Hobbit: Smagus ödemark är efterföljaren till Hobbit: En oväntad resa. Filmen är regisserad av Peter Jackson, och huvudrollerna spelas av Ian McKellen, Orlando Bloom, Martin Freeman, Richard Armitage, Aidan Turner, Evangeline Lilly, Lee Pace och Benedict Cumberbatch. Den rekommenderas från 11 år och släpptes 8 april 2014. Filmen är 154 minuter lång. Efterföljaren, The battle of the five armies (svenska: Bort och hem igen), kommer ut 10 december 2014.

Handling:

För det första måste jag skriva att alla Tolkien-fans ska hålla sig borta från alla Hobbit-filmer.  Tyckte du att En oväntad resa skiljde sig för mycket från boken så ska du definitivt inte se Smaugs ödemark. Jag skulle inte ens kunna säga att det baseras på boken; den har snarare inspirerats av konceptet. Förutom det så är ingenting sig likt över huvud taget. Filmen är inte det minsta trogen boken och avviker ständigt från både handlingen och karaktärerna. Till exempel karaktären Tauriel existerar inte ens i någon av Tolkiens böcker, utan är helt påhittad av Jackson, och ingen av karaktärerna från huvudtrilogin som vi får återse (förutom Gandalf och Bilbo) finns med i berättelsen. 

 

 

Dock är jag faktiskt glad över att få återse Legolas och hans alvtalanger. Trots att det tas till det extrema och Legolas lyckas bryta mot alldeles för många fysikaliska lagar så är det fortfarande roligt att se när alven strider. Och han lyckas ändå sammankoppla trilogierna med varandra, trots att det inte är menat av Tolkien.

 

Rollbesättningen är fantastisk och de flesta gör ett riktigt bra jobb. Att säga någonting om McKellen (X-men), Blancett (Blue Jasmine), Freeman (Love actually) och Bloom (Pirates of the Caribbean) är helt onödigt eftersom alla redan vet hur otroliga de är i sina roller. Men jag tänker skriva lite om Cumberbatch (Sherlock) som gör en strålande prestation i sina två roller (draken Smaug och Necromancer). Hans röst har ett särskilt djup i sig vilket gör att båda karaktärerna känns mer levande. Lee Pace (Guardians of the Galaxy) utgjorde även han en perfekt roll av Thranduril. Jag vill också passa på att nämna Evangeline Lilly (Lost). Hon är otroligt begåvad och jag har gillat henne i alla filmer jag sett med henne, men jag är fortfarande missnöjd över Tauriel eftersom hon trots allt inte existerar i böckerna. Kärlekshistorien mellan henne och dvärgen Kili (Aidan Turner) känns också otroligt fejkad och påtvingad, speciellt eftersom alver avskyr dvärgar. Det kändes helt enkelt väldigt opassande.

 

Filmen var full att rätt malplacerade och meningslösa scener vilket inte bara gjorde filmen långsam, utan också väldigt utdragen. Till och med bokens mest fantastiska scener, exempelvis Smaug, var omständig och tröttsam. Dessutom finns många upprepningar från huvudtrilogin som jag stör mig på, exempelvis att en av spindlarna i Hobbit: Smaugs ödemark lät otroligt lik Gollum, både med uttal och ordval, och dvärgarna sade vissa meningar som nästan var direkt tagna från Lord of the Rings.

 

En sak som jag starkt ogillar med filmen var hur de gav fel uppfattning om alla varelser. Draken Smaug framstod som trög och seg istället för besynneligt skärpt, charmig och stark. Alverna (som till och med sover utan att vakna när gänget klumpiga och pratglada dvärgar går förbi) framstår inte alls som lika ståtliga, brillierande och skarpsynta, utan är snarare rätt osmarta. Vi vet sedan huvudtrilogin att alver inte blir fulla; trots det beter sig alverna i Hobbit: Smaugs ödemark galet efter att de druckit. Det enda alverna egentligen har kvar från trilogin är sin lite överdrivna stridsförmåga. Spindlarna var inte alls så skräckinjagande och hotfulla som i boken eller som Honmonstret i huvudtrilogin. Många varelser tappade alltså många viktiga karaktärsdrag, vilket var synd, och just att de ändrade så mycket med dem gjorde att många obesvarade frågor dök upp. Jag tänkte också på många andra misstag; angående Morgol-klingans effekt som ändrades från huvudtrilogin, geografin, orchernas hastighet, och allmänt kring karaktärernas logik.

 

Och nu till det viktigaste med Hobbit: Smaugs ödemark: grafiken. Animeringarna är väldigt välgjorda och vackra, det finns många fantastiska vyer och tittaren blir hänförd över filmens skönhet. Men för mig ser allting så otroligt fejkat ut. I huvudtrilogin var ytterst lite datoranimerat; det mesta var gjort noggrant för hand, vilket syndes i bild. Det såg levande och verkligt ut. Men i Hobbit-trilogin ser det inte särskilt verklighetstroget ut; varken karaktärerna, ljuset eller miljön. Orcherna ser rent av fåniga ut. Det är för att Jackson valt att arbeta med CGI, som står för computer generated imagery, vilket ger bilderna en effekt att se mer skinande och blanka ut, men för mig ser det bara konstgjort ut.

 

Filmen var icke desto mindre spännande och den var som sagt väldigt välgjord. Min favoritscen var den där Gandalf var i Dol Guldur tillsammans med Necromancer; den visade både hur episk Mithrandir är samt Jacksons begåvning. Jag hoppas verkligen att ingen tror att jag avskydde filmen, för det gjorde jag verkligen inte. Jag tycker att den var riktigt bra, men eftersom jag har läst boken och är ett stort fan av huvudtrilogin så fanns det mycket att reflektera kring helt enkelt. Som en självständig film är den otroligt bra, men börjar man jämföra med Lord of the Rings blir den närmare ett fiasko.

 

 

Jag tycker trots allt att Smaugs ödemark var betydligt mycket bättre och mer spännande än En oväntad resa. Vi får återse många fantastiska skådespelare och träffa på några nya karaktärer. Trots att filmen är rätt långsam och utdragen får vi samtidigt se mycket alvaction och vackra scener över Midgård. Är du ett stort fan av Tolkien eller Lord of the Rings ska du nog ta Hobbit-trilogin med en nypa salt, men annars rekommenderar jag den här filmen starkt. Vill du se briljerande optiska effekter och charmiga dvärgscener så är det definitivt rätt film för dig. Trots min relativa negativa recension så var Smaugs ödemark en film jag gillade. Det är underbart att få återvända till Midgård igen!