Scarlet är den andra delen i The lunar chronicles quadrilogin skriven av Marissa Meyer. Denna 452 sidors bok är en retelling av den klassiska sagan om Rödluvan och börjar där den första boken, Cinder, slutade. Dess efterföljare, Cress och Winter kommer baseras på Rapunzel och Snövit. Det finns även två noveller som tillhör serien, kallade Glitch samt The queen's army.

 

Som ni vet älskade jag Cinder och då är det ju klart att jag hade höga förhoppningar på Scarlet. Är det en bra bok? Ja, den är fantastisk. Höll den upp till förväntningarna? Nja, inte riktigt.

 

Som ni vet så får vi träffa på lite nya karaktärer i Scarlet. En av dem är såklart Scarlet själv, tillsammans med Wolf - varav de två symboliserar Rödluvan och vargen. Sedan träffar vi även en ny karaktär kallad Thorne. Bland de nya karaktärerna är nog Thorne min favorit, just för att han har en så bra humor. 

 

En skillnad från Cinder är att Scarlet läses ur fyra olika perspektiv. Mestadels är boken ur Scarlets och Cinders synvinklar, men några kapitel ur Kais och Levanas synvinkel kommer också med. Jag tycker att Cinder fungerade bättre med sitt enda perspektiv eftersom jag tyckte att det var svårt att komma in i Scarlets synvinkel. Men när man väl vande sig vid den annorlunda berättarrösten så gick det ändå bra, trots att ingenting slår Cinders berättarröst.

Dock känner jag att det inte fanns lika mycket känsla i Scarlet som i Cinder. I Cinder bygges väldigt många känslor upp - genom roliga kommentarer, romantiken mellan Cinder och Kai och det faktum med att Cinder blev väldigt dåligt behandlad. Det gjorde att det blev en berg-och-dal-bana av känslor. Jämfört med det kändes Scarlet lite platt, för det var mer action som var i fokus. Och trots att tempot var högt och att det aldrig blev tråkigt så rörde sig handlingen långsamt framåt. Jag kände att många scener var lite onödiga att ha med eftersom de inte utvecklade berättelsen tillräckligt.

 

Boken grep alltså inte tag i mig lika snabbt som i Cinder, men efter ungefär halva boken kände jag att jag inte kunde sluta läsa. Då hade jag vant mig vid Scarlets berättarröst, och att boken helt enkelt var annorlunda uppbyggd med känslorna, och då fastnade jag återigen vid berättelsen. Det finns mer action i den här, och trots att Cinder aldrig har en scen med Kai så finns det fortfarande romantik - den här gången mellan Scarlet och Wolf. Dock är jag inget fan av deras relation eftersom den kändes rätt typiskt YA. Men karaktärerna är underbara - starka och vet vad de vill och Cinders perspektiv glänser.

 

Jag känner att jag hade enklare att lista ut Scarlets och Wolfs mysterium eftersom jag läst The queen's army, vilket jag ser som en positiv sak eftersom novellen då lyckades ge mig en "aha"-upplevelse när jag läste Scarlet. Dock känner jag att deet börjar bli lite väl mycket paranormalt - med både cyborgs, lunarer och den där vargliknande armén. Men hittills har Meyer lyckats mer än väl att väva allting samman så jag har tillit på att hon får det att fungera. Och trots att man vet hur sagan går till finns många tvister och överraskningar med.

 

Boken slutade i en cliffhanger (möjligvis inte lika stor som i Cinder) och jag är otroligt spänd inför fortsättningen. Det kanske låter som om jag har klagat i recensionen så jag vill bara säga att Scarlet är en otroligt bra bok och serien är fortfarande en av mina favoriter. Meyer lyckas skapa en otroligt bra retelling-serie där man inte bara känner igen den klassiska sagan, utan också får uppleva ett unikt nytänkande, annorlunda övernaturliga varelser, slående karaktärer och en spännande handling. Jag älskade verkligen Scarlet och har världens förhoppningar på Cress.