Fakta:
Andra säsongen av
Once upon a time bjuder på 908 minuter (22 avsnitt) av nytolkade sagoberättelser. Säsongen rekommenderas från 11 år och släpptes i oktober 2013. I den får vi träffa på bland annt Robert Carlyle, Jennifer Morrison, Lana Parrilla, Ginnifer Goodwin, Meghan Ory, Emilie de Raivin, Colin O'Donoghue, Josh Dallas, och Jared Gilmore i huvudrollerna.
Handling:
"Förbannelsen är bruten, magin har släppts lös, och ingen kan ana vad – eller vem – som väntar! Nu måste de landsförvisade sagokaraktärerna hantera sina nyväckta minnen, medan de samtidigt försöker lära sig att acceptera sin nya “verklighet”. Gamla lojaliteter prövas, nya hjältar föds och hämndlystna skurkar orsakar kaos - inklusive den hänsynslöse piraten Captain Hook och den obarmhärtigt onda Cora. Kärlek och uppoffringar står i centrum när den slutgiltiga kampen mellan gott och ont utspelar sig bland tidigare oupptäckta marker, och i det numera magiska Storybrooke."
Recension:
Once upon a time är ingen serie som i längden väcker WOW-känslor, men jag måste samtidigt skriva att jag gillar den. Den har sina brister, definitivt, men den har många älskvärda egenskaper också. Den är väldigt svår att komma in i, och det tog mig ungefär åtta avsnitt innan jag blev van med seriens stil igen. Dock måste jag påpeka att andra säsongen av serien var bättre än den första, och aningen mörkare.
Rumplestiltskin (spelas av Carlyle) använder sig av allsmäktig magi.
Jag kan börja med säsongens negativa egenskaper så har vi det överstökat. För det första så ogillar jag många av skådespelarna i serien. Bland annat Ginnifer Goodwin, Jennifer Morrison och Josh Dallas skapar platta, ointressanta, ocharmiga och utan tvekan fejkade och oäkta karatkärer. Det är något hos dem som gör att jag blir uttråkad direkt när en paralllell med Snövit, Emma eller Drömprinsen dyker upp. De är seriens bottennapp, och Once upon a time hade utan tvekan klarat sig bättre utan dem.
Trots deras romantiska berättelse är det Snövit och Drömprinsen som drar ner serien.
En annan rätt stor nackdel är att grafiken är väldigt dåligt gjort och känns rätt B. Animeringarna ser väldigt orealistiska ut och monstrena är snarare skrattretande istället för skrämmande. Det är väldigt synd, eftersom serien har väldigt hög potential, men tyvärr blir detta en rätt stor brist. Vid exempelvis svärdsfajter så dör människor hit och dit utan att egentligen bli träffade, och inte en droppe blod syns. Den här serien är i desperat behov att inspireras av
Game of thrones eller
The walking dead. Att även många händelser är för orealistiska, och magin alldeles för allsmäktig, gör att spänningen förloras lite.
Cora visar sig vara mer än Reginas mamma: hon är Hjärter dam.
Nu till de positiva egenskaperna med serien. Och självklart måste jag börja med den aspekten som gör att jag fortsätter att se serien: Robert Carlyle. Allt jag har att säga är att han är fucking fantastisk och kompenserar stort för de andra skådespelarnas brister. Han är egentligen den enda WOW-faktorn och får mig både att gråta och skratta och är utan tvekan den som bygger upp hela serien. Han gör sina roller som Rumplestiltskin och Mr. Gold felfritt och jag hittar absolut ingenting att klandra på när det kommer till honom. Han skapar en otrolig röst och kroppsspråket han använder sig av skriker av talang. Han gör sina karatkärer levande och äkta, och det är just vid de avsnitten som fokuserar på Rumplestiltskin/Mr. Gold som jag älskar serien som mest. Jag kan inte uttrycka mig tillräckligt med ord för att förmedla hur skicklig Carlyle är. Hade alla avsnitten bara fokuserat på honom hade den fått betydligt högre betyg, om jag skriver så.
Ett beundransvärt och äkta skådespelari från Carlyle.
En annan begåvad skådespelare, dock inte lika självklar som Carlyle, är Lana Parrilla. Hon lyckas göra sina karaktärer flerfärgade och oförutsägbara, och med skillnad mot många andra skådespelare så känns hon äkta. Man känner kraften i det hon säger och hon lyckas övertyga mig som tittare att hon är där för att stanna. Rumplestiltskin och Regina Mills blir tack vare dessa begåvade skådespelare som gott som perfekta.
Parrilla lyckas mycket väl med rollen som Regina Mills.
Jag gillar att det finns många nya bra gästskådespelare. Självklart får vi fortsätta följa Belle som som spelas av talangfulla Emilie de Raivin från Lost, men vi får också träffa på karaktärerna Mulan, Reginas mamma Cora, kapten Krok, Törnrosa, Pongo, Frankenstein, Jack och jätten Anton och många fler, som alla spelas av välkända och duktiga skådespelare.
Det blir en bra duo när de Raivin och Carlyle samarbetar för att få fram detta udda kärlekspar.
Andra säsongen bjuder på mer magi och betydligt fler övernaturliga varelser än i första säsongen, och de intressanta tillbakablickarna fortsätter att sammanlänka allting. De ger en djupare förståelse för de nutida händelserna; över varför nutiden ser ut som den gör och vad som hänt karaktärerna i deras förfluta. Ofta är det tillbakablickarna som skapar medlidande för karatkärerna. Tack vare de många sagorna får serien en mysig atmosfär när de för samman de klassiska berättelserna med en vårt eget samhälle. Säsongen slutade småspännande i en cliffhanger och jag ska definitivt se fortsättningen när den släpps på DVD i augusti.
Det förlutna väcker många mysterier till liv för Regina Mills.
Sammanfattningsvis så var andra säsongen bättre och mörkare än den första, men det tog ett bra tag att komma in i själva handlingen. Flera skådespelare är rätt kassa men Carlyle och Parrilla kompenserar stort för det. Serien har en hel del dåliga animationer och fejkade fajter, men samtidigt många spännande tillbakablickar och en väldigt mysig atmosfär med igenkännbara sagokaraktärer. Once upon a time är en serie för dig som har barnasinnet kvar och vill uppleva en nyanserad tolkning av de klassiska sagorna.