempo, underbara beskrivningar och fantastiska samt levande karaktärer. Det är definitivt sista delen i The Two Towers som gjorde att jag älskade boken. Tolkien har tagit väldigt många av sina egna erfarenheter med i boken, trots att man kanske inte tänker på det särskillt mycket. Han var själv med i krig och såg alla sina vänner dö och lovade att förmedla deras historia - detta blev Sagan om Ringen. Han har även tagit med sitt möte med sin fru i boken flera gånger, bland annat med berättelsen om Arwen och Aragorn men även Beren och Luthien vars namn står på hans och hans fru gravstenar som symboliskt kopplar dem till hans texter. Jag tycker att boken känns mycket mer levande och äkta än andra böcker just för att han lägger till livserfarenheter och egen kunskap i sina verk.

 

Karaktärerna är fantastiska. Speciellt de som är med i fjärde delen. Mina favoriter är Sam, den trofaste tjänaren, och Smeagul som är så otroligt gullig med sitt schizofreni. Jag kände att jag kom karaktärerna så mycket närmare än i filmerna och nya sidor av dem visades. Dock togs detta till det negativa också. Exempelvis Faramir hade en lite tråkigare roll i boken som jag inte alls uppskattade lika mycket som den sorgliga rollen han har i filmen som en försummad son.

 

Nu känner jag att recensionen kanske blev lite lång, och för det ber jag om ursäkt för. Förhoppningsvis var det någon som orkade läsa igenom allt. För att sammanfatta var boken otroligt bra med fantastiska karaktärer och miljöer med en hisnande berättelse om gott och ont. Har du sett filmerna, läs gärna böckerna också, utan att ge upp efter de första. Har du inte sett filmerna så gör det genast (och välj extended version när du ändå ska se dem så att du ser den bästa versionen). Min slutsats är följande: häpnadsväckande, episk och oförglömlig. Verkligen en enastående bok som lyckades överraska mig samt lämna mig häpen och begging for more.