Fakta:
Förr eller senare exploderar jag (org.
The fault in our stars) baseras på boken med samma namn av John Green. Filmen är regisserad av Josh Boone och i huvudrollerna får vi se bland annat Shailene Woodley, Ansel Elgort, Nat Wolff, Laura Dern, Sam Trammell, Willem Dafoe och Lotte Verbeek. Den är 126 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpps 10 november 2014 av 20th Century Fox. Du kan se trailern
här.
Handling:
"Hazel och Gus är två ovanliga tonåringar som har en hel del gemensamt; en kvick och syrlig humor, ett förakt för det traditionella och en kärlek som tar med dem på en oförglömlig resa. Deras relation är desto mer mirakulös med tanke på att Hazels övriga ständiga följeslagare är en syretank, Gus skämt om hans prostetiska ben och det faktum att de träffades och blev kära på en stödgrupp för cancersjuka."
Recension:
De flesta filmer som baseras på bra ungdomsböcker visar sig vara misslyckanden, men för en gång skull kan jag utan något tvivel skriva att Förr eller senare exploderar jag verkligen håller måttet med romanen. Jag kan till och med påstå att filmen var bättre än boken. Jag såg blu-ray-versionens Extended Cut och älskade den.
Hazel träffar Augustus Waters i sin stödgrupp.
Filmens största styrka är dess skådespelare. Shailene Woodley (Divergent) och Ansel Elgort (Divergent) är några jag aldrig hade kunnat föreställa mig som Hazel och Augustus, men de passar verkligen perfekt i rollerna och nu kan jag inte tänka mig någon som hade kunnat porträttera dem bättre. Även sidskådespelarna, som Trammell (True Blood), Verbeek (Outlander) och Dafoe (Spider-Man), åstadkommer förstklassiga arbeten. Men den som imponerar mig mest är faktiskt Laura Dern (Jurassic Park) som enligt mig gör sitt livs prestation. Tillsammans lyckas samtliga beröra mig på olika sätt, och deras samspel med varandra känns fulländat.
Hazels föräldrar är med henne genom vått och tort.
Förr eller senare exploderar jag drar in tittaren från första början och lyckas hålla intresset kvar genom hela filmen. Trots att tempot varierar så förblir tittaren engagerad i handlingen och man bryr sig mycket om karaktärerna. Man behjärtar inte bara Hazel och Gus, utan även deras familjer och vänner. Romansen mellan Gus och Hazel känns inte det minsta framtvingad, som kärlekshistorier i filmer ofta kan göra, utan den känns äkta och naturlig.
Vi får vara med om många glädjande stunder tillsammans med de nyfunna vännerna.
Visst har filmen några typiska klyschor, men de görs på ett sådant vackert och starkt sätt att de knappt märks. Förr eller senare exploderar jag har en konstant värmande känsla som gör tittaren gladlynt och manuset är välskrivet. Filmen har också stark musik av moderna artister och riktigt professionella effekter. Det är en riktigt söt kärlekshistoria och den får tittaren att både skratta och gråta.
Gus och Hazels kärlekshistoria är en vi kommer minnas långt efter att filmen är över.
Filmen förhöjs ytterligare av det faktum att författaren till boken - John Green - är med i en av scenerna. Jag gillar när människor som medverkat i filmer bakom scenen får ha lite screen-time och jag tycker att Green förtjänar det. Det enda egentligen negativa med filmen är att den inte porträtterar cancer särskilt realistiskt, men det var någonting jag kom att tänka på nu under recensionsskrivandet och inte under filmens gång. Allt som allt är Förr eller senare exploderar jag den bästa och charmigaste cancer-filmen jag sett och jag kommer definitivt att se den igen.
