Fakta:
I skydd av mörkret (org. Last wolf watching) är den tredje och sista delen i Blodsjägarna-trilogin av Rhyannon Byrd. Boken är på 349 sidor och publiceras av Harlequin bokförlag.

Handling:
”Brody Carters uppdrag var långt ifrån enkelt… Om det inbegripit en annan kvinna skulle det ha varit så mycket lättare. Men nu gällde det Michaela Doucet. Han kände knappt den provokativa cajunkvinnan, trots det hemsökte hennes vackra ansikte hans drömmar. Han visste att kvinnor som Michaela aldrig blev intresserade av män som han – män som var tillräckligt ärrade av livet för att vända resten av världen ryggen. Men det spelade ingen roll, han var tvungen att skydda Michaela från varulvarna som ville se henne död. Även om hans beslut skulle förändra hela hans tillvaro. Även om det var galenskap. Han hade inget val. Han hade aldrig haft något val…”

Recension:
Jag har aldrig gillat Rhyannon Byrds böcker och den här romanen är inget undantag. För det första har Byrd ett otroligt dåligt språk och hennes ordförråd är lika bristande den. Hennes ord skapar inget tempo och spänningen kommer aldrig igång. Många av hennes beskrivningar är rent av underliga och stämmer definitivt inte med verkligheten. Många av hennes meningsuppbyggnader har inhopp och blir alldeles för långa. Självklart har insta-love funnits med i alla böckerna i trilogin och för att vara ärlig har jag svårt att komma på någonting positivt om I skydd av mörkret.

Karaktärerna i boken är inte några personer jag fastnade för. Ointressanta och med overkliga reaktioner brydde jag mig verkligen inte om vad som hände till vem. Även själva berättelsen är ytterst underutvecklad och orealistisk. Det ska vara en serie om varulvar, men för att vara ärlig tänker jag knappt på att det är varulvar med. Det känns som om det är en insta-love berättelse som Byrd helt plötsligt ville lägga på några varulvar till. De paranormala delarna är alltså väldigt dåligt utförda.

Ingenting i boken är unikt, utan varenda karaktär och händelse är bokstavligen en vandrande kliché. Från första sidan visste jag hur boken skulle sluta, och det finns knappt någon skillnad mellan böckerna i trilogin. Alla går ut på att en kille känner åtrå för en tjej han inte kan få, men det slutar alltid med att han får tjejen ändå. That’s it. Det är verkligen det som upprepas över hela Blodsjägarna-trilogin, den så kallade handlingen.

Sammanfattningsvis har ingen av böckerna i Blodsjägarna-trilogin varit någonting för mig. Jag har aldrig, och kommer antagligen aldrig, gillat Rhyannon Byrd eftersom hennes språk är alldeles för underutvecklat för min smak. Med insta-love, dålig handling, inte verklighetstrogna karaktärer och dåligt utförda paranormala ingredienser kan jag säga att det är en fröjd att ha avslutat boken, och därmed trilogin. Nu är det äntligen över.

 

Favoritkaraktär: -
Rekommenderar till: er om vill ha dålig kliché.
Rekommenderar inte till: er som söker bra romantik, action eller spänning.
Första meningen: ”Blodsjägaren stod på trottoaren och tittade med smalnad blick på det tysta huset som låg inbäddat i en träddunge vid slutet av den pittoreska gatan.”
Engelska omslag: