Bärnstenskikaren
Fakta:
Bärnstenskikaren (org. The amber spyglass) är den tredje och avslutande delen i Den mörka materian (org. His dark materials) av Philip Pullman. Bokens föregångare är Guldkompassen (org. The golden compass) och Den skarpa eggen (org. The subtle knife). Boken är på 507 sidor.
Bärnstenskikaren (org. The amber spyglass) är den tredje och avslutande delen i Den mörka materian (org. His dark materials) av Philip Pullman. Bokens föregångare är Guldkompassen (org. The golden compass) och Den skarpa eggen (org. The subtle knife). Boken är på 507 sidor.
Handling:
"Allting började egentligen när Lyras farbror, lord Asriel, återvände till England med berättelser om mysterier och faror och upptäckten av en plats nära Nordpolen där man genom norrskenets skimrande ridåer kunde ana en annan värld. Kanske är barriären mellan olika världar av någon anledning förtunnad här. Lyra som är lika nyfiken som hon är orädd blir indragen i ett nervpirrande äventyr. Det för henne på svindlande färder mellan olika världar: Guldkompassens universum som är Lyras eget, vårt universum och ett tredje som är härjat av vålnader och där hon träffar Will."
Recension:
Första boken i trilogin, Guldkompassen, är riktigt bra. Filmatriseringen är otroligt dålig dock, så har du sett filmen så bli inte avskräckt att läsa boken. Menandra och tredje boken är inte ens i närheten av samma kvalité av första boken. Det jag gillade med Guldkompassen var all vetenskap och trots att mycket var påhittat kändes världen otroligt verklig. Men i de senare böckerna blir det för mycket tycker jag. Inte alls samma spänning lyckas uppnås och karaktärerna tar ett steg tillbaka.
Jag tycker att Lyra har gått från tuff till gnällig. Hennes relation med Will känns väldigt overklig och fejkad. De andra karaktärerna, som exempelvis mrs. Coulter som varit underbart elak under trilogins gång, börjar tråkigt nog mjukna till och det känns som om det skulle kunna utvecklas ett kram-party när som helst. Under första boken fanns intriger och spänning, onda människor och hemska planer, men i Bärnstenskikaren känner sig bara karaktärerna missförstådda. Det känns helt enkelt inte realistiskt med att de elaka karaktärerna blir snälla. Och självklart har Pullman ökat antalet karaktärer till den sista delen i trilogin och därför blir det för mycket. Redan innan fanns det många karaktärer och nu blandade jag bara ihop alla. Jag visste egentligen bara vilka de fyra mest centrerade personerna var, alla de andra blandades bara ihop.
I första boken fanns det ett mysterium men det var ändå en enda handlingsparallell - men nu i Bärnstenskikaren tar Pullman upp alldeles för många parallellser och det blir svårt att hålla koll på allt. Men trots de olika parallellerna så är boken seg. Så jag skulle inte säga Bärnstenskikaren är händelselös men på grund av tempot så blir den så pass långtråkig och ointressant ibland att händelserna helt enkelt går förbi omärkbart.
Sammanfattningsvis så rekommenderar jag dig verkligen att läsa Guldkompassen eftersom det är en fantastisk bok, men resten av trilogin är inte alls lika bra. Bärnstenskikaren var seg och med för många karaktärer och paralleller. De redan existerande karaktärerna tog ett stort steg tillbaka och mitt slutord är att Bärnstenskikaren var ett riktigt dåligt avslut på en trilogin som började mycket lovande med stor potential.
"Allting började egentligen när Lyras farbror, lord Asriel, återvände till England med berättelser om mysterier och faror och upptäckten av en plats nära Nordpolen där man genom norrskenets skimrande ridåer kunde ana en annan värld. Kanske är barriären mellan olika världar av någon anledning förtunnad här. Lyra som är lika nyfiken som hon är orädd blir indragen i ett nervpirrande äventyr. Det för henne på svindlande färder mellan olika världar: Guldkompassens universum som är Lyras eget, vårt universum och ett tredje som är härjat av vålnader och där hon träffar Will."
Recension:
Första boken i trilogin, Guldkompassen, är riktigt bra. Filmatriseringen är otroligt dålig dock, så har du sett filmen så bli inte avskräckt att läsa boken. Menandra och tredje boken är inte ens i närheten av samma kvalité av första boken. Det jag gillade med Guldkompassen var all vetenskap och trots att mycket var påhittat kändes världen otroligt verklig. Men i de senare böckerna blir det för mycket tycker jag. Inte alls samma spänning lyckas uppnås och karaktärerna tar ett steg tillbaka.
Jag tycker att Lyra har gått från tuff till gnällig. Hennes relation med Will känns väldigt overklig och fejkad. De andra karaktärerna, som exempelvis mrs. Coulter som varit underbart elak under trilogins gång, börjar tråkigt nog mjukna till och det känns som om det skulle kunna utvecklas ett kram-party när som helst. Under första boken fanns intriger och spänning, onda människor och hemska planer, men i Bärnstenskikaren känner sig bara karaktärerna missförstådda. Det känns helt enkelt inte realistiskt med att de elaka karaktärerna blir snälla. Och självklart har Pullman ökat antalet karaktärer till den sista delen i trilogin och därför blir det för mycket. Redan innan fanns det många karaktärer och nu blandade jag bara ihop alla. Jag visste egentligen bara vilka de fyra mest centrerade personerna var, alla de andra blandades bara ihop.
I första boken fanns det ett mysterium men det var ändå en enda handlingsparallell - men nu i Bärnstenskikaren tar Pullman upp alldeles för många parallellser och det blir svårt att hålla koll på allt. Men trots de olika parallellerna så är boken seg. Så jag skulle inte säga Bärnstenskikaren är händelselös men på grund av tempot så blir den så pass långtråkig och ointressant ibland att händelserna helt enkelt går förbi omärkbart.
Sammanfattningsvis så rekommenderar jag dig verkligen att läsa Guldkompassen eftersom det är en fantastisk bok, men resten av trilogin är inte alls lika bra. Bärnstenskikaren var seg och med för många karaktärer och paralleller. De redan existerande karaktärerna tog ett stort steg tillbaka och mitt slutord är att Bärnstenskikaren var ett riktigt dåligt avslut på en trilogin som började mycket lovande med stor potential.
Rekommenderar till: er som strikt vill avsluta trilogin.
Rekommenderar inte till: er som har förhoppningar på att boken kommer vara lika bra som föregångarna.
Första meningen: "I en dal skuggad av rhododendronbuskar, nära snögränsen, med en fors som var mjölkvit av det porlande smältvattnet och med duvor och hämplingar som flög in och ut mellan de väldiga tallarna, låg en grotta till hälften dold av klippan ovanför och de styva, tunga bladen som låg samlade nedanför."
Engelska omslag:
