Fakta:
The Ruins är regisserad av Carter Smith och i huvudrollerna får vi se Jonathan Tucker, Jena Malone, Laura Ramsey, Shawn Ashmore, Sergio Calderón och Joe Anderson. Filmen spelades in 2008 och är 87 minuter lång. Den rekommenderas från 15 år. Filmen baseras på boken med samma namn av Scott Smith.
Handling:
"En grupp vänner är på semester i Mexico och njuter av värmen när deras resa tar en oväntad vändning då de hittar en avlägsen arkeologisk utgrävning i jungeln, där någonting ondskefullt lever bland ruinerna."
Recension:
Jag har aldrig varit förtjust i skräck. Det är inte för att jag är lättskrämd; jag gillar mörka filmer med obehagliga scener. Men det är för att skräckfilmer nästan alltid är överdrivna, orealistiska och otroligt fåniga. Visst finns det ändå rysare som jag vill se, exempelvis Carrie från 2013, men det är en väldigt kort lista. Men nu är det ju Halloween-tider och då var jag ju såklart smått tvungen att se en skräckis. Denna gången blev det då The Ruins.
Gänget njuter av sin semester i Mexico.
Filmen började lovande och bortsett några klyschor så tänkte jag att The Ruins ändå skulle bli den första skräckfilmen som jag skulle uppskatta. Men efter ungefär fyrtio minuter började The Ruins visa de klassiska spåren på en film jag inte skulle komma att gilla. Den blev alldeles för overklig. Jag kan gilla övernaturliga filmer riktigt mycket men det måste vara realistiskt gjort; speciellt om filmen försöker vara läskig. I The Ruins var "den onda, läskiga varelsen" en slingerväxt. Enligt mig är ondskefulla växter inte särskilt skräckinjagande och det blev snabbt fånigt.
Ute i jungeln hittar de en ruin och en uråldrig folkstam.
Dessutom var karaktärerna bara offer och inga kämpar. De hade kunnat göra en hel del för att underlätta för sig själva och vinna över den "skärckinjagande" växten, men det enda de gjorde var att gnälla, gråta och bråka. Skådespelarna var duktiga, men det kändes som att de spelade över. Jag brukar i vanliga fall gilla Ashmore (X-Men) och Malone (Cathing Fire) men de gjorde inte särskilt imponerande insatser i denna.
Blommorna har lärt sig att imitera ljudet av mobiltelefoner.
Dock uppskattade jag att filmen utspelade sig ute i det fria och hade en överlevnadskänsla. Jag hade trott att karaktärerna skulle befinna sig i en trång, mörk grotta så att man inte skulle se någonting, men där hade jag fel. Det gjorde att filmen kändes lite mer åt äventyrshållet istället för skräck. Dock var filmen fortfarande orealistisk och ologisk, med en hel del obesvarade frågor och väldigt få förklaringar. Slutet kom väldigt abrupt och som tittare funderar jag fortfarande om
The Ruins hade en annan handling än att helt enkelt överleva slingerväxten.
Att stycka upp sig själv är inget större problem för Stacey.
Jag är inte en skräckperson. Jag vill ha genomtänka filmer med starka handlingar och karaktärer, och så få logiska luckor som möjligt. I skräck får man oftast motsatsen; med många överdrivna scener och få förklaringar. Tyvärr var även The Ruins en del i denna klyschiga kategori, men den hade ändå några delar som jag verkligen gillade. Allt som allt, en okej rysare som inte var läskig alls. Jag hoppas att boken förklarar de logiska luckorna i filmen.